Vårt benediktinska liv levs till allra största delen hemma i klostret – ingalunda enahanda eller avskuret från världen omkring. Snarare upplever vi ofta att världen strömmar genom klostret; genom dem som besöker oss, radions nyheter, människor vi är förbundna med, de som bett om vår förbön… De osynliga band som förenar oss med andra är oräkneliga och en nådegåva från Gud.
Dock, någon gång ibland ges också en möjlighet att delta i möten utanför klostret. Således var vi var fyra förväntansfulla ordenssystrar – syster Elisabeth, syster Mirjam och syster Ingrid härifrån, samt syster Katharina från Birgittasystrarna i Vadstena – som en gråkall söndag i oktober steg på nattåget mot Tyskland. Resans mål var Missionsbenediktinerna i Tutzing, utanför München, och ett möte för benediktinsystrar som avlagt högtidlig profess och är under femtio år. Liknande samlingar har hållits vartannat år sedan 2006, i olika kloster varje gång. Senaste gången var här hos oss vid Omberg 2018, sedan kom corona…
Dessa samlingar är inte i första hand tänkta som studiedagar utan som tillfällen att träffas, utbyta erfarenheter, lära känna varandra och knyta band med dem som lever samma kallelse. Sjutton systrar, från sex europeiska länder, var vi som samlades. Omedelbart uppstod en varm gemenskap som inbjöd till att såväl tala med frimodighet som att lyssna i öppenhet. Det gemensamma språket var engelska och det faktum att ingen hade engelska som förstaspråk bidrog till värmen i gemenskapen. Alla snubblade vi på orden någon gång, alla behövde vi mer än en gång be om hjälp för att uttrycka det vi ville. En ömsesidig vilja till förståelse gav djup och inlevelse åt samtalen. Vi insåg, de många olikheterna till trots, att det är långt mer som förenar oss.
Att upptäcka såväl likheter som olikheter, våga både skratt och tårar inför varandra var ovärderligt och berikande. Dagarna fick oss se både på oss själva, den egna gemenskapen och de andra med vidgad blick. Och stärkte insikten om att det är vardagens liv – oavsett om det är i ett kloster, i en familj, i församlingen eller på arbetsplatsen – som för oss närmare Gud, steg för steg.
Varje möte har ett tema och i år stod orden ”Må Gud föra oss alla tillsammans till det eviga livet” ur Benedikts Regel som rubrik. På väg, tillsammans, med andra ord! Väl ombord på tåget insåg vi fyra att uppgiften att bädda i en trång liggvagn var en bra övning. Om alla skulle försöka fixa just sin liggplats blev det ogörligt. Om vi däremot samtalade, kom överens och respekterade olikheter och förmågor gick det utmärkt, tågets krängningar till trots. Det är långt till München, tjugotre timmar tog resan, och trots det är vi ense om att vistelsen i Tutzing var värd varenda sekund på tåget!
Syster Lynn McKenzie frånSacred Heart Monastery, Alabama, USA var inbjuden för att ge impulser. Sr Lynn är moderator för CIB, en världsvid paraplyorganisation för kvinnliga benediktiner, och att få ta del av hennes erfarenhet och kunskap var en ynnest. Med glimten i ögat, vishet, allvar samt en god portion humor och självdistans vägledde hon oss. Några teman var; gemensamt lyssnande och urskiljning, delat ansvar, öppenhet för den andre, vilja till växt och förändring. Livsnära, hoppingivande och inspirerande! Ofta hördes igenkännande fniss eller hummanden – så lika våra vardagliga utmaningar är.
Något syster Lynn betonade, och som blev tydligt genom alla samtal under dagarna, är att varje person, varje gemenskap, land och historia har något värdefullt att bidra med till de andra. Ett gripande vittnesbörd gav systrarna från Kaunas i Litauen vars gemenskap tvingades leva under jord under den sovjetiska ockupationen. Dock, gemenskapen överlevde inte endast, utan växte dessutom med nya kallelser också under denna tid. En tankeställare, och ett hoppets tecken: Det är alltid möjligt att leva tron så att den smittar andra.
Klostret i Kaunas tillhör samma kongregation som vi, så gör även klostren Burg Dinklage i Tyskland och Liège i Belgien från vilka det också deltog systrar. En särskild glädje för oss – personliga möten som dessa stärker gemenskapen i hela kongregationen och gör oss än mer påminda om att vi hör samman. Brokigheten och olikheten får berika och utmana.
En dag besökte vi benediktinklostret och pilgrimsorten Andechs, känt dels för sin överdådiga barockkyrka och dess stora samling reliker, dels för det öl som man tillverkar. Så vallfarten dit kan genomföras av olika skäl förstod vi. Vi blev vänligt mottagna av pater Korbinian som både berättade livfullt om klostrets långa historia och lät oss komma in i det kapell där relikerna förvaras, för en stunds bön. En stadig lunch i äkta Bayersk stil blev det också – att sedan under en dryg timme vandra tillbaka till Tutzing var välgörande… Starkast intryck gjorde dock ett litet kapell under kyrkan i Andechs där tak och väggar var svarta av sot från oräkneliga förbönsljus. En plats genomträngd av bön. Här blev vi systrar stående länge, i bön om fred, försoning och hopp för vår sargade värld. Taizesången Laudate omnes gentes blev både en lovsång och ett rop om förbarmande.
Bönen om förbarmande och tacksamhetens lovsång ljöd inom oss under hemvägen. De hemlösa i Münchens parker, den slitna damen med goda ögon som städade toaletter på Hamburgs station, vänliga medresenärer, hjälpsam tågpersonal mitt i stressen vid fyra timmars försening, de systrar vi mött under veckan och de som väntade oss därhemma och som genom sin trofasthet möjliggjort denna resa… alla är vi djupt förbundna med varandra. På väg, tillsammans, till den Gud som skapat oss. Må den Helige Ande leda oss.