Tacksägelse för skörden!

Med psaltarpsalm 8 tackar vi Gud för all frukt, bär, grönsaker och allt som han försett oss med!

Herre, vår Herre, hur härligt är inte ditt namnöver hela jorden, du som har satt ditt majestät på himlen… När jag ser din himmel, dina fingrars verk, månen och stjärnorna som du har skapat, vad är då en människa eftersom du tänker på henne, en människoson eftersom du tar dig an honom?En liten tid lät du honom vara ringare än Gud, med ära och härlighet krönte du honom. Du satte honom till Herre över dina händers verk, allt har du lagt under hans fötter: får och oxar, liksom vildmarkens djur, himlens fåglar och havets fiskar, allt som rör sig i haven. Herre, vår Herre, hur härligt är inte ditt namnöver hela jorden!

Gudssökardagar

Under ett veckoslut möttes tio kvinnor i vårt gästhus, för att följa klosterrytmen. Tillsammans med sex av klostrets systrar fylldes dagarna av samtal, utbyte och reflektion.

ATT SÖKA GUD var den samlande rubriken för dessa dagar. Detta tema tolkades i tre kortare impulser:

Att längta efter Gud

Att finna Gud i vardagen

Att i trovärdighet ge tron på Gud vidare

Här följer ett utdrag ur en av impulserna:

Att längta efter Gud, vare sig det gäller för en kortare eller längre period, kan upplevas som att vandra förblindad genom tillvaron. Som om det är något väsentligt som saknades och som gör livet stympat och ofullständigt.

Vi är skapade för att längta efter Gud, för att sträcka oss mot Honom. Här i tiden är vi begränsade och fallna varelser och kan, när det är som bäst, erfara hans närvaro kortare eller längre stunder. Vår längtan efter Honom är omättlig, eftersom Han är omätlig. Till och med i evigheten, då vi får stå ansikte mot ansikte med Honom, kommer vi, mitt i vår glädje över att ha blivit funna av Honom, att fortsätta att längta efter Honom, eftersom Gud alltid är större än vi kan tänka eller ana. Ju djupare vi dricker av den källa som är Guds närvaro, desto mer törstar vi efter Honom.

Innan himmelsfärden lovade Jesus sina lärjungar att han skulle vara med dem alla dagar till tidens slut – ett löfte som gäller alla oss som försöker följa honom. Vågar jag lita på detta löfte när längtan sliter i mig och Gud verkar vara oändligt långt borta, eller sätter jag större tillit till min egen subjektiva känsla av tomhet och ensamhet?

Det främsta beviset på Guds närvaro i mitt liv är inte om jag upplever Honom eller inte. Hans närvaro uppenbarar sig i de goda frukter som växer till inom mig och som blir till glädje för både mig själv och andra. Guds närvaro förvandlar oss, oftast helt tyst och stilla, vare sig vi märker av det eller inte. Så länge vi bara fortsätter söka och längta efter Honom, så länge fortsätter Han att förvandla oss till sin avbild.

Den Heliga Birgittas dag!

Idag firar vi den Heliga Birgitta av Vadstena med stor fest. I Mässan fick vi höra en improvisation på orgel över Rosa Rorans bonitatem, en antifon skriven av Biskop Nils Hermansson på 1300-talet. Han skrev ett officium som sjöngs vid den Heliga Birgittas fest efter hennes helgonförklaring den 7 oktober 1391.

Rosa, rorans bonitatem, stella stillans claritatem, Birgitta, vas gratiæ.
Rora cæli pietatem, stilla vitæ puritatem in vallem miseriæ.

Ros, med dagg av idel godhet, stjärna, skimrande av klarhet, o, Birgitta, Nådens kärl! Skänk med daggen Himlens kärlek, några stänk av Livets renhet in i denna tårevärld.

Du är Messias, den levande Gudens son.

Detta var Petrus svar på Jesus fråga om vem de säger att han är. Så är vi alla kallade att vittna om Jesus. På ett särskilt sätt fick vi i Mässan höra hur P Zbigniew Stralkowski och P Michal Tomaszek med sina liv fick vittna om Jesus när de fick lida martyrdöden i Peru på 1990-talet. De vägrade lämna sin mission att fira Mässan och predika för det fattiga folket i Peru.

Två polska Gråbröder kom till oss idag och berättade om dessa två medbröder. P Darius blev tolkad av vår Sr Paula. Det togs upp på film och går att höra på deras Youtube kanal.

Jungfru Marias Upptagning i Himmelen

Den femtonde augusti firar vi med hela kyrkan Jungfru Marias upptagning i himmelen, en dag som firats sedan 400-talet. Med generationer före oss har vi tackat Gud för det mysterium som döljs i Marias hela oinskränkta JA till Guds frälsningsplan för hela världen

I dagens predikan påminns vi om Förbundsarken, där Gud var närvarande i sitt folk. Denna närvaro blir genom bebådelsen bokstavligen verklighet i Jungfrun från Nasaret. Gud blir människa, tar sin boning i och växer i en utvald människas kropp. Han vill vara närvarande mitt ibland oss.

I någon mån sker det när vi, var och en, välkomnar Guds Ord i våra liv.

Detta blev musikaliskt gestaltat av våra systrar på orgel och flöjt.


En improvisation inleddes:

Vi anar Davids glädjedans inför Arken –

Om och om igen, piruetter och jubel.

Något låg till grund för improvisationen, men vad?

Intensivt lyssnande:

Ett svagt igenkännande.

Men det är ändå nytt:

okänd mark att beträda,

ändå välbekant och hemma.

Fördjupat lyssnande till det kraftfulla

och samtidigt stilla, ödmjuka tilltalet,

tills hemligheten avtäcks:

Det är den medeltida dagvisan,

och orden rinner upp i minnet:

”Maria, vår fru, befaller jag mig

och Kristi fem sårmärken klara

himmelens Gud bevara min stig

idag ifrån ovännens snara

Ja hjälp mig att vandra mot målet med dig

Med dem som de dina vill vara”.

Musiken blev en illustration till hur vi läser den heliga Skrift: på nytt och på nytt, välkänt och ständigt nytt när vi låter den helige Ande leda oss djupare och djupare in i Ordet, Logos. Kristus som vill komma och ta sin boning hos oss.

11 augusti

Den 11 augusti 1997 invigdes Sankta Marias kyrka och Heliga Hjärtas Kloster: en stor dag som vi minns varje år då vi firar kyrkvigningens högtid. Vi får minnas denna dag, då Gud gjorde detta hus till sitt eget, som det heter i kollektbönen, och be om att vår gudstjänst skall vara sann och äkta, och föra oss närmare Honom.

I år firades denna högmässan av en dominikan, pater Pierre-André Mauduit OP från Lund. Hans predikan gav oss mycket att tänka på: Det är inte bara byggnaden utan kommuniteten som lever här som vittnar om, ja gör Gud närvarande i världen. Vi ska inte endast bevara det tidigare generationer gjort, utan tacksamt förvalta det och bygga framåt, lägga grunden för nästa generation. Vi är alla tillsammans levande stenar som Första Petrusbrevet säger:

”Låt er själva som levande stenar byggas upp till ett andligt hus, ett heligt prästerskap som ska bära fram andliga offer som Gud tar emot med glädje genom Jesus Kristus” 1 Petr. 2:5.

Vittnesbörd

Under högmässan den 16 söndagen under året hölls för ovanlighetens skulle ingen predikan, utan en stunds tystnad följde efter Evangeliet. En påtaglig stillhet lade sig över kyrkan.


Pater Andrzej hade placerat ett relikvarium med reliker av den helige Maximilian Kolbe och den saliga Maria av den Korsfäste Jesus, även kallad ”den lilla arabiskan” på altaret denna dag.

Vi har fått besök av tre män från Polen Marek, Roman och Rafael, som vandrat genom många länder. De tillhör ”Gemenskapen av Guds barmhärtighet”, de flesta av dem är män som suttit i fängelse och som upplevt hur Herren lyft dem ur svartaste mörker och givit dem ett nytt liv. Nu vandrar de, med sin biskops välsignelse, till fots genom olika länder, ber och vittnar om att Gud kan förlåta allt och skapa ett nytt liv.

I slutet av mässan berättar en av dem enkelt och okonstlat om sitt dramatiska liv, med en far som var psykopat och gjorde livet svårt för sin familj. Han berättade om hur han som mycket ung kommit in i drog- och alkoholberoende och tung kriminalitet, som slutade med att han stack ihjäl en vän på öppen gata. Under ett långt fängelsestraff, där han umgicks med tankar på att mörda medfångar eller begå självmord, upplevde han i en bikt förlåtelsens kraft. Idag, många år efter frigivningen, är han själv terapeut och försöker hjälpa andra som sittter fast i en sådan massiv vrede, som han själv är löst ur.

Efter mässan möter M Katarina och Sr Paula dem i hallen, och ger dem ett bröd som tecken på förbundenhet och ömsesidig bön. De visar oss den ikon de bär med sig i ryggsäcken: Jungfrun Maria av de sju smärtorna. ”Egentligen är det inte vi som går på pilgimsfärd genom Europa, utan hon” säger de. ”Vi är bara hennes åsnor, som bär henne på ryggen!”
De vandrar vidare mot Lannavaara, ska sedan ta sig över till Tysfjord i Norge och korsa Sverige igen, för att nå till Oulu (Uleåborg) i Finland den 8 september, Jungfru Marie födelse. Då har de med sina fötter ritat ett kors över och bett för våra länder.

Den 11 juli firas den helige Benedikts högtidsdag.

S. Benedikt och S. Ansgar, glasfönster i Kapitelsalen

Den 11 juli firas den helige Benedikts högtidsdag.

Varje morgon när vi lämnar Kapitelsalen påminns vi om ett ord ur Regeln, som utgör vårt årsmotto:

Framskrider man på denna livsväg och i tron vidgar sig hjärtat

Denna vers utgör också den första antifonen i vigilian. De nästföljande utgör nästan en dialog med Herren som inbjuder oss och söker oss för att ge oss de gåvor han har i beredskap:

 Är du en som älskar livet och vill se goda dagar?

Herre, vem får gästa ditt tält? Vem får bo på ditt heliga berg?

Vill du äga sant och evigt liv? Sky det onda och gör det goda.

Visa mig Herre din väg, led mig på en jämn stig.

Jag vill löpa dina buds väg, ty du vidgar mitt hjärta.

Saliga de som bor i ditt hus, de skall sjunga ditt lov för evigt.

Vad inget öga sett och inget öra hört, det har Gud berett åt dem som älskar honom.

* * *

Den helige Augustinus (354-430) har givit oss många texter till djupare förståelse av vår tro och vår vandring genom livet. Så här skriver han i en text om längtan:

”En god kristens hela liv är längtan. Det du längtar efter kan du ännu inte se. Men längtan gör det möjligt för dig att se, när den uppfylls. Om du vill fylla en säck och du vet hur mycket du får lägga i den, så sträcker du ut säcken eller vad det nu är för behållare du har. Du vet hur stor plats det kommer att ta och ser att utrymmet är litet. Därför gör du det ännu större. På samma sätt förökar Gud vår längtan genom att fördröja uppfyllelsen av den. Genom längtan vidgar han själen, och genom att vidga den ökar han dess förmåga att ta emot.”

Ur Augustinus Traktat över Första Johannesbrevet

Jesu Hjärtas fest

Jesu Hjärta staty i Heliga Hjärtas Kloster

Jesus ställde sig och ropade: Är någon törstig, så kom till mig och drick!

Och jag svarar:

Gud, du är min Gud, i gryningen söker jag dig.

Han ser på mig med barmhärtiga ögon:

Kom till mig, ni alla som är tyngda av bördor; jag skall ge er vila!

Suscipe me… Ta emot mig Herre…

Ge mig ditt hjärta, och låt mina vägar behaga dig

Ja Herre, jag kommer – Jag vill följa Dig vart Du än går,

och ber:

Allsmäktige Gud, i Jesu öppnade hjärta finner vi din kärleks alla skatter. Låt oss vid denna nådens källa ta emot hela din himmelska välsignelse

Kristi närvaro mitt ibland oss

Den heliga Treenigheten, ikon målad i Heliga Hjärtas Kloster

Än en gång har vi fått göra den inre resan som Kyrkan tar oss med på varje år. Efter fastetiden steg vi över tröskeln in i händelsernas centrum, och firade Palmsöndag, mindes Jesus intåg i Jerusalem. Händelserna under Stilla veckan lät oss i liturgi och läsning borra ett stycke djupare in i den väg Jesus gått för och med oss.

Skärtorsdag, när Jesus ger oss ett yttersta bevis på sin kärlek.

Långfredag, med mörker, övergivenhet och smärta – fram till: ”Det är fullbordat”, och förlåten i templet rämnade mitt itu, uppifrån och ända ner.

Påskafton, i väntan på Påskdag: Herren är uppstånden, sannerligen uppstånden som väckte tron och den slumrande lovsången på nytt De följande femtio dagarna, som fylldes av ett oupphörligt Halleluja i liturgin: glädjens yttersta sång, där inga ord räcker till

Kristi himmelsfärds dag, när vi ser honom lämna lärjungarna, välsignande

Sen: de väntar, tillsammans med Maria, Jesu Moder, liksom vi väntar och ber, tillsammans med Maria, vår och alla generationers Moder,

Väntar på Pingsten, då den helige Ande, den Maria kände igen från tilltalet i bebådelsens stund, utgöts över hela jorden,

Anden som utgjuts över jorden, över oss, på nytt och på nytt, och skänker liv, och liv i fullhet.

För att vi ska ana Treenighetens oändliga hemlighet. Tre i en och en i tre: en hemlighet som öppnas för oss i bönen, där våra hjärtan kan förvandlas och vidgas till att bli en boning för den heliga Treenigheten

Han förenar sig med oss, vi finner den näring som räcks oss i sakramentet, Kristi kropp och blod, och kan lyssna till Rafaels ord, också vi:

”Prisa Gud och ge honom äran!                                                                                       Prisa hans storhet,                                                                                                berätta om hans ära för alla som lever om vad han har gjort…                               Förhärliga Guds gärningar…”  Tobit 12.6

Maria – Kyrkans Moder

Korsfästelsen – glasfönster i Sankta Marias kyrka

Måndagen efter Pingst

firar Kyrkan

Maria – Kyrkans Moder

Innan vår Korsfäste Herre andades ut sin Ande

 över sin moder Maria och lärjungen Johannes,

 som härdade ut under korset,

gav han henne som moder –

inte enbart till Johannes utan till hela Kyrkan för alla tider.

(Jfr Joh 19:25-34)


Vad som än sker i våra liv av smärta, lidande, glädje eller förväntan…

av stort eller smått,

får vi alltid vara förvissade om att Maria är oss nära,

att hon ber med oss

och att vi får be med henne,

ja följa henne i trohet och hel överlåtelse till Jesus.

 


Maria ger Jesus åt oss

Maria ger sig med Jesus åt oss

Maria ger oss åt Jesus


Herrens Moder Maria

ber för oss

nu och i vår dödsstund.


O DU SALIGA JUNGFRU, SOM FÖDDE HERREN

O DU HELIGA KYRKANS MODER,

 SOM MED DIN BÖN LÅTER HANS ANDES LÅGA BRINNA I OSS

(Halleluja- versen före dagens Evangelium)

Pingstdagen

”Guds kärlek har ingjutits i våra hjärtan genom att han har gett oss den heliga anden.” (Rom. 5:5)

Vill vi möta Gud?
Då finns det bara ett sätt – att leva i verkligheten.
Varken i den förgrämda bitterheten eller fromma fantasin kan vi på allvar se hur Gud handlar i våra liv.
Enbart i verkligheten, den ofta tilltrasslade och komplicerade verkligheten med all sin oro och förhoppning, sorg och glädje kan vi se att Gud alltid och överallt är hos oss.

Guds kärlek – caritas dei – är inte främst en känsla utan en närvaro som vi får öva oss i att känna igen och ta emot som en gåva. Med och i Guds kärlek kan vi se sanningen och så får vi mod och handlingskraft att göra det goda där vi finns.
Ja, i den tilltrasslade verkligheten, så som Augustinus uppmanar oss: ”Lovsjung honom med hela er varelse, så att inte endast er tunga och röst lovar Gud, utan även ert samvete, ert liv, era gärningar. /…/ om du aldrig viker bort från det goda livet, ropar ditt liv, även om din tunga tiger. Och Guds öra vilar vid ditt hjärta. Ty om våra öron är avpassade för våra ord, så uppfattar Guds öron våra tankar” (Enarrationes in Psalmos 148).

Mitt ibland vardagens smutstvätt, i kön i matvarubutiken, vid den enkla kvällsmaten och de många till synes obetydliga samtalen under en dag finns en möjlighet att erfara Guds närvaro och handlande.
Han är inte långt borta från någon enda människa, den Helige Ande bor i vårt hjärta. Det vi behöver göra är att öppna hjärtat för honom och låta hans kraft verka i oss.

 Kom Helige Ande, och fyll vår fattigdom, kom med all din rikedom.

Jungfru Maria – den helige Andes brud

Detalj ut bebådelsen, glasfönster i Sankta Marias kyrka

Var hälsad Maria, full av nåd, Herren är med dig.

Guds Moder, vår Moder, Jungfru Maria var den som först tog emot den helige Ande. Henne vill vi efterlikna och så bära vår Frälsare, med Andens hjälp till alla människor.

”Heliga Guds moder

Heliga Jungfru över alla jungfrur

Kristi moder Kyrkans moder

Den gudomliga nådens moder

Du högt älskade moder

Du underbara moder

Du det goda rådets moder

Du moder till vår skapare

Du moder till vår frälsare

Du visa jungfru

Du vördnadsvärda jungfru

Du högtlovade jungfru

Du mäktiga jungfru

Du milda jungfru

Du trogna jungfru

Rättfärdighetens spegel

Vishetens säte

Orsak till vår glädje

Du Andens kalk” (ur den Lauretanska litanian)

Gudsfruktans Ande

Den helige Andes eld, glasfönster i kryptan

”Klappa händer, alla folk, hylla Gud med jubelrop! Ty Herren, den Högste, är värd att frukta, en stor konung över hela jorden.” Ps 47:2-3

Fruktan för Gud har ingenting med rädsla att göra. Nej, Gud är kärlek, och sann kärlek fördriver all rädsla och fruktan. Men kärleken föder glädje, förundran och tacksamhet gentemot den Andre, gentemot Gud. Han ÄR i sitt upphöjda majestät, jag är en skapad varelse, sedd och älskad av Honom, i hans ögon är jag oändligt värdefull.

Låt oss inte frukta Guds vrede, men istället sörja över alla de gånger vi vänt Honom ryggen. Om det är något vi skall frukta, så är det blotta tanken på att vi skall förlora den tacksamhet och förundran som borde fylla våra hjärtan till bristningsgränsen – att vi skall sluta glädjas i Herren, i den ende som kan fylla våra hjärtan med sann frid.

Kristi Himmelsfärds dag

Apostlagärningarna säger att Jesus efter uppståndelsen under 40 dagar visade sig för apostlarna och gav dem många bevis på att han levde. Han gav dem tid att förstå och han talade med dem om Guds rike.

Idag har vi hört evangeliet om hur Jesus mötte dem på berget dit han befallt dem att gå, hur han gav dem uppdraget att vittna, och hur han sedan lämnade dem och fördes upp till himlen.

Allt var annorlunda efter uppståndelsen säger Johannes Chrysostomos i en predikan. Förut var Jesus ständigt med dem. Nu visade han sig, och försvann på nytt. Syftet var att leda deras sinnen så att de kunde förhålla sig till honom på ett annat sätt än tidigare.

Löftet stod kvar: ”Jag ska inte lämna er ensamma, jag ska komma till er”.

Chrysostomos ger oss en bild av den helige Ande i sin predikan:

”Ingen låter soldater gå ut i striden obeväpnade eller låter en häst trava iväg utan körsven…” Apostlarna skulle inte dra ut i strid förrän anden stigit ner.

Många strider som skulle komma för apostlarna.

Mycket kamp finns i våra liv.

Låt oss inte glömma Jesu löfte:

”Jag ska be Fadern och han skall ge er en annan hjälpare, som skall vara hos er för alltid: Sanningens ande”.

Frid lämnar jag kvar åt er, min frid ger jag er.

Fjärde Påsksöndagen

Fåren på heden
En god herde känner sina får

Världsböndagen för kallelser

På fjärde påsksöndagen hör vi i evangeliet Jesus tala om den gode Herden. Den som känner alla sina får, vet vars och ens namn, ropar på dem och leder dem. Jesus talar om sig själv. Han, Herren, är vår Herde. Den omsorg en herde har om sina får, har han om oss.

Den gode Herden kallar oss alla vid namn och leder oss på just den livsväg som är vår. Denna söndag, som också är en särskild böndag för kallelser, får vi be Herren om kallelser till prästämbetet och ordenslivet. Låt oss be att många unga män och kvinnor uppfattar vad den gode Herden viskar i deras hjärta och vågar svara med glädje och frimodighet.

En god herde känner sina får
Ni har inte utvalt mig, utan jag har utvalt er

Påve Franciskus skriver till oss alla:

”För att urskilja vår personliga kallelse måste vi inse att den kommer från en vän – från Jesus. När vi ger något åt våra vänner ger vi dem det bästa vi har. Det kommer inte nödvändigtvis att vara det dyraste eller mest sällsynta, utan det som vi vet gör dem lyckliga. [—]

Jag vill att ni ska veta att när Herren tänker på var och en av er och vad det är han vill ge er ser han på er som sin nära vän. Och om han planerar att ge dig en särskild nåd – en nådegåva som kommer att hjälpa dig att leva till fullo och vara till gagn för andra, någon som lämnar spår i livet – så kommer det utan tvekan att vara en gåva som ger dig mer glädje och upprymdhet än något annat i hela världen. Inte på grund av att gåvan kommer att vara sällsynt eller märkvärdig, utan för att den kommer att passa dig perfekt. [—]

När Herren uppväcker en kallelse tänker han inte bara på vad du redan är utan också på vad du en dag kommer att bli i sällskap med honom och med andra.”

Ur Påvens Franciskus Apostoliska uppmaning Kristus lever (Veritas 2019), nr 287–289

Andra Påsksöndagen

I en hel vecka har liturgin genom dagens läsningar ur Evangelierna och Apostlagärningarna låtit oss leva med de första kristna, Jesu vänner, hans lärjungar och hans mor Maria i Påskens jublande glädje i mötet med den UPPSTÅNDNE HERREN JESUS
Under detta års annorlunda påsk för oss alla i större avskildhet – och för de flesta även utan möjlighet att som vanligt komma till sin församlingskyrka och ta emot sakramenten – har detaljer i
Bibeltexterna blivit tydliga.

Vi lägger märke till hur Jesus möter sina bedrövade vänner. Inte alla på en gång, utan en och en söker han upp: Maria som står och gråter utanför graven. Därifrån skyndar hon i glädje med budskapet till lärjungarna. Petrus får ensam möta Jesus innan han visar sig för de elva apostlarna. Tomas visar han särskild omsorg och ger honom även budskapet till oss: ”du tror därför att du har sett mig. Saliga de som inte har sett men ändå tror.”
De två bedrövade vännerna på väg till Emmaus slår han följe med som en lyssnande, inkännande, främling. Först när han bryter brödet med dem känner de igen honom, sin Mästare och Herre! Lyckliga och med förnyad kraft skyndar de tillbaka till de övriga lärjungarna.
Idag möter Herren, på olika vis, var och en av oss.

Bilden är troligen ur ett Evangeliar från Reichenau

Påskvaka: Exsultet och Påskljuset!

Påskelden har välsignats och ljuset är på väg in i kyrkan! Kristi ljus! Gud vi tackar Dig!
Exultet sjungs av en syster.

I början av påskvakan, sjungs ”Exsultet” – en hymn med rötter ända tillbaka till 300-talet. Exsultet förkunnar ljusets seger över döden, Jesu uppståndelse! Jesus är det offrade lammet, det sanna ljuset, den som kom med frälsningen till oss. Gud har segrat! Kristus är Herre! Han har frälst oss! I Påsknatten sker det största mysteriet!

I en nästan tom kyrka, så när som på två präster och fjorton systrar förkunnas Exsultet med lika stor övertygelse som om kyrkan varit full!

”Höj jubelrop, ni skaror av änglar i himlen!

Sjung lovsång, ni alla Guds tjänare!

Låt frälsningens basun förkunna

den höge Konungens seger!

Må även jorden glädja sig,

bländad av denna eviga strålglans.

Upplyst av den evige Konungens härlighet

må hela jordkretsen märka

att allt dess mörker har skingrats.” ur Exsultet

Påskljuset är smyckat!
Kristus den evige Konungen – den krönte – Han bär kronan!

”Gloria, laus et honor tibi sit, Rex Christe redemptor!”

Ära, lov och pris till dig Kristus, Konung och Frälsare!