Herrens dop

Efter epifania firar vi Jesu dop: också det är ett uppenbarande av vem Jesus är.

Han kommer till Johannes Döparen vid Jordanfloden för att låta döpa sig. När han steg upp ur vattnet såg han himlen dela sig och Anden kom över honom som en duva. Då hördes en röst från himlen: ”Du är min älskade son, du är min utvalde”. Guds Ande vilade över honom, och ledde hans väg: ut i öknen, till Galiléen, Jerusalem, Golgota… Varje steg Jesus tog på denna jord förvandlade vårt mörker till ljus. Ända fram till korset, där livet vann seger som räcker ända till tidens slut.

Herrens JA till oss är starkare än alla nej som vill begränsa livet. Genom dopets vatten har han tagit emot oss i ett oupplösligt förbund. Varje vattendrag, varje droppe kan påminna oss om detta livsförbund.

6 januari – Epifania

Det står om de vise männen att ”de tog en annan väg hem” efter att de hyllat den nyfödde Konungen. Evangeliet säger att det var för att undkomma Herodes vrede. Men kanske hade de fler anledningar till att ta en annan väg tillbaka till hemlandet? Att ta en annan väg hem är inte nödvändigtvis en geografisk förändring utan desto mera att det inre landskapet fått nya perspektiv och orienteringspunkter.  Mötet med Kristus ger oss alltid möjligheten att se på tillvaron med nya ögon.

Vad är det i ditt och mitt liv som Han vill kasta sitt ljus över just nu? Drömmar, förhoppningar, oro, frågor – allt får vi hålla fram till Honom och be om ljus och vägledning. Om vi upplever att svaren dröjer kan det vara klokt att påminna sig om att varken de vise männen eller senare lärjungarna mötte Kristus där de mest förväntade sig det. Han kom dem till mötes i ett stall, vid strandkanten, på vägen, som den lyssnande medmänniskan, ja, som den som delade deras villkor i såväl sorg som glädje. Utmaningen till oss är att känna igen Honom, när och på den plats Han vill uppenbara sig för oss.

”Du har sagt till mitt hjärta: ’Sök mitt ansikte’.
Ditt ansikte, Herre, söker jag.
Dölj inte ditt ansikte för mig.” (Ps. 27)

Nyårsdagen, Guds Moder Marias högtid

Det har aldrig hänt förr, och det kommer inte att ske igen:

Gud blev människa,

Ordet har blivit kött,

han vandrade som människa bland människor. Det skedde ”när tiden var inne”. Ingen kunde räkna ut när det skulle ske, heller inte på vilket sätt.

”Idag firar vi Guds Son, den av naturen välsignade, som kommer till oss genom Modern, välsignad av nåd”: så sade påve Franciskus i predikan denna dag.

På tröskeln till det nya året står Maria, den utvalda, som sade sitt Ja till en obegriplig kallelse. Hon är välsignad, full av nåd, helt fylld av Guds kärlek. Detta var så genomgripande att hon i den lauretanska litanian anropas som:

”Den gudomliga nådens moder,

Du det goda rådets moder,

Orsak till vår glädje”.

Med denna goda Moder får vi gå in i det nya året och vänta allt från Herren.

Hon röjer väg för oss när det tycks svårframkomligt, och viskar till oss, som hon gjorde redan vid bröllopet i Kana:

”Gör det han säger åt er”… Allt vad Jesus säger skall ni göra! Joh.2:5

Heliga Maria, Guds moder, till dig viger vi det nya året. Du, som vet hur man begrundar och bevarar i hjärtat, ta hand om oss. Välsigna vår tid och lär oss att finna tid för Gud och för våra medmänniskor. Vi ropar till dig: Heliga Guds Moder!

JULDAGEN

”Och Ordet blev kött och bodde ibland oss.”

Är det möjligt att förstå att Gud, alltings Skapare, låter sig födas som ett värnlöst barn?

Vi behöver inte skämmas om vi har svårt att förstå och ta till oss detta. I mer än tvåtusen år har människor mediterat över det ofattbara. Dagens Introitus är på en gång högtidligt och dansant medan J.S Bach låter orden Et incarnatus est i H-mollmässans Credo formas över en ömsint och nästan trevande linje av toner. Mysteriet kan aldrig uttömmas.

Hör vad Irenaeus av Lyon säger:
”Guds Ord tog sin boning i människan och blev Människoson för att vänja människan vid att få insikt om Gud och vänja Gud vid att bo i människan, i enlighet med Faderns goda vilja.” (Irenaeus av Lyon, Adversus haereses)

Smaka på orden – varsamt och med eftertanke – vi behöver vänja oss vid Gud, men Gud behöver också vänja sig vid människan.

Någon som du och jag har aldrig funnits tidigare, alla människor bär en egen unicitet. Gud låter sig inte endast födas en gång i Betlehem utan ständigt på nytt i varje människas själ. Inkarnationen är på en gång fullbordad genom Jesu jordiska liv och samtidigt ständigt pågående i oss var och en. Vi får vänja oss vid att få insikt om Gud och Hans plan för oss och – vilken salig tanke – låta Gud vänja sig vid att bo i just oss.

Gud som är rik på barmhärtighet tvingar sig inte på oss utan stiger varsamt och försiktigt ner i vårt inre.

”Guds Ord tog sin boning i människan och blev Människoson för att vänja människan vid att få insikt om Gud och vänja Gud vid att bo i människan” – vi har all anledning att förundras, tacka och gå framtiden till mötes med hopp.

23 december

”O Immanuel,

vår konung med den nya lagen,

du Frälsare som folken längtat efter:


kom och fräls oss, Herre vår Gud.”

På tröskeln mellan det vi längtar efter och uppfyllelsen av vår längtan.

Där står vi idag.

Och djupast sett är det där lever vi hela vårt liv.

Som Dag Hammarskjöld uttrycker det är nuet både en frukt av det förflutna och havande med framtiden – och på ett förunderligt sätt alltid i evigheten.

Så låt oss vara uppmärksamma på nuet.

Här, och bara här, kan vi ta emot Immanuel, Gud med oss.

22 december

O folkens Konung, store Fridsfurste,

Du har brutit ner skiljemuren

som stod emellan Gud och oss

Kom att frälsa människan

som Du danat av jorden.

Det lilla Jesusbarnet i stallets krubba – vars späda hand inte förmådde mer än att greppa om sin moders utsträckta finger och som kunde kommunicera endast med skrik och gråt – han har genom att träda in i sin skapelse redan som konung dragit ut i strid mot mörkrets makter. Den fridsfurste som Israels folk längtade efter har greppat sina vapen och utstött sitt härskri. Vapnen i hans hand är ödmjukhet och ringhet, och rösten som uppmanar till strid talar ord av förlåtelse och frid.

Låt oss lyssna till Jesu uppmaning att själva bli som barn – lika tillitsfulla och små som han, lika överlåtna åt Faderns vilja – så att vi tillsammans med honom kan greppa fridens vapen och kämpa för hans rike.

Kom, Herre Jesus – Kom, du fridens konung. Ta din boning i våra hjärtan och forma oss till din avbild.

21 december

O Soluppgång, Guds härlighets återsken

och rättfärdighetens sol

kom att lysa över dem som sitter

i mörkrets våld och dödens skugga

På årets mörkaste dag kommer Jesus Kristus, soluppgången till oss.

Plötsligt märker vi hans stilla närvaro som lyser upp vårt mörker.

Kom till mig – jag är alltid med dig, i dina svårigheter, i ditt mörker, i din natt.

Du är inte ensam.

Jag är med dig alla dagar till tidens slut. (Matt. 28:20b)

20 december – fjärde Advent

I Uppenbarelseboken 3:7, som ansluter till profeten Jesajas ord i kapitel 22:22, kan vi läsa:

”Så säger den helige, den sannfärdige, han som har Davids nyckel, han som öppnar så att ingen kan stänga och stänger så att ingen kan öppna”.

I begrundan av Guds ord har detta i liturgin blivit den O-antifon vi sjunger idag:

O Davids nyckel, du helige och sannfärdige,

du öppnar, och ingen kan tillsluta,

du tillsluter, och ingen kan öppna,

Kom att ur fångenskapen föra dem,

som sitter i mörker och i dödens skugga.

Vi fortsätter att be om befrielse, tillsammans med dem som, genom tiderna, sökt GUD. Generation efter generation har givit röst åt mänsklighetens längtan ut ur mörker och fångenskap.

Han har lovat att vara med oss i dödsskuggans dal,

och att lyfta av rädslan och föra oss ut i den frihet som Kristus skänker.

När vi varje dag ber: ”Gud, kom till min räddning, skynda till min hjälp”…

upptäcker på nytt och på nytt att Kristus ordlöst säger till oss:

 ”Se, jag har ställt en dörr öppen för dig som ingen kan stänga” Upp 3:8.

19 december

O Jesse telning, du står som ett banér för folken,

inför dig tiger konungar i förundran,

dig tillhör jordens alla folk.

Kom till vår frälsning, träd fram i glans,

o Herre, dröj inte.

Skärtorsdagsvaka i kapitelsalen

Dagens O-antifon anknyter till Profeten Jesajas bok, kapitel 11, som beskriver det skott som skall skjuta upp ur roten till Israels avhuggna stam. Läs gärna hela kapitel 11 denna dag. Vi känner igen den kommande Fridsfursten i texten.

I Jesaja 43:19 står:

Se, jag gör något nytt.

Redan nu visar det sig.
Märker ni det inte?

Det är inte hopplöst, något spirar.

Låt oss öppna våra ögon och öron för det nya som spirar och växer.
    

Och gör gärna sällskap med oss systrar: vi uppmanas att idag gå ut och söka en gren som redan börjat skjuta knopp, varsamt (!) skära av och ta med denna gren in, sätta den i vatten och förundras när livet spirar!

18 december

O Adonai, Gud som leder Israel,

du uppenbarade dig i den brinnande busken

och gav din lag på Sinai berg:

kom och förlossa oss,

du vår tillflykt och starkhet.

Den brinnande busken – Tabernaklet i Sankta Marias kyrka

Guds kärlek till människorna går som en röd tråd genom hela historien. När Herren uppenbarar sig i en brinnande busken för Mose ute i öknen, är det för att han har hört sitt folks klagan och sett hur det lider i Egypten. Han står inte ut med vad folket får utstå och därför stiger han ned: Jag är här! Och han för själv folket ut ur slaveriet för att sluta ett förbund med det. Ute i öknen ger han Israel Lagen. Inte för att folket ska gå in under ett nytt slaveri (under Gud), utan för att garantera den av Gud skänkta friheten. Guds livsregler ska hålla folket fritt för väggemenskapen med Gud.

I Jesus har denna kärlekens och frihetens lag fått ett ansikte. Han har uppfyllt hela lagen för att rädda oss ur döden.

Också idag får vi be som folket i Egypten: Kom och befria oss, Herre! För oss ut ur själviskhetens och tomhetens slaveri. Var du vår tillflykt och starkhet och för oss in i Guds barns frihet.

17 december

O eviga Vishet,

du som har utgått från den Högstes mun

du når från världens ena ände till den andra,

och styr allting med ditt blotta ord:

kom för att lära oss vishetens väg.

På profeternas tid väntade och längtade hela Israels folk efter den Messias som skulle komma. De väntade sig en härskare som i triumf och med världslig makt skulle besegra deras fiender – men de fann ett fattigt och värnlöst barn som låg lindat i en enkel krubba. Den Messias som kom för att frälsa och befria sitt folk ställde deras föreställningar på huvudet, och lät deras världsliga och förnuftiga vishet komma till korta.

Också vi väntar och söker efter den som skall befria oss ur vår egen vilsenhet och tomhet, efter att den Herre som styr allt med sitt blotta Ord skall visa oss vägen till frihet. Vi vet att Guds vägar är högt över våra vägar, och att hans vishets tankar sträcker sig långt utöver våra egna, men trots det tänker och handlar vi – liksom Israeliterna gjorde för så länge sedan – ofta som om vi kunde greppa Honom med vårt mänskliga förnuft.

Men för den som låter den inre monologens snusförnuftiga röst tystna – och i hjärtats stillhet istället lyssnar med öppet sinne – så talat Guds vishets Ord genom allt som är och sker omkring oss, genom den värld Han har skapat och alltjämt styr.

Är vi beredda att öppna oss för den Herre som stilla och försynt redan är mitt ibland oss? Vågar vi låta överraskningarnas Gud skaka om oss och ställa våra föreställningar om Honom på huvudet?

Tredje Advent

Liturgin är ivrig.

Trots att advent är en tid av bot och besinning är det som om liturgin inte riktigt kan hålla sig utan springer i förväg. Skyndar fram och ropar till oss genom dagens introitus: Gläd er! Än en gång säger jag, gläd er alltid i Herren.

En uppmaning, likt ett eko av det stora glädjebudskapet vi kommer att höra i julnatten.

Tid för bot och tid för glädje. Samtidigt.

Så som vårt liv ofta är: Oro, ensamhet, rädslor och svårigheter blandas med förväntan, glädje, gemenskap och tröst. Det är sällan enbart det ena eller det andra. Det ser vi i vardagen, och kanske ännu tydligare när vi ser tillbaka på vårt livs årsringar. Kanske är det just i denna spänning vi växer som människor.

Så dagens liturgi som så ivrigt skyndade i förväg nöjer sig inte med att stanna framme vid målet utan vänder tillbaka till oss med hoppet och säger: Fatta mod ni små, var inte rädda. Se er Gud kommer.

Så låt oss fatta mod och fortsätta vägen framåt. Då sker undret, redan på långt håll får Fadern syn på oss, springer oss till mötes och omfamnar oss. (Jfr. Luk. 15:20)

Se vår Gud kommer, var inte rädda.

Jungfru Marias utkorelse och fullkomliga renhet

Improvisation över hymnen Alma Redemptoris Mater

I den sjätte månaden blev ängeln Gabriel sänd från Gud till en ung flicka i staden Nasaret i Galileen.

”Var inte rädd, Maria, du har funnit nåd hos Gud. Du skall bli havande och föda en son och du skall ge honom namnet Jesus.” Luk 1:26, 30

Bernhard av Clairvaux skriver:

Skynda dig, jungfru, att svara. Ge nu ditt svar till ängeln och genom ängeln till Gud. Svara ett ord, och ta emot Ordet. Säg ditt ord, och bli havande med Guds Ord. Säg ett flyktigt ord, och ta emot det eviga Ordet. [—] Här kommer han som alla folk har längtat efter, han knackar på din dörr.

”Se, jag är Herrens tjänarinna. Må det ske med mig som du har sagt.” Luk 1:38

Vi tackar jungfru Maria för hennes ja och sjunger i kommunion-antifonen:

Gloriosa dicta sunt de te, Maria: quia fecit tibi magna qui potens est.

Härliga ting har sagts om dig, Maria, ty den Mäktige har gjort stora ting med dig!

Lekfullhet

Nyligen kom boken ”Lek för Guds skull” – lekfullhetens kreativitet, dygder och laster” av jesuitpater Fredrik Heiding ut. För att få bredd bland representanterna för lekfullhetens väsen och nödvändighet bad han att några systrar skulle medverka med sina tankar och erfarenheter.

Så här beskrivs boken:

Vad har fyraårige Melchior, skådespelaren Pia Johansson och tre benediktinsystrar gemensamt? De tycker alla om att leka. I denna bok berättar de om olika sätt att leka både som barn och vuxna. Utöver dessa samtal ges i boken också en teoretisk framställning om kreativitet och lekfullhet ur filosofisk, kulturell och teologisk synvinkel.

I de olika kapitlen behandlas ett brett spektrum av frågor: Är skämtsamhet en moralisk dygd? Vilka laster och synder kan lekfulla människor falla för? Kan gudstjänstlivet betraktas som en lek? Varför är heliga dårar kontroversiella? Är Gud lekfull? Hade Jesus humor?

Boken presenterar en lekens teori och praktik, en vision om att det är möjligt att vara lekfull i livets alla situationer, till och med när lidandet och döden drabbar oss. Leken, visar det sig, är på djupaste allvar.

Andra Advent

Den andra söndagen i Advent inleds gudstjänsten med ingångsmusik som ljuder som en trumpetstöt ur orgeln, och vi systrar sjunger:

Du folk som bor på Sion, se Herren kommer för att rädda folken. Ni skall få höra hans   röst och era hjärtan skall glädja sig.

Och vad säger Herren?

Profeten Jesaja vet, han skriver: ”Trösta, trösta mitt folk, säger er Gud. Ge nytt mod åt Jerusalem, kungör att hennes träldom är över…” Jes. 40

Så detta är advent: att vår träldom och vedermöda är slut! Johannes Döparens röst når oss: ”Bered väg för Herren i öknen… Allt ojämnt ska jämnas, vad oländigt är skall bli slät mark…”

Just så sjunger vi:
”Bereden väg för Herren! Berg sjunken, djup stån opp!”

Herren kommer för att rädda oss ur träldom och vedermöda, undan mörker och ondska. Han vill göra det som blivit krokigt i våra liv rakt, befria oss från bördor som är omöjliga att bära. I stället ”för han sin hjord i bet som en herde. Han samlar lammen i sin famn och bär dem i sina armar, och sakta för han moderfåren fram.”

Men Han befriar oss inte från bördan att vara människa – den kan vara nog så tung att bära. Men han kommer för att bära den med oss.

”Gud blir liten för att vi ska kunna fatta honom” skriver Benedikt XVI. ”På så sätt får vi människor en motprincip till högmod och till självförgudning. Han kommer som en som berör vårt hjärta.”

Det är Guds mysterium att Han stiger ner för att befria och helar genom sin Närvaro.

 Vi är inte längre ensamma.

Första Advent

Nu får vi ta steget in i Adventstiden och ett nytt kyrkoår. Mässan den första Advent inleds med Introitus som lyder:

”Till dig Herre upplyfter jag min själ; Min Gud, på dig förtröstar jag. Låt mig inte komma på skam, låt inte mina fiender fröjda sig över mig. Nej, ingen kommer på skam som hoppas på dig”.

När du och jag ber: Till dig Herre upplyfter jag min själ…drar vi liksom med oss den värld vi är en del av. Och Herren svarar med löftet att ingen ska behöva sakna hans nåd, hans hjälp, tröst och godhet.

Under Adventstiden riktas våra blickar på ett särskilt sätt till Jungfrun Maria. Vi ser hennes JA till Gud, till ett, för mänskligt förstånd, omöjligt uppdrag. I detta JA finns också ett nej till det onda, till förtryck av mänsklig värdighet, maktfullkomlighet och förminskning av oss själva och andra.

Det är som om hon vill säga: ”Ni är alla ljusets barn. Ni tillhör inte natten eller mörkret” jmfr 1 Tess 5:5 Genom Kristi ankomst i världen, har fått del av ett oförstörbart liv.

Denna Advent blir annorlunda för många, som för nästankärlekens skull måste avstå från gudstjänster i kyrkan. Låt oss under denna tid be om ännu djupare kärlek till Kristus i Ordet. Det är ju vad Advent betyder; väntan på Kristi Ankomst: Han är Ordet som blev kött, som blev människa.

Han är inte långt borta från någon enda av oss.

Låt oss tänka på det när vi tänder det första adventsljuset:

Kom Herre Jesus: Kom in i mitt hjärta och gör det till en värdig boning för dig.

Kom Herre Jesus till din Kyrka och låt henne fyllas av kärlek och vishet

Kom Herre Jesus in i din värld, så att den blir en plats för varje människa att

   … där hon kan växa i tro, hopp och kärlek.