Vittnesbörd

Under högmässan den 16 söndagen under året hölls för ovanlighetens skulle ingen predikan, utan en stunds tystnad följde efter Evangeliet. En påtaglig stillhet lade sig över kyrkan.


Pater Andrzej hade placerat ett relikvarium med reliker av den helige Maximilian Kolbe och den saliga Maria av den Korsfäste Jesus, även kallad “den lilla arabiskan” på altaret denna dag.

Vi har fått besök av tre män från Polen Marek, Roman och Rafael, som vandrat genom många länder. De tillhör “Gemenskapen av Guds barmhärtighet”, de flesta av dem är män som suttit i fängelse och som upplevt hur Herren lyft dem ur svartaste mörker och givit dem ett nytt liv. Nu vandrar de, med sin biskops välsignelse, till fots genom olika länder, ber och vittnar om att Gud kan förlåta allt och skapa ett nytt liv.

I slutet av mässan berättar en av dem enkelt och okonstlat om sitt dramatiska liv, med en far som var psykopat och gjorde livet svårt för sin familj. Han berättade om hur han som mycket ung kommit in i drog- och alkoholberoende och tung kriminalitet, som slutade med att han stack ihjäl en vän på öppen gata. Under ett långt fängelsestraff, där han umgicks med tankar på att mörda medfångar eller begå självmord, upplevde han i en bikt förlåtelsens kraft. Idag, många år efter frigivningen, är han själv terapeut och försöker hjälpa andra som sittter fast i en sådan massiv vrede, som han själv är löst ur.

Efter mässan möter M Katarina och Sr Paula dem i hallen, och ger dem ett bröd som tecken på förbundenhet och ömsesidig bön. De visar oss den ikon de bär med sig i ryggsäcken: Jungfrun Maria av de sju smärtorna. “Egentligen är det inte vi som går på pilgimsfärd genom Europa, utan hon” säger de. “Vi är bara hennes åsnor, som bär henne på ryggen!”
De vandrar vidare mot Lannavaara, ska sedan ta sig över till Tysfjord i Norge och korsa Sverige igen, för att nå till Oulu (Uleåborg) i Finland den 8 september, Jungfru Marie födelse. Då har de med sina fötter ritat ett kors över och bett för våra länder.