O eviga Vishet,
du som har utgått från den Högstes mun
du når från världens ena ände till den andra,
och styr allting med ditt blotta ord:
kom för att lära oss vishetens väg.
På profeternas tid väntade och längtade hela Israels folk efter den Messias som skulle komma. De väntade sig en härskare som i triumf och med världslig makt skulle besegra deras fiender – men de fann ett fattigt och värnlöst barn som låg lindat i en enkel krubba. Den Messias som kom för att frälsa och befria sitt folk ställde deras föreställningar på huvudet, och lät deras världsliga och förnuftiga vishet komma till korta.
Också vi väntar och söker efter den som skall befria oss ur vår egen vilsenhet och tomhet, efter att den Herre som styr allt med sitt blotta Ord skall visa oss vägen till frihet. Vi vet att Guds vägar är högt över våra vägar, och att hans vishets tankar sträcker sig långt utöver våra egna, men trots det tänker och handlar vi – liksom Israeliterna gjorde för så länge sedan – ofta som om vi kunde greppa Honom med vårt mänskliga förnuft.
Men för den som låter den inre monologens snusförnuftiga röst tystna – och i hjärtats stillhet istället lyssnar med öppet sinne – så talat Guds vishets Ord genom allt som är och sker omkring oss, genom den värld Han har skapat och alltjämt styr.
Är vi beredda att öppna oss för den Herre som stilla och försynt redan är mitt ibland oss? Vågar vi låta överraskningarnas Gud skaka om oss och ställa våra föreställningar om Honom på huvudet?