Fjortonde korsvägsstationen

Jesus läggs i graven

Som ett litet barn kom Jesus in i världen.

Delade våra villkor.

Delade vår glädje och vår sorg,

delade liv och död ända till gravens mörker.

Jag kan inte komma någonstans utan att han har varit där före mig.

Kan jag ana hoppet vid graven?

Att Jesu grav är den verkliga manifestationen av Guds makt. Bara den som är död, kan uppstå.

Jag är Uppståndelsen och Livet. Tror du detta?

Tror jag detta?

Att efter lidande och död kommer nytt liv, nya möjligheter.

Inte bara en gång när jag dör, för att min livsvandring är slut,

utan också i mötet med döden mitt i livet.

Varje gång jag måste dö från en liten bit av mig själv,

för att hans liv i mig ska kunna spira och växa.

Det nya livet,

det förvandlade livet,

Uppståndelselivet.

Trettonde korsvägsstationen

Jesus tas ner från korset

Vad Maria vid bebådelsen med öppna armar fick ta emot som en ren gåva, lämnar hon nu frivilligt tillbaka till Fadern.

Då gav hon Honom sin glädje, sin förväntan och sina frågor – nu ger hon Honom sin sorg, sin förvirring och sin bottenlösa smärta. Hon ger inte efter för hämndkänslor, låter sig inte förtäras av bitterhet – istället låter hon sig drabbas av smärtan i hela dess fullhet, utan att värja sig.

I tacksamhet tar hon emot allt i livet som en gåva – och i förtröstan ger hon allting tillbaka. Ingenting behåller hon för sig själv. Helt överlåten åt Guds vilja låter hon sig utan motstånd genomströmmas av Guds nåd. Och den värsta tänkbara plåga förvandlas så till en välsignelsens källa.

Tolfte korsvägsstationen

Jesus dör på korset

Herren är min herde
Jag följer honom på avstånd
För säkerhets skull
Kanske skulle någon tycka något
Om de såg mig … här
De spikar fast honom, reser korset
Det gör ont i mig, jag kan inte titta
Jag minns hans blick där i salen
Den genomtränger mig – med kärlek
Jag vill se honom, en sista gång
Det är ju Herren – det är ju Messias
Inte skulle väl han dö – såhär
Något måste blivit fel
Varför detta?
Vem har gjort detta?
Vem? Nej, Inte jag …
Det är väl inte jag … Herre?
Han ser på mig
Blicken genomtränger mig
Han dömer inte
Jag minns min tystnad – när jag skulle talat
Mitt tal – när jag borde varit tyst
Min bortvändhet, min ovilja, mina svepskäl
Hans blick når mig – mina ögon i Hans
Det är för din skull
Blicken räcker ut handen
Drar mig upp på korset
Idag ska du vara med mig i paradiset

Och han gav upp sin ande

Elfte korsvägsstationen

Jesus korsfästs

Hela Jesu liv har varit inför Faderns ansikte. Han har levt psalmens ord ”Du har sagt till mitt hjärta: ’Sök mitt ansikte’. Ditt ansikte, Herre, söker jag.” (Ps 27)
Och samtidigt har hans liv varit helt för människorna, det är för din och min skull han har kommit. Till och med nu i den totala utblottelsen är Jesus helt vänd till Fadern, och helt utgivande för oss:
”Fader förlåt dem, de vet inte vad de gör.” Av kärlek till oss var och en ger han frivilligt sitt liv – för att vi ska få leva.


Jesus säger till oss: Ditt ansikte, människa, söker jag. Dölj inte ditt ansikte för mig. Sänk inte blicken i skam, utan se på mig så får du liv.

Tionde korsvägsstationen

Jesus avkläds

Där står Han – avklädd på allt

De kastar lott om Hans kläder

Vad kan de ha varit värda

En fattig mans paltor

Hån, förakt, självgodhet

Det var värdet på kläderna

Där står Han – avklädd på allt sitt

Naken – som ett nyfött barn

Skyddslös, försvarslös

Förödmjukad, utblottad

Smutsig, sårig …

Där står Han – iklädd allt mitt

Ödmjuk – fylld av kärlek

Där står Han – iklädd sin egen ödmjukhet

Och mina synder

mitt förakt, min självgodhet, min upphöjelse

Påklädd korsets död

Likt Kristus måste jag avklädas

Han är vägen till Gud

Jag måste upp på korset – med Honom

avklädas och iklädas

Jag ger Honom mina kläder

Han ger mig – Sitt kors

Nionde korsvägsstationen

Jesus faller för tredje gången

När Jesus red in i Jerusalem hyllades han av folket som en efterlängtad konung. Nu ligger han fallen till marken – blödande, hånad och föraktad. De som såg upp mot honom och lade sina mantlar för hans fötter, ser nu ner på honom med avsky, som vore han den värsta sortens förbrytare.

Men varken upphöjelse eller förnedring är herre över honom; han låter sig inte styras av andra människors förväntningar eller åsikter. De är inte den måttstock med vilken han mäter sig själv.

Jesus har kommit för att göra Faderns vilja och för att genom sin självutgivande kärlek uppenbara Guds rike. Och det är detta just som ger honom kraften att än en gång resa sig upp och fortsätta sin smärtsamma vandring.

Åttonde korsvägsstationen

Jesus talar till de gråtande kvinnorna

Världens frälsare fortsätter sin vandring. Törnekrönt och förödmjukad, släpandes det kors som lagts på honom.

Mötet med de gråtande kvinnorna som lider med honom uppenbarar hans livsgärning:

Villigt, uthärdande allt för att uppmana oss att inte vara rädd för kärleken.

Förrädaren vågade inte ta emot barmhärtighet, Förnekaren sätter sitt hopp till förlåtelsen, Rövaren visar genom sin anspråkslöshet tilltro till försoningen och sanningens insikter.

Petrus tydliggör omvändelsens möjligheter när han förverkligar en efterföljares visdom: Gör först det nödvändiga, därefter det möjliga och plötsligt gör du det omöjliga.

Förmodligen botar inte mina åligganden coronasmittade men utmanar mig till förvandling och förändring genom att med Jesu goda blick se människor på deras lidandes väg och förmedla en oskyldig dödsdömds barmhärtighet.

Sjunde korsvägsstationen

Jesus faller för andra gången

”Vi har sjunkit ner i gruset, vi ligger tryckta mot marken.” (Ps 44)


Jag faller än en gång, av egen skuld eller tillvarons hårda törnar – och tänker att nu kan jag inte resa mig mer.


Herre Jesus Kristus, då hör jag din röst:


”JAG ÄR här. För dig och med dig har jag fallit under korsets tyngd. Med mig och för mig kan du resa dig igen. Du är aldrig ensam.
Se att jag delar din utsatthet. Tro att du ska dela min härlighet.”

Sjätte korsvägsstationen

Veronika räcker Jesus svetteduken

En akt av medkänsla och barmhärtighet och hon blir rikt belönad. När hon får duken tillbaka bär den vår Frälsares bild. Så får vi be om att Hans bild präglas i oss, i vårt hjärtas innersta.

Vårt hjärta skall vara som ikonmålarens platta där Kristi ansikte blir tydligare för varje penseldrag. Så att vi en gång med Gertrud von le Fort kan säga:

Inprägla dig djupt,

du min Konungs bild!

DU,

inte jag,

skall leva i min själ,

i mitt hjärta,

i mitt ansikte,

på mina läppar,

DU,

inte jag,

i hela mitt liv – bara DU!

Femte korsvägsstationen

Simon från Kyrene hjälper Jesus att bära korset

 I denna svåra stund, i detta svåra tjänande, frivilligt eller ej,

 kommer Simon Jesus allra närmast.

 Låt oss inte glömma det i vår efterföljelse.

Fjärde korsvägsstationen

Jesus möter sin lidande Moder

All kontakt mellan människor begränsas av tid och rum, av hjärnans, hjärtats och kroppens möjligheter. De är präglad av vår egocentricitet och egoism. Den förblir ytlig.

Kontakten med Gud däremot genomtränger hela människan, den mättar henne med Kärlek, den stillar alla hennes önskningar och är ett svar på hennes djupaste längtan. Den ger erfarenhet av ständigt växande fullhet och lycka, oberoende av yttre omständigheter.

I det ordlösa mötet mellan den lidande Sonen-Ordet och den medlidande Maria, Ordets Moder, förenas de två i Kärlekens totala samförstånd, mitt i de fruktansvärda yttre omständigheterna.

I livets mörkaste stunder är detta det enda bärande: att få vila i att veta sig oändligt älskad och att besvara Kärleken.   

Tredje korsvägsstationen

Jesus faller för första gången

Jesus faller under Korset. Inte nog med bjälkens tyngd – på vägen ligger våra synder som småsten. Lätta att snubbla på; varje steg blir en börda.

Också jag faller på livets väg. Det behövs inte mycket. Ett stadigt fotfäste byts snabbt mot det hårda mottagandet när knän och handflator slår i backen. Tillvaron ur ett nytt perspektiv: Av jord är du kommen; jord ska du åter bli.[1] I den jordmånen kan ödmjukhetens frö planteras.

Ibland är det modet som faller platt till marken. I mig själv förmår jag intet. Men Jesu fall förebådar Uppståndelsen. När jag faller landar jag på Klippan.

Skrapade knän och ömma händer är inte slutet. De är konkreta bevis på att jag är människa. Fallet blir en språngbräda till mer liv – om jag reser mig upp.

Min kropp och mitt mod må svika,

men jag har Gud, han är min klippa för evigt.

Psalm 73:26


[1] Jfr 1 Mos 3:19

Andra korsvägsstationen

Jesus tar korset på sig

Ofattbar tyngd:

Alla tiders, hela världens,

också mitt livs

Kärleks-brist

tar Jesus på sig.

Bara ETT kärleksfyllt HJÄRTA

förmår lyfta bördan.

Andra bär sin bjälke

HAN lyfter upp tillvaron.

Första korsvägsstationen

Jesus döms till döden

Jesus står inför Pilatus.

Kristus, GUDs Son och Marias, står tyst inför människors domstol.

Jesus står där,

bunden:

Inte ett ord av försvar, inte en gest av förklaring.

Han som har gråtit över Jerusalem,

som frågade kvinnan som de skriftlärda ville stena:
”Var det ingen som dömde dig? Inte heller jag dömer dig…”

står nu inför den världsliga makten.

Den vredgade hopen vrålar.

Det är inte människan som ska blidka Guds vrede.

Kristus har kommit för att i ödmjukhet möta människans raseri,

och hela henne.

Men han varnar oss:

”Se upp så att ingen bedrar er!  Låt inte kärleken kallna.”[i]

”Den dagen blev Herodes och Pilatus vänner; förut hade det rått fiendskap mellan dem.”[ii]


[i] Matt 24:4,12

[ii] Luk 23:12

Korsvägen

Nu under den senare delen av fastetiden inbjuder vi er till att begrundande vandra Korsvägen med oss. De enkla bilderna har skapats av en syster här i klostret. För oss inbjuder de till stillhet och lyssnande. Olika systrar kommer att ge en kort text under denna intensiva tid, då vi följer Kristus på hans väg mot korset – och får del av hans seger över allt mörker, över ondska och död.