Kategori: Alla

Fastetiden ger oss tillfälle till självrannsakan: Hur lever jag mitt liv? Vad är viktigt för mig? Vilken plats ger jag Gud i mitt liv? Som med allt här i livet är det en balansgång, för att vi inte ska trampa ned i det ena eller andra diket. Om vi praktiserar självrannsakan alltför ivrigt, kan den vändas i självupptagenhet. För stor uppmärksamhet på oss själva leder inte till frälsning och frihet. Kanske är det för att undvika detta dike som vi under fastetidens senare del inbjuds att byta fokus. Om omvändelse, bot och fasta hittills har varit temat, riktar vi nu vår blick mot Kristi lidandes väg. Vi närmar oss Jerusalem och liturgin säger oss: Det är bättre att se på Jesus än på sig själv.

Detta byte av fokus märks också i vespern från och med femte fastesöndagen:

I responsoriet ber vi till Jesus i tacksamhet för vad han har gjort för oss: Herre, du har friköpt oss med ditt blod. I hymnen Vexilla regis, skriven av Venantius Fortunatus som levde på 500-talet, sjunger vi till vår Konung som, klädd i törnekrona och med armarna utsträckta, vill dra hela världen till sig: Vi tackar dig, o Krist, Guds Son för vad du led av kors och hån… Under den fjärde strofen faller vi i på knä: Var hälsat kors, vårt enda hopp på vilket Kristus seger vann. Vi tacksamt skådar upp till dig med bön om nåd och Herrens frid. Så föregriper vi så att säga redan nu korshyllningen i Långfredagens liturgi.

Med Jesus vandrar vi upp till Jerusalem. Det börjar dra ihop sig och hans motståndare försöker hitta något att anklaga honom för. I antifonen till Magnificat sjunger vi: De hade velat gripa honom, men var rädda för folket, som ansåg honom vara en profet. En gång frågade Jesus sina lärjungar vem folket ansåg att han var (jfr Mark 8:27ff). När de hade sagt honom vad de hade hört, upprepade han frågan riktad till dem: Och ni, vem säger ni att jag är? Petrus svarade: Du är Messias.

Låt oss se på Jesus och hålla oss nära honom. Han vill visa oss att Korsets mysterium handlar om Guds oändliga kärlek och barmhärtighet. Han frågar oss – vem säger du att jag är? – för att han törstar efter vårt svar.

Pater Bengt Högberg OSB från Kloster Gerleve, som många gånger firat påsk med oss här vid Omberg skriver:

En man hade två söner. Den äldre var skötsam och pålitlig. Hans far var stolt över honom och kunde lugnt anförtro honom en stor del av ansvaret på gården. Den yngre var livlig och kvicktänkt. Som barn var han familjens lilla charmtroll. Man kunde inte låta bli att skämma bort honom. Kanske just därför blev stugan honom för trång. Det var alltför tryggt och ombonat. Han hörde så spännande berättelser om livet i fjärran land. Äventyrslusten tog överhand. En dag lyckades han äntligen förmå sin far att skifta arvet i förtid mellan honom och den äldre brodern. Han gav sig snabbt iväg, ut i den stora friheten, som han trodde. Nu skulle han leva livet. Tänk vad mycket man kunde få för pengar. Det var helt fantastiskt. Utan alla hämningar störtade han sig in i nöjen och njutningar. Men han hade otur i spel och kärlek. Förvånansvärt fort var hela fadersarvet förspillt. Han hamnade på gatan i obeskrivligt elände. Uppvaknan­det ur lyckoruset var fruktansvärt.

Då kom han till besinning. Reversus in se står det i den latinska bibeln. Han återvände till sig själv. Hungern och misären fick honom att tänka, tänka om. Hur bra hade han inte haft det därhemma! Vad hade alla pengarna gett honom? Hans djupaste behov hade de i varje fall inte kunnat tillfredställa. Inte den inre törsten och längtan. Den verkliga kärleken gick inte att köpa. Och läckerheterna han slukat och lyxen han prålat med, vad var allt det egentligen värt? Friheten han drömt om infann sig aldrig, i dess ställe kom förnedring och beroende, äckel och avsky. Jag måste resa mig upp, tänkte han, och gå hem till min far och säga honom: Far, jag har syndat mot himlen och mot dig. Jag är inte värd att kallas din son. Låt mig få gå som en av dina daglönare.

Moralteologerna skulle säga, att det här inte var någon fullkomlig ånger. Det var nöden, ångesten och självbevarelsedriften som fick den utsvultne, nergångne stackaren att vända hem igen. Så långt tänkte inte den barmhärtige fadern i liknelsen. När han fick se honom på långt håll, fylldes han av medlidande, sprang sonen till mötes och slöt honom i sina armar. Det hade förstås inte varit mer än rätt och rimligt att han visat den här odågan till son på porten, han som hade kränkt och sårat honom så fruktansvärt och till råga på allt slösat bort halva hans egendom på ett fullkomligt ansvarslöst sätt i sus och dus. Men det föll honom aldrig in. Hans förlorade son var hemma igen. Faderns kärlek och glädje kände inga gränser.

Sonen började stappla på sin inövade syndabekännelse men tappade koncepten. Faderns godhet var så överväldigande. Det förlöste hans tårar. Han kände att nu började det leva inom honom, ett nytt liv, ett nytt hopp, frid, glädje – och det betydde mycket mer än de rena, vackra kläderna han fick, festmåltiden som fadern ställde till med och äreplatsen han fick inta.

Liknelsen om den barmhärtige fadern och den förlorade sonen kunde man också kalla liknelsen om botens och försoningens sakrament. Den behöver vi höra om och om igen för att vi skall förstå att det avgörande i sakramentet är vår himmelske Faders överflödande förlåtande nåd och hans glädje över sina barns omvändelse. Det är naturligtvis viktigt att du noga rannsakar ditt samvete och dina motiv och uppriktigt vill försona dig med dina medmänniskor och med Gud, men det som det kommer an på i bikten är till sist inte den ånger och bekännelse du presterar, utan att Gud i sin överflödande kärlek försonar dig med sig, att han kommer till dig och inte vill lämna dig. Därför får du i och med avlösningen också ta till dig orden hos profeten Sefanja (Sef 3:17): Herren, din Gud, bor hos dig, hjälten och räddaren. Han jublar av glädje över dig i sin översvallande kärlek.

Till tecken på det har Herren tvättat din dopdräkt och låter dig sitta till bords vid påskmåltiden. Han upprepar orden till Josua: Idag har jag lyft av er vanäran från Egypten. Herren befriar oss från synden i träldomens och dödens land. Vi befinner oss på fastans ökenvandring och ser med andlig längtans glädje fram mot den heliga påskfesten. Vi kan aldrig nog tacka Herren för hans kärlek och tålamod. Låt oss då inte heller glömma våra förlorade systrar och bröder och be om nåden att få förmedla hans generösa barmhärtighet.

I Johannesevangeliet läser vi berättelsen om en man som varit förlamad i trettioåtta år. (Joh 5:1 – 18) Jesus ser på honom och frågar om han vill bli frisk. Mannen svarar inte direkt på frågan, men säger att han inte har någon som kan hjälpa honom och att andra människor hela tiden hinner före honom ner i det vatten han hoppas skall kunna bota honom. Jesus säger åt honom att stå upp och gå, och plötsligt kan mannen göra detta.

Evangelisten Johannes använder ofta ordet ”tecken” när han berättar om under och helanden som Jesus utför, och pekar genom det på en långt större betydelse än bara den enskilda händelsen. Det kan finnas många lager i berättelsen att upptäcka bortom det mest ordagrant spektakulära helandet.  Vilket slags tecken skulle den här texten kunna vara för oss?

Textens ordknapphet kan ge intryck av att Jesus skred förbi, följd av sina lärjungar likt nutida kändisar med sitt entourage, och endast ägnade mannen ett kort ögonblick innan viktigare saker väntade. Men kanske ligger det närmare sanningen att föreställa sig scenen som att Jesus ser mannen, sätter sig ner bredvid honom och inleder ett samtal. Kanske om helt vardagliga ting – det är ofta där vi måste börja för att kunna nå en djupare gemenskap – och i ett ömsesidigt utbyte. Från att ha varit en av de många anonyma blev den förlamade mannen sedd, tilltalad och lyssnad på. Och kan så slutligen sätta ord på det mest smärtsamma – att han inte har någon som kan hjälpa honom. Nöden som uttrycks i de orden visar på en långt större sorg än att inte kunna röra sina ben. Kanske är det just där vi alla kan känna igen oss i mannen, för vem har inte upplevt ensamhet eller känslan av isolering?

”Man kan fundera över om det maniska meddelandet, följandet och hjärtandet i de sociala medierna helt enkelt bottnar i att vi i den gamla fysiska världen glömde bort att se varandra.” Orden är regissören Magnus von Horns, likt ett nutida eko av mannen vid Betesdadammen. Tecknet som berättelsen i evangeliet vill ge oss skulle alltså kunna vara att vi behöver varandra, att gemenskap med andra är direkt livsavgörande.

Vi behöver varandra i de stora, avgörande händelserna i livet. Men också, och det är lika viktigt, i vardagens många händelser. Vi behöver någon/några att dela de små svårigheterna och irritationerna med, där vi kan få lätta på trycket och kanske få ett nytt perspektiv. Vi behöver varandra för att glädjas tillsammans med över vårens första blåsippor, en oväntad framgång i arbetet eller vad det nu kan vara. Gemenskap där vi kan bära och bli burna, och veta att vi är mottagna så som vi är, med både bra och dåliga sidor.

Men till skillnad från att trycka på ”gilla” eller ”älska” så kostar verklig gemenskap oss något. Om vi läser vidare i Johannesevangeliet ser vi att helandet av mannen fick konsekvenser för Jesus som anklagades för att ha brutit mot sabbatsbudet. Så kanske kan vi även känna igen oss i Jesu person i berättelsen. Kärlek, vänskap och gemenskap utsätter oss för risken att bli sårade och att såra, missförstå och bli missförstådda, vi riskeraratt konfronteras med såväl egna som andras svagheter. Verklig gemenskap är på sätt och vis alltid ett risktagande för vi blir sårbara när vi visar att vi behöver varandra. Men detta är ingen svaghet, snarare är det ett tecken på människans storhet. Vi är skapade för att vara varandras ”hjälpare” (1a Mos 2:18), att tillsammans vara Guds avbild genom att ömsesidigt ge och ta emot. Att likt Jesus se medmänniskan, ta tid att lyssna och göra det vi kan och förmår. Och likt den förlamade mannen våga visa vår svaghet, ja beroende, och ta emot den hand som sträcks ut. Ingen behöver enbart vara stark, men ingen behöver heller enbart vara den som ber om hjälp.

Nu har vi nått fram till den fjärde söndagen i fastan, den som på latin fått namn efter det första ordet i högmässans ingångsantifon: Laetare,

Gläd dig…

Vi har passerat halva fastetiden och ser med längtan fram mot påsken, som kommer allt närmare. Texterna denna dag talar om den glädje och tröst som skall uppfylla världen när ”döden är dödad” och seger är vunnen. De låter oss ana det som vi kan läsa i Jesaja kapitel 66, några verser efter ingångsantifonens ord. Vi läser att Herren säger:

”Som en mor tröstar sitt barn, så skall jag trösta er” …

”era kroppar skall få nytt liv, som det friska gräset”.

De ständigt upprepade psaltarpsalmerna i tidebönerna för oss in i ett inre lyssnande. Den helige Benedikt råder oss att lära oss psalmer och läsningar utantill. På franska säger man par coeur: att lära utantill är alltså att lära något av hjärtat. Att bära med sig Guds ord i hjärtat. Där vilar de likt skatter som skall bevaras och beskyddas. Det man kan utantill kan ingen ta ifrån en, de ord som finns liknar ett vapenförråd att ta fram när frestelser och oro sätter in. Ord av tacksamhet och lovsång blir likaså något som ger ljus och liv.

Vi kan alltid utöka denna skatt och målmedvetet använda den, till exempel i de små mellantider som erbjuds oss under dagen. Sådana verser och ord blir till hjärtats bön när vi ber den första vershalvan vid inandningen och efter ett kort uppehåll den andra vershalvan vid utandningen.

Antifonen till Jungfru Marias lovsång denna dag väcker en förväntans glädje som går långt utöver det ord kan uttrycka. Det är kunskapen om Guds mysterium, att få tillhöra Kristus, att få del av den barmhärtighet och det liv som strömmar ur hans hjärta.

”Gläds med Jerusalem, och fröjda er i henne, alla ni som har henne kär.”

En fastebetraktelse av P. Fredrik Heiding S.J.

Vill ni gå den här kursen för att ni är intresserade av Gud eller är ni egentligen mest fascinerade av det onda? Ungefär så formulerade jesuitpater Rainer Carls frågan till dem som samlats i salen för att lyssna på den första föreläsningen i kursen ”Gud och den onda” för ett antal år sedan. Kommer ni för Gud eller för det onda? frågade han alltså på hälften skämt hälften allvar.

Det onda är verkligen raffinerat, svårfångat och bedrägligt och kanske därför lockande. I Lukasevangeliet ser vi ett av dess vapen i den andliga striden: det försöker splittra (Luk 11:14–23).

Jesus har helat människor genom att driva ut demoner. Demonerna, alltså onda andar, har attackerat människor, gjort dem sjuka kanske både fysiskt och psykiskt. Deras hälsa har rubbats. Men inte nog med det, de onda krafterna strävar dessutom efter att förvirra Jesus och hans lärjungar. Det sker genom en röst bland folket som påstår: ”Det är med demonernas furste Beelsebul som han driver ut demoner” (Luk 11:15). Jesus argumenterar emot och pekar på det orimliga att ett inbördeskrig skulle ha brutit ut bland demonerna själva.

Ett av deras maktmedel är att polarisera, störa, splittra. Faktum är att det grekiska ordet för djävulen betyder att ”kasta igenom”, det vill säga någonting kastas så att en person eller en gemenskap delas upp.

Goda och onda änglar, demoner, satan, djävulen, keruber och serafer, ärkeänglar, goda och onda andar, och så vidare anses i vår tid vara otympliga och omoderna figurer. Tendensen är då att neutralisera språket och avdramatisera den andliga striden.

En fördel med att ändå behålla föreställningsvärlden med goda och onda andar, änglar och demoner, är att vi människor lättare kan skydda vår frihet i den andliga kampen. Hur då skydda vår frihet? Jo, om vi tänker oss att dessa krafter är utanför oss, att de är externa, så kan vi lättare säga ja eller nej till dem. De drabbar oss människor utifrån. Dessa krafter är liksom inte bara en del av vår inre psykologi.

Var någonstans kan man upptäcka splittring i vår tid? Går det att översätta Lukasevangeliets tal om Beelsebul och demoner i vår kultur? Jag menar absolut att det är möjligt, men vill överlåta åt var och en att upptäcka dessa destruktiva krafter i sitt eget liv, i kyrkans liv och i samhället i stort. Man kan sedan behöva pröva om ens bedömning är rimlig. Det krävs ibland en detektivs skärpa för att komma det onda på spåren. Det onda uppträder nämligen ibland under sken av något gott. Onda andar låtsas vara goda, med andra ord. Vi behöver vara lika observanta som Sherlock Holmes eller någon detektiv i Camilla Läckbergs romaner för att avslöja den rätta förbrytaren.

Den goda nyheten är att den helige Ande är raka motsatsen till demonerna och deras furste Beelsebul. Den helige Ande är nämligen ”en enhetsskapande kraft”, kärlekens band, menar flera medeltida teologer. Om demonerna splittrar, skingrar och förstör så ägnar sig den helige Ande åt att integrera, härbärgera, samla, förena, ge kärlek.

Låt oss bedja att vi under fastetiden kan lära oss förkasta demonernas inviter och att bejaka den helige Andes inspiration.

Vem av oss har inte någon gång – eller kanske rentav allt som oftast – närmat oss Gud med en mask för ansiktet, angelägna om att framstå som bättre och frommare än vi faktiskt är? Eller kanske döljer vi oss bakom en slöja av skam och självförakt, som förminskar oss i våra egna ögon, och som får oss att tro att vi är oälskade – ja, rent av oälskvärda – av Gud. Kanske vet vi inte ens själva att den fasad vi visar upp faktiskt inte är sann.

Men Gud vet! Jesus ”visste av sig själv vad som fanns i människan”, skriver evangelisten Johannes. Gud vet mycket väl vad som döljer sig i vårt inre – vi kan inte gömma oss från honom, inte fly för hans blick. Ingenting vi är eller gör kommer som en överraskning för honom.

Jesus visste mycket väl att månglarna i templet endast var intresserade av att göra affärer för att tjäna pengar och se om sitt eget hus – inte för att tjäna de av sina bröder som ville visa Gud vördnad i hans hus. Sanningen om deras hårda och bortvända hjärtan var uppenbar för Herren, och han tvekade inte att påpeka den eller att rent fysiskt tvinga dem att upphöra med sitt vanvördiga handlande.

Likaså såg han rakt in i hjärtat på kvinnan vid Sykars brunn, hon som hade haft en lång rad av män och som nu skyddes av de andra kvinnorna eftersom hon levde med en som inte alls var hennes man. ”Han har sagt mig allt jag har gjort”, bedyrade hon för alla hon mötte. Jesus tvekade inte för att lyfta fram också hennes skamfyllda sanning i ljuset – men inte för att fördöma eller trycka ner, utan för att upprätta och befria.

Om och om igen i evangelierna låter oss Jesus förstå att vi inte kan dölja något från honom, att han ser rakt igenom de aldrig så tjocka och välbyggda fasader som omgärdar våra hjärtan. Han talar sanning rakt in i det kvävande dunkel som döljer sig där, och spränger så murarna inifrån.

Vare sig Jesu ord och handlingar är hårda och närmast våldsamma, eller fyllda av värme och omsorg, så uppenbarar de alltid sanningen – den befriande och renande sanningen – om oss själva.

Nej, vi kan ingenting dölja för Guds blick. Tack och lov så behövervi inte ens försöka. Vi får vara just så små och kantstötta som vi faktiskt är, och med Paulus glädja oss över vår svaghet, ty då kan Guds kraft fritt verka och handla i och genom oss.

”Kristi ljus strålar emot oss i Kristi ansikte” skriver pater Bengt Högberg OSB från Kloster Gerleve, som många gånger firat påsk med oss här vid Omberg. ” Mitt i mörkrets som ännu råder i världen har vi genom Kristus tillgång till ljuset. Ty Gud är god”.

Under öknenvandringen fick israeliterna ett förebud om och tecken på den slutliga räddningen:  ormen av koppar som Mose gjorde på Herrens befallning och satte upp på en stång. De ormbitna såg upp mot den och blev vid liv. Bilden av den livsfarliga ormen blev ett livets och hoppets tecken. Det blev sedan en symbol för läkekonsten, som vet hur man använder dödande gift i hälsans och livets tjänst. Liksom Mose hängde upp ormen i öknen måste Människosonen upphöjas på träpålen, på korset, för att var och en som tror på honom skall ha evigt liv. Dödsredskapet blev instrumentet för världens räddning, för nytt liv och hälsa åt hela mänskligheten. Den som är ormstungen, den som bitits och skadats av synden, må se upp mot den Korsfäste, mot honom som blev biten till döds av den gamle Ormen. Men genom det bettet miste Ormen sin gadd, och blev själv dödligt sårad och besegrad av Livets Herre. Se på honom, lyft upp dina ögon mot korset, och ta emot livet på nytt.

Ljuset har kommit i världen. Det har kommit åter i sin fulla glans och styrka, som det lyste vid skapelsens morgon. Så strålar ljuset mot oss i Kristi ansikte. Samma ljus som skall lysa i evigheten, det som utgår från den Allrahögstes tron i himlen. Mitt i mörkret som ännu råder i världen har vi genom Kristus tillgång till ljuset, till kraften, till värmen, till den oförfalskade kärleken, friden och glädjen. Så älskade Gud världen att han ville ge oss allt detta genom Kristus. Han sände inte sin Son för att döma världen, för att hota den med evigt mörker. Räddningen finns för var och en som tar emot honom i tro, för var och en som tackar ja till trons gåva. Men de som säger nej, de som väljer att förbli i mörkret, de är redan dömda. De som hatar ljuset, de som avsiktligt fortsätter att göra det onda, de är redan dömda. Finns det inget hopp för dem? Om de vänder sig mot ljuset, om de öppnar sina hjärtan för Guds kärlek, medan tid är, då upphävs domen, då öppnas himmelrikets portar.

Gud är rik på barmhärtighet. Gud är god. Han har älskat oss med så stor kärlek att han har gjort oss levande med Kristus, vi som var döda genom våra synder; han har uppväckt oss med honom och gett oss en plats i himlen. Där är vårt hem. Vi hör dit. Där har vi trygghet och vår säkerhet. Märks det på oss? Är vi präglade av det? Delar vi med oss här på jorden av den himmelska glädjen och friden? Hela denna rike­dom är vår; vi är döpta till att äga den, vi återfår den i överflöd i försoningens sakrament, vi införlivar den på nytt när vi firar eukaristin och tar emot den i den heliga kommunionen, i gemenskapen med Herren. Vi är hans verk, vi är skapade av Jesus Kristus till att göra de goda gärningar han bestämt oss till från början, säger aposteln. Något annat behöver vi inte hitta på. Vi får gå rakt framåt, i trons frimodighet, i trohet och lydnad. I hans gemenskap kan vi släppa alla bekymmer.

Gud är rik på barmhärtighet. Den vissheten får vi leva i, den övertygelsen är vi kallade att vittna om, vi som nu tillsammans går tros väg.

Den första söndagen i fastan hör vi i Evangeliet om Jesu ensamma kamp mot frestelserna. Han är ensam där i i öknen, efter att ha döpts av Johannes i Jordan. Då hade himlen öppnat sig, Anden kommit ner som en duva och han hade hört rösten som sa: ”Du är min älskade son, du är min utvalde”. Sedan driver Anden honom ut i öknen för att han skall sättas på prov. Det är hårda prov: frestelsen att bruka makt, att pröva om tilliten till Gud verkligen håller: Hur svarar Jesus? Jo, med Skriftens egna ord.

Vad kan vi ta emot?

När vi ber tideböner är det Guds eget ord vi får ta i vår mun. Det är inte främst en intellektuell process när vi står i koret, studiet av psalmerna och Bibelns ord hör hemma på annan plats. Här, i kyrkan och i bönen, står vi inför Guds ansikte och låter texten gå igenom vår tanke, vårt hjärta och sinne. Vi låter oss fyllas av Ordet som blev kött, vi låter den helige Ande öppna tanke och minne. Vi stiger in i den bön som strömmat genom generationer från troende, i glädje och sorg, förtvivlan och lovsång. Vissa verser blir till förbön, andra uttalar jag i deras ställe som kanske just då inte förmår be. Bönen med Psaltarens ord kan ibland vara en stilla begrundan, andra dagar en jublande lovsång och ibland klagan i en till synes utsiktslös situation.

När vi sjunger, läser och ber är det en proklamation, ja, ett förkunnande av Guds ord. Profeten Jesaja ger oss ett ord från Herren:

”Liksom regnet och snön faller från himlen och inte återvänder dit förrän det har vattnat jorden och gjort den fruktbar [ … ] så skall det vara med ordet som går ut från min mun. Förgäves skall det inte vända tillbaka till mig utan att ha verkat vad jag vill, och utfört det, vartill jag har sänt ut det Jes. 55:10–11.

När vi dag efter dag, år efter år sjunger och ber Skriftens ord skapas också i oss ett vapenförråd av ord som vi kan behöv när vi griper trons sköld, med vilken vi får utsläcka den ondes alla brinnande pilar.

Den allra kortast bönen som vi alltid kan upprepa är den vers som inleder varje tidebön:
O Gud kom till min räddning, Herre skynda till min hjälp.

Den bönen kan man alltid upprepa:

Blir vi oroliga: Gud kom till min räddning.

Blir vi arga och ett dömande ord tränger sig på: Herre, skynda till min hjälp.

”Människan lever inte endast av bröd, utan av vart ord som utgår av Guds mun” sjunger vi i antifonen före och efter Marias lovsång i denna vesper.

Låt oss under den kommande fasteveckan lyssna likt Maria.