Påskdag

Joh 20:1-9

Detta är en påskdagspredikan av P Bengt Högberg OSB som han höll här i klostret för några år sedan.

Det var påskbudskapet enligt Johannes. Det var samma Påskens evangelium som vi hörde i natt. Men då var det Lukas version av händelserna i gryningen den första veckodagen och den lät rätt så annorlunda än skildringen vi just har hört. Det är egentligen en stor förmån att vi har de fyra evangeliernas olika berättelser om Jesu liv och verk. Skillnaderna dem emellan snarare ökar än minskar trovärdigheten. Det är ju så i det verkliga livet, att när människor efteråt redogör för vad de varit med om, slås man både av skiljaktigheterna och av överens­stämmelserna i det de har att förtälja om precis samma tilldragelse. 

Vi kan försöka oss på några jämförelser mellan påsknattens och dagens evangelium. Det där med kryddorna och balsameringen av den döda kroppen tycks ha intresserat Lukas som läkare, medan Johannes här inte nämner ett ord om saken. Däremot läser vi tidigare i Johannesevangeliet om Maria i Betania som smörjer med dyrbar äkta nardus och hur Jesus säger: Låt henne vara, hon har sparat sin balsam till min begravningsdag. Det är en detalj man kan notera i förbifarten.

Viktigare är vilka personer som förekommer i de båda berättelserna. Lukas talar om kvinnorna, först utan närmare presentation, men påpekar sen att det var Maria från Magdala och Johanna och Maria, Jakobs mor, och antyder att det också fanns andra kvinnor med i deras sällskap. Han nämner som pliktskyldigast allra sist att Petrus genast sprang bort till graven och bara såg linnesvepningen ligga där och full av undran gick därifrån. Om det fanns en viss distans till Petrus, kunde det kanske hänga ihop med att Lukas hade varit Paulus följeslagare.

Johannes däremot skriver ingenting om de andra kvinnorna, det är bara om Maria från Magdala han berättar. Det var hon som kom allra först till graven och såg att stenen var borta och genast sprang och sade det till Simon Petrus och den andre lärjungen, den som Jesus älskade. Lukas skriver att när kvinnorna hade återvänt från graven berättade de alltsammans för de elva och alla de andra. Men det står ingenting om att de hade bråttom att rapportera den omskakande upplevelsen vid graven. ”Den lärjunge som Jesus älskade” var Johannes själv, det antyds allra sist i hans evangelium, där det heter: ”Det är den lärjungen som har vittnat om allt detta och har skrivit ner det, och vi vet att hans vittnesbörd är sant”. Det som gör att den lärjungen särskilt riktade uppmärksamheten på Maria från Magdala, kan jag tänka mig beror på, att det rådde en själarnas frändskap dem emellan. Det som förenade dem var deras kärlek till Mästaren, en kärlek som var starkare än döden. Johannes var ju också den ende lärjungen som tillsammans med Maria, Herrens moder, vågat sig fram till Jesu kors.

Nu var det både Petrus och Johannes som sprang till graven så fort de fått höra nyheten av Maria Magdalena. Johannes sprang fortare, han var ju den yngre, men det var också kärleken som drev honom. Men framme vid graven gav han Petrus företrädet, han som nu skulle anförtros herdeansvaret för kyrkan av Herren själv i dennes efterföljd som allas tjänare. Det var helt självklart för Johannes, trots att han mycket väl var medveten om sin medbroders svagheter. Petrus gick in i graven och såg bindlarna som låg där hoprullade med linneduken. Så kunde han vittna om det han med egna ögon hade sett. Och det gjorde han med stor kraft och frimodighet, som Lukas gett oss flera exempel på i Apostlagärningarna. Vi hörde i slutet av första läsningen Petrus sammanfatta själva kärnan i apostlarnas och kyrkans budskap till alla folk och tider: ”Han gav oss …