Vittnesbörd

Under högmässan den 16 söndagen under året hölls för ovanlighetens skulle ingen predikan, utan en stunds tystnad följde efter Evangeliet. En påtaglig stillhet lade sig över kyrkan.


Pater Andrzej hade placerat ett relikvarium med reliker av den helige Maximilian Kolbe och den saliga Maria av den Korsfäste Jesus, även kallad ”den lilla arabiskan” på altaret denna dag.

Vi har fått besök av tre män från Polen Marek, Roman och Rafael, som vandrat genom många länder. De tillhör ”Gemenskapen av Guds barmhärtighet”, de flesta av dem är män som suttit i fängelse och som upplevt hur Herren lyft dem ur svartaste mörker och givit dem ett nytt liv. Nu vandrar de, med sin biskops välsignelse, till fots genom olika länder, ber och vittnar om att Gud kan förlåta allt och skapa ett nytt liv.

I slutet av mässan berättar en av dem enkelt och okonstlat om sitt dramatiska liv, med en far som var psykopat och gjorde livet svårt för sin familj. Han berättade om hur han som mycket ung kommit in i drog- och alkoholberoende och tung kriminalitet, som slutade med att han stack ihjäl en vän på öppen gata. Under ett långt fängelsestraff, där han umgicks med tankar på att mörda medfångar eller begå självmord, upplevde han i en bikt förlåtelsens kraft. Idag, många år efter frigivningen, är han själv terapeut och försöker hjälpa andra som sittter fast i en sådan massiv vrede, som han själv är löst ur.

Efter mässan möter M Katarina och Sr Paula dem i hallen, och ger dem ett bröd som tecken på förbundenhet och ömsesidig bön. De visar oss den ikon de bär med sig i ryggsäcken: Jungfrun Maria av de sju smärtorna. ”Egentligen är det inte vi som går på pilgimsfärd genom Europa, utan hon” säger de. ”Vi är bara hennes åsnor, som bär henne på ryggen!”
De vandrar vidare mot Lannavaara, ska sedan ta sig över till Tysfjord i Norge och korsa Sverige igen, för att nå till Oulu (Uleåborg) i Finland den 8 september, Jungfru Marie födelse. Då har de med sina fötter ritat ett kors över och bett för våra länder.

Den 11 juli firas den helige Benedikts högtidsdag.

S. Benedikt och S. Ansgar, glasfönster i Kapitelsalen

Den 11 juli firas den helige Benedikts högtidsdag.

Varje morgon när vi lämnar Kapitelsalen påminns vi om ett ord ur Regeln, som utgör vårt årsmotto:

Framskrider man på denna livsväg och i tron vidgar sig hjärtat

Denna vers utgör också den första antifonen i vigilian. De nästföljande utgör nästan en dialog med Herren som inbjuder oss och söker oss för att ge oss de gåvor han har i beredskap:

 Är du en som älskar livet och vill se goda dagar?

Herre, vem får gästa ditt tält? Vem får bo på ditt heliga berg?

Vill du äga sant och evigt liv? Sky det onda och gör det goda.

Visa mig Herre din väg, led mig på en jämn stig.

Jag vill löpa dina buds väg, ty du vidgar mitt hjärta.

Saliga de som bor i ditt hus, de skall sjunga ditt lov för evigt.

Vad inget öga sett och inget öra hört, det har Gud berett åt dem som älskar honom.

* * *

Den helige Augustinus (354-430) har givit oss många texter till djupare förståelse av vår tro och vår vandring genom livet. Så här skriver han i en text om längtan:

”En god kristens hela liv är längtan. Det du längtar efter kan du ännu inte se. Men längtan gör det möjligt för dig att se, när den uppfylls. Om du vill fylla en säck och du vet hur mycket du får lägga i den, så sträcker du ut säcken eller vad det nu är för behållare du har. Du vet hur stor plats det kommer att ta och ser att utrymmet är litet. Därför gör du det ännu större. På samma sätt förökar Gud vår längtan genom att fördröja uppfyllelsen av den. Genom längtan vidgar han själen, och genom att vidga den ökar han dess förmåga att ta emot.”

Ur Augustinus Traktat över Första Johannesbrevet

Jesu Hjärtas fest

Jesu Hjärta staty i Heliga Hjärtas Kloster

Jesus ställde sig och ropade: Är någon törstig, så kom till mig och drick!

Och jag svarar:

Gud, du är min Gud, i gryningen söker jag dig.

Han ser på mig med barmhärtiga ögon:

Kom till mig, ni alla som är tyngda av bördor; jag skall ge er vila!

Suscipe me… Ta emot mig Herre…

Ge mig ditt hjärta, och låt mina vägar behaga dig

Ja Herre, jag kommer – Jag vill följa Dig vart Du än går,

och ber:

Allsmäktige Gud, i Jesu öppnade hjärta finner vi din kärleks alla skatter. Låt oss vid denna nådens källa ta emot hela din himmelska välsignelse

Kristi närvaro mitt ibland oss

Den heliga Treenigheten, ikon målad i Heliga Hjärtas Kloster

Än en gång har vi fått göra den inre resan som Kyrkan tar oss med på varje år. Efter fastetiden steg vi över tröskeln in i händelsernas centrum, och firade Palmsöndag, mindes Jesus intåg i Jerusalem. Händelserna under Stilla veckan lät oss i liturgi och läsning borra ett stycke djupare in i den väg Jesus gått för och med oss.

Skärtorsdag, när Jesus ger oss ett yttersta bevis på sin kärlek.

Långfredag, med mörker, övergivenhet och smärta – fram till: ”Det är fullbordat”, och förlåten i templet rämnade mitt itu, uppifrån och ända ner.

Påskafton, i väntan på Påskdag: Herren är uppstånden, sannerligen uppstånden som väckte tron och den slumrande lovsången på nytt De följande femtio dagarna, som fylldes av ett oupphörligt Halleluja i liturgin: glädjens yttersta sång, där inga ord räcker till

Kristi himmelsfärds dag, när vi ser honom lämna lärjungarna, välsignande

Sen: de väntar, tillsammans med Maria, Jesu Moder, liksom vi väntar och ber, tillsammans med Maria, vår och alla generationers Moder,

Väntar på Pingsten, då den helige Ande, den Maria kände igen från tilltalet i bebådelsens stund, utgöts över hela jorden,

Anden som utgjuts över jorden, över oss, på nytt och på nytt, och skänker liv, och liv i fullhet.

För att vi ska ana Treenighetens oändliga hemlighet. Tre i en och en i tre: en hemlighet som öppnas för oss i bönen, där våra hjärtan kan förvandlas och vidgas till att bli en boning för den heliga Treenigheten

Han förenar sig med oss, vi finner den näring som räcks oss i sakramentet, Kristi kropp och blod, och kan lyssna till Rafaels ord, också vi:

”Prisa Gud och ge honom äran!                                                                                       Prisa hans storhet,                                                                                                berätta om hans ära för alla som lever om vad han har gjort…                               Förhärliga Guds gärningar…”  Tobit 12.6

Maria – Kyrkans Moder

Korsfästelsen – glasfönster i Sankta Marias kyrka

Måndagen efter Pingst

firar Kyrkan

Maria – Kyrkans Moder

Innan vår Korsfäste Herre andades ut sin Ande

 över sin moder Maria och lärjungen Johannes,

 som härdade ut under korset,

gav han henne som moder –

inte enbart till Johannes utan till hela Kyrkan för alla tider.

(Jfr Joh 19:25-34)


Vad som än sker i våra liv av smärta, lidande, glädje eller förväntan…

av stort eller smått,

får vi alltid vara förvissade om att Maria är oss nära,

att hon ber med oss

och att vi får be med henne,

ja följa henne i trohet och hel överlåtelse till Jesus.

 


Maria ger Jesus åt oss

Maria ger sig med Jesus åt oss

Maria ger oss åt Jesus


Herrens Moder Maria

ber för oss

nu och i vår dödsstund.


O DU SALIGA JUNGFRU, SOM FÖDDE HERREN

O DU HELIGA KYRKANS MODER,

 SOM MED DIN BÖN LÅTER HANS ANDES LÅGA BRINNA I OSS

(Halleluja- versen före dagens Evangelium)

Pingstdagen

”Guds kärlek har ingjutits i våra hjärtan genom att han har gett oss den heliga anden.” (Rom. 5:5)

Vill vi möta Gud?
Då finns det bara ett sätt – att leva i verkligheten.
Varken i den förgrämda bitterheten eller fromma fantasin kan vi på allvar se hur Gud handlar i våra liv.
Enbart i verkligheten, den ofta tilltrasslade och komplicerade verkligheten med all sin oro och förhoppning, sorg och glädje kan vi se att Gud alltid och överallt är hos oss.

Guds kärlek – caritas dei – är inte främst en känsla utan en närvaro som vi får öva oss i att känna igen och ta emot som en gåva. Med och i Guds kärlek kan vi se sanningen och så får vi mod och handlingskraft att göra det goda där vi finns.
Ja, i den tilltrasslade verkligheten, så som Augustinus uppmanar oss: ”Lovsjung honom med hela er varelse, så att inte endast er tunga och röst lovar Gud, utan även ert samvete, ert liv, era gärningar. /…/ om du aldrig viker bort från det goda livet, ropar ditt liv, även om din tunga tiger. Och Guds öra vilar vid ditt hjärta. Ty om våra öron är avpassade för våra ord, så uppfattar Guds öron våra tankar” (Enarrationes in Psalmos 148).

Mitt ibland vardagens smutstvätt, i kön i matvarubutiken, vid den enkla kvällsmaten och de många till synes obetydliga samtalen under en dag finns en möjlighet att erfara Guds närvaro och handlande.
Han är inte långt borta från någon enda människa, den Helige Ande bor i vårt hjärta. Det vi behöver göra är att öppna hjärtat för honom och låta hans kraft verka i oss.

 Kom Helige Ande, och fyll vår fattigdom, kom med all din rikedom.

Jungfru Maria – den helige Andes brud

Detalj ut bebådelsen, glasfönster i Sankta Marias kyrka

Var hälsad Maria, full av nåd, Herren är med dig.

Guds Moder, vår Moder, Jungfru Maria var den som först tog emot den helige Ande. Henne vill vi efterlikna och så bära vår Frälsare, med Andens hjälp till alla människor.

”Heliga Guds moder

Heliga Jungfru över alla jungfrur

Kristi moder Kyrkans moder

Den gudomliga nådens moder

Du högt älskade moder

Du underbara moder

Du det goda rådets moder

Du moder till vår skapare

Du moder till vår frälsare

Du visa jungfru

Du vördnadsvärda jungfru

Du högtlovade jungfru

Du mäktiga jungfru

Du milda jungfru

Du trogna jungfru

Rättfärdighetens spegel

Vishetens säte

Orsak till vår glädje

Du Andens kalk” (ur den Lauretanska litanian)

Gudsfruktans Ande

Den helige Andes eld, glasfönster i kryptan

”Klappa händer, alla folk, hylla Gud med jubelrop! Ty Herren, den Högste, är värd att frukta, en stor konung över hela jorden.” Ps 47:2-3

Fruktan för Gud har ingenting med rädsla att göra. Nej, Gud är kärlek, och sann kärlek fördriver all rädsla och fruktan. Men kärleken föder glädje, förundran och tacksamhet gentemot den Andre, gentemot Gud. Han ÄR i sitt upphöjda majestät, jag är en skapad varelse, sedd och älskad av Honom, i hans ögon är jag oändligt värdefull.

Låt oss inte frukta Guds vrede, men istället sörja över alla de gånger vi vänt Honom ryggen. Om det är något vi skall frukta, så är det blotta tanken på att vi skall förlora den tacksamhet och förundran som borde fylla våra hjärtan till bristningsgränsen – att vi skall sluta glädjas i Herren, i den ende som kan fylla våra hjärtan med sann frid.

Kristi Himmelsfärds dag

Apostlagärningarna säger att Jesus efter uppståndelsen under 40 dagar visade sig för apostlarna och gav dem många bevis på att han levde. Han gav dem tid att förstå och han talade med dem om Guds rike.

Idag har vi hört evangeliet om hur Jesus mötte dem på berget dit han befallt dem att gå, hur han gav dem uppdraget att vittna, och hur han sedan lämnade dem och fördes upp till himlen.

Allt var annorlunda efter uppståndelsen säger Johannes Chrysostomos i en predikan. Förut var Jesus ständigt med dem. Nu visade han sig, och försvann på nytt. Syftet var att leda deras sinnen så att de kunde förhålla sig till honom på ett annat sätt än tidigare.

Löftet stod kvar: ”Jag ska inte lämna er ensamma, jag ska komma till er”.

Chrysostomos ger oss en bild av den helige Ande i sin predikan:

”Ingen låter soldater gå ut i striden obeväpnade eller låter en häst trava iväg utan körsven…” Apostlarna skulle inte dra ut i strid förrän anden stigit ner.

Många strider som skulle komma för apostlarna.

Mycket kamp finns i våra liv.

Låt oss inte glömma Jesu löfte:

”Jag ska be Fadern och han skall ge er en annan hjälpare, som skall vara hos er för alltid: Sanningens ande”.

Frid lämnar jag kvar åt er, min frid ger jag er.

Fjärde Påsksöndagen

Fåren på heden
En god herde känner sina får

Världsböndagen för kallelser

På fjärde påsksöndagen hör vi i evangeliet Jesus tala om den gode Herden. Den som känner alla sina får, vet vars och ens namn, ropar på dem och leder dem. Jesus talar om sig själv. Han, Herren, är vår Herde. Den omsorg en herde har om sina får, har han om oss.

Den gode Herden kallar oss alla vid namn och leder oss på just den livsväg som är vår. Denna söndag, som också är en särskild böndag för kallelser, får vi be Herren om kallelser till prästämbetet och ordenslivet. Låt oss be att många unga män och kvinnor uppfattar vad den gode Herden viskar i deras hjärta och vågar svara med glädje och frimodighet.

En god herde känner sina får
Ni har inte utvalt mig, utan jag har utvalt er

Påve Franciskus skriver till oss alla:

”För att urskilja vår personliga kallelse måste vi inse att den kommer från en vän – från Jesus. När vi ger något åt våra vänner ger vi dem det bästa vi har. Det kommer inte nödvändigtvis att vara det dyraste eller mest sällsynta, utan det som vi vet gör dem lyckliga. [—]

Jag vill att ni ska veta att när Herren tänker på var och en av er och vad det är han vill ge er ser han på er som sin nära vän. Och om han planerar att ge dig en särskild nåd – en nådegåva som kommer att hjälpa dig att leva till fullo och vara till gagn för andra, någon som lämnar spår i livet – så kommer det utan tvekan att vara en gåva som ger dig mer glädje och upprymdhet än något annat i hela världen. Inte på grund av att gåvan kommer att vara sällsynt eller märkvärdig, utan för att den kommer att passa dig perfekt. [—]

När Herren uppväcker en kallelse tänker han inte bara på vad du redan är utan också på vad du en dag kommer att bli i sällskap med honom och med andra.”

Ur Påvens Franciskus Apostoliska uppmaning Kristus lever (Veritas 2019), nr 287–289

Andra Påsksöndagen

I en hel vecka har liturgin genom dagens läsningar ur Evangelierna och Apostlagärningarna låtit oss leva med de första kristna, Jesu vänner, hans lärjungar och hans mor Maria i Påskens jublande glädje i mötet med den UPPSTÅNDNE HERREN JESUS
Under detta års annorlunda påsk för oss alla i större avskildhet – och för de flesta även utan möjlighet att som vanligt komma till sin församlingskyrka och ta emot sakramenten – har detaljer i
Bibeltexterna blivit tydliga.

Vi lägger märke till hur Jesus möter sina bedrövade vänner. Inte alla på en gång, utan en och en söker han upp: Maria som står och gråter utanför graven. Därifrån skyndar hon i glädje med budskapet till lärjungarna. Petrus får ensam möta Jesus innan han visar sig för de elva apostlarna. Tomas visar han särskild omsorg och ger honom även budskapet till oss: ”du tror därför att du har sett mig. Saliga de som inte har sett men ändå tror.”
De två bedrövade vännerna på väg till Emmaus slår han följe med som en lyssnande, inkännande, främling. Först när han bryter brödet med dem känner de igen honom, sin Mästare och Herre! Lyckliga och med förnyad kraft skyndar de tillbaka till de övriga lärjungarna.
Idag möter Herren, på olika vis, var och en av oss.

Bilden är troligen ur ett Evangeliar från Reichenau

Påskvaka: Exsultet och Påskljuset!

Påskelden har välsignats och ljuset är på väg in i kyrkan! Kristi ljus! Gud vi tackar Dig!
Exultet sjungs av en syster.

I början av påskvakan, sjungs ”Exsultet” – en hymn med rötter ända tillbaka till 300-talet. Exsultet förkunnar ljusets seger över döden, Jesu uppståndelse! Jesus är det offrade lammet, det sanna ljuset, den som kom med frälsningen till oss. Gud har segrat! Kristus är Herre! Han har frälst oss! I Påsknatten sker det största mysteriet!

I en nästan tom kyrka, så när som på två präster och fjorton systrar förkunnas Exsultet med lika stor övertygelse som om kyrkan varit full!

”Höj jubelrop, ni skaror av änglar i himlen!

Sjung lovsång, ni alla Guds tjänare!

Låt frälsningens basun förkunna

den höge Konungens seger!

Må även jorden glädja sig,

bländad av denna eviga strålglans.

Upplyst av den evige Konungens härlighet

må hela jordkretsen märka

att allt dess mörker har skingrats.” ur Exsultet

Påskljuset är smyckat!
Kristus den evige Konungen – den krönte – Han bär kronan!

”Gloria, laus et honor tibi sit, Rex Christe redemptor!”

Ära, lov och pris till dig Kristus, Konung och Frälsare!

Påskdag

Vetekornet är sått, djupt ner i jordens inre. Kristus, det levande brödet, är lagt i graven. Där bryter han sönder dödens och rädslans bojor. Här sker undret:

”Barmhärtighet och sanning möts, fred och rättvisa omfamnar varandra. Sanningen spirar ur jorden, vårt land ger sin gröda.” (ps 85)

Vetekornet som av kärlek till oss lät sig sås i gravens mörker ger den goda hundrafaldiga skörden.

Kristus är uppstånden från de döda!

”Sin segerlön har han med sig, de han vunnit går framför honom. De skall kallas det heliga folket, de som Herren befriat.” (Jes 62)

Inte heller sin triumf behåller han för sig själv. Den goda hundrafaldiga skörden som spirar ur gravens mörker ger han till oss – det eviga livet.

Påskafton

”Idag råder tystnad på jorden,

stor tystnad och också ödslighet…

Konungen sover…

Gud, som blivit människa har dött,

och dödsriket bävade…”

Så hör vi i en fornkyrklig predikan på den heliga och stora sabbaten.

Påskafton är den dag då traditionen tänkt att Jesus steg ner i dödsriket med budskapet om att döden är död. Det är en dag av tystnad. I väntan på uppståndelsen håller vi ut i bön med Maria. 

Kallistos Ware säger att orden i trosbekännelsen ”nedstigen till dödsriket” har en djupare mening. Dödsriket är inte en plats i rummet, utan i själen. Det är den plats där Gud inte finns. Om Kristus verkligen steg ner i dödsriket, betyder det att han steg ner i de djup där Gud inte finns. Jesus identifierar sig oreserverat och fullständigt med människans hela ångest och främlingskap. Han tog ångesten på sig själv, och genom att ta den på sig helade han den. Det fanns ingen annan möjlighet för honom att hela den, än genom att göra den till sin egen.

Detta är korsets budskap till oss alla. Hur långt jag än måste vandra genom dödsskuggans dal är jag aldrig ensam. Jag har någon med mig på vägen.  

 ”Gud är så stor att han alltid oändligt överträffar all vår kunskap och hela vår varelse” säger Augustinus. ”Att lära känna Gud tar aldrig slut. I all evighet kan vi alltid fortsätta att försöka lära känna honom och älska honom mer och mer”. 

Långfredag

Ur psalmen Höga Kors:

Höga kors, du enda ädla bland de träd som vuxit här. Fast du ej bär blad och blommor, intet träd din like är. Ljuva stam med ljuva grenar, som den ljuva bördan bär

Kristi kors! Blott du är värdigt att dig hela världen ser. Du för Israel och folken är det rätta Guds banér, och den dig i tron har skådat dom och död ej rädes mer.

Skärtorsdag

På morgonen – fotatvagning i kapitelsalen.

Vi har följt Jesus på hans väg till korset:

Skärtorsdagen, med måltiden där han vet att ”hans stund är kommen”.

Nu finns bara en riktning: att uppfylla Faderns vilja, trots Människosonens:

”Fader, om det är möjligt,

ta den här bägaren ifrån mig. Men ske din vilja, inte min”.

Getsemanevaka i kapitelsalen. I bön och förbön för alla som inte kan delta i en Mässa denna kväll!

Palmsöndag

Liksom alla år hittills inleder vi här i Klostrets kapitelsal den Stilla Veckan med Evangeliet om Herrens intåg i Jerusalem, och bönen om att vi med hängiven tro kan följa honom på hans lidandes väg, så att vi får del av korsets nåd och uppståndelsens härlighet.

Vi tar emot de välsignade kvistarna och går sjungande genom korsgången in i kyrkan.

I år, när coronvirusets framfart hindrar oss att fira gudstjänsterna med församling närvarande vet vi oss förbundna med er, och låter symboliskt korgrindarna stå öppna.

I prefationen i mässan ber prästen:

”Hans död plånar ut våra skulder;

Hans uppståndelse gör oss

rättfärdiga och helgar oss…”

Med detta löfte går vi in i den Stilla Veckan.

I orons dagar

Vi systrar här i klostret tänker på alla i vårt land och ute i världen som just nu oroas över coronavirusets framfart.

När vi människor drabbas av prövningar och sorger får vi lita på Gud, livets givare och uppehållare. Han som skapar allt vill oss väl.

Vi systrar litar på att när vi ber når vi längre än om vi reser: så håller vi ut och förenar oss med er alla när vi nu:

Ber för alla som är smittade och sjuka, om helande och tröst, om den frid som inte världen kan ge,

och tackar för alla goda människor: om kraft och energi till alla som arbetar i sjukvården.

För alla som arbetar i butiker och med distribution, för polis och blåljuspersonal, för politiker och myndigheter.

Med särskild oro ber vi för alla människor på flykt undan kriget, för situationen i flyktinglägren.

Vi ber för alla som hotas av arbetslöshet

och som plågas av ensamhet och isolering.

Och vi glömmer inte journalisterna – att de ska få hjälp att rapportera med urskiljning och klokhet.

Låt oss tillsammans glädjas över alla goda initiativ till ömsesidigt stöd. Tacka för alla steg till försoning och ansvar för varandra.

För all vänskap och grannsämja!

Allt rår vi inte på – men vi ber om att Gud ska beskydda och välsigna oss alla, och skänka de döda det eviga livet.

Bed Fader vår med oss i denna svåra tid!

Fader vår, bönen som Jesus själv lärt oss, innehåller allt vi skulle vilja säga honom!

Vi har bestämt att vi varje dag avbryter arbetet klockan 12.00 och ber där vi är och står just då, ensamma eller tillsammans. Vi ber för ett slut på Corona pandemin. Vi ber också för alla som dött, för alla sjuka, för alla som vårdar sjuka och för hela vår värld som påverkas av pandemin. Vi ber om Herrens hjälp!

Vill DU be med oss?

Vi skapar en stark bönekedja med Moder Maria, i Herrens egen bön!