En vän gav oss under hösten några pumpor. Den ena, formad som en projektil, i vikt någorlunda lätthanterlig, ligger fortfarande på köksbänken i väntan på att förvandlas till goda måltider. Den andra, som syntes ivrigt ha slukat varje milliliter vatten som erbjöds och uppnått en ansenlig rondör och tyngd tog vi oss an idag. På en och samma gång kunde vi känna tacksamhet – över naturens och människors gåvor – vemod över att ta isär, ja förstöra, en så vacker skapelse och viss bävan. Hur forcera detta praktfulla och hårda hölje? Nå, det gick, utan blodvite med slintande knivar, och när väl det kompakta skalet hade forcerats gick det bra att börja dela i mindre bitar.
Men, under sin tid på vår köksbänk hade pumpan inte legat overksam. Där – mitt i trasslet av trådigt fruktkött och kärnor kikade långa bleka skott fram. Ur de vita kärnornas skal hade nytt liv trängt sig fram, inne i pumpans slutna mörker!
Tyst, tålmodigt och utan att märkas påbörjades något nytt. Livets obändiga kraft.
En vanlig dag i köksarbetet, och en pumpa visade sig vara mycket mer än ett stycke natur eller en bit mat. Än mer blev den en påminnelse om att växt, förändring och nytt liv kan pågå i vårt inre utan att vi ser eller märker det. I det ibland torra och dunkla människohjärtat spirar taniga skott som kan bli till nytt liv. När vi väl blir varse dem är vår uppgift att vattna och vårda och i sinom tid låta det nya få plats. Det kan ta oväntade former – likt en projektilformad pumpa – eller till en början tyckas ovant och otympligt. Livets obändiga kraft finns inom oss alla.
”Ur jordens sköte föddes liv, med frön som sprängde sina skal, med myriader formers prakt och yppig frukt av varje art.
Låt Ordets säd i oss slå rot och bära hundrafaldig frukt. Låt nådens mångfald vecklas ut till allt det goda du berett.” (Ur hymnen för tisdagens vesper)
Efter Epifania samlas flera av Stiftets präster till reträtt här vid Omberg. Varje morgon firar vi eukaristi tillsammans: Biskop Anders är omgiven av präster runt altaret, bönen stiger verkligen som ett rökoffer till Herren till välsignelse för oss och hela världen.
P Henrik Alberius OP, som leder reträtten, talade denna morgon om kärleken som är EN och inte kan delas upp. I dagens läsning, från Markus 1:32, hör vi att man kom till Jesus med sjuka och besatta i solnedgången. ”och han botade många”. I vers 35 sägs: ”Tidigt nästa morgon, medan det ännu var mörkt, gav Jesus sig av därifrån och gick bort till en enslig plats, och där bad han”.
Kärleken är en: Den hämtar kraft i morgonens bön och den fullkomnas i handling under resten av dagen. Är det inte det som är ”den goda nyheten om Guds rike” som Jesus har kommit för att leva liksom för att predika? Allt kan levas i kärlek och av kärlek, och att denna kärlek kommer från Fadern och till oss genom Sonen.”
Denna tanke berörde oss – just i detta ora et labora i bön och arbete vill vi följa Jesus denna dag!
Begruessung von Papst Benedikt XVI. durch Bundespräsident Christian Wulff und Frau Bettina Wulff vor dem Schloss Bellevue in Berlin
Denna morgon, Påve emeritus Benedikts begravningsdag, firades requiemmässa här i Heliga Hjärtas Kloster.
P Stefan Dartmann SJ bar klostrets svarta mässhake broderad med eldslågor som symboliserar den brinnande buske som Mose såg i öknen. Det står i 1 Mosebok att Herrens ängel uppenbarade sig i eld som slog upp ur en buske. När Mose såg att busken brann utan att förtäras, drog han skorna av sina fötter och föll ner i vördnad inför Guds närvaro.
Detta kan beskriva Påve Benedikts liv, som med största allvar och med brinnande tro, kärlek och engagemang förkunnade Kristi mysterium.
Hans röst har tystnad, men hans djupa insikter, akademiska briljans och den undervisning som givits oss under årtionden finns kvar.
Utifrån Psalm 17 skriver han:
Att söka Gud är en livshållning. För att människan till slut skall kunna se Guds ansikte, måste hon själv vara helt uppfylld av honom. Det som vi måste tänka på är att psalmisten väntar sig att få se denna syn ”när han vaknar”. Psalmen sträcker sig [—] bortom människans historiska existens. Psalmisten ser fram emot att vakna och väntar sig att det verkliga livet då äntligen skall börja. [—]
I detta sökande satsar människan sitt eget liv och vet att hon kommer att finna det ”när hon vaknar upp”. Att söka Guds ansikte innebär att överskrida tidens gränser och att vänta på att förhoppningen om ett annat liv, om livet efter detta, skall infrias.
Ur På väg till Kristus. Texter av Benedikt XVI Joseph Ratzinger.
Tredje söndagen i Advent var det avslutning för våra tre barngrupper för denna termin. Tillsammans byggde vi julkrubban medan vi läste julevangeliet. Sist placerade vi oss själva, i form av små legogubbar, runt stallet för att vi skulle hylla Jesusbarnet.
Efter en kort paus med clementiner och en stjärnlek kom de större barnen och ledden en andakt de hade förberett.
Interrupted lives (Avbrutna liv) är en film som vuxit ur ett forskningsprojekt om vad som hände med många katolska ordenssystrars liv under den kommunistiska maktapparatens intensiva år fram till Berlinmurens fall år 1989. Vi fick möjlighet att se denna film. Efter att tillsammans sett och lyssnat till dessa systrars vittnesbörd, samtalade vi om grymheten och ondskan, men också om det oerhörda mod, den tro och trohet till kärlekens Gud som många av dem visade. Kallelsen och de löften de avgett gav dem kraft att härda ut och styrka varandra. Några av dem finns alltjämt i livet, och har kunnat förlåta sina plågare: Deras ansikten vittnar om Försoningens kraft och makt.
Här finns länkar till filmen och till den dokumentation som gjorts för att inte glömma dessa systrars martyrium. Gå gärna in på hemsidan för att läsa mer. www.interruptedlives.org
Nu bereder sig naturen till vilans tid träden kläds i så vackra färger att det nästan är svårt att tro att löven snart faller. Det är som om Gud vill ge oss en extra färg injektion innan vintern kommer med sin svart-vita (!) dräkt.
Samtidigt får vi lägga märke till knopparna som pekar mot en ny vår efter vilan!
Många små steg behöver vi ta för att inte förlora hoppet när alla rapporter om jordens och världens utsatthet. Ett sådant steg möjliggjordes när vi häromkvällen fick en gåva som gladde oss alla:
Regnvattenstunnor att koppla till stuprören, så att vi kan vattna med det vatten som faller ner på taken!
Detta kryptiska uttalande finns i Markusevangeliets åttonde kapitel där en blind man bett Jesus om att bli botad. Därefter står att Jesus lägger sina händer på mannen och ber ännu en gång, och då kan mannen se klart och tydligt. Men, så helt galet var kanske inte tanken om att vi ser ut som träd som går omkring. Träden kan ha mycket att lära oss om vad det är att vara människa.
I klostrets trädgård finns ungefär 40 äppelträd, eller snarare 40 olika personligheter. Något växer rakt och stramt mot himlen, ett annat har en vid och yvig krona med spensliga grenar som böjer sig mot marken. Ytterligare ett växer snett, som om det inte riktigt kunnat bestämma sig för en riktning. Några har grova, starka grenar som inbjuder till klättring, på andra är grenarna smala och sköra…
När man ska beskära går det inte att följa ett schema, säga att man ska ta fem grova grenar och tre smala på varje träd och så är det klart. Nej, varje träd behöver bli sett i sin helhet och utifrån sina förutsättningar. Det som växer snett kommer alltid att stå och luta men man kan hjälpa det att hitta tyngdpunkten och bli mer och mer stabilt. Något vill växa snabbt och det kan behöva hållas tillbaka för att inte bli alltför stort innan rötterna hunnit få ordentligt fäste, eller breder ut sig för mycket på de andras bekostnad. Ett annat växer långsamt i början och behöver formas litegrand varje år. Det yviga med spensliga, hängande grenar bär sin frukt i spetsen på varje gren. Så försöker man forma det genom att korta av alla grenarna blir det ingen frukt alls.
Frukten ja, den är lika personlig som träden själva. Varje frukt är ett universum av liv och skönhet. Skär itu ett äpple och beundra linjerna som syns mellan kärnhuset och fruktköttet. Där transporteras näringen från trädet, genom skaftet och ut i själva frukten. Likt ett blodomlopp flödande av liv.
Om man kan säga att ett träd kan längta efter något så är det efter att bära frukt. Och det gör det oavsett om vi kommer och plockar den. Själva livets idé är att bära frukt, att ge livet – biologiskt, andligt, materiellt och socialt – vidare. Ibland kan det bli lite väl mycket frukt, då måste man gallra, göra sig mödan att gå igenom varje gren och ta bort kart där de växer för tätt.
Beskära och gallra. Vore det inte bättre att bara låta trädet växa sig rejält och stort, inte vara där och peta och bestämma och forma? Och att gallra bort frukt, är det inte slöseri?
Alla som haft en trädgård vet att man måste både beskära och gallra – beskära för annars blir trädet en risbuske som slutar att bära frukt och så småningom drar till sig allehanda ohyra och sjukdomar. Gallrar man inte blir det kanske bara frukt vartannat år. Eller så mycket att grenarna fläks av och trädet trasas sönder. Eller mängder med små frukter som inte får utvecklas ordentligt.
Precis som trädet längtar vi alla efter att bära frukt – att vårt liv ska bli något. Att det ska ha visat sig vara värt att leva och vårt liv betytt något gott för andra. Jesus själv säger detta: ”Ni har inte utvalt mig utan jag har utvalt er och bestämt er till att gå ut i världen och bära frukt, frukt som består.” (Joh. 16.) Men Han säger också ” ”Jag är vinstocken och ni är grenarna. Om någon är kvar i mig och jag i honom bär han rik frukt. /…/ varje gren som bär frukt ansar han, så att den bär mer frukt.” (Joh. 15.) Precis som när det gäller träden behöver vi veta vad, hur och när vi behöver beskära i vårt liv.
Ibland är det livet självt som ”beskär” eller ”ansar” oss, för somliga nog så hårdhänt och oönskat. Ett av våra äppelträd har blivit svårt skadat – det har ett stort ”sår” längs med stora delar av stammen, en eller flera grenar har brutits av så det ser lite glest och vingligt ut. Men! Det är förunderligt – ett träd har förmågan att läka. Sakta låter barken ”valla över” såret och skyddar så själva veden därinne som är förutsättningen för att det skall överleva. Ytterligare ett är så gammalt att stammen nertill är helt ihålig, men trots detta breder det ut sig med en praktfull krona och bär rikligt med frukt varje år.
Skogsforskaren Suzanne Simard har i sin forskning visat hur träden samarbetar. De kan sända näringsämnen till, kommunicera med och lära av varandra. De konkurrerar inte, utan hjälper varandra. Låt oss bli människor som är lika träd, men som går omkring.
Psalmisten liknar gemenskapen mellan bröder och systrar vid den dyrbara oljan som smorde Aron till präst – en bild för Guds nåd och den Helige Andes enande och upplyftande närvaro. (Psaltarpsalm 133)
Sanningen i dessa ord fick vi erfara när vi, tillsammans med Birgittasystrarna, tog emot bröderna från Korsets Syrisk Ortodoxa kloster för en dag av samtal och gemenskap. Det blev en rik dag med många utbyten och ömsesidig glädje och fördjupning.
Och många nya insikter för oss! Bröderna berättade om den Syrisk Ortodoxa kyrkans historia och lät oss få del av en rik andlig och teologisk tradition. Somligt var oss bekant sedan tidigare, men även detta ges ett nytt ljus när det berättas av dem som lever mitt i traditionen och ser sitt ansvar att förvalta och föra den vidare. Vi rördes över såväl ödmjukheten som uppriktigheten hos dessa bröder. De har – var för sig – upplevt en kallelse till monastiskt liv i sin kyrka och (genom Andens ledning får vi tro) förts samman för att förverkliga det i Sverige.
Den andliga och teologiska traditionen med författare som Efraim Syriern (som bär titeln Kyrkolärare både i Öst och Väst), Isak av Nineve och Jakob av Sarugh är ovärderlig och ett välbehövligt komplement till den västerländska traditionen. Här får vi ett rikt och poetiskt språk som öppnar oss för Mysteriet – Guds ofattbara väsen, som visar sig för oss.
Samtalet följde vindlande vägar och berörde ämnen som liturgins präglande betydelse, det monastiska livets glädje och utmaningar och kroppens ovärderliga betydelse för vår tro. Någon av oss ställde en fråga om vad frihet är. Till vår förvåning bar bröderna då fram ett stort paket….. och uppmanade oss att öppna det, för därinne fanns ett svar på frågan.
Paketet visar sig innehålla en stor ikon, målad på kanvas. Den härstammar från Rabbula evangeliebok från år 586. Denna ikon föreställer Jesu himmelsfärd.
I syrisk tradition läses då ur Hesekiels första kapitel. På ikonen ser man Kristus i en mandorla, omgiven av fyra serafer som rör sig på fyra hjul, likt den vagn som förde Elia från jorden. Kristi vänstra hand håller en bokrulle, som hänvisar till den som Hesekiel uppmanades äta (2:8–9).
Därunder står den lovprisande Maria med lyfta armar och ser betraktaren djupt in i ögonen. Hon framstår som en tron för Konungen Kristus, den som bär fram och upphöjer honom inför alla folk i alla tider. Profeten Hesekiels ord i samma kapitel tycks säga henne: ”Detta motsträviga folk kommer att inse att en profet varit hos dem. Var inte rädd för dem och bli inte skrämd av vad de säger, även om nässlor och törnen omger dig och du bor bland skorpioner…”
Närmast Maria står två änglar med glorior. Invid dem de elva lärjungarna och Paulus som alla har oförstående eller skeptiska ansiktsuttryck. Pingstens Ande hade ju ännu inte kommit över dem och öppnat deras ögon. Maria, som hela tiden vetat om Jesu verkliga identitet och uppdrag, lovprisar Guds nåd och stora verk. Hon, den alltigenom ödmjuka, kände den helige Ande sedan bebådelsen och kan nu jubla, när det onda är besegrat och Kristi verk fullbordat.
Hur är denna ikons budskap ett svar på vad frihet är? Maria var och är den utvalda. Hon visar oss att ödmjukheten är den djupaste friheten, där inget försvar eller motstånd finns. Våra hjärtan måste också bevaras. Så kan vi känna igen den Helige och allt som är heligt. Det är den fullständiga friheten.
Samma ikon finns i deras kloster, och den ska nu utgöra en förbindelselänk mellan oss.
Några ord av Isak av Nineve kan tjäna som sammanfattning av denna innehållsrika och dyrbara dag som vi fick dela:
”I kärlek skapade Gud världen och i kärlek tar han hand om den under denna tidsålder. I kärlek kommer världen att uppslukas av Gud och förvandlas till ett himmelskt tillstånd. Till slut kommer hela världen att uppgå i Guds kärlek.”
Eller med ord ur Benedikts regel: ”Må han (Gud) föra oss alla tillsammans till det eviga livet.”
Vardagarna mellan den sjätte Påsksöndagen och Kristi himmelsfärds dag, Rogationsdagarna, kallas hos oss ”Gångedagarna”. Efter mässan går vi ut i procession, sjunger Allhelgonalitanian, sådden välsignas och vi ber om en god skörd i vår trädgård och på åkrarna runt omkring.
Blåsten tog tag i alla slöjor och påminde oss om att snart kommer pingstens helige Ande som blåser nytt liv i oss alla.
Ibland, en vanlig torsdag i mörk december, kan en sådan vardag plötsligt lysas upp av en oväntad gåva. Vår vän Ulla Käll, gitarrist, retreatledare och mycket mer, stannade till på vägen mellan två uppdrag. I samband med middagsbönen spelade hon oss in i stillhet och bön på ett säreget sätt. Som en medsyster uttryckte det: ”Det händer något inombords när du spelar. Ditt gitarrspel är som en tröstande hand på axeln, som säger mig att det är inte så farligt. Allt kommer att bli bra”.
Lyssna gärna, här har vi med Ullas tillåtelse, lagt ut Vuelvo Al Sur av A Piazolla från hennes CD ”On A Journey”.
Hur förunderliga är inte dina gärningar, Herre… så sjunger vi i Psalm 66:3.
Det är en så stor gåva att erfara hur varje årstid speglar Guds skapelse på olika vis.
En tidig morgon, innan solen gått upp, möttes några systrar på klostrets parkeringsplats, ännu insvepta i nattens tystnad. Vi hade beslutat oss att åka ner till fågelsjön Tåkern för att uppleva ”det stora lyftet”, när flyttfåglarna i soluppgången lämnar sitt nattkvarter i vassen och flyger mot söder.
Morgonrodnaden fyllde oss med glädje och förundran, ljuset kom sakta medan vi gick på stigen ner mot fågeltornet. Väl där väntade vi på soluppgången i tystnad, det susade stilla i vassen. Plötsligt börjar några osynliga små sångfåglar sjunga inne i buskagen och sakta sprider sig ljuset. Ett svanpar simmar majestätiskt i gryningen.
Fler och fler fåglar lyfter, bilda formationer på den nu ljusa himlen. Man har räknat upp till 29 000gäss och 8 400 tranor vid Tåkern i år.
Men inte bara fåglarna fångar vårt intresse: på väg tillbaka beundrar vi sniglar av olika slag.
Alla Guds skapade verk lovsjunger honom på sitt eget vis!
tillsammans med vår trogna församling, fira högmässan den 17 söndagen under året med vår Biskop Anders. Han påminde oss om att även om vi människor är skapade till GUDS avbild, menade att leva tillsammans och respektera varandra, verkar vi ha svårt att lära oss att leva tillsammans i enhet. Vi behöver se på Jesus och hans barmhärtighet. Han ingjuter nåden i oss och vi manas att ”leva värdiga den kallelse vi fått” Ef 4:1, att kämpa och sträva efter att nåden ska förbli verksam i oss.
Händer på dopfunt
Att detta inte är en tung pålaga utan en glädjefylld gåva förmedlades av dagens organist, Andreas Müller från Marienfeldt i Tyskland, som tillsammans med sin familj besökte oss några dagar. Här kan ni lyssna till stycket: Preludium i C-dur av Johann Christian Heinrich Rinck (1770-1848)
När restriktionerna började lätta beslöt vi att återuppta en tradition som måst vara vilande under pandemin: Midsommar firar grannklostren i Vadstenatrakten tillsammans! I år utökades skaran med en vän sedan många år: cisterciensmunken och numera biskopen av Trondheim, Erik Varden.
Några timmar av glatt samspråk och utbyte av tankar och erfarenheter i skön sommartemperatur och några försiktiga regnstänk gavs oss.
Dagen avslutades med att några under kvällen siktade och kastade pinnar i ädel kamp om att fälla kungen i kubbspelet.
Lägger man samman gåvorna och var och en bidrar med det hon fått att förvalta blir helheten större än summan av delarna!
Idag har Garderobakuten ryckt ut: flera gångjärn måste skruvas fast så att dörrarna riktas upp och inte längre hänger på trekvart. Det gäller att ta med balansen, ögonmåttet och skruvförmågan, och en medsyster som håller i stegen!
Ibland när vi inte klarar av arbetet själva måste fackfolk anställas. Just nu byts murken träpanel ut för att sedan målas. Resultatet är upplyftande!
Rapsblommande fält runt klostret har hållit bina i kuporna sysselsatta några veckor. De har varit så ivriga att Johnny har måst rycka ut flera gånger och hämtat svärmar som sökt tillflykt i träden runt omkring.
Nu, när rapsen är överblommad, hittar bina andra växter och blommor för sitt ivriga samlande.
Även systrar gläder sig åt allt som växer och blommar. Utanför gästhuset har den gamla skrindan körts fram: Pelargonerna är frodiga efter sin vintervila inomhus och snart kommer Fuchsiorna i olika färger och former att fascinera oss. De för tanken till en lycklig sommarbalett när de rör sig i den varma vinden!
Visserligen är överskriften för denna del av vår hemsida Klostervardag,
men självklart har varje vecka också en Klostersöndag.
I Regeln skriver den helige Benedikt: ”På Herrens dag skall alla vara fria för läsning utom de som är utsedda till bestämda tjänster”.
Så blir söndagen en stilla dag, när de flesta kan läsa såväl i bok som i naturens under. Kossorna, som just släpps ut på grönbete på vår äng påminner oss om att den andliga läsningen inte handlar om att plöja bok efter bok, utan att, som de, idissla Ordet.
Med Heliga Trefaldighets dag börjar växandet tid under det liturgiska året.
Systrarna brast ut i ett spontant skratt när Pater Arek inledde predikan denna dag med:
”Vi talar om att möta Gud med ett förkrossat hjärta, men idag skulle man kunna säga: Vi möter Honom med en förkrossad hjärna”.
Vi blev påminda om att den helige Augustinus insåg detta när han såg ett barn leka på stranden, gräva en grop i sanden och börja fylla den med vatten som han hämtade i en snäcka. När barnet sa att han ville ösa hela havet i sin grop sa Augustinus att det är omöjligt… och han fick till svar: ”Och du tror att du ska kunna förstå Treenighetens mysterium!”
Den ”förkrossade hjärnan” var förstås inte en uppmaning till att koppla ifrån förnuftet eller tankeförmågan, utan att lyssna till det outsägliga, till hur Herrens skapelseverk fortsätter i oss ständigt.
Gud vill att vi ska komma honom allt närmare och säger:
Jag vill att du blir till,
att du existerar,
att du skall vara med mig alltid, ja för evigt.
För att påminna oss om detta har vi fått söndagen.
I procession går vi runt klostret och över klostergården under sång och med bön om Guds välsignelse över sådden, men också över alla blommor som gläder oss med sin prakt.
Solen avslöjar som bekant att det är dags att vädra ut vintern!
Eter en gemensam insats av flera systrar är allt rent och fint, vädrat och putsat.
Kaffepaus…
Nu kan vi planera för varje systers dagar av stillhet och bön när naturen vaknar och fåglarna håller oss sällskap med sin sång medan de flyttar in i de tillika nystädade holkarna.
Klosterlig lekfullhet , när den första snön fallit…
Nyligen kom boken ”Lek för Guds
skull” – lekfullhetens kreativitet, dygder och laster” av jesuitpater
Fredrik Heiding ut. För att få bredd bland representanterna för lekfullhetens
väsen och nödvändighet bad han att några systrar skulle medverka med sina
tankar och erfarenheter.
Så här beskrivs boken:
Vad
har fyraårige Melchior, skådespelaren Pia Johansson och tre benediktinsystrar
gemensamt? De tycker alla om att leka. I denna bok berättar de om olika sätt
att leka både som barn och vuxna. Utöver dessa samtal ges i boken också en
teoretisk framställning om kreativitet och lekfullhet ur filosofisk, kulturell
och teologisk synvinkel.
I de olika kapitlen behandlas ett brett spektrum av
frågor: Är skämtsamhet en moralisk dygd? Vilka laster och synder kan lekfulla
människor falla för? Kan gudstjänstlivet betraktas som en lek? Varför är heliga
dårar kontroversiella? Är Gud lekfull? Hade Jesus humor?
Boken presenterar en lekens teori och praktik, en
vision om att det är möjligt att vara lekfull i livets alla situationer, till
och med när lidandet och döden drabbar oss. Leken, visar det sig, är på
djupaste allvar.
Varje år, i november, stöper vi tregrensljus! I år blir det 300 stycken. Några systrar börjar redan vid fem tiden med de första doppen. Ett ljus behöver ungefär 30 dopp. Vi hoppas att vara klara till completorium!
Den 2 november firar vi Alla själars dag, den dag då vi särskilt får minnas de som gått före oss. I Mässan tänder vi ljus för och nämner deras namn som lämnat oss under året. Vi minns med tacksamhet alla som stått oss nära: föräldrar, syskon, släktingar och vänner. Vi får också be för alla som ingen nämner, de som dött i ensamhet men som Herren själv vet namnet på. I år tänkte vi också särskilt på alla som dött under pandemin världen över.
Efter Mässan begav vi oss ner till Väversunda kyrka för att besöka våra systrars gravar, tända ljus och be.
Det är fint att få en dag då vi minns dem som gått före oss. En dag då det som varit och det som är binds samman.
Vi får meditera över hur hela livet hänger ihop. Död och liv kan inte separeras. I Gud är vi alla levande!
Den första november 1990 är ett viktigt datum i vårt klosters historia eftersom det är professdag för mer än halva vårt konvent.
1990 skedde den första monastiska professen i Heliga Hjärtas Kloster. Var och en som avlade sin profess då gjorde det helt personligt. Men 1 november 1990 var också ett historiskt skeende i vårt klosters historia.
När Herren ville låta klostret stå fram, samlade han en ”grundplåt” av systrar, en grupp systrar som var förutsättningen för att livet skulle kunna växa till.
Utan denna första högtidliga profess inget kloster, ingen möjlighet för fler att följa efter, ingen möjlighet att förverkliga visionen om Heliga Hjärtas Kloster … Vi tackar Gud för dessa första systrar som sagt sitt ”Ja” till Herrens kallelse och som genom att ge sina liv möjliggjort för att Hans verk ska stå fram!
En biskops kalender är säkert tämligen fulltecknad, även i coronatider. Därför var vi glada och tacksamma att vår Biskop Anders stannade till för en kort andhämtning på Omberg. I år är det 33 år sedan vi lyssnade till hans undervisning under förberedelsen till upptagningen i Kyrkans fulla gemenskap.
Biskop Anders och P Henrik Roelvink i Birgittasystrarnas kyrka i Vadstena
Nu fick vi en god rekreationskväll tillsammans innan ämbetets plikter kallade honom tillbaka till Stockholm. Kvar blev intrycket av nödvändigheten att möta GUD i det innevarande ögonblicket. Att inte vara någon annanstans än här och nu, och lyssna till Andens stilla och kärleksfulla tilltal.
Med psaltarpsalm 8 tackar vi Gud för all frukt, bär, grönsaker och allt som han försett oss med!
Herre, vår Herre, hur härligt är inte ditt namnöver hela jorden, du som har satt ditt majestät på himlen… När jag ser din himmel, dina fingrars verk, månen och stjärnorna som du har skapat, vad är då en människa eftersom du tänker på henne, en människoson eftersom du tar dig an honom?En liten tid lät du honom vara ringare än Gud, med ära och härlighet krönte du honom. Du satte honom till Herre över dina händers verk, allt har du lagt under hans fötter: får och oxar, liksom vildmarkens djur, himlens fåglar och havets fiskar, allt som rör sig i haven. Herre, vår Herre, hur härligt är inte ditt namnöver hela jorden!
Odlingssäsongen är över. Alla hjälptes vi åt att få trädgården fin inför vintern. I örtagården klipptes humle ner, vid ingångarna rensades galler, de sista tomaterna plockades in för vidare mogning inne och plantorna lades på komposten. Parkeringen sopades och ligusterhäckarna klipptes en sista gång för i år. Överallt var det aktivitet. Solen lyste på allt arbete!
Under ett veckoslut möttes tio kvinnor i vårt gästhus, för
att följa klosterrytmen. Tillsammans med sex av klostrets systrar fylldes
dagarna av samtal, utbyte och reflektion.
ATT SÖKA GUD var den samlande rubriken för dessa dagar.
Detta tema tolkades i tre kortare impulser:
Att längta efter Gud
Att finna Gud i vardagen
Att i trovärdighet ge tron på Gud vidare
Här följer ett utdrag ur en av impulserna:
Att längta efter Gud, vare sig det gäller för en kortare eller
längre period, kan upplevas som att vandra förblindad genom tillvaron. Som om
det är något väsentligt som saknades och som gör livet stympat och
ofullständigt.
Vi är skapade för att längta
efter Gud, för att sträcka oss mot Honom. Här i tiden är vi begränsade och
fallna varelser och kan, när det är som bäst, erfara hans närvaro kortare eller
längre stunder. Vår längtan efter Honom är omättlig, eftersom Han är omätlig.
Till och med i evigheten, då vi får stå ansikte mot ansikte med Honom, kommer
vi, mitt i vår glädje över att ha blivit funna av Honom, att fortsätta att
längta efter Honom, eftersom Gud alltid är större än vi kan tänka eller ana. Ju
djupare vi dricker av den källa som är Guds närvaro, desto mer törstar vi efter
Honom.
Innan himmelsfärden lovade
Jesus sina lärjungar att han skulle vara med dem alla dagar till tidens slut –
ett löfte som gäller alla oss som försöker följa honom. Vågar jag lita på detta
löfte när längtan sliter i mig och Gud verkar vara oändligt långt borta, eller
sätter jag större tillit till min egen subjektiva känsla av tomhet och
ensamhet?
Det främsta beviset på Guds
närvaro i mitt liv är inte om jag upplever Honom eller inte. Hans närvaro
uppenbarar sig i de goda frukter som växer till inom mig och som blir till
glädje för både mig själv och andra. Guds närvaro förvandlar oss, oftast helt
tyst och stilla, vare sig vi märker av det eller inte. Så länge vi bara
fortsätter söka och längta efter Honom, så länge fortsätter Han att förvandla
oss till sin avbild.
I diktsamlingen Passad av Harry Martinsson finns en dikt som talar om det för ögat osynliga arbetet som påminner oss om vad som egentligen är nödvändigt.
Under hösten vet vi att löv och blast, tomatplantorna som burit
frukt, det nervissnade i trädgårdar och planteringar, kan komposteras för att
ge näring till kommande skördar. Daggmaskarna hjälper oss: De luckrar jorden,
gör sitt arbete tyst och tålmodigt utan att vänta på applåder och utmärkelser.
Som i
klostret: vi utför vår tjänst, många gånger obemärkt. Det luckrar själens jord
för att Herrens sådd ska kunna bära god skörd.
Den 11 augusti 1997 invigdes Sankta Marias kyrka och Heliga
Hjärtas Kloster: en stor dag som vi minns varje år då vi firar kyrkvigningens
högtid. Vi får minnas denna dag, då Gud gjorde detta hus till sitt eget, som
det heter i kollektbönen, och be om att vår gudstjänst skall vara sann och
äkta, och föra oss närmare Honom.
I år firades denna högmässan av en dominikan, pater
Pierre-André Mauduit OP från Lund. Hans predikan gav oss mycket att tänka på:
Det är inte bara byggnaden utan kommuniteten som lever här som vittnar om, ja
gör Gud närvarande i världen. Vi ska inte endast bevara det tidigare
generationer gjort, utan tacksamt förvalta det och bygga framåt, lägga grunden
för nästa generation. Vi är alla tillsammans levande stenar som Första
Petrusbrevet säger:
”Låt er själva som levande stenar byggas upp till ett
andligt hus, ett heligt prästerskap som ska bära fram andliga offer som Gud tar
emot med glädje genom Jesus Kristus” 1 Petr. 2:5.
”Himmelriket är som en skatt som ligger gömd i en åker…” hörde vi i söndagens Evangelium. Evangeliets ord klingar med under vilodagen, den dag som vill ge oss möjlighet att lyssna och ”betrakta vårt faktiska läge i nuet”, som Hjalmar Gullberg skriver.
Att ta sig tid att betrakta kan innebära att se skatter som
finns gömda mitt i vardagen.
Just nu får vi hjälp att fälla träd som blivit sjuka eller
som växer på mindre lämpliga ställen.
I går såg det ut som ett oordnat kaos:
Och idag ger vi oss tid att betrakta de fällda träden på
närmare håll: vilka konstverk finns inte gömda i stammars och grenars mitt, som
stiger fram efter motorsågens framfart!
Städar, röjer, ordnar och fixar. Inte minst på eftersatta
områden, som kräver lite mer tid än vad som med lätthet kan avsättas när
vardagen rullar på för fullt.
Som att städa i förråd och lämna överflödiga ting vidare
till andra som bättre behöver dem:
Hur
många glasburkar behövs under ett år?
Gammalt
blir som nytt: Vad kan man använda detta till?
Förslag mottas med tacksamhet!
I trädgården finns också arbete …
I köksträdgården växer det…
och det är dags att börja skörda röda vinbär…
Samtidigt
finns tid att upptäcka vardagens skönhet:
hur en växt kastar sin skugga på golvet i korsgången till exempel …
”I sin bok beskriver Moses skapelsen av den naturliga världen, så att både naturen och skriften bär vittne till Skaparen: naturen, genom människans användning av den, skriften, genom att läsa dem. De är vittnen som når överallt, de kan ses i alla tider, nutid och vid varje timme.” Hymner om Paradiset V.2
Samma syster som hade läst dessa rader på morgonens läsningstid fann under eftermiddagens arbete med komposterna ett jordnära bevis på livets kraft: Potatisskal lagda i komposten i början av hösten hade i mörkret skickat upp långa groddar som sökte sig mot ljuset. Tecken som pekar mot Guds verklighet aldrig är långt borta.
Så glada vi var när den, genom goda vänners försorg, kom in i klosterköket! Den underlättade vardagen, förde visserligen lite oväsen, men gav oss tid till annat. Men åren gick, det började läcka här och där, pölen på golvet avslöjade trötthet i systemet. Nu måste beslutet tas.
Ett anslag förkunnade:
Vi tog kontakt med en firma som på en knapp vecka kunde
leverera och installera en ny blänkande maskin, isolerad så att den arbetar mer
tystlåtet och sparar värme. Och dessutom går det åt mindre vatten
Med bön och vigvatten tog alla systrar emot den nya
maskinen, och mindes vad den helige Benedikt säger i Regeln: ”Klostret alla
kärl och all dess egendom skall betraktas som heliga altarkärl.”
Ett virus har fått fäste och påverkar hela världen. Vi blir
påminda om att vi alla sitter i samma båt, hur viktig hälsan är och vad dödens radikalitet
gör med oss. Det väcker många tankar, oro och ängslan, liksom känslan av
maktlöshet.
Vi kan inte blunda för verkligheten, hur kan vi möta den i
tro?
Kan vi i allt det svåra urskilja den Gud som är med oss,
som lider med oss och som vill vårt bästa?
Här i klostret pågår livet som vanligt, nästan i alla fall.
Bön och arbete, den ram som ges oss för vardagen, fortsätter. Vi söker
Gud och bär fram människors oro, vi ber om frid och hälsa. Om att den
ekonomiska situation som detta virus utlöser inte ska slå sönder strukturer och
enskilda människors liv.
Många ger sitt yttersta för att hjälpa: i sjukvård och
hemtjänst, i skolor och omsorg. I politiken står inte stridsfrågor och
meningsskiljaktigheter i främsta rummet, utan man försöker hjälpas åt att hitta
livsbejakande lösningar. Forskare och ekonomer gör sitt bästa… allt kan inte
räknas upp!
Och vi då, här i klostret? Hur kan vi bidra?
”Ingen lever för sig själv”, säger Paulus. Att ge sitt liv till Gud innebär att vilja bära hela världen i sitt hjärta. Att trofast och uthålligt gå till kyrkan sex gånger om dagen är som att ansluta sig till en bön som strömmar genom hela tillvaron, genom alla tider, en bön som i det fördolda bär världen.
Denna bön väcker tron på att Guds barmhärtighet är det
slutgiltiga svaret på alla frågor.
Vi lyssnar på Jesus, när han nu, liksom mitt i den hotande stormen på Galileiska sjön, säger: ”Det är jag. Var inte rädda.” (Joh 6:18-19)
De tre prästerna i Vreta klosters församling hämtade sina
beställda påskljus denna vecka. I många församlingar tänds påskljuset som ett
tecken på Kristi uppståndelse; först under påsknatten och sedan varje söndag.
I Exsultet, hymnen från 300-talet som inleder påskvakan,
sägs:
”Denna natt bröt Kristus sönder dödens bojor och steg upp
ur dödsriket som segrare.”
Den Uppståndnes seger över mörker och ofrid kan ingenting
utsläcka!
Vi tänker på och ber för alla som på olika sätt sätter in sig för sin medmänniska under dessa Corona-tider! Tack till all sjukvårdspersonal, till alla som har att besluta om olika åtgärder, till alla som berörs på något sätt!
På detta sätt vi vill vi uttrycka vårt tack och vår försäkran om förbön!
Denna fina enrummare är nu nystädad och väntar på hyresgäst!
Mycket tacksamma var vi också att vår ”översteholkanvarige” inte bara städade alla fågelholkar inte vårens hyresgäster, utan också tog hand om vindfällda träd i vår lilla klosterskog!
Även systrarnas kläder var i behov av reparation. Två systrar, tillsammans med en sömnadskunnig mamma, gjorde underverk, arbetade flitigt och noggrant med både lagning och nysömnad.
Under årets första månader avsätter vi tid för praktiskt
arbete som engagerar många systrar. Detta år 2 ”transformerades” gästernas
matsal för en vecka till tapetserarverkstad. En nära vän som bland många andra
kunskaper också är kunnig möbelsnickare kom med sina verktyg och hjälpte oss
att reparera flera stolar. Flera av dem fick också en ”ansiktslyftning” genom
ny klädsel.
