HELIGA HJÄRTAS KLOSTER

1997 – 2022

Vårt kloster fyller 25 år!

Vi vill tacka GUD för att han ville att vårt kloster skulle byggas och att ett liv i tjänande av honom skulle levas här på Ombergs sluttning.

Vi tackar GUD för att han utvalt oss som sina redskap för att visa på Guds oändliga kärlek till alla människor.

Vi ber för alla som besöker oss att de ska möta något från hans värld i vårt kloster.

Vi ber att Jesu Heliga Hjärta ska omdana våra hjärtan så att de blir lika hans Moders hjärta.

Allt för Jesus genom Maria, allt för Jesus genom mig.

Så att Gud blir förhärligad i allt! (Ut in omnibus glorificetur Deus)

På vår högtidsdag firar vi en Vesper med musik i tacksamhet för Guds handlande i tiden och för vårt kloster!

Vi vill inbjuda er alla att delta i denna vesper live ca klockan 16:00 (om allt går väl) eller i efterhand här.

Kristi förklarings dag

Kvällshimlen den sjätte augusti påminde oss om den prefation vi hört under mässan på morgonen.
Där sägs:
”För dina utvalda vittnen
uppenbarade hans sin dolda härlighet,
och i hans dödliga kropp fick de skåda
det bländande himmelska ljuset,
som förklarar lidandets och dödens gåta
för hans lärjungar”.

Lidandet och döden förblir en gåta för oss.
Ändå bryter kärlekens ljus igenom och låter oss ana en godhet och skönhet som bär oss hela vägen.

Maria från Magdala

Den 22 juli minns Kyrkan Maria Magdalena, ”apostlarnas apostel”, som fick Herrens uppdrag att som den första vittna om Kristi uppståndelse.

I år firar vi henne med än större glädje, som ett av 11 kloster som är sammanslutna i ”Den Europeiska Benediktinska Kongregationen av Uppståndelsen”.

Kristi uppståndelse

I morgongudstjänstens förbön ber vi att alla, var och en i sin kallelse, ska förkunna Evangeliet om den Uppståndne utan att bli trötta:

Herre, vi ber för dem som vill tro på Dig men inte vågar, för dem som tagit avstånd från Dig och känner sig vilsna, för dem som sårats eller övergivits av Dina lärjungar – Möt varje människas längtan med Din barmhärtighet, och låt oss känna igen Dig när Du kallar oss vid namn.

Vi ber för dem som lever under krig och förtryck, som utsätts för hot eller lever i destruktiva relationer, för dem som saknar det livsnödvändiga, för flyktingarna och de förföljda.

Vi ber för dem som riskerar sina liv för sanningens skull, för dem som försvarar de utsatta och dem som inte har någon egen röst, för dem som tvingas kompromissa med sin övertygelse.

Vi ber för alla som lever ett Gudsvigt liv – ge glädje i kallelsen och trohetens gåva. Herre, Du vill ge oss liv i överflöd. Ge oss brinnande hjärtan så att vi följer Dig med samma hängivenhet som den heliga Maria Magdalena.

Genom Din Son Jesus Kristus, vår Herre. Amen.

Heliga Birgittas dag

Idag firade vi tillsammans med Birgittasystrarna och hundratals tillresta pilgrimer en högtidlig Mässa i klosterkyrkan i Vadstena. Biskopen lyfte fram den heliga Birgitta som en förebild för oss på vår pilgrimsvandring.

Heliga Birgittas relikskrin
foto: Sr Katharina OSsS
”Du drottning över nordens folk, var hälsad o Maria”, foto: Sr Katharina OSsS
foto: Sr Katharina OSsS

Riddar Kato och Psalm 95

I sin klosterregel uppmanar Benedikt oss att varje morgon inleda den första tidebönen med psaltarpsalm 95. En märklig psalm som börjar i jubel och lovsång och slutar med något som tycks som en varning. Nyckeln till psalmen, och anledningen till att Benedikt vill att vi börjar dagen med den, finner vi i mitten där det står:

”Om ni ändå ville höra hans (Guds) röst idag:
förhärda inte era hjärtan”.

Vi behöver verkligen be dessa ord och låta dem prägla oss.
För det är ju så lätt att stänga till sitt hjärta för allt lidande och det svåra vi översköljs av så fort vi öppnar en tidning eller slår på datorn. Krig i Ukraina, våldsdåd på öppen gata, hungersnöd i Sydsudan, klimatförändringar… vi suckar och tänker kanske ”ja, det pågår fortfarande”, och vänder bort blicken och hjärtat.

Och, lika lätt är det att förhärda hjärtat i de vardagliga utmaningarna. Vi blir hemmablinda för allt det goda som vi får ta emot, tappar ork och motivation att vårda de nära relationerna och ger upp kampen för den egna helgelsen. Tanken att det är ingen idé att försöka göra skillnad smyger sig så lätt in.

I Astrid Lindgrens Mio min Mio får vi en talande bild av hur det blir när hjärtat förhärdats.
Ensam, med ett hjärta av sten sitter Riddar Kato i sitt slott. Utan relation, utan ljus och liv. Han injagar skräck, och ändå synes han vara den räddaste av alla. Stenhjärtat skaver och river i bröstet. Vi kan känna igen denna bild hos många av de stora och mäktiga som styr vår värld.

Måhända också i oss själva. På sätt och vis kan det vara tryggt med det där stenhjärtat. Även om det skaver i bröstet så ger det en känsla av kontroll och osårbarhet. Men när vi stänger oss för Guds tilltal – det må komma genom medmänniskan, i bönen eller bibelläsningen – förlorar tillvaron något av sin skönhet och sitt djup.

Benedikt talar aldrig om Maria i sin regel. Men han beskriver den mogna och ödmjuka människan som den som löper Guds buds väg, utan rädsla och med vidgat hjärta. Ja, som böjer sitt hjärtas öra för att höra Guds röst och vill omsätta den i handling. Vem har gjort detta tydligare är Maria? Det gjorde henne inte osårbar – tvärtom. Symeons profetia om att svärd skulle gå genom hennes hjärta skulle ha kunnat förskräcka och förlett henne att vilja göra hjärtat hårt och ogenomträngligt. Men, hon bevarade sitt hjärta mjukt och öppet genom en ständig lyhördhet för Guds röst. Till skillnad från Riddar Katos likar var hon en fullständigt fri människa.

Hon är vår förebild och den som ber för oss. Låt oss höra Guds röst idag och hålla vårt hjärta öppet, mottagligt och villigt. Även vi sträva efter att bli helt fria människor.

Klosterlig gemenskap

Psalmisten liknar gemenskapen mellan bröder och systrar vid den dyrbara oljan som smorde Aron till präst – en bild för Guds nåd och den Helige Andes enande och upplyftande närvaro. (Psaltarpsalm 133)

Sanningen i dessa ord fick vi erfara när vi, tillsammans med Birgittasystrarna, tog emot bröderna från Korsets Syrisk Ortodoxa kloster för en dag av samtal och gemenskap. Det blev en rik dag med många utbyten och ömsesidig glädje och fördjupning.

Och många nya insikter för oss!
Bröderna berättade om den Syrisk Ortodoxa kyrkans historia och lät oss få del av en rik andlig och teologisk tradition. Somligt var oss bekant sedan tidigare, men även detta ges ett nytt ljus när det berättas av dem som lever mitt i traditionen och ser sitt ansvar att förvalta och föra den vidare. Vi rördes över såväl ödmjukheten som uppriktigheten hos dessa bröder. De har – var för sig – upplevt en kallelse till monastiskt liv i sin kyrka och (genom Andens ledning får vi tro) förts samman för att förverkliga det i Sverige.

Den andliga och teologiska traditionen med författare som Efraim Syriern (som bär titeln Kyrkolärare både i Öst och Väst), Isak av Nineve och Jakob av Sarugh är ovärderlig och ett välbehövligt komplement till den västerländska traditionen. Här får vi ett rikt och poetiskt språk som öppnar oss för Mysteriet – Guds ofattbara väsen, som visar sig för oss.

Samtalet följde vindlande vägar och berörde ämnen som liturgins präglande betydelse, det monastiska livets glädje och utmaningar och kroppens ovärderliga betydelse för vår tro. Någon av oss ställde en fråga om vad frihet är. Till vår förvåning bar bröderna då fram ett stort paket….. och uppmanade oss att öppna det, för därinne fanns ett svar på frågan.

Paketet visar sig innehålla en stor ikon, målad på kanvas. Den härstammar från Rabbula evangeliebok från år 586. Denna ikon föreställer Jesu himmelsfärd.

I syrisk tradition läses då ur Hesekiels första kapitel. På ikonen ser man Kristus i en mandorla, omgiven av fyra serafer som rör sig på fyra hjul, likt den vagn som förde Elia från jorden. Kristi vänstra hand håller en bokrulle, som hänvisar till den som Hesekiel uppmanades äta (2:8–9).

Därunder står den lovprisande Maria med lyfta armar och ser betraktaren djupt in i ögonen. Hon framstår som en tron för Konungen Kristus, den som bär fram och upphöjer honom inför alla folk i alla tider. Profeten Hesekiels ord i samma kapitel tycks säga henne: ”Detta motsträviga folk kommer att inse att en profet varit hos dem. Var inte rädd för dem och bli inte skrämd av vad de säger, även om nässlor och törnen omger dig och du bor bland skorpioner…”

Närmast Maria står två änglar med glorior. Invid dem de elva lärjungarna och Paulus som alla har oförstående eller skeptiska ansiktsuttryck. Pingstens Ande hade ju ännu inte kommit över dem och öppnat deras ögon. Maria, som hela tiden vetat om Jesu verkliga identitet och uppdrag, lovprisar Guds nåd och stora verk. Hon, den alltigenom ödmjuka, kände den helige Ande sedan bebådelsen och kan nu jubla, när det onda är besegrat och Kristi verk fullbordat.

Hur är denna ikons budskap ett svar på vad frihet är?
Maria var och är den utvalda. Hon visar oss att ödmjukheten är den djupaste friheten, där inget försvar eller motstånd finns. Våra hjärtan måste också bevaras. Så kan vi känna igen den Helige och allt som är heligt. Det är den fullständiga friheten.

Samma ikon finns i deras kloster, och den ska nu utgöra en förbindelselänk mellan oss.

Några ord av Isak av Nineve kan tjäna som sammanfattning av denna innehållsrika och dyrbara dag som vi fick dela:

”I kärlek skapade Gud världen och i kärlek tar han hand om den under denna tidsålder. I kärlek kommer världen att uppslukas av Gud och förvandlas till ett himmelskt tillstånd. Till slut kommer hela världen att uppgå i Guds kärlek.”

Eller med ord ur Benedikts regel:
”Må han (Gud) föra oss alla tillsammans till det eviga livet.” 

Detta fick vi en försmak av.

Välsignelse av sådden

Vardagarna mellan den sjätte Påsksöndagen och Kristi himmelsfärds dag, Rogationsdagarna, kallas hos oss ”Gångedagarna”. Efter mässan går vi ut i procession, sjunger Allhelgonalitanian, sådden välsignas och vi ber om en god skörd i vår trädgård och på åkrarna runt omkring.

Blåsten tog tag i alla slöjor och påminde oss om att snart kommer pingstens helige Ande som blåser nytt liv i oss alla.

Tankar kring Påskljuset

Jag är vägen, sanningen, uppståndelsen och livet. Jag kommer för att ge er frid genom den helige Ande

JESUS Freds Konungen

Jesus King of Peace

Jesus König des Friedens

Jesu Le Roi de la Paix

Taikos karalius

KRISTUS ÄR UPPSTÅNDEN

genom kyrkan ljuder bekännelsen!

KRISTUS ÄR UPPSTÅNDEN! 


Han som under Skärtorsdagen frågade oss.

Förstår ni vad jag har gjort med er?

Inte bara vad han har sagt till oss, vad han har visat oss,

utan han frågar:

”Förstår ni vad jag gjort med er?” Joh 13:12

Han har fött oss på nytt,

öppnat våra ögon,

givit oss liv,

LIV

i överflöd.

Tagit sin boning mitt ibland oss.

Här.

Nu

Lyser det ljus som övervunnit mörkret.

Påskdag

Joh 20:1-9

Detta är en påskdagspredikan av P Bengt Högberg OSB som han höll här i klostret för några år sedan.

Det var påskbudskapet enligt Johannes. Det var samma Påskens evangelium som vi hörde i natt. Men då var det Lukas version av händelserna i gryningen den första veckodagen och den lät rätt så annorlunda än skildringen vi just har hört. Det är egentligen en stor förmån att vi har de fyra evangeliernas olika berättelser om Jesu liv och verk. Skillnaderna dem emellan snarare ökar än minskar trovärdigheten. Det är ju så i det verkliga livet, att när människor efteråt redogör för vad de varit med om, slås man både av skiljaktigheterna och av överens­stämmelserna i det de har att förtälja om precis samma tilldragelse. 

Vi kan försöka oss på några jämförelser mellan påsknattens och dagens evangelium. Det där med kryddorna och balsameringen av den döda kroppen tycks ha intresserat Lukas som läkare, medan Johannes här inte nämner ett ord om saken. Däremot läser vi tidigare i Johannesevangeliet om Maria i Betania som smörjer med dyrbar äkta nardus och hur Jesus säger: Låt henne vara, hon har sparat sin balsam till min begravningsdag. Det är en detalj man kan notera i förbifarten.

Viktigare är vilka personer som förekommer i de båda berättelserna. Lukas talar om kvinnorna, först utan närmare presentation, men påpekar sen att det var Maria från Magdala och Johanna och Maria, Jakobs mor, och antyder att det också fanns andra kvinnor med i deras sällskap. Han nämner som pliktskyldigast allra sist att Petrus genast sprang bort till graven och bara såg linnesvepningen ligga där och full av undran gick därifrån. Om det fanns en viss distans till Petrus, kunde det kanske hänga ihop med att Lukas hade varit Paulus följeslagare.

Johannes däremot skriver ingenting om de andra kvinnorna, det är bara om Maria från Magdala han berättar. Det var hon som kom allra först till graven och såg att stenen var borta och genast sprang och sade det till Simon Petrus och den andre lärjungen, den som Jesus älskade. Lukas skriver att när kvinnorna hade återvänt från graven berättade de alltsammans för de elva och alla de andra. Men det står ingenting om att de hade bråttom att rapportera den omskakande upplevelsen vid graven. ”Den lärjunge som Jesus älskade” var Johannes själv, det antyds allra sist i hans evangelium, där det heter: ”Det är den lärjungen som har vittnat om allt detta och har skrivit ner det, och vi vet att hans vittnesbörd är sant”. Det som gör att den lärjungen särskilt riktade uppmärksamheten på Maria från Magdala, kan jag tänka mig beror på, att det rådde en själarnas frändskap dem emellan. Det som förenade dem var deras kärlek till Mästaren, en kärlek som var starkare än döden. Johannes var ju också den ende lärjungen som tillsammans med Maria, Herrens moder, vågat sig fram till Jesu kors.

Nu var det både Petrus och Johannes som sprang till graven så fort de fått höra nyheten av Maria Magdalena. Johannes sprang fortare, han var ju den yngre, men det var också kärleken som drev honom. Men framme vid graven gav han Petrus företrädet, han som nu skulle anförtros herdeansvaret för kyrkan av Herren själv i dennes efterföljd som allas tjänare. Det var helt självklart för Johannes, trots att han mycket väl var medveten om sin medbroders svagheter. Petrus gick in i graven och såg bindlarna som låg där hoprullade med linneduken. Så kunde han vittna om det han med egna ögon hade sett. Och det gjorde han med stor kraft och frimodighet, som Lukas gett oss flera exempel på i Apostlagärningarna. Vi hörde i slutet av första läsningen Petrus sammanfatta själva kärnan i apostlarnas och kyrkans budskap till alla folk och tider: ”Han gav oss …

Påskvaka

P Bengt Högberg, Gerleve, Tyskland höll denna predikan en Påskvaka här i klostret.

Den här natten är inte som andra nätter. I Exsultet, påskbudskapet, som sjöngs vid påskljuset, hette det: Detta är den natt om vilken det står skrivet: ”Natten skall lysa såsom dagen, ja mörkret skall vara såsom ljuset.”  Natten började som vanligt med mörkrets inbrott. Då började också den nya dagen enligt bibelns sätt att räkna. Mörkret antyder att det är dags att sova. Sömnen för tankarna till döden. Den här natten för snart 2000 år sedan var döden högst aktuell. Herren Jesus var död.  Han hade dött på Tillredelsedagens eftermiddag och några kvinnor hade skyndat sig att förbereda kryddorna och oljorna för balsameringen innan sabbaten började. Då vilade Jesus i graven, men nu var vilodagen till ända. Kvinnorna gjorde sig beredda att redan i gryningen den första veckodagen bege sig till graven med sina välluktande, dyrbara tillbehör för att fullborda den sista tjänsten åt den döde, som man bara hunnit med att svepa provisoriskt i linnebindlar. De var så ivriga att komma iväg tidigt, att de inte ens ägnat en tanke åt, hur de skulle få bort den tunga stora stenen framför ingången till graven.

Än mindre var de medvetna om det som hände den här natten. De blev fullkomligt överrumplade av det som mötte dem vid graven. Stenen var bortrullad. Graven var tom. Mästaren var borta. Plötsligt såg de två män i skinande vita kläder. De visste inte vad de skulle tro. De stod där rådlösa, skräckslagna. Männen sade till dem: Varför söker ni den levande här bland de döda? Den levande? Jesus var ju död. De hade med egna ögon sett hur Josef från Arimataia hade tagit ner honom från korset och lagt honom i graven. Nu fanns han inte där. Han är inte här, sade männen och tillade: Han har uppstått. Vad då? De blev helt förbryllade. Men männen i de vita kläderna fortsatte: Kom ihåg vad han själv sade till er: ”Människosonen måste överlämnas i syndiga människors händer och korsfästas och uppstå på tredje dagen.”  Nu kom de ihåg. Någon av dem kanske t.o.m. mindes att han sagt: Jag är uppståndelsen och livet. Maria från Magdala var ju med. De skyndade iväg från graven och för att träffa de elva och de andra och tala om vad de sett och hört. Men de elva lät sig inte imponeras så lätt. ”Vad är det här för prat?” tänkte de. Fast Petrus sprang i alla fall direkt bort till graven och fick se att den var tom, och gick därifrån, full av undran, står det.

Så slutar evangeliet – i fullständig förvirring. Vad är det för evangelium denna heliga natt? Det är evangeliet om vår Herres Jesu Kristi uppståndelse. Det beskriver inte hur det hände. Det pekar på fullbordat faktum och det ovedersägliga förhållandet att graven var tom. Det är ingen tillrättalagd historia. Det är ingen skönmålning av lärjungarna. Deras överraskning var total. De borde ju ha vetat och förstått. Mästaren hade faktiskt upprepade gånger talat om sitt förestående lidande, sin död och sin uppståndelse. Nu, när alltsammans var över, var allt som bortblåst. Men Anden skulle påminna dem om vad han sagt. När de mötte den Uppståndne själva visste de utan att tveka. Sedan kunde ingenting hejda detta Evangelium som förkunnas denna natt.

Herren är verkligen uppstånden. Han lever. Han som var död lever. För han är den levande, som kan göra oss levande. Det är den grund Kristi kyrka står på. Korsets och uppståndelsens evangelium. Det är grunden för vår existens som kristna. Här är svaret på våra frågor, meningen med vårt liv. Här finner vi friden, här visar sig den verkliga glädjen.

Men tänk, om det ändå bara är prat? Låt oss då göra som Petrus: gå bort till graven. Konstatera att den är tom. Kontrollera uppgifterna. Gå igenom vad Herren ha sagt, det som står i skriften, pröva förutsättningslöst. Förr eller senare kommer vi att stå ansikte mot ansikte med Verkligheten själv, den levande Herren. Han vill föra oss ut i ljuset, ut ur vårt mörker. Det bekräftar han själv för oss i denna natt – genom ljuset som tänts inför vår ögon, ordet vi har hört, dopet som vi på nytt skall bekänna oss till och i eukaristin, mässans heliga handling, där den Korsfäste och Uppståndne är mitt ibland oss.

Kristus är uppstånden. Ja, han är sannerligen uppstånden.

Skärtorsdag

Idag får vi ta del av en predikan av P. Bengt Högberg OSB, Gerleve, Tyskland. Han höll den här i klostret på en skärtorsdag för några år sedan.

Under århundraden hade man i Israel hållit påsk till minne av Herrens stora befrielsegärning med sitt folk. Påskalammet hade slaktats, blodet strukits på dörrposten som ett rädd­ningens tecken; man hade ätit det med hast tillsammans med osyrat bröd och bittra örter, beredd till uppbrott, ut ur träldomen i Egypten. Det var en stor högtid, en glädje- och minnesdag, då det oerhörda som skett en gång blev levande aktuell verklighet.

Den här natten då Jesus håller påsk med sina lärjungar får denna heliga fest en fördjupad innebörd. Befrielsen vidgas till att gälla hela skapelsen och mänskligheten ut ur dess fångenskap under syndens och dödens herravälde. Jesus Människosonen är själv påskalammet som slaktas, det felfria, oskyldiga Guds lamm, som offras för världens synder. Hans blod är tecknet på allas vår räddning.

Vid måltiden tar han ett bröd, tackar Gud, bryter det och ger åt sina lärjungar. ”Detta är min kropp som offras för er”, säger han. ”Gör detta till minne av mig.” Och han tar bägaren och säger: ”Denna bägare är det nya förbundet genom mitt blod. Var gång ni dricker den, gör det till minne av mig.” Det är enkla, konkreta ord och handlingar, allt är så mänskligt nära och samtidigt så djupt, samlat, gränsöverskridande, gudomligt nära. Brödet är Herrens kropp som bryts och förtärs. Vinet i bägaren är Herrens blod, blodet som bekräftar det nya förbundet mellan Gud och människor. Brödet är hans kropp som offras på korset, vinet är hans blod som utgjuts för vår skull. Som Jesus Kristus gör den natt han blir förrådd skall hans lärjungar göra. De skall hålla denna måltid till minne av honom. För att verkligen komma ihåg honom och aktualisera allt vad han sagt och gjort för oss och världen, och för att bli allt närmare förenade med honom, skall de fira denna eukaristi, denna tacksägelse. Så ofta de bryter brödet och dricker kalken, förkunnar de hans död och bekänner de hans uppståndelse.

Herren Kristus är den store översteprästen som bär fram sig själv som ett offer en gång för alla för hela världens synder. Det som skedde en gång blir på nytt närvarande i varje mässa – det är han själv som genom prästens händer och röst bär fram detta evigt giltiga offer till Faderns ära. Det är han som sjunger tacksägelsen och inbjuder oss att delta helt och fullt i denna heliga handling, att bli ett med honom i kommunionen och att dröja kvar i vaka och tillbedjan inför honom och hans kärleks mysterium.

Han är här mitt ibland oss nu, samme Herre och Mästare, som var hos de sina den natten. Han gav dem och oss ett exempel, för att vi skulle göra som han, ge ett yttersta bevis på den kärlek som räddar vår värld. Tvättandet av lärjungarnas fötter är också det ett mycket enkelt, konkret och mänskligt nära tecken – och ändå så djupt, så samlat, så gränsöverskridande i sin gudomliga närhet. ”Om jag inte tvättar dig, har du ingen gemenskap med mig”, säger han till Petrus, och han säger det igen till kyrkan och till oss här. Han är här som vår tjänare. Förstår vi vad han har gjort med oss och vad han gör med oss? Förstår vi, inte bara med vårt förstånd, våra teologiska begrepp, utan med hjärtat? Tar vi emot hans tjänst och kärlek? Fattar vi, att vi måste göra som han, om vi vill vara hans lärjungar och äta hans bröd och dricka ur hans bägare? Fattar vi, att vi är skyldiga att tvätta varandras och andras fötter, att vara varandras och andras tjänare?

Det är nog så att vi stretar emot, vi värjer oss, vi invänder. Bara Jesus förmår övertyga genom sin kärleks exempel. Han uppen­barar och ger oss del i sin storhet som Guds och allas vår: ”Så som jag har älskat er, så skall ni också älska varandra.” Så som Han! Låt oss våga använda det mått han mäter med, så att det blir sant och riktigt för oss var och en att delta i denna heliga eukaristi, Herrens ofattbara generösa kärleks offer, som han bjuder oss att fira på nytt.

”Hur har jag inte längtat efter att få äta denna påskmåltid med er,” säger Jesus. Vad svarar vi på det? Hur är det med vår längtan efter gemenskapen och enheten med honom och med de andra lärjungarna?

Stilla veckan – korsvägen

I och med Palmsöndagen inleds stilla veckan med dess rika liturgi. Vi får följa med Jesus på hans väg mot Jerusalem och korsvandringen. Förra året delade vi vår korsväg med er. Bilderna är från vår korsväg i kyrkan och texten är skriven av en syster.

Varje år får upptäcker vi nya aspekter, människor träder fram längs korsvägen, nya ord framträder.

Vi vill därför även i år dela med oss av den korsväg vi lade ut förra året och hoppas att ni på det sättet kan vandra den med oss.

FEMTE SÖNDAGEN I FASTAN

Pater Albert Schmidt OSB från Kloster Beuron i södra Tyskland påminner oss idag om att vi inte behöver hålla fast i varandras och våra svagheter och misslyckanden utan att vi får släppa taget och stäcka ut vår skulds och vår längtans tomma händer till Jesus.

Joh. 8:1-11, Fil 3:8-14

Moralens väktare har slagit till. De har tagit kvinnan på bar gärning med äktenskapsbrott. De tar tag i henne med ett hårt grepp och drar henne till Jesus. (Fråga inom parentes: Vad skulle ha hänt om moralens väktare hade tagit en man på bar gärning? Vi vet inte.)

Kvinnan står nu i mitten och är utsatt för allas blickar. Brottet är bevisat, straffet är bestämt: Moses föreskrev i lagen att sådana kvinnor skulle stenas till döds. Egentligen är allting klart och tydligt. Men de skriftlärda och fariséerna försöker dra in Jesus: Vad säger du om detta?

Men de är inte riktigt intresserade av kvinnan. Evangelisten berättar vad som ligger bakom deras fråga: de ville sätta Jesus på prov för att få en anledning att anklaga honom. De vill veta: Håller denna okonventionella ambulerande predikant lagen eller visar han återigen mildhet? Vi har redan hört en hel del om hans förhållande till skatteindrivare och syndare, som en respektabel person skulle hålla i schack eller till och med utrota… Om Jesus skulle visa barmhärtighet nu skulle han offentligt motsätta sig lag och ordning. Då kan de stämma honom; de vill inte missa chansen att bli av med honom.

Deras fråga, tillsammans med deras dolda motiv, blir först till intet i ordets rätta bemärkelse. Jesus ger inte fanatikerna en enda blick, utan böjer sig ner och skriver på marken. Men lagens försvarare ger inte upp så lätt. Precis som de tog tag i kvinnan släppte de inte Jesus. De hänger sig fast, frågar och frågar.

Deras ihärdighet kröns med framgång, åtminstone ser det så ut. Jesus reser sig upp, ser på dem och ger dem ett svar – men vilket svar!  Den bland er som är utan skuld ska vara den förste som kastar en sten på henne. Men se: de som bevakar andras moral har brister i sin egen moral. De kunde gömma sig bakom paragraferna, men inte gömma undan sina egna liv. Inte heller gömma sig för Jesus. En efter en trillar de omkull.

Jesus har böjt sig ner igen. Han vill inte se dem droppa av, han är inte intresserad av att njuta av en triumf. När alla anklagarna är borta reser han sig upp. Nu står bara två kvar: Jesus och äktenskapsbryterskan. Jesus ser på henne och talar till henne: Kvinna, vart har de tagit vägen? Har ingen dömt dig? Kvinnans svar är enkelt: ”Ingen, Herre”. Jesu svar har tyngd i varje ord: ”Jag dömer dig inte heller. Gå! Jesus gör inte processen kort med kvinnan. Han bryter inte sönder henne. Han befriar henne.

Men tonen gör musiken, och all musik räknas: Gå! Jesus låter inte bara kvinnan gå. Inga spår av likgiltig eller nedlåtande generositet. Jesus blundar inte, han låtsas inte som om ingenting har hänt. Han vet vad kvinnan har gjort, och hon vet det själv också. Jesus befriar henne till frihet – inte till godtycklighet utan till ansvar: Gå och synd inte mer!

I början av evangeliet fanns det orubbliga greppet som höll fast kvinnan. I slutet finns den frid i vilken hon kan fortsätta att leva.

Läsningen från Filipperbrevet började inte med ett grepp, utan med att släppa taget: Jag har gett upp allt för att vinna Kristus. Paulus gör allt detta. Högre kan man inte sikta. Men han inser att han ännu inte är där han vill vara. Hjärtats GPS ger honom inte den lugnande mening som han hade hoppats på: ”Du har nått ditt mål”.

Men en Paulus ger inte upp så lätt. Han släpper inte taget. Han strävar efter att ta tag i sin längtan. Vad är det som berör honom? Vad är det som får honom att fortsätta? Är det en järnvilja? Eller ett orubbligt självförtroende? ”Jag kan!”

Om det är allt han har innebär det en stor risk: han kan misslyckas. Han kan naturligtvis försöka igen och igen. Men i slutändan kanske han bara står kvar med det sorgliga valet mellan en besviken kapitulation eller Sisyfos’ uthållighet, fångad i en oändlig meningslöshet av trots och rutin.

Jag strävar efter att vinna det. Meningen går ännu längre och ekorrhjulet bryts: Jag strävar efter att vinna det, eftersom Kristus också har vunnit mig. Paulus är inte en krampaktig streber som strävar efter att nå stjärnorna. Han visar sig vara en gripen person.

Även jag är gripen: I vår vardag säger vi detta när våra känslor svallar, när vi känner en inre rörelse. Detta kan vara en vacker och värdefull erfarenhet, men vi vet också att den är bräcklig och flyktig. Ibland finns det en sorglig eller till och med en cynisk desillusion redan från början: jag är rörd, men det kommer inte att hålla i längden; man behöver bara vänta ett litet tag, så är hela den vackra rörelsen i känslan borta.

Med Paulus är det annorlunda. Han har inte bara en flyktig känsla när han säger att han är berörd. Hos honom avslöjar detta uttryck en hand som griper honom. Denna beröring är mer än bara en sentimental känsla som snabbt försvinner. Han är inte bara rörd, han är berörd. Och den hand som griper honom tar inte ett strupgrepp som förlamar honom, utan Paulus känner sig uppmuntrad, nästan upprymd: Jag glömmer det som ligger bakom mig och sträcker mig mot det som ligger framför mig. Hans utsträckta hand har ännu inte nått sitt mål, men Jesu mycket annorlunda hand har redan tagit tag i honom. Det är så här han kan leva.

 Vi kan också leva så. Vi behöver inte ta tag i varandras och våra svagheter och misslyckanden och sitta fast i dem. Vi kan släppa taget och sträcka ut vår skulds och vår längtans tomma händer till Jesus. Han fördömer oss inte. Han för oss in i friheten att leva ansvarsfullt och gripet.  Amen.

FJÄRDE FASTESÖNDAGEN – LAETARE

Pater Albert Schmidt OSB från Kloster Beuron i södra Tyskland ger oss idag en predikan över den barmhärtige fadern och de två sönerna.

Luk 15:1–3, 11–32

De två sönerna i dagens liknelse saknade ingenting. De bodde i sitt föräldrahem, hjälpte sin far med arbetet på åkern och kunde sitta vid dukat bord. Juridiskt sett hade de alla egendomsgemenskap.

Men det räcker inte för den yngre sonen. Han börjar räkna: Hur mycket av egendomen ska jag ha? Det är precis det arv han vill ha – sin andel. Fadern delade upp egendomen mellan de två sönerna. Den yngre tar sin andel. Nu har han äntligen något som han kan säga: ”Det här är mitt. Jag kan och kommer att göra mig av med den själv.” Han flyttar till ett avlägset land. Nu är han sin egen herre.

Men illusionerna hinner ikapp honom – redan när han ger sig iväg. Han packar ihop allt. Men han kan inte ta med sig allt, bara det som tillhör honom. Det är en del, begränsad och ändlig. Han vill inte erkänna det; han spenderar pengarna och slösar bort sin förmögenhet i ett tygellöst liv. Det dröjer inte länge förrän han har slösat bort allt – han har ingenting kvar. Han kommer inte vidare, utan ändrar riktning: han går in i sig själv. Han inser att han har räknat fel. Drömmen är slut, han inser verkligheten: hur många av min fars daglönare har bröd i överflöd – och jag är bara hungrig.

Nu kan han vända tillbaka. När han lämnade landet var han stolt över sin rikedom, som han hade krävt, fått och förlorat. Han kommer tillbaka tomhänt, utan några krav. Han kan inte ta med sig något annat än skuld och skam – och sin längtan efter Fadern. Han inser att han har slösat bort sin värdighet som son, och han vill också bekänna det inför sin Fader: Jag är inte längre värdig att vara din son; gör mig till en av dina tjänare!

Men fadern har alltid förblivit far, och för honom har rymlingen alltid förblivit en son. Han väntade på honom, och därför såg han honom komma på avstånd. Han förebrår honom inte och efterräknar inte, utan förnyar hans värdighet som son: den finaste klädseln, en ring, skor och en festmåltid.

Det är inte bara hemvändaren som blir förvånad, utan även den äldre brodern, som först inte kan förstå varför det spelas musik. När han får veta varför blir han arg, och vägrar att delta i firandet. Nu förlorar fadern en son för andra gången. Han låter den äldre brodern få sin vilja igenom och tvingar honom inte att komma till festen. Men han lämnar honom inte ensam utan går ut till honom. Fadern upplever och tillåter att den äldre sonen också börjar räkna: ”I så många år har jag tjänat dig, och du har inte haft något att klaga på. Jag har alltid varit korrekt – jag har aldrig brutit mot ditt bud. Men vad har jag fått ut av det? Du gav mig inte ens en killing att festa på med mina vänner.” Fadern får hela den duktige sonens vrede slängd i ansiktet: ”Den här, din son – han säger medvetet inte ”min bror” – som slösade bort din förmögenhet på skökor, får en stor fest när han återvänder!”

Fadern ger inte heller upp om sin äldre son, utan öppnar en dörr för honom ut ur fängelset där han räknar och räknar ut. Just denna tjurskalle får höra en av de vackraste verserna i hela Bibeln: Mitt barn, du är alltid hos mig och allt som är mitt är ditt. Något mer än alltid och allt är inte möjligt. Den varaktiga gemenskapen med Fadern i form av liv och egendom är så stor och vacker att det blir helt oviktigt att räkna tjänsteåren och bonusar. Jämförelser blir också överflödiga. Den som upptäcker att Guds oförtjänta barmhärtighet är den stora gåvan och lyckan i livet kan glädja sig tillsammans med alla dem som Fadern möter med samma godhet.

Detta evangelium kallas ofta ”Liknelsen om den förlorade sonen”. Det räcker inte, eftersom det är ”liknelsen om de två förlorade sönerna”. Var och en av dem gör felbedömningar på sitt eget sätt. Fadern vill förlösa var och en av dem från att räkna och jämföra sig till att möten och gemenskap med sig själv och med den ende Faderns söner och döttrar. Vi kan därför ändra titeln ännu en gång: ”Liknelsen om Faderns godhet och människornas broderskap”.

TREDJE SÖNDAGEN I FASTAN

Pater Albert Schmidt OSB från Kloster Beuron i södra Tyskland har gett oss lov att dela med oss av hans predikan han höll här i klostret i dag.

2 Mos. 3: 1–8a,10,13–15; Luk 13:1–9

Under min klosterungdom var jag i brandkåren i 15 år. Lyckligtvis var det få bränder, men vi övade ofta så att vi i en nödsituation skulle kunna bekämpa branden så snabbt som möjligt, genom att förhindra att den spreds. Brand kan orsaka enorma skador och kosta människor livet. Brandkårens uppgift är att bekämpa branden, förhindra större skador och rädda liv.

Men eld är inte en katastrof i ordets alla bemärkelser. Den är också livsviktig, till och med livräddande: den ger ljus i mörkret, värmer i kylan och gör det möjligt för människor att laga mat. Elden hotar livet och underlättar livet.

Gud möter Moses i den brinnande törnbusken, och vid uttåget ur Egypten är eldstoden ett tecken på Guds närvaro – närhet och avstånd – och folket reagerar på den med tillit och vördnad. Tabernaklet i den här kyrkan är infogat i den brinnande busken; detta säger oss: snubbla inte bara fram mot Guds mysterium! Gör dig redo för mötet med den Helige, den helt Annorlunde!

Samtidigt: när vi hör om eld i Gamla testamentet, är det inte bara när det talas om förstörelse och dom. Bilden av eld är inte entydig; Gud kan inte bara beskrivas och definieras med den, och vi kan absolut inte föreskriva hur Gud ska vara med våra bilder.

Profeten Elia lärde sig detta på berget Horeb: han upplevde stormar, jordbävningar och eld – men Gud fanns inte i dem, utan kom på ett helt annat sätt, i en mild bris. Martin Buber har översatt detta med ”en tystnad som tystar” (1 Kungaboken 19:11-13).

Men det skulle vara för enkelt att säga att eld inte är en lämplig bild för Gud. Bibeln använder den inte bara som ett yttre tecken på Guds närvaro; profeten Jeremia använder bilden av eld för att uttrycka något av den brinnande, outsläckliga längtan som han upplever i sitt inre; han skriver: ”Men när jag sade: ’Jag bryr mig inte om honom’, var det som om en eld brann i mitt hjärta” (Jer 20:9).

Jesus själv använde bilden av eld för att tala om sitt uppdrag: ”Jag har kommit för att tända en eld på jorden. Om den ändå redan brann!” (Luk 12:49). Jesus kom inte till världen för att sprida en rumstemperatur som vi kan känna oss bekväma i. En av de största teologerna i kyrkans historia, Origenes, som dog i mitten av 300-talet, har förmedlat ett ord från Jesus som inte finns i evangelierna: ”Den som närmar sig mig närmar sig elden”.

Bibeln talar också om den helige Ande i bilder av eld; vi känner till texten i Apostlagärningarna, där det sägs om pingsthändelsen att tungor av eld sänkte sig över apostlarna. Denna eld från Guds Ande grep oss i dopet och fick oss att brinna och lysa. Frågan är: Hur har vi vårdat denna eld under våra liv? I Nya Testamentets sista bok säger den uppståndne Herren till en församling: ”Jag önskar att ni vore varma eller kalla, men eftersom ni är ljumma ska jag spy ut er ur min mun” (Upp 3:15-16). Herren kan göra något med dem som brinner för honom eller är lidelsefullt emot honom; de halvhjärtade, de obeslutsamma, de som lägger huvudet på sned och fuskar sig fram, kan Gud bara spotta ut.

Domen är också en del av budskapet i Nya testamentet; dagens Lukasevangelium om det ofruktbara trädet talar om domen, och i ett liknande avsnitt i Matteus används återigen bilden av eld: ”Varje träd som inte bär god frukt huggs ner och kastas i elden” (Matt 7:19).

Vill evangeliet, vill Gud göra oss rädda för att få oss på rätt kurs? Nej, rädsla är en dålig rådgivare, också i tron, och definitivt inte ett påtryckningsmedel från Gud som han skulle ha ställt till kyrkans förfogande. Det som är viktigt för Jesus – särskilt när han talar om eld – är allvar och vördnad. Livet är inte en stillsam promenad, och trons resa är inte heller det: ”Vår Gud är en förtärande eld”, står det i Hebreerbrevet (12:29), och han vill smitta oss med sin lidelse, den som han har visat oss i Jesus.

Gud brinner – för oss. Detta är inte ofarligt, eftersom Gud inte är harmlös. Det skulle vara en sorglig och farlig förvirring om vi skulle förväxla kärlekens Gud med en harmlös, ofarlig Gud.

Gud brinner för mig. Därför är frågan: För vem brinner jag?

ANDRA SÖNDAGEN I FASTAN

Under hela fastetiden i år har vi glädjen att få ha pater Albert Schmidt OSB från Kloster Beuron i södra Tyskland i här i vår gemenskap. I dag, andra söndagen i fastan, gav han oss tankar om  vad som skedde vid Kristi förklaring… och hur sömniga lärjungar kan bli väckta lärjungar.


”Petrus och hans följeslagare hade somnat in”(Luk 9:32): Det är vad vi hör i dagens evangelium. Vid Jesu förklaring hör Petrus och hans följeslagare inte allt som händer. När de vaknar upp ser de Jesus i ljus och två män som står bredvid honom. Mötet är nästan över. Petrus förstår ingenting, men känner det extraordinära. Han vill förlänga det vackra ögonblicket och hålla fast Jesus, Mose och Elia. Evangelisten ursäktar hans förslag att bygga tre hyddor åt dem: Han visste inte vad han sa.

 Mysteriet låter sig inte förfogas över. Det väsentliga undanhålls Petrus. Följden är att han framstår som en slät figur. Men Petrus sömn skyddar inte bara hemligheten utan även honom själv. Alltför länge skulle han inte ha kunnat uthärda synen av Jesu härlighet och förmodligen inte heller samtalet om Jesu slut. I sinom tid kommer han att få klarhet och förstå – inte nu, utan senare (jfr Joh. 13:7). Men redan nu får han en upplysning: ”Denne är min utvalde Son, på honom skall ni lyssna. ”

Vid ytterligare två tillfällen i nya Testamentet sover Petrus.

Jesus vakar och ber i Getsemane. Han har talat till lärjungarna om sin avgrundsdjupa sorg och bett dem att förbli hos honom och vaka. Det kan de inte. Jesu besvikelsen över Petrus hör vi: ”Simon, sover du? Kunde du inte hålla dig vaken ens en timme?”(Mark 14:37). Men Jesus vet att anden är villig, men att köttet är svagt – och han säger det. Att han strax därefter finner lärjungarna sovande igen gör dem förbryllade och mållösa. Jesus måste fråga en tredje gång: sover ni fortfarande och vilar er?

Petrus och lärjungarna upplever en obalans mellan god vilja och svaghet. De kan inte låta bli att sova, för deras ögon är slutna. Skammen kommer upp, de känner sig skyldiga och överväldigade på samma gång. Det faktum att Jesus kommer till dem tre gånger gör dock inte bara deras misslyckande tydligare, utan också hans trofasthet. Han söker och väcker sina egna. De sömniga lärjungarna blir ”väckta” lärjungar genom hans ankomst och ord. Det är nåd.

Herodes lät arrestera Petrus. Man kan knappast tänka sig en strängare bevakning: två kedjor, en soldat på varje sida, vakter utanför dörren. Nästa dag ska Petrus ställas inför honom. Vad gör Petrus den kvällen, som kan bli hans sista? I Apostlagärningarna står det: ”Petrus sov, bunden med två kedjor. ” (Apg 12:6) – tills en ängel väcker honom och säger åt honom att gå. Ängeln följer honom ut ur fängelset. Det är först utanför som Petrus kommer till sig själv. Han inser att Gud har räddat honom.

Petrus kan inte längre göra något själv. Upplevelsen av maktlöshet berövar honom inte sömnen. Visste han att församlingen bad ivrigt för honom? Han överlämnar sig inte till förtvivlan utan förlitar sig på Herren som han tjänar. Han fogar sig i den hopplösa situationen och han överlämnar sig till ängeln som öppnar vägen till frälsning för honom.

Vi måste sova. Mycket undgår oss genom sömnen, men vi skulle inte kunna ta in allt och uthärda det utan den. Även när vi känner behovet av sömn som något ödesdigert, kan det finnas något förskonande i det. Om sömnen blir en underlåtenhet som gör oss skyldiga, förblir HAN trogen mot oss, den ende som inte behöver sömn. Genom att lita på honom kan vi sova – han övervakar oss inte, utan han vakar över oss. I Psalm 121 ber vi: ”Israels väktare sover inte. ”(Ps 121:4).

Kyndelsmässodagen

För 40 dagar sedan firade vi Herrens födelse.

På kyndelsmässodagen möts vi för att påminna oss om att Jesus bars fram i templet och genast blev igenkända av Symeon och Hanna, två gamla människor som hållit ut i längtan och sökande efter den som skulle komma enligt profetera. Om båda sägs att de var bedjande människor – och att deras uthålliga bön gjort dem andligen klarsynta. Symeon kom till templet ”ledd av Anden”, Hanna ”vek aldrig från templet, utan tjänade Gud dag och natt”. Hur mycket erfarenhet och insikt fanns inte i dessa två, som i ett av säkert väldigt många spädbarn, kände igen Guds Son.

Den 2 februari är också en dag, då det Gudsviga livet ägnas särskilt intresse.

Vi, som varje dag vill svara på kallelsen att söka världsalltets fördolde Gud, hämtar inspiration hos dem som gått före oss och de många som vi får gå tillsammans med.

I Benedikts Regel, som vi dagligen läser att avsnitt ur, uppmanas vi att ”öppna våra ögon för ljuset från Gud och med vidöppna öron lyssna till vad Guds röst manar oss till då den dagligen ropar: ”Idag, om ni får höra hans röst, må ni inte förhärda era hjärtan” – ”Hör vad Anden säger till församlingarna…”

Herren talar dagligen: i sitt Ord, i bönen, genom mina systrar och bröder, i allt som sker i och omkring oss.

 Låt oss lyssna uppmärksamt, svara och ställa oss till förfogande.

Paulus omvändelse

Idag, den 25 januari, då vi firar apostel Paulus omvändelse, avslutas böneveckan för de kristnas enhet. Att det är just denna dag som avslutar veckan, ger oss en liten diskret hänvisning till att enheten kräver vår inre omvändelse, att vi öppnar sinnet för vad vi som kristna delar och allt som ännu finns att upptäcka. Pauli omvändelse – en dag som kan vara en inbjudan till att lära oss att säga vi.

Inte ett vi som förutsätter ett dem – de andra som vi kan vara motståndare till.

Men inte heller ett vi som uppslukar det egna jaget intill självutplåning.

Paulus livsberättelse visar hur han gick från att vara full av rasande mordlust mot de kristna, till att om fatta en djup kärlek till medmänniskorna. Ja, han gick så långt att han själv hellre såg sig som dömd än att någon av hans landsmän gick förlorade. Aposteln som gav oss bilden av Kyrkan som Kristi kropp lärde sig leva ett vi där den ene inte finns till på den andres bekostnad. Utan där var och en bidrar med just de gåvor hon eller han har fått.

Att vara del av ett vi är mer än enbart en mängd enskilda individer som gör samma sak. Gemenskapen blir på ett förunderligt sätt mer än summan av delarna. Det gemensamma blir varken mitt eller ditt utan just vårt. Och genom det skapas en öppenhet för ytterligare någon att stiga in.

Inget av detta faller sig kanske så naturligt för oss. Vi behöver öva – ja, kanske livet igenom. Dorotheus av Gaza ger oss en bild att hämta kraft ur. Han liknar oss vid ekrarna i ett hjul. Ju närmare centrum – Kristus – vi kommer, desto närmare kommer vi varandra. Måhända glider vi någon gång bakåt och fjärmar oss från gemenskapen. Då får vi ta ut kompassriktningen igen och återuppta vår vandring med förnyad iver. Ju fler ekrar, desto stadigare blir hjulet. Så låt oss inte rädas för att se vårt behov av varandra utan ta emot den kraft som gemenskapen ger.

”Detta är vad jag råder dig till: Låt medlidandet i dig väga så tungt på vågen att du i ditt hjärta känner samma medlidande som Gud har med världen.” Isak Syriern

Guds Ord

Sedan år 2020 firas den tredje söndagen under året som Guds Ords söndag.

”Som kristna är vi ett enda folk på vandring genom historien, stärkta av Guds närvaro mitt ibland oss. Han talar till oss och ger oss näring” skriver påve Franciskus.

Det Andra Vatikankonciliet insisterar på att alla troende, i synnerhet ordensfolket, ska lära känna ”det som är långt mera värt, kunskapen om Jesus Kristus” (Fil.3:8) genom en ständig läsning av den heliga Skrift.

Denna söndag lyssnade vi med särskild uppmärksamhet till den första läsningen hämtad ur Nehemjas boks åttonde kapitel.  Där beskrivs hur prästen Esra bär fram bokrullen och läser, hur folket lyssnar uppmärksamt och blir så berörda att de börjar gråta.

Den skriftlärde Esra och leviterna säger då till folket: ”Denna dag är helgad åt vår Herre. Var inte bedrövande. Den glädje Herren ger är er styrka.”

De sändes sedan hem med orden:

”Var stilla, detta är en helig dag. Var inte bedrövade” (Neh 8:11)

I predikan idag fick vi höra: ”Guds lag är inte bara en samling av normer och föreskrifter, utan livgivande visdom.”

Denna livgivande visdom vill vi, som varje dag läser, hör och ber Guds Ord, öppna oss för och, som en del av Kyrkan delta i det ”ständigt pågående samarbetet mellan alla i kärlek, till Guds pris och ära och för alla människors bästa och frälsning” som p Andrzej sa i sin predikan.

Caritas Dei diffusa est in cordibus nostris…- Guds kärlek är utgjuten i våra hjärtan…

Epifania

Den är fantasieggande, skildringen av de österländska stjärntydarna som ser en stor stjärna och ger sig av för att söka efter konungen. Associationerna går till gamla testamentets texter om drottningen av Saba och hennes imponerande följe lastat med dyrbarheter. Och vidare till psaltarpsalmerna som talar om konungen som tar emot all världens rikedomar och hyllas av hela världen. Bildspråket flödar över för att verkligen ge en bild av härligheten – doftande träslag, dyrbara smycken, praktfulla klädnader, gyllene kärl och gnistrande ädelstenar. Kameler i mängd formar en procession som aldrig tycks ta slut.

De många exotiska bilderna är suggestiva men riskerar samtidigt leda till att vi känner oss lite främmade för berättelsen. Har den något med dig och mig att göra?

Berättelsen säger inget om hur länge stjärntydarna sökt, hur många irrvägar de råkat ut för, eller om färden varit kantad av faror och besvikelser. Helt problemfri hade den sannolikt inte varit. Än mindre får vi veta hur, och på vilket sätt stjärntydarna sökt och längtat innan de såg stjärnan gå upp. Att människan är skapad av Gud och längtar efter honom vittnar historien om – likaså att det inte är en alldeles enkel sak att ge sin längtan en riktning. Stjärntydarna hade uppfattat att det fanns något – nej, någon! – som det var värt att offra bekvämligheten och de egna föreställningarna för, och de upphörde inte att söka förrän deras aning fått ett ansikte. Så kanske är just stjärntydarna de av alla i julens rika persongalleri som vi har mest gemensamt med!

Vi har var och en, mer eller mindre uttalat, uppfattat att det finns ett ljus som lyser klarare än allt annat och som vi vill följa. För oss gäller det däremot knappast att bryta upp från hemmet, lasta kamelerna med dyrbarheter och hasta ut på vägarna. Utan att lära oss känna igen ljuset när det bryter in i vår vardag och följa dess maning. Gåvorna vi har att ge är förmodligen inte guld, rökelse och myrra – men däremot vår tid, omsorg, engagemang… ja, alla de gåvor och talanger vi har att förvalta. Inget av detta har vi fått enbart för vår egen skull, utan för att ge vidare som gåva till Honom som säger ”vad ni har gjort för en av dessa mina minsta har ni gjort för mig”.

Vi bjuds in att delta i processionen – vilka vi än är och var vi än befinner oss – och likt stjärntydarna vara uthålliga i vårt sökande. Tillsammans går vi, tillsammans hjälper vi varandra när vägen går genom svårforcerad terräng och tillsammans fylls vi av glädje när vårt sökande får ett ansikte. Här kanske enbart i brottstycken, men en gång i glans och klarhet.

Fjärde Advent – Herren är nära

Den fjärde adventssöndagen, och Evangeliet berättar: Maria gav sig iväg, hon skyndade till Elisabet.

Det är bråttom nu! Hon måste få berätta.

Men den hon bar inom sig talar med sin närvaro mer än tusen ord kan säga. Kristus, Gud Son, av evighet, är där. Johannes, ännu dold under sin mor Elisabets hjärta, uppfattar genast att det är han som profeten Mika talat om:

Han som skall träda fram som herde med Herrens kraft. En herde som ska valla sin hjord, ta upp lammen i sin famn och bära dem i sina armar.

En herde som ska vakta och vårda sin hjord, som ska vara med dem i dödsskuggans dal, föra dem till livets vattenkällor, och låta dem vila på gröna ängar.

Denne Kristus säger när han inträder i världen: ”Se här är jag, Gud, för att göra din vilja…”

Som Maria sagt innan hon skyndade till Elisabet: ”Må det ske med mig som du har sagt” –

Så blir hon havande med Ordet. Ordet som ger liv. Som ger oss liv. Det är inte jag som finner – jag blir funnen.

Gud själv har sökt mig. Egentligen måste jag inte göra så mycket, Han är redan där.

Gud söker, Han väntar.

Gud kommer till mig i mitt stall. Låt oss vänta där, med Maria.

Väntan – Förväntan

Att vänta på bussen. Få saker kan vara så långtråkiga. Man tittar på klockan – visarna verkar knappt röra sig. Stampar lite med fötterna för att hålla värmen. Tittar på klockan igen, kollar tidtabellen för att se om man misstagit sig om tiden. Tittar på något i mobilen för att få tiden att gå, spanar efter bussen, tittar på klockan… NÄR kommer bussen? Otåligheten kryper i kroppen. Trots att det är en minut kvar till utlovad avgångstid! Vänta på bussen – känslan av att livet rinner ifrån en.

Väntan, så annorlunda mot förväntan.

Minns ni hur det kändes när man var barn och hade svårt att somna kvällen innan julafton, födelsedagen eller någon annan spännande dag? Hur man låg och snurrade i sängen. Önskade både att man skulle somna så att man snart fick vakna till det som väntade, och att man inte skulle somna alls så att känslan av förväntan inte skulle försvinna. Inte var det i första hand tanken på eventuella presenter som gjorde att det pirrade i kroppen, utan förhoppningen om att det som skulle hända var viktigt – ja, avgörande – och att jag skulle få vara med.

Paulus säger idag ”Herren är nära”.

Inte gör han det som väntade vi på bussen: ”Ja, alltså, det har blivit några minuters försening. Men vänta bara tålmodigt, vi gör vad vi kan för att lösa problemet. Snart ska allt rulla på som vanligt igen.” Snarare rusar han fram med andan i halsen och ropar till oss att ha förväntan. Glädjefylld, ivrig förväntan på att det som skall komma är avgörande, livsviktigt och absolut inte kommer att innebära att ”allt rullar på som vanligt igen”.


Herren Kristus är nära och han vill förvandla oss till sin egen gestalt. Vi som ofta är likt öknen – eller en asfalterad hållplats – skall blomstra, ge liv och bära frukt. Förvisso inte genom vår egen kraft. Däremot kan det komma att krävas en insats av oss, inte minst att vi öppnar oss i förväntan snarare än att stå med armarna i kors och enbart vänta.

Folket som kom till Johannes Döparen förstod detta. De frågade honom ”vad ska vi göra?” De ville inte enbart vänta passivt utan hjälpa till och röja väg för den kommande. Lägg märke till att även om frågan är densamma får de olika svar beroende på sin livssituation. Så är det också för dig och mig – vi behöver ha mod att fråga ”vad ska jag göra” och öppenhet för att höra svaret. Säkert kommer svaret att vara personligt för oss var och en. Gud behandlar oss inte som en grupp anonyma bussresenärer utan vi blir sedda och respekterade på just den plats där vi står.

Herren är nära – vad skall vi göra?

Låt oss lyssna tillsammans med förväntan!

Andlig storstädning – Betraktelse inför Andra Advent

Har du någonsin gett dig i kast med företaget att renovera ett gammalt hus eller röja upp på en överbelamrad vind – att ur oreda, smuts och kaos försöka skapa ordning och förhoppningsvis till och med ett rum som andas frid och skönhet? I så fall är du väl förtrogen med att det är lättare sagt än gjort, att det bakom en sådan förvandling ligger mycket tid, möda och envis uthållighet.

Bara att få in tillräckligt med ljus i rummet för att se vad man gör, om det så gäller att lyckas hitta en hel glödlampa eller att tvätta bort lager av smuts från ingrodda fönster, kan var nog så svårt. Sedan kommer det stora arbetet att sortera all bråte, att avgöra var som skall slängas och vad som skall sparas – helst utan att på vägen förlora timmar genom att distraheras av gamla foton, tidningsklipp eller helt enkel bara nostalgiska minnen och dagdrömmar.  Och har du tur slipper du att mitt i allt ge dig ut på jakt efter fler sopsäckar och mer städattiraljer än du ens hade kunnat föreställa dig att du skulle behöva.

Det är inte förvånande att det här någonstans – när arbetet ser oöverskådligt ut och kaoset ser ut att växa snarare än att minska, när energin och entusiasmen tryter – är frestande att ge upp, att intala sig att det inte är värt besväret och att resultatet ändå aldrig skulle svara mot de drömmar och förhoppningar som fick en att dra i gång hela projektet till att börja med.

Men att acceptera sakernas tillstånd och slå sig till ro med oreda och grusade förhoppningar är just det som Johannes Döparen uppmanar oss att inte göra. Han är den röst i öknen som, med Jesajas ord, vill få oss att riva ner bergen, att fylla igen raviner och dalar, att räta ut och jämna till alla vägar – kort sagt att röja undan alla de hinder som försvårar för Kristus att som segerrik konung träda in och upprätta sitt rike. Till att börja med i våra egna liv, men därefter också varandra emellan.

Och Johannes levde som han lärde. Som ende sonen till rättrogna och aktade föräldrar, med en minst sagt anmärkningsvärd start i livet, och född in i en prästsläkt, så hade han lätt kunnat göra sig en karriär i templet, blivit en del av det inflytelserika etablissemanget. Men han valde i stället öknens radikala tystnad och stillhet. Han vände ryggen mot allt det som kunde distrahera och förleda honom, och han genomled tålmodigt alla motgångar och allt motstånd. Hans blick var fast inriktad på Herren och på att troget leva ut den kallelse han fått ta emot.

Också vi bör göra som Johannes och bana väg för Herren i våra liv. Men tar vi oss den tid som krävs för att röja upp i vårt inre, att göra oss av med all den bråte som belamrar den väg på vilken Kristus försöker nå fram till vårt hjärta?

Vill vi verkligen bereda ett vackert och inbjudande rum för Jesusbarnet att leka i, eller nöjer vi oss med att sopa smutsen under mattan?

Gitarr i stillheten…

Ibland, en vanlig torsdag i mörk december, kan en sådan vardag plötsligt lysas upp av en oväntad gåva.
Vår vän Ulla Käll, gitarrist, retreatledare och mycket mer, stannade till på vägen mellan två uppdrag.
I samband med middagsbönen spelade hon oss in i stillhet och bön på ett säreget sätt.
Som en medsyster uttryckte det: 
”Det händer något inombords när du spelar. Ditt gitarrspel är som en tröstande hand på axeln, som säger mig att det är inte så farligt. Allt kommer att bli bra”.

Lyssna gärna, här har vi med Ullas tillåtelse, lagt ut Vuelvo Al Sur av A Piazolla från hennes CD ”On A Journey”.

Vuelvo Al Sur av A Piazolla

Besök gärna hennes hemsida: www.ullakall.no

Porten in i ett nytt kyrkoår

Denna första adventssöndag är porten in i ett nytt kyrkoår. Ett nytt år som ger oss möjlighet att fortsätta vår upptäcktsfärd i tron, fördjupa vår relation till den Treenige Guden och lyssna till hans Ord. Tre antifoner från dagens högmässa kan vi bära med oss in i veckan.

Vi inleder mässan med några verser ur Psaltaren 25: Till dig, Herre, upplyfter jag min själ, min Gud, på dig förtröstar jag. [—] Ingen kommer på skam som hoppas på dig. Att hoppas är djupt mänskligt. Tron ger oss hoppet om att något bättre kommer, att det finns något mer än det synliga, mer än det som är här och nu. Vi hoppas för att vi längtar efter godheten, sanningen, fullheten. Gud själv har planterat detta hopp i vårt hjärtas innersta.

Visa oss, Herre, din barmhärtighet och ge oss din frälsning (Ps 85:8) sjunger vi före Evangeliet. Vi hoppas på hans goda gåvor; sätter vårt hopp till att han verkligen ger oss det vi behöver, och längtar efter att gåvorna ska bli synliga för oss. Gåvan av barmhärtighet som Gud i varje ögonblick är beredd att ge oss får vi ta emot och ge vidare till andra.  

Även kommunion-antifonen är hämtad ur Psalm 85: Herren skall ge sin gåva och vårt land skall ge sin gröda. Här finns ett löfte: Herren skall ge…  Och vilken är gåvan? Den största gåvan är han själv: Guds Son, som stiger ner på jorden. Som Marias Son är han det nya skottet som skjuter upp ur vår mänskliga ”jordmån”. Det människoblivna Guds Ord vill stiga in i våra liv. Han visar oss barmhärtighetens väg och ger oss sin frälsning. Det är gåvan vi får öppna oss för under denna adventstid.

Den evige Konungens röst

En betraktelse på Kristus Konungens Högtid

av P. Fredrik Heiding S.J.

Jesus har gjort ett mirakel och genom brödundret mättat 5 000 personer. Det ställs direkt krav på honom att bli Israels kung (Joh 6:15). En förväntan hade sedan tidigare byggts upp om en messias av socialpolitisk karaktär som skulle befria Israels folk från det romerska imperiets förtryckande styre. Nu står Jesus inför Pilatus och erkänner att han visserligen är en kung, fast inte en vanlig sådan. Kungar och drottningar i vår tid förekommer i veckotidningar men har annars begränsad makt. Men de hade desto mer inflytande på Jesu tid.

                      Jesus är konung i en värld av ett annat slag. ”Mitt rike hör inte till denna världen”, säger Jesus. Men hur är han då som regent? Han vittnar om sanningen och de som hör till sanningen lyssnar till hans röst (Joh 18:37). Nyckeln till att förstå vad det handlar om är just rösten. Han bär på sanningsuppdraget från Gud Fader, men är också kung därför att några lyssnar till honom. En antydan om detta fick vi redan i avsnittet om den gode herden. Fåren känner igen herden på rösten, han tilltalar dessutom varje får med deras namn (Joh 10:3–4).

Bebådelsen, detalj från glasfönster i Sankta Marias kyrka

                      Ser ni? Det handlar om att finna sin kallelse. 1500-talshelgonet Ignatius av Loyola har i sina Andliga övningar utformat en betraktelse om konungens kallelse. Den bedjande personen ska jämföra en jordisk konung med den evige konungen, Kristus. Den jordiske konungen erbjuder ära och prestige för dem som ansluter sig. Han riktar sitt budskap till alla på en gång i ett slags massmarknadsföring. Den evige konungen däremot erbjuder sina följeslagare en enkel livsstil och kallar var och en personligen. Jesus tilltalar den enskilde i dialog. Det är dig han vill ha, inte människor i allmänhet. Hur bör jag svara Jesus när han kallar?

                      Många människor menar att det är svårt att urskilja Kristi röst. Antingen hör man ingenting alls eller så har man svårt att hålla isär den egna viljan och Guds vilja. Helgonen vittnar om att det faktiskt är möjligt att göra en erfarenhet av Gud och att identifiera Guds röst. I sin bok Den inre borgen anger Teresa av Ávila några kriterier för att skilja på de olika rösterna. Tecken på om budskapet kommer från Gud och inte från vare sig djävulen eller egen inbillning är (sjätte boningen, kap. 3:5–7):

Sankt Benedikt av Nurcia

Det första och sannaste tecknet är den makt och auktoritet de [rösterna] bär inom sig, i ord och verkan. […] Det andra tecknet är att ett stort lugn härskar i själen, en fridfull och seren inre samling som gör henne redo att prisa Gud. […] Det tredje tecknet är att dessa ord inte utplånas ur minnet på mycket lång tid – några aldrig – medan sådana som vi hör här nere snabbt gör det.

Teresa drar sedan slutsatsen att: ”Kommer dessa röster från inbillningen får man inga sådana tecken, varken visshet, frid eller inre glädje.” Svårigheten att identifiera Kristi kallelse blir nästan omöjligt om man är rädd för bönesvaret och bjuder på motstånd. Låt oss be om nåden att öppna oss för Kristi kallelse och att som Jesuitordens grundare Ignatius av Loyola uppmanar oss till: att inte vara döva för hans kallelse utan snarare vara redo att raskt utföra hans allraheligaste vilja (AÖ nr 91).

Ansikte mot ansikte med Kristus

Vi närmar oss kyrkoårets slut och texterna i mässan manar till allvar. Jesu ord i Evangeliet om att himmel och jord skall förgå kan tyckas skrämmande. Och orden om att vi skall få se Människosonen komma med stor makt och härlighet – är de löfte eller hot?

På sätt och vis lever vi alltid i den sista tiden. Vi vet inte när vårt livs dagar är slut och på vilket sätt detta kommer att ske. Och det är gott så. Vem hade kunnat växa, glädjas och leva fullt ut med ena ögat på ett timglas där sanden synbarligen rinner ut? Det vi vet är att vårt liv här på jorden är ändligt och just därför oändligt värdefullt och förtjänar att vi tar det på största allvar. Utan att för den skull alltid vara allvarliga. Skratt, glädje och förmågan att njuta är en del av vår tillvaro som människor och lika viktig som arbete, allvar och förmågan att avstå.

Soluppgång över Tåkern

Men om vi trots allt räds vid tanken på att en gång stå ansikte mot ansikte med Kristus själv? Inte är det så konstigt, vi vet ju alla att det finns en hel del inom oss som stretar åt annat håll än det goda. Vår vilja är inte alltid så helhjärtad som vi hoppas, alltför ofta tänker och handlar efter annan måttstock än det goda. Att vi bävar kan vara ett tecken på insikt om vårt behov av förlåtelse. Hebreerbrevet talar om att Jesu ”fiender skall läggas som en pall under hans fötter”. Fienderna är inte andra människor utan det i oss som går emot Guds kärleksfulla vilja och vi får komma och lägga ned det vid Jesu fötter. Bekänna det onda vi sagt, gjort och tänkt – och släppa taget om det! Så kan vi med tomma, men öppna, händer ta emot Guds förlåtelse och börja på nytt.

Jag tror att vi får läsa Jesu ord om att vi ska få se honom komma i makt och härlighet som ett löfte. I Johannesevangeliet ber han till Fadern med barnslig förtröstan att vi skall få vara där han är så att vi skall få se hans härlighet. Inte som en maktdemonstration, utan för att han vill dela den med oss. Vi tänker oss så lätt härlighet i termer av makt, styrka, prakt och glans. Och behöver påminna oss om att Jesus med sitt liv ställt allt detta på huvudet: Han som lät sig födas i ett stall, förvandlade enkelhetens vatten till vin, torkade lärjungarnas fötter och sade saliga de barmhärtiga – Han är densamme som den som skall komma i härlighet.

”Hans kärlek till mig har bragt hans storhet på knä.
Han har blivit som jag för att jag skall ta emot honom,
han har blivit som jag för att jag skall ikläda mig honom.
Jag blev inte rädd när jag såg honom,
ty för mig är han barmhärtighet.
Han har tagit min natur för att jag skall förstå honom
och mitt ansikte för att jag inte skall vända mig från honom.”

(Salomos oden, syrisk text från 100-talet)

Gud utväljer de ringa

En betraktelse av Samuel Carlsson, Mariadöttrarnas trädgårdsmästare på Heliga Hjärtas kloster.

I söndagens läsningar från Gamla testamentet och Evangeliet figurerar det två kvinnor, två änkor som med ett antal hundra års mellanrum kommer i kontakt med två olika gudsmän: profeten Elia respektive  Herren Jesus Kristus. På olika sätt inspirerade av Gud utför båda kvinnorna en offerhandling. Änkan i Sarefat, dit profeten Elia under Guds ledning hade sökt sig, förser honom med mat under den rådande hungersnöden. Änkan i Jerusalem lämnar pengar i gåvolådan i templet, där Jesus lägger märke till henne bland andra besökare.

Profeten Elia hade på Guds uppdrag förklarat att det skulle råda torka i Israel, där kungen Achav hade kommit att tillbe guden Baal, en gudom som man menade styrde över regnet och därmed gav eller inte gav skörd. Genom torkan, och om den skulle upphöra, skulle det komma att visa sig vilken Gud som hade verklig makt över himmel och jord.

Elia vandrade omkring, förmodligen egendomslös, och fick genom Guds nåd hjälp att klara sig. Genom Guds ledning kom han till Sarefat och stötte på kvinnan, som förklarade vilken utsatt situation även hon och hennes son befann sig i, när Elia bad om att få bröd. I det läget skedde undret: mjöl och olja tog inte slut i kvinnans förråd, efter att hon i tro på de profetiska orden gav Elia bröd, och kunde därför förse både honom, sig själv och sin son med mat.

I Evangeliet är Jesus den kringvandrande profeten, Människosonen som inte har någon plats där han kan vila sitt huvud. Han som är Guds son, är också son till en änka, Guds moder Maria, efter att fosterfadern Josef har gått ur tiden. I den fortsatta berättelsen om Elia och den lilla familjen i Sarefat finns det en profetisk händelse som syftar fram mot Jesus: Änkans son drabbas av sjukdom och dör efter en tid. Men genom ett än större mirakel än brödsundret uppväcker Elia pojken från de döda. På liknande sätt uppväcker Gud sin Son, på tredje dagen efter hans lidande och död.

Episteltexten för denna söndag, från Hebreerbrevet, talar om hur Jesus Kristus genom denna sin offerdöd utplånar deras synder som hoppas på honom, och räddar dem till evigt liv. Hans oändligt rika gåva, Guds nåd till människor, blir den källa som kan bryta fram i allt givande bland människor.

De båda kvinnorna är nyckelpersoner i berättelserna i Första Kungaboken och Markusevangeliet, trots att de tillhör den anonyma skaran av personer i Bibeln som inte är nämnda vid namn. Änkor var både på Elias och Jesu tid i allmänhet ansedda för att vara obetydliga personer i samhället. Enligt lagen var änkor jämte faderlösa barn under särskilt beskydd (2 Mos 22:22). Risken för ett liv i utsatthet var stor där makt och ägande enligt gängse ordning mestadels var i andras händer.

Jesus framhäver inför lärjungarna änkan i templet och hennes ringa gåva framför dem som var välsituerade. Förmodligen var de stora donationerna också av godo för templet, men de välbärgade givarna kunde ändå lita på sina kvarvarande materiella och sociala resurser. Änkan som gav i utsatthet var däremot tvungen att lita på Guds försyn, hur den än skulle komma att visa sig.

Både änkan i Sarefat och änkan i Jerusalem, skilda i tid och rum, har det gemensamt att de är fattiga, men också att de räknar med Guds barmhärtighet. Gud utväljer de ringa; genom hans nåd, genom människors öppenhet och generositet, kan under ske.

Himmelska nätverk

Idag talar vi så mycket om nätverk. Man skulle kunna tro att det är en uppfinning som vår moderna internetvärld har åstadkommit. Men det är inte riktigt sant. Det har länge funnits ett internationellt nätverk som inte bara förbinder människor från olika länder, kulturer och kontinenter, utan även sträcker sig över flera århundraden. Vi känner alla till detta nätverk: det är kyrkans helgon. Inte endast dem som Kyrkan formellt har helgonförklarat och upphöjt till altarets ära, och som vi minns i vardagsmässor under hela året. Detta himmelska nätverk av heliga omfattar också alla dem som inte nämns vid namn, men som är samlade hos Gud i hans eviga härlighet. Det är den skara från alla nationer och stammar, folk och tungomål som ingen kan räkna – utom Gud själv (jfr Upp 7:9).

Dagens högtid är en påminnelse om detta nätverk som sträcker sig över himmel och jord, som förenar alla helgon i en enda lovsång. Dessa vidgar våra hjärtan och sinnen, eftersom de förenar människor från olika nationer och alla århundraden. De får oss att förundras över vad människor har åstadkommit i sina liv genom att svara på Guds kallelse.

Vad är det egentligen som förenar de heliga, vad har de gemensamt? De var och är människor som var öppna för Guds impulser och ord. De var människor som sökte Guds vilja med sina liv, människor som sökte Gud, ofta under lång tid, i ljus och mörker. Och helgon var människor som i slutet av sitt liv, i dödsögonblicket, fann Gud, han som fullbordade deras jordiska liv i sin evighet.

När vi ser på helgonen, ser vi vad vi kan och bör vara, och till slut kan bli: Människor med uppmärksamheten riktad mot Gud, som är öppna för hans impulser, för hans ord. Människor som frågar efter Guds vilja med sina liv, människor som söker Gud tills de har funnit honom: Den Gud som i döden kommer att fullborda våra liv i sin evighet.

Så är de heliga förebilder för oss, förebilder som visar oss att vi kommer att nå målet för vårt jordiska liv: att vara med Gud för alltid: fullbordade och odelade, helade och heliga, utan skuld och synd, utan sjukdom och svaghet, utan sorg och rädsla, fullständigt lyckliga.

Låt oss fråga oss själva:

 Är det verkligen sant att Gud är målet för mitt liv?

Riktar jag mig mot och strävar efter detta?

Det är vad Alla Helgons dag handlar om:

Att vi riktar oss mot målet för våra liv, mot Gud.

(Denna text är en översättning och sammanfattning av Pastor Karl- Heinz Peters predikan här i dag)

Att älska som Kristus

När Jesus får frågan om vilket av buden som är det viktigaste, så svarar han med det Dubbla Kärleksbudet – att älska Gud utan förbehåll och med allt vad vi är och har, och att älska vår nästa som oss själva. Med andra ord, inte med en kärlek som fluktuerar med känslor och humör, som kommer och går beroende på om den blir besvarad eller inte. Utan med en kärlek som återspeglar den kärlek med vilken Gud först har älskat oss – en kärlek som vill den andres goda, utan att förvänta sig något i gengäld.

Men om vi är helt ärliga med oss själva, hur ofta ser vår kärlek egentligen ut så? Gör den över huvud taget någonsin det?

Den sortens förbehållslösa kärlek kräver att vi släpper taget, att vi ger upp vår vilja att kontrollera och att tänka i termer av vinst och förlust. Vår kärlek är menad att vara en gåva, fritt given utan baktankar – gratis, i ordets djupaste betydelse.

Är det kanske därför som Jesu frivilliga bärande av korset tar andan ur oss, när vi tar oss tid att verkligen leva oss in i det som skedde – inte bara långfredagens golgatavandring, utan även hans tålmodiga acceptans av alla de motgångar som kantade hans förkunnelse. Trots att han blev baktalad, förrådd, missförstådd, motarbetad och övergiven så slutade han aldrig att ge ut sig själv helt och hållet, för att förkunna Guds rikes kommande. Han vacklade aldrig i sin kärlek.

Kristus visade med hela sitt liv på det som påven Johannes Paulus II kallade för ”Gåvans Lag” – att hela vår varelse (med dess mångfald av uttryck) växer till i samma utsträckning som den blir utgiven. Jesus gav allt – och fick allt tillbaka. Han glömde bort sig själv och fokuserade inte på sina egna önskningar och behov. Inte därför att han såg sig själv som mindre värd, som om han delade den känsla av skam och ovärdighet som plågar så många av oss, utan därför att han bars av sin fullkomliga tillit till Faders gränslösa barmhärtighet och godhet.

Jesus älskade med den kärlek som han själv blivit given. Allt det han tog emot gav han vidare utan förbehåll, i vissheten om att den källa han öste ur aldrig skulle sina. Och vi får allesammans ösa ur samma bottenlösa källa – Faderns eviga kärlek.

Den blinde utanför Jeriko

Det är mörkt.

Han ser inget.

Möjligheterna är uttömda.

Jesus kommer!

Han ropar: Jesus, förbarma dig!

Jesus frågar:

Vad vill du?

Jag vill se igen.

När han så lyfter blicken

får han se Jesu ansikte

och möta HANS blick.

Vi är alla inbjudna att göra detsamma.

(Mark. 10:46-52)

Tåkern en tidig morgon…

Hur förunderliga är inte dina gärningar, Herre… så sjunger vi i Psalm 66:3.

Det är en så stor gåva att erfara hur varje årstid speglar Guds skapelse på olika vis.

En tidig morgon, innan solen gått upp, möttes några systrar på klostrets parkeringsplats, ännu insvepta i nattens tystnad. Vi hade beslutat oss att åka ner till fågelsjön Tåkern för att uppleva ”det stora lyftet”, när flyttfåglarna i soluppgången lämnar sitt nattkvarter i vassen och flyger mot söder.

Morgonrodnaden fyllde oss med glädje och förundran, ljuset kom sakta medan vi gick på stigen ner mot fågeltornet. Väl där väntade vi på soluppgången i tystnad, det susade stilla i vassen. Plötsligt börjar några osynliga små sångfåglar sjunga inne i buskagen och sakta sprider sig ljuset. Ett svanpar simmar majestätiskt i gryningen.

Fler och fler fåglar lyfter, bilda formationer på den nu ljusa himlen. Man har räknat upp till 29 000gäss och 8 400 tranor vid Tåkern i år.

Men inte bara fåglarna fångar vårt intresse: på väg tillbaka beundrar vi sniglar av olika slag.

Alla Guds skapade verk lovsjunger honom på sitt eget vis!

Livets bröd

I denna söndags evangelium talar Jesus om sig själv som Livets bröd, det bröd som ger oss evigt liv.

Den tyske prästen och författaren Andreas Knapp beskriver i sin bok ”Von Segen der Zerbrechlichkeit” hur brödsbrytelsen i mässan kan påminna oss om hur vi förenas med Gud. Brödet bryts i två delar, två fragment, som passar perfekt samman. Mitt liv liknar brödet som är brutet. I mig finns det som är trasig och sårat. När jag håller fram min brustenhet till Jesus kan hans brutna kropp fogas till mitt liv, ja, fullständigt förenas med det.

Ett helt bröd är tillslutet, stängt. Det brutna brödet däremot, som inte längre är runt, kan kompletteras. Så får jag låta mig fyllas ut av Kristus och genom honom bli helad.

Med stor glädje fick vi,

tillsammans med vår trogna församling, fira högmässan den 17 söndagen under året med vår Biskop Anders. Han påminde oss om att även om vi människor är skapade till GUDS avbild, menade att leva tillsammans och respektera varandra, verkar vi ha svårt att lära oss att leva tillsammans i enhet. Vi behöver se på Jesus och hans barmhärtighet. Han ingjuter nåden i oss och vi manas att ”leva värdiga den kallelse vi fått” Ef 4:1, att kämpa och sträva efter att nåden ska förbli verksam i oss.

Händer på dopfunt

Att detta inte är en tung pålaga utan en glädjefylld gåva förmedlades av dagens organist, Andreas Müller från Marienfeldt i Tyskland, som tillsammans med sin familj besökte oss några dagar. Här kan ni lyssna till stycket: Preludium i C-dur av Johann Christian Heinrich Rinck (1770-1848)

Om att växa i kärlek och glädje

Anselm av Canterbury föddes år 1033 i Aosta i nordvästra Italien. Han far Gondolfo ville att sonen skulle göra en politisk karriär, och motsatte sig hans planer på att bli munk. Efter att Anselm fått en gedigen klassisk bildning förverkligade han dock kallelsen och inträdde i benediktinklostret Bec i Normandie omkring år 1060, och blev så småningom klostrets abbot.

Valvbåge i Varnhems kloster

1093 utsågs han till ärkebiskop av Canterbury. I ett avsnitt ur hans bok Proslogion grips en nutida klosterläsare av hur hans liv som munk präglar honom.

Där kan man läsa att han ber:

”Gud, jag ber att få lära känna dig, att få älska dig och glädja mig över dig. Om jag inte uppnår detta fullständigt i detta livet, så låt mig dagligen växa till, till dess att fullheten kommer. Må kunskapen om dig växa till här och bli fulländad där. Må min kärlek till dig här tilltaga för att där fullkomnas. Må min glädje vara stor i hoppet här och där bli obegränsad i verkligheten.

Herre, genom din Son uppmanar du oss, eller snarare, råder du oss att be, och du lovar att vi skall få, så att vår glädje blir fullkomlig.”

”Håll ut, håll fast, hjälpen är på väg”

Gång på gång möts vi av nyheter om hur människor drabbas av krig och våld, naturkatastrofer och olyckor, förtal, svek och manipulation… Listan kan göras lång.

I den gångna veckan följde vi i bön, med sorg och oro, alla dem som drabbats av häftiga översvämningar i Mellaneuropa. ”Vår planet är sjuk” skrev en medsyster i Liège. Man kan bara nicka instämmande.

Flera har säkert med oss berörts av den lojalitet med de utsatta som kommit i dagen. Många har säkert hör om mannen som ropade: ”Jag kan inte simma” när vattnet steg. Grannarna på andra sidan gatan ropade: ”Håll i dig, håll fast, hjälp är på väg!” Han klamrade sig fast i fönsterkarmen till dess han kunde undsättas., och sa sedan: ”Om de inte ropat hela tiden hade jag aldrig orkat hålla fast!”

Det är smärtsamt att inte kunna hjälpa. Det är plågsamt att se utsatthet och hjälplöshet.

Men vi kan alltid ropa, säga eller viska till varandra:

”Håll ut, håll fast, hjälpen är på väg”.

Delad glädje, dubbel glädje

När restriktionerna började lätta beslöt vi att återuppta en tradition som måst vara vilande under pandemin: Midsommar firar grannklostren i Vadstenatrakten tillsammans! I år utökades skaran med en vän sedan många år: cisterciensmunken och numera biskopen av Trondheim, Erik Varden.

Några timmar av glatt samspråk och utbyte av tankar och erfarenheter i skön sommartemperatur och några försiktiga regnstänk gavs oss.

Dagen avslutades med att några under kvällen siktade och kastade pinnar i ädel kamp om att fälla kungen i kubbspelet.

Jesus kom till sitt eget

Jesus kom till sitt eget,

men Hans egna ville inte ta emot Honom

som den Han var, som den Han mognat till att bli.

Med glädjebudskapet, visdomen och helande underverk.

De kände inte igen snickarens son, Marias son,

släktingen och grannen.

De kunde inte ta emot en profet ur sin egen krets.

Hans ord och under provocerade: vem tror Han att Han är?

Han oroade, ja kanske skrämde dem.

Jesus hade vuxit förbi dem alla

in i sin himmelske Faders visdom.

Hans kallelse sträckte sig längre, djupare, högre

än till att bara gälla hemstaden och det välkända,

barndomens trakt och livsmönster.

Jesus förvånar sig, säkert i smärta, över att de

inte ville tro, inte ville förändra sina liv,

inte ville öppna sig för en större verklighet…

inte ville ha Gud i sin närhet.

Herre, Du besöker oss, vill låta Ditt glädjebudskap genomsyra våra liv.

DU ÄR DITT BUDSKAP.

Kom och spräng gränserna som vi har satt upp för att slippa gå ut ur våra

vanor, vår bekvämlighet och vår rädsla.

Ge oss modet att ta emot Dig varje ny dag på det sätt som Du vill komma

och vara med oss på vår livsväg.

HERRE

Låt mig

Få följa Dig !

Falla ner och stiga upp inför Jesus

En betraktelse av P. Fredrik Heiding S.J.

Flera personer i min bekantskapskrets har drabbats av rätt svåra sjukdomar under det senaste året. I några fall corona, i andra fall sjukdomar av annat slag. De har alla det gemensamt att de har burit sina krämpor och nedsatta funktioner på ett beundransvärt sätt. För dessa förebilder lyfter jag på hatten, me quito el sombrero, som de säger i spansktalande länder. Fullt frisk och i god kondition för närvarande känner jag mig liten i jämförelse och osäker på om jag själv skulle kunna mobilisera samma förtröstansfulla inställning när den fysiska sårbarheten en dag slår till på allvar.

Det har till och med i vissa fall handlat om livshotande diagnoser där personerna i bekantskapskretsen ändå haft en lika hoppfull attityd som synagogföreståndaren Jairus vars dotter var döende eller som den vuxna kvinnan som hade lidit av blödningar i tolv år.

Evangelisten Markus har flätat ihop två berättelser i något som exegeterna kallar sandwich-modellen (Mark 5:21–43). Berättelsen börjar ”på andra sidan sjön”. Där kommer Jairus fram till Jesus och talar om sin dotter, varpå de båda beger sig till dennes hus. Däremellan, på vägen dit, kommer en vuxen kvinna i kontakt med Jesus.

Lägg märke till kroppsspråket i berättelsen. Synagogföreståndaren Jairus kastar sig för Jesu fötter, vilket torde betyda att han inte bara faller på knä utan också vördnadsfullt rör med händerna vid Jesu fötter och låter pannan nå marken. I denna kroppsställning vädjar han enträget om hjälp. Den vuxna kvinnan med blödningar i sin tur kan i folkhopens trängsel passa på att röra vid Jesu mantel, övertygad om att redan den fysiska kontakten skulle ha en helande funktion. Väl botad kommer hon fram till Jesus, som undrat vem det var som hade rört vid honom, och denna gång faller hon ner för honom. Hon blir uppmanad att ”gå i frid”. När Jesus så småningom möter Jairus dotter tar han hennes hand och säger: ”’Talita koum!’ (det betyder: Lilla flicka, jag säger dig, stig upp!)” Det gör hon också, hon reser sig genast.

Thalita på arameiska betyder “lilla lamm” och används kärvänligt särskilt om små barn, vilket signalerar att Jesus här visar ömhet. I bibelverserna Mark 5:41–42 förekommer inte mindre än tre olika ord för ”att stiga upp”. Arameiskans imperativ koum betyder ”stig upp”, det grekiska verbet egeirein med samma innebörd men som också kan översättas ordagrant med ”vakna upp ur sömnen” samt slutligen grekiskans aneste som betyder ”resa sig” eller ”uppstå”. Evangelisten Markus antyder kort och gott att flickan – såsom senare Jesus kommer att göra – uppstår från de döda. Det finns också en tänkbar koppling till Jungfru Maria, Guds Moder, som enligt traditionen insomnade för att sedan upptas till himlen. 

Man kan säga att sårbara kroppar faller ner för att sedan bli uppmanade av Jesus att stiga upp. Visst dialogen med Jesus kunde ha förts enbart med verbal kommunikation. Men det hör också till religiös praxis att uttrycka sig fysiskt, att aktivera de fem sinnena.

Försök att med inlevelse fantisera att du befann dig i folkhopen på vägen eller skaran människor i Jairus hus. Hur skulle du reagera på de under som Jesus utför?

Kristi kärlek lämnar mig inget val

Liturgin påminner oss idag om Guds makt och kraft som varit verksam alltifrån skapelsens gryning till idag. Med sitt blotta ord kallade han fram ljus och mörker och allt som finns till, en fascinerande och samtidigt förskräckande tanke. Det är lätt att förstå lärjungarna som förskräcks när vinden och vågorna lyder Jesu befallning och blir stilla. Vem är egentligen mannen de har med sig i båten, och vilken makt har han som till och med kan tvinga elementen till lydnad? Kanske undrade de om denne man skulle komma att befalla dem på samma sätt, om de var på väg att ge upp sin frihet när de följde honom. Måhända har vi ställt oss samma fråga.  

Frågan får aktualitet när vi hör Paulus utbrista ”Kristi kärlek lämnar mig inget val” (2 Kor 5:14). Men, är vi inte kallade till frihet? Om Kristi kärlek inte lämnar mig något val – vad blir det då av min frihet? Vi blandar så lätt ihop frihet med oberoende, eller önskan att bli lämnade ifred, med andra ord frihet från det ena eller andra.

Att det inte enbart är ett modernt fenomen vittnar berättelsen om uttåget ur Egypten om: Innan själva uttåget tvivlar både Mose och folket på att Gud skulle föra dem ut i frihet. När det stora uttåget (undret!) genom Röda Havet skett dröjer det inte länge förrän folket börjar klaga och tvivla och önskar sig vara tillbaka i Egypten. Ja, de säger till och med öppet till Mose att de önskar att han lämnat dem ifred och låtit dem förbli i Egypten. I hela den långa berättelsen om folkets vandring i öknen är detta tvivel och önskan om att de hade fått bli lämnade ifred en återkommande refräng. Om folket lämnats åt sitt eget omdöme skulle de föredragit slaveriet framför den frihet Gud lovat dem. Säkert har vi alla erfarenheten av att göra felaktiga val – också när vi varit fria att välja. Det kan vara så att även vi valt ”slaveri” framför frihet, precis som Israeliterna gjorde under uttåget.

Med detta i minnet kan man undra hur folket egentligen reagerade när de gavs lagen med dess många ”du skall” och ”du skall inte”. Viljan till oberoende tycks vara djupt präglad i människan. Någonstans inom oss tycks vi tro att Gud tävlar med oss om utrymmet… som om livet vore en fotbollsmatch där Gud fintar med oss för att få sin vilja igenom. Och detta trots att vi gång på gång i Bibeln blir försäkrade om motsatsen. Vi är kallade till frihet! Men därmed inte sagt att vi självklart ser och förstår vari denna frihet består. Frihet är något vi behöver lära oss och ständigt öva oss i.
Eller med teologen William T Cavanaughs ord: ”Guds lag är en lärare som lär oss hur vi skall bli fria. […] Frihet enligt torah innebär inte att vara utlämnad åt sig själv eller sina egna infall. Frihet är att söka det goda. Det är att forma sitt liv för att leva i harmoni med den omgivning man är en del av, den gemenskap av människor vars öden man delar och den Gud som är alltings upphov och källan till allt gott.” (Cavanaugh Som om allt förvandlats, s. 23, 24.)

Buden inte ges inte som en regelbok menad att stänga in och begränsa, utan som en väg till frihet. Då kan vi bättre förstå Paulus ord om att Kristi kärlek inte lämnar honom något val. Gud – Kristi kärlek – är det element vi lever och rör oss i, likt fiskarna i vattnet eller fåglarna i skyn. Vår livsuppgift är att öva oss leva så att vi till fullo kan ta vara på denna frihet, som är Guds nåd i dess många former. Då lever vi varken oberoende av Gud eller medmänniskorna utan knyts allt närmare till varandra. Vi förlorar inte vår frihet utan förverkligar den.

Kristi kärlek lämnar mig inget val…

Reparationer…

Ingen kan allt,

men alla kan något!

Lägger man samman gåvorna och var och en bidrar med det hon fått att förvalta blir helheten större än summan av delarna!

Idag har Garderobakuten ryckt ut: flera gångjärn måste skruvas fast så att dörrarna riktas upp och inte längre hänger på trekvart. Det gäller att ta med balansen, ögonmåttet och skruvförmågan, och en medsyster som håller i stegen!

Ibland när vi inte klarar av arbetet själva måste fackfolk anställas. Just nu byts murken träpanel ut för att sedan målas. Resultatet är upplyftande!

Vi hoppas och ber att det ska hålla i många år!

Jesus är Guds rike personifierat

Det var inte bara en gång som lärjungarna undrade över hur och när det kommande rike som Jesus talade om skulle uppenbara sig. Och gemensamt för alla deras funderingar var att de förväntade sig ett världsligt rike, ett militärt och politiskt rike, men Jesus själv var tydlig med att hans rike inte var av denna världen.

Tanken på Faderns rike var utan tvekan viktigt för Jesus. Det var det första han valde att undervisa om när han steg ut i offentligheten. ”Guds rike är nära. Omvänd er och tro på evangeliet.” Hans liknelser för att beskriva det var många och skiftande, men ingen av dem kom ens i närheten av att ensam ge en fullödig beskrivning av detta rike som redan spirade mitt ibland dem.

Han målar upp bilden av ett rike som likt ett vetekorn växer i tystnad, stilla och nästan obemärkt, och som likt det lilla senapskornet inte låter sig begränsas av sitt ringa och obetydliga ursprung utan som spränger sina gränser och majestätiskt reser sig mot himlen. Och det är Gud som ger denna överflödande tillväxt, som förmedlar liv, men vi måste samverka med honom, med hans nåd. Som Paulus skriver så är det vi som måste så och vattna, och Jesus själv uppmanade sina lärjungar (och oss i deras efterföljd) att gå ut och predika evangeliet, att uppenbara och sprida hans rike vidare.

Men vad är då egentligen detta rike, vad är det vi uppmanas att med våra liv och våra ord förmedla till världen omkring oss? Kyrkofadern Origenes (ca 185-ca 254) skrev att Jesus är autobasileia, det vill säga att han är Guds rike personifierat. Med andra ord – om vi vill förstå något om Guds rike så måste vi vända vår blick mot Jesus.

Jesus är mötesplatsen mellan Gud och människan, mellan Skaparen och skapelsen, och i honom finner vi den perfekta överrensstämmelsen mellan två viljor. Jesu vilja står i perfekt samklang med Faderns vilja. Allt han gör, tänker och säger är en återspegling av Fadern. ”Jag och Fadern är ett” säger Jesus, men tillägger även ”att liksom du, Fader, är i mig och jag i dig, också de skall vara i oss.”

I söndagens kollektbön ber vi: ”Gud… du vårt hopp och vår styrka, skänk oss Andens kraft, så att vi följer dina bud och ärar dig.” Utan Andens hjälp förblir vi svaga och rådvilla, oförmögna att gå ut ur oss själva och tjäna vår nästa, men vi får dras in i det spänningsfält som är kärleken mellan Fadern och Sonen, in i det flöde som är Andens liv.

Låt oss se på Jesus och lära oss av hans hållning, av hans givmilda och ödmjuka hjärta. Låt oss öppna oss för Andens förvandlande och överflödande kraft och verkan i våra liv. Då kommer Guds rike att växa i oss, och mellan oss. Då sår och vattnar vi, så att Gud kan ge växten.

Den blomstertid…

Rapsblommande fält runt klostret har hållit bina i kuporna sysselsatta några veckor. De har varit så ivriga att Johnny har måst rycka ut flera gånger och hämtat svärmar som sökt tillflykt i träden runt omkring.

Nu, när rapsen är överblommad, hittar bina andra växter och blommor för sitt ivriga samlande.

Även systrar gläder sig åt allt som växer och blommar. Utanför gästhuset har den gamla skrindan körts fram: Pelargonerna är frodiga efter sin vintervila inomhus och snart kommer Fuchsiorna i olika färger och former att fascinera oss. De för tanken till en lycklig sommarbalett när de rör sig i den varma vinden!

Kristi kropps och blods högtid

En betraktelse av Samuel Carlsson, Mariadöttrarnas trädgårdsmästare på Heliga Hjärtas kloster.

Medan de åt tog han ett bröd, läste tackbönen, bröt det och gav åt dem och sade: ”Ta och ät, det är min kropp.” Och han tog en bägare, tackade Gud och gav åt dem, och de drack alla ur den. Han sade: ”Detta är mitt blod, förbundsblodet som blir utgjutet för många. Sannerligen, aldrig mer skall jag dricka av det vinstocken ger förrän den dag då jag dricker det nya vinet i Guds rike.” Markusevangeliet 14:22-25

I evangeliet för denna söndag beskrivs hur Jesus instiftar nattvarden, som har kallats både den sista och den första måltiden: Den sista måltiden tillsammans med apostlarna innan Jesus lidande och död. Den första måltiden i kyrkans gemenskap med sin Herre Jesus – som hålls intill våra dagar, i ljuset av hans uppståndelse. I varje mässa, i eukaristin, förenas vi med honom. Han kommer till oss i brödet och vinet för att på nytt förena ande och kropp: Den helige Andes beröring av de framburna gåvorna på altaret, vitaliseringen av våra förgängliga kroppar som en försmak av det nya livet i Guds rike.

Högtiden Corpus et Sanguis Christi har anor tillbaka till 1200-talet, och förknippas särskilt med två fromma kvinnor: Juliana och Eva från Lüttich. Genom en vision förstod Juliana att eukaristin saknade en egen fest under kyrkoåret, och båda verkade de för tillkomsten av den. Eukaristins högtid firades visserligen redan på skärtorsdagen, men påskens vidare stora händelser med Jesus lidande, död och uppståndelse, gjorde att den fick begränsat utrymme. Så småningom blev Corpus Christi en fastlagd del av årets firningsdagar genom kyrkligt beslut, men det var också ett svar på en folklig fromhet som växte fram med vördnaden av Kristi närvaro i sakramentet i fokus – där sakramentet ofta bars i procession. 

Ännu i våra dagar bärs sakramentet i procession på Kristi kropps och blods högtid, inte som katolsk medeltidsnostalgi, utan för att kyrkans Herre genom inkarnationens mirakel har blivit närvarande i alla tider i vår historia. Vi ber och tillber, i visshet att Gud kan både rymmas i ett litet stycke bröd och uppfylla hela världen. Särskilt i dessa dagar med fysisk distans, när många p.g.a. restriktioner kroppsligen blir skilda från sakramentet, kan en dubbel innebörd av ande och kropp framträda. Det kroppsliga, materiella, förblir helgat av Gud – med konsekrationen av brödet och vinet i mässan som epicentrum. Och Guds helige Ande har gått ut i hela världen – utan att effektivt hindras av kroppsliga, materiella avstånd.

Klostersöndag

Visserligen är överskriften för denna del av vår hemsida Klostervardag,

men självklart har varje vecka också en Klostersöndag.

I Regeln skriver den helige Benedikt: ” På Herrens dag skall alla vara fria för läsning utom de som är utsedda till bestämda tjänster”.

Så blir söndagen en stilla dag, när de flesta kan läsa såväl i bok som i naturens under. Kossorna, som just släpps ut på grönbete på vår äng påminner oss om att den andliga läsningen inte handlar om att plöja bok efter bok, utan att, som de, idissla Ordet.

Med Heliga Trefaldighets dag börjar växandet tid under det liturgiska året.

Systrarna brast ut i ett spontant skratt när Pater Arek inledde predikan denna dag med:

”Vi talar om att möta Gud med ett förkrossat hjärta, men idag skulle man kunna säga: Vi möter Honom med en förkrossad hjärna”.

Vi blev påminda om att den helige Augustinus insåg detta när han såg ett barn leka på stranden, gräva en grop i sanden och börja fylla den med vatten som han hämtade i en snäcka. När barnet sa att han ville ösa hela havet i sin grop sa Augustinus att det är omöjligt… och han fick till svar: ”Och du tror att du ska kunna förstå Treenighetens mysterium!”

Den ”förkrossade hjärnan” var förstås inte en uppmaning till att koppla ifrån förnuftet eller tankeförmågan, utan att lyssna till det outsägliga, till hur Herrens skapelseverk fortsätter i oss ständigt.

Gud vill att vi ska komma honom allt närmare och säger:

Jag vill att du blir till,

att du existerar,

att du skall vara med mig alltid, ja för evigt.

För att påminna oss om detta har vi fått söndagen.

HELIGA TREFALDIGHETS FEST

Treenighetens mysterium firar vi idag. Att Gud är en och samtidigt Fader, Son och helig Ande – hur ska min tanke alls kunna förstå detta? Men mysteriet är något att förstå mer med hjärtat än med tanken; mysteriet är större än jag och därmed något jag får stiga in i – doppa mig i och simma i, om man så vill.

Varje dag, 365 dagar om året, ber vi systrar tidebönerna i vår klosterkyrka. De ord som hela tiden återkommer som en refräng och som vi tar i vår mun i genomsnitt 34 gånger (!) per dygn är

ÄRA VARE FADERN OCH SONEN OCH DEN HELIGE ANDE.

(Endast på långfredag och påskafton tystnar denna lovsång, som avslutar varje psalm.)

Genom lovprisningen får vi dag för dag be oss in i Treenighetens mysterium! Så ofta vill vi hitta rätt ord för det vi har på hjärtat och det kan vara frustrerande när språket inte räcker till för att sätta ord på den glädje eller sorg vi känner. Den helige Benedikt visar oss att det ibland är bra att tänka tvärtom. Hans anvisningar om bönens ”insida” är knappa, men ett av hans råd handlar om att själen får hjälp på traven av de ord vi uttalar. I sitt 19:e kapitel i Regeln skriver han att vi ska sjunga psalmerna så att vår själ är samstämd med vår röst. Rösten får gå före och förankra oss i tron. Vi får ta ord i vår mun som är ”för stora” för oss, så att mysteriet slår rot och växer i vårt hjärta.

Lovprisningen av Treenigheten är en bön som jag gärna kan låta klinga också utanför bönestunden i kyrkan, för att ge mitt liv och mina mångahanda vardagssysslor riktning. Så får jag börja det jag gör i Faderns och Sonens och den helige Andes namn. Och i förtröstan på att Gud vill fullborda verket sjunger jag om och om igen: Ära vare Fadern och Sonen och den helige Ande!

Dag 9 Lördag, Pingstafton

På Pingstdagen fulländas påsken. Löftet Herren Jesus gav uppfylls nu:

”Jag ska inte lämna er faderlösa, jag ska komma till er.

Jag skall be Fadern,

och han skall ge er en annan hjälpare,

 som skall vara hos er för alltid:

Sanningen ande.”

Joh 14:16

Vi tror att hjälparen, den helige Ande har utgjutits över jordens krets, och ber den sista strofen av Sekvensen av hela hjärtat:

Gör oss visa av ditt råd,

gör oss goda av din nåd,

ge oss härlighetens lön

Den Treenige Guden är vår tros levande mysterium: i Gud är en dynamisk rörelse, där Fadern skänker Sonen, och Sonen skänker sig till Fadern i levande kärlek, den helige Ande som är strömmar av liv är den ömsesidiga kärlek som förbinder dem. Kanske kan man likna deras inbördes relation vid en dans, där allt är frid, följsamhet och harmoni… men varje bild blir alltför begränsad.

Vi böjer oss i tillbedjan och ber den heliga Jungfrun Maria, vår Moder, om att med henne kunna öppna vårt innersta för Andens verkan. Be om nåden att alltid lyssna som hon, som kallas Vishetens säte. Be om att kunna bli stilla som hon och uppfatta Andens minsta vink, så att vi får vara till glädje för Fader och Sonen i den helige Ande, liksom för var och en vi möter.

Himlens Drottning, Du som mottog härlighetens lön,

låt oss med Dig förstå och ta till vara Jesu ord när han säger till oss:

”De ord som jag har talat till er

är ande och liv.”

Dag 8 Fredag

När vi har begrundat hur Herren samlar dem som gått vilse stiger vi in i den bön som vidgar våra hjärtan till att rymma mer än våra egna perspektiv:

Kom med enhet, kom med frid

gör vår tid till hoppets tid,

andas i vår längtans bön.

Vi vet inte vad vi borde be om skriver Paulus i brevet till romarna, i det åttonde kapitlet. Vi vet inte, men Anden hjälper oss i vår svaghet, påminner, inspirerar och leder. Han själv vädjar för oss med suckar utan ord.

Hur Anden gör det hör till Guds hemliga förbundenhet med varje enskild människa. Han drar oss till sig, andas i vår längtans bön. Ja, han andas i oss. Av de många skapar Han ett enda folk, en mänsklighet. Vårt hopp är att Herrens Ande skall komma med enhet och frid, som profeten Jesaja redan manat generationer före oss och nu manar oss som lever i hoppets tid:

”Lyft din blick och se dig omkring:

Alla samlas och kommer till dig”. Jes 60:4

Tillsammans är vi på väg till Guds heliga berg, den plats där han låter sig ses.

Vi ber, på nytt och på nytt:

”Sänd ditt ljus och din sanning, låt dem leda mig,

låt dem föra mig till ditt heliga berg och till dina boningar.” Ps 43

Dag 7 Torsdag

Helandet vi begrundade i gårdagens strof får nya ord och bilder i dagens textavsnitt:

Väck till liv det domnade,

värm ur död det stelnade,

samla dem som vilse går.

Nehemja 1:9 kan ge oss hopp om att Anden leder och samlar Guds barn:

”Om ni vänder om till mig, håller mina bud och handlar efter dem skall jag samla er igen, om ni så har fördrivits till världens ände. Jag skall föra er därifrån till den plats jag har utvalt, där mitt namn skall bo.”

Likt fåret som gick vilse, återfanns av Herden och bars tillbaka till sin hjord, får vi lita på honom som söker till dess han finner.

När människan går vilse kommer Kristus hennes sökande till mötes, och något väcks till liv, djupt inne i henne.

Livet vaknar, tilliten vaknar, människan börjar sakta återfinna sitt varande och känner igen den ursprungliga glädje som gavs henne en gång.

Vissheten om att få bli förd till den plats Herren utvalt för henne väcker det domnade till liv.

Dag 6 Onsdag

Pingstsekvensen, som vi i år begrundar strofvis under de nio dagarna mellan Kristi himmelsfärdsdag och Pingstdagen, skrevs troligen i början av 1200-talet. Sedan dess har troende sjungit och bett om den helige Andes utgjutande och närvaro med samma ord. Vi är indragna i en stor gemenskap över både tid och rum. I texten upptäcker vi också att vi är förenade i såväl kamp som bön och tillit. Erfarenheterna av brist och fullhet har inte förändrats nämnvärt…

Tvätta rent det fläckade,

vät med dagg det torkade,

läk vår oros djupa sår.

Genom Johannes evangelium hör vi Jesus ropa till oss:
”Om någon är törstig skall han komma till mig och dricka. Den som tror på mig, ur hans inre skall flyta strömmar av levande vatten, som skriften säger”.

”Detta”, förklarar Johannes, ”sa han om Anden, som de som trodde på honom skulle få”.

Därför ber vi Anden om hjälp idag, att se och lämna det som fläckade och att öppna för Hans livgivande dagg över det som blivit orörligt och torrt.

Så kan Anden hela och läka vår oros djupa sår.

Dag 5 Tisdag

Gårdagens tysta allomfattande jubelskri hör samman med den insikt vi så väl känner:

Att vi, som anförtrotts en överväldigande stor skatt, är bräckliga lerkärl.

Utan dig är allting dött,

åldrat, kraftlöst, tomt och trött

under tidens tyranni

Det är Anden som gör levande. Stundtals får vi erfara motsatsen: hur vår tomhet och livlöshet ropar efter Guds liv i fullhet. Vår längtan gräver ut plats för det Herren håller i beredskap för oss. Likt en gudomlig trädgårdsmästare väntar till dess tjälen går ur jorden och börjar luckra, kratta och bereda för sådd, arbetar Herren med oss. Trädgårdsmästaren vet att gammalt, till synes onyttigt, kan förvandlas till näringsrik kompostjord för ny växt.

Låt oss hålla ut under ”tidens tyranni”.

Dag 4 Måndag

Ande, salighetens ljus,

gläd vårt hjärta med ditt rus,

bli dess tysta jubelskri

Salighetens Ande liknas i denna översättning vid ett rus, något som övergår allt vad vi tidigare erfarit. Psalmisten talar om det ”det vin som ger glädje åt människans hjärta”. Varifrån kommer denna glädje?

I himlen skall lovsången vara som bruset av stora vatten. Jublet över Kristi uppståndelse svämmar över och når oss som ännu vandrar i tåredalen:

Från himlen kommer en inbjudan till oss att öppna hjärtat och ta del i lovsången.

Denna nya sång övergår allt förstånd. Vi står som handfallna och fylls av den salighet som räcker bortom alla ord:

Herren stillar stormar och vågor tystnar.

Andens jubelskri blir till livgivande tystnad.

Dag 3 Söndag

Idag begrundar vi två strofer i Veni sancte Spiritus:

Gjut ditt mod i rädda bröst,

bo i oss och var du vår tröst,

bli vår värme, bli vårt stöd,

Det mod den helige Ande ger oss växer när vi hör Jesus säga: Frukta inte! Hans ord, som fyller ut den plats som intagits av rädsla och fruktan, är ande och liv. Det mod han ingjuter är inte släkt med det mod som kan förvandlas till makt och vilja att styra över andras frihet. Det är ett mod som växer ur respekt och vilja att försvara allt liv, allt som utgår av Gud. De är:

svalka mitt i smärtans glöd.

vilan när vår nöd är lång,

frihet mitt i livets tvång,

”Hoppas på Herren” uppmanar oss psalmisten.

 ”Var starka, fatta mod och hoppas på Herren.

”Herren är Anden, och där Herrens Ande är, där är frihet”.

Dag 2 Lördag

Kom och fyll vår fattigdom,

kom med all din rikedom,

kom och lys vår vilsenhet

Guds Ande är fullheten av allt en människa kan längta efter. Hon söker och famlar i sin vilsenhet, kommer på avvägar och måste backa ut ur återvändsgränder. Men hon kan inte upphöra att söka, att längta, att fråga.

Anden fyller vår rädsla för att börja om och fortsätta framåt, även om hinder tornar upp sig på vägen.

Människans innersta längtan efter att få bli hel möter Guds oändliga vilja att ge henne del av den rikedom hon är skapad för: Liv i fullhet.   

Dag 1, Fredag

”Kom, Guds egen andedräkt,

kom, du rena, varma fläkt

av Guds rikes ljuvlighet.”

Guds Ande kommer till oss som en frisk renande vind. Han kommer inte med hot, skapar inte osäkerhet och rädsla, utan han känns igen genom den klarhet och renhet som skänker frid. Anden hjälper oss att vänta på det som Fadern har utlovat, och att lita på att löftet om Guds rikes ljuvlighet gäller oss, gäller mig.

Veni, Sancte Spiritus

Veckan före Kristi Himmelsfärdsdag hörde vi Jesus tala i Johannesevangeliet:

”Anden, som utgår av Fadern, han skall förhärliga mig”. Vi sjunger detta i kommunionversen, och litar på löftet att Han, den Uppståndne och Förhärligade, kommer till oss och förblir hos oss.

Under de nio dagar som sedan följer efter Kristi Himmelsfärdsdag ber vi särskilt till den helige Ande. I Apostlagärningarnas första kapitel sägs att det var just vad man gjorde efter den första påsken: lärjungarna höll ut i ständig bön tillsammans med Maria, Jesu moder och några andra kvinnor. ”I ständig bön”… Ja, i ständig och uthållig bön håller vi ut, en bön om att få del av den gåva Fadern utlovat. I 1917 års översättning står att de höll endräktigt i bön. De höll ut tillsammans, i enhet.

Låt oss tillsammans be om öppenhet för den helige Ande som påminner oss om allt Jesus sagt, gjort och gör. Han är oss nära alla dagar.

I år väljer vi att varje dag under Pingsnovenan stanna inför en strof i pingstsekvensen Veni, Sancte Spiritus, som sjungs före evangeliet på Pingstdagen.

Kristi Himmelsfärd

Ni galileer, varför står ni och ser upp mot himlen? Så som ni har sett honom fara upp till himlen, så skall han komma åter. Halleluja.

Är det en förebråelse lärjungarna får av änglarna? Ja, det är inte omöjligt. Bara ett stycke tidigare i apostlagärningarna hade en av dem frågat Jesus om tiden nu var inne för honom att upprätta sitt världsliga rike. Trots att de sett Jesus lida och dö på korset och sedan fått vandra med honom i uppståndelsens ljus är de fortfarande inställda på att det är den världsliga makten det handlar om.

Så generande. Och samtidigt, så välbehövligt för oss. Vi som så ofta gör samma misstag som apostlarna: Vacklar mellan tanken att det nog trots allt handlar om att kliva uppåt, få känna maktens berusning, och önskan att tron skall vara en genväg som gör det möjligt att leva i ett andligt upphöjt tillstånd och inte behöva besväras av vardagens allehanda bestyr och förtretligheter. Då kommer änglarnas ord som en välbehövlig knuff ”varför står ni och ser upp mot himlen?”

Kristi himmelsfärd är inte en slutpunkt. Den är början på vår upphöjelse. Änglarnas ord vill påminna oss om detta – att vi fortfarande är i början och att det inte finns några genvägar. Därför skulle vi inte förvånas över att vägen fortfarande kan innebära prövningar, kamp och ibland till och med lidande. Men det är också som om änglarna vill påminna oss om Jesu egna ord: ”Jag är med er alla dagar till tidens slut”. Där vi är – där är också Jesus med oss. Som stöd och hjälp, och som den som drar oss ut ur vår egen bekvämlighet. När vi riktar blicken alltför mycket mot hur vi önskar att saker och ting skulle vara är risken som störst att vi går miste om att upptäcka Jesu närvaro. I oss själva, och i de människor vi möter.

Men, när svårigheterna tornar upp sig kan det trots allt vara mot himlen vi behöver rikta blicken för att inte tappa perspektivet. Tillsammans med Efraim Syriern kan vi rikta blicken mot den konkreta, synliga, himlen och låta den tala till oss som en liknelse. Hör vad Efraim säger:

Fåglarnas släkte fortplantas trefaldigt:
från moderliv till ägg,
från ägg till bo och läte.
När fågeln är färdig, då flyger den,
den brer ut sina vingar i korsets tecken.

När fågeln drar samman vingarna
och så förnekar korsets utbredda symbol,
då förnekar också luften och bär den inte
om inte dess vingar bekänner korset.

(Efraim Syriern, Hymnerna om tron, hymn 18, översättning av Sten Hidal, Artos, 2014, s. 90.)

Fåglarna är likt symboler för den frihet, lätthet och enkelhet vi längtar och strävar efter. Här i världen behöver vi likt dem acceptera korset – vår vardagliga kamp och möda – men detta är inte slutpunkten, utan just början av det eviga liv Kristus möjliggjort för oss. Kristi himmelsfärd innebär inte att Kristus tas ifrån oss utan att Han går före och visar på den härlighet vi är kallade till.

”Där jag är, där skall också min tjänare få vara” är det löfte vi får hämta kraft och glädje ur.

Gångedag

I procession går vi runt klostret och över klostergården under sång och med bön om Guds välsignelse över sådden, men också över alla blommor som gläder oss med sin prakt.

Rapsfältens första gula blommor tittar fram

Jag kallar er vänner

Det finns nog ingen som har läst J.R.R. Tolkiens klassiska Sagan om Ringen-trilogi som inte har slagits av den djupa relationen mellan ringbäraren Frodo (som för övrigt är en av den katolskt inspirerade sagans tre Kristusgestalter) och hans tjänare Sam. Läsaren får följa dem och deras följeslagare på vandringen från det idylliska Fylket, genom Midgårds strapatsrika vidder, fram till det förbrända och ödelagda landet Mordor med dess brinnande Domedagsberg. Men det är en resa som inte bara utspelar sig i tid och rum, utan minst lika mycket i en växande vänskapsrelation mellan de två hobbitarna.

Processionen – Helgonen, med Jesusbarnet högst upp, är några av Jesu vänner.

I början av färden så följer trädgårdsmästaren Sam sin husbonde, motiverad av lojalitet och lydnad, utan att ha någon som helst insikt i vare sig resans mål eller dess motivering. Men under de månader som följer, och i takt med att de delar färdens umbärande med varandra, så växer Sams förståelse. Och hans relation med Frodo förändras. Han bevittnar hur den Ring (som för Tolkien symboliserade Synden) som Frodo har blivit ålagd att bära blir till en allt tyngre börda, men också den uthållighet och acceptans med vilken hans husbonde framhärdar i sitt uppdrag. Och Frodo, å sin sida, lär sig att allt mera lita och stödja sig på sin tjänare och vän, trots att han under vandringens gång också blir varse sin följeslagares svagheter och brister. När de sedan så småningom når fram till målet för sin vandring och står vid foten av Domedagsberget, när allt som återstår är det sista vägstycket fram till eldhavets mynning i vilket de måste kasta ner Ringen, så sinar Frodos krafter och Sam bär honom det sista stycket på sin rygg.

Den ovetande tjänaren hade blivit till en vän som var villig att bära inte bara sin nästas börda, utan även nästan själv. Och husbonden som i ensamhet hade kämpat med sin tunga börda lärde sig att förtrösta och lita på sin väns hjälp och stöd.

Mot slutet av sitt liv vände sig Jesus till sina lärjungar och sade: ”Jag kallar er inte längre tjänare… Jag kallar er vänner, därför att jag har låtit er veta allt vad jag har hört av min fader.” (Joh 15:15)

De främlingar som tre år tidigare slagit följe med sin Mästare, utan att egentligen förstå vem han var eller vart han var på väg, hade förvandlats till vänner som kände Jesus och som inom en snar framtid, efter Pingstens under, var beredda att ge sina liv för att dela med sig av vad de fått ta emot. De hade lärt känna inte bara det som Jesus predikade, men också honom själv. Och lärjungarna själva hade öppnar sig för sin vän och Mästare och låtit honom se alla deras goda och svåra sidor. De tre årens delade vardag, glädjeämnen, sorger och strapatser hade svetsat dem samman. Deras relationer präglades nu av vänskapens öppenhet, tillit och villighet att visa sig sårbar.

Kristus och Menas – Vänskapens ikon

Är jag beredd att på samma sätt som de öppna mig för Jesu vänskap? Vågar jag släppa in och dela hela mitt liv med honom – inte bara de stunder då jag klär upp mig för att möta honom i liturgins formella sammanhang, eller då jag i nöd och förtvivlan slänger mig för hans fötter och ber om förlåtelse och hjälp – utan i vardagens osminkade enkelhet? Är jag villig att ge mig ut tillsammans med honom på den förvandlande inre resa som gör att jag kan kalla mig han vän?

Redan delaktiga i Kristi liv?

En betraktelse av P. Fredrik Heiding SJ

Vingårdar är idylliska platser, det skulle nog de flesta vara ense om.

Jesus använder en sådan naturskön miljö när han talar om sig själv som ”den sanna vinstocken” (Joh 15). I denna metafor är Gud Fader vinodlaren och Sonen, Jesus Kristus, vinstocken, medan lärjungarna är grenarna.

Det centrala budskapet är att det gäller att vara kvar, att stanna hos. Det grekiska verbet menein, att vara kvar, löper som en röd tråd genom Johannesevangeliet och Johannesbreven. ”Bli kvar i mig, så blir jag kvar i er”, säger Jesus (Joh 15:4). Det är bara om lärjungarna förblir nära Jesus, ja, bär den uppståndne i sina hjärtan, som de kan bära frukt. ”Liksom grenen inte kan bära frukt av sig själv om den inte sitter kvar på vinstocken, kan inte heller ni göra det om ni inte är kvar i mig. Jag är vinstocken, ni är grenarna.” (Joh 15:4–5)

Om man i bönestunder råkar tappa koncentrationen och drabbas av distraktioner kan just detta bibelställe vara till stor hjälp. Tankspriddheten kan man råda bot på genom att bara säga till sig själv, eller ännu hellre be Jungfru Maria om hjälp, att återvända till andakten. Att försöka vara kvar hos Jesus.

Under dessa coronatider, ofta långt borta från tabernaklet, har det för många blivit en utmaning att upprätthålla och odla denna relation. Med Guds hjälp kan det dock gå vägen.

Viljan att vara kvar i eller hos varandra ska givetvis helst vara ömsesidig, men perspektivet kan ändå komma från två olika håll. I Johannesevangeliet är det Jesus som uppmanar lärjungarna – och i förlängningen alla kristna – att de ska vara kvar i honom. I den skotska hymnen Abide with me, däremot, går riktningen åt andra hållet. Den som sjunger ber här Jesus att stanna.

Abide with me, fast falls the eventide [aftonstund]
The darkness deepens Lord, with me abide
When other helpers fail and comforts flee
Help of the helpless, oh, abide with me

”Bliv kvar hos mig”, heter den svenska versionen av Abide with me (se Cecilia nr 405). Berättarjaget tyngs av mörker, känner sig sviken och bedragen, är tyngd av bördor och smärta. Den uppståndne Kristus är då räddningen.

Ej blott en blick, ett ord jag beder om.

Nej, som till Emmaus du fordom kom

och sorgsna bröders tunga börda bar,

kom, ej att gästa blott, bliv hos mig kvar.

Det är fullt naturligt att be så, att Jesus som är någon annan än vi ska dröja kvar hos oss. Men på ett grundläggande plan är vi redan förenade med Jesus Kristus. Det grekiska ordet bakom vinstocken, ampelos, syftar på hela växten, Jesus är så att säga inte bara stjälken, skaftet, utan hela växten. Grenarna är en del av hela vinrankan. Den mystika föreningen ser ut så att kristna ingår i Jesus Kristi verklighet, vilket är mer än att bara vara anknutna till honom.

“Jesus is not the stalk [stjälk, skaft] but the whole vine [vinranka, vinstock], and the branches remain part of the vine” (Raymond Brown, The Gospel according to John, XIII–XXI, s. 671).

Ett annat sätt att uttrycka detta är att vi är delaktiga i det som är gott och vackert. Den senantike teologen Dionysios Areopagita formulerade idén om delaktighet så här: ”Det enskilt sköna och skönheten i sig kan inte skiljas åt på grund av den orsak som har sammanfogat allt till ett” (De gudomliga namnen 4.7). Enskilda vackra skapade ting ingår i helheten, skönheten som sådan.

Det inträffar ibland att vi upplever oss vara skilda från Jesus Kristus.

Låt oss tro att det är sant att vi är del av Kristi liv och hoppas att hela vinträdet kan ge frukt.

Den gode herdens söndag

Ett samtal mellan Jesus och ett av hans får

Jag är den gode herden, och jag känner mina får och de känner mig.

– Ja, Herre, du är min herde, ingenting skall fattas mig. Du låter mig vila på gröna ängar,

du för mig till vatten där jag finner ro.

Och den som dricker av det vatten jag ger honom blir aldrig mer törstig.

– Du ger mig ny kraft och leder mig på rätta vägar, så som du har lovat.

Ja, jag går före mina får, och de följer mig därför att de känner igen min röst.

– Inte ens i den mörkaste dal fruktar jag något ont, ty du är med mig, din käpp och din stav gör mig trygg.

Jag ger mitt liv för fåren. Den som tror på mig skall leva om han än dör.

– Du dukar ett bord för mig i mina fienders åsyn, du smörjer mitt huvud med olja och fyller min bägare till brädden.

Den som kommer till mig skall aldrig hungra, och den som tror på mig skall aldrig någonsin törsta. Jag är brödet som har kommit ner från himlen.

Din godhet och nåd skall följa mig varje dag i mitt liv …

Ty den som äter mitt kött och dricker mitt blod förblir i mig och jag i honom.

– … och Herrens hus skall vara mitt hem för evigt.

Jag har kommit för att de ska ha liv, och liv i överflöd.

– Ja, Jesus, du är min herde, min Herre och min Gud!

(Med ord ur Johannesevangeliet och Psalm 23)

Allt är nytt

Det första kapitlet i Predikarens bok, börjar med orden: ”Ingenting är nytt under solen”. Så följer suck efter suck.

I läsningen kommer jag till vers 8:

”Inga ord räcker till,

 ingen kan utsäga allt”.

Jag stannar upp i min läsning:

Något rör vid mitt inre:

Ögat blir aldrig mätt på att se,

örat får aldrig nog av att höra”.

”Vad som har varit kommer att vara,

vad som har skett skall ske igen”.

I stillheten med min öppna Bibel kommer bilden av lärjungarna på väg mot Emmaus för min inre blick. Hur Jesus håller Lectio divina med de sorgsna lärjungarna.

Hur han förklarar Skrifterna för dem,

sakta lyfter dem ur deras inre förlamning.

Ur känslan av att ingenting är nytt under solen, att bara tomhet återstår.

När de vågar be: ”Stanna hos oss… det börjar bli kväll…”

och den okände vandraren vid deras sida bryter brödet

och ger sig till känna,

öppnas deras ögon och de känner igen den Uppståndne.

”Herren har verkligen blivit uppväckt”

säger de enligt Lukasevangeliet.

”Inga ord räcker till,

 ingen kan utsäga allt”.

Då kommer Jesus till lärjungarna igen och säger:

”FRID över er!”

Ögat blir aldrig mätt på att se,

Örat får aldrig nog av att höra”.

Jesus säger gång på gång också till oss:

 
”FRID över er!”

”Vad som har varit kommer att vara,

vad som har skett skall ske igen”.

Vårstädning

Solen avslöjar som bekant att det är dags att vädra ut vintern!

Eter en gemensam insats av flera systrar är allt rent och fint, vädrat och putsat.

Kaffepaus…

Nu kan vi planera för varje systers dagar av stillhet och bön när naturen vaknar och fåglarna håller oss sällskap med sin sång medan de flyttar in i de tillika nystädade holkarna.

Påskafton, påskdagen, annandag påsk…

… det har hänt så mycket att man behöver slå sig ner och låta budskapet sjunka in.

Den följande veckan, påskoktaven, upprepade vi påskdagens antifoner under tidebönerna och påmindes om skeendet. De liksom undervisar oss om det som skedde: En Herrens ängel steg ner från himmelen, han satt på den bortrullade stenen vid graven och talade med kvinnorna om att Herren är uppstånden. Sa till dem att gå med budskapet till bröderna…

Nu går vi in i påsktiden, de 50 dagarna fram till Pingst, som befäster oss i att vi fått nytt liv igenom Kristi uppståndelse, för att leva med Kristus och i Kristus.

Som Pater Bengt avslutade en predikan för några år sedan:

”En av bönerna under påsknatten börjar med orden Gud, dina under i gångna tider upprepar du i våra dagar.  Vi får be om att det blir verklig­het i våra liv och i kyrkans liv idag när det gäller effekten av påskfirandet – att det förvandlingsunder som skedde med lärjungarna under den första påsktiden också må ske med oss.”

”Vem ska rulla undan stenen?”

Denna predikan höll pater Bengt OSB här i klostret på påsknatten år 2015. Sedan dess har vi varje år, vid skilda tillfällen, sagt till varandra: ”Vem ska rulla undan stenen?” Nu ger vi er del av detta tänkvärda och trösterika budskap.

Vem skall rulla undan stenen? Det var så dags att tänka på det, då när Maria och Maria och Salome kom med sina kryddor ut till graven i gryningen. Balsameringen borde de förstås klara av så fort som möjligt. Det var väl heller inte bra att väcka så mycket uppseende. Att få tag i någon av lärjungarna i all hast kunde inte vara så lätt, och trädgårdsvakten var nog inte särskilt hågad, det kunde ju ha sina risker för honom. Och stenen var mycket stor, den rådde de inte ens på om de tog i alla tre. De hade så när vänt tillbaka i sin sorg och hjälplöshet med oförrättat ärende. Men då fick de se att stenen redan var bortrullad. Så var det problemet ur världen.

Vem skall rulla undan stenen? Den frågan har vi nog också ställt oss då och då. Det finns situationer som verkar alldeles hopplösa. Det är som en stor sten vore i vägen, och vi kommer inte vidare. Vi kan t.o.m. tycka att det är ett helt berg av bekymmer framför oss, eller att det rentav känns som i en mörk grotta med ett jättelikt klipp­block som spärrar utgången och inte släpper in den ringaste strimma ljus. Ofta har det faktiskt visat sig att vi oroade oss i onödan. I vår fantasi hade vi föreställt oss stenen mycket större. Och så med ens var den som bortblåst. Det är naturligtvis inte alltid så. Sten är i allmänhet det mest verkliga och stabila man kan tänka sig. Stenen framför Jesu grav var ingen låtsas-sten, och de stenar vi råkar ut för rullar sällan bara snällt undan av sig själva.

Men det faktum att stenen framför Jesu grav var bortrullad ger oss hopp. Också mycket stora stenar kan man rulla bort. Det går att förflytta berg. Utan hjälp av sprängmedel och teknikens alla underverk. För allt detta hade inte rått på stenen framför Jesu grav. Jesus var död och begraven. Guds egen Son. Ordet som var av evighet. Mänsklighetens enda hopp. Det var dött, fastspikat på korset och sedan nedtaget, garanterat livlöst, lagt i en klippgrav som bommades igen och förseglades.

Vem skall rulla undan stenen? Lärjungarna kom inte ens på den tanken. Vad skulle det tjäna till? Allt var ju slut. Vi hade hoppats att han var den som skulle befria Israel. Men han blev nesligt förrådd och sedan dömd, avrättad och lagd i graven. Och nu? Vi får nog gå tillbaka till Galiléen. Se om vi kan glömma de här åren. Det Jesus själv sagt om sin kommande uppståndelse låg mycket väl bortträngt i deras undermedvetna.

Men nu var verkligen den stora stenen bortrullad, och kvinnorna gick in i graven och såg mannen i den långa, vita dräkten. De blev förskräckta. Inte att undra på. Graven var tom. Jesus var inte där. De blev utom sig och darrade. De hörde mannens röst liksom i en dimma. De sprang därifrån och sade ingenting till någon, för de var rädda och helt förvirrade.

För stenen var verkligen bortrullad och graven var tom. Jesus från Nasaret, han som blev korsfäst, han är inte här, han har uppstått, hade mannen sagt. Gå och säg till lärjungarna: Han går före er till Galiléen. Där skall ni få se honom. Och Jesus, den Uppståndne, gjorde det. Han gick till Galiléen och lärjungarna fick se honom. De fick se märkena efter spikarna och såret i hans sida. De såg honom levande stå där, mitt ibland dem. De har vittnat om det. Det otroliga var verklighet. Det såg de med egna ögon. Det var deras Mästare. De hörde honom talas. Det var hans röst. Det kunde de inte förneka, det de hörde och såg. Stenen var bortrullad och graven var tom. Jesus visade sig mitt ibland dem. De kom ihåg vad han hade sagt. Förskräckelsen byttes i frimodighet, förvirringen i visshet. De gick ut och vittnade om uppståndelsen. De gav sina liv för korsets och uppståndelsens evangelium. Stenen var bortrullad. Budskapet gick inte att hejda. Lärjungarna kunde inte tystas ner.

Kristus är uppstånden. Det är grunden för kyrkan. Det är grunden för vår existens som kristna. Han lever. Han var död, men han lever. Jag var död, men jag lever genom honom. Du dör, men du skall leva i kraft av hans uppståndelse. Stenen är bortrullad från graven. Det går inte att rulla den tillbaka. De som är i gravarna skall höra hans röst och uppstå med honom. Döden är dödad och Livet har segrat.

Vem skall rulla undan stenen? Behöver vi fråga längre, där vi står mitt bland våra bekymmer? Den tyngsta av alla stenar, vår fiende döden, har Herren själv rullat undan. Den är inte längre något hinder för oss. Den är verklig, liksom den var för Jesus, men den spärrar inte längre vägen för Livet. Så är det också med de andra stenarna. Ingen kan spärra vägen till Livet för oss. Vi behöver inte längre fråga: Vem skall rulla undan stenen åt oss? Somliga stenar rullas undan, en del kan vi själva rulla bort och andra ligger kvar. Men vi kommer fram, i Jesu efterföljd. Han går före oss, mitt igenom denna världen, precis som den är, stenig och hård. Han går före oss genom svårigheter och lidanden, genom själva döden till det nya livet. Det var hans väg och det är vår väg.

Var inte förskräckta.

Här är platsen där han blev lagd.

Han är inte kvar i graven.

Stenen är bortrullad.

Kristus är uppstånden!

Vårt mål är Kristus

Efter Långfredagens dramatiska skeenden stannar vi upp under Påskaftonens stillhet och tystnad.

Det yttersta hotet mot människan är döden. Människan kommer att vara helt fri först när hon är befriad från döden. Då kan ingenting mer hota eller binda henne. Fruktans och rädslas makt är bruten, den finns inte mer. Rädslans drivkraft är ju att inte mer finnas, utplånas, inte existera, inte vara sedd.

Under matutinen i morse läste vi en fornkyrklig påskaftonspredikan. Traditionen säger att Jesus denna dag steg ner i dödsriket. I texten läser vi att Herren går för att besöka alla som sitter i mörker och döden skugga. Den fångne Adam och hans medfånge Eva vill han lösa från deras vånda, och han säger till dem: ”Vakna, du som sover, stå upp från de döda, och Kristus skall lysa över dig”. För dig och din avkommas skull talar jag nu, och med makt befaller jag de bundna: ”Kom ut!” och dem som är i mörkret: ”Bli ljus!” och de döda: ”Stå upp!” Dig befaller jag: ”Vakna, du som sover!”, ty jag har inte gjort dig till att hållas bunden i dödsriket…”

Herren har inte gjort oss till att hållas bundna i dödsriket. Därför skall vi nu fira påsk, för att på nytt påminnas om verkligheten. Den med stort V.

 Vi existerar inte som isolerade öar i ett oändligt ensamhetens hav, utan är delar av ett sammanhang, infogade i den av Gud skapade mänskligheten. Denna mänsklighet har en historia som också är vår. Vi har fått bli infogade i ett Gudsfolk och i dess historia.

Kristus tog döden på sig och berövade döden dess makt genom uppståndelsen. Den har inte mer sista ordet – Sonens kärlek är starkare än döden, han ”upplöste döden och triumferade över fienden” som Melito av Sardes utropar i sin påskpredikan. Denna makt är det som förmår ena människorna med varandra till ett folk.

Här i tiden lever vi som har nåtts av Budskapet mitt emellan Uppståndelse och Återkomst; då är vi hemma överallt och ingenstans – för vårt mål är Kristus.

Han skall komma åter i härlighet – Han som nu är i härligheten. Denna härlighet har vi genom påskens hemligheter fått bli delaktiga av.

Det var strax före påskhögtiden, och Jesus visste att hans stund hade kommit.

Pater Bengt Högberg OSB från Kloster Gerleve, som många gånger firat påsk med oss här vid Omberg skriver:

Så börjar kvällens evangelium. Jesus visste att han hade utgått från Gud och nu återvände till Gud, han visste att Fadern hade lagt allt i hans händer, och han visste också att han skulle bli förrådd och vem som skulle göra det. Ni kallar mig Herre och Mästare, och det med rätta, för det är jag, sade han till sina lärjungar. Såväl vid fotatvagningen och som hela passionshistorien igenom framställs Jesus på en gång som stark och fri och samtidigt som vanmäktig och slagen i bojor, som den som en å ena sidan suveränt behärskar skeendets gång och å andra sidan låter sig förrådas, utlämnas och smädas, som herre och ringa tjänare. Det är denne Jesus, denne Herre och Mästare, som faller ner som en slav för lärjungarnas fötter, tvättar och torkar dem. Vi läser om honom i Filipperbrevet: Han ägde Guds gestalt men vakade inte över sin jämlikhet med Gud, utan avstod från allt och antog en tjänares gestalt då han blev som en av oss. När han till det yttre hade blivit människa, gjorde han sig ödmjuk och var lydig ända till döden, döden på ett kors (Fil 2:7-8).

Varför? Det finns egentligen bara ett svar. Det hörde vi redan i början av evangeliet: Han hade älskat sina egna som levde här i världen, och han älskade dem intill slutet. Nu gav han dem ett yttersta bevis på sin kärlek i tjänande självutgivande.

För att ge sina lärjungar en påtaglig försäkran om sin förblivande kärlek instiftade han eukaristin. Han befallde dem att fira den till ända till sin återkomst – till åminnelse av hans död och uppståndelse. Så gjorde han dem delaktiga i sin påsk och i sitt prästadöme och därmed till det Nya förbundets präster. Både fotatvagningen och instiftandet av eukaristin ett föregripande och ett åskådliggörande av Kristi korsoffer i självutgivande kärlek. I bägge fallen handlar det också om ett fortsatt uppdrag att aktualisera denna ofattbara kärlek: Gör det till min åminnelse! Förkunna Herrens död till dess han kommer! Och: Också ni är skyldiga att två varandras fötter, med andra ord: att osjälviskt och hängivet tjäna och älska er nästa efter Herrens och Mästarens exempel.

Den här kvällen och dygnet påminns vi mycket påtagligt om vår mänskliga svaghet, vår oförmåga att älska, att hålla ut vid vår Herres och vår nästas sida. Vi behöver den påminnelsen. Men vi får den inte för att vi skall fastna i vår egen ynklighet och tappa modet om oss själva, utan för att vi skall se på Kristus och ta emot hans över­flödande nåd och kärlek. Kristi kors, hans offrade kropp och blod, är vårt hopp. Det får vi berömma oss av. Vi får ta till oss hans försoning och hans återlösnings evangelium, hans seger och förvandlande kraft. Denna kväll får vi betyga honom vår kärlek och vår vilja att vara honom trogna.

Med eller utan upplyfta händer

Fastebetraktelse av P. Fredrik Heiding S.J.   

En urgammal kroppsställning vid bön är att be med armarna något uppräckta och med öppna handflator. Positionen kallas orans eller orant efter latinets ord för att tala respektive bedja. Väggmålningar i katakomber i Rom vittnar om att denna böneställning praktiserades redan på 200-talet. En konstnär som jag har lärt känna genom hennes studier vid Newmaninstitutet och genom Ignatius av Loyolas andliga övningar är Sanne Frostensson. En av hennes senaste skulpturer kan tolkas som en fortsättning på denna tradition med orans.

Exes, pappersfoto och lim, 10 x 10 x 7 cm, 2020. Konstnär: Sanne Frostensson.

Konstverket bär titeln Exes, men innan jag fick höra det ville jag döpa den till ”Hopp mitt i all begränsning”. Som religiöst präglad betraktare ser jag här en person i orans-position. Skulpturen är på samma gång gripande och inspirerande. Figuren sträcker upp sina armar mot himlen, men saknar händer. Däri ligger något skrämmande, att ha förlorat sina händer, en ohygglig begränsning. Figuren verkar dessutom sakna ben. Även om det kan låta motbjudande att säga så, är det som en halv människa. Men just med dessa förutsättningar blir människan kompletterad, ja fullkomnad. Hon vänder sig till Gud som hon tveklöst har behov av.

När vi observerar att figuren dessutom saknar ansiktsdrag kan en association göras till Jesus Kristus, den lidande tjänaren. Jesu smärta är outhärdlig, betraktaren vänder instinktivt bort sitt ansikte vid denna åsyn. På långfredagen läser man i gudstjänsten från profeten Jesajas bok där det står: ”Han var som en för vilken man döljer sitt ansikte, så föraktad att vi höll honom för intet” (Jes 53:3).

Här finns en vändpunkt för den som vill förneka sig själv, ta sitt kors och följa Jesus: ett erkännande av att helst vilja titta åt ett annat håll. En väg framåt är att medge att man helst blundar och sedan be om nåden att få betrakta, kontemplera, Jesu lidande.

Måhända är det i år, efter drygt ett helt kalenderår av pandemins elände, trots allt lättare än vanligt att skåda hur Jesus tar på sig världens lidande. Jesu frälsande gärning är något man med hjälp av förnuftet kan begrunda och tänka på. Men jag tror att kroppslig identifikation med Jesus talar ett tydligare språk. Pandemin har för övrigt medfört att många förlorat kontakten med sin kroppslighet. Att kramas går knappast, fysiken försvinner och digitala medier för abstraktionsnivån till oanade höjder. Ära Gud med kroppen, är ett profetiskt ord med ny relevans i coronatider.

Vi kan beskåda Sanne Frostenssons skulptur Exes och på det viset komma närmare Jesu lidande. Vi kan också själva sträcka ut våra armar och öppna våra handflator i orans-ställning, i en position som liknar Jesu egen kroppshållning på korset. Det går nog inte att helt identifiera sig med Jesu lidande, och det är inte heller meningen. Men det är ett sätt att känna samhörighet. Han är Frälsaren som har givit sitt liv, han har offrat sig själv för mänskligheten. Vi kan ta del av detta, i någon mån erfara befrielsen, genom att använda kroppen i bön.

Tänk på Psaltarens ord: ”Låt min bön vara rökelse för dig, mina lyfta händer ett kvällsoffer” (Ps 141:2).

Foto och text publiceras här med konstnären Sannes Frostenssons tillstånd.

Kristi väg mot Jerusalem

Redan i vespern till femte söndagen i fastan förändrades liturgins fokus, så att uppmärksamheten som hittills huvudsakligen varit inställd på vår egen omvändelse vändes mot Kristi väg mot Jerusalem.

Med Palmsöndagen står vi vid Jerusalems stadsportar och hör den äldsta berättelsen om det som skedde. Evangelisten Markus berättar sakligt och konkret om händelserna. I liturgin, där texterna är koncentrerade, får vi följa dramatiken. Dels i det konkreta, hur Jesus sänder två av sina lärjungar för att hämta den åsna han vill rida in i staden på, hur folket entusiastiskt ropar och sjunger sitt Hosianna, skär grenar från träden och brer ut sina mantlar på vägen för att hylla sin befriare.

Antifonerna vid laudes speglar den andra sidan – Jesu inre kamp:

Herren Gud hjälper mig, jag vet att jag inte blir sviken

Jag var kringränd på alla sidor…

Skaffa mig rätt, ta dig an min sak, rädda mig, du är min tillflykt Herre.

Antifonerna till Marias lovsång på lördagen kommenterar:
Översteprästerna kom överens om att döda Jesus, men de sade: ”Inte under högtiden, så att det uppstår oro bland folket.”

Vid Palmsöndagens vesper talar Jesus själv: ”Det står skrivet: Jag skall dräpa herden, och fåren i hjorden skall skingras. Men när jag har uppstått, skall jag gå före er till Galileen. Där skall ni få se mig, säger Herren.”

Det är löftet som klingar rakt igenom budskapet de närmaste dagarna:

Vi skall få se Herren. Den Uppståndne kommer oss till mötes.

Herrens bebådelse

När vi lever i fastetiden och påsken närmar sig får vi plötsligt fira en stor och viktig fest: Herrens bebådelse. Här möter oss inledningen till Guds människoblivande, till Hans önskan att vara med oss och rädda oss från alla de onda, mörka och kärlekslösa krafter, som så lätt tar sig in i oss människor och i våra relationer till varandra.

Ängeln Gabriel kommer till Jungfru Maria för att ge henne en livsuppgift som är enormt betydelsefull, inte bara för henne utan för hela mänskligheten i alla tider. Hon skall bli havande och föda Guds Son. Det är mer än vad vi kan förstå och hennes svar har en avgörande betydelse.

Hur tar Maria emot denna kallelse att ställa hela sitt liv till förfogande för Guds plan och vilja? Hon ställer en fråga, inte för att ifrågasätta utan för att veta vad som förväntas av henne, vad hon ska göra, eftersom detta är något så ofattbart som hon inte kan föreställa sig. Hur skall det ske? Kanske anar hon ett ansvar som ingen kan leva upp till.

Hennes uppdrag är att säga JA till Guds vilja, att lita på Honom i det som sker, att vara öppen för vad Han gör genom henne. Det handlar inte om prestation, liksom för oss alla handlar Guds kallelse om att vara öppen, lyhörd, följsam den Kärlekens Ande genom vilken Gud vill ta sig an sin skapelse och varje enskild människa. Därför kommer Jesus att födas till jorden, vandra med oss och till det yttersta ge sitt liv för oss. Hans inträde i världen genom Jungfru Maria är preludiet till ett liv som en dag mynnar ut Påskdagens Halleluja!

Jesu rädsla

De sju Trappistmunkarna som led martyrdöden i klostret i Thibirine, Algeriet

För tre år sedan saligförklarade påven Franciskus de sju franska trappister som led martyrdöden efter att de i mars 1996 fördes bort från sitt kloster i de algeriska Atlasbergen av muslimska fundamentalister. I den kritikerrosade filmen om deras sista månader i livet, Om Gudar och Människor från 2010, finns en scen där klostrets prior Dom Christian reflekterar över hur bröderna hanterade den rädsla som invaderat deras liv, sedan de blivit hotade av beväpnade terrorister. Han beskriver hur de fann sin frälsning i vardagens invanda rytm. Genom att förbli trogna klostrets ständiga växling mellan bön och arbete fann de en stabil grund att stå på, trots känslornas och tankarnas uppror. De hade redan långt tidigare gett sina liv till Gud i professen, där de med psalmistens ord och med uppsträckta armar hade vänt sig till honom i bön: ”Ta emot mig Herre enligt ditt ord, så att jag får leva. Låt mig inte komma på skam med mitt hopp.” I tillit till den Gud som alltid burit dem och gett dem kraften att följa honom efter, så fann de nu vila i hoppet om det eviga livet och i troheten till kallelsen att i förening med Kristus låta honom förkroppsligas genom dem, i livets små och stora glädjeämnen och smärtor. De levde med sin blickar riktade mot honom.

Så här i slutet av fastetiden lever också vi med blicken riktad mot Kristi lidande och det kors som snart skall bringa honom om livet. Också Jesus själv visste vad som väntade honom under den stundande påskhögtiden. Ända sedan han döps av Johannes i Jordan, och så påbörjat sitt offentliga liv, så hade han varit på det klara med att hans liv skulle sluta i lidande och förnedrande död, och aldrig hade den vetskapen varit så påträngande som under den sista vandringen upp mot Jerusalem.

Getsemane

Och Jesus var långt ifrån oberörd inför det som låg framför honom. Han försökte inte undfly den annalkande smärtan, vare sig genom stoisk uthållighet eller genom att sticka huvudet i sanden och försöka slå den ifrån sig. Men inte heller lät han sig övermannas och lamslås av den.

Nej, han lät den slå över honom, likt vilda vågor som slår in mot stranden och hotade att dränka honom. ”Min själ är fylld av oro”, anförtrodde han apostlarna, och kvällen före sitt lidande var ångesten så överväldigande att han svettades blod.

Men mitt i allt detta förblev hans blick fäst på Gud. Han visste varför han var tvungen att lida, och det gav honom kraft och mod att fortsätta vandringen. Tilliten till Fadern och kärleken till dem han kommit för att frälsa gav honom modet att möta rädslan utan att försöka fly undan den.

Munkarna i Tibhirine följde sin Mästares exempel. Också vi har att göra detsamma. Vare sig vi hotas av våld och smärta, eller bara av vardagens små flisor från korset, så får vi finna vila och mod i hoppet om Guds bistånd och aldrig svikande kärlek. Men också i troheten till vår kallelses vardagliga och frälsande lunk.

Inledning till Vespern den femte söndagen i fastan

Fastetiden ger oss tillfälle till självrannsakan: Hur lever jag mitt liv? Vad är viktigt för mig? Vilken plats ger jag Gud i mitt liv? Som med allt här i livet är det en balansgång, för att vi inte ska trampa ned i det ena eller andra diket. Om vi praktiserar självrannsakan alltför ivrigt, kan den vändas i självupptagenhet. För stor uppmärksamhet på oss själva leder inte till frälsning och frihet. Kanske är det för att undvika detta dike som vi under fastetidens senare del inbjuds att byta fokus. Om omvändelse, bot och fasta hittills har varit temat, riktar vi nu vår blick mot Kristi lidandes väg. Vi närmar oss Jerusalem och liturgin säger oss: Det är bättre att se på Jesus än på sig själv.

Detta byte av fokus märks också i vespern från och med femte fastesöndagen:

I responsoriet ber vi till Jesus i tacksamhet för vad han har gjort för oss: Herre, du har friköpt oss med ditt blod. I hymnen Vexilla regis, skriven av Venantius Fortunatus som levde på 500-talet, sjunger vi till vår Konung som, klädd i törnekrona och med armarna utsträckta, vill dra hela världen till sig: Vi tackar dig, o Krist, Guds Son för vad du led av kors och hån… Under den fjärde strofen faller vi i på knä: Var hälsat kors, vårt enda hopp på vilket Kristus seger vann. Vi tacksamt skådar upp till dig med bön om nåd och Herrens frid. Så föregriper vi så att säga redan nu korshyllningen i Långfredagens liturgi.

Med Jesus vandrar vi upp till Jerusalem. Det börjar dra ihop sig och hans motståndare försöker hitta något att anklaga honom för. I antifonen till Magnificat sjunger vi: De hade velat gripa honom, men var rädda för folket, som ansåg honom vara en profet. En gång frågade Jesus sina lärjungar vem folket ansåg att han var (jfr Mark 8:27ff). När de hade sagt honom vad de hade hört, upprepade han frågan riktad till dem: Och ni, vem säger ni att jag är? Petrus svarade: Du är Messias.

Låt oss se på Jesus och hålla oss nära honom. Han vill visa oss att Korsets mysterium handlar om Guds oändliga kärlek och barmhärtighet. Han frågar oss – vem säger du att jag är? – för att han törstar efter vårt svar.

Överflödande förlåtande nåd

Pater Bengt Högberg OSB från Kloster Gerleve, som många gånger firat påsk med oss här vid Omberg skriver:

En man hade två söner. Den äldre var skötsam och pålitlig. Hans far var stolt över honom och kunde lugnt anförtro honom en stor del av ansvaret på gården. Den yngre var livlig och kvicktänkt. Som barn var han familjens lilla charmtroll. Man kunde inte låta bli att skämma bort honom. Kanske just därför blev stugan honom för trång. Det var alltför tryggt och ombonat. Han hörde så spännande berättelser om livet i fjärran land. Äventyrslusten tog överhand. En dag lyckades han äntligen förmå sin far att skifta arvet i förtid mellan honom och den äldre brodern. Han gav sig snabbt iväg, ut i den stora friheten, som han trodde. Nu skulle han leva livet. Tänk vad mycket man kunde få för pengar. Det var helt fantastiskt. Utan alla hämningar störtade han sig in i nöjen och njutningar. Men han hade otur i spel och kärlek. Förvånansvärt fort var hela fadersarvet förspillt. Han hamnade på gatan i obeskrivligt elände. Uppvaknan­det ur lyckoruset var fruktansvärt.

Då kom han till besinning. Reversus in se står det i den latinska bibeln. Han återvände till sig själv. Hungern och misären fick honom att tänka, tänka om. Hur bra hade han inte haft det därhemma! Vad hade alla pengarna gett honom? Hans djupaste behov hade de i varje fall inte kunnat tillfredställa. Inte den inre törsten och längtan. Den verkliga kärleken gick inte att köpa. Och läckerheterna han slukat och lyxen han prålat med, vad var allt det egentligen värt? Friheten han drömt om infann sig aldrig, i dess ställe kom förnedring och beroende, äckel och avsky. Jag måste resa mig upp, tänkte han, och gå hem till min far och säga honom: Far, jag har syndat mot himlen och mot dig. Jag är inte värd att kallas din son. Låt mig få gå som en av dina daglönare.

Moralteologerna skulle säga, att det här inte var någon fullkomlig ånger. Det var nöden, ångesten och självbevarelsedriften som fick den utsvultne, nergångne stackaren att vända hem igen. Så långt tänkte inte den barmhärtige fadern i liknelsen. När han fick se honom på långt håll, fylldes han av medlidande, sprang sonen till mötes och slöt honom i sina armar. Det hade förstås inte varit mer än rätt och rimligt att han visat den här odågan till son på porten, han som hade kränkt och sårat honom så fruktansvärt och till råga på allt slösat bort halva hans egendom på ett fullkomligt ansvarslöst sätt i sus och dus. Men det föll honom aldrig in. Hans förlorade son var hemma igen. Faderns kärlek och glädje kände inga gränser.

Sonen började stappla på sin inövade syndabekännelse men tappade koncepten. Faderns godhet var så överväldigande. Det förlöste hans tårar. Han kände att nu började det leva inom honom, ett nytt liv, ett nytt hopp, frid, glädje – och det betydde mycket mer än de rena, vackra kläderna han fick, festmåltiden som fadern ställde till med och äreplatsen han fick inta.

Liknelsen om den barmhärtige fadern och den förlorade sonen kunde man också kalla liknelsen om botens och försoningens sakrament. Den behöver vi höra om och om igen för att vi skall förstå att det avgörande i sakramentet är vår himmelske Faders överflödande förlåtande nåd och hans glädje över sina barns omvändelse. Det är naturligtvis viktigt att du noga rannsakar ditt samvete och dina motiv och uppriktigt vill försona dig med dina medmänniskor och med Gud, men det som det kommer an på i bikten är till sist inte den ånger och bekännelse du presterar, utan att Gud i sin överflödande kärlek försonar dig med sig, att han kommer till dig och inte vill lämna dig. Därför får du i och med avlösningen också ta till dig orden hos profeten Sefanja (Sef 3:17): Herren, din Gud, bor hos dig, hjälten och räddaren. Han jublar av glädje över dig i sin översvallande kärlek.

Till tecken på det har Herren tvättat din dopdräkt och låter dig sitta till bords vid påskmåltiden. Han upprepar orden till Josua: Idag har jag lyft av er vanäran från Egypten. Herren befriar oss från synden i träldomens och dödens land. Vi befinner oss på fastans ökenvandring och ser med andlig längtans glädje fram mot den heliga påskfesten. Vi kan aldrig nog tacka Herren för hans kärlek och tålamod. Låt oss då inte heller glömma våra förlorade systrar och bröder och be om nåden att få förmedla hans generösa barmhärtighet.

Nattvardsscen i klostrets refektorium, trärelief av Sr Erentrud Trost OSB

Stå upp och gå…

I Johannesevangeliet läser vi berättelsen om en man som varit förlamad i trettioåtta år. (Joh 5:1 – 18) Jesus ser på honom och frågar om han vill bli frisk. Mannen svarar inte direkt på frågan, men säger att han inte har någon som kan hjälpa honom och att andra människor hela tiden hinner före honom ner i det vatten han hoppas skall kunna bota honom. Jesus säger åt honom att stå upp och gå, och plötsligt kan mannen göra detta.

Evangelisten Johannes använder ofta ordet ”tecken” när han berättar om under och helanden som Jesus utför, och pekar genom det på en långt större betydelse än bara den enskilda händelsen. Det kan finnas många lager i berättelsen att upptäcka bortom det mest ordagrant spektakulära helandet.  Vilket slags tecken skulle den här texten kunna vara för oss?

Textens ordknapphet kan ge intryck av att Jesus skred förbi, följd av sina lärjungar likt nutida kändisar med sitt entourage, och endast ägnade mannen ett kort ögonblick innan viktigare saker väntade. Men kanske ligger det närmare sanningen att föreställa sig scenen som att Jesus ser mannen, sätter sig ner bredvid honom och inleder ett samtal. Kanske om helt vardagliga ting – det är ofta där vi måste börja för att kunna nå en djupare gemenskap – och i ett ömsesidigt utbyte. Från att ha varit en av de många anonyma blev den förlamade mannen sedd, tilltalad och lyssnad på. Och kan så slutligen sätta ord på det mest smärtsamma – att han inte har någon som kan hjälpa honom. Nöden som uttrycks i de orden visar på en långt större sorg än att inte kunna röra sina ben. Kanske är det just där vi alla kan känna igen oss i mannen, för vem har inte upplevt ensamhet eller känslan av isolering?

”Man kan fundera över om det maniska meddelandet, följandet och hjärtandet i de sociala medierna helt enkelt bottnar i att vi i den gamla fysiska världen glömde bort att se varandra.” Orden är regissören Magnus von Horns, likt ett nutida eko av mannen vid Betesdadammen. Tecknet som berättelsen i evangeliet vill ge oss skulle alltså kunna vara att vi behöver varandra, att gemenskap med andra är direkt livsavgörande.

Vi behöver varandra i de stora, avgörande händelserna i livet. Men också, och det är lika viktigt, i vardagens många händelser. Vi behöver någon/några att dela de små svårigheterna och irritationerna med, där vi kan få lätta på trycket och kanske få ett nytt perspektiv. Vi behöver varandra för att glädjas tillsammans med över vårens första blåsippor, en oväntad framgång i arbetet eller vad det nu kan vara. Gemenskap där vi kan bära och bli burna, och veta att vi är mottagna så som vi är, med både bra och dåliga sidor.

Men till skillnad från att trycka på ”gilla” eller ”älska” så kostar verklig gemenskap oss något. Om vi läser vidare i Johannesevangeliet ser vi att helandet av mannen fick konsekvenser för Jesus som anklagades för att ha brutit mot sabbatsbudet. Så kanske kan vi även känna igen oss i Jesu person i berättelsen. Kärlek, vänskap och gemenskap utsätter oss för risken att bli sårade och att såra, missförstå och bli missförstådda, vi riskeraratt konfronteras med såväl egna som andras svagheter. Verklig gemenskap är på sätt och vis alltid ett risktagande för vi blir sårbara när vi visar att vi behöver varandra. Men detta är ingen svaghet, snarare är det ett tecken på människans storhet. Vi är skapade för att vara varandras ”hjälpare” (1a Mos 2:18), att tillsammans vara Guds avbild genom att ömsesidigt ge och ta emot. Att likt Jesus se medmänniskan, ta tid att lyssna och göra det vi kan och förmår. Och likt den förlamade mannen våga visa vår svaghet, ja beroende, och ta emot den hand som sträcks ut. Ingen behöver enbart vara stark, men ingen behöver heller enbart vara den som ber om hjälp.

Inledning till vespern den fjärde söndagen i fastan

Nu har vi nått fram till den fjärde söndagen i fastan, den som på latin fått namn efter det första ordet i högmässans ingångsantifon: Laetare,

Gläd dig…

Vi har passerat halva fastetiden och ser med längtan fram mot påsken, som kommer allt närmare. Texterna denna dag talar om den glädje och tröst som skall uppfylla världen när ”döden är dödad” och seger är vunnen. De låter oss ana det som vi kan läsa i Jesaja kapitel 66, några verser efter ingångsantifonens ord. Vi läser att Herren säger:

”Som en mor tröstar sitt barn, så skall jag trösta er” …

”era kroppar skall få nytt liv, som det friska gräset”.

De ständigt upprepade psaltarpsalmerna i tidebönerna för oss in i ett inre lyssnande. Den helige Benedikt råder oss att lära oss psalmer och läsningar utantill. På franska säger man par coeur: att lära utantill är alltså att lära något av hjärtat. Att bära med sig Guds ord i hjärtat. Där vilar de likt skatter som skall bevaras och beskyddas. Det man kan utantill kan ingen ta ifrån en, de ord som finns liknar ett vapenförråd att ta fram när frestelser och oro sätter in. Ord av tacksamhet och lovsång blir likaså något som ger ljus och liv.

Vi kan alltid utöka denna skatt och målmedvetet använda den, till exempel i de små mellantider som erbjuds oss under dagen. Sådana verser och ord blir till hjärtats bön när vi ber den första vershalvan vid inandningen och efter ett kort uppehåll den andra vershalvan vid utandningen.

Antifonen till Jungfru Marias lovsång denna dag väcker en förväntans glädje som går långt utöver det ord kan uttrycka. Det är kunskapen om Guds mysterium, att få tillhöra Kristus, att få del av den barmhärtighet och det liv som strömmar ur hans hjärta.

”Gläds med Jerusalem, och fröjda er i henne, alla ni som har henne kär.”

Den enhetsskapande kraften

En fastebetraktelse av P. Fredrik Heiding S.J.

Vill ni gå den här kursen för att ni är intresserade av Gud eller är ni egentligen mest fascinerade av det onda? Ungefär så formulerade jesuitpater Rainer Carls frågan till dem som samlats i salen för att lyssna på den första föreläsningen i kursen ”Gud och den onda” för ett antal år sedan. Kommer ni för Gud eller för det onda? frågade han alltså på hälften skämt hälften allvar.

Det onda är verkligen raffinerat, svårfångat och bedrägligt och kanske därför lockande. I Lukasevangeliet ser vi ett av dess vapen i den andliga striden: det försöker splittra (Luk 11:14–23).

Jesus har helat människor genom att driva ut demoner. Demonerna, alltså onda andar, har attackerat människor, gjort dem sjuka kanske både fysiskt och psykiskt. Deras hälsa har rubbats. Men inte nog med det, de onda krafterna strävar dessutom efter att förvirra Jesus och hans lärjungar. Det sker genom en röst bland folket som påstår: ”Det är med demonernas furste Beelsebul som han driver ut demoner” (Luk 11:15). Jesus argumenterar emot och pekar på det orimliga att ett inbördeskrig skulle ha brutit ut bland demonerna själva.

Ett av deras maktmedel är att polarisera, störa, splittra. Faktum är att det grekiska ordet för djävulen betyder att ”kasta igenom”, det vill säga någonting kastas så att en person eller en gemenskap delas upp.

Goda och onda änglar, demoner, satan, djävulen, keruber och serafer, ärkeänglar, goda och onda andar, och så vidare anses i vår tid vara otympliga och omoderna figurer. Tendensen är då att neutralisera språket och avdramatisera den andliga striden.

En fördel med att ändå behålla föreställningsvärlden med goda och onda andar, änglar och demoner, är att vi människor lättare kan skydda vår frihet i den andliga kampen. Hur då skydda vår frihet? Jo, om vi tänker oss att dessa krafter är utanför oss, att de är externa, så kan vi lättare säga ja eller nej till dem. De drabbar oss människor utifrån. Dessa krafter är liksom inte bara en del av vår inre psykologi.

Var någonstans kan man upptäcka splittring i vår tid? Går det att översätta Lukasevangeliets tal om Beelsebul och demoner i vår kultur? Jag menar absolut att det är möjligt, men vill överlåta åt var och en att upptäcka dessa destruktiva krafter i sitt eget liv, i kyrkans liv och i samhället i stort. Man kan sedan behöva pröva om ens bedömning är rimlig. Det krävs ibland en detektivs skärpa för att komma det onda på spåren. Det onda uppträder nämligen ibland under sken av något gott. Onda andar låtsas vara goda, med andra ord. Vi behöver vara lika observanta som Sherlock Holmes eller någon detektiv i Camilla Läckbergs romaner för att avslöja den rätta förbrytaren.

Den goda nyheten är att den helige Ande är raka motsatsen till demonerna och deras furste Beelsebul. Den helige Ande är nämligen ”en enhetsskapande kraft”, kärlekens band, menar flera medeltida teologer. Om demonerna splittrar, skingrar och förstör så ägnar sig den helige Ande åt att integrera, härbärgera, samla, förena, ge kärlek.

Låt oss bedja att vi under fastetiden kan lära oss förkasta demonernas inviter och att bejaka den helige Andes inspiration.

Guds blick

Vem av oss har inte någon gång – eller kanske rentav allt som oftast – närmat oss Gud med en mask för ansiktet, angelägna om att framstå som bättre och frommare än vi faktiskt är? Eller kanske döljer vi oss bakom en slöja av skam och självförakt, som förminskar oss i våra egna ögon, och som får oss att tro att vi är oälskade – ja, rent av oälskvärda – av Gud. Kanske vet vi inte ens själva att den fasad vi visar upp faktiskt inte är sann.

Påskafton med tomt tabernakel

Men Gud vet! Jesus ”visste av sig själv vad som fanns i människan”, skriver evangelisten Johannes. Gud vet mycket väl vad som döljer sig i vårt inre – vi kan inte gömma oss från honom, inte fly för hans blick. Ingenting vi är eller gör kommer som en överraskning för honom.

Jesus visste mycket väl att månglarna i templet endast var intresserade av att göra affärer för att tjäna pengar och se om sitt eget hus – inte för att tjäna de av sina bröder som ville visa Gud vördnad i hans hus. Sanningen om deras hårda och bortvända hjärtan var uppenbar för Herren, och han tvekade inte att påpeka den eller att rent fysiskt tvinga dem att upphöra med sitt vanvördiga handlande.

Likaså såg han rakt in i hjärtat på kvinnan vid Sykars brunn, hon som hade haft en lång rad av män och som nu skyddes av de andra kvinnorna eftersom hon levde med en som inte alls var hennes man. ”Han har sagt mig allt jag har gjort”, bedyrade hon för alla hon mötte. Jesus tvekade inte för att lyfta fram också hennes skamfyllda sanning i ljuset – men inte för att fördöma eller trycka ner, utan för att upprätta och befria.

Om och om igen i evangelierna låter oss Jesus förstå att vi inte kan dölja något från honom, att han ser rakt igenom de aldrig så tjocka och välbyggda fasader som omgärdar våra hjärtan. Han talar sanning rakt in i det kvävande dunkel som döljer sig där, och spränger så murarna inifrån.

Vare sig Jesu ord och handlingar är hårda och närmast våldsamma, eller fyllda av värme och omsorg, så uppenbarar de alltid sanningen – den befriande och renande sanningen – om oss själva.

Nej, vi kan ingenting dölja för Guds blick. Tack och lov så behövervi inte ens försöka. Vi får vara just så små och kantstötta som vi faktiskt är, och med Paulus glädja oss över vår svaghet, ty då kan Guds kraft fritt verka och handla i och genom oss.

Inledning till Vespern den tredje söndagen i Fastan

”Skapa i mig Gud, ett rent hjärta,
och ge mig på nytt en frimodig ande. ” Ps 51

Det är sannerligen inte något litet vi får lov att be om i dagens Magnificat-antifon!

Saliga de renhjärtade, de skall få se Gud, säger Jesus i Bergspredikan. När vi ber Gud om ett rent hjärta ber vi med andra ord om att få se honom. Vad kunde väl vara större? I Gregorius den stores Dialoger finns en beskrivning av en syn den helige Benedikt hade strax före sin död. Han fick se hela skapelsen samlad som i en enda solstråle – inte för att världen blivit liten och obetydlig för honom, tvärtom, utan för att hans hjärta blivit så vidgat att allt kunde rymmas i det. Det rena och vidgade hjärtat kan se Gud i alla ting – och se alla ting inneslutna i Gud.

Att be, längta och sträva efter detta är ett stort mål. Kanske kan vi ibland bli överväldigade av vår litenhet och benägenhet att tillåta hjärtat att förbli trångt och belamrat av allsköns onödigheter. I Bibelns allra första rader står det att ”Jorden var öde och tom, djupet täcktes av mörker”, en existentiell verklighet vi alla kan känna igen.
Men skapelseberättelsen fortsätter: ”en gudsvind svepte fram över vattnet”. Gudsvinden, den helige Ande som bor i oss, ber med och för oss. Vi är inte ensamma.

Det stora och förunderliga: Gud som sade ”bliv till – och allt blev till” är också den som skapar i oss. Och vi får samverka med honom, det tillhör vår värdighet som människor att ta ansvar för våra liv.

Tilliten till Guds ständiga skapande i våra liv ger oss andens frimodighet åter. Eller, som det står i vårt psalterium, ”en ny och stadig ande”. Tillsammans ger de två översättningarna en hoppfull bild av människan. Människan, stadigt rotad i Guds omsorg och i sin plats på jorden och som med frimodighet lyfter blicken till sin skapare och väntar allt gott från honom. Människan, som ber om det rena hjärtat – och Gud som svarar, ”du skall vara med mig i paradiset, saliga de renhjärtade de skall se Gud”.

Gud är rik på barmhärtighet

”Kristi ljus strålar emot oss i Kristi ansikte” skriver pater Bengt Högberg OSB från Kloster Gerleve, som många gånger firat påsk med oss här vid Omberg. ” Mitt i mörkrets som ännu råder i världen har vi genom Kristus tillgång till ljuset. Ty Gud är god”.

Under öknenvandringen fick israeliterna ett förebud om och tecken på den slutliga räddningen:  ormen av koppar som Mose gjorde på Herrens befallning och satte upp på en stång. De ormbitna såg upp mot den och blev vid liv. Bilden av den livsfarliga ormen blev ett livets och hoppets tecken. Det blev sedan en symbol för läkekonsten, som vet hur man använder dödande gift i hälsans och livets tjänst. Liksom Mose hängde upp ormen i öknen måste Människosonen upphöjas på träpålen, på korset, för att var och en som tror på honom skall ha evigt liv. Dödsredskapet blev instrumentet för världens räddning, för nytt liv och hälsa åt hela mänskligheten. Den som är ormstungen, den som bitits och skadats av synden, må se upp mot den Korsfäste, mot honom som blev biten till döds av den gamle Ormen. Men genom det bettet miste Ormen sin gadd, och blev själv dödligt sårad och besegrad av Livets Herre. Se på honom, lyft upp dina ögon mot korset, och ta emot livet på nytt.

Ljuset har kommit i världen. Det har kommit åter i sin fulla glans och styrka, som det lyste vid skapelsens morgon. Så strålar ljuset mot oss i Kristi ansikte. Samma ljus som skall lysa i evigheten, det som utgår från den Allrahögstes tron i himlen. Mitt i mörkret som ännu råder i världen har vi genom Kristus tillgång till ljuset, till kraften, till värmen, till den oförfalskade kärleken, friden och glädjen. Så älskade Gud världen att han ville ge oss allt detta genom Kristus. Han sände inte sin Son för att döma världen, för att hota den med evigt mörker. Räddningen finns för var och en som tar emot honom i tro, för var och en som tackar ja till trons gåva. Men de som säger nej, de som väljer att förbli i mörkret, de är redan dömda. De som hatar ljuset, de som avsiktligt fortsätter att göra det onda, de är redan dömda. Finns det inget hopp för dem? Om de vänder sig mot ljuset, om de öppnar sina hjärtan för Guds kärlek, medan tid är, då upphävs domen, då öppnas himmelrikets portar.

Gud är rik på barmhärtighet. Gud är god. Han har älskat oss med så stor kärlek att han har gjort oss levande med Kristus, vi som var döda genom våra synder; han har uppväckt oss med honom och gett oss en plats i himlen. Där är vårt hem. Vi hör dit. Där har vi trygghet och vår säkerhet. Märks det på oss? Är vi präglade av det? Delar vi med oss här på jorden av den himmelska glädjen och friden? Hela denna rike­dom är vår; vi är döpta till att äga den, vi återfår den i överflöd i försoningens sakrament, vi införlivar den på nytt när vi firar eukaristin och tar emot den i den heliga kommunionen, i gemenskapen med Herren. Vi är hans verk, vi är skapade av Jesus Kristus till att göra de goda gärningar han bestämt oss till från början, säger aposteln. Något annat behöver vi inte hitta på. Vi får gå rakt framåt, i trons frimodighet, i trohet och lydnad. I hans gemenskap kan vi släppa alla bekymmer.

Gud är rik på barmhärtighet. Den vissheten får vi leva i, den övertygelsen är vi kallade att vittna om, vi som nu tillsammans går tros väg.

Sök mitt ansikte

”Du har sagt till mitt hjärta: ’Sök mitt ansikte’.
Ditt ansikte, Herre, söker jag.
Dölj inte ditt ansikte för mig.” Ps 27 (Introitus för andra söndagen i fastan.)

Det berättas om tullindrivaren Sackaios i Lukasevangeliets nittonde kapitel. Tullindrivaren, på en gång föraktad och fruktad av folket. Han stod ju i ockupationsmaktens tjänst. Säkert hade han en upptagen tillvaro – arbetet vid tullen, behovet att försörja familjen, hålla sig väl med romarna och ändå inte stöta sig alltför mycket med folket, se till att stoppa undan en del för egen räkning… ja, nog var han en upptagen, och i sina egna ögon kanske även en betydande, man. Berättelsen i Lukasevangeliet är fylld av liv och rörelse: Det springs, skyndas, trängs, skyndas igen och muttras förargat. Men någonstans mitt i allt detta hade Sackaios hört Guds inbjudan: ”Sök mitt ansikte.”

Sackaios blev så ivrig vid tanken på att få se Jesus att han helt släppte taget om sig själv, om rädslan för vad andra skulle tycka och om det överhuvudtaget var klokt av en vuxen man att klättra i träd. Tänk om han föll ned, om kläderna åkte upp på ett opassande vis eller om han inte kunde ta sig ner igen – alla förbehåll var som bortblåsta.

Även vi har fått höra Guds röst som säger: ”Sök mitt ansikte.” Låt oss ta Sackaios vid handen, kanske kan han i sin iver hjälpa oss att se om det finns något ”träd” vi kan klättra upp i för att bättre få syn på Jesus. Folkmassan som står i vägen kanske inte består av andra människor. Det kan vara mängden av plikter och ansvar som står i vägen för att vi ska kunna se Jesus i vårt liv, kanske uppfattningen om den egna andliga oförmågan, eller rädsla för vad andra skall tycka. Ja, vi kan var och en kan se vad som står i vägen för oss själva, just nu.

Också vi vill se Jesus på nära håll. Inte bara stå på avstånd och betrakta utan komma så nära att vi ser hans ansikte. Ibland är det svårt att släppa taget om sig själv. Då tror jag att Sackaios kan hjälpa oss. Det är som om han säger: ”Prova att göra något oväntat! Gör som jag, klättra i träd. Eller om du inte vågar det, prata med en främling på bussen. Hjälp någon trots att du inte måste. Gör något lekfullt! Ta några danssteg för dig själv i solen och ett skutt över vattenpölen istället för att vuxet och ordentligt gå runt. Skriv en dikt eller sjung en sång även om du säger att du inte kan. Jag såg Jesus i ögonen när jag klängde i en sykomor, han kan möta dig överallt om du bara har ögonen öppna för att se honom.”

Lukas berättar att Jesus bad Sackaios skynda sig ner. Men jag undrar om det inte skedde något mer när Sackaios mötte Jesu blick. Och det var att Sackaios hörde Jesus säga till honom: ”Ditt ansikte, Sackaios, söker jag. Dölj inte ditt ansikte för mig. Dölj det inte för att du skäms för dina misslyckanden och synder. Dölj det inte för att du blivit lite för betydelsefull i dina egna ögon och tappat bort dig själv på vägen. Vad som än hänt, du behöver inte dölja ditt ansikte. Se mig i ögonen, och se att det alltid är möjligt att vända om och börja på nytt.”

Detta gav Sackaios mod att än en gång göra något oväntat. Inför alla dem som mumlade förargat reste han sig upp, inte bara bokstavligt utan framförallt med inre resning. Upprättad av mötet med Jesus stod han rakryggad inför dem alla och vågade stå för den han var – och vågade göra ett frikostigt löfte om att vilja börja på nytt. Jesus i sin tur, såg Sackaios iver och goda vilja och tog emot den.

Berättelsen slutar med ett löfte, Jesus har lovat att söka efter den som gått vilse. Han inbjuder oss att söka hans ansikte, men framförallt lovar han att alltid söka efter vårt. När vi klättrar i en sykomor, står i kön på stormarknaden, läser hans ord eller möter en medmänniska. Ja, alltid och överallt.

Inledning till vespern på Andra söndagen i fastan

Förra söndagen hörde vi om hur Jesus ensam ute i öknen i 40 dagar frestas av djävulen. Denna andra fastesöndag är scenen en helt annan. Jesus tar med sig tre av sina lärjungar – Petrus, Jakob och Johannes – och går upp på berget Tabor. Där ser de honom förvandlas. Hans kläder blir skinande vita, vitare än vad lärjungarna någonsin har sett och de ser Jesus samtala med Mose och Elia – två gestalter som vi läser om i Gamla Testamentet, två personer som förebådar Messias. Evangelisten Markus som vi följer detta år skriver inget om samtalets innehåll, men Lukas vet att de talade om Jesus förestående uttåg ur världen. Någon av lärjungarna måste ha snappat upp ord ur samtalet, och att Petrus har förstått vilka de två främmande männen är förstår vi när han erbjuder sig att göra hyddor åt dem: en åt dig, Jesus! En åt Mose och en åt Elia!

I liturgin möts dåtid och nutid och mitt eget liv vävs in i Kyrkans mysterium. I Guds ord möter jag Jesus själv. Tidebönerna hjälper oss att stiga in i Evangeliet genom att ge en snabbversion av denna söndags nyckeltext.

När vi i lördagens vesper ska sjunga Magnificat (Marias lovsång) inramas den av antifonen: Jesus tog med sig sina lärjungar och förde dem upp på ett högt berg och blev förklarad inför dem. I Bibeltexten nämns vilka tre lärjungar som Jesus tog med sig, men här sjunger vi bara om lärjungar. Det framgår inte ens om de var få eller många. Låt oss ta emot det som en inbjudan från Jesus att följa med upp på berget! Vi som vill vara hans lärjungar idag ”får plats” i det som sker på Tabor.  

På söndag morgon, har vi varit på berget ett tag. Vi har med lärjungarna blivit överväldigade av Jesu förvandling. Tänk om det alltid kunde vara så här! Med Petrus utropar vi i en antifon: Herre, det är bra att vi är med! Om du vill så kan vi bygga tre hyddor här: en åt dig, en åt Mose och en åt Elia.

På söndag kväll går vi tillsammans med Jesus ned från berget. Vid Magnificat hör vi hans ord till lärjungarna: Den syn ni har sett ska ni inte nämna för någon, förrän Människosonen har uppstått från de döda. De frågar sig vad det betyder att uppstå från de döda. Även om lärjungarna då inte förstod, så föll polletten ned så småningom. Efter Jesu uppståndelse berättar Petrus och Johannes, ögonvittnen till Jesu förklaring, frimodigt om allt som de varit med om, för vi kan inte tiga med vad vi har sett och hört (Apg 4:20). Johannes skriver: … vi såg hans härlighet, en härlighet som den ende sonen får av sin fader, och han var fylld av nåd och sanning (Joh 1:14).

Jesu förklaring är ett hoppets tecken för oss. När vi följer Jesus kan vi också få se honom förvandlad, förklarad. Det sker inte alltid som vi förväntar oss, men om vi är uppmärksamma kan vi tvärsigenom det vardagliga, det mänskliga vi möter, ana det gudomliga. Vi får en glimt av den härlighet vi är på väg till. I början av sin Regel uppmanar oss Benedikt: Låt oss öppna våra ögon för ljuset från Gud.  (RB Prol. 9) Detta kan också översättas Låt oss öppna våra ögon för det gudomliggörande ljuset. Låt oss ta emot Guds ljus, det som förvandlar oss och gör oss mer lika Jesus.

Dörren öppnas

En Fastebetraktelse av P. Fredrik Heiding S.J.

Jesus lovar att bönen ger frukt. I Lukasevangeliet hör vi honom säga: ”Be, så skall ni få. Sök, så skall ni finna. Bulta, så skall dörren öppnas. Ty den som ber, han får, och den som söker han finner, och för den som bultar skall dörren öppnas” (Luk 11:9–10).

Jesu budskap inger hopp. Det lönar sig att vara ihärdig, att enträget vända sig till Gud. Begärande böner som de kallas finns det gott om i såväl Gamla som Nya testamentet. Även ökenfäder och ökenmödrar yttrade sådana nödrop från hjärtat. Samtidigt balanseras den bedjandes kravspecifikation med insikten om att han eller hon inte kan diktera vad Gud ska göra. Man bevarar en viss frihet utifrån delbönen i Fader vår av mer överlåtelsekaraktär: ske din vilja.

Dörren öppnas, i bästa fall i alla fall. Vad är det i vårt liv som har gått i baklås? Vad är det som är angeläget att be om? Till vilket rum hoppas vi att en dörr ska öppnas? Under fastetiden finns det en möjlighet att bulta på dörren. Att på djupet längta efter att få upptäcka något på insidan, innanför porten. Vi kan avstå från något, offra oss, och samtidigt vilja tränga in bakom porten.

”The Light of the World”
av William Holman Hunt
(1827–1910). Foto: Wikimedia commons.

Saken kan betraktas från det omvända perspektivet. En målning av den brittiske konstnären William Holman Hunt (1827–1910) med titeln ”The Light of the World” betraktar relationen från ett annat håll. Målningen som finns i Keeble College i University of Oxford bygger på orden i Uppenbarelseboken: ”Se, jag står vid dörren och bultar. Om någon hör min röst och öppnar dörren skall jag gå in till honom och äta med honom och han med mig” (Upp 3:20).

Holman Hunt porträtterar Kristus stående med en lykta utanför dörren, Jesus Kristus som är världens ljus. Om man tittar noga på målningen märker man att det inte finns något dörrhandtag utåt. Det är människan inne i stugan som måste vrida på handtaget så att Jesus kan komma in. Den här gången är det Jesus som behöver bulta så att dörren öppnas.

Det är nog lättare att begära att en dörr till något annat rum ska öppnas än att släppa in någon i vårt eget hem. Kan vi tillåta att Jesus gör ett besök? Finns det något som hindrar oss?

Nu kanske någon undrar vad detta i all sin dar har med fastetiden att göra. Jo, det gäller att röja undan hinder som försvårar för Jesus att komma in – om vi utgår från Holman Hunts målning och Uppenbarelseboken. Samtidigt gäller det att rensa bort ytliga önskemål och be om det som är riktigt angeläget – om vi går tillbaka till Lukasevangeliets budskap.

Exempel på sådant som ligger i vägen är att tröstäta i stället för att bejaka själslig hunger, surfa i all oändlighet på nätet i stället för att samtala med Jesus, tycka synd om sig själv i stället för att hjälpa någon annan.

Fastetiden inbjuder kristna till att äta mindre och samtidigt be för och hjälpa andra människor. Var och en har naturligtvis sina egna fasteoffer. Huvudsaken är väl att resultatet inte blir som i Stockholms tunnelbanor där man hör en röst som säger: ”Se upp för dörrarna, dörrarna stängs.”

Jesu frestelse i öknen (Mark 1:12-15)

Den öken som Anden ledde Jesus ut i är en tomhetens och tystnades plats. En plats utan distraktioner eller möjligheter att fly undan verkligheten. Det enda som bröt tystnaden var öknens vilddjur, dessa frestelsernas demoner som ansatte Jesus och försökte förvränga hans sinne och vilja. Men han var inte ensam, inte utlämnad i sin kamp. Änglarna – budbärare och förmedlare av Gudomlig hjälp – betjänade honom. Inte heller vi måste hjälplöst konfrontera våra frestelser, utan Gud kallar oss ut i öknen just för att vi skall inse att det faktiskt finns hjälp att få.


”Därför skall jag locka ut henne i öknen och söka vinna hennes hjärta.” Så säger Herren om sitt folk hos profeten Hosea, och fortsätter: ”Jag skall äkta dig för evigt, jag skall äkta dig i rättfärdighet och rätt, i kärlek och förbarmande. Jag skall äkta dig i trofasthet, och du skall lära känna Herren.” (Hos 2: 14, 19-20) Gud söker oss inte för att vi redan är rättfärdiga, utan för att han älskar oss medan vi ännu är syndare.
Vår synd, våra sår och vår skam är inte ett hinder för Guds kärlek. Hans kärlek är alltid vänd mot oss, hans ansikte blickar alltid mot vårt. Det är vi som så ofta vänt oss bort från honom, som inte är öppna för att ta emot den kärlek och det själens helande och upprättande som han vill skänka oss. Det är därför han kallar oss ut i frestelsernas öken – för att avkläda oss alla våra masker, vår självtillräcklighet, för att få oss att inse att vi inte kan vinna kampen i egen kraft. Gud för oss ut i öknen, inte för att plåga oss, utan för att hjälpa oss att inse vårt behov av honom.

Genast efter sin vistelse i öknen, efter att han konfronterats med alla de frestelser som plågar oss fallna människor, så började Jesus predika att Guds rike är nära, om vi bara omvänder oss och tror på det glada budskapet. Han vill inte att vi stannar kvar i vår bortvändhet och självtillräcklighet, i vår lilla och trånga värld, vars gränser inte sträcker sig bortom vår egna horisont av vad vi tror skall tillfredsställa oss och göra oss lyckliga. Han har sett vår längtan för vad den är – vilddjur och demoner som vill dra oss bort från något långt bättre och större. Alla de själviska begär som vi jagar och som vi tror är allt vi behöver, bleknar helt i jämförelse mot det rike som Gud vill ge oss.


Öknen är förvisso en skrämmande plats, men inte en plats av ondo. Dess tomhet och öppna horisonter hjälper oss att rikta blicken uppåt, mot den stjärnbeströdda himlen som endast här framträder i hela sitt majestät. Liksom Gud en gång visade Abraham på himlens stjärnor som ett tecken på den välsignelse han hade i beredskap för honom, om Abraham bara valde att leva i tillit och tro på Gud, på samma sätt vill han föra oss ut i öknen, bort från världens alla förströelser, för att visa på ett långt rikare och mer livgivande löfte – den frihet och glädje som kommer oss till del när vi slutar gripa efter det vi tror skall tillfredsställa oss, för att istället ta emot allt som en gåva ur Faderns hand.