“Vem ska rulla undan stenen?”

Denna predikan höll pater Bengt OSB här i klostret på påsknatten år 2015. Sedan dess har vi varje år, vid skilda tillfällen, sagt till varandra: “Vem ska rulla undan stenen?” Nu ger vi er del av detta tänkvärda och trösterika budskap.

Vem skall rulla undan stenen? Det var så dags att tänka på det, då när Maria och Maria och Salome kom med sina kryddor ut till graven i gryningen. Balsameringen borde de förstås klara av så fort som möjligt. Det var väl heller inte bra att väcka så mycket uppseende. Att få tag i någon av lärjungarna i all hast kunde inte vara så lätt, och trädgårdsvakten var nog inte särskilt hågad, det kunde ju ha sina risker för honom. Och stenen var mycket stor, den rådde de inte ens på om de tog i alla tre. De hade så när vänt tillbaka i sin sorg och hjälplöshet med oförrättat ärende. Men då fick de se att stenen redan var bortrullad. Så var det problemet ur världen.

Vem skall rulla undan stenen? Den frågan har vi nog också ställt oss då och då. Det finns situationer som verkar alldeles hopplösa. Det är som en stor sten vore i vägen, och vi kommer inte vidare. Vi kan t.o.m. tycka att det är ett helt berg av bekymmer framför oss, eller att det rentav känns som i en mörk grotta med ett jättelikt klipp­block som spärrar utgången och inte släpper in den ringaste strimma ljus. Ofta har det faktiskt visat sig att vi oroade oss i onödan. I vår fantasi hade vi föreställt oss stenen mycket större. Och så med ens var den som bortblåst. Det är naturligtvis inte alltid så. Sten är i allmänhet det mest verkliga och stabila man kan tänka sig. Stenen framför Jesu grav var ingen låtsas-sten, och de stenar vi råkar ut för rullar sällan bara snällt undan av sig själva.

Men det faktum att stenen framför Jesu grav var bortrullad ger oss hopp. Också mycket stora stenar kan man rulla bort. Det går att förflytta berg. Utan hjälp av sprängmedel och teknikens alla underverk. För allt detta hade inte rått på stenen framför Jesu grav. Jesus var död och begraven. Guds egen Son. Ordet som var av evighet. Mänsklighetens enda hopp. Det var dött, fastspikat på korset och sedan nedtaget, garanterat livlöst, lagt i en klippgrav som bommades igen och förseglades.

Vem skall rulla undan stenen? Lärjungarna kom inte ens på den tanken. Vad skulle det tjäna till? Allt var ju slut. Vi hade hoppats att han var den som skulle befria Israel. Men han blev nesligt förrådd och sedan dömd, avrättad och lagd i graven. Och nu? Vi får nog gå tillbaka till Galiléen. Se om vi kan glömma de här åren. Det Jesus själv sagt om sin kommande uppståndelse låg mycket väl bortträngt i deras undermedvetna.

Men nu var verkligen den stora stenen bortrullad, och kvinnorna gick in i graven och såg mannen i den långa, vita dräkten. De blev förskräckta. Inte att undra på. Graven var tom. Jesus var inte där. De blev utom sig och darrade. De hörde mannens röst liksom i en dimma. De sprang därifrån och sade ingenting till någon, för de var rädda och helt förvirrade.

För stenen var verkligen bortrullad och graven var tom. Jesus från Nasaret, han som blev korsfäst, han är inte här, han har uppstått, hade mannen sagt. Gå och säg till lärjungarna: Han går före er till Galiléen. Där skall ni få se honom. Och Jesus, den Uppståndne, gjorde det. Han gick till Galiléen och lärjungarna fick se honom. De fick se märkena efter spikarna och såret i hans sida. De såg honom levande stå där, mitt ibland dem. De har vittnat om det. Det otroliga var verklighet. Det såg de med egna ögon. Det var deras Mästare. De hörde honom talas. Det var hans röst. Det kunde de inte förneka, det de hörde och såg. Stenen var bortrullad och graven var tom. Jesus visade sig mitt ibland dem. De kom ihåg vad han hade sagt. Förskräckelsen byttes i frimodighet, förvirringen i visshet. De gick ut och vittnade om uppståndelsen. De gav sina liv för korsets och uppståndelsens evangelium. Stenen var bortrullad. Budskapet gick inte att hejda. Lärjungarna kunde inte tystas ner.

Kristus är uppstånden. Det är grunden för kyrkan. Det är grunden för vår existens som kristna. Han lever. Han var död, men han lever. Jag var död, men jag lever genom honom. Du dör, men du skall leva i kraft av hans uppståndelse. Stenen är bortrullad från graven. Det går inte att rulla den tillbaka. De som är i gravarna skall höra hans röst och uppstå med honom. Döden är dödad och Livet har segrat.

Vem skall rulla undan stenen? Behöver vi fråga längre, där vi står mitt bland våra bekymmer? Den tyngsta av alla stenar, vår fiende döden, har Herren själv rullat undan. Den är inte längre något hinder för oss. Den är verklig, liksom den var för Jesus, men den spärrar inte längre vägen för Livet. Så är det också med de andra stenarna. Ingen kan spärra vägen till Livet för oss. Vi behöver inte längre fråga: Vem skall rulla undan stenen åt oss? Somliga stenar rullas undan, en del kan vi själva rulla bort och andra ligger kvar. Men vi kommer fram, i Jesu efterföljd. Han går före oss, mitt igenom denna världen, precis som den är, stenig och hård. Han går före oss genom svårigheter och lidanden, genom själva döden till det nya livet. Det var hans väg och det är vår väg.

Var inte förskräckta.

Här är platsen där han blev lagd.

Han är inte kvar i graven.

Stenen är bortrullad.

Kristus är uppstånden!