Väntan – Förväntan

Att vänta på bussen. Få saker kan vara så långtråkiga. Man tittar på klockan – visarna verkar knappt röra sig. Stampar lite med fötterna för att hålla värmen. Tittar på klockan igen, kollar tidtabellen för att se om man misstagit sig om tiden. Tittar på något i mobilen för att få tiden att gå, spanar efter bussen, tittar på klockan… NÄR kommer bussen? Otåligheten kryper i kroppen. Trots att det är en minut kvar till utlovad avgångstid! Vänta på bussen – känslan av att livet rinner ifrån en.

Väntan, så annorlunda mot förväntan.

Minns ni hur det kändes när man var barn och hade svårt att somna kvällen innan julafton, födelsedagen eller någon annan spännande dag? Hur man låg och snurrade i sängen. Önskade både att man skulle somna så att man snart fick vakna till det som väntade, och att man inte skulle somna alls så att känslan av förväntan inte skulle försvinna. Inte var det i första hand tanken på eventuella presenter som gjorde att det pirrade i kroppen, utan förhoppningen om att det som skulle hända var viktigt – ja, avgörande – och att jag skulle få vara med.

Paulus säger idag ”Herren är nära”.

Inte gör han det som väntade vi på bussen: ”Ja, alltså, det har blivit några minuters försening. Men vänta bara tålmodigt, vi gör vad vi kan för att lösa problemet. Snart ska allt rulla på som vanligt igen.” Snarare rusar han fram med andan i halsen och ropar till oss att ha förväntan. Glädjefylld, ivrig förväntan på att det som skall komma är avgörande, livsviktigt och absolut inte kommer att innebära att ”allt rullar på som vanligt igen”.


Herren Kristus är nära och han vill förvandla oss till sin egen gestalt. Vi som ofta är likt öknen – eller en asfalterad hållplats – skall blomstra, ge liv och bära frukt. Förvisso inte genom vår egen kraft. Däremot kan det komma att krävas en insats av oss, inte minst att vi öppnar oss i förväntan snarare än att stå med armarna i kors och enbart vänta.

Folket som kom till Johannes Döparen förstod detta. De frågade honom ”vad ska vi göra?” De ville inte enbart vänta passivt utan hjälpa till och röja väg för den kommande. Lägg märke till att även om frågan är densamma får de olika svar beroende på sin livssituation. Så är det också för dig och mig – vi behöver ha mod att fråga ”vad ska jag göra” och öppenhet för att höra svaret. Säkert kommer svaret att vara personligt för oss var och en. Gud behandlar oss inte som en grupp anonyma bussresenärer utan vi blir sedda och respekterade på just den plats där vi står.

Herren är nära – vad skall vi göra?

Låt oss lyssna tillsammans med förväntan!