Allt är nytt

Det första kapitlet i Predikarens bok, börjar med orden: ”Ingenting är nytt under solen”. Så följer suck efter suck.

I läsningen kommer jag till vers 8:

”Inga ord räcker till,

 ingen kan utsäga allt”.

Jag stannar upp i min läsning:

Något rör vid mitt inre:

Ögat blir aldrig mätt på att se,

örat får aldrig nog av att höra”.

”Vad som har varit kommer att vara,

vad som har skett skall ske igen”.

I stillheten med min öppna Bibel kommer bilden av lärjungarna på väg mot Emmaus för min inre blick. Hur Jesus håller Lectio divina med de sorgsna lärjungarna.

Hur han förklarar Skrifterna för dem,

sakta lyfter dem ur deras inre förlamning.

Ur känslan av att ingenting är nytt under solen, att bara tomhet återstår.

När de vågar be: ”Stanna hos oss… det börjar bli kväll…”

och den okände vandraren vid deras sida bryter brödet

och ger sig till känna,

öppnas deras ögon och de känner igen den Uppståndne.

”Herren har verkligen blivit uppväckt”

säger de enligt Lukasevangeliet.

”Inga ord räcker till,

 ingen kan utsäga allt”.

Då kommer Jesus till lärjungarna igen och säger:

”FRID över er!”

Ögat blir aldrig mätt på att se,

Örat får aldrig nog av att höra”.

Jesus säger gång på gång också till oss:

 
”FRID över er!”

”Vad som har varit kommer att vara,

vad som har skett skall ske igen”.

“Vem ska rulla undan stenen?”

Denna predikan höll pater Bengt OSB här i klostret på påsknatten år 2015. Sedan dess har vi varje år, vid skilda tillfällen, sagt till varandra: “Vem ska rulla undan stenen?” Nu ger vi er del av detta tänkvärda och trösterika budskap.

Vem skall rulla undan stenen? Det var så dags att tänka på det, då när Maria och Maria och Salome kom med sina kryddor ut till graven i gryningen. Balsameringen borde de förstås klara av så fort som möjligt. Det var väl heller inte bra att väcka så mycket uppseende. Att få tag i någon av lärjungarna i all hast kunde inte vara så lätt, och trädgårdsvakten var nog inte särskilt hågad, det kunde ju ha sina risker för honom. Och stenen var mycket stor, den rådde de inte ens på om de tog i alla tre. De hade så när vänt tillbaka i sin sorg och hjälplöshet med oförrättat ärende. Men då fick de se att stenen redan var bortrullad. Så var det problemet ur världen.

Vem skall rulla undan stenen? Den frågan har vi nog också ställt oss då och då. Det finns situationer som verkar alldeles hopplösa. Det är som en stor sten vore i vägen, och vi kommer inte vidare. Vi kan t.o.m. tycka att det är ett helt berg av bekymmer framför oss, eller att det rentav känns som i en mörk grotta med ett jättelikt klipp­block som spärrar utgången och inte släpper in den ringaste strimma ljus. Ofta har det faktiskt visat sig att vi oroade oss i onödan. I vår fantasi hade vi föreställt oss stenen mycket större. Och så med ens var den som bortblåst. Det är naturligtvis inte alltid så. Sten är i allmänhet det mest verkliga och stabila man kan tänka sig. Stenen framför Jesu grav var ingen låtsas-sten, och de stenar vi råkar ut för rullar sällan bara snällt undan av sig själva.

Men det faktum att stenen framför Jesu grav var bortrullad ger oss hopp. Också mycket stora stenar kan man rulla bort. Det går att förflytta berg. Utan hjälp av sprängmedel och teknikens alla underverk. För allt detta hade inte rått på stenen framför Jesu grav. Jesus var död och begraven. Guds egen Son. Ordet som var av evighet. Mänsklighetens enda hopp. Det var dött, fastspikat på korset och sedan nedtaget, garanterat livlöst, lagt i en klippgrav som bommades igen och förseglades.

Vem skall rulla undan stenen? Lärjungarna kom inte ens på den tanken. Vad skulle det tjäna till? Allt var ju slut. Vi hade hoppats att han var den som skulle befria Israel. Men han blev nesligt förrådd och sedan dömd, avrättad och lagd i graven. Och nu? Vi får nog gå tillbaka till Galiléen. Se om vi kan glömma de här åren. Det Jesus själv sagt om sin kommande uppståndelse låg mycket väl bortträngt i deras undermedvetna.

Men nu var verkligen den stora stenen bortrullad, och kvinnorna gick in i graven och såg mannen i den långa, vita dräkten. De blev förskräckta. Inte att undra på. Graven var tom. Jesus var inte där. De blev utom sig och darrade. De hörde mannens röst liksom i en dimma. De sprang därifrån och sade ingenting till någon, för de var rädda och helt förvirrade.

För stenen var verkligen bortrullad och graven var tom. Jesus från Nasaret, han som blev korsfäst, han är inte här, han har uppstått, hade mannen sagt. Gå och säg till lärjungarna: Han går före er till Galiléen. Där skall ni få se honom. Och Jesus, den Uppståndne, gjorde det. Han gick till Galiléen och lärjungarna fick se honom. De fick se märkena efter spikarna och såret i hans sida. De såg honom levande stå där, mitt ibland dem. De har vittnat om det. Det otroliga var verklighet. Det såg de med egna ögon. Det var deras Mästare. De hörde honom talas. Det var hans röst. Det kunde de inte förneka, det de hörde och såg. Stenen var bortrullad och graven var tom. Jesus visade sig mitt ibland dem. De kom ihåg vad han hade sagt. Förskräckelsen byttes i frimodighet, förvirringen i visshet. De gick ut och vittnade om uppståndelsen. De gav sina liv för korsets och uppståndelsens evangelium. Stenen var bortrullad. Budskapet gick inte att hejda. Lärjungarna kunde inte tystas ner.

Kristus är uppstånden. Det är grunden för kyrkan. Det är grunden för vår existens som kristna. Han lever. Han var död, men han lever. Jag var död, men jag lever genom honom. Du dör, men du skall leva i kraft av hans uppståndelse. Stenen är bortrullad från graven. Det går inte att rulla den tillbaka. De som är i gravarna skall höra hans röst och uppstå med honom. Döden är dödad och Livet har segrat.

Vem skall rulla undan stenen? Behöver vi fråga längre, där vi står mitt bland våra bekymmer? Den tyngsta av alla stenar, vår fiende döden, har Herren själv rullat undan. Den är inte längre något hinder för oss. Den är verklig, liksom den var för Jesus, men den spärrar inte längre vägen för Livet. Så är det också med de andra stenarna. Ingen kan spärra vägen till Livet för oss. Vi behöver inte längre fråga: Vem skall rulla undan stenen åt oss? Somliga stenar rullas undan, en del kan vi själva rulla bort och andra ligger kvar. Men vi kommer fram, i Jesu efterföljd. Han går före oss, mitt igenom denna världen, precis som den är, stenig och hård. Han går före oss genom svårigheter och lidanden, genom själva döden till det nya livet. Det var hans väg och det är vår väg.

Var inte förskräckta.

Här är platsen där han blev lagd.

Han är inte kvar i graven.

Stenen är bortrullad.

Kristus är uppstånden!

Vårt mål är Kristus

Efter Långfredagens dramatiska skeenden stannar vi upp under Påskaftonens stillhet och tystnad.

Det yttersta hotet mot människan är döden. Människan kommer att vara helt fri först när hon är befriad från döden. Då kan ingenting mer hota eller binda henne. Fruktans och rädslas makt är bruten, den finns inte mer. Rädslans drivkraft är ju att inte mer finnas, utplånas, inte existera, inte vara sedd.

Under matutinen i morse läste vi en fornkyrklig påskaftonspredikan. Traditionen säger att Jesus denna dag steg ner i dödsriket. I texten läser vi att Herren går för att besöka alla som sitter i mörker och döden skugga. Den fångne Adam och hans medfånge Eva vill han lösa från deras vånda, och han säger till dem: ”Vakna, du som sover, stå upp från de döda, och Kristus skall lysa över dig”. För dig och din avkommas skull talar jag nu, och med makt befaller jag de bundna: ”Kom ut!” och dem som är i mörkret: ”Bli ljus!” och de döda: ”Stå upp!” Dig befaller jag: ”Vakna, du som sover!”, ty jag har inte gjort dig till att hållas bunden i dödsriket…”

Herren har inte gjort oss till att hållas bundna i dödsriket. Därför skall vi nu fira påsk, för att på nytt påminnas om verkligheten. Den med stort V.

 Vi existerar inte som isolerade öar i ett oändligt ensamhetens hav, utan är delar av ett sammanhang, infogade i den av Gud skapade mänskligheten. Denna mänsklighet har en historia som också är vår. Vi har fått bli infogade i ett Gudsfolk och i dess historia.

Kristus tog döden på sig och berövade döden dess makt genom uppståndelsen. Den har inte mer sista ordet – Sonens kärlek är starkare än döden, han “upplöste döden och triumferade över fienden” som Melito av Sardes utropar i sin påskpredikan. Denna makt är det som förmår ena människorna med varandra till ett folk.

Här i tiden lever vi som har nåtts av Budskapet mitt emellan Uppståndelse och Återkomst; då är vi hemma överallt och ingenstans – för vårt mål är Kristus.

Han skall komma åter i härlighet – Han som nu är i härligheten. Denna härlighet har vi genom påskens hemligheter fått bli delaktiga av.

Det var strax före påskhögtiden, och Jesus visste att hans stund hade kommit.

Pater Bengt Högberg OSB från Kloster Gerleve, som många gånger firat påsk med oss här vid Omberg skriver:

Så börjar kvällens evangelium. Jesus visste att han hade utgått från Gud och nu återvände till Gud, han visste att Fadern hade lagt allt i hans händer, och han visste också att han skulle bli förrådd och vem som skulle göra det. Ni kallar mig Herre och Mästare, och det med rätta, för det är jag, sade han till sina lärjungar. Såväl vid fotatvagningen och som hela passionshistorien igenom framställs Jesus på en gång som stark och fri och samtidigt som vanmäktig och slagen i bojor, som den som en å ena sidan suveränt behärskar skeendets gång och å andra sidan låter sig förrådas, utlämnas och smädas, som herre och ringa tjänare. Det är denne Jesus, denne Herre och Mästare, som faller ner som en slav för lärjungarnas fötter, tvättar och torkar dem. Vi läser om honom i Filipperbrevet: Han ägde Guds gestalt men vakade inte över sin jämlikhet med Gud, utan avstod från allt och antog en tjänares gestalt då han blev som en av oss. När han till det yttre hade blivit människa, gjorde han sig ödmjuk och var lydig ända till döden, döden på ett kors (Fil 2:7-8).

Varför? Det finns egentligen bara ett svar. Det hörde vi redan i början av evangeliet: Han hade älskat sina egna som levde här i världen, och han älskade dem intill slutet. Nu gav han dem ett yttersta bevis på sin kärlek i tjänande självutgivande.

För att ge sina lärjungar en påtaglig försäkran om sin förblivande kärlek instiftade han eukaristin. Han befallde dem att fira den till ända till sin återkomst – till åminnelse av hans död och uppståndelse. Så gjorde han dem delaktiga i sin påsk och i sitt prästadöme och därmed till det Nya förbundets präster. Både fotatvagningen och instiftandet av eukaristin ett föregripande och ett åskådliggörande av Kristi korsoffer i självutgivande kärlek. I bägge fallen handlar det också om ett fortsatt uppdrag att aktualisera denna ofattbara kärlek: Gör det till min åminnelse! Förkunna Herrens död till dess han kommer! Och: Också ni är skyldiga att två varandras fötter, med andra ord: att osjälviskt och hängivet tjäna och älska er nästa efter Herrens och Mästarens exempel.

Den här kvällen och dygnet påminns vi mycket påtagligt om vår mänskliga svaghet, vår oförmåga att älska, att hålla ut vid vår Herres och vår nästas sida. Vi behöver den påminnelsen. Men vi får den inte för att vi skall fastna i vår egen ynklighet och tappa modet om oss själva, utan för att vi skall se på Kristus och ta emot hans över­flödande nåd och kärlek. Kristi kors, hans offrade kropp och blod, är vårt hopp. Det får vi berömma oss av. Vi får ta till oss hans försoning och hans återlösnings evangelium, hans seger och förvandlande kraft. Denna kväll får vi betyga honom vår kärlek och vår vilja att vara honom trogna.