Denna Advent blir annorlunda för många som för nästankärlekens skull måste avstå från gudstjänster i kyrkan. Det är en sorg, samtidigt vill vi göra allt vi kan för att hindra fortsatt smittspridning.
Därför kan vi just nu inte öppna för deltagande i mässor och tideböner, i enlighet med Stiftets beslut i virustider.
Tack för din förståelse. Var viss om att vi ber för dig!
Klosterlig lekfullhet , när den första snön fallit…
Nyligen kom boken ”Lek för Guds
skull” – lekfullhetens kreativitet, dygder och laster” av jesuitpater
Fredrik Heiding ut. För att få bredd bland representanterna för lekfullhetens
väsen och nödvändighet bad han att några systrar skulle medverka med sina
tankar och erfarenheter.
Så här beskrivs boken:
Vad
har fyraårige Melchior, skådespelaren Pia Johansson och tre benediktinsystrar
gemensamt? De tycker alla om att leka. I denna bok berättar de om olika sätt
att leka både som barn och vuxna. Utöver dessa samtal ges i boken också en
teoretisk framställning om kreativitet och lekfullhet ur filosofisk, kulturell
och teologisk synvinkel.
I de olika kapitlen behandlas ett brett spektrum av
frågor: Är skämtsamhet en moralisk dygd? Vilka laster och synder kan lekfulla
människor falla för? Kan gudstjänstlivet betraktas som en lek? Varför är heliga
dårar kontroversiella? Är Gud lekfull? Hade Jesus humor?
Boken presenterar en lekens teori och praktik, en
vision om att det är möjligt att vara lekfull i livets alla situationer, till
och med när lidandet och döden drabbar oss. Leken, visar det sig, är på
djupaste allvar.
Idag följer vi, via livestream, vår p Henrik till den eviga vilan. Under många år tjänade han som präst hos oss och i Vadstena. På Stiftets hemsida kan man läsa mer.
Varje år, i november, stöper vi tregrensljus! I år blir det 300 stycken. Några systrar börjar redan vid fem tiden med de första doppen. Ett ljus behöver ungefär 30 dopp. Vi hoppas att vara klara till completorium!
Den 2 november firar vi Alla själars dag, den dag då vi särskilt får minnas de som gått före oss. I Mässan tänder vi ljus för och nämner deras namn som lämnat oss under året. Vi minns med tacksamhet alla som stått oss nära: föräldrar, syskon, släktingar och vänner. Vi får också be för alla som ingen nämner, de som dött i ensamhet men som Herren själv vet namnet på. I år tänkte vi också särskilt på alla som dött under pandemin världen över.
Efter Mässan begav vi oss ner till Väversunda kyrka för att besöka våra systrars gravar, tända ljus och be.
Det är fint att få en dag då vi minns dem som gått före oss. En dag då det som varit och det som är binds samman.
Vi får meditera över hur hela livet hänger ihop. Död och liv kan inte separeras. I Gud är vi alla levande!
Den första november 1990 är ett viktigt datum i vårt klosters historia eftersom det är professdag för mer än halva vårt konvent.
1990 skedde den första monastiska professen i Heliga Hjärtas Kloster. Var och en som avlade sin profess då gjorde det helt personligt. Men 1 november 1990 var också ett historiskt skeende i vårt klosters historia.
När Herren ville låta klostret stå fram, samlade han en “grundplåt” av systrar, en grupp systrar som var förutsättningen för att livet skulle kunna växa till.
Utan denna första högtidliga profess inget kloster, ingen möjlighet för fler att följa efter, ingen möjlighet att förverkliga visionen om Heliga Hjärtas Kloster … Vi tackar Gud för dessa första systrar som sagt sitt “Ja” till Herrens kallelse och som genom att ge sina liv möjliggjort för att Hans verk ska stå fram!
En biskops kalender är säkert tämligen fulltecknad, även i coronatider. Därför var vi glada och tacksamma att vår Biskop Anders stannade till för en kort andhämtning på Omberg. I år är det 33 år sedan vi lyssnade till hans undervisning under förberedelsen till upptagningen i Kyrkans fulla gemenskap.
Biskop Anders och P Henrik Roelvink i Birgittasystrarnas kyrka i Vadstena
Nu fick vi en god rekreationskväll tillsammans innan ämbetets plikter kallade honom tillbaka till Stockholm. Kvar blev intrycket av nödvändigheten att möta GUD i det innevarande ögonblicket. Att inte vara någon annanstans än här och nu, och lyssna till Andens stilla och kärleksfulla tilltal.
Med psaltarpsalm 8 tackar vi Gud för all frukt, bär, grönsaker och allt som han försett oss med!
Herre, vår Herre, hur härligt är inte ditt namnöver hela jorden, du som har satt ditt majestät på himlen… När jag ser din himmel, dina fingrars verk, månen och stjärnorna som du har skapat, vad är då en människa eftersom du tänker på henne, en människoson eftersom du tar dig an honom?En liten tid lät du honom vara ringare än Gud, med ära och härlighet krönte du honom. Du satte honom till Herre över dina händers verk, allt har du lagt under hans fötter: får och oxar, liksom vildmarkens djur, himlens fåglar och havets fiskar, allt som rör sig i haven. Herre, vår Herre, hur härligt är inte ditt namnöver hela jorden!
Odlingssäsongen är över. Alla hjälptes vi åt att få trädgården fin inför vintern. I örtagården klipptes humle ner, vid ingångarna rensades galler, de sista tomaterna plockades in för vidare mogning inne och plantorna lades på komposten. Parkeringen sopades och ligusterhäckarna klipptes en sista gång för i år. Överallt var det aktivitet. Solen lyste på allt arbete!
Under ett veckoslut möttes tio kvinnor i vårt gästhus, för
att följa klosterrytmen. Tillsammans med sex av klostrets systrar fylldes
dagarna av samtal, utbyte och reflektion.
ATT SÖKA GUD var den samlande rubriken för dessa dagar.
Detta tema tolkades i tre kortare impulser:
Att längta efter Gud
Att finna Gud i vardagen
Att i trovärdighet ge tron på Gud vidare
Här följer ett utdrag ur en av impulserna:
Att längta efter Gud, vare sig det gäller för en kortare eller
längre period, kan upplevas som att vandra förblindad genom tillvaron. Som om
det är något väsentligt som saknades och som gör livet stympat och
ofullständigt.
Vi är skapade för att längta
efter Gud, för att sträcka oss mot Honom. Här i tiden är vi begränsade och
fallna varelser och kan, när det är som bäst, erfara hans närvaro kortare eller
längre stunder. Vår längtan efter Honom är omättlig, eftersom Han är omätlig.
Till och med i evigheten, då vi får stå ansikte mot ansikte med Honom, kommer
vi, mitt i vår glädje över att ha blivit funna av Honom, att fortsätta att
längta efter Honom, eftersom Gud alltid är större än vi kan tänka eller ana. Ju
djupare vi dricker av den källa som är Guds närvaro, desto mer törstar vi efter
Honom.
Innan himmelsfärden lovade
Jesus sina lärjungar att han skulle vara med dem alla dagar till tidens slut –
ett löfte som gäller alla oss som försöker följa honom. Vågar jag lita på detta
löfte när längtan sliter i mig och Gud verkar vara oändligt långt borta, eller
sätter jag större tillit till min egen subjektiva känsla av tomhet och
ensamhet?
Det främsta beviset på Guds
närvaro i mitt liv är inte om jag upplever Honom eller inte. Hans närvaro
uppenbarar sig i de goda frukter som växer till inom mig och som blir till
glädje för både mig själv och andra. Guds närvaro förvandlar oss, oftast helt
tyst och stilla, vare sig vi märker av det eller inte. Så länge vi bara
fortsätter söka och längta efter Honom, så länge fortsätter Han att förvandla
oss till sin avbild.
I diktsamlingen Passad av Harry Martinsson finns en dikt som talar om det för ögat osynliga arbetet som påminner oss om vad som egentligen är nödvändigt.
Under hösten vet vi att löv och blast, tomatplantorna som burit
frukt, det nervissnade i trädgårdar och planteringar, kan komposteras för att
ge näring till kommande skördar. Daggmaskarna hjälper oss: De luckrar jorden,
gör sitt arbete tyst och tålmodigt utan att vänta på applåder och utmärkelser.
Som i
klostret: vi utför vår tjänst, många gånger obemärkt. Det luckrar själens jord
för att Herrens sådd ska kunna bära god skörd.
Den femtonde augusti firar vi med hela kyrkan Jungfru
Marias upptagning i himmelen, en dag som firats sedan 400-talet. Med
generationer före oss har vi tackat Gud för det mysterium som döljs i Marias
hela oinskränkta JA till Guds frälsningsplan för hela världen
I dagens predikan påminns vi om Förbundsarken, där Gud var
närvarande i sitt folk. Denna närvaro blir genom bebådelsen bokstavligen
verklighet i Jungfrun från Nasaret. Gud blir människa, tar sin boning i och
växer i en utvald människas kropp. Han vill vara närvarande mitt ibland oss.
I någon mån sker det när vi, var och en, välkomnar Guds Ord
i våra liv.
Detta blev musikaliskt gestaltat av våra systrar på orgel
och flöjt.
En improvisation inleddes:
Vi anar Davids glädjedans inför Arken –
Om och om igen, piruetter och jubel.
Något låg till grund för improvisationen, men vad?
Intensivt lyssnande:
Ett svagt igenkännande.
Men det är ändå nytt:
okänd mark att beträda,
ändå välbekant och hemma.
Fördjupat lyssnande till det kraftfulla
och samtidigt stilla, ödmjuka tilltalet,
tills hemligheten avtäcks:
Det är den medeltida dagvisan,
och orden rinner upp i minnet:
”Maria, vår fru, befaller jag mig
och Kristi fem sårmärken klara
himmelens Gud bevara min stig
idag ifrån ovännens snara
Ja hjälp mig att vandra mot målet med dig
Med dem som de dina vill vara”.
Musiken blev en illustration till hur vi läser den heliga
Skrift: på nytt och på nytt, välkänt och ständigt nytt när vi låter den helige
Ande leda oss djupare och djupare in i Ordet, Logos. Kristus som vill komma och
ta sin boning hos oss.
Den 11 augusti 1997 invigdes Sankta Marias kyrka och Heliga
Hjärtas Kloster: en stor dag som vi minns varje år då vi firar kyrkvigningens
högtid. Vi får minnas denna dag, då Gud gjorde detta hus till sitt eget, som
det heter i kollektbönen, och be om att vår gudstjänst skall vara sann och
äkta, och föra oss närmare Honom.
I år firades denna högmässan av en dominikan, pater
Pierre-André Mauduit OP från Lund. Hans predikan gav oss mycket att tänka på:
Det är inte bara byggnaden utan kommuniteten som lever här som vittnar om, ja
gör Gud närvarande i världen. Vi ska inte endast bevara det tidigare
generationer gjort, utan tacksamt förvalta det och bygga framåt, lägga grunden
för nästa generation. Vi är alla tillsammans levande stenar som Första
Petrusbrevet säger:
”Låt er själva som levande stenar byggas upp till ett
andligt hus, ett heligt prästerskap som ska bära fram andliga offer som Gud tar
emot med glädje genom Jesus Kristus” 1 Petr. 2:5.
“Himmelriket är som en skatt som ligger gömd i en åker…” hörde vi i söndagens Evangelium. Evangeliets ord klingar med under vilodagen, den dag som vill ge oss möjlighet att lyssna och “betrakta vårt faktiska läge i nuet”, som Hjalmar Gullberg skriver.
Att ta sig tid att betrakta kan innebära att se skatter som
finns gömda mitt i vardagen.
Just nu får vi hjälp att fälla träd som blivit sjuka eller
som växer på mindre lämpliga ställen.
I går såg det ut som ett oordnat kaos:
Och idag ger vi oss tid att betrakta de fällda träden på
närmare håll: vilka konstverk finns inte gömda i stammars och grenars mitt, som
stiger fram efter motorsågens framfart!
Städar, röjer, ordnar och fixar. Inte minst på eftersatta
områden, som kräver lite mer tid än vad som med lätthet kan avsättas när
vardagen rullar på för fullt.
Som att städa i förråd och lämna överflödiga ting vidare
till andra som bättre behöver dem:
Hur
många glasburkar behövs under ett år?
Gammalt
blir som nytt: Vad kan man använda detta till?
Förslag mottas med tacksamhet!
I trädgården finns också arbete …
I köksträdgården växer det…
och det är dags att börja skörda röda vinbär…
Samtidigt
finns tid att upptäcka vardagens skönhet:
hur en växt kastar sin skugga på golvet i korsgången till exempel …