Med stor glädje fick vi,

tillsammans med vår trogna församling, fira högmässan den 17 söndagen under året med vår Biskop Anders. Han påminde oss om att även om vi människor är skapade till GUDS avbild, menade att leva tillsammans och respektera varandra, verkar vi ha svårt att lära oss att leva tillsammans i enhet. Vi behöver se på Jesus och hans barmhärtighet. Han ingjuter nåden i oss och vi manas att ”leva värdiga den kallelse vi fått” Ef 4:1, att kämpa och sträva efter att nåden ska förbli verksam i oss.

Händer på dopfunt

Att detta inte är en tung pålaga utan en glädjefylld gåva förmedlades av dagens organist, Andreas Müller från Marienfeldt i Tyskland, som tillsammans med sin familj besökte oss några dagar. Här kan ni lyssna till stycket: Preludium i C-dur av Johann Christian Heinrich Rinck (1770-1848)

Delad glädje, dubbel glädje

När restriktionerna började lätta beslöt vi att återuppta en tradition som måst vara vilande under pandemin: Midsommar firar grannklostren i Vadstenatrakten tillsammans! I år utökades skaran med en vän sedan många år: cisterciensmunken och numera biskopen av Trondheim, Erik Varden.

Några timmar av glatt samspråk och utbyte av tankar och erfarenheter i skön sommartemperatur och några försiktiga regnstänk gavs oss.

Dagen avslutades med att några under kvällen siktade och kastade pinnar i ädel kamp om att fälla kungen i kubbspelet.

Reparationer…

Ingen kan allt,

men alla kan något!

Lägger man samman gåvorna och var och en bidrar med det hon fått att förvalta blir helheten större än summan av delarna!

Idag har Garderobakuten ryckt ut: flera gångjärn måste skruvas fast så att dörrarna riktas upp och inte längre hänger på trekvart. Det gäller att ta med balansen, ögonmåttet och skruvförmågan, och en medsyster som håller i stegen!

Ibland när vi inte klarar av arbetet själva måste fackfolk anställas. Just nu byts murken träpanel ut för att sedan målas. Resultatet är upplyftande!

Vi hoppas och ber att det ska hålla i många år!

Den blomstertid…

Rapsblommande fält runt klostret har hållit bina i kuporna sysselsatta några veckor. De har varit så ivriga att Johnny har måst rycka ut flera gånger och hämtat svärmar som sökt tillflykt i träden runt omkring.

Nu, när rapsen är överblommad, hittar bina andra växter och blommor för sitt ivriga samlande.

Även systrar gläder sig åt allt som växer och blommar. Utanför gästhuset har den gamla skrindan körts fram: Pelargonerna är frodiga efter sin vintervila inomhus och snart kommer Fuchsiorna i olika färger och former att fascinera oss. De för tanken till en lycklig sommarbalett när de rör sig i den varma vinden!

Klostersöndag

Visserligen är överskriften för denna del av vår hemsida Klostervardag,

men självklart har varje vecka också en Klostersöndag.

I Regeln skriver den helige Benedikt: ” På Herrens dag skall alla vara fria för läsning utom de som är utsedda till bestämda tjänster”.

Så blir söndagen en stilla dag, när de flesta kan läsa såväl i bok som i naturens under. Kossorna, som just släpps ut på grönbete på vår äng påminner oss om att den andliga läsningen inte handlar om att plöja bok efter bok, utan att, som de, idissla Ordet.

Med Heliga Trefaldighets dag börjar växandet tid under det liturgiska året.

Systrarna brast ut i ett spontant skratt när Pater Arek inledde predikan denna dag med:

”Vi talar om att möta Gud med ett förkrossat hjärta, men idag skulle man kunna säga: Vi möter Honom med en förkrossad hjärna”.

Vi blev påminda om att den helige Augustinus insåg detta när han såg ett barn leka på stranden, gräva en grop i sanden och börja fylla den med vatten som han hämtade i en snäcka. När barnet sa att han ville ösa hela havet i sin grop sa Augustinus att det är omöjligt… och han fick till svar: ”Och du tror att du ska kunna förstå Treenighetens mysterium!”

Den ”förkrossade hjärnan” var förstås inte en uppmaning till att koppla ifrån förnuftet eller tankeförmågan, utan att lyssna till det outsägliga, till hur Herrens skapelseverk fortsätter i oss ständigt.

Gud vill att vi ska komma honom allt närmare och säger:

Jag vill att du blir till,

att du existerar,

att du skall vara med mig alltid, ja för evigt.

För att påminna oss om detta har vi fått söndagen.

Gångedag

I procession går vi runt klostret och över klostergården under sång och med bön om Guds välsignelse över sådden, men också över alla blommor som gläder oss med sin prakt.

Rapsfältens första gula blommor tittar fram

Vårstädning

Solen avslöjar som bekant att det är dags att vädra ut vintern!

Eter en gemensam insats av flera systrar är allt rent och fint, vädrat och putsat.

Kaffepaus…

Nu kan vi planera för varje systers dagar av stillhet och bön när naturen vaknar och fåglarna håller oss sällskap med sin sång medan de flyttar in i de tillika nystädade holkarna.

Lekfullhet

Nyligen kom boken ”Lek för Guds skull” – lekfullhetens kreativitet, dygder och laster” av jesuitpater Fredrik Heiding ut. För att få bredd bland representanterna för lekfullhetens väsen och nödvändighet bad han att några systrar skulle medverka med sina tankar och erfarenheter.

Så här beskrivs boken:

Vad har fyraårige Melchior, skådespelaren Pia Johansson och tre benediktinsystrar gemensamt? De tycker alla om att leka. I denna bok berättar de om olika sätt att leka både som barn och vuxna. Utöver dessa samtal ges i boken också en teoretisk framställning om kreativitet och lekfullhet ur filosofisk, kulturell och teologisk synvinkel.

I de olika kapitlen behandlas ett brett spektrum av frågor: Är skämtsamhet en moralisk dygd? Vilka laster och synder kan lekfulla människor falla för? Kan gudstjänstlivet betraktas som en lek? Varför är heliga dårar kontroversiella? Är Gud lekfull? Hade Jesus humor?

Boken presenterar en lekens teori och praktik, en vision om att det är möjligt att vara lekfull i livets alla situationer, till och med när lidandet och döden drabbar oss. Leken, visar det sig, är på djupaste allvar.

Alla själars dag

Den 2 november firar vi Alla själars dag, den dag då vi särskilt får minnas de som gått före oss. I Mässan tänder vi ljus för och nämner deras namn som lämnat oss under året. Vi minns med tacksamhet alla som stått oss nära: föräldrar, syskon, släktingar och vänner. Vi får också be för alla som ingen nämner, de som dött i ensamhet men som Herren själv vet namnet på. I år tänkte vi också särskilt på alla som dött under pandemin världen över.

Efter Mässan begav vi oss ner till Väversunda kyrka för att besöka våra systrars gravar, tända ljus och be.

Det är fint att få en dag då vi minns dem som gått före oss. En dag då det som varit och det som är binds samman.

Vi får meditera över hur hela livet hänger ihop. Död och liv kan inte separeras. I Gud är vi alla levande!

För trettio år sedan

Systrarna sjunger professången “Suscipe me, Domine” (Mottag mig, Herre…)

Den första november 1990 är ett viktigt datum i vårt klosters historia eftersom det är professdag för mer än halva vårt konvent.

1990 skedde den första monastiska professen i Heliga Hjärtas Kloster. Var och en som avlade sin profess då gjorde det helt personligt. Men 1 november 1990 var också ett historiskt skeende i vårt klosters historia.

När Herren ville låta klostret stå fram, samlade han en “grundplåt” av systrar, en grupp systrar som var förutsättningen för att livet skulle kunna växa till.

Utan denna första högtidliga profess inget kloster, ingen möjlighet för fler att följa efter, ingen möjlighet att förverkliga visionen om Heliga Hjärtas Kloster … Vi tackar Gud för dessa första systrar som sagt sitt “Ja” till Herrens kallelse och som genom att ge sina liv möjliggjort för att Hans verk ska stå fram!

Mellanrum

En biskops kalender är säkert tämligen fulltecknad, även i coronatider. Därför var vi glada och tacksamma att vår Biskop Anders stannade till för en kort andhämtning på Omberg. I år är det 33 år sedan vi lyssnade till hans undervisning under förberedelsen till upptagningen i Kyrkans fulla gemenskap.

Biskop Anders och P Henrik Roelvink i Birgittasystrarnas kyrka i Vadstena

Nu fick vi en god rekreationskväll tillsammans innan ämbetets plikter kallade honom tillbaka till Stockholm. Kvar blev intrycket av nödvändigheten att möta GUD i det innevarande ögonblicket. Att inte vara någon annanstans än här och nu, och lyssna till Andens stilla och kärleksfulla tilltal.

Tacksägelse för skörden!

Med psaltarpsalm 8 tackar vi Gud för all frukt, bär, grönsaker och allt som han försett oss med!

Herre, vår Herre, hur härligt är inte ditt namnöver hela jorden, du som har satt ditt majestät på himlen… När jag ser din himmel, dina fingrars verk, månen och stjärnorna som du har skapat, vad är då en människa eftersom du tänker på henne, en människoson eftersom du tar dig an honom?En liten tid lät du honom vara ringare än Gud, med ära och härlighet krönte du honom. Du satte honom till Herre över dina händers verk, allt har du lagt under hans fötter: får och oxar, liksom vildmarkens djur, himlens fåglar och havets fiskar, allt som rör sig i haven. Herre, vår Herre, hur härligt är inte ditt namnöver hela jorden!

Ögonblicksbilder från vår trädgårdsdag

Odlingssäsongen är över. Alla hjälptes vi åt att få trädgården fin inför vintern. I örtagården klipptes humle ner, vid ingångarna rensades galler, de sista tomaterna plockades in för vidare mogning inne och plantorna lades på komposten. Parkeringen sopades och ligusterhäckarna klipptes en sista gång för i år. Överallt var det aktivitet. Solen lyste på allt arbete!

Gudssökardagar

Under ett veckoslut möttes tio kvinnor i vårt gästhus, för att följa klosterrytmen. Tillsammans med sex av klostrets systrar fylldes dagarna av samtal, utbyte och reflektion.

ATT SÖKA GUD var den samlande rubriken för dessa dagar. Detta tema tolkades i tre kortare impulser:

Att längta efter Gud

Att finna Gud i vardagen

Att i trovärdighet ge tron på Gud vidare

Här följer ett utdrag ur en av impulserna:

Att längta efter Gud, vare sig det gäller för en kortare eller längre period, kan upplevas som att vandra förblindad genom tillvaron. Som om det är något väsentligt som saknades och som gör livet stympat och ofullständigt.

Vi är skapade för att längta efter Gud, för att sträcka oss mot Honom. Här i tiden är vi begränsade och fallna varelser och kan, när det är som bäst, erfara hans närvaro kortare eller längre stunder. Vår längtan efter Honom är omättlig, eftersom Han är omätlig. Till och med i evigheten, då vi får stå ansikte mot ansikte med Honom, kommer vi, mitt i vår glädje över att ha blivit funna av Honom, att fortsätta att längta efter Honom, eftersom Gud alltid är större än vi kan tänka eller ana. Ju djupare vi dricker av den källa som är Guds närvaro, desto mer törstar vi efter Honom.

Innan himmelsfärden lovade Jesus sina lärjungar att han skulle vara med dem alla dagar till tidens slut – ett löfte som gäller alla oss som försöker följa honom. Vågar jag lita på detta löfte när längtan sliter i mig och Gud verkar vara oändligt långt borta, eller sätter jag större tillit till min egen subjektiva känsla av tomhet och ensamhet?

Det främsta beviset på Guds närvaro i mitt liv är inte om jag upplever Honom eller inte. Hans närvaro uppenbarar sig i de goda frukter som växer till inom mig och som blir till glädje för både mig själv och andra. Guds närvaro förvandlar oss, oftast helt tyst och stilla, vare sig vi märker av det eller inte. Så länge vi bara fortsätter söka och längta efter Honom, så länge fortsätter Han att förvandla oss till sin avbild.

Daggmasken…

I diktsamlingen Passad av Harry Martinsson finns en dikt som talar om det för ögat osynliga arbetet som påminner oss om vad som egentligen är nödvändigt.

Under hösten vet vi att löv och blast, tomatplantorna som burit frukt, det nervissnade i trädgårdar och planteringar, kan komposteras för att ge näring till kommande skördar. Daggmaskarna hjälper oss: De luckrar jorden, gör sitt arbete tyst och tålmodigt utan att vänta på applåder och utmärkelser. Som i klostret: vi utför vår tjänst, många gånger obemärkt. Det luckrar själens jord för att Herrens sådd ska kunna bära god skörd.

Vem vördar daggmasken,

odlaren djupt under gräsen i jordens mull,

Han håller jorden i förvandling.

Han arbetar helt fylld av mull,

stum av mull och blind.


Han är den undre, den nedre bonden

där åkrarna klädas till skörd,

Vem vördar honom,

den djupe, den lugne odlaren,

den evige grå lille bonden i jordens mull.

Hösten är här!

Mognadens tid, när allt som Skaparen ger oss samlas in i förråden, övergår i vilans tid.

Morotslåga – morotens form påminner om den helige Andes eld… vi får förundras över ALLT han skapar

Guds välsignelse över sådden bad vi om vid vårens gångedag,

När tacksägelsedagen kommer tackar vi honom som givit växt och skörd, liksom kraft till arbete.

Det trädgårdarna ger lär oss också något om väntans hemlighet:

Väntan på mognad, väntan på växt.

Väntan på den rätta stunden

11 augusti

Den 11 augusti 1997 invigdes Sankta Marias kyrka och Heliga Hjärtas Kloster: en stor dag som vi minns varje år då vi firar kyrkvigningens högtid. Vi får minnas denna dag, då Gud gjorde detta hus till sitt eget, som det heter i kollektbönen, och be om att vår gudstjänst skall vara sann och äkta, och föra oss närmare Honom.

I år firades denna högmässan av en dominikan, pater Pierre-André Mauduit OP från Lund. Hans predikan gav oss mycket att tänka på: Det är inte bara byggnaden utan kommuniteten som lever här som vittnar om, ja gör Gud närvarande i världen. Vi ska inte endast bevara det tidigare generationer gjort, utan tacksamt förvalta det och bygga framåt, lägga grunden för nästa generation. Vi är alla tillsammans levande stenar som Första Petrusbrevet säger:

”Låt er själva som levande stenar byggas upp till ett andligt hus, ett heligt prästerskap som ska bära fram andliga offer som Gud tar emot med glädje genom Jesus Kristus” 1 Petr. 2:5.

Konstrunda

“Himmelriket är som en skatt som ligger gömd i en åker…” hörde vi i söndagens Evangelium. Evangeliets ord klingar med under vilodagen, den dag som vill ge oss möjlighet att lyssna och “betrakta vårt faktiska läge i nuet”, som Hjalmar Gullberg skriver.

Att ta sig tid att betrakta kan innebära att se skatter som finns gömda mitt i vardagen.

Just nu får vi hjälp att fälla träd som blivit sjuka eller som växer på mindre lämpliga ställen. 

I går såg det ut som ett oordnat kaos:

Och idag ger vi oss tid att betrakta de fällda träden på närmare håll: vilka konstverk finns inte gömda i stammars och grenars mitt, som stiger fram efter motorsågens framfart!

Vardagskonst

konst skapas i vardagen

inget märkvärdigt

vinbär och några frökapslar

det lilla blir till något stort

i en konstnärs öga

skapas det till något

precis som vi i vår litenhet

blir till något stort i Guds konstnärshänder

i det som är det lilla

lär han oss att se oss själva

med de ögon han format oss med

konst skapas i vardagen

inget märkvärdigt

hans egen avbild

Pandemitider…

Många gör nog som vi i dessa pandemitider:

Städar, röjer, ordnar och fixar. Inte minst på eftersatta områden, som kräver lite mer tid än vad som med lätthet kan avsättas när vardagen rullar på för fullt.

Som att städa i förråd och lämna överflödiga ting vidare till andra som bättre behöver dem:

Hur många glasburkar behövs under ett år?

Gammalt blir som nytt: Vad kan man använda detta till?

Förslag mottas med tacksamhet!

I trädgården finns också arbete …

I köksträdgården växer det…

och det är dags att börja skörda röda vinbär…

Samtidigt finns tid att upptäcka vardagens skönhet:

hur en växt kastar sin skugga på golvet i korsgången till exempel …

I bön och arbete, ska Gud förhärligas.

Genom hela vårt liv, hela vår dag.

Jordnära

Efraim Syriern skriver:

“I sin bok beskriver Moses skapelsen av den naturliga världen,
så att både naturen och skriften bär vittne till Skaparen:
naturen, genom människans användning av den,
skriften, genom att läsa dem.
De är vittnen som når överallt,
de kan ses i alla tider, nutid och vid varje timme.”     Hymner om Paradiset V.2

Samma syster som hade läst dessa rader på morgonens läsningstid fann under eftermiddagens arbete med komposterna ett jordnära bevis på livets kraft:
Potatisskal lagda i komposten i början av hösten hade i mörkret skickat upp långa groddar som sökte sig mot ljuset. Tecken som pekar mot Guds verklighet aldrig är långt borta.

Väderväxlingar

Det är mycket som är märkligt just nu.

Så också vädret. Gräsklippningen började i solsken men sedan började det snöa – och hagla! Gräset fick vara till ett mer gynnsamt tillfälle…

Efter nästan 20 års trofast tjänst …

… och flera reparationer – står det klart:

Tiden är inne att byta ut vår gamla diskmaskin!

Så glada vi var när den, genom goda vänners försorg, kom in i klosterköket! Den underlättade vardagen, förde visserligen lite oväsen, men gav oss tid till annat. Men åren gick, det började läcka här och där, pölen på golvet avslöjade trötthet i systemet. Nu måste beslutet tas.

Ett anslag förkunnade:

Vi tog kontakt med en firma som på en knapp vecka kunde leverera och installera en ny blänkande maskin, isolerad så att den arbetar mer tystlåtet och sparar värme. Och dessutom går det åt mindre vatten

Med bön och vigvatten tog alla systrar emot den nya maskinen, och mindes vad den helige Benedikt säger i Regeln: ”Klostret alla kärl och all dess egendom skall betraktas som heliga altarkärl.”

En märklig tid…

Ett virus har fått fäste och påverkar hela världen. Vi blir påminda om att vi alla sitter i samma båt, hur viktig hälsan är och vad dödens radikalitet gör med oss. Det väcker många tankar, oro och ängslan, liksom känslan av maktlöshet.

Vi kan inte blunda för verkligheten, hur kan vi möta den i tro?

Kan vi i allt det svåra urskilja den Gud som är med oss, som lider med oss och som vill vårt bästa?

Här i klostret pågår livet som vanligt, nästan i alla fall. Bön och arbete, den ram som ges oss för vardagen, fortsätter. Vi söker Gud och bär fram människors oro, vi ber om frid och hälsa. Om att den ekonomiska situation som detta virus utlöser inte ska slå sönder strukturer och enskilda människors liv.

Många ger sitt yttersta för att hjälpa: i sjukvård och hemtjänst, i skolor och omsorg. I politiken står inte stridsfrågor och meningsskiljaktigheter i främsta rummet, utan man försöker hjälpas åt att hitta livsbejakande lösningar. Forskare och ekonomer gör sitt bästa… allt kan inte räknas upp!

Och vi då, här i klostret? Hur kan vi bidra?

“Ingen lever för sig själv“, säger Paulus. Att ge sitt liv till Gud innebär att vilja bära hela världen i sitt hjärta. Att trofast och uthålligt gå till kyrkan sex gånger om dagen är som att ansluta sig till en bön som strömmar genom hela tillvaron, genom alla tider, en bön som i det fördolda bär världen.

Denna bön väcker tron på att Guds barmhärtighet är det slutgiltiga svaret på alla frågor.

Vi lyssnar på Jesus, när han nu, liksom mitt i den hotande stormen på Galileiska sjön, säger: “Det är jag. Var inte rädda.” (Joh 6:18-19)

Påskljus

De tre prästerna i Vreta klosters församling hämtade sina beställda påskljus denna vecka. I många församlingar tänds påskljuset som ett tecken på Kristi uppståndelse; först under påsknatten och sedan varje söndag.  

I Exsultet, hymnen från 300-talet som inleder påskvakan, sägs:

”Denna natt bröt Kristus sönder dödens bojor och steg upp ur dödsriket som segrare.”

Den Uppståndnes seger över mörker och ofrid kan ingenting utsläcka!

TACK!

Vi tänker på och ber för alla som på olika sätt sätter in sig för sin medmänniska under dessa Corona-tider! Tack till all sjukvårdspersonal, till alla som har att besluta om olika åtgärder, till alla som berörs på något sätt!

På detta sätt vi vill vi uttrycka vårt tack och vår försäkran om förbön!

Holkstädning

Denna fina enrummare är nu nystädad och väntar på hyresgäst!

Mycket tacksamma var vi också att vår ”översteholkanvarige” inte bara städade alla fågelholkar inte vårens hyresgäster, utan också tog hand om vindfällda träd i vår lilla klosterskog!

Möbelomklädning

Under årets första månader avsätter vi tid för praktiskt arbete som engagerar många systrar. Detta år 2 ”transformerades” gästernas matsal för en vecka till tapetserarverkstad. En nära vän som bland många andra kunskaper också är kunnig möbelsnickare kom med sina verktyg och hjälpte oss att reparera flera stolar. Flera av dem fick också en ”ansiktslyftning” genom ny klädsel.