”Himmelriket är som en skatt som ligger gömd i en åker…” hörde vi i söndagens Evangelium. Evangeliets ord klingar med under vilodagen, den dag som vill ge oss möjlighet att lyssna och ”betrakta vårt faktiska läge i nuet”, som Hjalmar Gullberg skriver.
Att ta sig tid att betrakta kan innebära att se skatter som
finns gömda mitt i vardagen.
Just nu får vi hjälp att fälla träd som blivit sjuka eller
som växer på mindre lämpliga ställen.
I går såg det ut som ett oordnat kaos:
Och idag ger vi oss tid att betrakta de fällda träden på
närmare håll: vilka konstverk finns inte gömda i stammars och grenars mitt, som
stiger fram efter motorsågens framfart!
Städar, röjer, ordnar och fixar. Inte minst på eftersatta
områden, som kräver lite mer tid än vad som med lätthet kan avsättas när
vardagen rullar på för fullt.
Som att städa i förråd och lämna överflödiga ting vidare
till andra som bättre behöver dem:
Hur
många glasburkar behövs under ett år?
Gammalt
blir som nytt: Vad kan man använda detta till?
Förslag mottas med tacksamhet!
I trädgården finns också arbete …
I köksträdgården växer det…
och det är dags att börja skörda röda vinbär…
Samtidigt
finns tid att upptäcka vardagens skönhet:
hur en växt kastar sin skugga på golvet i korsgången till exempel …
”I sin bok beskriver Moses skapelsen av den naturliga världen, så att både naturen och skriften bär vittne till Skaparen: naturen, genom människans användning av den, skriften, genom att läsa dem. De är vittnen som når överallt, de kan ses i alla tider, nutid och vid varje timme.” Hymner om Paradiset V.2
Samma syster som hade läst dessa rader på morgonens läsningstid fann under eftermiddagens arbete med komposterna ett jordnära bevis på livets kraft: Potatisskal lagda i komposten i början av hösten hade i mörkret skickat upp långa groddar som sökte sig mot ljuset. Tecken som pekar mot Guds verklighet aldrig är långt borta.
Så glada vi var när den, genom goda vänners försorg, kom in i klosterköket! Den underlättade vardagen, förde visserligen lite oväsen, men gav oss tid till annat. Men åren gick, det började läcka här och där, pölen på golvet avslöjade trötthet i systemet. Nu måste beslutet tas.
Ett anslag förkunnade:
Vi tog kontakt med en firma som på en knapp vecka kunde
leverera och installera en ny blänkande maskin, isolerad så att den arbetar mer
tystlåtet och sparar värme. Och dessutom går det åt mindre vatten
Med bön och vigvatten tog alla systrar emot den nya
maskinen, och mindes vad den helige Benedikt säger i Regeln: ”Klostret alla
kärl och all dess egendom skall betraktas som heliga altarkärl.”
Ett virus har fått fäste och påverkar hela världen. Vi blir
påminda om att vi alla sitter i samma båt, hur viktig hälsan är och vad dödens radikalitet
gör med oss. Det väcker många tankar, oro och ängslan, liksom känslan av
maktlöshet.
Vi kan inte blunda för verkligheten, hur kan vi möta den i
tro?
Kan vi i allt det svåra urskilja den Gud som är med oss,
som lider med oss och som vill vårt bästa?
Här i klostret pågår livet som vanligt, nästan i alla fall.
Bön och arbete, den ram som ges oss för vardagen, fortsätter. Vi söker
Gud och bär fram människors oro, vi ber om frid och hälsa. Om att den
ekonomiska situation som detta virus utlöser inte ska slå sönder strukturer och
enskilda människors liv.
Många ger sitt yttersta för att hjälpa: i sjukvård och
hemtjänst, i skolor och omsorg. I politiken står inte stridsfrågor och
meningsskiljaktigheter i främsta rummet, utan man försöker hjälpas åt att hitta
livsbejakande lösningar. Forskare och ekonomer gör sitt bästa… allt kan inte
räknas upp!
Och vi då, här i klostret? Hur kan vi bidra?
”Ingen lever för sig själv”, säger Paulus. Att ge sitt liv till Gud innebär att vilja bära hela världen i sitt hjärta. Att trofast och uthålligt gå till kyrkan sex gånger om dagen är som att ansluta sig till en bön som strömmar genom hela tillvaron, genom alla tider, en bön som i det fördolda bär världen.
Denna bön väcker tron på att Guds barmhärtighet är det
slutgiltiga svaret på alla frågor.
Vi lyssnar på Jesus, när han nu, liksom mitt i den hotande stormen på Galileiska sjön, säger: ”Det är jag. Var inte rädda.” (Joh 6:18-19)
De tre prästerna i Vreta klosters församling hämtade sina
beställda påskljus denna vecka. I många församlingar tänds påskljuset som ett
tecken på Kristi uppståndelse; först under påsknatten och sedan varje söndag.
I Exsultet, hymnen från 300-talet som inleder påskvakan,
sägs:
”Denna natt bröt Kristus sönder dödens bojor och steg upp
ur dödsriket som segrare.”
Den Uppståndnes seger över mörker och ofrid kan ingenting
utsläcka!
Vi tänker på och ber för alla som på olika sätt sätter in sig för sin medmänniska under dessa Corona-tider! Tack till all sjukvårdspersonal, till alla som har att besluta om olika åtgärder, till alla som berörs på något sätt!
På detta sätt vi vill vi uttrycka vårt tack och vår försäkran om förbön!
Denna fina enrummare är nu nystädad och väntar på hyresgäst!
Mycket tacksamma var vi också att vår ”översteholkanvarige” inte bara städade alla fågelholkar inte vårens hyresgäster, utan också tog hand om vindfällda träd i vår lilla klosterskog!
Även systrarnas kläder var i behov av reparation. Två systrar, tillsammans med en sömnadskunnig mamma, gjorde underverk, arbetade flitigt och noggrant med både lagning och nysömnad.
Under årets första månader avsätter vi tid för praktiskt
arbete som engagerar många systrar. Detta år 2 ”transformerades” gästernas
matsal för en vecka till tapetserarverkstad. En nära vän som bland många andra
kunskaper också är kunnig möbelsnickare kom med sina verktyg och hjälpte oss
att reparera flera stolar. Flera av dem fick också en ”ansiktslyftning” genom
ny klädsel.
