Idag, den 25 januari, då vi firar apostel Paulus omvändelse, avslutas böneveckan för de kristnas enhet. Att det är just denna dag som avslutar veckan, ger oss en liten diskret hänvisning till att enheten kräver vår inre omvändelse, att vi öppnar sinnet för vad vi som kristna delar och allt som ännu finns att upptäcka. Pauli omvändelse – en dag som kan vara en inbjudan till att lära oss att säga vi.
Inte ett vi som förutsätter ett dem – de andra som vi kan vara motståndare till.
Men inte heller ett vi som uppslukar det egna jaget intill självutplåning.
Paulus livsberättelse visar hur han gick från att vara full av rasande mordlust mot de kristna, till att om fatta en djup kärlek till medmänniskorna. Ja, han gick så långt att han själv hellre såg sig som dömd än att någon av hans landsmän gick förlorade. Aposteln som gav oss bilden av Kyrkan som Kristi kropp lärde sig leva ett vi där den ene inte finns till på den andres bekostnad. Utan där var och en bidrar med just de gåvor hon eller han har fått.
Att vara del av ett vi är mer än enbart en mängd enskilda individer som gör samma sak. Gemenskapen blir på ett förunderligt sätt mer än summan av delarna. Det gemensamma blir varken mitt eller ditt utan just vårt. Och genom det skapas en öppenhet för ytterligare någon att stiga in.
Inget av detta faller sig kanske så naturligt för oss. Vi behöver öva – ja, kanske livet igenom. Dorotheus av Gaza ger oss en bild att hämta kraft ur. Han liknar oss vid ekrarna i ett hjul. Ju närmare centrum – Kristus – vi kommer, desto närmare kommer vi varandra. Måhända glider vi någon gång bakåt och fjärmar oss från gemenskapen. Då får vi ta ut kompassriktningen igen och återuppta vår vandring med förnyad iver. Ju fler ekrar, desto stadigare blir hjulet. Så låt oss inte rädas för att se vårt behov av varandra utan ta emot den kraft som gemenskapen ger.
”Detta är vad jag råder dig till: Låt medlidandet i dig väga så tungt på vågen att du i ditt hjärta känner samma medlidande som Gud har med världen.” Isak Syriern