Liturgin är ivrig.
Trots att advent är en tid av bot och besinning är det som om liturgin inte riktigt kan hålla sig utan springer i förväg. Skyndar fram och ropar till oss genom dagens introitus: Gläd er! Än en gång säger jag, gläd er alltid i Herren.
En uppmaning, likt ett eko av det stora glädjebudskapet vi kommer att höra i julnatten.
Tid för bot och tid för glädje. Samtidigt.
Så som vårt liv ofta är: Oro, ensamhet, rädslor och svårigheter blandas med förväntan, glädje, gemenskap och tröst. Det är sällan enbart det ena eller det andra. Det ser vi i vardagen, och kanske ännu tydligare när vi ser tillbaka på vårt livs årsringar. Kanske är det just i denna spänning vi växer som människor.
Så dagens liturgi som så ivrigt skyndade i förväg nöjer sig inte med att stanna framme vid målet utan vänder tillbaka till oss med hoppet och säger: Fatta mod ni små, var inte rädda. Se er Gud kommer.
Så låt oss fatta mod och fortsätta vägen framåt. Då sker undret, redan på långt håll får Fadern syn på oss, springer oss till mötes och omfamnar oss. (Jfr. Luk. 15:20)
Se vår Gud kommer, var inte rädda.
