Det första kapitlet i Predikarens bok, börjar med orden: ”Ingenting är nytt under solen”. Så följer suck efter suck.
I läsningen kommer jag till vers 8:
”Inga ord räcker till,
ingen kan utsäga allt”.
Jag stannar upp i min läsning:
Något rör vid mitt inre:
”Ögat blir aldrig mätt på att se,
örat får aldrig nog av att höra”.
”Vad som har varit kommer att vara,
vad som har skett skall ske igen”.
I stillheten med min öppna Bibel kommer bilden av lärjungarna på väg mot Emmaus för min inre blick. Hur Jesus håller Lectio divina med de sorgsna lärjungarna.
Hur han förklarar Skrifterna för dem,
sakta lyfter dem ur deras inre förlamning.
Ur känslan av att ingenting är nytt under solen, att bara tomhet återstår.
När de vågar be: ”Stanna hos oss… det börjar bli kväll…”
och den okände vandraren vid deras sida bryter brödet
och ger sig till känna,
öppnas deras ögon och de känner igen den Uppståndne.
”Herren har verkligen blivit uppväckt”
säger de enligt Lukasevangeliet.
”Inga ord räcker till,
ingen kan utsäga allt”.
Då kommer Jesus till lärjungarna igen och säger:
”FRID över er!”
Ögat blir aldrig mätt på att se,
Örat får aldrig nog av att höra”.
Jesus säger gång på gång också till oss:
”FRID över er!”
”Vad som har varit kommer att vara,
vad som har skett skall ske igen”.