Har du någonsin stått och sett upp mot en klar och kall stjärnhimmel? Har du låtit dig hänföras och tappat andan inför det stilla skådespel som visat sig på himlavalvet, tills dess du glömt bort tid och rum?
Vid första anblick verkar natthimlen helt mörk och stum, ett tomt och öde mörker, sånär som på månens skära och några enstaka vagt lysande stjärnor – men långsamt, långsamt träder ett ljus efter ett annat fram ur skuggorna, och snart blossar stjärnorna tätt, tätt, och fyller hela rymden med ljus och liv.
Även om himlavalvets bländande skönhet endast sällan blir synlig för våra ögon, så finns den alltid där – fördold bakom solens klara sken, molnens ridåer, omvärldens alla artificiella ljuskällor, och inte minst vår egen oförmåga att bara vara stilla och tålmodigt betrakta – osynlig, men alltid närvarande. Redo att hänföra oss om vi bara ger den tillfälle.
Den tyske prästen och poeten Andreas Knapp skriver tänkvärt i en dikt: ”Skåda djupt i din natt, endast där finner du stjärnan.”
Också den stjärna som visar oss på Herren själv väntar på vår tålmodiga uppmärksamhet, på att vi skall vända vår blick bort från alla de omvärldens distraktioner som bländar oss och gör oss oförmögna att urskilja Hans milda sken – väntar på att vi skall stilla vår flackande blick och vända den mot det mörker inom oss själva som vid första anblick verkar tomt och livlöst. Men ur detta mörker, denna natt, träder långsamt ljuset fram – ett ljus som förmår lysa upp vårt inre med en bländande närvaro och skönhet – men endast om vi först orkar och vågar vara stilla och uppmärksamma.
Liksom de stjärnor som tillsammans lyser upp natthimlen endast är små och svaga ljusglimtar då de betraktas var för sig, men som tillsammans kan fylla himlavalvet med ett överväldigande skådespel som drar oss ut ur oss själva, så är det också med vår erfarenhet av Guds närvaro. Han uppenbarade sig i världen som ett litet, till synes obetydligt barn – och Han uppenbarar sig för oss i små, till synes obetydliga händelser, ord och gester.
Ett vänligt ord, en omtänksam handling, ett oförklarligt sammanträffande, den frid eller nya insikt som föds ur den stilla bönen – var för sig är de endast små ljusglimtar, men tillsammans visar de på den Närvaro som genomsyrar hela tillvaron, på den Skönhet, Godhet och Sanning som är Gud själv.