Till dig, Herre, lyfter jag min själ. Så får vi inleda det nya kyrkoåret. Det kan hända att det inte tycks vara just mycket vi har att lyfta upp till den kommande Herren. Hosiannaropet kanske sjungs med torr strupe och skorrande röst. De mantlar och palmkvistar vi har att lägga på Konungens väg är måhända inte så nytvättade eller välvuxna som vi hade hoppats. Det förunderliga är att vi tillhör en Konung som har en stor kärlek och tillgivenhet för just det ringa och ofullkomliga. Han tar villigt emot våra senapskorn av tro. Lägger dem med ömhet i sin hand och låter dem vattnas av sin Ande. Så kan det lilla och förtorkade spira och bära nytt liv. Tillsammans med Efraim Syriern kan vi be: ”Herre, min ande är inte bördig, ger ingen frukt. Ge frukt åt den, gör den bördig, som du gjorde med Hanna. Låt ord gå ut ur min mun, liksom ett barn, och som kan frambäras åt dig, liksom Samuel, den ofruktsamma kvinnans son.” Hymnerna om Kyrkan 30:1