Pater Bengt Högberg OSB från Kloster Gerleve, som många gånger firat påsk med oss här vid Omberg skriver:
En man hade två söner. Den äldre var skötsam och pålitlig. Hans far var stolt över honom och kunde lugnt anförtro honom en stor del av ansvaret på gården. Den yngre var livlig och kvicktänkt. Som barn var han familjens lilla charmtroll. Man kunde inte låta bli att skämma bort honom. Kanske just därför blev stugan honom för trång. Det var alltför tryggt och ombonat. Han hörde så spännande berättelser om livet i fjärran land. Äventyrslusten tog överhand. En dag lyckades han äntligen förmå sin far att skifta arvet i förtid mellan honom och den äldre brodern. Han gav sig snabbt iväg, ut i den stora friheten, som han trodde. Nu skulle han leva livet. Tänk vad mycket man kunde få för pengar. Det var helt fantastiskt. Utan alla hämningar störtade han sig in i nöjen och njutningar. Men han hade otur i spel och kärlek. Förvånansvärt fort var hela fadersarvet förspillt. Han hamnade på gatan i obeskrivligt elände. Uppvaknandet ur lyckoruset var fruktansvärt.
Då kom han till besinning. Reversus in se står det i den latinska bibeln. Han återvände till sig själv. Hungern och misären fick honom att tänka, tänka om. Hur bra hade han inte haft det därhemma! Vad hade alla pengarna gett honom? Hans djupaste behov hade de i varje fall inte kunnat tillfredställa. Inte den inre törsten och längtan. Den verkliga kärleken gick inte att köpa. Och läckerheterna han slukat och lyxen han prålat med, vad var allt det egentligen värt? Friheten han drömt om infann sig aldrig, i dess ställe kom förnedring och beroende, äckel och avsky. Jag måste resa mig upp, tänkte han, och gå hem till min far och säga honom: Far, jag har syndat mot himlen och mot dig. Jag är inte värd att kallas din son. Låt mig få gå som en av dina daglönare.
Moralteologerna skulle säga, att det här inte var någon fullkomlig ånger. Det var nöden, ångesten och självbevarelsedriften som fick den utsvultne, nergångne stackaren att vända hem igen. Så långt tänkte inte den barmhärtige fadern i liknelsen. När han fick se honom på långt håll, fylldes han av medlidande, sprang sonen till mötes och slöt honom i sina armar. Det hade förstås inte varit mer än rätt och rimligt att han visat den här odågan till son på porten, han som hade kränkt och sårat honom så fruktansvärt och till råga på allt slösat bort halva hans egendom på ett fullkomligt ansvarslöst sätt i sus och dus. Men det föll honom aldrig in. Hans förlorade son var hemma igen. Faderns kärlek och glädje kände inga gränser.
Sonen började stappla på sin inövade syndabekännelse men tappade koncepten. Faderns godhet var så överväldigande. Det förlöste hans tårar. Han kände att nu började det leva inom honom, ett nytt liv, ett nytt hopp, frid, glädje – och det betydde mycket mer än de rena, vackra kläderna han fick, festmåltiden som fadern ställde till med och äreplatsen han fick inta.
Liknelsen om den barmhärtige fadern och den förlorade sonen kunde man också kalla liknelsen om botens och försoningens sakrament. Den behöver vi höra om och om igen för att vi skall förstå att det avgörande i sakramentet är vår himmelske Faders överflödande förlåtande nåd och hans glädje över sina barns omvändelse. Det är naturligtvis viktigt att du noga rannsakar ditt samvete och dina motiv och uppriktigt vill försona dig med dina medmänniskor och med Gud, men det som det kommer an på i bikten är till sist inte den ånger och bekännelse du presterar, utan att Gud i sin överflödande kärlek försonar dig med sig, att han kommer till dig och inte vill lämna dig. Därför får du i och med avlösningen också ta till dig orden hos profeten Sefanja (Sef 3:17): Herren, din Gud, bor hos dig, hjälten och räddaren. Han jublar av glädje över dig i sin översvallande kärlek.
Till tecken på det har Herren tvättat din dopdräkt och låter dig sitta till bords vid påskmåltiden. Han upprepar orden till Josua: Idag har jag lyft av er vanäran från Egypten. Herren befriar oss från synden i träldomens och dödens land. Vi befinner oss på fastans ökenvandring och ser med andlig längtans glädje fram mot den heliga påskfesten. Vi kan aldrig nog tacka Herren för hans kärlek och tålamod. Låt oss då inte heller glömma våra förlorade systrar och bröder och be om nåden att få förmedla hans generösa barmhärtighet.
