Jesu frestelse i öknen (Mark 1:12-15)

Den öken som Anden ledde Jesus ut i är en tomhetens och tystnades plats. En plats utan distraktioner eller möjligheter att fly undan verkligheten. Det enda som bröt tystnaden var öknens vilddjur, dessa frestelsernas demoner som ansatte Jesus och försökte förvränga hans sinne och vilja. Men han var inte ensam, inte utlämnad i sin kamp. Änglarna – budbärare och förmedlare av Gudomlig hjälp – betjänade honom. Inte heller vi måste hjälplöst konfrontera våra frestelser, utan Gud kallar oss ut i öknen just för att vi skall inse att det faktiskt finns hjälp att få.


”Därför skall jag locka ut henne i öknen och söka vinna hennes hjärta.” Så säger Herren om sitt folk hos profeten Hosea, och fortsätter: ”Jag skall äkta dig för evigt, jag skall äkta dig i rättfärdighet och rätt, i kärlek och förbarmande. Jag skall äkta dig i trofasthet, och du skall lära känna Herren.” (Hos 2: 14, 19-20) Gud söker oss inte för att vi redan är rättfärdiga, utan för att han älskar oss medan vi ännu är syndare.
Vår synd, våra sår och vår skam är inte ett hinder för Guds kärlek. Hans kärlek är alltid vänd mot oss, hans ansikte blickar alltid mot vårt. Det är vi som så ofta vänt oss bort från honom, som inte är öppna för att ta emot den kärlek och det själens helande och upprättande som han vill skänka oss. Det är därför han kallar oss ut i frestelsernas öken – för att avkläda oss alla våra masker, vår självtillräcklighet, för att få oss att inse att vi inte kan vinna kampen i egen kraft. Gud för oss ut i öknen, inte för att plåga oss, utan för att hjälpa oss att inse vårt behov av honom.

Genast efter sin vistelse i öknen, efter att han konfronterats med alla de frestelser som plågar oss fallna människor, så började Jesus predika att Guds rike är nära, om vi bara omvänder oss och tror på det glada budskapet. Han vill inte att vi stannar kvar i vår bortvändhet och självtillräcklighet, i vår lilla och trånga värld, vars gränser inte sträcker sig bortom vår egna horisont av vad vi tror skall tillfredsställa oss och göra oss lyckliga. Han har sett vår längtan för vad den är – vilddjur och demoner som vill dra oss bort från något långt bättre och större. Alla de själviska begär som vi jagar och som vi tror är allt vi behöver, bleknar helt i jämförelse mot det rike som Gud vill ge oss.


Öknen är förvisso en skrämmande plats, men inte en plats av ondo. Dess tomhet och öppna horisonter hjälper oss att rikta blicken uppåt, mot den stjärnbeströdda himlen som endast här framträder i hela sitt majestät. Liksom Gud en gång visade Abraham på himlens stjärnor som ett tecken på den välsignelse han hade i beredskap för honom, om Abraham bara valde att leva i tillit och tro på Gud, på samma sätt vill han föra oss ut i öknen, bort från världens alla förströelser, för att visa på ett långt rikare och mer livgivande löfte – den frihet och glädje som kommer oss till del när vi slutar gripa efter det vi tror skall tillfredsställa oss, för att istället ta emot allt som en gåva ur Faderns hand.

FÖRSTA SÖNDAGEN I FASTAN

Den första söndagen i fastan hör vi i Evangeliet om Jesu ensamma kamp mot frestelserna. Han är ensam där i i öknen, efter att ha döpts av Johannes i Jordan. Då hade himlen öppnat sig, Anden kommit ner som en duva och han hade hört rösten som sa: ”Du är min älskade son, du är min utvalde”. Sedan driver Anden honom ut i öknen för att han skall sättas på prov. Det är hårda prov: frestelsen att bruka makt, att pröva om tilliten till Gud verkligen håller: Hur svarar Jesus? Jo, med Skriftens egna ord.

Vad kan vi ta emot?

När vi ber tideböner är det Guds eget ord vi får ta i vår mun. Det är inte främst en intellektuell process när vi står i koret, studiet av psalmerna och Bibelns ord hör hemma på annan plats. Här, i kyrkan och i bönen, står vi inför Guds ansikte och låter texten gå igenom vår tanke, vårt hjärta och sinne. Vi låter oss fyllas av Ordet som blev kött, vi låter den helige Ande öppna tanke och minne. Vi stiger in i den bön som strömmat genom generationer från troende, i glädje och sorg, förtvivlan och lovsång. Vissa verser blir till förbön, andra uttalar jag i deras ställe som kanske just då inte förmår be. Bönen med Psaltarens ord kan ibland vara en stilla begrundan, andra dagar en jublande lovsång och ibland klagan i en till synes utsiktslös situation.

När vi sjunger, läser och ber är det en proklamation, ja, ett förkunnande av Guds ord. Profeten Jesaja ger oss ett ord från Herren:

”Liksom regnet och snön faller från himlen och inte återvänder dit förrän det har vattnat jorden och gjort den fruktbar [ … ] så skall det vara med ordet som går ut från min mun. Förgäves skall det inte vända tillbaka till mig utan att ha verkat vad jag vill, och utfört det, vartill jag har sänt ut det Jes. 55:10–11.

När vi dag efter dag, år efter år sjunger och ber Skriftens ord skapas också i oss ett vapenförråd av ord som vi kan behöv när vi griper trons sköld, med vilken vi får utsläcka den ondes alla brinnande pilar.

Den allra kortast bönen som vi alltid kan upprepa är den vers som inleder varje tidebön:
O Gud kom till min räddning, Herre skynda till min hjälp.

Den bönen kan man alltid upprepa:

Blir vi oroliga: Gud kom till min räddning.

Blir vi arga och ett dömande ord tränger sig på: Herre, skynda till min hjälp.

”Människan lever inte endast av bröd, utan av vart ord som utgår av Guds mun” sjunger vi i antifonen före och efter Marias lovsång i denna vesper.

Låt oss under den kommande fasteveckan lyssna likt Maria.

Vandring med målet i sikte

Den som börjar en vandring gör det med målet i sikte. Målet bestämmer vandringens riktning och ger även en fingervisning om hurdan terrängen kan tänkas bli. Den möda och uppoffring som är en del av vandringen får en ny innebörd genom att målet hägrar för vår inre syn. Ja, ibland kan det kännas som om det är målet som drar oss till sig snarare än att vi är på väg mot det. Innan man ger sig av är det klokt att tänka igenom packningen, läsa kartan och göra en någorlunda rimlig bedömning av de egna möjligheterna och svagheterna.

Väl på väg kan säkert mycket oväntat dyka upp – hisnande utsikter, öppna vyer och betagande landskap men även mörka och svårgenomträngliga partier. Ojämna stigar som gör att man snubblar och faller och kanske frestas att misströsta och tänka ”nej, det här är alldeles för svårt för mig, jag vänder hem igen”. Men i misströstans dunkel gör tanken på slutdestinationen sig påmind och får oss att resa oss upp och fortsätta gå. Kanske med ett eller annat skrubbsår men troligen också med förnyad insikt.

Fastetiden är en sådan vandring och den helige Benedikt är en god och erfaren vandringsman att ha till sällskap. För honom är målet och riktningen under fastetiden glasklart: den heliga påsken. Inte enbart den årliga påskfesten utan långt mera än så, Kristus själv är vårt mål och den vi skall ställa in kompassnålen efter.

En kortare tur kan man gå utan ansträngning men en längre vandring kan komma att kräva mer av den som går. Benedikt uppmanar oss att avstå från ”litet mat, dryck, sömn, prat och skämt”. Inte för att detta skulle vara något ont, utan med insikten om att vår packning inte bör vara alltför tung. Det är som om han vill få oss att gå med iver. Två gånger i Regelns kapitel om fastetiden talas om glädje och dessutom om längtan och förväntan. Nej, det är sannerligen ingen trög och dyster vandring Benedikt manar oss till. Snarare andas hans ord en entusiasm som är smittsam.

Dock, som den erfarne vandringsman han är vet Benedikt att ivern riskerar att slå över i högmod eller prestation. Att finna det rätta måttet är inte alltid så enkelt som det till en början kan verka. Vandringen är ingen tävling utan vi går tillsammans och får hjälpa och uppmuntra varandra. Då kan det vara vist att anförtro en klok medvandrare vad jag just i år önskar att plocka bort från packningen. Så kan vi hjälpas åt att bära såväl bördor som längtan och förhoppning.

Den helige Augustinus, även han en erfaren vandringsman, uppmuntrar oss att sjunga medan vi vandrar. Sången under vägen blir som en övning inför det stora jublet vi blir en del av framme vid målet, påskfesten. Med ps. 51 får vi om och om igen stava på orden ”Förbarma dig Gud i din nåd. Skapa i mig, Gud, ett rent hjärta. Ge mig en ny och stadig ande.” Vi är små, otillräckliga och ostadiga och i behov av Guds nyskapande förbarmande. Och som ett svar kommer Guds försäkran till oss ur ps. 91 ”Han täcker dig med sina vingar, under dem finner du tillflykt, hans trofasthet är sköld och skydd.” Ja, vi är förvisso små, men också oändligt älskade. Just därför kan vi erkänna vår svaghet och öppna oss för det nya liv vi får ta emot.

Låt oss med denna växelsång börja fastetidens vandring mot påskfesten. Och låt oss aldrig glömma att vi vandrar tillsammans, i den helige Andes glädje.

Askonsdag

Fastetiden har börjat. Igår var det en vanlig tisdag – idag är det askonsdag.

Liturgin ändrar karaktär och för oss snabbt in i denna kyrkoårstid. Det märks redan i inledningen till tidebönerna: Från och med idag sjunger vi inget Halleluja. Det kräver närvaro att bromsa in i tid.

Psalmerna vi ber i askonsdagens vesper är desamma som varje onsdag, men därefter får tidebönen en tydlig fasteton. Här finns allvar – och glädje. Responsoriet, med text ur Ps 91:4, påminner oss om Guds beskydd, för fastetiden är inte en ökenvandring i ensamhet, utan framför allt en tid då vi intensivt söker Guds närvaro.

I hymnen lägger vi fram våra föresatser och ber Gud ge kraft och välsigna oss. Vårt mål är påsken, och glädjen över Kristi uppståndelse följer oss också under dessa 40 dagar. Vi sjunger om denna helga fastetid och kan låta tanken vandra till både platser och tider där vi erfar Guds helighet.

I dagen evangelium (Matt 6:1–6, 16–18) påminner Jesus oss om tre övningar för fastetiden: Ge, be och fasta. Inget av detta ska vi göra för att få beröm av andra, utan det är bättre om vi ger, ber och fastar i det fördolda. Vår himmelske Fader ser – det räcker. Som antifon till Magnificat (Marias lovsång) upprepar vi orden ur evangeliet om hur vi generöst ska dela med oss.

…vandringen fram emot den heliga påsken

Nu börjar vi än en gång, med den andliga längtans glädje, vandringen fram emot den heliga påsken, som den helige Benedikt säger i kapitel 49 i Regeln.

När fastetidens 40 dagar inleds på askonsdagen gör vi det tillsammans med och som en del av hela Kyrkan. Vi tänker på Guds folk som lämnade slaveriet och vandrade genom öknen mot friheten. Vi minns hur Mose och Elia fastade och hur Jesus frestades i öknen innan han började förkunna Guds rike.

Fastan är alltså en reningens och förnyelsens tid. ”Du är barmhärtig Herre, och avskyr ingenting av det du skapat…” Så börjar askonsdagens liturgi. Det är under barmhärtighetens tecken vi låter Kristus förnya och hela fördjupa våra liv. Man skulle kunna kalla det en skola i urskiljning: en övning att skilja mellan ont och gott, oväsentligt och nödvändigt, ljus och mörker.

Varje år inbjuds vi till denna tid av reflektion över vår tro och vårt liv. Den liturgi som vaskats fram under Kyrkans historia hjälper oss att slå ner på takten. Texterna präglas av större allvar och vi utmanas till att tänka över:

Vad söker jag?

Behöver jag släppa taget om något som leder mig mot något jag egentligen inte vill? 

Ger jag för mycket av min tid åt sådant som fyller mig med tomhet,

och för litet tid åt sådant som ger glädje och kraft åt min längtan?

Fastetiden är just ett tillfälle att ge sådana frågor och tankar utrymme. Med dem följer att min innersta längtan kan fördjupas, kanske från att ha varit ett återkommande gnagande ”det tar jag itu med sedan”,

till att ”NU tar jag ut ett nytt riktmärke för mitt liv”.

Jag kan välja, det är möjligt att finna liv, ja välja livet.  

Men vad innebär det?

I kollektbönen söndagen före askonsdagen, den 6:e söndagen under året, angavs tonen för den förestående fastetiden:

”Gud, du som vill komma till dem

som har ett redligt och uppriktigt hjärta,

gör oss genom nåden sådana

att du kan bo i oss…”    

Fastetiden vill vara den eftertänksamhetens tid som hjälper oss att se ärligt på oss själva: Vad hindrar Jesus att bo i mig?

 ”Kasta bort ifrån er alla de överträdelser genom vilka ni har syndat och skaffa er ett nytt hjärta och en ny ande” säger profeten Hesekiel i slutet av kapitel 18…”Vänd om, så får ni leva.”

Och under fastan får vi svara: ”Ja Herre, jag vänder mig bort från upptagenheten av mig och mitt, och kommer till dig. Och Herren svarar genom Hesekiel:

Jag ska ge er ett nytt hjärta och låta en ny ande komma in i er. Jag ska ta bort stenhjärtat ur er kropp och ge er ett hjärta av kött. Hes 36:26

Det är Herrens löfte när vi under fastetiden bemödar oss om att vända oss bort från det onda, trånga och snåla. Vi får göra Manasses bön (vers 11) till vår:

”Nu böjer jag knä i mitt hjärta och ber dig att visa din mildhet.”