Med psaltarpsalm 8 tackar vi Gud för all frukt, bär, grönsaker och allt som han försett oss med!
Herre, vår Herre, hur härligt är inte ditt namnöver hela jorden, du som har satt ditt majestät på himlen… När jag ser din himmel, dina fingrars verk, månen och stjärnorna som du har skapat, vad är då en människa eftersom du tänker på henne, en människoson eftersom du tar dig an honom?En liten tid lät du honom vara ringare än Gud, med ära och härlighet krönte du honom. Du satte honom till Herre över dina händers verk, allt har du lagt under hans fötter: får och oxar, liksom vildmarkens djur, himlens fåglar och havets fiskar, allt som rör sig i haven. Herre, vår Herre, hur härligt är inte ditt namnöver hela jorden!
Odlingssäsongen är över. Alla hjälptes vi åt att få trädgården fin inför vintern. I örtagården klipptes humle ner, vid ingångarna rensades galler, de sista tomaterna plockades in för vidare mogning inne och plantorna lades på komposten. Parkeringen sopades och ligusterhäckarna klipptes en sista gång för i år. Överallt var det aktivitet. Solen lyste på allt arbete!
Under ett veckoslut möttes tio kvinnor i vårt gästhus, för
att följa klosterrytmen. Tillsammans med sex av klostrets systrar fylldes
dagarna av samtal, utbyte och reflektion.
ATT SÖKA GUD var den samlande rubriken för dessa dagar.
Detta tema tolkades i tre kortare impulser:
Att längta efter Gud
Att finna Gud i vardagen
Att i trovärdighet ge tron på Gud vidare
Här följer ett utdrag ur en av impulserna:
Att längta efter Gud, vare sig det gäller för en kortare eller
längre period, kan upplevas som att vandra förblindad genom tillvaron. Som om
det är något väsentligt som saknades och som gör livet stympat och
ofullständigt.
Vi är skapade för att längta
efter Gud, för att sträcka oss mot Honom. Här i tiden är vi begränsade och
fallna varelser och kan, när det är som bäst, erfara hans närvaro kortare eller
längre stunder. Vår längtan efter Honom är omättlig, eftersom Han är omätlig.
Till och med i evigheten, då vi får stå ansikte mot ansikte med Honom, kommer
vi, mitt i vår glädje över att ha blivit funna av Honom, att fortsätta att
längta efter Honom, eftersom Gud alltid är större än vi kan tänka eller ana. Ju
djupare vi dricker av den källa som är Guds närvaro, desto mer törstar vi efter
Honom.
Innan himmelsfärden lovade
Jesus sina lärjungar att han skulle vara med dem alla dagar till tidens slut –
ett löfte som gäller alla oss som försöker följa honom. Vågar jag lita på detta
löfte när längtan sliter i mig och Gud verkar vara oändligt långt borta, eller
sätter jag större tillit till min egen subjektiva känsla av tomhet och
ensamhet?
Det främsta beviset på Guds
närvaro i mitt liv är inte om jag upplever Honom eller inte. Hans närvaro
uppenbarar sig i de goda frukter som växer till inom mig och som blir till
glädje för både mig själv och andra. Guds närvaro förvandlar oss, oftast helt
tyst och stilla, vare sig vi märker av det eller inte. Så länge vi bara
fortsätter söka och längta efter Honom, så länge fortsätter Han att förvandla
oss till sin avbild.
I diktsamlingen Passad av Harry Martinsson finns en dikt som talar om det för ögat osynliga arbetet som påminner oss om vad som egentligen är nödvändigt.
Under hösten vet vi att löv och blast, tomatplantorna som burit
frukt, det nervissnade i trädgårdar och planteringar, kan komposteras för att
ge näring till kommande skördar. Daggmaskarna hjälper oss: De luckrar jorden,
gör sitt arbete tyst och tålmodigt utan att vänta på applåder och utmärkelser.
Som i
klostret: vi utför vår tjänst, många gånger obemärkt. Det luckrar själens jord
för att Herrens sådd ska kunna bära god skörd.
Den femtonde augusti firar vi med hela kyrkan Jungfru
Marias upptagning i himmelen, en dag som firats sedan 400-talet. Med
generationer före oss har vi tackat Gud för det mysterium som döljs i Marias
hela oinskränkta JA till Guds frälsningsplan för hela världen
I dagens predikan påminns vi om Förbundsarken, där Gud var
närvarande i sitt folk. Denna närvaro blir genom bebådelsen bokstavligen
verklighet i Jungfrun från Nasaret. Gud blir människa, tar sin boning i och
växer i en utvald människas kropp. Han vill vara närvarande mitt ibland oss.
I någon mån sker det när vi, var och en, välkomnar Guds Ord
i våra liv.
Detta blev musikaliskt gestaltat av våra systrar på orgel
och flöjt.
En improvisation inleddes:
Vi anar Davids glädjedans inför Arken –
Om och om igen, piruetter och jubel.
Något låg till grund för improvisationen, men vad?
Intensivt lyssnande:
Ett svagt igenkännande.
Men det är ändå nytt:
okänd mark att beträda,
ändå välbekant och hemma.
Fördjupat lyssnande till det kraftfulla
och samtidigt stilla, ödmjuka tilltalet,
tills hemligheten avtäcks:
Det är den medeltida dagvisan,
och orden rinner upp i minnet:
”Maria, vår fru, befaller jag mig
och Kristi fem sårmärken klara
himmelens Gud bevara min stig
idag ifrån ovännens snara
Ja hjälp mig att vandra mot målet med dig
Med dem som de dina vill vara”.
Musiken blev en illustration till hur vi läser den heliga
Skrift: på nytt och på nytt, välkänt och ständigt nytt när vi låter den helige
Ande leda oss djupare och djupare in i Ordet, Logos. Kristus som vill komma och
ta sin boning hos oss.
Den 11 augusti 1997 invigdes Sankta Marias kyrka och Heliga
Hjärtas Kloster: en stor dag som vi minns varje år då vi firar kyrkvigningens
högtid. Vi får minnas denna dag, då Gud gjorde detta hus till sitt eget, som
det heter i kollektbönen, och be om att vår gudstjänst skall vara sann och
äkta, och föra oss närmare Honom.
I år firades denna högmässan av en dominikan, pater
Pierre-André Mauduit OP från Lund. Hans predikan gav oss mycket att tänka på:
Det är inte bara byggnaden utan kommuniteten som lever här som vittnar om, ja
gör Gud närvarande i världen. Vi ska inte endast bevara det tidigare
generationer gjort, utan tacksamt förvalta det och bygga framåt, lägga grunden
för nästa generation. Vi är alla tillsammans levande stenar som Första
Petrusbrevet säger:
”Låt er själva som levande stenar byggas upp till ett
andligt hus, ett heligt prästerskap som ska bära fram andliga offer som Gud tar
emot med glädje genom Jesus Kristus” 1 Petr. 2:5.
”Himmelriket är som en skatt som ligger gömd i en åker…” hörde vi i söndagens Evangelium. Evangeliets ord klingar med under vilodagen, den dag som vill ge oss möjlighet att lyssna och ”betrakta vårt faktiska läge i nuet”, som Hjalmar Gullberg skriver.
Att ta sig tid att betrakta kan innebära att se skatter som
finns gömda mitt i vardagen.
Just nu får vi hjälp att fälla träd som blivit sjuka eller
som växer på mindre lämpliga ställen.
I går såg det ut som ett oordnat kaos:
Och idag ger vi oss tid att betrakta de fällda träden på
närmare håll: vilka konstverk finns inte gömda i stammars och grenars mitt, som
stiger fram efter motorsågens framfart!
Städar, röjer, ordnar och fixar. Inte minst på eftersatta
områden, som kräver lite mer tid än vad som med lätthet kan avsättas när
vardagen rullar på för fullt.
Som att städa i förråd och lämna överflödiga ting vidare
till andra som bättre behöver dem:
Hur
många glasburkar behövs under ett år?
Gammalt
blir som nytt: Vad kan man använda detta till?
Förslag mottas med tacksamhet!
I trädgården finns också arbete …
I köksträdgården växer det…
och det är dags att börja skörda röda vinbär…
Samtidigt
finns tid att upptäcka vardagens skönhet:
hur en växt kastar sin skugga på golvet i korsgången till exempel …
”I sin bok beskriver Moses skapelsen av den naturliga världen, så att både naturen och skriften bär vittne till Skaparen: naturen, genom människans användning av den, skriften, genom att läsa dem. De är vittnen som når överallt, de kan ses i alla tider, nutid och vid varje timme.” Hymner om Paradiset V.2
Samma syster som hade läst dessa rader på morgonens läsningstid fann under eftermiddagens arbete med komposterna ett jordnära bevis på livets kraft: Potatisskal lagda i komposten i början av hösten hade i mörkret skickat upp långa groddar som sökte sig mot ljuset. Tecken som pekar mot Guds verklighet aldrig är långt borta.
Så glada vi var när den, genom goda vänners försorg, kom in i klosterköket! Den underlättade vardagen, förde visserligen lite oväsen, men gav oss tid till annat. Men åren gick, det började läcka här och där, pölen på golvet avslöjade trötthet i systemet. Nu måste beslutet tas.
Ett anslag förkunnade:
Vi tog kontakt med en firma som på en knapp vecka kunde
leverera och installera en ny blänkande maskin, isolerad så att den arbetar mer
tystlåtet och sparar värme. Och dessutom går det åt mindre vatten
Med bön och vigvatten tog alla systrar emot den nya
maskinen, och mindes vad den helige Benedikt säger i Regeln: ”Klostret alla
kärl och all dess egendom skall betraktas som heliga altarkärl.”
Ett virus har fått fäste och påverkar hela världen. Vi blir
påminda om att vi alla sitter i samma båt, hur viktig hälsan är och vad dödens radikalitet
gör med oss. Det väcker många tankar, oro och ängslan, liksom känslan av
maktlöshet.
Vi kan inte blunda för verkligheten, hur kan vi möta den i
tro?
Kan vi i allt det svåra urskilja den Gud som är med oss,
som lider med oss och som vill vårt bästa?
Här i klostret pågår livet som vanligt, nästan i alla fall.
Bön och arbete, den ram som ges oss för vardagen, fortsätter. Vi söker
Gud och bär fram människors oro, vi ber om frid och hälsa. Om att den
ekonomiska situation som detta virus utlöser inte ska slå sönder strukturer och
enskilda människors liv.
Många ger sitt yttersta för att hjälpa: i sjukvård och
hemtjänst, i skolor och omsorg. I politiken står inte stridsfrågor och
meningsskiljaktigheter i främsta rummet, utan man försöker hjälpas åt att hitta
livsbejakande lösningar. Forskare och ekonomer gör sitt bästa… allt kan inte
räknas upp!
Och vi då, här i klostret? Hur kan vi bidra?
”Ingen lever för sig själv”, säger Paulus. Att ge sitt liv till Gud innebär att vilja bära hela världen i sitt hjärta. Att trofast och uthålligt gå till kyrkan sex gånger om dagen är som att ansluta sig till en bön som strömmar genom hela tillvaron, genom alla tider, en bön som i det fördolda bär världen.
Denna bön väcker tron på att Guds barmhärtighet är det
slutgiltiga svaret på alla frågor.
Vi lyssnar på Jesus, när han nu, liksom mitt i den hotande stormen på Galileiska sjön, säger: ”Det är jag. Var inte rädda.” (Joh 6:18-19)
De tre prästerna i Vreta klosters församling hämtade sina
beställda påskljus denna vecka. I många församlingar tänds påskljuset som ett
tecken på Kristi uppståndelse; först under påsknatten och sedan varje söndag.
I Exsultet, hymnen från 300-talet som inleder påskvakan,
sägs:
”Denna natt bröt Kristus sönder dödens bojor och steg upp
ur dödsriket som segrare.”
Den Uppståndnes seger över mörker och ofrid kan ingenting
utsläcka!
Vi tänker på och ber för alla som på olika sätt sätter in sig för sin medmänniska under dessa Corona-tider! Tack till all sjukvårdspersonal, till alla som har att besluta om olika åtgärder, till alla som berörs på något sätt!
På detta sätt vi vill vi uttrycka vårt tack och vår försäkran om förbön!
