Under hela fastetiden i år har vi glädjen att få ha pater Albert Schmidt OSB från Kloster Beuron i södra Tyskland i här i vår gemenskap. I dag, andra söndagen i fastan, gav han oss tankar om vad som skedde vid Kristi förklaring… och hur sömniga lärjungar kan bli väckta lärjungar.
”Petrus och hans följeslagare hade somnat in”(Luk 9:32): Det är vad vi hör i dagens evangelium. Vid Jesu förklaring hör Petrus och hans följeslagare inte allt som händer. När de vaknar upp ser de Jesus i ljus och två män som står bredvid honom. Mötet är nästan över. Petrus förstår ingenting, men känner det extraordinära. Han vill förlänga det vackra ögonblicket och hålla fast Jesus, Mose och Elia. Evangelisten ursäktar hans förslag att bygga tre hyddor åt dem: Han visste inte vad han sa.
Mysteriet låter sig inte förfogas över. Det väsentliga undanhålls Petrus. Följden är att han framstår som en slät figur. Men Petrus sömn skyddar inte bara hemligheten utan även honom själv. Alltför länge skulle han inte ha kunnat uthärda synen av Jesu härlighet och förmodligen inte heller samtalet om Jesu slut. I sinom tid kommer han att få klarhet och förstå – inte nu, utan senare (jfr Joh. 13:7). Men redan nu får han en upplysning: ”Denne är min utvalde Son, på honom skall ni lyssna. ”
Vid ytterligare två tillfällen i nya Testamentet sover Petrus.
Jesus vakar och ber i Getsemane. Han har talat till lärjungarna om sin avgrundsdjupa sorg och bett dem att förbli hos honom och vaka. Det kan de inte. Jesu besvikelsen över Petrus hör vi: ”Simon, sover du? Kunde du inte hålla dig vaken ens en timme?”(Mark 14:37). Men Jesus vet att anden är villig, men att köttet är svagt – och han säger det. Att han strax därefter finner lärjungarna sovande igen gör dem förbryllade och mållösa. Jesus måste fråga en tredje gång: sover ni fortfarande och vilar er?
Petrus och lärjungarna upplever en obalans mellan god vilja och svaghet. De kan inte låta bli att sova, för deras ögon är slutna. Skammen kommer upp, de känner sig skyldiga och överväldigade på samma gång. Det faktum att Jesus kommer till dem tre gånger gör dock inte bara deras misslyckande tydligare, utan också hans trofasthet. Han söker och väcker sina egna. De sömniga lärjungarna blir ”väckta” lärjungar genom hans ankomst och ord. Det är nåd.
Herodes lät arrestera Petrus. Man kan knappast tänka sig en strängare bevakning: två kedjor, en soldat på varje sida, vakter utanför dörren. Nästa dag ska Petrus ställas inför honom. Vad gör Petrus den kvällen, som kan bli hans sista? I Apostlagärningarna står det: ”Petrus sov, bunden med två kedjor. ” (Apg 12:6) – tills en ängel väcker honom och säger åt honom att gå. Ängeln följer honom ut ur fängelset. Det är först utanför som Petrus kommer till sig själv. Han inser att Gud har räddat honom.
Petrus kan inte längre göra något själv. Upplevelsen av maktlöshet berövar honom inte sömnen. Visste han att församlingen bad ivrigt för honom? Han överlämnar sig inte till förtvivlan utan förlitar sig på Herren som han tjänar. Han fogar sig i den hopplösa situationen och han överlämnar sig till ängeln som öppnar vägen till frälsning för honom.
Vi måste sova. Mycket undgår oss genom sömnen, men vi skulle inte kunna ta in allt och uthärda det utan den. Även när vi känner behovet av sömn som något ödesdigert, kan det finnas något förskonande i det. Om sömnen blir en underlåtenhet som gör oss skyldiga, förblir HAN trogen mot oss, den ende som inte behöver sömn. Genom att lita på honom kan vi sova – han övervakar oss inte, utan han vakar över oss. I Psalm 121 ber vi: ”Israels väktare sover inte. ”(Ps 121:4).