Alla själars dag

Den 2 november firar vi Alla själars dag, den dag då vi särskilt får minnas de som gått före oss. I Mässan tänder vi ljus för och nämner deras namn som lämnat oss under året. Vi minns med tacksamhet alla som stått oss nära: föräldrar, syskon, släktingar och vänner. Vi får också be för alla som ingen nämner, de som dött i ensamhet men som Herren själv vet namnet på. I år tänkte vi också särskilt på alla som dött under pandemin världen över.

Efter Mässan begav vi oss ner till Väversunda kyrka för att besöka våra systrars gravar, tända ljus och be.

Det är fint att få en dag då vi minns dem som gått före oss. En dag då det som varit och det som är binds samman.

Vi får meditera över hur hela livet hänger ihop. Död och liv kan inte separeras. I Gud är vi alla levande!

För trettio år sedan

Systrarna sjunger professången ”Suscipe me, Domine” (Mottag mig, Herre…)

Den första november 1990 är ett viktigt datum i vårt klosters historia eftersom det är professdag för mer än halva vårt konvent.

1990 skedde den första monastiska professen i Heliga Hjärtas Kloster. Var och en som avlade sin profess då gjorde det helt personligt. Men 1 november 1990 var också ett historiskt skeende i vårt klosters historia.

När Herren ville låta klostret stå fram, samlade han en ”grundplåt” av systrar, en grupp systrar som var förutsättningen för att livet skulle kunna växa till.

Utan denna första högtidliga profess inget kloster, ingen möjlighet för fler att följa efter, ingen möjlighet att förverkliga visionen om Heliga Hjärtas Kloster … Vi tackar Gud för dessa första systrar som sagt sitt ”Ja” till Herrens kallelse och som genom att ge sina liv möjliggjort för att Hans verk ska stå fram!

Mellanrum

En biskops kalender är säkert tämligen fulltecknad, även i coronatider. Därför var vi glada och tacksamma att vår Biskop Anders stannade till för en kort andhämtning på Omberg. I år är det 33 år sedan vi lyssnade till hans undervisning under förberedelsen till upptagningen i Kyrkans fulla gemenskap.

Biskop Anders och P Henrik Roelvink i Birgittasystrarnas kyrka i Vadstena

Nu fick vi en god rekreationskväll tillsammans innan ämbetets plikter kallade honom tillbaka till Stockholm. Kvar blev intrycket av nödvändigheten att möta GUD i det innevarande ögonblicket. Att inte vara någon annanstans än här och nu, och lyssna till Andens stilla och kärleksfulla tilltal.

Tacksägelse för skörden!

Med psaltarpsalm 8 tackar vi Gud för all frukt, bär, grönsaker och allt som han försett oss med!

Herre, vår Herre, hur härligt är inte ditt namnöver hela jorden, du som har satt ditt majestät på himlen… När jag ser din himmel, dina fingrars verk, månen och stjärnorna som du har skapat, vad är då en människa eftersom du tänker på henne, en människoson eftersom du tar dig an honom?En liten tid lät du honom vara ringare än Gud, med ära och härlighet krönte du honom. Du satte honom till Herre över dina händers verk, allt har du lagt under hans fötter: får och oxar, liksom vildmarkens djur, himlens fåglar och havets fiskar, allt som rör sig i haven. Herre, vår Herre, hur härligt är inte ditt namnöver hela jorden!

Ögonblicksbilder från vår trädgårdsdag

Odlingssäsongen är över. Alla hjälptes vi åt att få trädgården fin inför vintern. I örtagården klipptes humle ner, vid ingångarna rensades galler, de sista tomaterna plockades in för vidare mogning inne och plantorna lades på komposten. Parkeringen sopades och ligusterhäckarna klipptes en sista gång för i år. Överallt var det aktivitet. Solen lyste på allt arbete!

Gudssökardagar

Under ett veckoslut möttes tio kvinnor i vårt gästhus, för att följa klosterrytmen. Tillsammans med sex av klostrets systrar fylldes dagarna av samtal, utbyte och reflektion.

ATT SÖKA GUD var den samlande rubriken för dessa dagar. Detta tema tolkades i tre kortare impulser:

Att längta efter Gud

Att finna Gud i vardagen

Att i trovärdighet ge tron på Gud vidare

Här följer ett utdrag ur en av impulserna:

Att längta efter Gud, vare sig det gäller för en kortare eller längre period, kan upplevas som att vandra förblindad genom tillvaron. Som om det är något väsentligt som saknades och som gör livet stympat och ofullständigt.

Vi är skapade för att längta efter Gud, för att sträcka oss mot Honom. Här i tiden är vi begränsade och fallna varelser och kan, när det är som bäst, erfara hans närvaro kortare eller längre stunder. Vår längtan efter Honom är omättlig, eftersom Han är omätlig. Till och med i evigheten, då vi får stå ansikte mot ansikte med Honom, kommer vi, mitt i vår glädje över att ha blivit funna av Honom, att fortsätta att längta efter Honom, eftersom Gud alltid är större än vi kan tänka eller ana. Ju djupare vi dricker av den källa som är Guds närvaro, desto mer törstar vi efter Honom.

Innan himmelsfärden lovade Jesus sina lärjungar att han skulle vara med dem alla dagar till tidens slut – ett löfte som gäller alla oss som försöker följa honom. Vågar jag lita på detta löfte när längtan sliter i mig och Gud verkar vara oändligt långt borta, eller sätter jag större tillit till min egen subjektiva känsla av tomhet och ensamhet?

Det främsta beviset på Guds närvaro i mitt liv är inte om jag upplever Honom eller inte. Hans närvaro uppenbarar sig i de goda frukter som växer till inom mig och som blir till glädje för både mig själv och andra. Guds närvaro förvandlar oss, oftast helt tyst och stilla, vare sig vi märker av det eller inte. Så länge vi bara fortsätter söka och längta efter Honom, så länge fortsätter Han att förvandla oss till sin avbild.

Den Heliga Birgittas dag!

Idag firar vi den Heliga Birgitta av Vadstena med stor fest. I Mässan fick vi höra en improvisation på orgel över Rosa Rorans bonitatem, en antifon skriven av Biskop Nils Hermansson på 1300-talet. Han skrev ett officium som sjöngs vid den Heliga Birgittas fest efter hennes helgonförklaring den 7 oktober 1391.

Rosa, rorans bonitatem, stella stillans claritatem, Birgitta, vas gratiæ.
Rora cæli pietatem, stilla vitæ puritatem in vallem miseriæ.

Ros, med dagg av idel godhet, stjärna, skimrande av klarhet, o, Birgitta, Nådens kärl! Skänk med daggen Himlens kärlek, några stänk av Livets renhet in i denna tårevärld.

Daggmasken…

I diktsamlingen Passad av Harry Martinsson finns en dikt som talar om det för ögat osynliga arbetet som påminner oss om vad som egentligen är nödvändigt.

Under hösten vet vi att löv och blast, tomatplantorna som burit frukt, det nervissnade i trädgårdar och planteringar, kan komposteras för att ge näring till kommande skördar. Daggmaskarna hjälper oss: De luckrar jorden, gör sitt arbete tyst och tålmodigt utan att vänta på applåder och utmärkelser. Som i klostret: vi utför vår tjänst, många gånger obemärkt. Det luckrar själens jord för att Herrens sådd ska kunna bära god skörd.

Vem vördar daggmasken,

odlaren djupt under gräsen i jordens mull,

Han håller jorden i förvandling.

Han arbetar helt fylld av mull,

stum av mull och blind.


Han är den undre, den nedre bonden

där åkrarna klädas till skörd,

Vem vördar honom,

den djupe, den lugne odlaren,

den evige grå lille bonden i jordens mull.

Hösten är här!

Mognadens tid, när allt som Skaparen ger oss samlas in i förråden, övergår i vilans tid.

Morotslåga – morotens form påminner om den helige Andes eld… vi får förundras över ALLT han skapar

Guds välsignelse över sådden bad vi om vid vårens gångedag,

När tacksägelsedagen kommer tackar vi honom som givit växt och skörd, liksom kraft till arbete.

Det trädgårdarna ger lär oss också något om väntans hemlighet:

Väntan på mognad, väntan på växt.

Väntan på den rätta stunden

Du är Messias, den levande Gudens son.

Detta var Petrus svar på Jesus fråga om vem de säger att han är. Så är vi alla kallade att vittna om Jesus. På ett särskilt sätt fick vi i Mässan höra hur P Zbigniew Stralkowski och P Michal Tomaszek med sina liv fick vittna om Jesus när de fick lida martyrdöden i Peru på 1990-talet. De vägrade lämna sin mission att fira Mässan och predika för det fattiga folket i Peru.

Två polska Gråbröder kom till oss idag och berättade om dessa två medbröder. P Darius blev tolkad av vår Sr Paula. Det togs upp på film och går att höra på deras Youtube kanal.

Jungfru Marias Upptagning i Himmelen

Den femtonde augusti firar vi med hela kyrkan Jungfru Marias upptagning i himmelen, en dag som firats sedan 400-talet. Med generationer före oss har vi tackat Gud för det mysterium som döljs i Marias hela oinskränkta JA till Guds frälsningsplan för hela världen

I dagens predikan påminns vi om Förbundsarken, där Gud var närvarande i sitt folk. Denna närvaro blir genom bebådelsen bokstavligen verklighet i Jungfrun från Nasaret. Gud blir människa, tar sin boning i och växer i en utvald människas kropp. Han vill vara närvarande mitt ibland oss.

I någon mån sker det när vi, var och en, välkomnar Guds Ord i våra liv.

Detta blev musikaliskt gestaltat av våra systrar på orgel och flöjt.


En improvisation inleddes:

Vi anar Davids glädjedans inför Arken –

Om och om igen, piruetter och jubel.

Något låg till grund för improvisationen, men vad?

Intensivt lyssnande:

Ett svagt igenkännande.

Men det är ändå nytt:

okänd mark att beträda,

ändå välbekant och hemma.

Fördjupat lyssnande till det kraftfulla

och samtidigt stilla, ödmjuka tilltalet,

tills hemligheten avtäcks:

Det är den medeltida dagvisan,

och orden rinner upp i minnet:

”Maria, vår fru, befaller jag mig

och Kristi fem sårmärken klara

himmelens Gud bevara min stig

idag ifrån ovännens snara

Ja hjälp mig att vandra mot målet med dig

Med dem som de dina vill vara”.

Musiken blev en illustration till hur vi läser den heliga Skrift: på nytt och på nytt, välkänt och ständigt nytt när vi låter den helige Ande leda oss djupare och djupare in i Ordet, Logos. Kristus som vill komma och ta sin boning hos oss.

11 augusti

Den 11 augusti 1997 invigdes Sankta Marias kyrka och Heliga Hjärtas Kloster: en stor dag som vi minns varje år då vi firar kyrkvigningens högtid. Vi får minnas denna dag, då Gud gjorde detta hus till sitt eget, som det heter i kollektbönen, och be om att vår gudstjänst skall vara sann och äkta, och föra oss närmare Honom.

I år firades denna högmässan av en dominikan, pater Pierre-André Mauduit OP från Lund. Hans predikan gav oss mycket att tänka på: Det är inte bara byggnaden utan kommuniteten som lever här som vittnar om, ja gör Gud närvarande i världen. Vi ska inte endast bevara det tidigare generationer gjort, utan tacksamt förvalta det och bygga framåt, lägga grunden för nästa generation. Vi är alla tillsammans levande stenar som Första Petrusbrevet säger:

”Låt er själva som levande stenar byggas upp till ett andligt hus, ett heligt prästerskap som ska bära fram andliga offer som Gud tar emot med glädje genom Jesus Kristus” 1 Petr. 2:5.

Konstrunda

”Himmelriket är som en skatt som ligger gömd i en åker…” hörde vi i söndagens Evangelium. Evangeliets ord klingar med under vilodagen, den dag som vill ge oss möjlighet att lyssna och ”betrakta vårt faktiska läge i nuet”, som Hjalmar Gullberg skriver.

Att ta sig tid att betrakta kan innebära att se skatter som finns gömda mitt i vardagen.

Just nu får vi hjälp att fälla träd som blivit sjuka eller som växer på mindre lämpliga ställen. 

I går såg det ut som ett oordnat kaos:

Och idag ger vi oss tid att betrakta de fällda träden på närmare håll: vilka konstverk finns inte gömda i stammars och grenars mitt, som stiger fram efter motorsågens framfart!

Vardagskonst

konst skapas i vardagen

inget märkvärdigt

vinbär och några frökapslar

det lilla blir till något stort

i en konstnärs öga

skapas det till något

precis som vi i vår litenhet

blir till något stort i Guds konstnärshänder

i det som är det lilla

lär han oss att se oss själva

med de ögon han format oss med

konst skapas i vardagen

inget märkvärdigt

hans egen avbild

Vittnesbörd

Under högmässan den 16 söndagen under året hölls för ovanlighetens skulle ingen predikan, utan en stunds tystnad följde efter Evangeliet. En påtaglig stillhet lade sig över kyrkan.


Pater Andrzej hade placerat ett relikvarium med reliker av den helige Maximilian Kolbe och den saliga Maria av den Korsfäste Jesus, även kallad ”den lilla arabiskan” på altaret denna dag.

Vi har fått besök av tre män från Polen Marek, Roman och Rafael, som vandrat genom många länder. De tillhör ”Gemenskapen av Guds barmhärtighet”, de flesta av dem är män som suttit i fängelse och som upplevt hur Herren lyft dem ur svartaste mörker och givit dem ett nytt liv. Nu vandrar de, med sin biskops välsignelse, till fots genom olika länder, ber och vittnar om att Gud kan förlåta allt och skapa ett nytt liv.

I slutet av mässan berättar en av dem enkelt och okonstlat om sitt dramatiska liv, med en far som var psykopat och gjorde livet svårt för sin familj. Han berättade om hur han som mycket ung kommit in i drog- och alkoholberoende och tung kriminalitet, som slutade med att han stack ihjäl en vän på öppen gata. Under ett långt fängelsestraff, där han umgicks med tankar på att mörda medfångar eller begå självmord, upplevde han i en bikt förlåtelsens kraft. Idag, många år efter frigivningen, är han själv terapeut och försöker hjälpa andra som sittter fast i en sådan massiv vrede, som han själv är löst ur.

Efter mässan möter M Katarina och Sr Paula dem i hallen, och ger dem ett bröd som tecken på förbundenhet och ömsesidig bön. De visar oss den ikon de bär med sig i ryggsäcken: Jungfrun Maria av de sju smärtorna. ”Egentligen är det inte vi som går på pilgimsfärd genom Europa, utan hon” säger de. ”Vi är bara hennes åsnor, som bär henne på ryggen!”
De vandrar vidare mot Lannavaara, ska sedan ta sig över till Tysfjord i Norge och korsa Sverige igen, för att nå till Oulu (Uleåborg) i Finland den 8 september, Jungfru Marie födelse. Då har de med sina fötter ritat ett kors över och bett för våra länder.