Kategori: Klostervardag

Idag följer vi, via livestream, vår p Henrik till den eviga vilan. Under många år tjänade han som präst hos oss och i Vadstena. På Stiftets hemsida kan man läsa mer.

Den 2 november firar vi Alla själars dag, den dag då vi särskilt får minnas de som gått före oss. I Mässan tänder vi ljus för och nämner deras namn som lämnat oss under året. Vi minns med tacksamhet alla som stått oss nära: föräldrar, syskon, släktingar och vänner. Vi får också be för alla som ingen nämner, de som dött i ensamhet men som Herren själv vet namnet på. I år tänkte vi också särskilt på alla som dött under pandemin världen över.

Efter Mässan begav vi oss ner till Väversunda kyrka för att besöka våra systrars gravar, tända ljus och be.

Det är fint att få en dag då vi minns dem som gått före oss. En dag då det som varit och det som är binds samman.

Vi får meditera över hur hela livet hänger ihop. Död och liv kan inte separeras. I Gud är vi alla levande!

Den första november 1990 är ett viktigt datum i vårt klosters historia eftersom det är professdag för mer än halva vårt konvent.

1990 skedde den första monastiska professen i Heliga Hjärtas Kloster. Var och en som avlade sin profess då gjorde det helt personligt. Men 1 november 1990 var också ett historiskt skeende i vårt klosters historia.

När Herren ville låta klostret stå fram, samlade han en “grundplåt” av systrar, en grupp systrar som var förutsättningen för att livet skulle kunna växa till.

Utan denna första högtidliga profess inget kloster, ingen möjlighet för fler att följa efter, ingen möjlighet att förverkliga visionen om Heliga Hjärtas Kloster … Vi tackar Gud för dessa första systrar som sagt sitt “Ja” till Herrens kallelse och som genom att ge sina liv möjliggjort för att Hans verk ska stå fram!

Med psaltarpsalm 8 tackar vi Gud för all frukt, bär, grönsaker och allt som han försett oss med!

Herre, vår Herre, hur härligt är inte ditt namnöver hela jorden, du som har satt ditt majestät på himlen… När jag ser din himmel, dina fingrars verk, månen och stjärnorna som du har skapat, vad är då en människa eftersom du tänker på henne, en människoson eftersom du tar dig an honom?En liten tid lät du honom vara ringare än Gud, med ära och härlighet krönte du honom. Du satte honom till Herre över dina händers verk, allt har du lagt under hans fötter: får och oxar, liksom vildmarkens djur, himlens fåglar och havets fiskar, allt som rör sig i haven. Herre, vår Herre, hur härligt är inte ditt namnöver hela jorden!

Under ett veckoslut möttes tio kvinnor i vårt gästhus, för att följa klosterrytmen. Tillsammans med sex av klostrets systrar fylldes dagarna av samtal, utbyte och reflektion.

ATT SÖKA GUD var den samlande rubriken för dessa dagar. Detta tema tolkades i tre kortare impulser:

Att längta efter Gud

Att finna Gud i vardagen

Att i trovärdighet ge tron på Gud vidare

Här följer ett utdrag ur en av impulserna:

Att längta efter Gud, vare sig det gäller för en kortare eller längre period, kan upplevas som att vandra förblindad genom tillvaron. Som om det är något väsentligt som saknades och som gör livet stympat och ofullständigt.

Vi är skapade för att längta efter Gud, för att sträcka oss mot Honom. Här i tiden är vi begränsade och fallna varelser och kan, när det är som bäst, erfara hans närvaro kortare eller längre stunder. Vår längtan efter Honom är omättlig, eftersom Han är omätlig. Till och med i evigheten, då vi får stå ansikte mot ansikte med Honom, kommer vi, mitt i vår glädje över att ha blivit funna av Honom, att fortsätta att längta efter Honom, eftersom Gud alltid är större än vi kan tänka eller ana. Ju djupare vi dricker av den källa som är Guds närvaro, desto mer törstar vi efter Honom.

Innan himmelsfärden lovade Jesus sina lärjungar att han skulle vara med dem alla dagar till tidens slut – ett löfte som gäller alla oss som försöker följa honom. Vågar jag lita på detta löfte när längtan sliter i mig och Gud verkar vara oändligt långt borta, eller sätter jag större tillit till min egen subjektiva känsla av tomhet och ensamhet?

Det främsta beviset på Guds närvaro i mitt liv är inte om jag upplever Honom eller inte. Hans närvaro uppenbarar sig i de goda frukter som växer till inom mig och som blir till glädje för både mig själv och andra. Guds närvaro förvandlar oss, oftast helt tyst och stilla, vare sig vi märker av det eller inte. Så länge vi bara fortsätter söka och längta efter Honom, så länge fortsätter Han att förvandla oss till sin avbild.

Den femtonde augusti firar vi med hela kyrkan Jungfru Marias upptagning i himmelen, en dag som firats sedan 400-talet. Med generationer före oss har vi tackat Gud för det mysterium som döljs i Marias hela oinskränkta JA till Guds frälsningsplan för hela världen

I dagens predikan påminns vi om Förbundsarken, där Gud var närvarande i sitt folk. Denna närvaro blir genom bebådelsen bokstavligen verklighet i Jungfrun från Nasaret. Gud blir människa, tar sin boning i och växer i en utvald människas kropp. Han vill vara närvarande mitt ibland oss.

I någon mån sker det när vi, var och en, välkomnar Guds Ord i våra liv.

Detta blev musikaliskt gestaltat av våra systrar på orgel och flöjt.

---

En improvisation inleddes:

Vi anar Davids glädjedans inför Arken –

Om och om igen, piruetter och jubel.

Något låg till grund för improvisationen, men vad?

Intensivt lyssnande:

Ett svagt igenkännande.

Men det är ändå nytt:

okänd mark att beträda,

ändå välbekant och hemma.

Fördjupat lyssnande till det kraftfulla

och samtidigt stilla, ödmjuka tilltalet,

tills hemligheten avtäcks:

Det är den medeltida dagvisan,

och orden rinner upp i minnet:

”Maria, vår fru, befaller jag mig

och Kristi fem sårmärken klara

himmelens Gud bevara min stig

idag ifrån ovännens snara

Ja hjälp mig att vandra mot målet med dig

Med dem som de dina vill vara”.

Musiken blev en illustration till hur vi läser den heliga Skrift: på nytt och på nytt, välkänt och ständigt nytt när vi låter den helige Ande leda oss djupare och djupare in i Ordet, Logos. Kristus som vill komma och ta sin boning hos oss.

Den 11 augusti 1997 invigdes Sankta Marias kyrka och Heliga Hjärtas Kloster: en stor dag som vi minns varje år då vi firar kyrkvigningens högtid. Vi får minnas denna dag, då Gud gjorde detta hus till sitt eget, som det heter i kollektbönen, och be om att vår gudstjänst skall vara sann och äkta, och föra oss närmare Honom.

I år firades denna högmässan av en dominikan, pater Pierre-André Mauduit OP från Lund. Hans predikan gav oss mycket att tänka på: Det är inte bara byggnaden utan kommuniteten som lever här som vittnar om, ja gör Gud närvarande i världen. Vi ska inte endast bevara det tidigare generationer gjort, utan tacksamt förvalta det och bygga framåt, lägga grunden för nästa generation. Vi är alla tillsammans levande stenar som Första Petrusbrevet säger:

”Låt er själva som levande stenar byggas upp till ett andligt hus, ett heligt prästerskap som ska bära fram andliga offer som Gud tar emot med glädje genom Jesus Kristus” 1 Petr. 2:5.