Vårt mål är Kristus

Efter Långfredagens dramatiska skeenden stannar vi upp under Påskaftonens stillhet och tystnad.

Det yttersta hotet mot människan är döden. Människan kommer att vara helt fri först när hon är befriad från döden. Då kan ingenting mer hota eller binda henne. Fruktans och rädslas makt är bruten, den finns inte mer. Rädslans drivkraft är ju att inte mer finnas, utplånas, inte existera, inte vara sedd.

Under matutinen i morse läste vi en fornkyrklig påskaftonspredikan. Traditionen säger att Jesus denna dag steg ner i dödsriket. I texten läser vi att Herren går för att besöka alla som sitter i mörker och döden skugga. Den fångne Adam och hans medfånge Eva vill han lösa från deras vånda, och han säger till dem: ”Vakna, du som sover, stå upp från de döda, och Kristus skall lysa över dig”. För dig och din avkommas skull talar jag nu, och med makt befaller jag de bundna: ”Kom ut!” och dem som är i mörkret: ”Bli ljus!” och de döda: ”Stå upp!” Dig befaller jag: ”Vakna, du som sover!”, ty jag har inte gjort dig till att hållas bunden i dödsriket…”

Herren har inte gjort oss till att hållas bundna i dödsriket. Därför skall vi nu fira påsk, för att på nytt påminnas om verkligheten. Den med stort V.

 Vi existerar inte som isolerade öar i ett oändligt ensamhetens hav, utan är delar av ett sammanhang, infogade i den av Gud skapade mänskligheten. Denna mänsklighet har en historia som också är vår. Vi har fått bli infogade i ett Gudsfolk och i dess historia.

Kristus tog döden på sig och berövade döden dess makt genom uppståndelsen. Den har inte mer sista ordet – Sonens kärlek är starkare än döden, han “upplöste döden och triumferade över fienden” som Melito av Sardes utropar i sin påskpredikan. Denna makt är det som förmår ena människorna med varandra till ett folk.

Här i tiden lever vi som har nåtts av Budskapet mitt emellan Uppståndelse och Återkomst; då är vi hemma överallt och ingenstans – för vårt mål är Kristus.

Han skall komma åter i härlighet – Han som nu är i härligheten. Denna härlighet har vi genom påskens hemligheter fått bli delaktiga av.

Inledning till Vespern den tredje söndagen i Fastan

”Skapa i mig Gud, ett rent hjärta,
och ge mig på nytt en frimodig ande. ” Ps 51

Det är sannerligen inte något litet vi får lov att be om i dagens Magnificat-antifon!

Saliga de renhjärtade, de skall få se Gud, säger Jesus i Bergspredikan. När vi ber Gud om ett rent hjärta ber vi med andra ord om att få se honom. Vad kunde väl vara större? I Gregorius den stores Dialoger finns en beskrivning av en syn den helige Benedikt hade strax före sin död. Han fick se hela skapelsen samlad som i en enda solstråle – inte för att världen blivit liten och obetydlig för honom, tvärtom, utan för att hans hjärta blivit så vidgat att allt kunde rymmas i det. Det rena och vidgade hjärtat kan se Gud i alla ting – och se alla ting inneslutna i Gud.

Att be, längta och sträva efter detta är ett stort mål. Kanske kan vi ibland bli överväldigade av vår litenhet och benägenhet att tillåta hjärtat att förbli trångt och belamrat av allsköns onödigheter. I Bibelns allra första rader står det att ”Jorden var öde och tom, djupet täcktes av mörker”, en existentiell verklighet vi alla kan känna igen.
Men skapelseberättelsen fortsätter: ”en gudsvind svepte fram över vattnet”. Gudsvinden, den helige Ande som bor i oss, ber med och för oss. Vi är inte ensamma.

Det stora och förunderliga: Gud som sade ”bliv till – och allt blev till” är också den som skapar i oss. Och vi får samverka med honom, det tillhör vår värdighet som människor att ta ansvar för våra liv.

Tilliten till Guds ständiga skapande i våra liv ger oss andens frimodighet åter. Eller, som det står i vårt psalterium, ”en ny och stadig ande”. Tillsammans ger de två översättningarna en hoppfull bild av människan. Människan, stadigt rotad i Guds omsorg och i sin plats på jorden och som med frimodighet lyfter blicken till sin skapare och väntar allt gott från honom. Människan, som ber om det rena hjärtat – och Gud som svarar, ”du skall vara med mig i paradiset, saliga de renhjärtade de skall se Gud”.

Sök mitt ansikte

”Du har sagt till mitt hjärta: ’Sök mitt ansikte’.
Ditt ansikte, Herre, söker jag.
Dölj inte ditt ansikte för mig.” Ps 27 (Introitus för andra söndagen i fastan.)

Det berättas om tullindrivaren Sackaios i Lukasevangeliets nittonde kapitel. Tullindrivaren, på en gång föraktad och fruktad av folket. Han stod ju i ockupationsmaktens tjänst. Säkert hade han en upptagen tillvaro – arbetet vid tullen, behovet att försörja familjen, hålla sig väl med romarna och ändå inte stöta sig alltför mycket med folket, se till att stoppa undan en del för egen räkning… ja, nog var han en upptagen, och i sina egna ögon kanske även en betydande, man. Berättelsen i Lukasevangeliet är fylld av liv och rörelse: Det springs, skyndas, trängs, skyndas igen och muttras förargat. Men någonstans mitt i allt detta hade Sackaios hört Guds inbjudan: ”Sök mitt ansikte.”

Sackaios blev så ivrig vid tanken på att få se Jesus att han helt släppte taget om sig själv, om rädslan för vad andra skulle tycka och om det överhuvudtaget var klokt av en vuxen man att klättra i träd. Tänk om han föll ned, om kläderna åkte upp på ett opassande vis eller om han inte kunde ta sig ner igen – alla förbehåll var som bortblåsta.

Även vi har fått höra Guds röst som säger: ”Sök mitt ansikte.” Låt oss ta Sackaios vid handen, kanske kan han i sin iver hjälpa oss att se om det finns något ”träd” vi kan klättra upp i för att bättre få syn på Jesus. Folkmassan som står i vägen kanske inte består av andra människor. Det kan vara mängden av plikter och ansvar som står i vägen för att vi ska kunna se Jesus i vårt liv, kanske uppfattningen om den egna andliga oförmågan, eller rädsla för vad andra skall tycka. Ja, vi kan var och en kan se vad som står i vägen för oss själva, just nu.

Också vi vill se Jesus på nära håll. Inte bara stå på avstånd och betrakta utan komma så nära att vi ser hans ansikte. Ibland är det svårt att släppa taget om sig själv. Då tror jag att Sackaios kan hjälpa oss. Det är som om han säger: ”Prova att göra något oväntat! Gör som jag, klättra i träd. Eller om du inte vågar det, prata med en främling på bussen. Hjälp någon trots att du inte måste. Gör något lekfullt! Ta några danssteg för dig själv i solen och ett skutt över vattenpölen istället för att vuxet och ordentligt gå runt. Skriv en dikt eller sjung en sång även om du säger att du inte kan. Jag såg Jesus i ögonen när jag klängde i en sykomor, han kan möta dig överallt om du bara har ögonen öppna för att se honom.”

Lukas berättar att Jesus bad Sackaios skynda sig ner. Men jag undrar om det inte skedde något mer när Sackaios mötte Jesu blick. Och det var att Sackaios hörde Jesus säga till honom: ”Ditt ansikte, Sackaios, söker jag. Dölj inte ditt ansikte för mig. Dölj det inte för att du skäms för dina misslyckanden och synder. Dölj det inte för att du blivit lite för betydelsefull i dina egna ögon och tappat bort dig själv på vägen. Vad som än hänt, du behöver inte dölja ditt ansikte. Se mig i ögonen, och se att det alltid är möjligt att vända om och börja på nytt.”

Detta gav Sackaios mod att än en gång göra något oväntat. Inför alla dem som mumlade förargat reste han sig upp, inte bara bokstavligt utan framförallt med inre resning. Upprättad av mötet med Jesus stod han rakryggad inför dem alla och vågade stå för den han var – och vågade göra ett frikostigt löfte om att vilja börja på nytt. Jesus i sin tur, såg Sackaios iver och goda vilja och tog emot den.

Berättelsen slutar med ett löfte, Jesus har lovat att söka efter den som gått vilse. Han inbjuder oss att söka hans ansikte, men framförallt lovar han att alltid söka efter vårt. När vi klättrar i en sykomor, står i kön på stormarknaden, läser hans ord eller möter en medmänniska. Ja, alltid och överallt.

Dörren öppnas

En Fastebetraktelse av P. Fredrik Heiding S.J.

Jesus lovar att bönen ger frukt. I Lukasevangeliet hör vi honom säga: ”Be, så skall ni få. Sök, så skall ni finna. Bulta, så skall dörren öppnas. Ty den som ber, han får, och den som söker han finner, och för den som bultar skall dörren öppnas” (Luk 11:9–10).

Jesu budskap inger hopp. Det lönar sig att vara ihärdig, att enträget vända sig till Gud. Begärande böner som de kallas finns det gott om i såväl Gamla som Nya testamentet. Även ökenfäder och ökenmödrar yttrade sådana nödrop från hjärtat. Samtidigt balanseras den bedjandes kravspecifikation med insikten om att han eller hon inte kan diktera vad Gud ska göra. Man bevarar en viss frihet utifrån delbönen i Fader vår av mer överlåtelsekaraktär: ske din vilja.

Dörren öppnas, i bästa fall i alla fall. Vad är det i vårt liv som har gått i baklås? Vad är det som är angeläget att be om? Till vilket rum hoppas vi att en dörr ska öppnas? Under fastetiden finns det en möjlighet att bulta på dörren. Att på djupet längta efter att få upptäcka något på insidan, innanför porten. Vi kan avstå från något, offra oss, och samtidigt vilja tränga in bakom porten.

“The Light of the World”
av William Holman Hunt
(1827–1910). Foto: Wikimedia commons.

Saken kan betraktas från det omvända perspektivet. En målning av den brittiske konstnären William Holman Hunt (1827–1910) med titeln ”The Light of the World” betraktar relationen från ett annat håll. Målningen som finns i Keeble College i University of Oxford bygger på orden i Uppenbarelseboken: ”Se, jag står vid dörren och bultar. Om någon hör min röst och öppnar dörren skall jag gå in till honom och äta med honom och han med mig” (Upp 3:20).

Holman Hunt porträtterar Kristus stående med en lykta utanför dörren, Jesus Kristus som är världens ljus. Om man tittar noga på målningen märker man att det inte finns något dörrhandtag utåt. Det är människan inne i stugan som måste vrida på handtaget så att Jesus kan komma in. Den här gången är det Jesus som behöver bulta så att dörren öppnas.

Det är nog lättare att begära att en dörr till något annat rum ska öppnas än att släppa in någon i vårt eget hem. Kan vi tillåta att Jesus gör ett besök? Finns det något som hindrar oss?

Nu kanske någon undrar vad detta i all sin dar har med fastetiden att göra. Jo, det gäller att röja undan hinder som försvårar för Jesus att komma in – om vi utgår från Holman Hunts målning och Uppenbarelseboken. Samtidigt gäller det att rensa bort ytliga önskemål och be om det som är riktigt angeläget – om vi går tillbaka till Lukasevangeliets budskap.

Exempel på sådant som ligger i vägen är att tröstäta i stället för att bejaka själslig hunger, surfa i all oändlighet på nätet i stället för att samtala med Jesus, tycka synd om sig själv i stället för att hjälpa någon annan.

Fastetiden inbjuder kristna till att äta mindre och samtidigt be för och hjälpa andra människor. Var och en har naturligtvis sina egna fasteoffer. Huvudsaken är väl att resultatet inte blir som i Stockholms tunnelbanor där man hör en röst som säger: ”Se upp för dörrarna, dörrarna stängs.”

Jesu frestelse i öknen (Mark 1:12-15)

Den öken som Anden ledde Jesus ut i är en tomhetens och tystnades plats. En plats utan distraktioner eller möjligheter att fly undan verkligheten. Det enda som bröt tystnaden var öknens vilddjur, dessa frestelsernas demoner som ansatte Jesus och försökte förvränga hans sinne och vilja. Men han var inte ensam, inte utlämnad i sin kamp. Änglarna – budbärare och förmedlare av Gudomlig hjälp – betjänade honom. Inte heller vi måste hjälplöst konfrontera våra frestelser, utan Gud kallar oss ut i öknen just för att vi skall inse att det faktiskt finns hjälp att få.


”Därför skall jag locka ut henne i öknen och söka vinna hennes hjärta.” Så säger Herren om sitt folk hos profeten Hosea, och fortsätter: ”Jag skall äkta dig för evigt, jag skall äkta dig i rättfärdighet och rätt, i kärlek och förbarmande. Jag skall äkta dig i trofasthet, och du skall lära känna Herren.” (Hos 2: 14, 19-20) Gud söker oss inte för att vi redan är rättfärdiga, utan för att han älskar oss medan vi ännu är syndare.
Vår synd, våra sår och vår skam är inte ett hinder för Guds kärlek. Hans kärlek är alltid vänd mot oss, hans ansikte blickar alltid mot vårt. Det är vi som så ofta vänt oss bort från honom, som inte är öppna för att ta emot den kärlek och det själens helande och upprättande som han vill skänka oss. Det är därför han kallar oss ut i frestelsernas öken – för att avkläda oss alla våra masker, vår självtillräcklighet, för att få oss att inse att vi inte kan vinna kampen i egen kraft. Gud för oss ut i öknen, inte för att plåga oss, utan för att hjälpa oss att inse vårt behov av honom.

Genast efter sin vistelse i öknen, efter att han konfronterats med alla de frestelser som plågar oss fallna människor, så började Jesus predika att Guds rike är nära, om vi bara omvänder oss och tror på det glada budskapet. Han vill inte att vi stannar kvar i vår bortvändhet och självtillräcklighet, i vår lilla och trånga värld, vars gränser inte sträcker sig bortom vår egna horisont av vad vi tror skall tillfredsställa oss och göra oss lyckliga. Han har sett vår längtan för vad den är – vilddjur och demoner som vill dra oss bort från något långt bättre och större. Alla de själviska begär som vi jagar och som vi tror är allt vi behöver, bleknar helt i jämförelse mot det rike som Gud vill ge oss.


Öknen är förvisso en skrämmande plats, men inte en plats av ondo. Dess tomhet och öppna horisonter hjälper oss att rikta blicken uppåt, mot den stjärnbeströdda himlen som endast här framträder i hela sitt majestät. Liksom Gud en gång visade Abraham på himlens stjärnor som ett tecken på den välsignelse han hade i beredskap för honom, om Abraham bara valde att leva i tillit och tro på Gud, på samma sätt vill han föra oss ut i öknen, bort från världens alla förströelser, för att visa på ett långt rikare och mer livgivande löfte – den frihet och glädje som kommer oss till del när vi slutar gripa efter det vi tror skall tillfredsställa oss, för att istället ta emot allt som en gåva ur Faderns hand.

Askonsdag

Fastetiden har börjat. Igår var det en vanlig tisdag – idag är det askonsdag.

Liturgin ändrar karaktär och för oss snabbt in i denna kyrkoårstid. Det märks redan i inledningen till tidebönerna: Från och med idag sjunger vi inget Halleluja. Det kräver närvaro att bromsa in i tid.

Psalmerna vi ber i askonsdagens vesper är desamma som varje onsdag, men därefter får tidebönen en tydlig fasteton. Här finns allvar – och glädje. Responsoriet, med text ur Ps 91:4, påminner oss om Guds beskydd, för fastetiden är inte en ökenvandring i ensamhet, utan framför allt en tid då vi intensivt söker Guds närvaro.

I hymnen lägger vi fram våra föresatser och ber Gud ge kraft och välsigna oss. Vårt mål är påsken, och glädjen över Kristi uppståndelse följer oss också under dessa 40 dagar. Vi sjunger om denna helga fastetid och kan låta tanken vandra till både platser och tider där vi erfar Guds helighet.

I dagen evangelium (Matt 6:1–6, 16–18) påminner Jesus oss om tre övningar för fastetiden: Ge, be och fasta. Inget av detta ska vi göra för att få beröm av andra, utan det är bättre om vi ger, ber och fastar i det fördolda. Vår himmelske Fader ser – det räcker. Som antifon till Magnificat (Marias lovsång) upprepar vi orden ur evangeliet om hur vi generöst ska dela med oss.