En betraktelse av Samuel Carlsson, Mariadöttrarnas trädgårdsmästare på Heliga Hjärtas kloster.
I söndagens läsningar från Gamla testamentet och Evangeliet figurerar det två kvinnor, två änkor som med ett antal hundra års mellanrum kommer i kontakt med två olika gudsmän: profeten Elia respektive Herren Jesus Kristus. På olika sätt inspirerade av Gud utför båda kvinnorna en offerhandling. Änkan i Sarefat, dit profeten Elia under Guds ledning hade sökt sig, förser honom med mat under den rådande hungersnöden. Änkan i Jerusalem lämnar pengar i gåvolådan i templet, där Jesus lägger märke till henne bland andra besökare.
Profeten Elia hade på Guds uppdrag förklarat att det skulle råda torka i Israel, där kungen Achav hade kommit att tillbe guden Baal, en gudom som man menade styrde över regnet och därmed gav eller inte gav skörd. Genom torkan, och om den skulle upphöra, skulle det komma att visa sig vilken Gud som hade verklig makt över himmel och jord.
Elia vandrade omkring, förmodligen egendomslös, och fick genom Guds nåd hjälp att klara sig. Genom Guds ledning kom han till Sarefat och stötte på kvinnan, som förklarade vilken utsatt situation även hon och hennes son befann sig i, när Elia bad om att få bröd. I det läget skedde undret: mjöl och olja tog inte slut i kvinnans förråd, efter att hon i tro på de profetiska orden gav Elia bröd, och kunde därför förse både honom, sig själv och sin son med mat.
I Evangeliet är Jesus den kringvandrande profeten, Människosonen som inte har någon plats där han kan vila sitt huvud. Han som är Guds son, är också son till en änka, Guds moder Maria, efter att fosterfadern Josef har gått ur tiden. I den fortsatta berättelsen om Elia och den lilla familjen i Sarefat finns det en profetisk händelse som syftar fram mot Jesus: Änkans son drabbas av sjukdom och dör efter en tid. Men genom ett än större mirakel än brödsundret uppväcker Elia pojken från de döda. På liknande sätt uppväcker Gud sin Son, på tredje dagen efter hans lidande och död.
Episteltexten för denna söndag, från Hebreerbrevet, talar om hur Jesus Kristus genom denna sin offerdöd utplånar deras synder som hoppas på honom, och räddar dem till evigt liv. Hans oändligt rika gåva, Guds nåd till människor, blir den källa som kan bryta fram i allt givande bland människor.
De båda kvinnorna är nyckelpersoner i berättelserna i Första Kungaboken och Markusevangeliet, trots att de tillhör den anonyma skaran av personer i Bibeln som inte är nämnda vid namn. Änkor var både på Elias och Jesu tid i allmänhet ansedda för att vara obetydliga personer i samhället. Enligt lagen var änkor jämte faderlösa barn under särskilt beskydd (2 Mos 22:22). Risken för ett liv i utsatthet var stor där makt och ägande enligt gängse ordning mestadels var i andras händer.
Jesus framhäver inför lärjungarna änkan i templet och hennes ringa gåva framför dem som var välsituerade. Förmodligen var de stora donationerna också av godo för templet, men de välbärgade givarna kunde ändå lita på sina kvarvarande materiella och sociala resurser. Änkan som gav i utsatthet var däremot tvungen att lita på Guds försyn, hur den än skulle komma att visa sig.
Både änkan i Sarefat och änkan i Jerusalem, skilda i tid och rum, har det gemensamt att de är fattiga, men också att de räknar med Guds barmhärtighet. Gud utväljer de ringa; genom hans nåd, genom människors öppenhet och generositet, kan under ske.