Så ljuder påskbekännelsen som ljuder genom genom många troende hjärtan denna natt och genom hela påsktiden. Mörker, sorg och bedrövelse, oro och ängslan: ingenting att detta försvinner i ett enda ögonblick. Men vi får lyfta blicken mitt i allt som omger oss och luta oss mot Paulus ord i Romarbrevet:
HOPPET SVIKER OSS INTE,
ty GUDs kärlek
har ingjutits i våra hjärtan
genom att han har gett oss den heliga Anden
Detta ord har inspirerat gestaltningen av vårt påskljus i år: Kristus i världsalltets mitt, i historiens centrum: Kristi uppståndelse som söndertrampade ormens huvud så att det ondas makt till sist är bruten.
Må påskens budskap på nytt och på nytt fylla oss och ge hoppet näring. Hoppet om Kärlekens seger, Kristi Seger. Den seger som vi sjunger om och bekänner om och om igen – för Guds kärlek är utgjuten i våra hjärtan.
Så har vi nått fram till den sista söndagen i fastan innan vi om en vecka samlas till Palmsöndag.
Dagens Evangelium berättar att ”Jesus blir ”upprörd och skakad i sitt innersta” och föll i gråt när han fick höra om vännen Lasaros död. Han delar Marta och Marias sorg och talar rakt igenom den:
”Jag är uppståndelsen och livet… Tror du, tror ni, detta?
Jesu rop där han står inför graven med den tunga stenen för ingången förebådar påsknatten.
Han ropar med hög röst, så hög att den hörs genom dödens till synes ogenomträngliga mörker:
LASAROS, KOM UT!
Lasaros lyssnar, stiger upp ur döden, hans lyssnar och lyder.
Jesus ber vännerna om hjälp,
Ber dem befria Lasaros från hindrande bindlar och svepning och säger till dem:
”Gör honom fri och låt honom gå!”
För GUD är ingenting omöjligt.
Jesu mäktiga röst når genom förtvivlans mörker
Och,
som dagens prefation säger:
”förbarmar sig över oss människor
och leder oss genom lidandets och uppståndelsens mysterium
Påven Gregorius berättar i Dialogerna att Gudsmannen Benedikt strax före sin död stod med händerna lyfta mot himlen och andades ut med bönens ord. Benedikt – den välsignade – fördes sedan på en konungslig väg, smyckad med otaliga lysande lampor och praktfulla mattor, till himlen.
Den helige Benedikt på klostrets innergård
Säkert bad Benedikt inte enbart för sig själv i denna sin sista stund, utan för alla som tiderna igenom strävar efter att följa Kristus Mästaren. Måhända andades han med de ord som står i Regelns nästsista kapitel: Må Han – Kristus – föra oss alla till det eviga livet. En spegelbild av den bön vår Herre själv bad strax före sin egen död, Fader jag vill att där jag är skall också min tjänare få vara.
Benedikt som låtit sitt liv präglas av Guds ord, det dagliga livet tillsammans och den gemensamma bönen ville ingen exkluderande välsignelse. Tvärtom. Det berättas om honom att han en tid före sin död i en vision fick se hur hela världen fördes inför hans ögon och samlades som i en solstråle. Dock var det inte världen som blivit liten och trång utan hans själ och blick som blivit så vidgad att allt rymdes i den.
Den som håller blicken stadigt fäst på Gud förlorar inte omvärlden, medmänniskorna och skapelsen ur sikte utan lär sig se allt med Guds blick. Vittomfamnande och med oändlig kärlek och ömhet. Och övar sig i att be om Guds förbarmande och välsignelse över allt och alla. Vi lever våra liv i en växelrörelse, mellan den välsignelse som alltid strömmar ner över oss och hela mänsklighetens belägenhet som vi med bön och arbete får lyfta upp till Gud.
Mer än tusen år efter Benedikts död skrev en annan Gudssökare vid namn J.S. Bach en kantat (lyssna här!)där välsignelsen från himlen dalar ner till oss i svävande trioler och breder ut sig, mer och mer och mer… i glädjefylld tacksamhet över Guds väldiga gärningar. I det stora och det lilla! Likt en meditation över denna glädjedag. Vi är alla Guds välsignade.
”Tillåt dig själv att vara sårbar. Riv dina skyddsvallar och låt dina omsorgsfullt konstruerade fästningar brytas ned, blottlägg ditt hårt bevakade hjärta. Tillåt att dina sår blir berörda, dina rädslor blottade, och låt din djupaste längtan, dina kantstötta drömmar och dina djärvaste önskningar bli uppenbarade inför Brudgummen, han som har makt att infria, återställa och upprätta dem. Släpp taget om ditt oberoende och idéen – som du klänger fast vid så hårt – om att du kan göra något som helst för att skydda och frälsa dig själv. Och LÅT HONOM ÄLSKA DIG.” S:ta Elisabeth av Ungern
Någon som var väl bekant med skyddsvallar, tillstängda hjärtan och kantstötta drömmar var Jesu samtalspartner i söndagens evangelium – den samariska kvinnan vid Sykars brunn, hon som hade haft fem män och nu levde samman med en som inte var hennes man, hon som var så illa sedd av stadens kvinnor att hon var tvungen att hämta vatten under dagens hetaste timme när ingen annan var i närheten.
Vi vet inget om hennes historia i övrigt, inget om de djupa sår som livet måste ha tillfogat henne – med eller utan hennes egen förskyllan – och som ledde henne till den situation som hon nu befann sig i. Men det krävs inga stora fantasisprång för att anta att hon försökte skydda sitt sargade hjärta genom att mura in det bakom befästa vallar och låsta dörrar – eller att hon började betrakta omgivningen med synisk blick, förvissad om att tillvaron är fylld av skam och smärta.
Men i mötet med Jesus förändrades något.
Till skillnad från de glåpord, nedsättande blickar och dömande viskningar som troligen brukade följa henne hemma i Sykar så stod hon nu öga mot öga med en man som valde att se på henne med kärlek och utan att fördöma. Och i mötet med den blicken tillät hon sig att vara sårbar. Att bli sedd, älskad och återupprättad.
Förhoppningsvis är inte våra omständigheter lika dystra som den samariska kvinnans. Likväl har även våra livshistorier tillfogat oss små eller större sår – och vi försvarar alla våra hjärtan på ett eller annat sätt, i hopp om att navigera någotsånär helskinnade genom en ofta hård och krävande omvärld. Men risken finns att vi, i vår iver att bygga upp och bättra på våra egna skyddsmurar, stänger ute även den som kan fylla våra befästa borgar med liv och mening. Han som med sin kärleksfulla blick blottar själens sår och synder, som upprättar och helar oss – och som genom sin blotta närvaro gör våra murar överflödiga och bryter ner dem inifrån. Men först måste vi tillåta oss själva att vara sårbara…
Idag får vi denna uppmaning att lyssna till Herren Jesus.
Vad är det vi ska lyssna till? Vad är det han vill säga till oss?
Jesus tog med sig Petrus, Jakob och Johannes upp på förklaringsberget. De såg hans förvandling, de såg hur hans kläder blev vita som ljuset. De såg Mose och Elia. De såg allt detta och de ville att det inte skulle försvinna. De ville bygga hyddor för att för alltid vara där i klarhetens ljus, där fanns inget mörker där var allt strålande. Där var härligheten och målet synligt.
När rösten från molnet hördes blev de rädda, de blev skräckslagna, deras tanke om att vara i detta förklaringens rus blev plötsligt jordisk när de kastades ner på marken.
De lyfte blicken och synen var borta. Skräcken över mötet med Guds röst kom över dem.
Och de fick höra Jesus tala till dem: Var inte rädda!
Det är detta vi får höra nu i början av fastetiden: Var inte rädda!
Var inte rädda, jag har besegrat världen! Var inte rädda för att gå igenom mörker och kyla. Jag är här! Var inte rädda, jag är med er alla dagar!
”Detta är min Son. Lyssna till honom: var inte rädda!”
På tröskeln till fastetiden får vi ta emot vad den helige Benedikt skriver i sin Regel: att med andlig längtans glädje se fram emot den heliga påsken.
Fastetiden är en tid då vi konfronteras med vår egen svaghet. När vi ser vår brist på uthållighet och tendens att köpslå med våra egna ideal och kanske urskulda de där mindre (och ibland större) felen, synderna och det som inte är till fyllest och som jag helst gömmer undan.
Vi får be om Kristi ljus, som vill rena, hela och förnya oss. Så skall den frid som övergår allt förstånd fylla oss, så att vi varje dag svarar Guds barmhärtighet med ett JA till livet!
En vän gav oss under hösten några pumpor. Den ena, formad som en projektil, i vikt någorlunda lätthanterlig, ligger fortfarande på köksbänken i väntan på att förvandlas till goda måltider. Den andra, som syntes ivrigt ha slukat varje milliliter vatten som erbjöds och uppnått en ansenlig rondör och tyngd tog vi oss an idag. På en och samma gång kunde vi känna tacksamhet – över naturens och människors gåvor – vemod över att ta isär, ja förstöra, en så vacker skapelse och viss bävan. Hur forcera detta praktfulla och hårda hölje? Nå, det gick, utan blodvite med slintande knivar, och när väl det kompakta skalet hade forcerats gick det bra att börja dela i mindre bitar.
Men, under sin tid på vår köksbänk hade pumpan inte legat overksam. Där – mitt i trasslet av trådigt fruktkött och kärnor kikade långa bleka skott fram. Ur de vita kärnornas skal hade nytt liv trängt sig fram, inne i pumpans slutna mörker!
Tyst, tålmodigt och utan att märkas påbörjades något nytt. Livets obändiga kraft.
En vanlig dag i köksarbetet, och en pumpa visade sig vara mycket mer än ett stycke natur eller en bit mat. Än mer blev den en påminnelse om att växt, förändring och nytt liv kan pågå i vårt inre utan att vi ser eller märker det. I det ibland torra och dunkla människohjärtat spirar taniga skott som kan bli till nytt liv. När vi väl blir varse dem är vår uppgift att vattna och vårda och i sinom tid låta det nya få plats. Det kan ta oväntade former – likt en projektilformad pumpa – eller till en början tyckas ovant och otympligt. Livets obändiga kraft finns inom oss alla.
”Ur jordens sköte föddes liv, med frön som sprängde sina skal, med myriader formers prakt och yppig frukt av varje art.
Låt Ordets säd i oss slå rot och bära hundrafaldig frukt. Låt nådens mångfald vecklas ut till allt det goda du berett.” (Ur hymnen för tisdagens vesper)
Efter Epifania samlas flera av Stiftets präster till reträtt här vid Omberg. Varje morgon firar vi eukaristi tillsammans: Biskop Anders är omgiven av präster runt altaret, bönen stiger verkligen som ett rökoffer till Herren till välsignelse för oss och hela världen.
P Henrik Alberius OP, som leder reträtten, talade denna morgon om kärleken som är EN och inte kan delas upp. I dagens läsning, från Markus 1:32, hör vi att man kom till Jesus med sjuka och besatta i solnedgången. ”och han botade många”. I vers 35 sägs: ”Tidigt nästa morgon, medan det ännu var mörkt, gav Jesus sig av därifrån och gick bort till en enslig plats, och där bad han”.
Kärleken är en: Den hämtar kraft i morgonens bön och den fullkomnas i handling under resten av dagen. Är det inte det som är ”den goda nyheten om Guds rike” som Jesus har kommit för att leva liksom för att predika? Allt kan levas i kärlek och av kärlek, och att denna kärlek kommer från Fadern och till oss genom Sonen.”
Denna tanke berörde oss – just i detta ora et labora i bön och arbete vill vi följa Jesus denna dag!
Har du någonsin stått och sett upp mot en klar och kall stjärnhimmel? Har du låtit dig hänföras och tappat andan inför det stilla skådespel som visat sig på himlavalvet, tills dess du glömt bort tid och rum?
Vid första anblick verkar natthimlen helt mörk och stum, ett tomt och öde mörker, sånär som på månens skära och några enstaka vagt lysande stjärnor – men långsamt, långsamt träder ett ljus efter ett annat fram ur skuggorna, och snart blossar stjärnorna tätt, tätt, och fyller hela rymden med ljus och liv.
Även om himlavalvets bländande skönhet endast sällan blir synlig för våra ögon, så finns den alltid där – fördold bakom solens klara sken, molnens ridåer, omvärldens alla artificiella ljuskällor, och inte minst vår egen oförmåga att bara vara stilla och tålmodigt betrakta – osynlig, men alltid närvarande. Redo att hänföra oss om vi bara ger den tillfälle.
Den tyske prästen och poeten Andreas Knapp skriver tänkvärt i en dikt: ”Skåda djupt i din natt, endast där finner du stjärnan.”
Också den stjärna som visar oss på Herren själv väntar på vår tålmodiga uppmärksamhet, på att vi skall vända vår blick bort från alla de omvärldens distraktioner som bländar oss och gör oss oförmögna att urskilja Hans milda sken – väntar på att vi skall stilla vår flackande blick och vända den mot det mörker inom oss själva som vid första anblick verkar tomt och livlöst. Men ur detta mörker, denna natt, träder långsamt ljuset fram – ett ljus som förmår lysa upp vårt inre med en bländande närvaro och skönhet – men endast om vi först orkar och vågar vara stilla och uppmärksamma.
Liksom de stjärnor som tillsammans lyser upp natthimlen endast är små och svaga ljusglimtar då de betraktas var för sig, men som tillsammans kan fylla himlavalvet med ett överväldigande skådespel som drar oss ut ur oss själva, så är det också med vår erfarenhet av Guds närvaro. Han uppenbarade sig i världen som ett litet, till synes obetydligt barn – och Han uppenbarar sig för oss i små, till synes obetydliga händelser, ord och gester.
Ett vänligt ord, en omtänksam handling, ett oförklarligt sammanträffande, den frid eller nya insikt som föds ur den stilla bönen – var för sig är de endast små ljusglimtar, men tillsammans visar de på den Närvaro som genomsyrar hela tillvaron, på den Skönhet, Godhet och Sanning som är Gud själv.
Begruessung von Papst Benedikt XVI. durch Bundespräsident Christian Wulff und Frau Bettina Wulff vor dem Schloss Bellevue in Berlin
Denna morgon, Påve emeritus Benedikts begravningsdag, firades requiemmässa här i Heliga Hjärtas Kloster.
P Stefan Dartmann SJ bar klostrets svarta mässhake broderad med eldslågor som symboliserar den brinnande buske som Mose såg i öknen. Det står i 1 Mosebok att Herrens ängel uppenbarade sig i eld som slog upp ur en buske. När Mose såg att busken brann utan att förtäras, drog han skorna av sina fötter och föll ner i vördnad inför Guds närvaro.
Detta kan beskriva Påve Benedikts liv, som med största allvar och med brinnande tro, kärlek och engagemang förkunnade Kristi mysterium.
Hans röst har tystnad, men hans djupa insikter, akademiska briljans och den undervisning som givits oss under årtionden finns kvar.
Utifrån Psalm 17 skriver han:
Att söka Gud är en livshållning. För att människan till slut skall kunna se Guds ansikte, måste hon själv vara helt uppfylld av honom. Det som vi måste tänka på är att psalmisten väntar sig att få se denna syn ”när han vaknar”. Psalmen sträcker sig [—] bortom människans historiska existens. Psalmisten ser fram emot att vakna och väntar sig att det verkliga livet då äntligen skall börja. [—]
I detta sökande satsar människan sitt eget liv och vet att hon kommer att finna det ”när hon vaknar upp”. Att söka Guds ansikte innebär att överskrida tidens gränser och att vänta på att förhoppningen om ett annat liv, om livet efter detta, skall infrias.
Ur På väg till Kristus. Texter av Benedikt XVI Joseph Ratzinger.
Vi skriver år 2023 med bävan, undran och oro. Men också med hopp, förväntan och stilla glädje. Vad skall detta år föra med sig: för mig, för oss, för hela världen…
Vi står med öppna händer, med vår intention att göra det bästa. Utmaningarna kommer, det vet vi. Valmöjligheterna likaså. En del kommer att bli bra och gott. Annat hamna i osäkerheternas gråzon. Ibland kommer vi att gå vilse, det blir fel, något går sönder.
Med denna realism i tanken får vi ha ett för ögonen: bönen om att det ska bli ett
HERRENS ÅR,
ett
ANNO DOMINI
Ett år med Herren som går med oss i ljus och mörker, som inte överger någon enda av oss. Han som säger:
LJUSET LYSER I MÖRKRET
OCH MÖRKRET HAR INTE ÖVERVUNNIT DET.
Han är med oss, han skall leda och bära oss. Profeten Jesaja ger oss i kapitel 58 vers 11 ett ord att vila i och begrunda:
HERREN SKALL ALLTID LEDA DIG,
HAN MÄTTAR DIG I ÖDEMARKEN
OCH GER STYRKA ÅT BENEN I DIN KROPP
Ödemarken kan se ut på många vis (det hebreiska ordets betydelse lär dessutom vara osäker), men denna dag, då Kyrkan firar Guds Moders högtid, kan vi hålla oss nära henne som sa ja till det osäkra och obegripliga: att bära och föda GUDs Son, Räddaren in i världen.,
