Knappt har Dagen är kommen klingat ut förrän liturgin skiftar karaktär. Juldagens förundran och glädje byts till efterföljelsens konsekvenser för den helige Stefanos som fick lida martyrdöden. Och vidare – lärjungen Johannes svindlande vittnesbörd om kärleken som bär allt möter oss på tredjedag jul, och följs i sin tur av minnet av de oskyldiga barnen i Betlehem som föll offer för Herodes meningslösa grymhet. Längre fram i jultiden möter vi Josef och Maria som förtvivlat letar efter sin son i templet, de gamla Simeon och Hanna som i trohet bett, väntat och längtat efter sin Herre, och de österländska stjärntydarna som följt det okända ljuset och får sina liv förändrade efter mötet med den nyfödde.
Det är som om liturgin inte lämnar oss någon ro utan nästan snubblar i sin iver att visa oss betydelsen av det som skedde i en avlägsen by på den judeiska landsbygden för drygt tvåtusen år sedan. Ibland kan det kännas svårt att hänga med i de tvära kasten, perspektiven skiftar och för oss från jublets höjder till nattsvart förtvivlan, från vardagens konkreta uttryck svingas vi upp i teologins rymder.
Men liturgins pedagogik vill varken få oss att känna övermättnad eller otillräcklighet. Den vill ge oss hopp, mod och tröst. Visa att allt i vårt mänskliga liv är indraget i inkarnationens mysterium, inget mänskligt är främmande för den Gud som blivit en av oss. Vi vandrar inte ensamma eller övergivna. Tvärtom är vi indragna i en oräknelig skara som sökt, hoppats, tvivlat, trott, frågat, lidit, förundrats… De mångskiftande perspektiven under julen ger oss perspektiv att spegla vårt eget liv i – så som det ser ut, just här och nu. Något år är det Stefanos som griper tag och vill visa på något, ett annat år kanske Guds Moder Maria. Vi får fira jul tillsammans med dem. Inspireras och utmanas till att bli inkarnationens budbärare.
