Inledning till vespern den fjärde söndagen i fastan

Nu har vi nått fram till den fjärde söndagen i fastan, den som på latin fått namn efter det första ordet i högmässans ingångsantifon: Laetare,

Gläd dig…

Vi har passerat halva fastetiden och ser med längtan fram mot påsken, som kommer allt närmare. Texterna denna dag talar om den glädje och tröst som skall uppfylla världen när “döden är dödad” och seger är vunnen. De låter oss ana det som vi kan läsa i Jesaja kapitel 66, några verser efter ingångsantifonens ord. Vi läser att Herren säger:

”Som en mor tröstar sitt barn, så skall jag trösta er” …

”era kroppar skall få nytt liv, som det friska gräset”.

De ständigt upprepade psaltarpsalmerna i tidebönerna för oss in i ett inre lyssnande. Den helige Benedikt råder oss att lära oss psalmer och läsningar utantill. På franska säger man par coeur: att lära utantill är alltså att lära något av hjärtat. Att bära med sig Guds ord i hjärtat. Där vilar de likt skatter som skall bevaras och beskyddas. Det man kan utantill kan ingen ta ifrån en, de ord som finns liknar ett vapenförråd att ta fram när frestelser och oro sätter in. Ord av tacksamhet och lovsång blir likaså något som ger ljus och liv.

Vi kan alltid utöka denna skatt och målmedvetet använda den, till exempel i de små mellantider som erbjuds oss under dagen. Sådana verser och ord blir till hjärtats bön när vi ber den första vershalvan vid inandningen och efter ett kort uppehåll den andra vershalvan vid utandningen.

Antifonen till Jungfru Marias lovsång denna dag väcker en förväntans glädje som går långt utöver det ord kan uttrycka. Det är kunskapen om Guds mysterium, att få tillhöra Kristus, att få del av den barmhärtighet och det liv som strömmar ur hans hjärta.

”Gläds med Jerusalem, och fröjda er i henne, alla ni som har henne kär.”