Kategori: Klostervardag

Efraim Syriern skriver:

”I sin bok beskriver Moses skapelsen av den naturliga världen,
så att både naturen och skriften bär vittne till Skaparen:
naturen, genom människans användning av den,
skriften, genom att läsa dem.
De är vittnen som når överallt,
de kan ses i alla tider, nutid och vid varje timme.”     Hymner om Paradiset V.2

Samma syster som hade läst dessa rader på morgonens läsningstid fann under eftermiddagens arbete med komposterna ett jordnära bevis på livets kraft:
Potatisskal lagda i komposten i början av hösten hade i mörkret skickat upp långa groddar som sökte sig mot ljuset. Tecken som pekar mot Guds verklighet aldrig är långt borta.

Det är mycket som är märkligt just nu.

Så också vädret. Gräsklippningen började i solsken men sedan började det snöa – och hagla! Gräset fick vara till ett mer gynnsamt tillfälle…

… och flera reparationer – står det klart:

Tiden är inne att byta ut vår gamla diskmaskin!

Så glada vi var när den, genom goda vänners försorg, kom in i klosterköket! Den underlättade vardagen, förde visserligen lite oväsen, men gav oss tid till annat. Men åren gick, det började läcka här och där, pölen på golvet avslöjade trötthet i systemet. Nu måste beslutet tas.

Ett anslag förkunnade:

Vi tog kontakt med en firma som på en knapp vecka kunde leverera och installera en ny blänkande maskin, isolerad så att den arbetar mer tystlåtet och sparar värme. Och dessutom går det åt mindre vatten

Med bön och vigvatten tog alla systrar emot den nya maskinen, och mindes vad den helige Benedikt säger i Regeln: ”Klostret alla kärl och all dess egendom skall betraktas som heliga altarkärl.”

Idag presenterar vi en ny syster under rubriken ”En av oss”.

Ett virus har fått fäste och påverkar hela världen. Vi blir påminda om att vi alla sitter i samma båt, hur viktig hälsan är och vad dödens radikalitet gör med oss. Det väcker många tankar, oro och ängslan, liksom känslan av maktlöshet.

Vi kan inte blunda för verkligheten, hur kan vi möta den i tro?

Kan vi i allt det svåra urskilja den Gud som är med oss, som lider med oss och som vill vårt bästa?

Här i klostret pågår livet som vanligt, nästan i alla fall. Bön och arbete, den ram som ges oss för vardagen, fortsätter. Vi söker Gud och bär fram människors oro, vi ber om frid och hälsa. Om att den ekonomiska situation som detta virus utlöser inte ska slå sönder strukturer och enskilda människors liv.

Många ger sitt yttersta för att hjälpa: i sjukvård och hemtjänst, i skolor och omsorg. I politiken står inte stridsfrågor och meningsskiljaktigheter i främsta rummet, utan man försöker hjälpas åt att hitta livsbejakande lösningar. Forskare och ekonomer gör sitt bästa… allt kan inte räknas upp!

Och vi då, här i klostret? Hur kan vi bidra?

”Ingen lever för sig själv”, säger Paulus. Att ge sitt liv till Gud innebär att vilja bära hela världen i sitt hjärta. Att trofast och uthålligt gå till kyrkan sex gånger om dagen är som att ansluta sig till en bön som strömmar genom hela tillvaron, genom alla tider, en bön som i det fördolda bär världen.

Denna bön väcker tron på att Guds barmhärtighet är det slutgiltiga svaret på alla frågor.

Vi lyssnar på Jesus, när han nu, liksom mitt i den hotande stormen på Galileiska sjön, säger: ”Det är jag. Var inte rädda.” (Joh 6:18-19)

De tre prästerna i Vreta klosters församling hämtade sina beställda påskljus denna vecka. I många församlingar tänds påskljuset som ett tecken på Kristi uppståndelse; först under påsknatten och sedan varje söndag.  

I Exsultet, hymnen från 300-talet som inleder påskvakan, sägs:

”Denna natt bröt Kristus sönder dödens bojor och steg upp ur dödsriket som segrare.”

Den Uppståndnes seger över mörker och ofrid kan ingenting utsläcka!

Vi tänker på och ber för alla som på olika sätt sätter in sig för sin medmänniska under dessa Corona-tider! Tack till all sjukvårdspersonal, till alla som har att besluta om olika åtgärder, till alla som berörs på något sätt!

På detta sätt vi vill vi uttrycka vårt tack och vår försäkran om förbön!

Mycket tacksamma var vi också att vår ”översteholkanvarige” inte bara städade alla fågelholkar inte vårens hyresgäster, utan också tog hand om vindfällda träd i vår lilla klosterskog!

Även systrarnas kläder var i behov av reparation. Två systrar, tillsammans med en sömnadskunnig mamma, gjorde underverk, arbetade flitigt och noggrant med både lagning och nysömnad.

Under årets första månader avsätter vi tid för praktiskt arbete som engagerar många systrar. Detta år 2 ”transformerades” gästernas matsal för en vecka till tapetserarverkstad. En nära vän som bland många andra kunskaper också är kunnig möbelsnickare kom med sina verktyg och hjälpte oss att reparera flera stolar. Flera av dem fick också en ”ansiktslyftning” genom ny klädsel.