Nytt liv

En vän gav oss under hösten några pumpor. Den ena, formad som en projektil, i vikt någorlunda lätthanterlig, ligger fortfarande på köksbänken i väntan på att förvandlas till goda måltider. Den andra, som syntes ivrigt ha slukat varje milliliter vatten som erbjöds och uppnått en ansenlig rondör och tyngd tog vi oss an idag. På en och samma gång kunde vi känna tacksamhet – över naturens och människors gåvor – vemod över att ta isär, ja förstöra, en så vacker skapelse och viss bävan. Hur forcera detta praktfulla och hårda hölje? Nå, det gick, utan blodvite med slintande knivar, och när väl det kompakta skalet hade forcerats gick det bra att börja dela i mindre bitar.

Men, under sin tid på vår köksbänk hade pumpan inte legat overksam. Där – mitt i trasslet av trådigt fruktkött och kärnor kikade långa bleka skott fram. Ur de vita kärnornas skal hade nytt liv trängt sig fram, inne i pumpans slutna mörker!

Tyst, tålmodigt och utan att märkas påbörjades något nytt. Livets obändiga kraft.

En vanlig dag i köksarbetet, och en pumpa visade sig vara mycket mer än ett stycke natur eller en bit mat. Än mer blev den en påminnelse om att växt, förändring och nytt liv kan pågå i vårt inre utan att vi ser eller märker det. I det ibland torra och dunkla människohjärtat spirar taniga skott som kan bli till nytt liv. När vi väl blir varse dem är vår uppgift att vattna och vårda och i sinom tid låta det nya få plats. Det kan ta oväntade former – likt en projektilformad pumpa – eller till en början tyckas ovant och otympligt. Livets obändiga kraft finns inom oss alla. 

”Ur jordens sköte föddes liv,
med frön som sprängde sina skal,
med myriader formers prakt
och yppig frukt av varje art.

Låt Ordets säd i oss slå rot
och bära hundrafaldig frukt.
Låt nådens mångfald vecklas ut
till allt det goda du berett.”
                      (Ur hymnen för tisdagens vesper)

Kärleken är en

Efter Epifania samlas flera av Stiftets präster till reträtt här vid Omberg. Varje morgon firar vi eukaristi tillsammans: Biskop Anders är omgiven av präster runt altaret, bönen stiger verkligen som ett rökoffer till Herren till välsignelse för oss och hela världen.

P Henrik Alberius OP, som leder reträtten, talade denna morgon om kärleken som är EN och inte kan delas upp. I dagens läsning, från Markus 1:32, hör vi att man kom till Jesus med sjuka och besatta i solnedgången. ”och han botade många”. I vers 35 sägs: ”Tidigt nästa morgon, medan det ännu var mörkt, gav Jesus sig av därifrån och gick bort till en enslig plats, och där bad han”.

Kärleken är en: Den hämtar kraft i morgonens bön och den fullkomnas i handling under resten av dagen. Är det inte det som är ”den goda nyheten om Guds rike” som Jesus har kommit för att leva liksom för att predika? Allt kan levas i kärlek och av kärlek, och att denna kärlek kommer från Fadern och till oss genom Sonen.”

Denna tanke berörde oss – just i detta ora et labora i bön och arbete vill vi följa Jesus denna dag!

Stjärnan

Har du någonsin stått och sett upp mot en klar och kall stjärnhimmel? Har du låtit dig hänföras och tappat andan inför det stilla skådespel som visat sig på himlavalvet, tills dess du glömt bort tid och rum?

Vid första anblick verkar natthimlen helt mörk och stum, ett tomt och öde mörker, sånär som på månens skära och några enstaka vagt lysande stjärnor – men långsamt, långsamt träder ett ljus efter ett annat fram ur skuggorna, och snart blossar stjärnorna tätt, tätt, och fyller hela rymden med ljus och liv.

Även om himlavalvets bländande skönhet endast sällan blir synlig för våra ögon, så finns den alltid där – fördold bakom solens klara sken, molnens ridåer, omvärldens alla artificiella ljuskällor, och inte minst vår egen oförmåga att bara vara stilla och tålmodigt betrakta – osynlig, men alltid närvarande. Redo att hänföra oss om vi bara ger den tillfälle.

Den tyske prästen och poeten Andreas Knapp skriver tänkvärt i en dikt: ”Skåda djupt i din natt, endast där finner du stjärnan.”

Också den stjärna som visar oss på Herren själv väntar på vår tålmodiga uppmärksamhet, på att vi skall vända vår blick bort från alla de omvärldens distraktioner som bländar oss och gör oss oförmögna att urskilja Hans milda sken – väntar på att vi skall stilla vår flackande blick och vända den mot det mörker inom oss själva som vid första anblick verkar tomt och livlöst.  Men ur detta mörker, denna natt, träder långsamt ljuset fram – ett ljus som förmår lysa upp vårt inre med en bländande närvaro och skönhet – men endast om vi först orkar och vågar vara stilla och uppmärksamma.

Liksom de stjärnor som tillsammans lyser upp natthimlen endast är små och svaga ljusglimtar då de betraktas var för sig, men som tillsammans kan fylla himlavalvet med ett överväldigande skådespel som drar oss ut ur oss själva, så är det också med vår erfarenhet av Guds närvaro. Han uppenbarade sig i världen som ett litet, till synes obetydligt barn – och Han uppenbarar sig för oss i små, till synes obetydliga händelser, ord och gester.

Ett vänligt ord, en omtänksam handling, ett oförklarligt sammanträffande, den frid eller nya insikt som föds ur den stilla bönen – var för sig är de endast små ljusglimtar, men tillsammans visar de på den Närvaro som genomsyrar hela tillvaron, på den Skönhet, Godhet och Sanning som är Gud själv.

PÅVE EMERITUS BENEDIKT XVI

1927 – 2022

R.I.P.

Begruessung von Papst Benedikt XVI. durch Bundespräsident Christian Wulff und Frau Bettina Wulff vor dem Schloss Bellevue in Berlin

Denna morgon, Påve emeritus Benedikts begravningsdag, firades requiemmässa här i Heliga Hjärtas Kloster.

P Stefan Dartmann SJ bar klostrets svarta mässhake broderad med eldslågor som symboliserar den brinnande buske som Mose såg i öknen. Det står i 1 Mosebok att Herrens ängel uppenbarade sig i eld som slog upp ur en buske. När Mose såg att busken brann utan att förtäras, drog han skorna av sina fötter och föll ner i vördnad inför Guds närvaro.

Detta kan beskriva Påve Benedikts liv, som med största allvar och med brinnande tro, kärlek och engagemang förkunnade Kristi mysterium.

Hans röst har tystnad, men hans djupa insikter, akademiska briljans och den undervisning som givits oss under årtionden finns kvar.

Utifrån Psalm 17 skriver han:

Att söka Gud är en livshållning. För att människan till slut skall kunna se Guds ansikte, måste hon själv vara helt uppfylld av honom. Det som vi måste tänka på är att psalmisten väntar sig att få se denna syn ”när han vaknar”. Psalmen sträcker sig [—] bortom människans historiska existens. Psalmisten ser fram emot att vakna och väntar sig att det verkliga livet då äntligen skall börja. [—]

I detta sökande satsar människan sitt eget liv och vet att hon kommer att finna det ”när hon vaknar upp”. Att söka Guds ansikte innebär att överskrida tidens gränser och att vänta på att förhoppningen om ett annat liv, om livet efter detta, skall infrias.

Ur På väg till Kristus. Texter av Benedikt XVI Joseph Ratzinger.

Catholica förlag 2006

ETT VÄLSIGNAT NYTT ÅR

önskar vi dig som just nu läser dessa ord!

Vi skriver år 2023 med bävan, undran och oro. Men också med hopp, förväntan och stilla glädje. Vad skall detta år föra med sig: för mig, för oss, för hela världen…

Vi står med öppna händer, med vår intention att göra det bästa. Utmaningarna kommer, det vet vi. Valmöjligheterna likaså. En del kommer att bli bra och gott. Annat hamna i osäkerheternas gråzon. Ibland kommer vi att gå vilse, det blir fel, något går sönder.

Med denna realism i tanken får vi ha ett för ögonen: bönen om att det ska bli ett

HERRENS ÅR,

ett

ANNO DOMINI

Ett år med Herren som går med oss i ljus och mörker, som inte överger någon enda av oss. Han som säger:

LJUSET LYSER I MÖRKRET

OCH MÖRKRET HAR INTE ÖVERVUNNIT DET.

Han är med oss, han skall leda och bära oss. Profeten Jesaja ger oss i kapitel 58 vers 11 ett ord att vila i och begrunda:

HERREN SKALL ALLTID LEDA DIG,

HAN MÄTTAR DIG I ÖDEMARKEN

OCH GER STYRKA ÅT BENEN I DIN KROPP

Ödemarken kan se ut på många vis (det hebreiska ordets betydelse lär dessutom vara osäker), men denna dag, då Kyrkan firar Guds Moders högtid, kan vi hålla oss nära henne som sa ja till det osäkra och obegripliga: att bära och föda GUDs Son, Räddaren in i världen.,

Så blev hon, som Jesajatexten fortsätter,

… SOM EN VATTENRIK TRÄDGÅRD,

EN OAS DÄR VATTNET ALDRIG SINAR.