Författare: MariadottrarnaOSB
Kristi Himmelsfärd
Ni galileer, varför står ni och ser upp mot himlen? Så som ni har sett honom fara upp till himlen, så skall han komma åter. Halleluja.
Är det en förebråelse lärjungarna får av änglarna? Ja, det är inte omöjligt. Bara ett stycke tidigare i apostlagärningarna hade en av dem frågat Jesus om tiden nu var inne för honom att upprätta sitt världsliga rike. Trots att de sett Jesus lida och dö på korset och sedan fått vandra med honom i uppståndelsens ljus är de fortfarande inställda på att det är den världsliga makten det handlar om.
Så generande. Och samtidigt, så välbehövligt för oss. Vi som så ofta gör samma misstag som apostlarna: Vacklar mellan tanken att det nog trots allt handlar om att kliva uppåt, få känna maktens berusning, och önskan att tron skall vara en genväg som gör det möjligt att leva i ett andligt upphöjt tillstånd och inte behöva besväras av vardagens allehanda bestyr och förtretligheter. Då kommer änglarnas ord som en välbehövlig knuff ”varför står ni och ser upp mot himlen?”
Kristi himmelsfärd är inte en slutpunkt. Den är början på vår upphöjelse. Änglarnas ord vill påminna oss om detta – att vi fortfarande är i början och att det inte finns några genvägar. Därför skulle vi inte förvånas över att vägen fortfarande kan innebära prövningar, kamp och ibland till och med lidande. Men det är också som om änglarna vill påminna oss om Jesu egna ord: ”Jag är med er alla dagar till tidens slut”. Där vi är – där är också Jesus med oss. Som stöd och hjälp, och som den som drar oss ut ur vår egen bekvämlighet. När vi riktar blicken alltför mycket mot hur vi önskar att saker och ting skulle vara är risken som störst att vi går miste om att upptäcka Jesu närvaro. I oss själva, och i de människor vi möter.
Men, när svårigheterna tornar upp sig kan det trots allt vara mot himlen vi behöver rikta blicken för att inte tappa perspektivet. Tillsammans med Efraim Syriern kan vi rikta blicken mot den konkreta, synliga, himlen och låta den tala till oss som en liknelse. Hör vad Efraim säger:
Fåglarnas släkte fortplantas trefaldigt:
från moderliv till ägg,
från ägg till bo och läte.
När fågeln är färdig, då flyger den,
den brer ut sina vingar i korsets tecken.
När fågeln drar samman vingarna
och så förnekar korsets utbredda symbol,
då förnekar också luften och bär den inte
om inte dess vingar bekänner korset.
(Efraim Syriern, Hymnerna om tron, hymn 18, översättning av Sten Hidal, Artos, 2014, s. 90.)
Fåglarna är likt symboler för den frihet, lätthet och enkelhet vi längtar och strävar efter. Här i världen behöver vi likt dem acceptera korset – vår vardagliga kamp och möda – men detta är inte slutpunkten, utan just början av det eviga liv Kristus möjliggjort för oss. Kristi himmelsfärd innebär inte att Kristus tas ifrån oss utan att Han går före och visar på den härlighet vi är kallade till.
”Där jag är, där skall också min tjänare få vara” är det löfte vi får hämta kraft och glädje ur.
Gångedag
I procession går vi runt klostret och över klostergården under sång och med bön om Guds välsignelse över sådden, men också över alla blommor som gläder oss med sin prakt.
Jag kallar er vänner
Det finns nog ingen som har läst J.R.R. Tolkiens klassiska Sagan om Ringen-trilogi som inte har slagits av den djupa relationen mellan ringbäraren Frodo (som för övrigt är en av den katolskt inspirerade sagans tre Kristusgestalter) och hans tjänare Sam. Läsaren får följa dem och deras följeslagare på vandringen från det idylliska Fylket, genom Midgårds strapatsrika vidder, fram till det förbrända och ödelagda landet Mordor med dess brinnande Domedagsberg. Men det är en resa som inte bara utspelar sig i tid och rum, utan minst lika mycket i en växande vänskapsrelation mellan de två hobbitarna.
I början av färden så följer trädgårdsmästaren Sam sin husbonde, motiverad av lojalitet och lydnad, utan att ha någon som helst insikt i vare sig resans mål eller dess motivering. Men under de månader som följer, och i takt med att de delar färdens umbärande med varandra, så växer Sams förståelse. Och hans relation med Frodo förändras. Han bevittnar hur den Ring (som för Tolkien symboliserade Synden) som Frodo har blivit ålagd att bära blir till en allt tyngre börda, men också den uthållighet och acceptans med vilken hans husbonde framhärdar i sitt uppdrag. Och Frodo, å sin sida, lär sig att allt mera lita och stödja sig på sin tjänare och vän, trots att han under vandringens gång också blir varse sin följeslagares svagheter och brister. När de sedan så småningom når fram till målet för sin vandring och står vid foten av Domedagsberget, när allt som återstår är det sista vägstycket fram till eldhavets mynning i vilket de måste kasta ner Ringen, så sinar Frodos krafter och Sam bär honom det sista stycket på sin rygg.
Den ovetande tjänaren hade blivit till en vän som var villig att bära inte bara sin nästas börda, utan även nästan själv. Och husbonden som i ensamhet hade kämpat med sin tunga börda lärde sig att förtrösta och lita på sin väns hjälp och stöd.
Mot slutet av sitt liv vände sig Jesus till sina lärjungar och sade: ”Jag kallar er inte längre tjänare… Jag kallar er vänner, därför att jag har låtit er veta allt vad jag har hört av min fader.” (Joh 15:15)
De främlingar som tre år tidigare slagit följe med sin Mästare, utan att egentligen förstå vem han var eller vart han var på väg, hade förvandlats till vänner som kände Jesus och som inom en snar framtid, efter Pingstens under, var beredda att ge sina liv för att dela med sig av vad de fått ta emot. De hade lärt känna inte bara det som Jesus predikade, men också honom själv. Och lärjungarna själva hade öppnar sig för sin vän och Mästare och låtit honom se alla deras goda och svåra sidor. De tre årens delade vardag, glädjeämnen, sorger och strapatser hade svetsat dem samman. Deras relationer präglades nu av vänskapens öppenhet, tillit och villighet att visa sig sårbar.
Är jag beredd att på samma sätt som de öppna mig för Jesu vänskap? Vågar jag släppa in och dela hela mitt liv med honom – inte bara de stunder då jag klär upp mig för att möta honom i liturgins formella sammanhang, eller då jag i nöd och förtvivlan slänger mig för hans fötter och ber om förlåtelse och hjälp – utan i vardagens osminkade enkelhet? Är jag villig att ge mig ut tillsammans med honom på den förvandlande inre resa som gör att jag kan kalla mig han vän?
Redan delaktiga i Kristi liv?
En betraktelse av P. Fredrik Heiding SJ
Vingårdar är idylliska platser, det skulle nog de flesta vara ense om.
Jesus använder en sådan naturskön miljö när han talar om sig själv som ”den sanna vinstocken” (Joh 15). I denna metafor är Gud Fader vinodlaren och Sonen, Jesus Kristus, vinstocken, medan lärjungarna är grenarna.
Det centrala budskapet är att det gäller att vara kvar, att stanna hos. Det grekiska verbet menein, att vara kvar, löper som en röd tråd genom Johannesevangeliet och Johannesbreven. ”Bli kvar i mig, så blir jag kvar i er”, säger Jesus (Joh 15:4). Det är bara om lärjungarna förblir nära Jesus, ja, bär den uppståndne i sina hjärtan, som de kan bära frukt. ”Liksom grenen inte kan bära frukt av sig själv om den inte sitter kvar på vinstocken, kan inte heller ni göra det om ni inte är kvar i mig. Jag är vinstocken, ni är grenarna.” (Joh 15:4–5)
Om man i bönestunder råkar tappa koncentrationen och drabbas av distraktioner kan just detta bibelställe vara till stor hjälp. Tankspriddheten kan man råda bot på genom att bara säga till sig själv, eller ännu hellre be Jungfru Maria om hjälp, att återvända till andakten. Att försöka vara kvar hos Jesus.
Under dessa coronatider, ofta långt borta från tabernaklet, har det för många blivit en utmaning att upprätthålla och odla denna relation. Med Guds hjälp kan det dock gå vägen.
Viljan att vara kvar i eller hos varandra ska givetvis helst vara ömsesidig, men perspektivet kan ändå komma från två olika håll. I Johannesevangeliet är det Jesus som uppmanar lärjungarna – och i förlängningen alla kristna – att de ska vara kvar i honom. I den skotska hymnen Abide with me, däremot, går riktningen åt andra hållet. Den som sjunger ber här Jesus att stanna.
Abide with me, fast falls the eventide [aftonstund]
The darkness deepens Lord, with me abide
When other helpers fail and comforts flee
Help of the helpless, oh, abide with me
”Bliv kvar hos mig”, heter den svenska versionen av Abide with me (se Cecilia nr 405). Berättarjaget tyngs av mörker, känner sig sviken och bedragen, är tyngd av bördor och smärta. Den uppståndne Kristus är då räddningen.
Ej blott en blick, ett ord jag beder om.
Nej, som till Emmaus du fordom kom
och sorgsna bröders tunga börda bar,
kom, ej att gästa blott, bliv hos mig kvar.
Det är fullt naturligt att be så, att Jesus som är någon annan än vi ska dröja kvar hos oss. Men på ett grundläggande plan är vi redan förenade med Jesus Kristus. Det grekiska ordet bakom vinstocken, ampelos, syftar på hela växten, Jesus är så att säga inte bara stjälken, skaftet, utan hela växten. Grenarna är en del av hela vinrankan. Den mystika föreningen ser ut så att kristna ingår i Jesus Kristi verklighet, vilket är mer än att bara vara anknutna till honom.
“Jesus is not the stalk [stjälk, skaft] but the whole vine [vinranka, vinstock], and the branches remain part of the vine” (Raymond Brown, The Gospel according to John, XIII–XXI, s. 671).
Ett annat sätt att uttrycka detta är att vi är delaktiga i det som är gott och vackert. Den senantike teologen Dionysios Areopagita formulerade idén om delaktighet så här: ”Det enskilt sköna och skönheten i sig kan inte skiljas åt på grund av den orsak som har sammanfogat allt till ett” (De gudomliga namnen 4.7). Enskilda vackra skapade ting ingår i helheten, skönheten som sådan.
Det inträffar ibland att vi upplever oss vara skilda från Jesus Kristus.
Låt oss tro att det är sant att vi är del av Kristi liv och hoppas att hela vinträdet kan ge frukt.
Den gode herdens söndag
Ett samtal mellan Jesus och ett av hans får
Jag är den gode herden, och jag känner mina får och de känner mig.
– Ja, Herre, du är min herde, ingenting skall fattas mig. Du låter mig vila på gröna ängar,
du för mig till vatten där jag finner ro.
Och den som dricker av det vatten jag ger honom blir aldrig mer törstig.
– Du ger mig ny kraft och leder mig på rätta vägar, så som du har lovat.
Ja, jag går före mina får, och de följer mig därför att de känner igen min röst.
– Inte ens i den mörkaste dal fruktar jag något ont, ty du är med mig, din käpp och din stav gör mig trygg.
Jag ger mitt liv för fåren. Den som tror på mig skall leva om han än dör.
– Du dukar ett bord för mig i mina fienders åsyn, du smörjer mitt huvud med olja och fyller min bägare till brädden.
Den som kommer till mig skall aldrig hungra, och den som tror på mig skall aldrig någonsin törsta. Jag är brödet som har kommit ner från himlen.
Din godhet och nåd skall följa mig varje dag i mitt liv …
Ty den som äter mitt kött och dricker mitt blod förblir i mig och jag i honom.
– … och Herrens hus skall vara mitt hem för evigt.
Jag har kommit för att de ska ha liv, och liv i överflöd.
– Ja, Jesus, du är min herde, min Herre och min Gud!
(Med ord ur Johannesevangeliet och Psalm 23)
Allt är nytt
Det första kapitlet i Predikarens bok, börjar med orden: ”Ingenting är nytt under solen”. Så följer suck efter suck.
I läsningen kommer jag till vers 8:
”Inga ord räcker till,
ingen kan utsäga allt”.
Jag stannar upp i min läsning:
Något rör vid mitt inre:
”Ögat blir aldrig mätt på att se,
örat får aldrig nog av att höra”.
”Vad som har varit kommer att vara,
vad som har skett skall ske igen”.
I stillheten med min öppna Bibel kommer bilden av lärjungarna på väg mot Emmaus för min inre blick. Hur Jesus håller Lectio divina med de sorgsna lärjungarna.
Hur han förklarar Skrifterna för dem,
sakta lyfter dem ur deras inre förlamning.
Ur känslan av att ingenting är nytt under solen, att bara tomhet återstår.
När de vågar be: ”Stanna hos oss… det börjar bli kväll…”
och den okände vandraren vid deras sida bryter brödet
och ger sig till känna,
öppnas deras ögon och de känner igen den Uppståndne.
”Herren har verkligen blivit uppväckt”
säger de enligt Lukasevangeliet.
”Inga ord räcker till,
ingen kan utsäga allt”.
Då kommer Jesus till lärjungarna igen och säger:
”FRID över er!”
Ögat blir aldrig mätt på att se,
Örat får aldrig nog av att höra”.
Jesus säger gång på gång också till oss:
”FRID över er!”
”Vad som har varit kommer att vara,
vad som har skett skall ske igen”.
Sr Carin presenteras nu under fliken ”kallelse”
Vårstädning
Solen avslöjar som bekant att det är dags att vädra ut vintern!
Eter en gemensam insats av flera systrar är allt rent och fint, vädrat och putsat.
Nu kan vi planera för varje systers dagar av stillhet och bön när naturen vaknar och fåglarna håller oss sällskap med sin sång medan de flyttar in i de tillika nystädade holkarna.
Påskafton, påskdagen, annandag påsk…
… det har hänt så mycket att man behöver slå sig ner och låta budskapet sjunka in.
Den följande veckan, påskoktaven, upprepade vi påskdagens antifoner under tidebönerna och påmindes om skeendet. De liksom undervisar oss om det som skedde: En Herrens ängel steg ner från himmelen, han satt på den bortrullade stenen vid graven och talade med kvinnorna om att Herren är uppstånden. Sa till dem att gå med budskapet till bröderna…
Nu går vi in i påsktiden, de 50 dagarna fram till Pingst, som befäster oss i att vi fått nytt liv igenom Kristi uppståndelse, för att leva med Kristus och i Kristus.
Som Pater Bengt avslutade en predikan för några år sedan:
”En av bönerna under påsknatten börjar med orden Gud, dina under i gångna tider upprepar du i våra dagar. Vi får be om att det blir verklighet i våra liv och i kyrkans liv idag när det gäller effekten av påskfirandet – att det förvandlingsunder som skedde med lärjungarna under den första påsktiden också må ske med oss.”
Vesper tisdag i Påsktiden
Vi ber om ursäkt för den dåliga ljudkvaliteten-
Påskdagens Vesper
Välkomna att be Påskdagens Vesper med oss idag klockan 17:00!
Psaltarpsalmerna är: 110, 111, 112 och 113.
Vi ber om ursäkt för den dåliga ljudkvaliteten!
”Vem ska rulla undan stenen?”
Denna predikan höll pater Bengt OSB här i klostret på påsknatten år 2015. Sedan dess har vi varje år, vid skilda tillfällen, sagt till varandra: ”Vem ska rulla undan stenen?” Nu ger vi er del av detta tänkvärda och trösterika budskap.
Vem skall rulla undan stenen? Det var så dags att tänka på det, då när Maria och Maria och Salome kom med sina kryddor ut till graven i gryningen. Balsameringen borde de förstås klara av så fort som möjligt. Det var väl heller inte bra att väcka så mycket uppseende. Att få tag i någon av lärjungarna i all hast kunde inte vara så lätt, och trädgårdsvakten var nog inte särskilt hågad, det kunde ju ha sina risker för honom. Och stenen var mycket stor, den rådde de inte ens på om de tog i alla tre. De hade så när vänt tillbaka i sin sorg och hjälplöshet med oförrättat ärende. Men då fick de se att stenen redan var bortrullad. Så var det problemet ur världen.
Vem skall rulla undan stenen? Den frågan har vi nog också ställt oss då och då. Det finns situationer som verkar alldeles hopplösa. Det är som en stor sten vore i vägen, och vi kommer inte vidare. Vi kan t.o.m. tycka att det är ett helt berg av bekymmer framför oss, eller att det rentav känns som i en mörk grotta med ett jättelikt klippblock som spärrar utgången och inte släpper in den ringaste strimma ljus. Ofta har det faktiskt visat sig att vi oroade oss i onödan. I vår fantasi hade vi föreställt oss stenen mycket större. Och så med ens var den som bortblåst. Det är naturligtvis inte alltid så. Sten är i allmänhet det mest verkliga och stabila man kan tänka sig. Stenen framför Jesu grav var ingen låtsas-sten, och de stenar vi råkar ut för rullar sällan bara snällt undan av sig själva.
Men det faktum att stenen framför Jesu grav var bortrullad ger oss hopp. Också mycket stora stenar kan man rulla bort. Det går att förflytta berg. Utan hjälp av sprängmedel och teknikens alla underverk. För allt detta hade inte rått på stenen framför Jesu grav. Jesus var död och begraven. Guds egen Son. Ordet som var av evighet. Mänsklighetens enda hopp. Det var dött, fastspikat på korset och sedan nedtaget, garanterat livlöst, lagt i en klippgrav som bommades igen och förseglades.
Vem skall rulla undan stenen? Lärjungarna kom inte ens på den tanken. Vad skulle det tjäna till? Allt var ju slut. Vi hade hoppats att han var den som skulle befria Israel. Men han blev nesligt förrådd och sedan dömd, avrättad och lagd i graven. Och nu? Vi får nog gå tillbaka till Galiléen. Se om vi kan glömma de här åren. Det Jesus själv sagt om sin kommande uppståndelse låg mycket väl bortträngt i deras undermedvetna.
Men nu var verkligen den stora stenen bortrullad, och kvinnorna gick in i graven och såg mannen i den långa, vita dräkten. De blev förskräckta. Inte att undra på. Graven var tom. Jesus var inte där. De blev utom sig och darrade. De hörde mannens röst liksom i en dimma. De sprang därifrån och sade ingenting till någon, för de var rädda och helt förvirrade.
För stenen var verkligen bortrullad och graven var tom. Jesus från Nasaret, han som blev korsfäst, han är inte här, han har uppstått, hade mannen sagt. Gå och säg till lärjungarna: Han går före er till Galiléen. Där skall ni få se honom. Och Jesus, den Uppståndne, gjorde det. Han gick till Galiléen och lärjungarna fick se honom. De fick se märkena efter spikarna och såret i hans sida. De såg honom levande stå där, mitt ibland dem. De har vittnat om det. Det otroliga var verklighet. Det såg de med egna ögon. Det var deras Mästare. De hörde honom talas. Det var hans röst. Det kunde de inte förneka, det de hörde och såg. Stenen var bortrullad och graven var tom. Jesus visade sig mitt ibland dem. De kom ihåg vad han hade sagt. Förskräckelsen byttes i frimodighet, förvirringen i visshet. De gick ut och vittnade om uppståndelsen. De gav sina liv för korsets och uppståndelsens evangelium. Stenen var bortrullad. Budskapet gick inte att hejda. Lärjungarna kunde inte tystas ner.
Kristus är uppstånden. Det är grunden för kyrkan. Det är grunden för vår existens som kristna. Han lever. Han var död, men han lever. Jag var död, men jag lever genom honom. Du dör, men du skall leva i kraft av hans uppståndelse. Stenen är bortrullad från graven. Det går inte att rulla den tillbaka. De som är i gravarna skall höra hans röst och uppstå med honom. Döden är dödad och Livet har segrat.
Vem skall rulla undan stenen? Behöver vi fråga längre, där vi står mitt bland våra bekymmer? Den tyngsta av alla stenar, vår fiende döden, har Herren själv rullat undan. Den är inte längre något hinder för oss. Den är verklig, liksom den var för Jesus, men den spärrar inte längre vägen för Livet. Så är det också med de andra stenarna. Ingen kan spärra vägen till Livet för oss. Vi behöver inte längre fråga: Vem skall rulla undan stenen åt oss? Somliga stenar rullas undan, en del kan vi själva rulla bort och andra ligger kvar. Men vi kommer fram, i Jesu efterföljd. Han går före oss, mitt igenom denna världen, precis som den är, stenig och hård. Han går före oss genom svårigheter och lidanden, genom själva döden till det nya livet. Det var hans väg och det är vår väg.
Var inte förskräckta.
Här är platsen där han blev lagd.
Han är inte kvar i graven.
Stenen är bortrullad.
Kristus är uppstånden!
Vårt mål är Kristus
Efter Långfredagens dramatiska skeenden stannar vi upp under Påskaftonens stillhet och tystnad.
Det yttersta hotet mot människan är döden. Människan kommer att vara helt fri först när hon är befriad från döden. Då kan ingenting mer hota eller binda henne. Fruktans och rädslas makt är bruten, den finns inte mer. Rädslans drivkraft är ju att inte mer finnas, utplånas, inte existera, inte vara sedd.
Under matutinen i morse läste vi en fornkyrklig påskaftonspredikan. Traditionen säger att Jesus denna dag steg ner i dödsriket. I texten läser vi att Herren går för att besöka alla som sitter i mörker och döden skugga. Den fångne Adam och hans medfånge Eva vill han lösa från deras vånda, och han säger till dem: ”Vakna, du som sover, stå upp från de döda, och Kristus skall lysa över dig”. För dig och din avkommas skull talar jag nu, och med makt befaller jag de bundna: ”Kom ut!” och dem som är i mörkret: ”Bli ljus!” och de döda: ”Stå upp!” Dig befaller jag: ”Vakna, du som sover!”, ty jag har inte gjort dig till att hållas bunden i dödsriket…”
Herren har inte gjort oss till att hållas bundna i dödsriket. Därför skall vi nu fira påsk, för att på nytt påminnas om verkligheten. Den med stort V.
Vi existerar inte som isolerade öar i ett oändligt ensamhetens hav, utan är delar av ett sammanhang, infogade i den av Gud skapade mänskligheten. Denna mänsklighet har en historia som också är vår. Vi har fått bli infogade i ett Gudsfolk och i dess historia.
Kristus tog döden på sig och berövade döden dess makt genom uppståndelsen. Den har inte mer sista ordet – Sonens kärlek är starkare än döden, han ”upplöste döden och triumferade över fienden” som Melito av Sardes utropar i sin påskpredikan. Denna makt är det som förmår ena människorna med varandra till ett folk.
Här i tiden lever vi som har nåtts av Budskapet mitt emellan Uppståndelse och Återkomst; då är vi hemma överallt och ingenstans – för vårt mål är Kristus.
Han skall komma åter i härlighet – Han som nu är i härligheten. Denna härlighet har vi genom påskens hemligheter fått bli delaktiga av.
Korsvägen i Sankta Marias kyrka
Det var strax före påskhögtiden, och Jesus visste att hans stund hade kommit.
Pater Bengt Högberg OSB från Kloster Gerleve, som många gånger firat påsk med oss här vid Omberg skriver:
Så börjar kvällens evangelium. Jesus visste att han hade utgått från Gud och nu återvände till Gud, han visste att Fadern hade lagt allt i hans händer, och han visste också att han skulle bli förrådd och vem som skulle göra det. Ni kallar mig Herre och Mästare, och det med rätta, för det är jag, sade han till sina lärjungar. Såväl vid fotatvagningen och som hela passionshistorien igenom framställs Jesus på en gång som stark och fri och samtidigt som vanmäktig och slagen i bojor, som den som en å ena sidan suveränt behärskar skeendets gång och å andra sidan låter sig förrådas, utlämnas och smädas, som herre och ringa tjänare. Det är denne Jesus, denne Herre och Mästare, som faller ner som en slav för lärjungarnas fötter, tvättar och torkar dem. Vi läser om honom i Filipperbrevet: Han ägde Guds gestalt men vakade inte över sin jämlikhet med Gud, utan avstod från allt och antog en tjänares gestalt då han blev som en av oss. När han till det yttre hade blivit människa, gjorde han sig ödmjuk och var lydig ända till döden, döden på ett kors (Fil 2:7-8).
Varför? Det finns egentligen bara ett svar. Det hörde vi redan i början av evangeliet: Han hade älskat sina egna som levde här i världen, och han älskade dem intill slutet. Nu gav han dem ett yttersta bevis på sin kärlek i tjänande självutgivande.
För att ge sina lärjungar en påtaglig försäkran om sin förblivande kärlek instiftade han eukaristin. Han befallde dem att fira den till ända till sin återkomst – till åminnelse av hans död och uppståndelse. Så gjorde han dem delaktiga i sin påsk och i sitt prästadöme och därmed till det Nya förbundets präster. Både fotatvagningen och instiftandet av eukaristin ett föregripande och ett åskådliggörande av Kristi korsoffer i självutgivande kärlek. I bägge fallen handlar det också om ett fortsatt uppdrag att aktualisera denna ofattbara kärlek: Gör det till min åminnelse! Förkunna Herrens död till dess han kommer! Och: Också ni är skyldiga att två varandras fötter, med andra ord: att osjälviskt och hängivet tjäna och älska er nästa efter Herrens och Mästarens exempel.
Den här kvällen och dygnet påminns vi mycket påtagligt om vår mänskliga svaghet, vår oförmåga att älska, att hålla ut vid vår Herres och vår nästas sida. Vi behöver den påminnelsen. Men vi får den inte för att vi skall fastna i vår egen ynklighet och tappa modet om oss själva, utan för att vi skall se på Kristus och ta emot hans överflödande nåd och kärlek. Kristi kors, hans offrade kropp och blod, är vårt hopp. Det får vi berömma oss av. Vi får ta till oss hans försoning och hans återlösnings evangelium, hans seger och förvandlande kraft. Denna kväll får vi betyga honom vår kärlek och vår vilja att vara honom trogna.
Med eller utan upplyfta händer
Fastebetraktelse av P. Fredrik Heiding S.J.
En urgammal kroppsställning vid bön är att be med armarna något uppräckta och med öppna handflator. Positionen kallas orans eller orant efter latinets ord för att tala respektive bedja. Väggmålningar i katakomber i Rom vittnar om att denna böneställning praktiserades redan på 200-talet. En konstnär som jag har lärt känna genom hennes studier vid Newmaninstitutet och genom Ignatius av Loyolas andliga övningar är Sanne Frostensson. En av hennes senaste skulpturer kan tolkas som en fortsättning på denna tradition med orans.
Konstverket bär titeln Exes, men innan jag fick höra det ville jag döpa den till ”Hopp mitt i all begränsning”. Som religiöst präglad betraktare ser jag här en person i orans-position. Skulpturen är på samma gång gripande och inspirerande. Figuren sträcker upp sina armar mot himlen, men saknar händer. Däri ligger något skrämmande, att ha förlorat sina händer, en ohygglig begränsning. Figuren verkar dessutom sakna ben. Även om det kan låta motbjudande att säga så, är det som en halv människa. Men just med dessa förutsättningar blir människan kompletterad, ja fullkomnad. Hon vänder sig till Gud som hon tveklöst har behov av.
När vi observerar att figuren dessutom saknar ansiktsdrag kan en association göras till Jesus Kristus, den lidande tjänaren. Jesu smärta är outhärdlig, betraktaren vänder instinktivt bort sitt ansikte vid denna åsyn. På långfredagen läser man i gudstjänsten från profeten Jesajas bok där det står: ”Han var som en för vilken man döljer sitt ansikte, så föraktad att vi höll honom för intet” (Jes 53:3).
Här finns en vändpunkt för den som vill förneka sig själv, ta sitt kors och följa Jesus: ett erkännande av att helst vilja titta åt ett annat håll. En väg framåt är att medge att man helst blundar och sedan be om nåden att få betrakta, kontemplera, Jesu lidande.
Måhända är det i år, efter drygt ett helt kalenderår av pandemins elände, trots allt lättare än vanligt att skåda hur Jesus tar på sig världens lidande. Jesu frälsande gärning är något man med hjälp av förnuftet kan begrunda och tänka på. Men jag tror att kroppslig identifikation med Jesus talar ett tydligare språk. Pandemin har för övrigt medfört att många förlorat kontakten med sin kroppslighet. Att kramas går knappast, fysiken försvinner och digitala medier för abstraktionsnivån till oanade höjder. Ära Gud med kroppen, är ett profetiskt ord med ny relevans i coronatider.
Vi kan beskåda Sanne Frostenssons skulptur Exes och på det viset komma närmare Jesu lidande. Vi kan också själva sträcka ut våra armar och öppna våra handflator i orans-ställning, i en position som liknar Jesu egen kroppshållning på korset. Det går nog inte att helt identifiera sig med Jesu lidande, och det är inte heller meningen. Men det är ett sätt att känna samhörighet. Han är Frälsaren som har givit sitt liv, han har offrat sig själv för mänskligheten. Vi kan ta del av detta, i någon mån erfara befrielsen, genom att använda kroppen i bön.
Tänk på Psaltarens ord: ”Låt min bön vara rökelse för dig, mina lyfta händer ett kvällsoffer” (Ps 141:2).
Foto och text publiceras här med konstnären Sannes Frostenssons tillstånd.
Kristi väg mot Jerusalem
Redan i vespern till femte söndagen i fastan förändrades liturgins fokus, så att uppmärksamheten som hittills huvudsakligen varit inställd på vår egen omvändelse vändes mot Kristi väg mot Jerusalem.
Med Palmsöndagen står vi vid Jerusalems stadsportar och hör den äldsta berättelsen om det som skedde. Evangelisten Markus berättar sakligt och konkret om händelserna. I liturgin, där texterna är koncentrerade, får vi följa dramatiken. Dels i det konkreta, hur Jesus sänder två av sina lärjungar för att hämta den åsna han vill rida in i staden på, hur folket entusiastiskt ropar och sjunger sitt Hosianna, skär grenar från träden och brer ut sina mantlar på vägen för att hylla sin befriare.
Antifonerna vid laudes speglar den andra sidan – Jesu inre kamp:
Herren Gud hjälper mig, jag vet att jag inte blir sviken
Jag var kringränd på alla sidor…
Skaffa mig rätt, ta dig an min sak, rädda mig, du är min tillflykt Herre.
Antifonerna till Marias lovsång på lördagen kommenterar:
”Översteprästerna kom överens om att döda Jesus, men de sade: ”Inte under högtiden, så att det uppstår oro bland folket.”
Vid Palmsöndagens vesper talar Jesus själv: ”Det står skrivet: Jag skall dräpa herden, och fåren i hjorden skall skingras. Men när jag har uppstått, skall jag gå före er till Galileen. Där skall ni få se mig, säger Herren.”
Det är löftet som klingar rakt igenom budskapet de närmaste dagarna:
Vi skall få se Herren. Den Uppståndne kommer oss till mötes.
VESPER på Palmsöndag
Herrens bebådelse
När vi lever i fastetiden och påsken närmar sig får vi plötsligt fira en stor och viktig fest: Herrens bebådelse. Här möter oss inledningen till Guds människoblivande, till Hans önskan att vara med oss och rädda oss från alla de onda, mörka och kärlekslösa krafter, som så lätt tar sig in i oss människor och i våra relationer till varandra.
Ängeln Gabriel kommer till Jungfru Maria för att ge henne en livsuppgift som är enormt betydelsefull, inte bara för henne utan för hela mänskligheten i alla tider. Hon skall bli havande och föda Guds Son. Det är mer än vad vi kan förstå och hennes svar har en avgörande betydelse.
Hur tar Maria emot denna kallelse att ställa hela sitt liv till förfogande för Guds plan och vilja? Hon ställer en fråga, inte för att ifrågasätta utan för att veta vad som förväntas av henne, vad hon ska göra, eftersom detta är något så ofattbart som hon inte kan föreställa sig. Hur skall det ske? Kanske anar hon ett ansvar som ingen kan leva upp till.
Hennes uppdrag är att säga JA till Guds vilja, att lita på Honom i det som sker, att vara öppen för vad Han gör genom henne. Det handlar inte om prestation, liksom för oss alla handlar Guds kallelse om att vara öppen, lyhörd, följsam den Kärlekens Ande genom vilken Gud vill ta sig an sin skapelse och varje enskild människa. Därför kommer Jesus att födas till jorden, vandra med oss och till det yttersta ge sitt liv för oss. Hans inträde i världen genom Jungfru Maria är preludiet till ett liv som en dag mynnar ut Påskdagens Halleluja!
Jesu rädsla
För tre år sedan saligförklarade påven Franciskus de sju franska trappister som led martyrdöden efter att de i mars 1996 fördes bort från sitt kloster i de algeriska Atlasbergen av muslimska fundamentalister. I den kritikerrosade filmen om deras sista månader i livet, Om Gudar och Människor från 2010, finns en scen där klostrets prior Dom Christian reflekterar över hur bröderna hanterade den rädsla som invaderat deras liv, sedan de blivit hotade av beväpnade terrorister. Han beskriver hur de fann sin frälsning i vardagens invanda rytm. Genom att förbli trogna klostrets ständiga växling mellan bön och arbete fann de en stabil grund att stå på, trots känslornas och tankarnas uppror. De hade redan långt tidigare gett sina liv till Gud i professen, där de med psalmistens ord och med uppsträckta armar hade vänt sig till honom i bön: ”Ta emot mig Herre enligt ditt ord, så att jag får leva. Låt mig inte komma på skam med mitt hopp.” I tillit till den Gud som alltid burit dem och gett dem kraften att följa honom efter, så fann de nu vila i hoppet om det eviga livet och i troheten till kallelsen att i förening med Kristus låta honom förkroppsligas genom dem, i livets små och stora glädjeämnen och smärtor. De levde med sin blickar riktade mot honom.
Så här i slutet av fastetiden lever också vi med blicken riktad mot Kristi lidande och det kors som snart skall bringa honom om livet. Också Jesus själv visste vad som väntade honom under den stundande påskhögtiden. Ända sedan han döps av Johannes i Jordan, och så påbörjat sitt offentliga liv, så hade han varit på det klara med att hans liv skulle sluta i lidande och förnedrande död, och aldrig hade den vetskapen varit så påträngande som under den sista vandringen upp mot Jerusalem.
Och Jesus var långt ifrån oberörd inför det som låg framför honom. Han försökte inte undfly den annalkande smärtan, vare sig genom stoisk uthållighet eller genom att sticka huvudet i sanden och försöka slå den ifrån sig. Men inte heller lät han sig övermannas och lamslås av den.
Nej, han lät den slå över honom, likt vilda vågor som slår in mot stranden och hotade att dränka honom. ”Min själ är fylld av oro”, anförtrodde han apostlarna, och kvällen före sitt lidande var ångesten så överväldigande att han svettades blod.
Men mitt i allt detta förblev hans blick fäst på Gud. Han visste varför han var tvungen att lida, och det gav honom kraft och mod att fortsätta vandringen. Tilliten till Fadern och kärleken till dem han kommit för att frälsa gav honom modet att möta rädslan utan att försöka fly undan den.
Munkarna i Tibhirine följde sin Mästares exempel. Också vi har att göra detsamma. Vare sig vi hotas av våld och smärta, eller bara av vardagens små flisor från korset, så får vi finna vila och mod i hoppet om Guds bistånd och aldrig svikande kärlek. Men också i troheten till vår kallelses vardagliga och frälsande lunk.
S Benedikts högtid
VESPER femte söndagen i fastan
Inledning till Vespern den femte söndagen i fastan
Fastetiden ger oss tillfälle till självrannsakan: Hur lever jag mitt liv? Vad är viktigt för mig? Vilken plats ger jag Gud i mitt liv? Som med allt här i livet är det en balansgång, för att vi inte ska trampa ned i det ena eller andra diket. Om vi praktiserar självrannsakan alltför ivrigt, kan den vändas i självupptagenhet. För stor uppmärksamhet på oss själva leder inte till frälsning och frihet. Kanske är det för att undvika detta dike som vi under fastetidens senare del inbjuds att byta fokus. Om omvändelse, bot och fasta hittills har varit temat, riktar vi nu vår blick mot Kristi lidandes väg. Vi närmar oss Jerusalem och liturgin säger oss: Det är bättre att se på Jesus än på sig själv.
Detta byte av fokus märks också i vespern från och med femte fastesöndagen:
I responsoriet ber vi till Jesus i tacksamhet för vad han har gjort för oss: Herre, du har friköpt oss med ditt blod. I hymnen Vexilla regis, skriven av Venantius Fortunatus som levde på 500-talet, sjunger vi till vår Konung som, klädd i törnekrona och med armarna utsträckta, vill dra hela världen till sig: Vi tackar dig, o Krist, Guds Son för vad du led av kors och hån… Under den fjärde strofen faller vi i på knä: Var hälsat kors, vårt enda hopp på vilket Kristus seger vann. Vi tacksamt skådar upp till dig med bön om nåd och Herrens frid. Så föregriper vi så att säga redan nu korshyllningen i Långfredagens liturgi.
Med Jesus vandrar vi upp till Jerusalem. Det börjar dra ihop sig och hans motståndare försöker hitta något att anklaga honom för. I antifonen till Magnificat sjunger vi: De hade velat gripa honom, men var rädda för folket, som ansåg honom vara en profet. En gång frågade Jesus sina lärjungar vem folket ansåg att han var (jfr Mark 8:27ff). När de hade sagt honom vad de hade hört, upprepade han frågan riktad till dem: Och ni, vem säger ni att jag är? Petrus svarade: Du är Messias.
Låt oss se på Jesus och hålla oss nära honom. Han vill visa oss att Korsets mysterium handlar om Guds oändliga kärlek och barmhärtighet. Han frågar oss – vem säger du att jag är? – för att han törstar efter vårt svar.
Överflödande förlåtande nåd
Pater Bengt Högberg OSB från Kloster Gerleve, som många gånger firat påsk med oss här vid Omberg skriver:
En man hade två söner. Den äldre var skötsam och pålitlig. Hans far var stolt över honom och kunde lugnt anförtro honom en stor del av ansvaret på gården. Den yngre var livlig och kvicktänkt. Som barn var han familjens lilla charmtroll. Man kunde inte låta bli att skämma bort honom. Kanske just därför blev stugan honom för trång. Det var alltför tryggt och ombonat. Han hörde så spännande berättelser om livet i fjärran land. Äventyrslusten tog överhand. En dag lyckades han äntligen förmå sin far att skifta arvet i förtid mellan honom och den äldre brodern. Han gav sig snabbt iväg, ut i den stora friheten, som han trodde. Nu skulle han leva livet. Tänk vad mycket man kunde få för pengar. Det var helt fantastiskt. Utan alla hämningar störtade han sig in i nöjen och njutningar. Men han hade otur i spel och kärlek. Förvånansvärt fort var hela fadersarvet förspillt. Han hamnade på gatan i obeskrivligt elände. Uppvaknandet ur lyckoruset var fruktansvärt.
Då kom han till besinning. Reversus in se står det i den latinska bibeln. Han återvände till sig själv. Hungern och misären fick honom att tänka, tänka om. Hur bra hade han inte haft det därhemma! Vad hade alla pengarna gett honom? Hans djupaste behov hade de i varje fall inte kunnat tillfredställa. Inte den inre törsten och längtan. Den verkliga kärleken gick inte att köpa. Och läckerheterna han slukat och lyxen han prålat med, vad var allt det egentligen värt? Friheten han drömt om infann sig aldrig, i dess ställe kom förnedring och beroende, äckel och avsky. Jag måste resa mig upp, tänkte han, och gå hem till min far och säga honom: Far, jag har syndat mot himlen och mot dig. Jag är inte värd att kallas din son. Låt mig få gå som en av dina daglönare.
Moralteologerna skulle säga, att det här inte var någon fullkomlig ånger. Det var nöden, ångesten och självbevarelsedriften som fick den utsvultne, nergångne stackaren att vända hem igen. Så långt tänkte inte den barmhärtige fadern i liknelsen. När han fick se honom på långt håll, fylldes han av medlidande, sprang sonen till mötes och slöt honom i sina armar. Det hade förstås inte varit mer än rätt och rimligt att han visat den här odågan till son på porten, han som hade kränkt och sårat honom så fruktansvärt och till råga på allt slösat bort halva hans egendom på ett fullkomligt ansvarslöst sätt i sus och dus. Men det föll honom aldrig in. Hans förlorade son var hemma igen. Faderns kärlek och glädje kände inga gränser.
Sonen började stappla på sin inövade syndabekännelse men tappade koncepten. Faderns godhet var så överväldigande. Det förlöste hans tårar. Han kände att nu började det leva inom honom, ett nytt liv, ett nytt hopp, frid, glädje – och det betydde mycket mer än de rena, vackra kläderna han fick, festmåltiden som fadern ställde till med och äreplatsen han fick inta.
Liknelsen om den barmhärtige fadern och den förlorade sonen kunde man också kalla liknelsen om botens och försoningens sakrament. Den behöver vi höra om och om igen för att vi skall förstå att det avgörande i sakramentet är vår himmelske Faders överflödande förlåtande nåd och hans glädje över sina barns omvändelse. Det är naturligtvis viktigt att du noga rannsakar ditt samvete och dina motiv och uppriktigt vill försona dig med dina medmänniskor och med Gud, men det som det kommer an på i bikten är till sist inte den ånger och bekännelse du presterar, utan att Gud i sin överflödande kärlek försonar dig med sig, att han kommer till dig och inte vill lämna dig. Därför får du i och med avlösningen också ta till dig orden hos profeten Sefanja (Sef 3:17): Herren, din Gud, bor hos dig, hjälten och räddaren. Han jublar av glädje över dig i sin översvallande kärlek.
Till tecken på det har Herren tvättat din dopdräkt och låter dig sitta till bords vid påskmåltiden. Han upprepar orden till Josua: Idag har jag lyft av er vanäran från Egypten. Herren befriar oss från synden i träldomens och dödens land. Vi befinner oss på fastans ökenvandring och ser med andlig längtans glädje fram mot den heliga påskfesten. Vi kan aldrig nog tacka Herren för hans kärlek och tålamod. Låt oss då inte heller glömma våra förlorade systrar och bröder och be om nåden att få förmedla hans generösa barmhärtighet.
Stå upp och gå…
I Johannesevangeliet läser vi berättelsen om en man som varit förlamad i trettioåtta år. (Joh 5:1 – 18) Jesus ser på honom och frågar om han vill bli frisk. Mannen svarar inte direkt på frågan, men säger att han inte har någon som kan hjälpa honom och att andra människor hela tiden hinner före honom ner i det vatten han hoppas skall kunna bota honom. Jesus säger åt honom att stå upp och gå, och plötsligt kan mannen göra detta.
Evangelisten Johannes använder ofta ordet ”tecken” när han berättar om under och helanden som Jesus utför, och pekar genom det på en långt större betydelse än bara den enskilda händelsen. Det kan finnas många lager i berättelsen att upptäcka bortom det mest ordagrant spektakulära helandet. Vilket slags tecken skulle den här texten kunna vara för oss?
Textens ordknapphet kan ge intryck av att Jesus skred förbi, följd av sina lärjungar likt nutida kändisar med sitt entourage, och endast ägnade mannen ett kort ögonblick innan viktigare saker väntade. Men kanske ligger det närmare sanningen att föreställa sig scenen som att Jesus ser mannen, sätter sig ner bredvid honom och inleder ett samtal. Kanske om helt vardagliga ting – det är ofta där vi måste börja för att kunna nå en djupare gemenskap – och i ett ömsesidigt utbyte. Från att ha varit en av de många anonyma blev den förlamade mannen sedd, tilltalad och lyssnad på. Och kan så slutligen sätta ord på det mest smärtsamma – att han inte har någon som kan hjälpa honom. Nöden som uttrycks i de orden visar på en långt större sorg än att inte kunna röra sina ben. Kanske är det just där vi alla kan känna igen oss i mannen, för vem har inte upplevt ensamhet eller känslan av isolering?
”Man kan fundera över om det maniska meddelandet, följandet och hjärtandet i de sociala medierna helt enkelt bottnar i att vi i den gamla fysiska världen glömde bort att se varandra.” Orden är regissören Magnus von Horns, likt ett nutida eko av mannen vid Betesdadammen. Tecknet som berättelsen i evangeliet vill ge oss skulle alltså kunna vara att vi behöver varandra, att gemenskap med andra är direkt livsavgörande.
Vi behöver varandra i de stora, avgörande händelserna i livet. Men också, och det är lika viktigt, i vardagens många händelser. Vi behöver någon/några att dela de små svårigheterna och irritationerna med, där vi kan få lätta på trycket och kanske få ett nytt perspektiv. Vi behöver varandra för att glädjas tillsammans med över vårens första blåsippor, en oväntad framgång i arbetet eller vad det nu kan vara. Gemenskap där vi kan bära och bli burna, och veta att vi är mottagna så som vi är, med både bra och dåliga sidor.
Men till skillnad från att trycka på ”gilla” eller ”älska” så kostar verklig gemenskap oss något. Om vi läser vidare i Johannesevangeliet ser vi att helandet av mannen fick konsekvenser för Jesus som anklagades för att ha brutit mot sabbatsbudet. Så kanske kan vi även känna igen oss i Jesu person i berättelsen. Kärlek, vänskap och gemenskap utsätter oss för risken att bli sårade och att såra, missförstå och bli missförstådda, vi riskeraratt konfronteras med såväl egna som andras svagheter. Verklig gemenskap är på sätt och vis alltid ett risktagande för vi blir sårbara när vi visar att vi behöver varandra. Men detta är ingen svaghet, snarare är det ett tecken på människans storhet. Vi är skapade för att vara varandras ”hjälpare” (1a Mos 2:18), att tillsammans vara Guds avbild genom att ömsesidigt ge och ta emot. Att likt Jesus se medmänniskan, ta tid att lyssna och göra det vi kan och förmår. Och likt den förlamade mannen våga visa vår svaghet, ja beroende, och ta emot den hand som sträcks ut. Ingen behöver enbart vara stark, men ingen behöver heller enbart vara den som ber om hjälp.
VESPER fjärde söndagen i fastan
Inledning till vespern den fjärde söndagen i fastan
Nu har vi nått fram till den fjärde söndagen i fastan, den som på latin fått namn efter det första ordet i högmässans ingångsantifon: Laetare,
Gläd dig…
Vi har passerat halva fastetiden och ser med längtan fram mot påsken, som kommer allt närmare. Texterna denna dag talar om den glädje och tröst som skall uppfylla världen när ”döden är dödad” och seger är vunnen. De låter oss ana det som vi kan läsa i Jesaja kapitel 66, några verser efter ingångsantifonens ord. Vi läser att Herren säger:
”Som en mor tröstar sitt barn, så skall jag trösta er” …
”era kroppar skall få nytt liv, som det friska gräset”.
De ständigt upprepade psaltarpsalmerna i tidebönerna för oss in i ett inre lyssnande. Den helige Benedikt råder oss att lära oss psalmer och läsningar utantill. På franska säger man par coeur: att lära utantill är alltså att lära något av hjärtat. Att bära med sig Guds ord i hjärtat. Där vilar de likt skatter som skall bevaras och beskyddas. Det man kan utantill kan ingen ta ifrån en, de ord som finns liknar ett vapenförråd att ta fram när frestelser och oro sätter in. Ord av tacksamhet och lovsång blir likaså något som ger ljus och liv.
Vi kan alltid utöka denna skatt och målmedvetet använda den, till exempel i de små mellantider som erbjuds oss under dagen. Sådana verser och ord blir till hjärtats bön när vi ber den första vershalvan vid inandningen och efter ett kort uppehåll den andra vershalvan vid utandningen.
Antifonen till Jungfru Marias lovsång denna dag väcker en förväntans glädje som går långt utöver det ord kan uttrycka. Det är kunskapen om Guds mysterium, att få tillhöra Kristus, att få del av den barmhärtighet och det liv som strömmar ur hans hjärta.
”Gläds med Jerusalem, och fröjda er i henne, alla ni som har henne kär.”
Den enhetsskapande kraften
En fastebetraktelse av P. Fredrik Heiding S.J.
Vill ni gå den här kursen för att ni är intresserade av Gud eller är ni egentligen mest fascinerade av det onda? Ungefär så formulerade jesuitpater Rainer Carls frågan till dem som samlats i salen för att lyssna på den första föreläsningen i kursen ”Gud och den onda” för ett antal år sedan. Kommer ni för Gud eller för det onda? frågade han alltså på hälften skämt hälften allvar.
Det onda är verkligen raffinerat, svårfångat och bedrägligt och kanske därför lockande. I Lukasevangeliet ser vi ett av dess vapen i den andliga striden: det försöker splittra (Luk 11:14–23).
Jesus har helat människor genom att driva ut demoner. Demonerna, alltså onda andar, har attackerat människor, gjort dem sjuka kanske både fysiskt och psykiskt. Deras hälsa har rubbats. Men inte nog med det, de onda krafterna strävar dessutom efter att förvirra Jesus och hans lärjungar. Det sker genom en röst bland folket som påstår: ”Det är med demonernas furste Beelsebul som han driver ut demoner” (Luk 11:15). Jesus argumenterar emot och pekar på det orimliga att ett inbördeskrig skulle ha brutit ut bland demonerna själva.
Ett av deras maktmedel är att polarisera, störa, splittra. Faktum är att det grekiska ordet för djävulen betyder att ”kasta igenom”, det vill säga någonting kastas så att en person eller en gemenskap delas upp.
Goda och onda änglar, demoner, satan, djävulen, keruber och serafer, ärkeänglar, goda och onda andar, och så vidare anses i vår tid vara otympliga och omoderna figurer. Tendensen är då att neutralisera språket och avdramatisera den andliga striden.
En fördel med att ändå behålla föreställningsvärlden med goda och onda andar, änglar och demoner, är att vi människor lättare kan skydda vår frihet i den andliga kampen. Hur då skydda vår frihet? Jo, om vi tänker oss att dessa krafter är utanför oss, att de är externa, så kan vi lättare säga ja eller nej till dem. De drabbar oss människor utifrån. Dessa krafter är liksom inte bara en del av vår inre psykologi.
Var någonstans kan man upptäcka splittring i vår tid? Går det att översätta Lukasevangeliets tal om Beelsebul och demoner i vår kultur? Jag menar absolut att det är möjligt, men vill överlåta åt var och en att upptäcka dessa destruktiva krafter i sitt eget liv, i kyrkans liv och i samhället i stort. Man kan sedan behöva pröva om ens bedömning är rimlig. Det krävs ibland en detektivs skärpa för att komma det onda på spåren. Det onda uppträder nämligen ibland under sken av något gott. Onda andar låtsas vara goda, med andra ord. Vi behöver vara lika observanta som Sherlock Holmes eller någon detektiv i Camilla Läckbergs romaner för att avslöja den rätta förbrytaren.
Den goda nyheten är att den helige Ande är raka motsatsen till demonerna och deras furste Beelsebul. Den helige Ande är nämligen ”en enhetsskapande kraft”, kärlekens band, menar flera medeltida teologer. Om demonerna splittrar, skingrar och förstör så ägnar sig den helige Ande åt att integrera, härbärgera, samla, förena, ge kärlek.
Låt oss bedja att vi under fastetiden kan lära oss förkasta demonernas inviter och att bejaka den helige Andes inspiration.
Guds blick
Vem av oss har inte någon gång – eller kanske rentav allt som oftast – närmat oss Gud med en mask för ansiktet, angelägna om att framstå som bättre och frommare än vi faktiskt är? Eller kanske döljer vi oss bakom en slöja av skam och självförakt, som förminskar oss i våra egna ögon, och som får oss att tro att vi är oälskade – ja, rent av oälskvärda – av Gud. Kanske vet vi inte ens själva att den fasad vi visar upp faktiskt inte är sann.
Men Gud vet! Jesus ”visste av sig själv vad som fanns i människan”, skriver evangelisten Johannes. Gud vet mycket väl vad som döljer sig i vårt inre – vi kan inte gömma oss från honom, inte fly för hans blick. Ingenting vi är eller gör kommer som en överraskning för honom.
Jesus visste mycket väl att månglarna i templet endast var intresserade av att göra affärer för att tjäna pengar och se om sitt eget hus – inte för att tjäna de av sina bröder som ville visa Gud vördnad i hans hus. Sanningen om deras hårda och bortvända hjärtan var uppenbar för Herren, och han tvekade inte att påpeka den eller att rent fysiskt tvinga dem att upphöra med sitt vanvördiga handlande.
Likaså såg han rakt in i hjärtat på kvinnan vid Sykars brunn, hon som hade haft en lång rad av män och som nu skyddes av de andra kvinnorna eftersom hon levde med en som inte alls var hennes man. ”Han har sagt mig allt jag har gjort”, bedyrade hon för alla hon mötte. Jesus tvekade inte för att lyfta fram också hennes skamfyllda sanning i ljuset – men inte för att fördöma eller trycka ner, utan för att upprätta och befria.
Om och om igen i evangelierna låter oss Jesus förstå att vi inte kan dölja något från honom, att han ser rakt igenom de aldrig så tjocka och välbyggda fasader som omgärdar våra hjärtan. Han talar sanning rakt in i det kvävande dunkel som döljer sig där, och spränger så murarna inifrån.
Vare sig Jesu ord och handlingar är hårda och närmast våldsamma, eller fyllda av värme och omsorg, så uppenbarar de alltid sanningen – den befriande och renande sanningen – om oss själva.
Nej, vi kan ingenting dölja för Guds blick. Tack och lov så behövervi inte ens försöka. Vi får vara just så små och kantstötta som vi faktiskt är, och med Paulus glädja oss över vår svaghet, ty då kan Guds kraft fritt verka och handla i och genom oss.
VESPER tredje söndagen i fastan
Inledning till Vespern den tredje söndagen i Fastan
”Skapa i mig Gud, ett rent hjärta,
och ge mig på nytt en frimodig ande. ” Ps 51
Det är sannerligen inte något litet vi får lov att be om i dagens Magnificat-antifon!
Saliga de renhjärtade, de skall få se Gud, säger Jesus i Bergspredikan. När vi ber Gud om ett rent hjärta ber vi med andra ord om att få se honom. Vad kunde väl vara större? I Gregorius den stores Dialoger finns en beskrivning av en syn den helige Benedikt hade strax före sin död. Han fick se hela skapelsen samlad som i en enda solstråle – inte för att världen blivit liten och obetydlig för honom, tvärtom, utan för att hans hjärta blivit så vidgat att allt kunde rymmas i det. Det rena och vidgade hjärtat kan se Gud i alla ting – och se alla ting inneslutna i Gud.
Att be, längta och sträva efter detta är ett stort mål. Kanske kan vi ibland bli överväldigade av vår litenhet och benägenhet att tillåta hjärtat att förbli trångt och belamrat av allsköns onödigheter. I Bibelns allra första rader står det att ”Jorden var öde och tom, djupet täcktes av mörker”, en existentiell verklighet vi alla kan känna igen.
Men skapelseberättelsen fortsätter: ”en gudsvind svepte fram över vattnet”. Gudsvinden, den helige Ande som bor i oss, ber med och för oss. Vi är inte ensamma.
Det stora och förunderliga: Gud som sade ”bliv till – och allt blev till” är också den som skapar i oss. Och vi får samverka med honom, det tillhör vår värdighet som människor att ta ansvar för våra liv.
Tilliten till Guds ständiga skapande i våra liv ger oss andens frimodighet åter. Eller, som det står i vårt psalterium, ”en ny och stadig ande”. Tillsammans ger de två översättningarna en hoppfull bild av människan. Människan, stadigt rotad i Guds omsorg och i sin plats på jorden och som med frimodighet lyfter blicken till sin skapare och väntar allt gott från honom. Människan, som ber om det rena hjärtat – och Gud som svarar, ”du skall vara med mig i paradiset, saliga de renhjärtade de skall se Gud”.
Gud är rik på barmhärtighet
”Kristi ljus strålar emot oss i Kristi ansikte” skriver pater Bengt Högberg OSB från Kloster Gerleve, som många gånger firat påsk med oss här vid Omberg. ” Mitt i mörkrets som ännu råder i världen har vi genom Kristus tillgång till ljuset. Ty Gud är god”.
Under öknenvandringen fick israeliterna ett förebud om och tecken på den slutliga räddningen: ormen av koppar som Mose gjorde på Herrens befallning och satte upp på en stång. De ormbitna såg upp mot den och blev vid liv. Bilden av den livsfarliga ormen blev ett livets och hoppets tecken. Det blev sedan en symbol för läkekonsten, som vet hur man använder dödande gift i hälsans och livets tjänst. Liksom Mose hängde upp ormen i öknen måste Människosonen upphöjas på träpålen, på korset, för att var och en som tror på honom skall ha evigt liv. Dödsredskapet blev instrumentet för världens räddning, för nytt liv och hälsa åt hela mänskligheten. Den som är ormstungen, den som bitits och skadats av synden, må se upp mot den Korsfäste, mot honom som blev biten till döds av den gamle Ormen. Men genom det bettet miste Ormen sin gadd, och blev själv dödligt sårad och besegrad av Livets Herre. Se på honom, lyft upp dina ögon mot korset, och ta emot livet på nytt.
Ljuset har kommit i världen. Det har kommit åter i sin fulla glans och styrka, som det lyste vid skapelsens morgon. Så strålar ljuset mot oss i Kristi ansikte. Samma ljus som skall lysa i evigheten, det som utgår från den Allrahögstes tron i himlen. Mitt i mörkret som ännu råder i världen har vi genom Kristus tillgång till ljuset, till kraften, till värmen, till den oförfalskade kärleken, friden och glädjen. Så älskade Gud världen att han ville ge oss allt detta genom Kristus. Han sände inte sin Son för att döma världen, för att hota den med evigt mörker. Räddningen finns för var och en som tar emot honom i tro, för var och en som tackar ja till trons gåva. Men de som säger nej, de som väljer att förbli i mörkret, de är redan dömda. De som hatar ljuset, de som avsiktligt fortsätter att göra det onda, de är redan dömda. Finns det inget hopp för dem? Om de vänder sig mot ljuset, om de öppnar sina hjärtan för Guds kärlek, medan tid är, då upphävs domen, då öppnas himmelrikets portar.
Gud är rik på barmhärtighet. Gud är god. Han har älskat oss med så stor kärlek att han har gjort oss levande med Kristus, vi som var döda genom våra synder; han har uppväckt oss med honom och gett oss en plats i himlen. Där är vårt hem. Vi hör dit. Där har vi trygghet och vår säkerhet. Märks det på oss? Är vi präglade av det? Delar vi med oss här på jorden av den himmelska glädjen och friden? Hela denna rikedom är vår; vi är döpta till att äga den, vi återfår den i överflöd i försoningens sakrament, vi införlivar den på nytt när vi firar eukaristin och tar emot den i den heliga kommunionen, i gemenskapen med Herren. Vi är hans verk, vi är skapade av Jesus Kristus till att göra de goda gärningar han bestämt oss till från början, säger aposteln. Något annat behöver vi inte hitta på. Vi får gå rakt framåt, i trons frimodighet, i trohet och lydnad. I hans gemenskap kan vi släppa alla bekymmer.
Gud är rik på barmhärtighet. Den vissheten får vi leva i, den övertygelsen är vi kallade att vittna om, vi som nu tillsammans går tros väg.
Sök mitt ansikte
”Du har sagt till mitt hjärta: ’Sök mitt ansikte’.
Ditt ansikte, Herre, söker jag.
Dölj inte ditt ansikte för mig.” Ps 27 (Introitus för andra söndagen i fastan.)
Det berättas om tullindrivaren Sackaios i Lukasevangeliets nittonde kapitel. Tullindrivaren, på en gång föraktad och fruktad av folket. Han stod ju i ockupationsmaktens tjänst. Säkert hade han en upptagen tillvaro – arbetet vid tullen, behovet att försörja familjen, hålla sig väl med romarna och ändå inte stöta sig alltför mycket med folket, se till att stoppa undan en del för egen räkning… ja, nog var han en upptagen, och i sina egna ögon kanske även en betydande, man. Berättelsen i Lukasevangeliet är fylld av liv och rörelse: Det springs, skyndas, trängs, skyndas igen och muttras förargat. Men någonstans mitt i allt detta hade Sackaios hört Guds inbjudan: ”Sök mitt ansikte.”
Sackaios blev så ivrig vid tanken på att få se Jesus att han helt släppte taget om sig själv, om rädslan för vad andra skulle tycka och om det överhuvudtaget var klokt av en vuxen man att klättra i träd. Tänk om han föll ned, om kläderna åkte upp på ett opassande vis eller om han inte kunde ta sig ner igen – alla förbehåll var som bortblåsta.
Även vi har fått höra Guds röst som säger: ”Sök mitt ansikte.” Låt oss ta Sackaios vid handen, kanske kan han i sin iver hjälpa oss att se om det finns något ”träd” vi kan klättra upp i för att bättre få syn på Jesus. Folkmassan som står i vägen kanske inte består av andra människor. Det kan vara mängden av plikter och ansvar som står i vägen för att vi ska kunna se Jesus i vårt liv, kanske uppfattningen om den egna andliga oförmågan, eller rädsla för vad andra skall tycka. Ja, vi kan var och en kan se vad som står i vägen för oss själva, just nu.
Också vi vill se Jesus på nära håll. Inte bara stå på avstånd och betrakta utan komma så nära att vi ser hans ansikte. Ibland är det svårt att släppa taget om sig själv. Då tror jag att Sackaios kan hjälpa oss. Det är som om han säger: ”Prova att göra något oväntat! Gör som jag, klättra i träd. Eller om du inte vågar det, prata med en främling på bussen. Hjälp någon trots att du inte måste. Gör något lekfullt! Ta några danssteg för dig själv i solen och ett skutt över vattenpölen istället för att vuxet och ordentligt gå runt. Skriv en dikt eller sjung en sång även om du säger att du inte kan. Jag såg Jesus i ögonen när jag klängde i en sykomor, han kan möta dig överallt om du bara har ögonen öppna för att se honom.”
Lukas berättar att Jesus bad Sackaios skynda sig ner. Men jag undrar om det inte skedde något mer när Sackaios mötte Jesu blick. Och det var att Sackaios hörde Jesus säga till honom: ”Ditt ansikte, Sackaios, söker jag. Dölj inte ditt ansikte för mig. Dölj det inte för att du skäms för dina misslyckanden och synder. Dölj det inte för att du blivit lite för betydelsefull i dina egna ögon och tappat bort dig själv på vägen. Vad som än hänt, du behöver inte dölja ditt ansikte. Se mig i ögonen, och se att det alltid är möjligt att vända om och börja på nytt.”
Detta gav Sackaios mod att än en gång göra något oväntat. Inför alla dem som mumlade förargat reste han sig upp, inte bara bokstavligt utan framförallt med inre resning. Upprättad av mötet med Jesus stod han rakryggad inför dem alla och vågade stå för den han var – och vågade göra ett frikostigt löfte om att vilja börja på nytt. Jesus i sin tur, såg Sackaios iver och goda vilja och tog emot den.
Berättelsen slutar med ett löfte, Jesus har lovat att söka efter den som gått vilse. Han inbjuder oss att söka hans ansikte, men framförallt lovar han att alltid söka efter vårt. När vi klättrar i en sykomor, står i kön på stormarknaden, läser hans ord eller möter en medmänniska. Ja, alltid och överallt.
VESPER andra söndagen i Fastan
Inledning till vespern på Andra söndagen i fastan
Förra söndagen hörde vi om hur Jesus ensam ute i öknen i 40 dagar frestas av djävulen. Denna andra fastesöndag är scenen en helt annan. Jesus tar med sig tre av sina lärjungar – Petrus, Jakob och Johannes – och går upp på berget Tabor. Där ser de honom förvandlas. Hans kläder blir skinande vita, vitare än vad lärjungarna någonsin har sett och de ser Jesus samtala med Mose och Elia – två gestalter som vi läser om i Gamla Testamentet, två personer som förebådar Messias. Evangelisten Markus som vi följer detta år skriver inget om samtalets innehåll, men Lukas vet att de talade om Jesus förestående uttåg ur världen. Någon av lärjungarna måste ha snappat upp ord ur samtalet, och att Petrus har förstått vilka de två främmande männen är förstår vi när han erbjuder sig att göra hyddor åt dem: en åt dig, Jesus! En åt Mose och en åt Elia!
I liturgin möts dåtid och nutid och mitt eget liv vävs in i Kyrkans mysterium. I Guds ord möter jag Jesus själv. Tidebönerna hjälper oss att stiga in i Evangeliet genom att ge en snabbversion av denna söndags nyckeltext.
När vi i lördagens vesper ska sjunga Magnificat (Marias lovsång) inramas den av antifonen: Jesus tog med sig sina lärjungar och förde dem upp på ett högt berg och blev förklarad inför dem. I Bibeltexten nämns vilka tre lärjungar som Jesus tog med sig, men här sjunger vi bara om lärjungar. Det framgår inte ens om de var få eller många. Låt oss ta emot det som en inbjudan från Jesus att följa med upp på berget! Vi som vill vara hans lärjungar idag ”får plats” i det som sker på Tabor.
På söndag morgon, har vi varit på berget ett tag. Vi har med lärjungarna blivit överväldigade av Jesu förvandling. Tänk om det alltid kunde vara så här! Med Petrus utropar vi i en antifon: Herre, det är bra att vi är med! Om du vill så kan vi bygga tre hyddor här: en åt dig, en åt Mose och en åt Elia.
På söndag kväll går vi tillsammans med Jesus ned från berget. Vid Magnificat hör vi hans ord till lärjungarna: Den syn ni har sett ska ni inte nämna för någon, förrän Människosonen har uppstått från de döda. De frågar sig vad det betyder att uppstå från de döda. Även om lärjungarna då inte förstod, så föll polletten ned så småningom. Efter Jesu uppståndelse berättar Petrus och Johannes, ögonvittnen till Jesu förklaring, frimodigt om allt som de varit med om, för vi kan inte tiga med vad vi har sett och hört (Apg 4:20). Johannes skriver: … vi såg hans härlighet, en härlighet som den ende sonen får av sin fader, och han var fylld av nåd och sanning (Joh 1:14).
Jesu förklaring är ett hoppets tecken för oss. När vi följer Jesus kan vi också få se honom förvandlad, förklarad. Det sker inte alltid som vi förväntar oss, men om vi är uppmärksamma kan vi tvärsigenom det vardagliga, det mänskliga vi möter, ana det gudomliga. Vi får en glimt av den härlighet vi är på väg till. I början av sin Regel uppmanar oss Benedikt: Låt oss öppna våra ögon för ljuset från Gud. (RB Prol. 9) Detta kan också översättas Låt oss öppna våra ögon för det gudomliggörande ljuset. Låt oss ta emot Guds ljus, det som förvandlar oss och gör oss mer lika Jesus.
Dörren öppnas
En Fastebetraktelse av P. Fredrik Heiding S.J.
Jesus lovar att bönen ger frukt. I Lukasevangeliet hör vi honom säga: ”Be, så skall ni få. Sök, så skall ni finna. Bulta, så skall dörren öppnas. Ty den som ber, han får, och den som söker han finner, och för den som bultar skall dörren öppnas” (Luk 11:9–10).
Jesu budskap inger hopp. Det lönar sig att vara ihärdig, att enträget vända sig till Gud. Begärande böner som de kallas finns det gott om i såväl Gamla som Nya testamentet. Även ökenfäder och ökenmödrar yttrade sådana nödrop från hjärtat. Samtidigt balanseras den bedjandes kravspecifikation med insikten om att han eller hon inte kan diktera vad Gud ska göra. Man bevarar en viss frihet utifrån delbönen i Fader vår av mer överlåtelsekaraktär: ske din vilja.
Dörren öppnas, i bästa fall i alla fall. Vad är det i vårt liv som har gått i baklås? Vad är det som är angeläget att be om? Till vilket rum hoppas vi att en dörr ska öppnas? Under fastetiden finns det en möjlighet att bulta på dörren. Att på djupet längta efter att få upptäcka något på insidan, innanför porten. Vi kan avstå från något, offra oss, och samtidigt vilja tränga in bakom porten.
Saken kan betraktas från det omvända perspektivet. En målning av den brittiske konstnären William Holman Hunt (1827–1910) med titeln ”The Light of the World” betraktar relationen från ett annat håll. Målningen som finns i Keeble College i University of Oxford bygger på orden i Uppenbarelseboken: ”Se, jag står vid dörren och bultar. Om någon hör min röst och öppnar dörren skall jag gå in till honom och äta med honom och han med mig” (Upp 3:20).
Holman Hunt porträtterar Kristus stående med en lykta utanför dörren, Jesus Kristus som är världens ljus. Om man tittar noga på målningen märker man att det inte finns något dörrhandtag utåt. Det är människan inne i stugan som måste vrida på handtaget så att Jesus kan komma in. Den här gången är det Jesus som behöver bulta så att dörren öppnas.
Det är nog lättare att begära att en dörr till något annat rum ska öppnas än att släppa in någon i vårt eget hem. Kan vi tillåta att Jesus gör ett besök? Finns det något som hindrar oss?
Nu kanske någon undrar vad detta i all sin dar har med fastetiden att göra. Jo, det gäller att röja undan hinder som försvårar för Jesus att komma in – om vi utgår från Holman Hunts målning och Uppenbarelseboken. Samtidigt gäller det att rensa bort ytliga önskemål och be om det som är riktigt angeläget – om vi går tillbaka till Lukasevangeliets budskap.
Exempel på sådant som ligger i vägen är att tröstäta i stället för att bejaka själslig hunger, surfa i all oändlighet på nätet i stället för att samtala med Jesus, tycka synd om sig själv i stället för att hjälpa någon annan.
Fastetiden inbjuder kristna till att äta mindre och samtidigt be för och hjälpa andra människor. Var och en har naturligtvis sina egna fasteoffer. Huvudsaken är väl att resultatet inte blir som i Stockholms tunnelbanor där man hör en röst som säger: ”Se upp för dörrarna, dörrarna stängs.”
Jesu frestelse i öknen (Mark 1:12-15)
Den öken som Anden ledde Jesus ut i är en tomhetens och tystnades plats. En plats utan distraktioner eller möjligheter att fly undan verkligheten. Det enda som bröt tystnaden var öknens vilddjur, dessa frestelsernas demoner som ansatte Jesus och försökte förvränga hans sinne och vilja. Men han var inte ensam, inte utlämnad i sin kamp. Änglarna – budbärare och förmedlare av Gudomlig hjälp – betjänade honom. Inte heller vi måste hjälplöst konfrontera våra frestelser, utan Gud kallar oss ut i öknen just för att vi skall inse att det faktiskt finns hjälp att få.
”Därför skall jag locka ut henne i öknen och söka vinna hennes hjärta.” Så säger Herren om sitt folk hos profeten Hosea, och fortsätter: ”Jag skall äkta dig för evigt, jag skall äkta dig i rättfärdighet och rätt, i kärlek och förbarmande. Jag skall äkta dig i trofasthet, och du skall lära känna Herren.” (Hos 2: 14, 19-20) Gud söker oss inte för att vi redan är rättfärdiga, utan för att han älskar oss medan vi ännu är syndare.
Vår synd, våra sår och vår skam är inte ett hinder för Guds kärlek. Hans kärlek är alltid vänd mot oss, hans ansikte blickar alltid mot vårt. Det är vi som så ofta vänt oss bort från honom, som inte är öppna för att ta emot den kärlek och det själens helande och upprättande som han vill skänka oss. Det är därför han kallar oss ut i frestelsernas öken – för att avkläda oss alla våra masker, vår självtillräcklighet, för att få oss att inse att vi inte kan vinna kampen i egen kraft. Gud för oss ut i öknen, inte för att plåga oss, utan för att hjälpa oss att inse vårt behov av honom.
Genast efter sin vistelse i öknen, efter att han konfronterats med alla de frestelser som plågar oss fallna människor, så började Jesus predika att Guds rike är nära, om vi bara omvänder oss och tror på det glada budskapet. Han vill inte att vi stannar kvar i vår bortvändhet och självtillräcklighet, i vår lilla och trånga värld, vars gränser inte sträcker sig bortom vår egna horisont av vad vi tror skall tillfredsställa oss och göra oss lyckliga. Han har sett vår längtan för vad den är – vilddjur och demoner som vill dra oss bort från något långt bättre och större. Alla de själviska begär som vi jagar och som vi tror är allt vi behöver, bleknar helt i jämförelse mot det rike som Gud vill ge oss.
Öknen är förvisso en skrämmande plats, men inte en plats av ondo. Dess tomhet och öppna horisonter hjälper oss att rikta blicken uppåt, mot den stjärnbeströdda himlen som endast här framträder i hela sitt majestät. Liksom Gud en gång visade Abraham på himlens stjärnor som ett tecken på den välsignelse han hade i beredskap för honom, om Abraham bara valde att leva i tillit och tro på Gud, på samma sätt vill han föra oss ut i öknen, bort från världens alla förströelser, för att visa på ett långt rikare och mer livgivande löfte – den frihet och glädje som kommer oss till del när vi slutar gripa efter det vi tror skall tillfredsställa oss, för att istället ta emot allt som en gåva ur Faderns hand.
VESPER första söndagen i Fastan
Inledning till Vespern den första söndagen i Fastan
Den första söndagen i fastan hör vi i Evangeliet om Jesu ensamma kamp mot frestelserna. Han är ensam där i i öknen, efter att ha döpts av Johannes i Jordan. Då hade himlen öppnat sig, Anden kommit ner som en duva och han hade hört rösten som sa: ”Du är min älskade son, du är min utvalde”. Sedan driver Anden honom ut i öknen för att han skall sättas på prov. Det är hårda prov: frestelsen att bruka makt, att pröva om tilliten till Gud verkligen håller: Hur svarar Jesus? Jo, med Skriftens egna ord.
Vad kan vi ta emot?
När vi ber tideböner är det Guds eget ord vi får ta i vår mun. Det är inte främst en intellektuell process när vi står i koret, studiet av psalmerna och Bibelns ord hör hemma på annan plats. Här, i kyrkan och i bönen, står vi inför Guds ansikte och låter texten gå igenom vår tanke, vårt hjärta och sinne. Vi låter oss fyllas av Ordet som blev kött, vi låter den helige Ande öppna tanke och minne. Vi stiger in i den bön som strömmat genom generationer från troende, i glädje och sorg, förtvivlan och lovsång. Vissa verser blir till förbön, andra uttalar jag i deras ställe som kanske just då inte förmår be. Bönen med Psaltarens ord kan ibland vara en stilla begrundan, andra dagar en jublande lovsång och ibland klagan i en till synes utsiktslös situation.
När vi sjunger, läser och ber är det en proklamation, ja, ett förkunnande av Guds ord. Profeten Jesaja ger oss ett ord från Herren:
”Liksom regnet och snön faller från himlen och inte återvänder dit förrän det har vattnat jorden och gjort den fruktbar [ … ] så skall det vara med ordet som går ut från min mun. Förgäves skall det inte vända tillbaka till mig utan att ha verkat vad jag vill, och utfört det, vartill jag har sänt ut det Jes. 55:10–11.
När vi dag efter dag, år efter år sjunger och ber Skriftens ord skapas också i oss ett vapenförråd av ord som vi kan behöv när vi griper trons sköld, med vilken vi får utsläcka den ondes alla brinnande pilar.
Den allra kortast bönen som vi alltid kan upprepa är den vers som inleder varje tidebön:
O Gud kom till min räddning, Herre skynda till min hjälp.
Den bönen kan man alltid upprepa:
Blir vi oroliga: Gud kom till min räddning.
Blir vi arga och ett dömande ord tränger sig på: Herre, skynda till min hjälp.
”Människan lever inte endast av bröd, utan av vart ord som utgår av Guds mun” sjunger vi i antifonen före och efter Marias lovsång i denna vesper.
Låt oss under den kommande fasteveckan lyssna likt Maria.
Vandring med målet i sikte
Den som börjar en vandring gör det med målet i sikte. Målet bestämmer vandringens riktning och ger även en fingervisning om hurdan terrängen kan tänkas bli. Den möda och uppoffring som är en del av vandringen får en ny innebörd genom att målet hägrar för vår inre syn. Ja, ibland kan det kännas som om det är målet som drar oss till sig snarare än att vi är på väg mot det. Innan man ger sig av är det klokt att tänka igenom packningen, läsa kartan och göra en någorlunda rimlig bedömning av de egna möjligheterna och svagheterna.
Väl på väg kan säkert mycket oväntat dyka upp – hisnande utsikter, öppna vyer och betagande landskap men även mörka och svårgenomträngliga partier. Ojämna stigar som gör att man snubblar och faller och kanske frestas att misströsta och tänka ”nej, det här är alldeles för svårt för mig, jag vänder hem igen”. Men i misströstans dunkel gör tanken på slutdestinationen sig påmind och får oss att resa oss upp och fortsätta gå. Kanske med ett eller annat skrubbsår men troligen också med förnyad insikt.
Fastetiden är en sådan vandring och den helige Benedikt är en god och erfaren vandringsman att ha till sällskap. För honom är målet och riktningen under fastetiden glasklart: den heliga påsken. Inte enbart den årliga påskfesten utan långt mera än så, Kristus själv är vårt mål och den vi skall ställa in kompassnålen efter.
En kortare tur kan man gå utan ansträngning men en längre vandring kan komma att kräva mer av den som går. Benedikt uppmanar oss att avstå från ”litet mat, dryck, sömn, prat och skämt”. Inte för att detta skulle vara något ont, utan med insikten om att vår packning inte bör vara alltför tung. Det är som om han vill få oss att gå med iver. Två gånger i Regelns kapitel om fastetiden talas om glädje och dessutom om längtan och förväntan. Nej, det är sannerligen ingen trög och dyster vandring Benedikt manar oss till. Snarare andas hans ord en entusiasm som är smittsam.
Dock, som den erfarne vandringsman han är vet Benedikt att ivern riskerar att slå över i högmod eller prestation. Att finna det rätta måttet är inte alltid så enkelt som det till en början kan verka. Vandringen är ingen tävling utan vi går tillsammans och får hjälpa och uppmuntra varandra. Då kan det vara vist att anförtro en klok medvandrare vad jag just i år önskar att plocka bort från packningen. Så kan vi hjälpas åt att bära såväl bördor som längtan och förhoppning.
Den helige Augustinus, även han en erfaren vandringsman, uppmuntrar oss att sjunga medan vi vandrar. Sången under vägen blir som en övning inför det stora jublet vi blir en del av framme vid målet, påskfesten. Med ps. 51 får vi om och om igen stava på orden ”Förbarma dig Gud i din nåd. Skapa i mig, Gud, ett rent hjärta. Ge mig en ny och stadig ande.” Vi är små, otillräckliga och ostadiga och i behov av Guds nyskapande förbarmande. Och som ett svar kommer Guds försäkran till oss ur ps. 91 ”Han täcker dig med sina vingar, under dem finner du tillflykt, hans trofasthet är sköld och skydd.” Ja, vi är förvisso små, men också oändligt älskade. Just därför kan vi erkänna vår svaghet och öppna oss för det nya liv vi får ta emot.
Låt oss med denna växelsång börja fastetidens vandring mot påskfesten. Och låt oss aldrig glömma att vi vandrar tillsammans, i den helige Andes glädje.
Askonsdags vesper
Askonsdag
Fastetiden har börjat. Igår var det en vanlig tisdag – idag är det askonsdag.
Liturgin ändrar karaktär och för oss snabbt in i denna kyrkoårstid. Det märks redan i inledningen till tidebönerna: Från och med idag sjunger vi inget Halleluja. Det kräver närvaro att bromsa in i tid.
Psalmerna vi ber i askonsdagens vesper är desamma som varje onsdag, men därefter får tidebönen en tydlig fasteton. Här finns allvar – och glädje. Responsoriet, med text ur Ps 91:4, påminner oss om Guds beskydd, för fastetiden är inte en ökenvandring i ensamhet, utan framför allt en tid då vi intensivt söker Guds närvaro.
I hymnen lägger vi fram våra föresatser och ber Gud ge kraft och välsigna oss. Vårt mål är påsken, och glädjen över Kristi uppståndelse följer oss också under dessa 40 dagar. Vi sjunger om denna helga fastetid och kan låta tanken vandra till både platser och tider där vi erfar Guds helighet.
I dagen evangelium (Matt 6:1–6, 16–18) påminner Jesus oss om tre övningar för fastetiden: Ge, be och fasta. Inget av detta ska vi göra för att få beröm av andra, utan det är bättre om vi ger, ber och fastar i det fördolda. Vår himmelske Fader ser – det räcker. Som antifon till Magnificat (Marias lovsång) upprepar vi orden ur evangeliet om hur vi generöst ska dela med oss.
…vandringen fram emot den heliga påsken
Nu börjar vi än en gång, med den andliga längtans glädje, vandringen fram emot den heliga påsken, som den helige Benedikt säger i kapitel 49 i Regeln.
När fastetidens 40 dagar inleds på askonsdagen gör vi det tillsammans med och som en del av hela Kyrkan. Vi tänker på Guds folk som lämnade slaveriet och vandrade genom öknen mot friheten. Vi minns hur Mose och Elia fastade och hur Jesus frestades i öknen innan han började förkunna Guds rike.
Fastan är alltså en reningens och förnyelsens tid. ”Du är barmhärtig Herre, och avskyr ingenting av det du skapat…” Så börjar askonsdagens liturgi. Det är under barmhärtighetens tecken vi låter Kristus förnya och hela fördjupa våra liv. Man skulle kunna kalla det en skola i urskiljning: en övning att skilja mellan ont och gott, oväsentligt och nödvändigt, ljus och mörker.
Varje år inbjuds vi till denna tid av reflektion över vår tro och vårt liv. Den liturgi som vaskats fram under Kyrkans historia hjälper oss att slå ner på takten. Texterna präglas av större allvar och vi utmanas till att tänka över:
Vad söker jag?
Behöver jag släppa taget om något som leder mig mot något jag egentligen inte vill?
Ger jag för mycket av min tid åt sådant som fyller mig med tomhet,
och för litet tid åt sådant som ger glädje och kraft åt min längtan?
Fastetiden är just ett tillfälle att ge sådana frågor och tankar utrymme. Med dem följer att min innersta längtan kan fördjupas, kanske från att ha varit ett återkommande gnagande ”det tar jag itu med sedan”,
till att ”NU tar jag ut ett nytt riktmärke för mitt liv”.
Jag kan välja, det är möjligt att finna liv, ja välja livet.
Men vad innebär det?
I kollektbönen söndagen före askonsdagen, den 6:e söndagen under året, angavs tonen för den förestående fastetiden:
”Gud, du som vill komma till dem
som har ett redligt och uppriktigt hjärta,
gör oss genom nåden sådana
att du kan bo i oss…”
Fastetiden vill vara den eftertänksamhetens tid som hjälper oss att se ärligt på oss själva: Vad hindrar Jesus att bo i mig?
”Kasta bort ifrån er alla de överträdelser genom vilka ni har syndat och skaffa er ett nytt hjärta och en ny ande” säger profeten Hesekiel i slutet av kapitel 18…”Vänd om, så får ni leva.”
Och under fastan får vi svara: ”Ja Herre, jag vänder mig bort från upptagenheten av mig och mitt, och kommer till dig. Och Herren svarar genom Hesekiel:
Jag ska ge er ett nytt hjärta och låta en ny ande komma in i er. Jag ska ta bort stenhjärtat ur er kropp och ge er ett hjärta av kött. Hes 36:26
Det är Herrens löfte när vi under fastetiden bemödar oss om att vända oss bort från det onda, trånga och snåla. Vi får göra Manasses bön (vers 11) till vår:
”Nu böjer jag knä i mitt hjärta och ber dig att visa din mildhet.”
S. Scholastikas Högtid
Den 10 februari firar vi högtid i klostret: det är den helige Scholastikas dag. Hon, den helige Benedikts syster, är ett föredöme för oss i tillit och i förtröstan på Guds stora kärlek och omsorg. Det berättas om att de två syskonen möttes en gång om året. Vi ett sådant tillfälle ville inte Scholastika avsluta samtalet fastän det var sent, utan bad sin bror att de skulle få fortsätta tala om ”det himmelska livets glädje”. Benedikt blev förskräckt och sa att han på några villkor kunde stanna utanför klostret under natten. Då böjde Scholastika sitt huvud i bön, och fastän det var klart väder och inget moln syntes på himlen, började det strax blixtra, åskan gick och ett våldsamt skyfall gjorde det omöjligt att lämna huset.
”Syster, vad är det du har gjort?” utropade Benedikt, och hans syster svarade: ”Jag bad dig, och du ville inte höra på mig. Då bad jag min Herre, och han hörde mig”. Så kunde de tala om sina erfarenheter av det andliga livet och styrka varandra ända till morgonen. Slutsatsen som vi kan läsa i boken om den helige Benedikts liv är: ”Hon förmådde mer som älskade mer”.
Under denna dag har vi bett för alla som vigt sitt liv till Gud att vi ska leva i trohet till Evangeliet och bära vittnesbörd om Guds kärlek.
Vi har bett för dem som erfar längtan att ge sitt liv till Herren, att de ska kunna uppfatta kallelsen och få mod att svara ja.
Vi har bett om att vi alla ska kunna dela trons glädje och mysterium med varandra, liksom för alla familjer om goda relationer och helande av det som brustit.
Välkommen att be denna vesper med oss.
Vi planerar att under fastetiden lägga ut texter till hjälp att lyssna till Herren under denna viktiga tid. Varje lördag kan du, under fastan, via denna vår hemsida be varje söndags vesper med oss.
Tredje Söndagen under året
Den tredje söndagen under året har påven Franciskus uppmanat oss att särskilt ge uppmärksamhet åt Guds ord. I det Apostoliska brevet Aperuit illis, som publicerades i september förra året kan vi läsa:
”Vi behöver tränga in i den heliga Skrift om inte hjärtat ska förbli kallt och ögonen slutna, invecklade som vi är i otaliga former av blindhet”.
Dess ord berör oss alla som vill följa Kristus, Ordet som blev kött.
Han drar oss till sig, vi möter honom, vill följa honom, och inspireras av orden i The sources of Taizé om
”att låta Kristus stiga ner i djupet av vår varelse… Han skall genomlysa vårt förstånd och vårt hjärta, han skall nå våra kroppar ända till vår innersta varelse…”
Herrens dop
Efter epifania firar vi Jesu dop: också det är ett uppenbarande av vem Jesus är.
Han kommer till Johannes Döparen vid Jordanfloden för att låta döpa sig. När han steg upp ur vattnet såg han himlen dela sig och Anden kom över honom som en duva. Då hördes en röst från himlen: ”Du är min älskade son, du är min utvalde”. Guds Ande vilade över honom, och ledde hans väg: ut i öknen, till Galiléen, Jerusalem, Golgota… Varje steg Jesus tog på denna jord förvandlade vårt mörker till ljus. Ända fram till korset, där livet vann seger som räcker ända till tidens slut.
Herrens JA till oss är starkare än alla nej som vill begränsa livet. Genom dopets vatten har han tagit emot oss i ett oupplösligt förbund. Varje vattendrag, varje droppe kan påminna oss om detta livsförbund.
6 januari – Epifania
Det står om de vise männen att ”de tog en annan väg hem” efter att de hyllat den nyfödde Konungen. Evangeliet säger att det var för att undkomma Herodes vrede. Men kanske hade de fler anledningar till att ta en annan väg tillbaka till hemlandet? Att ta en annan väg hem är inte nödvändigtvis en geografisk förändring utan desto mera att det inre landskapet fått nya perspektiv och orienteringspunkter. Mötet med Kristus ger oss alltid möjligheten att se på tillvaron med nya ögon.
Vad är det i ditt och mitt liv som Han vill kasta sitt ljus över just nu? Drömmar, förhoppningar, oro, frågor – allt får vi hålla fram till Honom och be om ljus och vägledning. Om vi upplever att svaren dröjer kan det vara klokt att påminna sig om att varken de vise männen eller senare lärjungarna mötte Kristus där de mest förväntade sig det. Han kom dem till mötes i ett stall, vid strandkanten, på vägen, som den lyssnande medmänniskan, ja, som den som delade deras villkor i såväl sorg som glädje. Utmaningen till oss är att känna igen Honom, när och på den plats Han vill uppenbara sig för oss.
”Du har sagt till mitt hjärta: ’Sök mitt ansikte’.
Ditt ansikte, Herre, söker jag.
Dölj inte ditt ansikte för mig.” (Ps. 27)
Nyårsdagen, Guds Moder Marias högtid
Det har aldrig hänt förr, och det kommer inte att ske igen:
Gud blev människa,
Ordet har blivit kött,
han vandrade som människa bland människor. Det skedde ”när tiden var inne”. Ingen kunde räkna ut när det skulle ske, heller inte på vilket sätt.
”Idag firar vi Guds Son, den av naturen välsignade, som kommer till oss genom Modern, välsignad av nåd”: så sade påve Franciskus i predikan denna dag.
På tröskeln till det nya året står Maria, den utvalda, som sade sitt Ja till en obegriplig kallelse. Hon är välsignad, full av nåd, helt fylld av Guds kärlek. Detta var så genomgripande att hon i den lauretanska litanian anropas som:
”Den gudomliga nådens moder,
Du det goda rådets moder,
Orsak till vår glädje”.
Med denna goda Moder får vi gå in i det nya året och vänta allt från Herren.
Hon röjer väg för oss när det tycks svårframkomligt, och viskar till oss, som hon gjorde redan vid bröllopet i Kana:
”Gör det han säger åt er”… Allt vad Jesus säger skall ni göra! Joh.2:5
Heliga Maria, Guds moder, till dig viger vi det nya året. Du, som vet hur man begrundar och bevarar i hjärtat, ta hand om oss. Välsigna vår tid och lär oss att finna tid för Gud och för våra medmänniskor. Vi ropar till dig: Heliga Guds Moder!
Den Heliga Familjens Fest
Första söndagen efter juldagen firar vi den Heliga Familjens fest.
Med en musikalisk meditation över psalmen ”Lagd på strå i ett stall” kan vi förena oss med Josef och Maria i tillbedjan inför han som ”frälsning ge världen all” konungen i krubban!
JULDAGEN
”Och Ordet blev kött och bodde ibland oss.”
Är det möjligt att förstå att Gud, alltings Skapare, låter sig födas som ett värnlöst barn?
Vi behöver inte skämmas om vi har svårt att förstå och ta till oss detta. I mer än tvåtusen år har människor mediterat över det ofattbara. Dagens Introitus är på en gång högtidligt och dansant medan J.S Bach låter orden Et incarnatus est i H-mollmässans Credo formas över en ömsint och nästan trevande linje av toner. Mysteriet kan aldrig uttömmas.
Hör vad Irenaeus av Lyon säger:
”Guds Ord tog sin boning i människan och blev Människoson för att vänja människan vid att få insikt om Gud och vänja Gud vid att bo i människan, i enlighet med Faderns goda vilja.” (Irenaeus av Lyon, Adversus haereses)
Smaka på orden – varsamt och med eftertanke – vi behöver vänja oss vid Gud, men Gud behöver också vänja sig vid människan.
Någon som du och jag har aldrig funnits tidigare, alla människor bär en egen unicitet. Gud låter sig inte endast födas en gång i Betlehem utan ständigt på nytt i varje människas själ. Inkarnationen är på en gång fullbordad genom Jesu jordiska liv och samtidigt ständigt pågående i oss var och en. Vi får vänja oss vid att få insikt om Gud och Hans plan för oss och – vilken salig tanke – låta Gud vänja sig vid att bo i just oss.
Gud som är rik på barmhärtighet tvingar sig inte på oss utan stiger varsamt och försiktigt ner i vårt inre.
”Guds Ord tog sin boning i människan och blev Människoson för att vänja människan vid att få insikt om Gud och vänja Gud vid att bo i människan” – vi har all anledning att förundras, tacka och gå framtiden till mötes med hopp.
24 december – Julafton
23 december
”O Immanuel,
vår konung med den nya lagen,
du Frälsare som folken längtat efter:
kom och fräls oss, Herre vår Gud.”
På tröskeln mellan det vi längtar efter och uppfyllelsen av vår längtan.
Där står vi idag.
Och djupast sett är det där lever vi hela vårt liv.
Som Dag Hammarskjöld uttrycker det är nuet både en frukt av det förflutna och havande med framtiden – och på ett förunderligt sätt alltid i evigheten.
Så låt oss vara uppmärksamma på nuet.
Här, och bara här, kan vi ta emot Immanuel, Gud med oss.
22 december
O folkens Konung, store Fridsfurste,
Du har brutit ner skiljemuren
som stod emellan Gud och oss
Kom att frälsa människan
som Du danat av jorden.
Det lilla Jesusbarnet i stallets krubba – vars späda hand inte förmådde mer än att greppa om sin moders utsträckta finger och som kunde kommunicera endast med skrik och gråt – han har genom att träda in i sin skapelse redan som konung dragit ut i strid mot mörkrets makter. Den fridsfurste som Israels folk längtade efter har greppat sina vapen och utstött sitt härskri. Vapnen i hans hand är ödmjukhet och ringhet, och rösten som uppmanar till strid talar ord av förlåtelse och frid.
Låt oss lyssna till Jesu uppmaning att själva bli som barn – lika tillitsfulla och små som han, lika överlåtna åt Faderns vilja – så att vi tillsammans med honom kan greppa fridens vapen och kämpa för hans rike.
Kom, Herre Jesus – Kom, du fridens konung. Ta din boning i våra hjärtan och forma oss till din avbild.
21 december
O Soluppgång, Guds härlighets återsken
och rättfärdighetens sol
kom att lysa över dem som sitter
i mörkrets våld och dödens skugga
På årets mörkaste dag kommer Jesus Kristus, soluppgången till oss.
Plötsligt märker vi hans stilla närvaro som lyser upp vårt mörker.
Kom till mig – jag är alltid med dig, i dina svårigheter, i ditt mörker, i din natt.
Du är inte ensam.
Jag är med dig alla dagar till tidens slut. (Matt. 28:20b)
20 december – fjärde Advent
I Uppenbarelseboken 3:7, som ansluter till profeten Jesajas ord i kapitel 22:22, kan vi läsa:
”Så säger den helige, den sannfärdige, han som har Davids nyckel, han som öppnar så att ingen kan stänga och stänger så att ingen kan öppna”.
I begrundan av Guds ord har detta i liturgin blivit den O-antifon vi sjunger idag:
O Davids nyckel, du helige och sannfärdige,
du öppnar, och ingen kan tillsluta,
du tillsluter, och ingen kan öppna,
Kom att ur fångenskapen föra dem,
som sitter i mörker och i dödens skugga.
Vi fortsätter att be om befrielse, tillsammans med dem som, genom tiderna, sökt GUD. Generation efter generation har givit röst åt mänsklighetens längtan ut ur mörker och fångenskap.
Han har lovat att vara med oss i dödsskuggans dal,
och att lyfta av rädslan och föra oss ut i den frihet som Kristus skänker.
När vi varje dag ber: ”Gud, kom till min räddning, skynda till min hjälp”…
upptäcker på nytt och på nytt att Kristus ordlöst säger till oss:
”Se, jag har ställt en dörr öppen för dig som ingen kan stänga” Upp 3:8.
19 december
O Jesse telning, du står som ett banér för folken,
inför dig tiger konungar i förundran,
dig tillhör jordens alla folk.
Kom till vår frälsning, träd fram i glans,
o Herre, dröj inte.
Dagens O-antifon anknyter till Profeten Jesajas bok, kapitel 11, som beskriver det skott som skall skjuta upp ur roten till Israels avhuggna stam. Läs gärna hela kapitel 11 denna dag. Vi känner igen den kommande Fridsfursten i texten.
I Jesaja 43:19 står:
Se, jag gör något nytt.
Redan nu visar det sig.
Märker ni det inte?
Det är inte hopplöst, något spirar.
Låt oss öppna våra ögon och
öron för det nya som spirar och växer.
Och gör gärna sällskap med oss systrar: vi uppmanas att idag gå ut och söka en gren som redan börjat skjuta knopp, varsamt (!) skära av och ta med denna gren in, sätta den i vatten och förundras när livet spirar!
18 december
O Adonai, Gud som leder Israel,
du uppenbarade dig i den brinnande busken
och gav din lag på Sinai berg:
kom och förlossa oss,
du vår tillflykt och starkhet.
Guds kärlek till människorna går som en röd tråd genom hela historien. När Herren uppenbarar sig i en brinnande busken för Mose ute i öknen, är det för att han har hört sitt folks klagan och sett hur det lider i Egypten. Han står inte ut med vad folket får utstå och därför stiger han ned: Jag är här! Och han för själv folket ut ur slaveriet för att sluta ett förbund med det. Ute i öknen ger han Israel Lagen. Inte för att folket ska gå in under ett nytt slaveri (under Gud), utan för att garantera den av Gud skänkta friheten. Guds livsregler ska hålla folket fritt för väggemenskapen med Gud.
I Jesus har denna kärlekens och frihetens lag fått ett ansikte. Han har uppfyllt hela lagen för att rädda oss ur döden.
Också idag får vi be som folket i Egypten: Kom och befria oss, Herre! För oss ut ur själviskhetens och tomhetens slaveri. Var du vår tillflykt och starkhet och för oss in i Guds barns frihet.
17 december
O eviga Vishet,
du som har utgått från den Högstes mun
du når från världens ena ände till den andra,
och styr allting med ditt blotta ord:
kom för att lära oss vishetens väg.
På profeternas tid väntade och längtade hela Israels folk efter den Messias som skulle komma. De väntade sig en härskare som i triumf och med världslig makt skulle besegra deras fiender – men de fann ett fattigt och värnlöst barn som låg lindat i en enkel krubba. Den Messias som kom för att frälsa och befria sitt folk ställde deras föreställningar på huvudet, och lät deras världsliga och förnuftiga vishet komma till korta.
Också vi väntar och söker efter den som skall befria oss ur vår egen vilsenhet och tomhet, efter att den Herre som styr allt med sitt blotta Ord skall visa oss vägen till frihet. Vi vet att Guds vägar är högt över våra vägar, och att hans vishets tankar sträcker sig långt utöver våra egna, men trots det tänker och handlar vi – liksom Israeliterna gjorde för så länge sedan – ofta som om vi kunde greppa Honom med vårt mänskliga förnuft.
Men för den som låter den inre monologens snusförnuftiga röst tystna – och i hjärtats stillhet istället lyssnar med öppet sinne – så talat Guds vishets Ord genom allt som är och sker omkring oss, genom den värld Han har skapat och alltjämt styr.
Är vi beredda att öppna oss för den Herre som stilla och försynt redan är mitt ibland oss? Vågar vi låta överraskningarnas Gud skaka om oss och ställa våra föreställningar om Honom på huvudet?
Tredje Advent
Liturgin är ivrig.
Trots att advent är en tid av bot och besinning är det som om liturgin inte riktigt kan hålla sig utan springer i förväg. Skyndar fram och ropar till oss genom dagens introitus: Gläd er! Än en gång säger jag, gläd er alltid i Herren.
En uppmaning, likt ett eko av det stora glädjebudskapet vi kommer att höra i julnatten.
Tid för bot och tid för glädje. Samtidigt.
Så som vårt liv ofta är: Oro, ensamhet, rädslor och svårigheter blandas med förväntan, glädje, gemenskap och tröst. Det är sällan enbart det ena eller det andra. Det ser vi i vardagen, och kanske ännu tydligare när vi ser tillbaka på vårt livs årsringar. Kanske är det just i denna spänning vi växer som människor.
Så dagens liturgi som så ivrigt skyndade i förväg nöjer sig inte med att stanna framme vid målet utan vänder tillbaka till oss med hoppet och säger: Fatta mod ni små, var inte rädda. Se er Gud kommer.
Så låt oss fatta mod och fortsätta vägen framåt. Då sker undret, redan på långt håll får Fadern syn på oss, springer oss till mötes och omfamnar oss. (Jfr. Luk. 15:20)
Se vår Gud kommer, var inte rädda.
Jungfru Marias utkorelse och fullkomliga renhet
I den sjätte månaden blev ängeln Gabriel sänd från Gud till en ung flicka i staden Nasaret i Galileen.
”Var inte rädd, Maria, du har funnit nåd hos Gud. Du skall bli havande och föda en son och du skall ge honom namnet Jesus.” Luk 1:26, 30
Bernhard av Clairvaux skriver:
Skynda dig, jungfru, att svara. Ge nu ditt svar till ängeln och genom ängeln till Gud. Svara ett ord, och ta emot Ordet. Säg ditt ord, och bli havande med Guds Ord. Säg ett flyktigt ord, och ta emot det eviga Ordet. [—] Här kommer han som alla folk har längtat efter, han knackar på din dörr.
”Se, jag är Herrens tjänarinna. Må det ske med mig som du har sagt.” Luk 1:38
Vi tackar jungfru Maria för hennes ja och sjunger i kommunion-antifonen:
Gloriosa dicta sunt de te, Maria: quia fecit tibi magna qui potens est.
Härliga ting har sagts om dig, Maria, ty den Mäktige har gjort stora ting med dig!
Lekfullhet
Nyligen kom boken ”Lek för Guds skull” – lekfullhetens kreativitet, dygder och laster” av jesuitpater Fredrik Heiding ut. För att få bredd bland representanterna för lekfullhetens väsen och nödvändighet bad han att några systrar skulle medverka med sina tankar och erfarenheter.
Så här beskrivs boken:
Vad har fyraårige Melchior, skådespelaren Pia Johansson och tre benediktinsystrar gemensamt? De tycker alla om att leka. I denna bok berättar de om olika sätt att leka både som barn och vuxna. Utöver dessa samtal ges i boken också en teoretisk framställning om kreativitet och lekfullhet ur filosofisk, kulturell och teologisk synvinkel.
I de olika kapitlen behandlas ett brett spektrum av frågor: Är skämtsamhet en moralisk dygd? Vilka laster och synder kan lekfulla människor falla för? Kan gudstjänstlivet betraktas som en lek? Varför är heliga dårar kontroversiella? Är Gud lekfull? Hade Jesus humor?
Boken presenterar en lekens teori och praktik, en vision om att det är möjligt att vara lekfull i livets alla situationer, till och med när lidandet och döden drabbar oss. Leken, visar det sig, är på djupaste allvar.
Andra Advent
Den andra söndagen i Advent inleds gudstjänsten med ingångsmusik som ljuder som en trumpetstöt ur orgeln, och vi systrar sjunger:
Du folk som bor på Sion, se Herren kommer för att rädda folken. Ni skall få höra hans röst och era hjärtan skall glädja sig.
Och vad säger Herren?
Profeten Jesaja vet, han skriver: ”Trösta, trösta mitt folk, säger er Gud. Ge nytt mod åt Jerusalem, kungör att hennes träldom är över…” Jes. 40
Så detta är advent: att vår träldom och vedermöda är slut! Johannes Döparens röst når oss: ”Bered väg för Herren i öknen… Allt ojämnt ska jämnas, vad oländigt är skall bli slät mark…”
Just så sjunger vi:
”Bereden väg för Herren! Berg sjunken, djup stån opp!”
Herren kommer för att rädda oss ur träldom och vedermöda, undan mörker och ondska. Han vill göra det som blivit krokigt i våra liv rakt, befria oss från bördor som är omöjliga att bära. I stället ”för han sin hjord i bet som en herde. Han samlar lammen i sin famn och bär dem i sina armar, och sakta för han moderfåren fram.”
Men Han befriar oss inte från bördan att vara människa – den kan vara nog så tung att bära. Men han kommer för att bära den med oss.
”Gud blir liten för att vi ska kunna fatta honom” skriver Benedikt XVI. ”På så sätt får vi människor en motprincip till högmod och till självförgudning. Han kommer som en som berör vårt hjärta.”
Det är Guds mysterium att Han stiger ner för att befria och helar genom sin Närvaro.
Vi är inte längre ensamma.
Första Advent
Nu får vi ta steget in i Adventstiden och ett nytt kyrkoår. Mässan den första Advent inleds med Introitus som lyder:
”Till dig Herre upplyfter jag min själ; Min Gud, på dig förtröstar jag. Låt mig inte komma på skam, låt inte mina fiender fröjda sig över mig. Nej, ingen kommer på skam som hoppas på dig”.
När du och jag ber: Till dig Herre upplyfter jag min själ…drar vi liksom med oss den värld vi är en del av. Och Herren svarar med löftet att ingen ska behöva sakna hans nåd, hans hjälp, tröst och godhet.
Under Adventstiden riktas våra blickar på ett särskilt sätt till Jungfrun Maria. Vi ser hennes JA till Gud, till ett, för mänskligt förstånd, omöjligt uppdrag. I detta JA finns också ett nej till det onda, till förtryck av mänsklig värdighet, maktfullkomlighet och förminskning av oss själva och andra.
Det är som om hon vill säga: ”Ni är alla ljusets barn. Ni tillhör inte natten eller mörkret” jmfr 1 Tess 5:5 Genom Kristi ankomst i världen, har fått del av ett oförstörbart liv.
Denna Advent blir annorlunda för många, som för nästankärlekens skull måste avstå från gudstjänster i kyrkan. Låt oss under denna tid be om ännu djupare kärlek till Kristus i Ordet. Det är ju vad Advent betyder; väntan på Kristi Ankomst: Han är Ordet som blev kött, som blev människa.
Han är inte långt borta från någon enda av oss.
Låt oss tänka på det när vi tänder det första adventsljuset:
Kom Herre Jesus: Kom in i mitt hjärta och gör det till en värdig boning för dig.
Kom Herre Jesus till din Kyrka och låt henne fyllas av kärlek och vishet
Kom Herre Jesus in i din värld, så att den blir en plats för varje människa att
… där hon kan växa i tro, hopp och kärlek.
Ljusstöp
Varje år, i november, stöper vi tregrensljus! I år blir det 300 stycken. Några systrar börjar redan vid fem tiden med de första doppen. Ett ljus behöver ungefär 30 dopp. Vi hoppas att vara klara till completorium!
Alla själars dag
Den 2 november firar vi Alla själars dag, den dag då vi särskilt får minnas de som gått före oss. I Mässan tänder vi ljus för och nämner deras namn som lämnat oss under året. Vi minns med tacksamhet alla som stått oss nära: föräldrar, syskon, släktingar och vänner. Vi får också be för alla som ingen nämner, de som dött i ensamhet men som Herren själv vet namnet på. I år tänkte vi också särskilt på alla som dött under pandemin världen över.
Efter Mässan begav vi oss ner till Väversunda kyrka för att besöka våra systrars gravar, tända ljus och be.
Det är fint att få en dag då vi minns dem som gått före oss. En dag då det som varit och det som är binds samman.
Vi får meditera över hur hela livet hänger ihop. Död och liv kan inte separeras. I Gud är vi alla levande!
För trettio år sedan
Den första november 1990 är ett viktigt datum i vårt klosters historia eftersom det är professdag för mer än halva vårt konvent.
1990 skedde den första monastiska professen i Heliga Hjärtas Kloster. Var och en som avlade sin profess då gjorde det helt personligt. Men 1 november 1990 var också ett historiskt skeende i vårt klosters historia.
När Herren ville låta klostret stå fram, samlade han en ”grundplåt” av systrar, en grupp systrar som var förutsättningen för att livet skulle kunna växa till.
Utan denna första högtidliga profess inget kloster, ingen möjlighet för fler att följa efter, ingen möjlighet att förverkliga visionen om Heliga Hjärtas Kloster … Vi tackar Gud för dessa första systrar som sagt sitt ”Ja” till Herrens kallelse och som genom att ge sina liv möjliggjort för att Hans verk ska stå fram!
Mellanrum
En biskops kalender är säkert tämligen fulltecknad, även i coronatider. Därför var vi glada och tacksamma att vår Biskop Anders stannade till för en kort andhämtning på Omberg. I år är det 33 år sedan vi lyssnade till hans undervisning under förberedelsen till upptagningen i Kyrkans fulla gemenskap.
Nu fick vi en god rekreationskväll tillsammans innan ämbetets plikter kallade honom tillbaka till Stockholm. Kvar blev intrycket av nödvändigheten att möta GUD i det innevarande ögonblicket. Att inte vara någon annanstans än här och nu, och lyssna till Andens stilla och kärleksfulla tilltal.
Tacksägelse för skörden!
Med psaltarpsalm 8 tackar vi Gud för all frukt, bär, grönsaker och allt som han försett oss med!
Herre, vår Herre, hur härligt är inte ditt namnöver hela jorden, du som har satt ditt majestät på himlen… När jag ser din himmel, dina fingrars verk, månen och stjärnorna som du har skapat, vad är då en människa eftersom du tänker på henne, en människoson eftersom du tar dig an honom?En liten tid lät du honom vara ringare än Gud, med ära och härlighet krönte du honom. Du satte honom till Herre över dina händers verk, allt har du lagt under hans fötter: får och oxar, liksom vildmarkens djur, himlens fåglar och havets fiskar, allt som rör sig i haven. Herre, vår Herre, hur härligt är inte ditt namnöver hela jorden!
Ögonblicksbilder från vår trädgårdsdag
Odlingssäsongen är över. Alla hjälptes vi åt att få trädgården fin inför vintern. I örtagården klipptes humle ner, vid ingångarna rensades galler, de sista tomaterna plockades in för vidare mogning inne och plantorna lades på komposten. Parkeringen sopades och ligusterhäckarna klipptes en sista gång för i år. Överallt var det aktivitet. Solen lyste på allt arbete!
Sr Elisabeth presenteras nu under fliken kallelse…
Gudssökardagar
Under ett veckoslut möttes tio kvinnor i vårt gästhus, för att följa klosterrytmen. Tillsammans med sex av klostrets systrar fylldes dagarna av samtal, utbyte och reflektion.
ATT SÖKA GUD var den samlande rubriken för dessa dagar. Detta tema tolkades i tre kortare impulser:
Att längta efter Gud
Att finna Gud i vardagen
Att i trovärdighet ge tron på Gud vidare
Här följer ett utdrag ur en av impulserna:
Att längta efter Gud, vare sig det gäller för en kortare eller längre period, kan upplevas som att vandra förblindad genom tillvaron. Som om det är något väsentligt som saknades och som gör livet stympat och ofullständigt.
Vi är skapade för att längta efter Gud, för att sträcka oss mot Honom. Här i tiden är vi begränsade och fallna varelser och kan, när det är som bäst, erfara hans närvaro kortare eller längre stunder. Vår längtan efter Honom är omättlig, eftersom Han är omätlig. Till och med i evigheten, då vi får stå ansikte mot ansikte med Honom, kommer vi, mitt i vår glädje över att ha blivit funna av Honom, att fortsätta att längta efter Honom, eftersom Gud alltid är större än vi kan tänka eller ana. Ju djupare vi dricker av den källa som är Guds närvaro, desto mer törstar vi efter Honom.
Innan himmelsfärden lovade Jesus sina lärjungar att han skulle vara med dem alla dagar till tidens slut – ett löfte som gäller alla oss som försöker följa honom. Vågar jag lita på detta löfte när längtan sliter i mig och Gud verkar vara oändligt långt borta, eller sätter jag större tillit till min egen subjektiva känsla av tomhet och ensamhet?
Det främsta beviset på Guds närvaro i mitt liv är inte om jag upplever Honom eller inte. Hans närvaro uppenbarar sig i de goda frukter som växer till inom mig och som blir till glädje för både mig själv och andra. Guds närvaro förvandlar oss, oftast helt tyst och stilla, vare sig vi märker av det eller inte. Så länge vi bara fortsätter söka och längta efter Honom, så länge fortsätter Han att förvandla oss till sin avbild.
Den Heliga Birgittas dag!
Idag firar vi den Heliga Birgitta av Vadstena med stor fest. I Mässan fick vi höra en improvisation på orgel över Rosa Rorans bonitatem, en antifon skriven av Biskop Nils Hermansson på 1300-talet. Han skrev ett officium som sjöngs vid den Heliga Birgittas fest efter hennes helgonförklaring den 7 oktober 1391.
Rosa, rorans bonitatem, stella stillans claritatem, Birgitta, vas gratiæ.
Rora cæli pietatem, stilla vitæ puritatem in vallem miseriæ.
Ros, med dagg av idel godhet, stjärna, skimrande av klarhet, o, Birgitta, Nådens kärl! Skänk med daggen Himlens kärlek, några stänk av Livets renhet in i denna tårevärld.
Daggmasken…
I diktsamlingen Passad av Harry Martinsson finns en dikt som talar om det för ögat osynliga arbetet som påminner oss om vad som egentligen är nödvändigt.
Under hösten vet vi att löv och blast, tomatplantorna som burit frukt, det nervissnade i trädgårdar och planteringar, kan komposteras för att ge näring till kommande skördar. Daggmaskarna hjälper oss: De luckrar jorden, gör sitt arbete tyst och tålmodigt utan att vänta på applåder och utmärkelser. Som i klostret: vi utför vår tjänst, många gånger obemärkt. Det luckrar själens jord för att Herrens sådd ska kunna bära god skörd.
Vem vördar daggmasken,
odlaren djupt under gräsen i jordens mull,
Han håller jorden i förvandling.
Han arbetar helt fylld av mull,
stum av mull och blind.
Han är den undre, den nedre bonden
där åkrarna klädas till skörd,
Vem vördar honom,
den djupe, den lugne odlaren,
den evige grå lille bonden i jordens mull.
Hösten är här!
Mognadens tid, när allt som Skaparen ger oss samlas in i förråden, övergår i vilans tid.
Guds välsignelse över sådden bad vi om vid vårens gångedag,
När tacksägelsedagen kommer tackar vi honom som givit växt och skörd, liksom kraft till arbete.
Det trädgårdarna ger lär oss också något om väntans hemlighet:
Väntan på mognad, väntan på växt.
Väntan på den rätta stunden
Första torsdagen i månaden
Första torsdagen i månaden är en böndag för kallelser. Vid tillbedjan bär vi fram böneintentionen om kallelser till prästämbetet och till ordenslivet.
Gudssökardagar 9-11/10
Du är Messias, den levande Gudens son.
Detta var Petrus svar på Jesus fråga om vem de säger att han är. Så är vi alla kallade att vittna om Jesus. På ett särskilt sätt fick vi i Mässan höra hur P Zbigniew Stralkowski och P Michal Tomaszek med sina liv fick vittna om Jesus när de fick lida martyrdöden i Peru på 1990-talet. De vägrade lämna sin mission att fira Mässan och predika för det fattiga folket i Peru.
Två polska Gråbröder kom till oss idag och berättade om dessa två medbröder. P Darius blev tolkad av vår Sr Paula. Det togs upp på film och går att höra på deras Youtube kanal.
Jungfru Marias Upptagning i Himmelen
Den femtonde augusti firar vi med hela kyrkan Jungfru Marias upptagning i himmelen, en dag som firats sedan 400-talet. Med generationer före oss har vi tackat Gud för det mysterium som döljs i Marias hela oinskränkta JA till Guds frälsningsplan för hela världen
I dagens predikan påminns vi om Förbundsarken, där Gud var närvarande i sitt folk. Denna närvaro blir genom bebådelsen bokstavligen verklighet i Jungfrun från Nasaret. Gud blir människa, tar sin boning i och växer i en utvald människas kropp. Han vill vara närvarande mitt ibland oss.
I någon mån sker det när vi, var och en, välkomnar Guds Ord i våra liv.
Detta blev musikaliskt gestaltat av våra systrar på orgel och flöjt.
En improvisation inleddes:
Vi anar Davids glädjedans inför Arken –
Om och om igen, piruetter och jubel.
Något låg till grund för improvisationen, men vad?
Intensivt lyssnande:
Ett svagt igenkännande.
Men det är ändå nytt:
okänd mark att beträda,
ändå välbekant och hemma.
Fördjupat lyssnande till det kraftfulla
och samtidigt stilla, ödmjuka tilltalet,
tills hemligheten avtäcks:
Det är den medeltida dagvisan,
och orden rinner upp i minnet:
”Maria, vår fru, befaller jag mig
och Kristi fem sårmärken klara
himmelens Gud bevara min stig
idag ifrån ovännens snara
Ja hjälp mig att vandra mot målet med dig
Med dem som de dina vill vara”.
Musiken blev en illustration till hur vi läser den heliga Skrift: på nytt och på nytt, välkänt och ständigt nytt när vi låter den helige Ande leda oss djupare och djupare in i Ordet, Logos. Kristus som vill komma och ta sin boning hos oss.
11 augusti
Den 11 augusti 1997 invigdes Sankta Marias kyrka och Heliga Hjärtas Kloster: en stor dag som vi minns varje år då vi firar kyrkvigningens högtid. Vi får minnas denna dag, då Gud gjorde detta hus till sitt eget, som det heter i kollektbönen, och be om att vår gudstjänst skall vara sann och äkta, och föra oss närmare Honom.
I år firades denna högmässan av en dominikan, pater Pierre-André Mauduit OP från Lund. Hans predikan gav oss mycket att tänka på: Det är inte bara byggnaden utan kommuniteten som lever här som vittnar om, ja gör Gud närvarande i världen. Vi ska inte endast bevara det tidigare generationer gjort, utan tacksamt förvalta det och bygga framåt, lägga grunden för nästa generation. Vi är alla tillsammans levande stenar som Första Petrusbrevet säger:
”Låt er själva som levande stenar byggas upp till ett andligt hus, ett heligt prästerskap som ska bära fram andliga offer som Gud tar emot med glädje genom Jesus Kristus” 1 Petr. 2:5.
Konstrunda
”Himmelriket är som en skatt som ligger gömd i en åker…” hörde vi i söndagens Evangelium. Evangeliets ord klingar med under vilodagen, den dag som vill ge oss möjlighet att lyssna och ”betrakta vårt faktiska läge i nuet”, som Hjalmar Gullberg skriver.
Att ta sig tid att betrakta kan innebära att se skatter som finns gömda mitt i vardagen.
Just nu får vi hjälp att fälla träd som blivit sjuka eller som växer på mindre lämpliga ställen.
I går såg det ut som ett oordnat kaos:
Och idag ger vi oss tid att betrakta de fällda träden på närmare håll: vilka konstverk finns inte gömda i stammars och grenars mitt, som stiger fram efter motorsågens framfart!
Vardagskonst
konst skapas i vardagen
inget märkvärdigt
vinbär och några frökapslar
det lilla blir till något stort
i en konstnärs öga
skapas det till något
precis som vi i vår litenhet
blir till något stort i Guds konstnärshänder
i det som är det lilla
lär han oss att se oss själva
med de ögon han format oss med
konst skapas i vardagen
inget märkvärdigt
hans egen avbild
Vittnesbörd
Under högmässan den 16 söndagen under året hölls för ovanlighetens skulle ingen predikan, utan en stunds tystnad följde efter Evangeliet. En påtaglig stillhet lade sig över kyrkan.
Pater Andrzej hade placerat ett relikvarium med reliker av den helige Maximilian Kolbe och den saliga Maria av den Korsfäste Jesus, även kallad ”den lilla arabiskan” på altaret denna dag.
Vi har fått besök av tre män från Polen Marek, Roman och Rafael, som vandrat genom många länder. De tillhör ”Gemenskapen av Guds barmhärtighet”, de flesta av dem är män som suttit i fängelse och som upplevt hur Herren lyft dem ur svartaste mörker och givit dem ett nytt liv. Nu vandrar de, med sin biskops välsignelse, till fots genom olika länder, ber och vittnar om att Gud kan förlåta allt och skapa ett nytt liv.
I slutet av mässan berättar en av dem enkelt och okonstlat om sitt dramatiska liv, med en far som var psykopat och gjorde livet svårt för sin familj. Han berättade om hur han som mycket ung kommit in i drog- och alkoholberoende och tung kriminalitet, som slutade med att han stack ihjäl en vän på öppen gata. Under ett långt fängelsestraff, där han umgicks med tankar på att mörda medfångar eller begå självmord, upplevde han i en bikt förlåtelsens kraft. Idag, många år efter frigivningen, är han själv terapeut och försöker hjälpa andra som sittter fast i en sådan massiv vrede, som han själv är löst ur.
Efter mässan möter M Katarina och Sr Paula dem i hallen, och ger dem ett bröd som tecken på förbundenhet och ömsesidig bön. De visar oss den ikon de bär med sig i ryggsäcken: Jungfrun Maria av de sju smärtorna. ”Egentligen är det inte vi som går på pilgimsfärd genom Europa, utan hon” säger de. ”Vi är bara hennes åsnor, som bär henne på ryggen!”
De vandrar vidare mot Lannavaara, ska sedan ta sig över till Tysfjord i Norge och korsa Sverige igen, för att nå till Oulu (Uleåborg) i Finland den 8 september, Jungfru Marie födelse. Då har de med sina fötter ritat ett kors över och bett för våra länder.
Röda och svarta vinbär plockas…
Den 11 juli firas den helige Benedikts högtidsdag.
Den 11 juli firas den helige Benedikts högtidsdag.
Varje morgon när vi lämnar Kapitelsalen påminns vi om ett ord ur Regeln, som utgör vårt årsmotto:
Denna vers utgör också den första antifonen i vigilian. De nästföljande utgör nästan en dialog med Herren som inbjuder oss och söker oss för att ge oss de gåvor han har i beredskap:
Är du en som älskar livet och vill se goda dagar?
Herre, vem får gästa ditt tält? Vem får bo på ditt heliga berg?
Vill du äga sant och evigt liv? Sky det onda och gör det goda.
Visa mig Herre din väg, led mig på en jämn stig.
Jag vill löpa dina buds väg, ty du vidgar mitt hjärta.
Saliga de som bor i ditt hus, de skall sjunga ditt lov för evigt.
Vad inget öga sett och inget öra hört, det har Gud berett åt dem som älskar honom.
* * *
Den helige Augustinus (354-430) har givit oss många texter till djupare förståelse av vår tro och vår vandring genom livet. Så här skriver han i en text om längtan:
”En god kristens hela liv är längtan. Det du längtar efter kan du ännu inte se. Men längtan gör det möjligt för dig att se, när den uppfylls. Om du vill fylla en säck och du vet hur mycket du får lägga i den, så sträcker du ut säcken eller vad det nu är för behållare du har. Du vet hur stor plats det kommer att ta och ser att utrymmet är litet. Därför gör du det ännu större. På samma sätt förökar Gud vår längtan genom att fördröja uppfyllelsen av den. Genom längtan vidgar han själen, och genom att vidga den ökar han dess förmåga att ta emot.”
Ur Augustinus Traktat över Första Johannesbrevet
Pandemitider…
Många gör nog som vi i dessa pandemitider:
Städar, röjer, ordnar och fixar. Inte minst på eftersatta områden, som kräver lite mer tid än vad som med lätthet kan avsättas när vardagen rullar på för fullt.
Som att städa i förråd och lämna överflödiga ting vidare till andra som bättre behöver dem:
Hur många glasburkar behövs under ett år?
Gammalt blir som nytt: Vad kan man använda detta till?
Förslag mottas med tacksamhet!
I trädgården finns också arbete …
I köksträdgården växer det…
och det är dags att börja skörda röda vinbär…
Samtidigt finns tid att upptäcka vardagens skönhet:
hur en växt kastar sin skugga på golvet i korsgången till exempel …
I bön och arbete, ska Gud förhärligas.
Genom hela vårt liv, hela vår dag.
Jesu Hjärtas fest
Jesus ställde sig och ropade: Är någon törstig, så kom till mig och drick!
Och jag svarar:
Gud, du är min Gud, i gryningen söker jag dig.
Han ser på mig med barmhärtiga ögon:
Kom till mig, ni alla som är tyngda av bördor; jag skall ge er vila!
Suscipe me… Ta emot mig Herre…
Ge mig ditt hjärta, och låt mina vägar behaga dig
Ja Herre, jag kommer – Jag vill följa Dig vart Du än går,
och ber:
Allsmäktige Gud, i Jesu öppnade hjärta finner vi din kärleks alla skatter. Låt oss vid denna nådens källa ta emot hela din himmelska välsignelse
Kristi närvaro mitt ibland oss
Än en gång har vi fått göra den inre resan som Kyrkan tar oss med på varje år. Efter fastetiden steg vi över tröskeln in i händelsernas centrum, och firade Palmsöndag, mindes Jesus intåg i Jerusalem. Händelserna under Stilla veckan lät oss i liturgi och läsning borra ett stycke djupare in i den väg Jesus gått för och med oss.
Skärtorsdag, när Jesus ger oss ett yttersta bevis på sin kärlek.
Långfredag, med mörker, övergivenhet och smärta – fram till: ”Det är fullbordat”, och förlåten i templet rämnade mitt itu, uppifrån och ända ner.
Påskafton, i väntan på Påskdag: Herren är uppstånden, sannerligen uppstånden som väckte tron och den slumrande lovsången på nytt De följande femtio dagarna, som fylldes av ett oupphörligt Halleluja i liturgin: glädjens yttersta sång, där inga ord räcker till
Kristi himmelsfärds dag, när vi ser honom lämna lärjungarna, välsignande
Sen: de väntar, tillsammans med Maria, Jesu Moder, liksom vi väntar och ber, tillsammans med Maria, vår och alla generationers Moder,
Väntar på Pingsten, då den helige Ande, den Maria kände igen från tilltalet i bebådelsens stund, utgöts över hela jorden,
Anden som utgjuts över jorden, över oss, på nytt och på nytt, och skänker liv, och liv i fullhet.
För att vi ska ana Treenighetens oändliga hemlighet. Tre i en och en i tre: en hemlighet som öppnas för oss i bönen, där våra hjärtan kan förvandlas och vidgas till att bli en boning för den heliga Treenigheten
Han förenar sig med oss, vi finner den näring som räcks oss i sakramentet, Kristi kropp och blod, och kan lyssna till Rafaels ord, också vi:
”Prisa Gud och ge honom äran! Prisa hans storhet, berätta om hans ära för alla som lever om vad han har gjort… Förhärliga Guds gärningar…” Tobit 12.6
Maria – Kyrkans Moder
Måndagen efter Pingst
firar Kyrkan
Maria – Kyrkans Moder
Innan vår Korsfäste Herre andades ut sin Ande
över sin moder Maria och lärjungen Johannes,
som härdade ut under korset,
gav han henne som moder –
inte enbart till Johannes utan till hela Kyrkan för alla tider.
(Jfr Joh 19:25-34)
Vad som än sker i våra liv av smärta, lidande, glädje eller förväntan…
av stort eller smått,
får vi alltid vara förvissade om att Maria är oss nära,
att hon ber med oss
och att vi får be med henne,
ja följa henne i trohet och hel överlåtelse till Jesus.
Maria ger Jesus åt oss
Maria ger sig med Jesus åt oss
Maria ger oss åt Jesus
Herrens Moder Maria
ber för oss
nu och i vår dödsstund.
O DU SALIGA JUNGFRU, SOM FÖDDE HERREN
O DU HELIGA KYRKANS MODER,
SOM MED DIN BÖN LÅTER HANS ANDES LÅGA BRINNA I OSS
(Halleluja- versen före dagens Evangelium)
Pingstdagen
”Guds kärlek har ingjutits i våra hjärtan genom att han har gett oss den heliga anden.” (Rom. 5:5)
Vill vi möta
Gud?
Då finns det bara ett sätt – att leva i verkligheten.
Varken i den förgrämda bitterheten eller fromma fantasin kan vi på allvar se
hur Gud handlar i våra liv.
Enbart i verkligheten, den ofta tilltrasslade och komplicerade verkligheten med
all sin oro och förhoppning, sorg och glädje kan vi se att Gud alltid och
överallt är hos oss.
Guds kärlek
– caritas dei – är inte främst en känsla utan en närvaro som vi får öva
oss i att känna igen och ta emot som en gåva. Med och i Guds kärlek kan vi se
sanningen och så får vi mod och handlingskraft att göra det goda där vi finns.
Ja, i den tilltrasslade verkligheten, så som Augustinus uppmanar oss: ”Lovsjung
honom med hela er varelse, så att inte endast er tunga och röst lovar Gud, utan
även ert samvete, ert liv, era gärningar. /…/ om du aldrig viker bort från det
goda livet, ropar ditt liv, även om din tunga tiger. Och Guds öra vilar vid
ditt hjärta. Ty om våra öron är avpassade för våra ord, så uppfattar Guds öron
våra tankar” (Enarrationes
in Psalmos 148).
Mitt ibland
vardagens smutstvätt, i kön i matvarubutiken, vid den enkla kvällsmaten och de
många till synes obetydliga samtalen under en dag finns en möjlighet att erfara
Guds närvaro och handlande.
Han är inte långt borta från någon enda människa, den Helige Ande bor i vårt
hjärta. Det vi behöver göra är att öppna hjärtat för honom och låta hans kraft
verka i oss.
Kom Helige Ande, och fyll vår fattigdom, kom med all din rikedom.
Jungfru Maria – den helige Andes brud
Var hälsad Maria, full av nåd, Herren är med dig.
Guds Moder, vår Moder, Jungfru Maria var den som först tog emot den helige Ande. Henne vill vi efterlikna och så bära vår Frälsare, med Andens hjälp till alla människor.
”Heliga Guds moder
Heliga Jungfru över alla jungfrur
Kristi moder Kyrkans moder
Den gudomliga nådens moder
Du högt älskade moder
Du underbara moder
Du det goda rådets moder
Du moder till vår skapare
Du moder till vår frälsare
Du visa jungfru
Du vördnadsvärda jungfru
Du högtlovade jungfru
Du mäktiga jungfru
Du milda jungfru
Du trogna jungfru
Rättfärdighetens spegel
Vishetens säte
Orsak till vår glädje
Du Andens kalk” (ur den Lauretanska litanian)
Gudsfruktans Ande
”Klappa händer, alla folk, hylla Gud med jubelrop! Ty Herren, den Högste, är värd att frukta, en stor konung över hela jorden.” Ps 47:2-3
Fruktan för Gud har ingenting med rädsla att göra. Nej, Gud är kärlek, och sann kärlek fördriver all rädsla och fruktan. Men kärleken föder glädje, förundran och tacksamhet gentemot den Andre, gentemot Gud. Han ÄR i sitt upphöjda majestät, jag är en skapad varelse, sedd och älskad av Honom, i hans ögon är jag oändligt värdefull.
Låt oss inte frukta Guds vrede, men istället sörja över alla de gånger vi vänt Honom ryggen. Om det är något vi skall frukta, så är det blotta tanken på att vi skall förlora den tacksamhet och förundran som borde fylla våra hjärtan till bristningsgränsen – att vi skall sluta glädjas i Herren, i den ende som kan fylla våra hjärtan med sann frid.
Fromhetens ande
Barnaskapets ande
Vem har främsta platsen i mitt liv? Benedikt skriver att vi inte ska föredra något framför Kristus.
Kristus framför mig,
Kristus bakom mig,
Kristus med mig,
Kristus i mig.
Den äkta fromheten bygger på tilliten till Gud, den flödar ur en äkta iver för Guds sak.
Jesus varnar för det motsatta: den falska fromheten som vill att andra ser. Det som ser bra ut, men vars dolda motiv snart kommer ytan att krackelera.
Det är bättre att se på Jesus än titta på sig själv.
Då blir perspektiven de rätta.
Då finner vi på nytt vår djupaste identitet:
Att vara ett Guds barn.
Insiktens gåva
Alla vill vi väl ha ett gott liv, inser vi vad som fordras för att uppnå det vi längtar efter?
I Paulus en nitisk förföljare som förändras till hängiven efterföljare har vi en god lärare. Med sina ord: ” Låt er förvandlas genom förnyelsen av era tankar”, och genom sitt eget liv ger han oss det enda exempel vi behöver: Omvändelse.
Omvändelsen gör våra liv annorlunda och öppnar oss för insikter som ger ny utsikt.
Omvändelse klarlägger våra avsikter och det är en insikt som ger mod – vare sig vi känner det eller inte – när vi investerar i vår goda vilja blir utdelningen mod.
Och insikt.
Utsikten att
få ett gott liv är stor om vi bemödar oss om goda avsikter, det är insikten om
den goda avsikten som är det goda livets början.
Kraftens gåva
Jesus lovar att den som tror på honom, ur hans inre skall flyta strömmar av levande vatten. Vi skall bli som träd, planterade nära vatten som bär sin frukt i rätt tid och aldrig behöver ängslas för torra år.
Trädet sträcker sina rötter mot bäcken för att låta det livgivande vattnet genomströmma det. Fotosyntesens under sker och trädet blir en lunga som skapar livgivande syre i världen.
Så skall vi låta våra rötter vara djupt förankrade i Kristus och bli genomströmmade av den Helige Andes väldiga kraft. Samma kraft som uppväckte Kristus från det döda – en oerhörd tanke som får det att svindla.
Genom denna kraft vi kan vara med och ge liv till världen, bära god frukt som består till evig tid. På frukten skall ni känna igen trädet – kärlek, barmhärtighet, tålamod, sanning…
Helige Ande, bo i oss med din kraft så att vi likt det goda trädet bär frukt för att ge världen liv.
Rådets gåva
Rådets Ande – och det goda rådets Moder
Den 18 maj i år var det 100 år sedan den helige påven Johannes Paulus II föddes. I sina tal hänvisade han ofta till Jungfru Maria som Faderns Dotter, Sonens Moder och Den Helige Andes Brud. Det sistnämnda bygger på ängelns ord till henne vid bebådelsen: ” Helig Ande skall komma över dig, och den Högstes kraft skall vila över dig. (Därför skall barnet kallas heligt och Guds son)”. (Luk 1, 35) I hela mänsklighetens historia är det följaktligen endast en människa, Jesu Moder Maria, som får stå i den sortens unika relation till Den Helige Ande.
Genom hela sitt liv lyssnade hon aktivt till Andens röst, så som själva livets händelser uppenbarade hans ledning för henne. Efter händelserna kring Jesu födelse i Betlehem står det om henne: ”Maria tog allt detta till sitt hjärta och begrundade det” (Luk 2,19).
Några år senare bevittnar vi hennes ångest och besvikelse efter den 12 årige Sonens något långdragna, fast högst entusiastiska ”försvinningsnummer”. Han skulle ju bara vara hos sin Fader… Allt för den goda sakens skull! (Mången tonårsförälder får hämta tröst här – denna händelse må ha kostat Maria och Josef en ansenlig mängd grå hår…). Men även här läser vi om hennes hållning: ”Hans Mor bevarade allt detta i sitt hjärta” (Luk 2, 51) Hela hennes liv är ett sammanhängande gott råd till oss: ” Lyssna till Gud och lyd Honom reservationslöst”. Därför kallas hon och åkallas av Kyrkan som Det Goda Rådets Moder. Hon, den Rena Jungfrun, Ordets Moder och därmed vår glädjes grund, hon som genom sin lydnad och sin ödmjukhet trampar sönder ormens huvud. Hennes enkla råd till oss alla, hennes andliga testamente, är orden ” Gör det han (Sonen Jesus) säger åt er” (Joh 2, 5). Detta kan hon säga med auktoritet i kraft av att vara Andens Brud, denne Ande om vilken Sonen säger: ”Han skall vägleda er med hela sanningen” (Joh 16,13)
Vi vet, att Rådets Ande ledde henne både till Korsets smärta och till Pingstens under. Vi anropar gärna (och med rätta) Guds Ande, Rådets Ande, om att vägleda oss både genom mörkrets stunder och i jubelrusets timmar.
Vi gör väl om vi samtidigt ber om hennes förbön: ”Du Andens Brud och Det Goda Rådets Moder, be för mig i min nöd”. Gör vi detta, kan vi endast komma rätt – rätt i Den Treenige Gudens famn!
Förståndets gåva
Den Helige Ande ger oss Förståndets gåva,
så att vi kan fatta, att Gud är så mycket mer än
vad vi kan förstå och ta emot.
”Gud är mer annorlunda än annorlunda”, skriver
poeten Andreas Knapp i en dikt.
Ja, så är det! Och det är vår räddning!
Jesus Kristus låter oss ana något av Guds
oändliga godhet, skönhet och sanning,
Vi kan bara öppna oss för en verklighet som
övergår allt vi kan tänka eller fatta, och i våra
liv ta emot mer och mer av förståelsen för
detta stora mysterium, som är Gud.
Vishetens gåva
Under Pingstnovenans nio dagar tänker vi på apostlarna som samlades hos Jesu mor Maria i Jerusalem, i bön och väntan på Anden. Vid sitt avskedstal hade Jesus lovat att Fadern ska sända hjälparen, den helige Ande som ska vara hos oss för alltid (Joh 14:23).
Idag begrundar vi vishetens gåva.
Visheten är inte att kunna allt, utan det enkla förtroende som låter oss söka Gud och växa i tillit till Kristus. I honom finns alla vishetens och kunskapens skatter gömda.
Därför ber vi:
Kom du sanna ljus,
Kom du eviga liv
Kom du fördolda kraft,
Kom du källa till allt
Kom du som ingen har känt
Kom namnlösa glädje
Kom du eviga liv
Den helige Ande som vi ber om, är redan närvarande hos oss.
Djupt i vårt inre viskar, suckar och sjunger han, särskilt när vi inte vet vad vi ska be om.
Vi får lyssna:
släppa alla krav, lämna alla beräkningar och spekulationer.
Lämna allt och ta emot i enkelhet.
Vi är inbjudna av honom som sa:
Saliga är de som är fattiga i anden,
de renhjärtade,
de som håller fred…
Saliga är de som vill lära av honom som är mild och ödmjuk av hjärtat,
de som vill lägga ner det komplexa och spetsfundiga.
Anden som utgår av Fadern ska lära oss allt.
Andens gåvor
Vinden blåser vart den vill, och du hör den blåsa, men du vet inte varifrån den kommer eller vart den far. (Joh 3:8) Så är det med Anden.
Oberäknelig,
överraskande,
men inte påflugen,
utan kärleksfull
och ömsint.
Jag håller fram min rädsla för att återfå modet av Anden,
min fattigdom för att bli fylld,
min trasighet för att bli helad,
mina sår för att bli läkt,
det fläckade för att bli ren,
det som stelnat eller dött i mig för att det ska värmas till nytt liv.
Vågar jag låta Anden verka i mitt liv? Ge Anden fritt spelrum? Låt oss öppna för det Gud har i beredskap och be om Andens gåvor för oss alla.