Inledning till vespern på Andra söndagen i fastan

Förra söndagen hörde vi om hur Jesus ensam i ute öknen i 40 dagar frestas av djävulen. Denna andra fastesöndag är scenen en helt annan. Jesus tar med sig tre av sina lärjungar – Petrus, Jakob och Johannes – och går upp på berget Tabor. Där ser de honom förvandlas. Hans kläder blir skinande vita, vitare än vad lärjungarna någonsin har sett och de ser Jesus samtala med Mose och Elia – två gestalter som vi läser om i Gamla Testamentet, två personer som förebådar Messias. Evangelisten Markus som vi följer detta år skriver inget om samtalets innehåll, men Lukas vet att de talade om Jesus förestående uttåg ur världen. Någon av lärjungarna måste ha snappat upp ord ur samtalet, och att Petrus har förstått vilka de två främmande männen är förstår vi när han erbjuder sig att göra hyddor åt dem: en åt dig, Jesus! En åt Mose och en åt Elia!

I liturgin möts dåtid och nutid och mitt eget liv vävs in i Kyrkans mysterium. I Guds ord möter jag Jesus själv. Tidebönerna hjälper oss att stiga in i Evangeliet genom att ge en snabbversion av denna söndags nyckeltext.

När vi i lördagens vesper ska sjunga Magnificat (Marias lovsång) inramas den av antifonen: Jesus tog med sig sina lärjungar och förde dem upp på ett högt berg och blev förklarad inför dem. I Bibeltexten nämns vilka tre lärjungar som Jesus tog med sig, men här sjunger vi bara om lärjungar. Det framgår inte ens om de var få eller många. Låt oss ta emot det som en inbjudan från Jesus att följa med upp på berget! Vi som vill vara hans lärjungar idag ”får plats” i det som sker på Tabor.  

På söndag morgon, har vi varit på berget ett tag. Vi har med lärjungarna blivit överväldigade av Jesu förvandling. Tänk om det alltid kunde vara så här! Med Petrus utropar vi i en antifon: Herre, det är bra att vi är med! Om du vill så kan vi bygga tre hyddor här: en åt dig, en åt Mose och en åt Elia.

På söndag kväll går vi tillsammans med Jesus ned från berget. Vid Magnificat hör vi hans ord till lärjungarna: Den syn ni har sett ska ni inte nämna för någon, förrän Människosonen har uppstått från de döda. De frågar sig vad det betyder att uppstå från de döda. Även om lärjungarna då inte förstod, så föll polletten ned så småningom. Efter Jesu uppståndelse berättar Petrus och Johannes, ögonvittnen till Jesu förklaring, frimodigt om allt som de varit med om, för vi kan inte tiga med vad vi har sett och hört (Apg 4:20). Johannes skriver: … vi såg hans härlighet, en härlighet som den ende sonen får av sin fader, och han var fylld av nåd och sanning (Joh 1:14).

Jesu förklaring är ett hoppets tecken för oss. När vi följer Jesus kan vi också få se honom förvandlad, förklarad. Det sker inte alltid som vi förväntar oss, men om vi är uppmärksamma kan vi tvärsigenom det vardagliga, det mänskliga vi möter, ana det gudomliga. Vi får en glimt av den härlighet vi är på väg till. I början av sin Regel uppmanar oss Benedikt: Låt oss öppna våra ögon för ljuset från Gud.  (RB 9) Detta kan också översättas Låt oss öppna våra ögon för det gudomliggörande ljuset. Låt oss ta emot Guds ljus, det som förvandlar oss och gör oss mer lika Jesus.

Dörren öppnas

En Fastebetraktelse av P. Fredrik Heiding S.J.

Jesus lovar att bönen ger frukt. I Lukasevangeliet hör vi honom säga: ”Be, så skall ni få. Sök, så skall ni finna. Bulta, så skall dörren öppnas. Ty den som ber, han får, och den som söker han finner, och för den som bultar skall dörren öppnas” (Luk 11:9–10).

Jesu budskap inger hopp. Det lönar sig att vara ihärdig, att enträget vända sig till Gud. Begärande böner som de kallas finns det gott om i såväl Gamla som Nya testamentet. Även ökenfäder och ökenmödrar yttrade sådana nödrop från hjärtat. Samtidigt balanseras den bedjandes kravspecifikation med insikten om att han eller hon inte kan diktera vad Gud ska göra. Man bevarar en viss frihet utifrån delbönen i Fader vår av mer överlåtelsekaraktär: ske din vilja.

Dörren öppnas, i bästa fall i alla fall. Vad är det i vårt liv som har gått i baklås? Vad är det som är angeläget att be om? Till vilket rum hoppas vi att en dörr ska öppnas? Under fastetiden finns det en möjlighet att bulta på dörren. Att på djupet längta efter att få upptäcka något på insidan, innanför porten. Vi kan avstå från något, offra oss, och samtidigt vilja tränga in bakom porten.

“The Light of the World”
av William Holman Hunt
(1827–1910). Foto: Wikimedia commons.

Saken kan betraktas från det omvända perspektivet. En målning av den brittiske konstnären William Holman Hunt (1827–1910) med titeln ”The Light of the World” betraktar relationen från ett annat håll. Målningen som finns i Keeble College i University of Oxford bygger på orden i Uppenbarelseboken: ”Se, jag står vid dörren och bultar. Om någon hör min röst och öppnar dörren skall jag gå in till honom och äta med honom och han med mig” (Upp 3:20).

Holman Hunt porträtterar Kristus stående med en lykta utanför dörren, Jesus Kristus som är världens ljus. Om man tittar noga på målningen märker man att det inte finns något dörrhandtag utåt. Det är människan inne i stugan som måste vrida på handtaget så att Jesus kan komma in. Den här gången är det Jesus som behöver bulta så att dörren öppnas.

Det är nog lättare att begära att en dörr till något annat rum ska öppnas än att släppa in någon i vårt eget hem. Kan vi tillåta att Jesus gör ett besök? Finns det något som hindrar oss?

Nu kanske någon undrar vad detta i all sin dar har med fastetiden att göra. Jo, det gäller att röja undan hinder som försvårar för Jesus att komma in – om vi utgår från Holman Hunts målning och Uppenbarelseboken. Samtidigt gäller det att rensa bort ytliga önskemål och be om det som är riktigt angeläget – om vi går tillbaka till Lukasevangeliets budskap.

Exempel på sådant som ligger i vägen är att tröstäta i stället för att bejaka själslig hunger, surfa i all oändlighet på nätet i stället för att samtala med Jesus, tycka synd om sig själv i stället för att hjälpa någon annan.

Fastetiden inbjuder kristna till att äta mindre och samtidigt be för och hjälpa andra människor. Var och en har naturligtvis sina egna fasteoffer. Huvudsaken är väl att resultatet inte blir som i Stockholms tunnelbanor där man hör en röst som säger: ”Se upp för dörrarna, dörrarna stängs.”

Jesu frestelse i öknen (Mark 1:12-15)

Den öken som Anden ledde Jesus ut i är en tomhetens och tystnades plats. En plats utan distraktioner eller möjligheter att fly undan verkligheten. Det enda som bröt tystnaden var öknens vilddjur, dessa frestelsernas demoner som ansatte Jesus och försökte förvränga hans sinne och vilja. Men han var inte ensam, inte utlämnad i sin kamp. Änglarna – budbärare och förmedlare av Gudomlig hjälp – betjänade honom. Inte heller vi måste hjälplöst konfrontera våra frestelser, utan Gud kallar oss ut i öknen just för att vi skall inse att det faktiskt finns hjälp att få.


”Därför skall jag locka ut henne i öknen och söka vinna hennes hjärta.” Så säger Herren om sitt folk hos profeten Hosea, och fortsätter: ”Jag skall äkta dig för evigt, jag skall äkta dig i rättfärdighet och rätt, i kärlek och förbarmande. Jag skall äkta dig i trofasthet, och du skall lära känna Herren.” (Hos 2: 14, 19-20) Gud söker oss inte för att vi redan är rättfärdiga, utan för att han älskar oss medan vi ännu är syndare.
Vår synd, våra sår och vår skam är inte ett hinder för Guds kärlek. Hans kärlek är alltid vänd mot oss, hans ansikte blickar alltid mot vårt. Det är vi som så ofta vänt oss bort från honom, som inte är öppna för att ta emot den kärlek och det själens helande och upprättande som han vill skänka oss. Det är därför han kallar oss ut i frestelsernas öken – för att avkläda oss alla våra masker, vår självtillräcklighet, för att få oss att inse att vi inte kan vinna kampen i egen kraft. Gud för oss ut i öknen, inte för att plåga oss, utan för att hjälpa oss att inse vårt behov av honom.

Genast efter sin vistelse i öknen, efter att han konfronterats med alla de frestelser som plågar oss fallna människor, så började Jesus predika att Guds rike är nära, om vi bara omvänder oss och tror på det glada budskapet. Han vill inte att vi stannar kvar i vår bortvändhet och självtillräcklighet, i vår lilla och trånga värld, vars gränser inte sträcker sig bortom vår egna horisont av vad vi tror skall tillfredsställa oss och göra oss lyckliga. Han har sett vår längtan för vad den är – vilddjur och demoner som vill dra oss bort från något långt bättre och större. Alla de själviska begär som vi jagar och som vi tror är allt vi behöver, bleknar helt i jämförelse mot det rike som Gud vill ge oss.


Öknen är förvisso en skrämmande plats, men inte en plats av ondo. Dess tomhet och öppna horisonter hjälper oss att rikta blicken uppåt, mot den stjärnbeströdda himlen som endast här framträder i hela sitt majestät. Liksom Gud en gång visade Abraham på himlens stjärnor som ett tecken på den välsignelse han hade i beredskap för honom, om Abraham bara valde att leva i tillit och tro på Gud, på samma sätt vill han föra oss ut i öknen, bort från världens alla förströelser, för att visa på ett långt rikare och mer livgivande löfte – den frihet och glädje som kommer oss till del när vi slutar gripa efter det vi tror skall tillfredsställa oss, för att istället ta emot allt som en gåva ur Faderns hand.

FÖRSTA SÖNDAGEN I FASTAN

Den första söndagen i fastan hör vi i Evangeliet om Jesu ensamma kamp mot frestelserna. Han är ensam där i i öknen, efter att ha döpts av Johannes i Jordan. Då hade himlen öppnat sig, Anden kommit ner som en duva och han hade hört rösten som sa: ”Du är min älskade son, du är min utvalde”. Sedan driver Anden honom ut i öknen för att han skall sättas på prov. Det är hårda prov: frestelsen att bruka makt, att pröva om tilliten till Gud verkligen håller: Hur svarar Jesus? Jo, med Skriftens egna ord.

Vad kan vi ta emot?

När vi ber tideböner är det Guds eget ord vi får ta i vår mun. Det är inte främst en intellektuell process när vi står i koret, studiet av psalmerna och Bibelns ord hör hemma på annan plats. Här, i kyrkan och i bönen, står vi inför Guds ansikte och låter texten gå igenom vår tanke, vårt hjärta och sinne. Vi låter oss fyllas av Ordet som blev kött, vi låter den helige Ande öppna tanke och minne. Vi stiger in i den bön som strömmat genom generationer från troende, i glädje och sorg, förtvivlan och lovsång. Vissa verser blir till förbön, andra uttalar jag i deras ställe som kanske just då inte förmår be. Bönen med Psaltarens ord kan ibland vara en stilla begrundan, andra dagar en jublande lovsång och ibland klagan i en till synes utsiktslös situation.

När vi sjunger, läser och ber är det en proklamation, ja, ett förkunnande av Guds ord. Profeten Jesaja ger oss ett ord från Herren:

”Liksom regnet och snön faller från himlen och inte återvänder dit förrän det har vattnat jorden och gjort den fruktbar [ … ] så skall det vara med ordet som går ut från min mun. Förgäves skall det inte vända tillbaka till mig utan att ha verkat vad jag vill, och utfört det, vartill jag har sänt ut det Jes. 55:10–11.

När vi dag efter dag, år efter år sjunger och ber Skriftens ord skapas också i oss ett vapenförråd av ord som vi kan behöv när vi griper trons sköld, med vilken vi får utsläcka den ondes alla brinnande pilar.

Den allra kortast bönen som vi alltid kan upprepa är den vers som inleder varje tidebön:
O Gud kom till min räddning, Herre skynda till min hjälp.

Den bönen kan man alltid upprepa:

Blir vi oroliga: Gud kom till min räddning.

Blir vi arga och ett dömande ord tränger sig på: Herre, skynda till min hjälp.

”Människan lever inte endast av bröd, utan av vart ord som utgår av Guds mun” sjunger vi i antifonen före och efter Marias lovsång i denna vesper.

Låt oss under den kommande fasteveckan lyssna likt Maria.

Vandring med målet i sikte

Den som börjar en vandring gör det med målet i sikte. Målet bestämmer vandringens riktning och ger även en fingervisning om hurdan terrängen kan tänkas bli. Den möda och uppoffring som är en del av vandringen får en ny innebörd genom att målet hägrar för vår inre syn. Ja, ibland kan det kännas som om det är målet som drar oss till sig snarare än att vi är på väg mot det. Innan man ger sig av är det klokt att tänka igenom packningen, läsa kartan och göra en någorlunda rimlig bedömning av de egna möjligheterna och svagheterna.

Väl på väg kan säkert mycket oväntat dyka upp – hisnande utsikter, öppna vyer och betagande landskap men även mörka och svårgenomträngliga partier. Ojämna stigar som gör att man snubblar och faller och kanske frestas att misströsta och tänka ”nej, det här är alldeles för svårt för mig, jag vänder hem igen”. Men i misströstans dunkel gör tanken på slutdestinationen sig påmind och får oss att resa oss upp och fortsätta gå. Kanske med ett eller annat skrubbsår men troligen också med förnyad insikt.

Fastetiden är en sådan vandring och den helige Benedikt är en god och erfaren vandringsman att ha till sällskap. För honom är målet och riktningen under fastetiden glasklart: den heliga påsken. Inte enbart den årliga påskfesten utan långt mera än så, Kristus själv är vårt mål och den vi skall ställa in kompassnålen efter.

En kortare tur kan man gå utan ansträngning men en längre vandring kan komma att kräva mer av den som går. Benedikt uppmanar oss att avstå från ”litet mat, dryck, sömn, prat och skämt”. Inte för att detta skulle vara något ont, utan med insikten om att vår packning inte bör vara alltför tung. Det är som om han vill få oss att gå med iver. Två gånger i Regelns kapitel om fastetiden talas om glädje och dessutom om längtan och förväntan. Nej, det är sannerligen ingen trög och dyster vandring Benedikt manar oss till. Snarare andas hans ord en entusiasm som är smittsam.

Dock, som den erfarne vandringsman han är vet Benedikt att ivern riskerar att slå över i högmod eller prestation. Att finna det rätta måttet är inte alltid så enkelt som det till en början kan verka. Vandringen är ingen tävling utan vi går tillsammans och får hjälpa och uppmuntra varandra. Då kan det vara vist att anförtro en klok medvandrare vad jag just i år önskar att plocka bort från packningen. Så kan vi hjälpas åt att bära såväl bördor som längtan och förhoppning.

Den helige Augustinus, även han en erfaren vandringsman, uppmuntrar oss att sjunga medan vi vandrar. Sången under vägen blir som en övning inför det stora jublet vi blir en del av framme vid målet, påskfesten. Med ps. 51 får vi om och om igen stava på orden ”Förbarma dig Gud i din nåd. Skapa i mig, Gud, ett rent hjärta. Ge mig en ny och stadig ande.” Vi är små, otillräckliga och ostadiga och i behov av Guds nyskapande förbarmande. Och som ett svar kommer Guds försäkran till oss ur ps. 91 ”Han täcker dig med sina vingar, under dem finner du tillflykt, hans trofasthet är sköld och skydd.” Ja, vi är förvisso små, men också oändligt älskade. Just därför kan vi erkänna vår svaghet och öppna oss för det nya liv vi får ta emot.

Låt oss med denna växelsång börja fastetidens vandring mot påskfesten. Och låt oss aldrig glömma att vi vandrar tillsammans, i den helige Andes glädje.

Askonsdag

Fastetiden har börjat. Igår var det en vanlig tisdag – idag är det askonsdag.

Liturgin ändrar karaktär och för oss snabbt in i denna kyrkoårstid. Det märks redan i inledningen till tidebönerna: Från och med idag sjunger vi inget Halleluja. Det kräver närvaro att bromsa in i tid.

Psalmerna vi ber i askonsdagens vesper är desamma som varje onsdag, men därefter får tidebönen en tydlig fasteton. Här finns allvar – och glädje. Responsoriet, med text ur Ps 91:4, påminner oss om Guds beskydd, för fastetiden är inte en ökenvandring i ensamhet, utan framför allt en tid då vi intensivt söker Guds närvaro.

I hymnen lägger vi fram våra föresatser och ber Gud ge kraft och välsigna oss. Vårt mål är påsken, och glädjen över Kristi uppståndelse följer oss också under dessa 40 dagar. Vi sjunger om denna helga fastetid och kan låta tanken vandra till både platser och tider där vi erfar Guds helighet.

I dagen evangelium (Matt 6:1–6, 16–18) påminner Jesus oss om tre övningar för fastetiden: Ge, be och fasta. Inget av detta ska vi göra för att få beröm av andra, utan det är bättre om vi ger, ber och fastar i det fördolda. Vår himmelske Fader ser – det räcker. Som antifon till Magnificat (Marias lovsång) upprepar vi orden ur evangeliet om hur vi generöst ska dela med oss.

…vandringen fram emot den heliga påsken

Nu börjar vi än en gång, med den andliga längtans glädje, vandringen fram emot den heliga påsken, som den helige Benedikt säger i kapitel 49 i Regeln.

När fastetidens 40 dagar inleds på askonsdagen gör vi det tillsammans med och som en del av hela Kyrkan. Vi tänker på Guds folk som lämnade slaveriet och vandrade genom öknen mot friheten. Vi minns hur Mose och Elia fastade och hur Jesus frestades i öknen innan han började förkunna Guds rike.

Fastan är alltså en reningens och förnyelsens tid. ”Du är barmhärtig Herre, och avskyr ingenting av det du skapat…” Så börjar askonsdagens liturgi. Det är under barmhärtighetens tecken vi låter Kristus förnya och hela fördjupa våra liv. Man skulle kunna kalla det en skola i urskiljning: en övning att skilja mellan ont och gott, oväsentligt och nödvändigt, ljus och mörker.

Varje år inbjuds vi till denna tid av reflektion över vår tro och vårt liv. Den liturgi som vaskats fram under Kyrkans historia hjälper oss att slå ner på takten. Texterna präglas av större allvar och vi utmanas till att tänka över:

Vad söker jag?

Behöver jag släppa taget om något som leder mig mot något jag egentligen inte vill? 

Ger jag för mycket av min tid åt sådant som fyller mig med tomhet,

och för litet tid åt sådant som ger glädje och kraft åt min längtan?

Fastetiden är just ett tillfälle att ge sådana frågor och tankar utrymme. Med dem följer att min innersta längtan kan fördjupas, kanske från att ha varit ett återkommande gnagande ”det tar jag itu med sedan”,

till att ”NU tar jag ut ett nytt riktmärke för mitt liv”.

Jag kan välja, det är möjligt att finna liv, ja välja livet.  

Men vad innebär det?

I kollektbönen söndagen före askonsdagen, den 6:e söndagen under året, angavs tonen för den förestående fastetiden:

”Gud, du som vill komma till dem

som har ett redligt och uppriktigt hjärta,

gör oss genom nåden sådana

att du kan bo i oss…”    

Fastetiden vill vara den eftertänksamhetens tid som hjälper oss att se ärligt på oss själva: Vad hindrar Jesus att bo i mig?

 ”Kasta bort ifrån er alla de överträdelser genom vilka ni har syndat och skaffa er ett nytt hjärta och en ny ande” säger profeten Hesekiel i slutet av kapitel 18…”Vänd om, så får ni leva.”

Och under fastan får vi svara: ”Ja Herre, jag vänder mig bort från upptagenheten av mig och mitt, och kommer till dig. Och Herren svarar genom Hesekiel:

Jag ska ge er ett nytt hjärta och låta en ny ande komma in i er. Jag ska ta bort stenhjärtat ur er kropp och ge er ett hjärta av kött. Hes 36:26

Det är Herrens löfte när vi under fastetiden bemödar oss om att vända oss bort från det onda, trånga och snåla. Vi får göra Manasses bön (vers 11) till vår:

”Nu böjer jag knä i mitt hjärta och ber dig att visa din mildhet.”

S. Scholastikas Högtid

Den 10 februari firar vi högtid i klostret: det är den helige Scholastikas dag. Hon, den helige Benedikts syster, är ett föredöme för oss i tillit och i förtröstan på Guds stora kärlek och omsorg. Det berättas om att de två syskonen möttes en gång om året. Vi ett sådant tillfälle ville inte Scholastika avsluta samtalet fastän det var sent, utan bad sin bror att de skulle få fortsätta tala om ”det himmelska livets glädje”. Benedikt blev förskräckt och sa att han på några villkor kunde stanna utanför klostret under natten. Då böjde Scholastika sitt huvud i bön, och fastän det var klart väder och inget moln syntes på himlen, började det strax blixtra, åskan gick och ett våldsamt skyfall gjorde det omöjligt att lämna huset.

”Syster, vad är det du har gjort?” utropade Benedikt, och hans syster svarade: ”Jag bad dig, och du ville inte höra på mig. Då bad jag min Herre, och han hörde mig”. Så kunde de tala om sina erfarenheter av det andliga livet och styrka varandra ända till morgonen. Slutsatsen som vi kan läsa i boken om den helige Benedikts liv är: ”Hon förmådde mer som älskade mer”.

Under denna dag har vi bett för alla som vigt sitt liv till Gud att vi ska leva i trohet till Evangeliet och bära vittnesbörd om Guds kärlek.

Vi har bett för dem som erfar längtan att ge sitt liv till Herren, att de ska kunna uppfatta kallelsen och få mod att svara ja.

Vi har bett om att vi alla ska kunna dela trons glädje och mysterium med varandra, liksom för alla familjer om goda relationer och helande av det som brustit.

Välkommen att be denna vesper med oss.

Vi planerar att under fastetiden lägga ut texter till hjälp att lyssna till Herren under denna viktiga tid. Varje lördag kan du, under fastan, via denna vår hemsida be varje söndags vesper med oss.

Tredje Söndagen under året

Den tredje söndagen under året har påven Franciskus uppmanat oss att särskilt ge uppmärksamhet åt Guds ord. I det Apostoliska brevet Aperuit illis, som publicerades i september förra året kan vi läsa:

”Vi behöver tränga in i den heliga Skrift om inte hjärtat ska förbli kallt och ögonen slutna, invecklade som vi är i otaliga former av blindhet”.

Dess ord berör oss alla som vill följa Kristus, Ordet som blev kött.

Han drar oss till sig, vi möter honom, vill följa honom, och inspireras av orden i The sources of Taizé om

”att låta Kristus stiga ner i djupet av vår varelse… Han skall genomlysa vårt förstånd och vårt hjärta, han skall nå våra kroppar ända till vår innersta varelse…”

Herrens dop

Efter epifania firar vi Jesu dop: också det är ett uppenbarande av vem Jesus är.

Han kommer till Johannes Döparen vid Jordanfloden för att låta döpa sig. När han steg upp ur vattnet såg han himlen dela sig och Anden kom över honom som en duva. Då hördes en röst från himlen: ”Du är min älskade son, du är min utvalde”. Guds Ande vilade över honom, och ledde hans väg: ut i öknen, till Galiléen, Jerusalem, Golgota… Varje steg Jesus tog på denna jord förvandlade vårt mörker till ljus. Ända fram till korset, där livet vann seger som räcker ända till tidens slut.

Herrens JA till oss är starkare än alla nej som vill begränsa livet. Genom dopets vatten har han tagit emot oss i ett oupplösligt förbund. Varje vattendrag, varje droppe kan påminna oss om detta livsförbund.

6 januari – Epifania

Det står om de vise männen att ”de tog en annan väg hem” efter att de hyllat den nyfödde Konungen. Evangeliet säger att det var för att undkomma Herodes vrede. Men kanske hade de fler anledningar till att ta en annan väg tillbaka till hemlandet? Att ta en annan väg hem är inte nödvändigtvis en geografisk förändring utan desto mera att det inre landskapet fått nya perspektiv och orienteringspunkter.  Mötet med Kristus ger oss alltid möjligheten att se på tillvaron med nya ögon.

Vad är det i ditt och mitt liv som Han vill kasta sitt ljus över just nu? Drömmar, förhoppningar, oro, frågor – allt får vi hålla fram till Honom och be om ljus och vägledning. Om vi upplever att svaren dröjer kan det vara klokt att påminna sig om att varken de vise männen eller senare lärjungarna mötte Kristus där de mest förväntade sig det. Han kom dem till mötes i ett stall, vid strandkanten, på vägen, som den lyssnande medmänniskan, ja, som den som delade deras villkor i såväl sorg som glädje. Utmaningen till oss är att känna igen Honom, när och på den plats Han vill uppenbara sig för oss.

”Du har sagt till mitt hjärta: ’Sök mitt ansikte’.
Ditt ansikte, Herre, söker jag.
Dölj inte ditt ansikte för mig.” (Ps. 27)

Nyårsdagen, Guds Moder Marias högtid

Det har aldrig hänt förr, och det kommer inte att ske igen:

Gud blev människa,

Ordet har blivit kött,

han vandrade som människa bland människor. Det skedde ”när tiden var inne”. Ingen kunde räkna ut när det skulle ske, heller inte på vilket sätt.

”Idag firar vi Guds Son, den av naturen välsignade, som kommer till oss genom Modern, välsignad av nåd”: så sade påve Franciskus i predikan denna dag.

På tröskeln till det nya året står Maria, den utvalda, som sade sitt Ja till en obegriplig kallelse. Hon är välsignad, full av nåd, helt fylld av Guds kärlek. Detta var så genomgripande att hon i den lauretanska litanian anropas som:

”Den gudomliga nådens moder,

Du det goda rådets moder,

Orsak till vår glädje”.

Med denna goda Moder får vi gå in i det nya året och vänta allt från Herren.

Hon röjer väg för oss när det tycks svårframkomligt, och viskar till oss, som hon gjorde redan vid bröllopet i Kana:

”Gör det han säger åt er”… Allt vad Jesus säger skall ni göra! Joh.2:5

Heliga Maria, Guds moder, till dig viger vi det nya året. Du, som vet hur man begrundar och bevarar i hjärtat, ta hand om oss. Välsigna vår tid och lär oss att finna tid för Gud och för våra medmänniskor. Vi ropar till dig: Heliga Guds Moder!

JULDAGEN

”Och Ordet blev kött och bodde ibland oss.”

Är det möjligt att förstå att Gud, alltings Skapare, låter sig födas som ett värnlöst barn?

Vi behöver inte skämmas om vi har svårt att förstå och ta till oss detta. I mer än tvåtusen år har människor mediterat över det ofattbara. Dagens Introitus är på en gång högtidligt och dansant medan J.S Bach låter orden Et incarnatus est i H-mollmässans Credo formas över en ömsint och nästan trevande linje av toner. Mysteriet kan aldrig uttömmas.

Hör vad Irenaeus av Lyon säger:
”Guds Ord tog sin boning i människan och blev Människoson för att vänja människan vid att få insikt om Gud och vänja Gud vid att bo i människan, i enlighet med Faderns goda vilja.” (Irenaeus av Lyon, Adversus haereses)

Smaka på orden – varsamt och med eftertanke – vi behöver vänja oss vid Gud, men Gud behöver också vänja sig vid människan.

Någon som du och jag har aldrig funnits tidigare, alla människor bär en egen unicitet. Gud låter sig inte endast födas en gång i Betlehem utan ständigt på nytt i varje människas själ. Inkarnationen är på en gång fullbordad genom Jesu jordiska liv och samtidigt ständigt pågående i oss var och en. Vi får vänja oss vid att få insikt om Gud och Hans plan för oss och – vilken salig tanke – låta Gud vänja sig vid att bo i just oss.

Gud som är rik på barmhärtighet tvingar sig inte på oss utan stiger varsamt och försiktigt ner i vårt inre.

”Guds Ord tog sin boning i människan och blev Människoson för att vänja människan vid att få insikt om Gud och vänja Gud vid att bo i människan” – vi har all anledning att förundras, tacka och gå framtiden till mötes med hopp.

Kära Vänner!

Just nu kan vi inte öppna för deltagande i mässor och tideböner, i enlighet med Stiftets beslut i virustider.

Tack för din förståelse. Var viss om att vi ber för dig!

Varje år får vi i fastetiden reflektera över vår tro och vårt liv. I år inbjuder vi er att tillsammans med oss under dessa 40 dagar be och begrunda och i “den andliga längtans glädje, vandra fram emot den heliga påsken”. Under kategorin FASTAN 2021 kommer vi att publicera betraktelser tisdagar och torsdagar och på lördagen/söndagen kan ni delta i vår vesper.

23 december

”O Immanuel,

vår konung med den nya lagen,

du Frälsare som folken längtat efter:


kom och fräls oss, Herre vår Gud.”

På tröskeln mellan det vi längtar efter och uppfyllelsen av vår längtan.

Där står vi idag.

Och djupast sett är det där lever vi hela vårt liv.

Som Dag Hammarskjöld uttrycker det är nuet både en frukt av det förflutna och havande med framtiden – och på ett förunderligt sätt alltid i evigheten.

Så låt oss vara uppmärksamma på nuet.

Här, och bara här, kan vi ta emot Immanuel, Gud med oss.