Kristi kropps och blods högtid

En betraktelse av Samuel Carlsson, Mariadöttrarnas trädgårdsmästare på Heliga Hjärtas kloster.

Medan de åt tog han ett bröd, läste tackbönen, bröt det och gav åt dem och sade: ”Ta och ät, det är min kropp.” Och han tog en bägare, tackade Gud och gav åt dem, och de drack alla ur den. Han sade: ”Detta är mitt blod, förbundsblodet som blir utgjutet för många. Sannerligen, aldrig mer skall jag dricka av det vinstocken ger förrän den dag då jag dricker det nya vinet i Guds rike.” Markusevangeliet 14:22-25

I evangeliet för denna söndag beskrivs hur Jesus instiftar nattvarden, som har kallats både den sista och den första måltiden: Den sista måltiden tillsammans med apostlarna innan Jesus lidande och död. Den första måltiden i kyrkans gemenskap med sin Herre Jesus – som hålls intill våra dagar, i ljuset av hans uppståndelse. I varje mässa, i eukaristin, förenas vi med honom. Han kommer till oss i brödet och vinet för att på nytt förena ande och kropp: Den helige Andes beröring av de framburna gåvorna på altaret, vitaliseringen av våra förgängliga kroppar som en försmak av det nya livet i Guds rike.

Högtiden Corpus et Sanguis Christi har anor tillbaka till 1200-talet, och förknippas särskilt med två fromma kvinnor: Juliana och Eva från Lüttich. Genom en vision förstod Juliana att eukaristin saknade en egen fest under kyrkoåret, och båda verkade de för tillkomsten av den. Eukaristins högtid firades visserligen redan på skärtorsdagen, men påskens vidare stora händelser med Jesus lidande, död och uppståndelse, gjorde att den fick begränsat utrymme. Så småningom blev Corpus Christi en fastlagd del av årets firningsdagar genom kyrkligt beslut, men det var också ett svar på en folklig fromhet som växte fram med vördnaden av Kristi närvaro i sakramentet i fokus – där sakramentet ofta bars i procession. 

Ännu i våra dagar bärs sakramentet i procession på Kristi kropps och blods högtid, inte som katolsk medeltidsnostalgi, utan för att kyrkans Herre genom inkarnationens mirakel har blivit närvarande i alla tider i vår historia. Vi ber och tillber, i visshet att Gud kan både rymmas i ett litet stycke bröd och uppfylla hela världen. Särskilt i dessa dagar med fysisk distans, när många p.g.a. restriktioner kroppsligen blir skilda från sakramentet, kan en dubbel innebörd av ande och kropp framträda. Det kroppsliga, materiella, förblir helgat av Gud – med konsekrationen av brödet och vinet i mässan som epicentrum. Och Guds helige Ande har gått ut i hela världen – utan att effektivt hindras av kroppsliga, materiella avstånd.