Vandring med målet i sikte

Den som börjar en vandring gör det med målet i sikte. Målet bestämmer vandringens riktning och ger även en fingervisning om hurdan terrängen kan tänkas bli. Den möda och uppoffring som är en del av vandringen får en ny innebörd genom att målet hägrar för vår inre syn. Ja, ibland kan det kännas som om det är målet som drar oss till sig snarare än att vi är på väg mot det. Innan man ger sig av är det klokt att tänka igenom packningen, läsa kartan och göra en någorlunda rimlig bedömning av de egna möjligheterna och svagheterna.

Väl på väg kan säkert mycket oväntat dyka upp – hisnande utsikter, öppna vyer och betagande landskap men även mörka och svårgenomträngliga partier. Ojämna stigar som gör att man snubblar och faller och kanske frestas att misströsta och tänka ”nej, det här är alldeles för svårt för mig, jag vänder hem igen”. Men i misströstans dunkel gör tanken på slutdestinationen sig påmind och får oss att resa oss upp och fortsätta gå. Kanske med ett eller annat skrubbsår men troligen också med förnyad insikt.

Fastetiden är en sådan vandring och den helige Benedikt är en god och erfaren vandringsman att ha till sällskap. För honom är målet och riktningen under fastetiden glasklart: den heliga påsken. Inte enbart den årliga påskfesten utan långt mera än så, Kristus själv är vårt mål och den vi skall ställa in kompassnålen efter.

En kortare tur kan man gå utan ansträngning men en längre vandring kan komma att kräva mer av den som går. Benedikt uppmanar oss att avstå från ”litet mat, dryck, sömn, prat och skämt”. Inte för att detta skulle vara något ont, utan med insikten om att vår packning inte bör vara alltför tung. Det är som om han vill få oss att gå med iver. Två gånger i Regelns kapitel om fastetiden talas om glädje och dessutom om längtan och förväntan. Nej, det är sannerligen ingen trög och dyster vandring Benedikt manar oss till. Snarare andas hans ord en entusiasm som är smittsam.

Dock, som den erfarne vandringsman han är vet Benedikt att ivern riskerar att slå över i högmod eller prestation. Att finna det rätta måttet är inte alltid så enkelt som det till en början kan verka. Vandringen är ingen tävling utan vi går tillsammans och får hjälpa och uppmuntra varandra. Då kan det vara vist att anförtro en klok medvandrare vad jag just i år önskar att plocka bort från packningen. Så kan vi hjälpas åt att bära såväl bördor som längtan och förhoppning.

Den helige Augustinus, även han en erfaren vandringsman, uppmuntrar oss att sjunga medan vi vandrar. Sången under vägen blir som en övning inför det stora jublet vi blir en del av framme vid målet, påskfesten. Med ps. 51 får vi om och om igen stava på orden ”Förbarma dig Gud i din nåd. Skapa i mig, Gud, ett rent hjärta. Ge mig en ny och stadig ande.” Vi är små, otillräckliga och ostadiga och i behov av Guds nyskapande förbarmande. Och som ett svar kommer Guds försäkran till oss ur ps. 91 ”Han täcker dig med sina vingar, under dem finner du tillflykt, hans trofasthet är sköld och skydd.” Ja, vi är förvisso små, men också oändligt älskade. Just därför kan vi erkänna vår svaghet och öppna oss för det nya liv vi får ta emot.

Låt oss med denna växelsång börja fastetidens vandring mot påskfesten. Och låt oss aldrig glömma att vi vandrar tillsammans, i den helige Andes glädje.

…vandringen fram emot den heliga påsken

Nu börjar vi än en gång, med den andliga längtans glädje, vandringen fram emot den heliga påsken, som den helige Benedikt säger i kapitel 49 i Regeln.

När fastetidens 40 dagar inleds på askonsdagen gör vi det tillsammans med och som en del av hela Kyrkan. Vi tänker på Guds folk som lämnade slaveriet och vandrade genom öknen mot friheten. Vi minns hur Mose och Elia fastade och hur Jesus frestades i öknen innan han började förkunna Guds rike.

Fastan är alltså en reningens och förnyelsens tid. ”Du är barmhärtig Herre, och avskyr ingenting av det du skapat…” Så börjar askonsdagens liturgi. Det är under barmhärtighetens tecken vi låter Kristus förnya och hela fördjupa våra liv. Man skulle kunna kalla det en skola i urskiljning: en övning att skilja mellan ont och gott, oväsentligt och nödvändigt, ljus och mörker.

Varje år inbjuds vi till denna tid av reflektion över vår tro och vårt liv. Den liturgi som vaskats fram under Kyrkans historia hjälper oss att slå ner på takten. Texterna präglas av större allvar och vi utmanas till att tänka över:

Vad söker jag?

Behöver jag släppa taget om något som leder mig mot något jag egentligen inte vill? 

Ger jag för mycket av min tid åt sådant som fyller mig med tomhet,

och för litet tid åt sådant som ger glädje och kraft åt min längtan?

Fastetiden är just ett tillfälle att ge sådana frågor och tankar utrymme. Med dem följer att min innersta längtan kan fördjupas, kanske från att ha varit ett återkommande gnagande ”det tar jag itu med sedan”,

till att ”NU tar jag ut ett nytt riktmärke för mitt liv”.

Jag kan välja, det är möjligt att finna liv, ja välja livet.  

Men vad innebär det?

I kollektbönen söndagen före askonsdagen, den 6:e söndagen under året, angavs tonen för den förestående fastetiden:

”Gud, du som vill komma till dem

som har ett redligt och uppriktigt hjärta,

gör oss genom nåden sådana

att du kan bo i oss…”    

Fastetiden vill vara den eftertänksamhetens tid som hjälper oss att se ärligt på oss själva: Vad hindrar Jesus att bo i mig?

 ”Kasta bort ifrån er alla de överträdelser genom vilka ni har syndat och skaffa er ett nytt hjärta och en ny ande” säger profeten Hesekiel i slutet av kapitel 18…”Vänd om, så får ni leva.”

Och under fastan får vi svara: ”Ja Herre, jag vänder mig bort från upptagenheten av mig och mitt, och kommer till dig. Och Herren svarar genom Hesekiel:

Jag ska ge er ett nytt hjärta och låta en ny ande komma in i er. Jag ska ta bort stenhjärtat ur er kropp och ge er ett hjärta av kött. Hes 36:26

Det är Herrens löfte när vi under fastetiden bemödar oss om att vända oss bort från det onda, trånga och snåla. Vi får göra Manasses bön (vers 11) till vår:

”Nu böjer jag knä i mitt hjärta och ber dig att visa din mildhet.”