Jag kallar er vänner

Det finns nog ingen som har läst J.R.R. Tolkiens klassiska Sagan om Ringen-trilogi som inte har slagits av den djupa relationen mellan ringbäraren Frodo (som för övrigt är en av den katolskt inspirerade sagans tre Kristusgestalter) och hans tjänare Sam. Läsaren får följa dem och deras följeslagare på vandringen från det idylliska Fylket, genom Midgårds strapatsrika vidder, fram till det förbrända och ödelagda landet Mordor med dess brinnande Domedagsberg. Men det är en resa som inte bara utspelar sig i tid och rum, utan minst lika mycket i en växande vänskapsrelation mellan de två hobbitarna.

Processionen – Helgonen, med Jesusbarnet högst upp, är några av Jesu vänner.

I början av färden så följer trädgårdsmästaren Sam sin husbonde, motiverad av lojalitet och lydnad, utan att ha någon som helst insikt i vare sig resans mål eller dess motivering. Men under de månader som följer, och i takt med att de delar färdens umbärande med varandra, så växer Sams förståelse. Och hans relation med Frodo förändras. Han bevittnar hur den Ring (som för Tolkien symboliserade Synden) som Frodo har blivit ålagd att bära blir till en allt tyngre börda, men också den uthållighet och acceptans med vilken hans husbonde framhärdar i sitt uppdrag. Och Frodo, å sin sida, lär sig att allt mera lita och stödja sig på sin tjänare och vän, trots att han under vandringens gång också blir varse sin följeslagares svagheter och brister. När de sedan så småningom når fram till målet för sin vandring och står vid foten av Domedagsberget, när allt som återstår är det sista vägstycket fram till eldhavets mynning i vilket de måste kasta ner Ringen, så sinar Frodos krafter och Sam bär honom det sista stycket på sin rygg.

Den ovetande tjänaren hade blivit till en vän som var villig att bära inte bara sin nästas börda, utan även nästan själv. Och husbonden som i ensamhet hade kämpat med sin tunga börda lärde sig att förtrösta och lita på sin väns hjälp och stöd.

Mot slutet av sitt liv vände sig Jesus till sina lärjungar och sade: ”Jag kallar er inte längre tjänare… Jag kallar er vänner, därför att jag har låtit er veta allt vad jag har hört av min fader.” (Joh 15:15)

De främlingar som tre år tidigare slagit följe med sin Mästare, utan att egentligen förstå vem han var eller vart han var på väg, hade förvandlats till vänner som kände Jesus och som inom en snar framtid, efter Pingstens under, var beredda att ge sina liv för att dela med sig av vad de fått ta emot. De hade lärt känna inte bara det som Jesus predikade, men också honom själv. Och lärjungarna själva hade öppnar sig för sin vän och Mästare och låtit honom se alla deras goda och svåra sidor. De tre årens delade vardag, glädjeämnen, sorger och strapatser hade svetsat dem samman. Deras relationer präglades nu av vänskapens öppenhet, tillit och villighet att visa sig sårbar.

Kristus och Menas – Vänskapens ikon

Är jag beredd att på samma sätt som de öppna mig för Jesu vänskap? Vågar jag släppa in och dela hela mitt liv med honom – inte bara de stunder då jag klär upp mig för att möta honom i liturgins formella sammanhang, eller då jag i nöd och förtvivlan slänger mig för hans fötter och ber om förlåtelse och hjälp – utan i vardagens osminkade enkelhet? Är jag villig att ge mig ut tillsammans med honom på den förvandlande inre resa som gör att jag kan kalla mig han vän?