Sök mitt ansikte

”Du har sagt till mitt hjärta: ’Sök mitt ansikte’.
Ditt ansikte, Herre, söker jag.
Dölj inte ditt ansikte för mig.” Ps 27 (Introitus för andra söndagen i fastan.)

Det berättas om tullindrivaren Sackaios i Lukasevangeliets nittonde kapitel. Tullindrivaren, på en gång föraktad och fruktad av folket. Han stod ju i ockupationsmaktens tjänst. Säkert hade han en upptagen tillvaro – arbetet vid tullen, behovet att försörja familjen, hålla sig väl med romarna och ändå inte stöta sig alltför mycket med folket, se till att stoppa undan en del för egen räkning… ja, nog var han en upptagen, och i sina egna ögon kanske även en betydande, man. Berättelsen i Lukasevangeliet är fylld av liv och rörelse: Det springs, skyndas, trängs, skyndas igen och muttras förargat. Men någonstans mitt i allt detta hade Sackaios hört Guds inbjudan: ”Sök mitt ansikte.”

Sackaios blev så ivrig vid tanken på att få se Jesus att han helt släppte taget om sig själv, om rädslan för vad andra skulle tycka och om det överhuvudtaget var klokt av en vuxen man att klättra i träd. Tänk om han föll ned, om kläderna åkte upp på ett opassande vis eller om han inte kunde ta sig ner igen – alla förbehåll var som bortblåsta.

Även vi har fått höra Guds röst som säger: ”Sök mitt ansikte.” Låt oss ta Sackaios vid handen, kanske kan han i sin iver hjälpa oss att se om det finns något ”träd” vi kan klättra upp i för att bättre få syn på Jesus. Folkmassan som står i vägen kanske inte består av andra människor. Det kan vara mängden av plikter och ansvar som står i vägen för att vi ska kunna se Jesus i vårt liv, kanske uppfattningen om den egna andliga oförmågan, eller rädsla för vad andra skall tycka. Ja, vi kan var och en kan se vad som står i vägen för oss själva, just nu.

Också vi vill se Jesus på nära håll. Inte bara stå på avstånd och betrakta utan komma så nära att vi ser hans ansikte. Ibland är det svårt att släppa taget om sig själv. Då tror jag att Sackaios kan hjälpa oss. Det är som om han säger: ”Prova att göra något oväntat! Gör som jag, klättra i träd. Eller om du inte vågar det, prata med en främling på bussen. Hjälp någon trots att du inte måste. Gör något lekfullt! Ta några danssteg för dig själv i solen och ett skutt över vattenpölen istället för att vuxet och ordentligt gå runt. Skriv en dikt eller sjung en sång även om du säger att du inte kan. Jag såg Jesus i ögonen när jag klängde i en sykomor, han kan möta dig överallt om du bara har ögonen öppna för att se honom.”

Lukas berättar att Jesus bad Sackaios skynda sig ner. Men jag undrar om det inte skedde något mer när Sackaios mötte Jesu blick. Och det var att Sackaios hörde Jesus säga till honom: ”Ditt ansikte, Sackaios, söker jag. Dölj inte ditt ansikte för mig. Dölj det inte för att du skäms för dina misslyckanden och synder. Dölj det inte för att du blivit lite för betydelsefull i dina egna ögon och tappat bort dig själv på vägen. Vad som än hänt, du behöver inte dölja ditt ansikte. Se mig i ögonen, och se att det alltid är möjligt att vända om och börja på nytt.”

Detta gav Sackaios mod att än en gång göra något oväntat. Inför alla dem som mumlade förargat reste han sig upp, inte bara bokstavligt utan framförallt med inre resning. Upprättad av mötet med Jesus stod han rakryggad inför dem alla och vågade stå för den han var – och vågade göra ett frikostigt löfte om att vilja börja på nytt. Jesus i sin tur, såg Sackaios iver och goda vilja och tog emot den.

Berättelsen slutar med ett löfte, Jesus har lovat att söka efter den som gått vilse. Han inbjuder oss att söka hans ansikte, men framförallt lovar han att alltid söka efter vårt. När vi klättrar i en sykomor, står i kön på stormarknaden, läser hans ord eller möter en medmänniska. Ja, alltid och överallt.