Den andra söndagen i Advent inleds gudstjänsten med ingångsmusik som ljuder som en trumpetstöt ur orgeln, och vi systrar sjunger:
Du folk som bor på Sion, se Herren kommer för att rädda folken. Ni skall få höra hans röst och era hjärtan skall glädja sig.
Och vad säger Herren?
Profeten Jesaja vet, han skriver: ”Trösta, trösta mitt folk, säger er Gud. Ge nytt mod åt Jerusalem, kungör att hennes träldom är över…” Jes. 40
Så detta är advent: att vår träldom och vedermöda är slut! Johannes Döparens röst når oss: ”Bered väg för Herren i öknen… Allt ojämnt ska jämnas, vad oländigt är skall bli slät mark…”
Just så sjunger vi:
”Bereden väg för Herren! Berg sjunken, djup stån opp!”
Herren kommer för att rädda oss ur träldom och vedermöda, undan mörker och ondska. Han vill göra det som blivit krokigt i våra liv rakt, befria oss från bördor som är omöjliga att bära. I stället ”för han sin hjord i bet som en herde. Han samlar lammen i sin famn och bär dem i sina armar, och sakta för han moderfåren fram.”
Men Han befriar oss inte från bördan att vara människa – den kan vara nog så tung att bära. Men han kommer för att bära den med oss.
”Gud blir liten för att vi ska kunna fatta honom” skriver Benedikt XVI. ”På så sätt får vi människor en motprincip till högmod och till självförgudning. Han kommer som en som berör vårt hjärta.”
Det är Guds mysterium att Han stiger ner för att befria och helar genom sin Närvaro.
Vi är inte längre ensamma.