I början av påskvakan, sjungs ”Exsultet” – en hymn med rötter ända tillbaka till 300-talet. Exsultet förkunnar ljusets seger över döden, Jesu uppståndelse! Jesus är det offrade lammet, det sanna ljuset, den som kom med frälsningen till oss. Gud har segrat! Kristus är Herre! Han har frälst oss! I Påsknatten sker det största mysteriet!
En liten del av Exsultet som sjungs på påsknatten
”Höj jubelrop, ni skaror av änglar i himlen!
Sjung lovsång, ni alla Guds tjänare!
Låt frälsningens basun förkunna
den höge Konungens seger!
Må även jorden glädja sig,
bländad av denna eviga strålglans.
Upplyst av den evige Konungens härlighet
må hela jordkretsen märka
att allt dess mörker har skingrats.” ur Exsultet
Jag väntade på Herren och han letade efter mig (jfr. Psaltarpsalm 40:2)
Se Han kommer, herrarnas Herre, och riket, makten och väldet vilar i hans hand.
När vi kom till laudes hade kamelerna redan hunnit infinna sig, och väntade på orgeln
Trettondagen högmässa inleds traditionsenligt med en trumpetfanfar från orgeln!
Sedan hör man kamelerna komma i tung och högtidlig passgång, lastade med gåvor till världsalltets Konung som fötts i stall, långt borta från maktens boningar.
Vi systrar går in i kyrkan till denna melodi, som utvecklats här, vid vår orgel, med inspiration av dagens ingångsantifon.
Ja, Ecce advenit…
Han kommer till oss, med liv och tröst, kraft och upprättelse.
I jultiden sjunger vi denna Maria antifon efter Vesper. Vi påminns om det stora och underbara vår Moder fick vara med om då hon utvaldes att bära Kristus in i världen. I skiftet mellan gammalt och nytt, ett års slut och ett nytt som börjar är vår Moder Maria med oss, hon bär det som varit och lägger fram det kommande inför Herrens fötter. Med Maria, likt Maria får vi vandra in i det nya året, vi får ta henne till förebild och bära Kristus fördolt in i världen på nytt och på nytt.
Vårt benediktinska liv levs till allra största delen hemma i klostret – ingalunda enahanda eller avskuret från världen omkring. Snarare upplever vi ofta att världen strömmar genom klostret; genom dem som besöker oss, radions nyheter, människor vi är förbundna med, de som bett om vår förbön… De osynliga band som förenar oss med andra är oräkneliga och en nådegåva från Gud.
Dock, någon gång ibland ges också en möjlighet att delta i möten utanför klostret. Således var vi var fyra förväntansfulla ordenssystrar – syster Elisabeth, syster Mirjam och syster Ingrid härifrån, samt syster Katharina från Birgittasystrarna i Vadstena – som en gråkall söndag i oktober steg på nattåget mot Tyskland. Resans mål var Missionsbenediktinerna i Tutzing, utanför München, och ett möte för benediktinsystrar som avlagt högtidlig profess och är under femtio år. Liknande samlingar har hållits vartannat år sedan 2006, i olika kloster varje gång. Senaste gången var här hos oss vid Omberg 2018, sedan kom corona…
Dessa samlingar är inte i första hand tänkta som studiedagar utan som tillfällen att träffas, utbyta erfarenheter, lära känna varandra och knyta band med dem som lever samma kallelse. Sjutton systrar, från sex europeiska länder, var vi som samlades. Omedelbart uppstod en varm gemenskap som inbjöd till att såväl tala med frimodighet som att lyssna i öppenhet. Det gemensamma språket var engelska och det faktum att ingen hade engelska som förstaspråk bidrog till värmen i gemenskapen. Alla snubblade vi på orden någon gång, alla behövde vi mer än en gång be om hjälp för att uttrycka det vi ville. En ömsesidig vilja till förståelse gav djup och inlevelse åt samtalen. Vi insåg, de många olikheterna till trots, att det är långt mer som förenar oss.
Att upptäcka såväl likheter som olikheter, våga både skratt och tårar inför varandra var ovärderligt och berikande. Dagarna fick oss se både på oss själva, den egna gemenskapen och de andra med vidgad blick. Och stärkte insikten om att det är vardagens liv – oavsett om det är i ett kloster, i en familj, i församlingen eller på arbetsplatsen – som för oss närmare Gud, steg för steg.
Varje möte har ett tema och i år stod orden ”Må Gud föra oss alla tillsammans till det eviga livet” ur Benedikts Regel som rubrik. På väg, tillsammans, med andra ord! Väl ombord på tåget insåg vi fyra att uppgiften att bädda i en trång liggvagn var en bra övning. Om alla skulle försöka fixa just sin liggplats blev det ogörligt. Om vi däremot samtalade, kom överens och respekterade olikheter och förmågor gick det utmärkt, tågets krängningar till trots. Det är långt till München, tjugotre timmar tog resan, och trots det är vi ense om att vistelsen i Tutzing var värd varenda sekund på tåget!
Syster Lynn McKenzie frånSacred Heart Monastery, Alabama, USA var inbjuden för att ge impulser. Sr Lynn är moderator för CIB, en världsvid paraplyorganisation för kvinnliga benediktiner, och att få ta del av hennes erfarenhet och kunskap var en ynnest. Med glimten i ögat, vishet, allvar samt en god portion humor och självdistans vägledde hon oss. Några teman var; gemensamt lyssnande och urskiljning, delat ansvar, öppenhet för den andre, vilja till växt och förändring. Livsnära, hoppingivande och inspirerande! Ofta hördes igenkännande fniss eller hummanden – så lika våra vardagliga utmaningar är.
Något syster Lynn betonade, och som blev tydligt genom alla samtal under dagarna, är att varje person, varje gemenskap, land och historia har något värdefullt att bidra med till de andra. Ett gripande vittnesbörd gav systrarna från Kaunas i Litauen vars gemenskap tvingades leva under jord under den sovjetiska ockupationen. Dock, gemenskapen överlevde inte endast, utan växte dessutom med nya kallelser också under denna tid. En tankeställare, och ett hoppets tecken: Det är alltid möjligt att leva tron så att den smittar andra.
Klostret i Kaunas tillhör samma kongregation som vi, så gör även klostren Burg Dinklage i Tyskland och Liège i Belgien från vilka det också deltog systrar. En särskild glädje för oss – personliga möten som dessa stärker gemenskapen i hela kongregationen och gör oss än mer påminda om att vi hör samman. Brokigheten och olikheten får berika och utmana.
En dag besökte vi benediktinklostret och pilgrimsorten Andechs, känt dels för sin överdådiga barockkyrka och dess stora samling reliker, dels för det öl som man tillverkar. Så vallfarten dit kan genomföras av olika skäl förstod vi. Vi blev vänligt mottagna av pater Korbinian som både berättade livfullt om klostrets långa historia och lät oss komma in i det kapell där relikerna förvaras, för en stunds bön. En stadig lunch i äkta Bayersk stil blev det också – att sedan under en dryg timme vandra tillbaka till Tutzing var välgörande… Starkast intryck gjorde dock ett litet kapell under kyrkan i Andechs där tak och väggar var svarta av sot från oräkneliga förbönsljus. En plats genomträngd av bön. Här blev vi systrar stående länge, i bön om fred, försoning och hopp för vår sargade värld. Taizesången Laudate omnes gentes blev både en lovsång och ett rop om förbarmande.
Bönen om förbarmande och tacksamhetens lovsång ljöd inom oss under hemvägen. De hemlösa i Münchens parker, den slitna damen med goda ögon som städade toaletter på Hamburgs station, vänliga medresenärer, hjälpsam tågpersonal mitt i stressen vid fyra timmars försening, de systrar vi mött under veckan och de som väntade oss därhemma och som genom sin trofasthet möjliggjort denna resa… alla är vi djupt förbundna med varandra. På väg, tillsammans, till den Gud som skapat oss. Må den Helige Ande leda oss.
Från klostret kan vi se sjön Tåkern. I oktober drar se sista fågelsträcken söderut, och många övernattar bland vassarna här på vägen. Innan solnedgången flyger de in, och lämnar sedan sitt nattläger i gryningen. Det är en majestätisk upplevelse, som vi gjort flera gånger, oftast i gryningen.
I år beslöt vi att invänta inflygningen innan natten, och gav oss iväg på eftermiddagen. Det var isande kallt, men välklädda och förväntansfulla vandrade vi bland vassarna. Varmt the fanns med när blåsten tog tag i oss. En kort ”naturvesper” hade vi förberett, och fann en plats i lä för denna bön.
Särskilt många fåglar syntes inte till, kanske var det svårt att navigera i den kraftiga vinden? Några hägrar höll ihop, och svanar ger inte upp så lätt.
Men naturens skönhet mötte oss också på annat vis. Att ha ögon för vardagens små under ger ett otal överraskningar.
Men snart tystnar många fågelläten och vi får glädjas över dem som kommer på besök utanför vårt köksfönster för att få ett skrovmål!
Den 5 oktober firade vi med stor glädje och tacksamhet att vår syster Paula för 25 år sedan avlade sina löften. Hon hade vandrat en lång väg med ett enda för ögonen: att finna Guds vilja med sitt liv och att svara på Kristi kärlek.
Platsen för att förverkliga denna kallelse fann hon i Mariagården i Vadstena, innan vi bröt upp och 1997 flyttade in i det då nybyggda klostret vid Ombergs fot. I bön och arbete har hon sedan dess levt helt för Kristus tillsammans med systrar som inträtt före henne, av vilka några redan nått målet i evigheten, och andra som inträtt i gemenskapen efter henne.
Efter en veckas intensiv andlig förberedelse tillsammans med en vägledare från hemlandet Polen stod hon nu, som en gång, mitt i koret och sjöng alla benediktiners profess-sång:
Suscipe me, Domine….
Tag emot mig Herre, efter ditt ord,
så att jag får leva,
och låt mig inte komma på skam med mitt hopp…
Denna vers ljuder inom oss ofta, för många dagligen. När en syster står inför sin dödsstund samlas gemenskapen kring henne för att beledsaga hennes uppbrott från denna värld med denna sång Då är ju målet i sikte, det mål vi anat under vandringen här. Så, tror vi, skall längtan uppfyllas att få se vad inget öga har sett och inget öra har hört, och vad ingen människas hjärta har kunnat tänka: det som Gud har berett åt dem som älskar honom. 1 Kor 2:9
Texter och musik som beredde Sr Paula stor glädje fyllde kyrkan. Och en glad fest följde!
Varje år, den 11 augusti, firar vi invigningen av Sankta Marias kyrka och Heliga Hjärtas Kloster. 1997 var det en mycket stor högtid: varje år väcks glädjen och tacksamheten på nytt när vi firar invigningsdagen och begrundar vad som skett före och efter den dagen.
I år blev mässan extra högtidlig: Biskop Erik Varden ocso var huvudcelebrant, runt altaret fanns 11 unga präster, seminarister och diakoner. Under några dagar samlas här 22 personer som är på väg djupare in i kallelsen att tjäna Kyrkan i Skandinavien.
Biskop Erik började predikan med att citera den helige Bernhard av Clairvaux, som pekar på att varje annan högtid firar vi gemensamt med hela Kyrkan, men kyrkoinvigningen är vår alldeles egen festdag. Denna dag får vi minnas att en liten flik av Östgötaslätten för evigt är vigd till Guds tjänst: Detta är verkligen Guds hus och en helig plats.
S. Benedictus och S. Bernhard av Clairvaux
När en kyrka invigs blir väggar av betong och tegel smorda med invigd olja, som om den vore en kropp. Den är ju också en bild av Kristi heliga kropp, uppfyllelsen av löftet som profeten Hesekiel förmedlar (Hes 47:1–2, 8–9, 12). I sin vision ser han alla slags fruktträd växa, deras blad som aldrig ska vissna och frukten som aldrig ska ta slut (vers 12). Hesekiel ser detta mitt i umbärandena i den babyloniska exilen.
Bilden han målar upp talar om Kristi verk och om hans kyrka.
Den trötthet och modlöshet som ibland trycker också oss, kan utmana oss att ge vår bön och gudstjänst som en gåva som gör oss delaktiga i Kristi mysterium.
Den välsignelse som vi varje dag ber om här i klostret gäller hela världen, ja, hela kosmos. Med detta perspektiv kan vi utbrista med Jakob: ”Detta är en helig plats. Här bor förvisso Gud!”
”Mina älskade. Dagarna mellan Herrens uppståndelse och hans himmelsfärd har inte varit händelselösa.”
Detta utbrast påven Leo den store i en predikan på Kristi himmelsfärds dag, någon gång på 400-talet. Den vältalige påven syftade helt säkert främst på de många andliga sanningar som visas och bekräftas under denna tid. Och, ändå är det lätt att hålla med honom även på ett mera vardagligt plan. Vart tog påsktiden vägen…. Femtio dagar är ju trots allt en ansenlig tid. Det är lätt att undra om man verkligen tagit vara på denna särskilda tid och det den velat ge. Kanske är det fel fråga att ställa. Tiden kan inte spolas tillbaka, vi är där vi är idag alldeles oavsett vad vi hade hoppats eller önskat.
Det vi däremot kan göra är att lyssna till ytterligare några ord av påven Leo, när han säger: ”Kristi himmelsfärd är vår upphöjelse och hela kroppen är kallad till den härlighet, dit dess huvud har gått före.” Vi är på väg! Har vi av en eller annan anledning inte kunnat ta vara på ett vägstycke gäller att ta ut riktningen igen och börja på nytt. Benedikt bjuder oss att börja varje dag med orden ur psaltarpsalm 95 ”Idag om ni får höra Herrens röst, förhärda inte era hjärtan.” Kristus som gått före oss kallar dagligen på oss att höra hans röst och gå med honom – till honom.
Nej, tiden kan vi inte vrida tillbaka. Men – vi kan sträva efter att leva i Guds eviga NU. Där hela frälsningsmysteriet ständigt är närvarande; människoblivandet, det vardagliga livet i det fördolda, gemenskap och glädje. Tvivel, ensamhet, lidande och död. Uppståndelse, nytt och evigt liv. Där vi är, där är Kristus med oss. I våra frågor, tvivel, förhoppningar, glädjeämnen…. allt vad ett liv kan rymma. Där står Han och säger, frid vare med dig, min frid ger jag dig.
Vi alla som är på väg behöver hjälpa varandra att komma ihåg detta. Tillsammans går vi och tillsammans stöder vi varandra. ”Kom ihåg att Jesus Kristus är uppstånden. Kom ihåg att Han är vår frid.” Genom alla tider ljuder orden, till tröst, uppmuntran och hopp. Från flera sekel tillbaka ljuder orden sällsynt välklingande från Johan Sebastian Bachs musikaliska universum. Sporrar med pukor och trumpet, tröstar med basens långsträckta försäkran om frid. Kantat 67, skriven för andra påsksöndagen, en god följeslagare för oss alla under vandringen. Kom ihåg att Jesus Kristus är uppstånden.
Så ljuder påskbekännelsen som ljuder genom genom många troende hjärtan denna natt och genom hela påsktiden. Mörker, sorg och bedrövelse, oro och ängslan: ingenting att detta försvinner i ett enda ögonblick. Men vi får lyfta blicken mitt i allt som omger oss och luta oss mot Paulus ord i Romarbrevet:
HOPPET SVIKER OSS INTE,
ty GUDs kärlek
har ingjutits i våra hjärtan
genom att han har gett oss den heliga Anden
Detta ord har inspirerat gestaltningen av vårt påskljus i år: Kristus i världsalltets mitt, i historiens centrum: Kristi uppståndelse som söndertrampade ormens huvud så att det ondas makt till sist är bruten.
Må påskens budskap på nytt och på nytt fylla oss och ge hoppet näring. Hoppet om Kärlekens seger, Kristi Seger. Den seger som vi sjunger om och bekänner om och om igen – för Guds kärlek är utgjuten i våra hjärtan.
Så har vi nått fram till den sista söndagen i fastan innan vi om en vecka samlas till Palmsöndag.
Dagens Evangelium berättar att ”Jesus blir ”upprörd och skakad i sitt innersta” och föll i gråt när han fick höra om vännen Lasaros död. Han delar Marta och Marias sorg och talar rakt igenom den:
”Jag är uppståndelsen och livet… Tror du, tror ni, detta?
Jesu rop där han står inför graven med den tunga stenen för ingången förebådar påsknatten.
Han ropar med hög röst, så hög att den hörs genom dödens till synes ogenomträngliga mörker:
LASAROS, KOM UT!
Lasaros lyssnar, stiger upp ur döden, hans lyssnar och lyder.
Jesus ber vännerna om hjälp,
Ber dem befria Lasaros från hindrande bindlar och svepning och säger till dem:
”Gör honom fri och låt honom gå!”
För GUD är ingenting omöjligt.
Jesu mäktiga röst når genom förtvivlans mörker
Och,
som dagens prefation säger:
”förbarmar sig över oss människor
och leder oss genom lidandets och uppståndelsens mysterium
Påven Gregorius berättar i Dialogerna att Gudsmannen Benedikt strax före sin död stod med händerna lyfta mot himlen och andades ut med bönens ord. Benedikt – den välsignade – fördes sedan på en konungslig väg, smyckad med otaliga lysande lampor och praktfulla mattor, till himlen.
Den helige Benedikt på klostrets innergård
Säkert bad Benedikt inte enbart för sig själv i denna sin sista stund, utan för alla som tiderna igenom strävar efter att följa Kristus Mästaren. Måhända andades han med de ord som står i Regelns nästsista kapitel: Må Han – Kristus – föra oss alla till det eviga livet. En spegelbild av den bön vår Herre själv bad strax före sin egen död, Fader jag vill att där jag är skall också min tjänare få vara.
Benedikt som låtit sitt liv präglas av Guds ord, det dagliga livet tillsammans och den gemensamma bönen ville ingen exkluderande välsignelse. Tvärtom. Det berättas om honom att han en tid före sin död i en vision fick se hur hela världen fördes inför hans ögon och samlades som i en solstråle. Dock var det inte världen som blivit liten och trång utan hans själ och blick som blivit så vidgad att allt rymdes i den.
Den som håller blicken stadigt fäst på Gud förlorar inte omvärlden, medmänniskorna och skapelsen ur sikte utan lär sig se allt med Guds blick. Vittomfamnande och med oändlig kärlek och ömhet. Och övar sig i att be om Guds förbarmande och välsignelse över allt och alla. Vi lever våra liv i en växelrörelse, mellan den välsignelse som alltid strömmar ner över oss och hela mänsklighetens belägenhet som vi med bön och arbete får lyfta upp till Gud.
Mer än tusen år efter Benedikts död skrev en annan Gudssökare vid namn J.S. Bach en kantat (lyssna här!)där välsignelsen från himlen dalar ner till oss i svävande trioler och breder ut sig, mer och mer och mer… i glädjefylld tacksamhet över Guds väldiga gärningar. I det stora och det lilla! Likt en meditation över denna glädjedag. Vi är alla Guds välsignade.
En välkänd VD förklarar varför han aldrig varit rädd för att som han uttrycker det ”slita hund”: ”Med målet i sikte såg jag det som en investering.”
Näringslivstoppar och helgon flyr inte möda och motgångar, den springande punkten tycks vara hur angeläget målet är – det avgör hur omfattande insatsen och engagemanget blir.
Den Helige Benedikt som talar om den goda iver vi bör ha, uppmanar och uppmuntrar oss att inte föredra något framför Kristus, att med målet för ögonen investera vår goda vilja i livet såsom det möter oss, Kristi kärlek lämnar mig inget val, menar Paulus.
Att ta emot också när det tar emot är en övning i anspråkslöshet. En av ödmjukhetens förebilder är den helige Josef, den trofaste, rättfärdige snickaren som var beredd att göra Guds vilja mer än sin egen, genom hans liv blir det tydligt vad en investering i det goda kan få för följder.
Josefs föredömliga ja-sägande och vilja till ett liv i det fördolda ger en vink om vad som fordras för att ”Gud i allt må bli förhärligad”, hans tjänande för vår frälsning kan kanske inspirera, att med den goda ivern vara redo att för Kristus vilja Guds vilja.
”Tillåt dig själv att vara sårbar. Riv dina skyddsvallar och låt dina omsorgsfullt konstruerade fästningar brytas ned, blottlägg ditt hårt bevakade hjärta. Tillåt att dina sår blir berörda, dina rädslor blottade, och låt din djupaste längtan, dina kantstötta drömmar och dina djärvaste önskningar bli uppenbarade inför Brudgummen, han som har makt att infria, återställa och upprätta dem. Släpp taget om ditt oberoende och idéen – som du klänger fast vid så hårt – om att du kan göra något som helst för att skydda och frälsa dig själv. Och LÅT HONOM ÄLSKA DIG.” S:ta Elisabeth av Ungern
Någon som var väl bekant med skyddsvallar, tillstängda hjärtan och kantstötta drömmar var Jesu samtalspartner i söndagens evangelium – den samariska kvinnan vid Sykars brunn, hon som hade haft fem män och nu levde samman med en som inte var hennes man, hon som var så illa sedd av stadens kvinnor att hon var tvungen att hämta vatten under dagens hetaste timme när ingen annan var i närheten.
Vi vet inget om hennes historia i övrigt, inget om de djupa sår som livet måste ha tillfogat henne – med eller utan hennes egen förskyllan – och som ledde henne till den situation som hon nu befann sig i. Men det krävs inga stora fantasisprång för att anta att hon försökte skydda sitt sargade hjärta genom att mura in det bakom befästa vallar och låsta dörrar – eller att hon började betrakta omgivningen med synisk blick, förvissad om att tillvaron är fylld av skam och smärta.
Men i mötet med Jesus förändrades något.
Till skillnad från de glåpord, nedsättande blickar och dömande viskningar som troligen brukade följa henne hemma i Sykar så stod hon nu öga mot öga med en man som valde att se på henne med kärlek och utan att fördöma. Och i mötet med den blicken tillät hon sig att vara sårbar. Att bli sedd, älskad och återupprättad.
Förhoppningsvis är inte våra omständigheter lika dystra som den samariska kvinnans. Likväl har även våra livshistorier tillfogat oss små eller större sår – och vi försvarar alla våra hjärtan på ett eller annat sätt, i hopp om att navigera någotsånär helskinnade genom en ofta hård och krävande omvärld. Men risken finns att vi, i vår iver att bygga upp och bättra på våra egna skyddsmurar, stänger ute även den som kan fylla våra befästa borgar med liv och mening. Han som med sin kärleksfulla blick blottar själens sår och synder, som upprättar och helar oss – och som genom sin blotta närvaro gör våra murar överflödiga och bryter ner dem inifrån. Men först måste vi tillåta oss själva att vara sårbara…
Idag får vi denna uppmaning att lyssna till Herren Jesus.
Vad är det vi ska lyssna till? Vad är det han vill säga till oss?
Jesus tog med sig Petrus, Jakob och Johannes upp på förklaringsberget. De såg hans förvandling, de såg hur hans kläder blev vita som ljuset. De såg Mose och Elia. De såg allt detta och de ville att det inte skulle försvinna. De ville bygga hyddor för att för alltid vara där i klarhetens ljus, där fanns inget mörker där var allt strålande. Där var härligheten och målet synligt.
När rösten från molnet hördes blev de rädda, de blev skräckslagna, deras tanke om att vara i detta förklaringens rus blev plötsligt jordisk när de kastades ner på marken.
De lyfte blicken och synen var borta. Skräcken över mötet med Guds röst kom över dem.
Och de fick höra Jesus tala till dem: Var inte rädda!
Det är detta vi får höra nu i början av fastetiden: Var inte rädda!
Var inte rädda, jag har besegrat världen! Var inte rädda för att gå igenom mörker och kyla. Jag är här! Var inte rädda, jag är med er alla dagar!
”Detta är min Son. Lyssna till honom: var inte rädda!”
På tröskeln till fastetiden får vi ta emot vad den helige Benedikt skriver i sin Regel: att med andlig längtans glädje se fram emot den heliga påsken.
Fastetiden är en tid då vi konfronteras med vår egen svaghet. När vi ser vår brist på uthållighet och tendens att köpslå med våra egna ideal och kanske urskulda de där mindre (och ibland större) felen, synderna och det som inte är till fyllest och som jag helst gömmer undan.
Vi får be om Kristi ljus, som vill rena, hela och förnya oss. Så skall den frid som övergår allt förstånd fylla oss, så att vi varje dag svarar Guds barmhärtighet med ett JA till livet!
En vän gav oss under hösten några pumpor. Den ena, formad som en projektil, i vikt någorlunda lätthanterlig, ligger fortfarande på köksbänken i väntan på att förvandlas till goda måltider. Den andra, som syntes ivrigt ha slukat varje milliliter vatten som erbjöds och uppnått en ansenlig rondör och tyngd tog vi oss an idag. På en och samma gång kunde vi känna tacksamhet – över naturens och människors gåvor – vemod över att ta isär, ja förstöra, en så vacker skapelse och viss bävan. Hur forcera detta praktfulla och hårda hölje? Nå, det gick, utan blodvite med slintande knivar, och när väl det kompakta skalet hade forcerats gick det bra att börja dela i mindre bitar.
Men, under sin tid på vår köksbänk hade pumpan inte legat overksam. Där – mitt i trasslet av trådigt fruktkött och kärnor kikade långa bleka skott fram. Ur de vita kärnornas skal hade nytt liv trängt sig fram, inne i pumpans slutna mörker!
Tyst, tålmodigt och utan att märkas påbörjades något nytt. Livets obändiga kraft.
En vanlig dag i köksarbetet, och en pumpa visade sig vara mycket mer än ett stycke natur eller en bit mat. Än mer blev den en påminnelse om att växt, förändring och nytt liv kan pågå i vårt inre utan att vi ser eller märker det. I det ibland torra och dunkla människohjärtat spirar taniga skott som kan bli till nytt liv. När vi väl blir varse dem är vår uppgift att vattna och vårda och i sinom tid låta det nya få plats. Det kan ta oväntade former – likt en projektilformad pumpa – eller till en början tyckas ovant och otympligt. Livets obändiga kraft finns inom oss alla.
”Ur jordens sköte föddes liv, med frön som sprängde sina skal, med myriader formers prakt och yppig frukt av varje art.
Låt Ordets säd i oss slå rot och bära hundrafaldig frukt. Låt nådens mångfald vecklas ut till allt det goda du berett.” (Ur hymnen för tisdagens vesper)
Efter Epifania samlas flera av Stiftets präster till reträtt här vid Omberg. Varje morgon firar vi eukaristi tillsammans: Biskop Anders är omgiven av präster runt altaret, bönen stiger verkligen som ett rökoffer till Herren till välsignelse för oss och hela världen.
P Henrik Alberius OP, som leder reträtten, talade denna morgon om kärleken som är EN och inte kan delas upp. I dagens läsning, från Markus 1:32, hör vi att man kom till Jesus med sjuka och besatta i solnedgången. ”och han botade många”. I vers 35 sägs: ”Tidigt nästa morgon, medan det ännu var mörkt, gav Jesus sig av därifrån och gick bort till en enslig plats, och där bad han”.
Kärleken är en: Den hämtar kraft i morgonens bön och den fullkomnas i handling under resten av dagen. Är det inte det som är ”den goda nyheten om Guds rike” som Jesus har kommit för att leva liksom för att predika? Allt kan levas i kärlek och av kärlek, och att denna kärlek kommer från Fadern och till oss genom Sonen.”
Denna tanke berörde oss – just i detta ora et labora i bön och arbete vill vi följa Jesus denna dag!
Har du någonsin stått och sett upp mot en klar och kall stjärnhimmel? Har du låtit dig hänföras och tappat andan inför det stilla skådespel som visat sig på himlavalvet, tills dess du glömt bort tid och rum?
Vid första anblick verkar natthimlen helt mörk och stum, ett tomt och öde mörker, sånär som på månens skära och några enstaka vagt lysande stjärnor – men långsamt, långsamt träder ett ljus efter ett annat fram ur skuggorna, och snart blossar stjärnorna tätt, tätt, och fyller hela rymden med ljus och liv.
Även om himlavalvets bländande skönhet endast sällan blir synlig för våra ögon, så finns den alltid där – fördold bakom solens klara sken, molnens ridåer, omvärldens alla artificiella ljuskällor, och inte minst vår egen oförmåga att bara vara stilla och tålmodigt betrakta – osynlig, men alltid närvarande. Redo att hänföra oss om vi bara ger den tillfälle.
Den tyske prästen och poeten Andreas Knapp skriver tänkvärt i en dikt: ”Skåda djupt i din natt, endast där finner du stjärnan.”
Också den stjärna som visar oss på Herren själv väntar på vår tålmodiga uppmärksamhet, på att vi skall vända vår blick bort från alla de omvärldens distraktioner som bländar oss och gör oss oförmögna att urskilja Hans milda sken – väntar på att vi skall stilla vår flackande blick och vända den mot det mörker inom oss själva som vid första anblick verkar tomt och livlöst. Men ur detta mörker, denna natt, träder långsamt ljuset fram – ett ljus som förmår lysa upp vårt inre med en bländande närvaro och skönhet – men endast om vi först orkar och vågar vara stilla och uppmärksamma.
Liksom de stjärnor som tillsammans lyser upp natthimlen endast är små och svaga ljusglimtar då de betraktas var för sig, men som tillsammans kan fylla himlavalvet med ett överväldigande skådespel som drar oss ut ur oss själva, så är det också med vår erfarenhet av Guds närvaro. Han uppenbarade sig i världen som ett litet, till synes obetydligt barn – och Han uppenbarar sig för oss i små, till synes obetydliga händelser, ord och gester.
Ett vänligt ord, en omtänksam handling, ett oförklarligt sammanträffande, den frid eller nya insikt som föds ur den stilla bönen – var för sig är de endast små ljusglimtar, men tillsammans visar de på den Närvaro som genomsyrar hela tillvaron, på den Skönhet, Godhet och Sanning som är Gud själv.
Begruessung von Papst Benedikt XVI. durch Bundespräsident Christian Wulff und Frau Bettina Wulff vor dem Schloss Bellevue in Berlin
Denna morgon, Påve emeritus Benedikts begravningsdag, firades requiemmässa här i Heliga Hjärtas Kloster.
P Stefan Dartmann SJ bar klostrets svarta mässhake broderad med eldslågor som symboliserar den brinnande buske som Mose såg i öknen. Det står i 1 Mosebok att Herrens ängel uppenbarade sig i eld som slog upp ur en buske. När Mose såg att busken brann utan att förtäras, drog han skorna av sina fötter och föll ner i vördnad inför Guds närvaro.
Detta kan beskriva Påve Benedikts liv, som med största allvar och med brinnande tro, kärlek och engagemang förkunnade Kristi mysterium.
Hans röst har tystnad, men hans djupa insikter, akademiska briljans och den undervisning som givits oss under årtionden finns kvar.
Utifrån Psalm 17 skriver han:
Att söka Gud är en livshållning. För att människan till slut skall kunna se Guds ansikte, måste hon själv vara helt uppfylld av honom. Det som vi måste tänka på är att psalmisten väntar sig att få se denna syn ”när han vaknar”. Psalmen sträcker sig [—] bortom människans historiska existens. Psalmisten ser fram emot att vakna och väntar sig att det verkliga livet då äntligen skall börja. [—]
I detta sökande satsar människan sitt eget liv och vet att hon kommer att finna det ”när hon vaknar upp”. Att söka Guds ansikte innebär att överskrida tidens gränser och att vänta på att förhoppningen om ett annat liv, om livet efter detta, skall infrias.
Ur På väg till Kristus. Texter av Benedikt XVI Joseph Ratzinger.
Vi skriver år 2023 med bävan, undran och oro. Men också med hopp, förväntan och stilla glädje. Vad skall detta år föra med sig: för mig, för oss, för hela världen…
Vi står med öppna händer, med vår intention att göra det bästa. Utmaningarna kommer, det vet vi. Valmöjligheterna likaså. En del kommer att bli bra och gott. Annat hamna i osäkerheternas gråzon. Ibland kommer vi att gå vilse, det blir fel, något går sönder.
Med denna realism i tanken får vi ha ett för ögonen: bönen om att det ska bli ett
HERRENS ÅR,
ett
ANNO DOMINI
Ett år med Herren som går med oss i ljus och mörker, som inte överger någon enda av oss. Han som säger:
LJUSET LYSER I MÖRKRET
OCH MÖRKRET HAR INTE ÖVERVUNNIT DET.
Han är med oss, han skall leda och bära oss. Profeten Jesaja ger oss i kapitel 58 vers 11 ett ord att vila i och begrunda:
HERREN SKALL ALLTID LEDA DIG,
HAN MÄTTAR DIG I ÖDEMARKEN
OCH GER STYRKA ÅT BENEN I DIN KROPP
Ödemarken kan se ut på många vis (det hebreiska ordets betydelse lär dessutom vara osäker), men denna dag, då Kyrkan firar Guds Moders högtid, kan vi hålla oss nära henne som sa ja till det osäkra och obegripliga: att bära och föda GUDs Son, Räddaren in i världen.,
Knappt har Dagen är kommen klingat ut förrän liturgin skiftar karaktär. Juldagens förundran och glädje byts till efterföljelsens konsekvenser för den helige Stefanos som fick lida martyrdöden. Och vidare – lärjungen Johannes svindlande vittnesbörd om kärleken som bär allt möter oss på tredjedag jul, och följs i sin tur av minnet av de oskyldiga barnen i Betlehem som föll offer för Herodes meningslösa grymhet. Längre fram i jultiden möter vi Josef och Maria som förtvivlat letar efter sin son i templet, de gamla Simeon och Hanna som i trohet bett, väntat och längtat efter sin Herre, och de österländska stjärntydarna som följt det okända ljuset och får sina liv förändrade efter mötet med den nyfödde.
Det är som om liturgin inte lämnar oss någon ro utan nästan snubblar i sin iver att visa oss betydelsen av det som skedde i en avlägsen by på den judeiska landsbygden för drygt tvåtusen år sedan. Ibland kan det kännas svårt att hänga med i de tvära kasten, perspektiven skiftar och för oss från jublets höjder till nattsvart förtvivlan, från vardagens konkreta uttryck svingas vi upp i teologins rymder.
Men liturgins pedagogik vill varken få oss att känna övermättnad eller otillräcklighet. Den vill ge oss hopp, mod och tröst. Visa att allt i vårt mänskliga liv är indraget i inkarnationens mysterium, inget mänskligt är främmande för den Gud som blivit en av oss. Vi vandrar inte ensamma eller övergivna. Tvärtom är vi indragna i en oräknelig skara som sökt, hoppats, tvivlat, trott, frågat, lidit, förundrats… De mångskiftande perspektiven under julen ger oss perspektiv att spegla vårt eget liv i – så som det ser ut, just här och nu. Något år är det Stefanos som griper tag och vill visa på något, ett annat år kanske Guds Moder Maria. Vi får fira jul tillsammans med dem. Inspireras och utmanas till att bli inkarnationens budbärare.
”Herrens Ord är ett ljus i vår natt, det bär framtid och hopp i sin makt, det ger tröst, det ger kraft i all ängslan, nöd och sorg, det lyser som stjärnan i mörkret!”
Detta är det glada budskapet om den som skall komma, den Guds Messias som alla väntade på.
Han skall bli stor, men kommer som ett litet barn in i vår värld. Den Högstes Son är också Marias son, som får namnet Jesus. Han skall härska, inte med våld och förtryck, utan med kärlek och barmhärtighet. I stället för att styra utifrån, vill han vinna våra hjärtan för Guds rike.
SALIGA de som stiftar fred, de barmhärtiga, de som hungrar och törstar efter rättfärdighet…(Matt 6)
Sannerligen, vad ni har gjort för någon av dess minsta som är mina bröder, det har ni gjort för mig. (Matt 25:40)
Tredje söndagen i Advent var det avslutning för våra tre barngrupper för denna termin. Tillsammans byggde vi julkrubban medan vi läste julevangeliet. Sist placerade vi oss själva, i form av små legogubbar, runt stallet för att vi skulle hylla Jesusbarnet.
Efter en kort paus med clementiner och en stjärnlek kom de större barnen och ledden en andakt de hade förberett.
Interrupted lives (Avbrutna liv) är en film som vuxit ur ett forskningsprojekt om vad som hände med många katolska ordenssystrars liv under den kommunistiska maktapparatens intensiva år fram till Berlinmurens fall år 1989. Vi fick möjlighet att se denna film. Efter att tillsammans sett och lyssnat till dessa systrars vittnesbörd, samtalade vi om grymheten och ondskan, men också om det oerhörda mod, den tro och trohet till kärlekens Gud som många av dem visade. Kallelsen och de löften de avgett gav dem kraft att härda ut och styrka varandra. Några av dem finns alltjämt i livet, och har kunnat förlåta sina plågare: Deras ansikten vittnar om Försoningens kraft och makt.
Här finns länkar till filmen och till den dokumentation som gjorts för att inte glömma dessa systrars martyrium. Gå gärna in på hemsidan för att läsa mer. www.interruptedlives.org
Det är inte första gången vi hör Johannes Döparens uppmaning, vare sig den kommer till oss från predikstolen, från vår nästa eller vårt eget samvete, men…
Omvänd er – lättare sagt än gjort!
Vem av oss har inte vid något tillfälle (eller kanske gång, på gång, på gång) försökt lyda uppmaningen genom att ta oss samman, rycka upp oss själva i håret, bita ihop våra tänder och helt enkelt försöka bli lite bättre, lite heligare, lite godare (ofta utan att veta exakt vad detta bättre, heligare och godare egentligen innebär i praktiken) – och misslyckats. Vi har förlitat oss på våra egna krafter, goda föresatser och ren viljestyrka – bara för att inse att de inte räcker till, att våra laster och dåliga vanor är oss övermäktiga. Hur lätt är det då inte att ge upp eller att fastna i självförebråelser och kroniskt missmod?
Och över våra huvuden hänger, likt ett svärd redo att falla, löftet om himmelriket. Något vi längtar efter, ber om, men samtidigt något vi ibland kan fasa för, för tänk om vi inte lyckas omvända oss i tid…
Men var det verkligen så Johannes menade?
”Men vad är omvändelse annat än Vår Frus Fiat som åter ekar, och Kristi avlelse i ännu ett hjärta?”
Så skriver den engelska författarinnan Caryll Houslander (1901-1954) i sin bok om Maria, The Reed of God. Här finner vi inget prestationstvång eller moraliserande. Istället andas orden tillit, förtröstan och hopp. Att omvända sig handlar här om överlåtelse och relation – om att likt Maria öppna vårt hjärta för Guds närvaro, att säga ett helhjärtat Ja till Honom som står vid vår port och bultar i hopp om att få bli insläppt, likt en älskad och efterlängtad vän.
Men Marias Fiat var endast begynnelsen. I takt med att Jesusbarnet växte i hennes sköte, och hennes kärlek till barnet slog djupa rötter och blommade ut, förvandlade hans närvaro hennes liv mer och mer. Barnet fyllde inte endast hennes tankar och drömmar, men förändrade även hennes kropp och hennes sätt att förhålla sig till omvärlden. Inte längre var hennes kropp hennes egen – den var en skyddande borg för det liv som spirade i dess inre, en brunn för den sprudlande källa som så småningom skulle flöda över med livgivande vatten för en törstig värld, en bärare och förmedlare av hopp och kärlek (”Hur kan det hända mig att min herres mor kommer till mig? När mina öron hörde din hälsning sparkade barnet till i mig av fröjd.”)
Inte ens hennes liv var nu hennes eget – med Paulus kunde hon i sanning säga ”jag lever, fast inte längre jag själv, det är Kristus som lever i mig.”
Är det inte detta som är den omvändelse vi är kallade till? Inte att vi med våra förträffliga gärningar skall förtjäna himmelriket, utan att vår personliga relation med Honom som är Guds rike inkarnerat, Jesus Kristus, förvandlar oss inifrån och förändrar vårt sätt att förhålla oss till Gud, till oss själva och till världen omkring oss.
Men först måste vi öppna vårt hjärtas port för Honom som står utanför och bultar.
Till dig, Herre, lyfter jag min själ. Så får vi inleda det nya kyrkoåret. Det kan hända att det inte tycks vara just mycket vi har att lyfta upp till den kommande Herren. Hosiannaropet kanske sjungs med torr strupe och skorrande röst. De mantlar och palmkvistar vi har att lägga på Konungens väg är måhända inte så nytvättade eller välvuxna som vi hade hoppats. Det förunderliga är att vi tillhör en Konung som har en stor kärlek och tillgivenhet för just det ringa och ofullkomliga. Han tar villigt emot våra senapskorn av tro. Lägger dem med ömhet i sin hand och låter dem vattnas av sin Ande. Så kan det lilla och förtorkade spira och bära nytt liv. Tillsammans med Efraim Syriern kan vi be: ”Herre, min ande är inte bördig, ger ingen frukt. Ge frukt åt den, gör den bördig, som du gjorde med Hanna. Låt ord gå ut ur min mun, liksom ett barn, och som kan frambäras åt dig, liksom Samuel, den ofruktsamma kvinnans son.” Hymnerna om Kyrkan 30:1
Nu bereder sig naturen till vilans tid träden kläds i så vackra färger att det nästan är svårt att tro att löven snart faller. Det är som om Gud vill ge oss en extra färg injektion innan vintern kommer med sin svart-vita (!) dräkt.
Samtidigt får vi lägga märke till knopparna som pekar mot en ny vår efter vilan!
Många små steg behöver vi ta för att inte förlora hoppet när alla rapporter om jordens och världens utsatthet. Ett sådant steg möjliggjordes när vi häromkvällen fick en gåva som gladde oss alla:
Regnvattenstunnor att koppla till stuprören, så att vi kan vattna med det vatten som faller ner på taken!
Bönen är som en aldrig avslutad resa! Man upptäcker nya landskap, ibland stannar man en längre stund på en plats. Det finns tider då nya vyer öppnas. Ibland passerar man genom torra öknar, transportsträckor utan upplevelser av något slag. Tider då frön som såtts väntar på att gro.
För en tid sedan ombads en av våra systrar, Sr Elisabeth, av KPN att tala om bönen.
Hon kallade sitt bidrag: ”När bönen blir en andning i vardagen”.
Detta kryptiska uttalande finns i Markusevangeliets åttonde kapitel där en blind man bett Jesus om att bli botad. Därefter står att Jesus lägger sina händer på mannen och ber ännu en gång, och då kan mannen se klart och tydligt. Men, så helt galet var kanske inte tanken om att vi ser ut som träd som går omkring. Träden kan ha mycket att lära oss om vad det är att vara människa.
I klostrets trädgård finns ungefär 40 äppelträd, eller snarare 40 olika personligheter. Något växer rakt och stramt mot himlen, ett annat har en vid och yvig krona med spensliga grenar som böjer sig mot marken. Ytterligare ett växer snett, som om det inte riktigt kunnat bestämma sig för en riktning. Några har grova, starka grenar som inbjuder till klättring, på andra är grenarna smala och sköra…
När man ska beskära går det inte att följa ett schema, säga att man ska ta fem grova grenar och tre smala på varje träd och så är det klart. Nej, varje träd behöver bli sett i sin helhet och utifrån sina förutsättningar. Det som växer snett kommer alltid att stå och luta men man kan hjälpa det att hitta tyngdpunkten och bli mer och mer stabilt. Något vill växa snabbt och det kan behöva hållas tillbaka för att inte bli alltför stort innan rötterna hunnit få ordentligt fäste, eller breder ut sig för mycket på de andras bekostnad. Ett annat växer långsamt i början och behöver formas litegrand varje år. Det yviga med spensliga, hängande grenar bär sin frukt i spetsen på varje gren. Så försöker man forma det genom att korta av alla grenarna blir det ingen frukt alls.
Frukten ja, den är lika personlig som träden själva. Varje frukt är ett universum av liv och skönhet. Skär itu ett äpple och beundra linjerna som syns mellan kärnhuset och fruktköttet. Där transporteras näringen från trädet, genom skaftet och ut i själva frukten. Likt ett blodomlopp flödande av liv.
Om man kan säga att ett träd kan längta efter något så är det efter att bära frukt. Och det gör det oavsett om vi kommer och plockar den. Själva livets idé är att bära frukt, att ge livet – biologiskt, andligt, materiellt och socialt – vidare. Ibland kan det bli lite väl mycket frukt, då måste man gallra, göra sig mödan att gå igenom varje gren och ta bort kart där de växer för tätt.
Beskära och gallra. Vore det inte bättre att bara låta trädet växa sig rejält och stort, inte vara där och peta och bestämma och forma? Och att gallra bort frukt, är det inte slöseri?
Alla som haft en trädgård vet att man måste både beskära och gallra – beskära för annars blir trädet en risbuske som slutar att bära frukt och så småningom drar till sig allehanda ohyra och sjukdomar. Gallrar man inte blir det kanske bara frukt vartannat år. Eller så mycket att grenarna fläks av och trädet trasas sönder. Eller mängder med små frukter som inte får utvecklas ordentligt.
Precis som trädet längtar vi alla efter att bära frukt – att vårt liv ska bli något. Att det ska ha visat sig vara värt att leva och vårt liv betytt något gott för andra. Jesus själv säger detta: ”Ni har inte utvalt mig utan jag har utvalt er och bestämt er till att gå ut i världen och bära frukt, frukt som består.” (Joh. 16.) Men Han säger också ” ”Jag är vinstocken och ni är grenarna. Om någon är kvar i mig och jag i honom bär han rik frukt. /…/ varje gren som bär frukt ansar han, så att den bär mer frukt.” (Joh. 15.) Precis som när det gäller träden behöver vi veta vad, hur och när vi behöver beskära i vårt liv.
Ibland är det livet självt som ”beskär” eller ”ansar” oss, för somliga nog så hårdhänt och oönskat. Ett av våra äppelträd har blivit svårt skadat – det har ett stort ”sår” längs med stora delar av stammen, en eller flera grenar har brutits av så det ser lite glest och vingligt ut. Men! Det är förunderligt – ett träd har förmågan att läka. Sakta låter barken ”valla över” såret och skyddar så själva veden därinne som är förutsättningen för att det skall överleva. Ytterligare ett är så gammalt att stammen nertill är helt ihålig, men trots detta breder det ut sig med en praktfull krona och bär rikligt med frukt varje år.
Skogsforskaren Suzanne Simard har i sin forskning visat hur träden samarbetar. De kan sända näringsämnen till, kommunicera med och lära av varandra. De konkurrerar inte, utan hjälper varandra. Låt oss bli människor som är lika träd, men som går omkring.
Kvällshimlen den sjätte augusti påminde oss om den prefation vi hört under mässan på morgonen. Där sägs: ”För dina utvalda vittnen uppenbarade hans sin dolda härlighet, och i hans dödliga kropp fick de skåda det bländande himmelska ljuset, som förklarar lidandets och dödens gåta för hans lärjungar”.
Lidandet och döden förblir en gåta för oss. Ändå bryter kärlekens ljus igenom och låter oss ana en godhet och skönhet som bär oss hela vägen.
Den 22 juli minns Kyrkan Maria Magdalena, ”apostlarnas apostel”, som fick Herrens uppdrag att som den första vittna om Kristi uppståndelse.
I år firar vi henne med än större glädje, som ett av 11 kloster som är sammanslutna i ”Den Europeiska Benediktinska Kongregationen av Uppståndelsen”.
Kristi uppståndelse
I morgongudstjänstens förbön ber vi att alla, var och en i sin kallelse, ska förkunna Evangeliet om den Uppståndne utan att bli trötta:
Herre, vi ber för dem som vill tro på Dig men inte vågar, för dem som tagit avstånd från Dig och känner sig vilsna, för dem som sårats eller övergivits av Dina lärjungar – Möt varje människas längtan med Din barmhärtighet, och låt oss känna igen Dig när Du kallar oss vid namn.
Vi ber för dem som lever under krig och förtryck, som utsätts för hot eller lever i destruktiva relationer, för dem som saknar det livsnödvändiga, för flyktingarna och de förföljda.
Vi ber för dem som riskerar sina liv för sanningens skull, för dem som försvarar de utsatta och dem som inte har någon egen röst, för dem som tvingas kompromissa med sin övertygelse.
Vi ber för alla som lever ett Gudsvigt liv – ge glädje i kallelsen och trohetens gåva. Herre, Du vill ge oss liv i överflöd. Ge oss brinnande hjärtan så att vi följer Dig med samma hängivenhet som den heliga Maria Magdalena.
Idag firade vi tillsammans med Birgittasystrarna och hundratals tillresta pilgrimer en högtidlig Mässa i klosterkyrkan i Vadstena. Biskopen lyfte fram den heliga Birgitta som en förebild för oss på vår pilgrimsvandring.
Heliga Birgittas relikskrinfoto: Sr Katharina OSsS ”Du drottning över nordens folk, var hälsad o Maria”, foto: Sr Katharina OSsS foto: Sr Katharina OSsS
I sin klosterregel uppmanar Benedikt oss att varje morgon inleda den första tidebönen med psaltarpsalm 95. En märklig psalm som börjar i jubel och lovsång och slutar med något som tycks som en varning. Nyckeln till psalmen, och anledningen till att Benedikt vill att vi börjar dagen med den, finner vi i mitten där det står:
”Om ni ändå ville höra hans (Guds) röst idag: förhärda inte era hjärtan”.
Vi behöver verkligen be dessa ord och låta dem prägla oss. För det är ju så lätt att stänga till sitt hjärta för allt lidande och det svåra vi översköljs av så fort vi öppnar en tidning eller slår på datorn. Krig i Ukraina, våldsdåd på öppen gata, hungersnöd i Sydsudan, klimatförändringar… vi suckar och tänker kanske ”ja, det pågår fortfarande”, och vänder bort blicken och hjärtat.
Och, lika lätt är det att förhärda hjärtat i de vardagliga utmaningarna. Vi blir hemmablinda för allt det goda som vi får ta emot, tappar ork och motivation att vårda de nära relationerna och ger upp kampen för den egna helgelsen. Tanken att det är ingen idé att försöka göra skillnad smyger sig så lätt in.
I Astrid Lindgrens Mio min Mio får vi en talande bild av hur det blir när hjärtat förhärdats. Ensam, med ett hjärta av sten sitter Riddar Kato i sitt slott. Utan relation, utan ljus och liv. Han injagar skräck, och ändå synes han vara den räddaste av alla. Stenhjärtat skaver och river i bröstet. Vi kan känna igen denna bild hos många av de stora och mäktiga som styr vår värld.
Måhända också i oss själva. På sätt och vis kan det vara tryggt med det där stenhjärtat. Även om det skaver i bröstet så ger det en känsla av kontroll och osårbarhet. Men när vi stänger oss för Guds tilltal – det må komma genom medmänniskan, i bönen eller bibelläsningen – förlorar tillvaron något av sin skönhet och sitt djup.
Benedikt talar aldrig om Maria i sin regel. Men han beskriver den mogna och ödmjuka människan som den som löper Guds buds väg, utan rädsla och med vidgat hjärta. Ja, som böjer sitt hjärtas öra för att höra Guds röst och vill omsätta den i handling. Vem har gjort detta tydligare är Maria? Det gjorde henne inte osårbar – tvärtom. Symeons profetia om att svärd skulle gå genom hennes hjärta skulle ha kunnat förskräcka och förlett henne att vilja göra hjärtat hårt och ogenomträngligt. Men, hon bevarade sitt hjärta mjukt och öppet genom en ständig lyhördhet för Guds röst. Till skillnad från Riddar Katos likar var hon en fullständigt fri människa.
Hon är vår förebild och den som ber för oss. Låt oss höra Guds röst idag och hålla vårt hjärta öppet, mottagligt och villigt. Även vi sträva efter att bli helt fria människor.
Detta är en påskdagspredikan av P Bengt Högberg OSB som han höll här i klostret för några år sedan.
Det var påskbudskapet enligt Johannes. Det var samma Påskens evangelium som vi hörde i natt. Men då var det Lukas version av händelserna i gryningen den första veckodagen och den lät rätt så annorlunda än skildringen vi just har hört. Det är egentligen en stor förmån att vi har de fyra evangeliernas olika berättelser om Jesu liv och verk. Skillnaderna dem emellan snarare ökar än minskar trovärdigheten. Det är ju så i det verkliga livet, att när människor efteråt redogör för vad de varit med om, slås man både av skiljaktigheterna och av överensstämmelserna i det de har att förtälja om precis samma tilldragelse.
Vi kan försöka oss på några jämförelser mellan påsknattens och dagens evangelium. Det där med kryddorna och balsameringen av den döda kroppen tycks ha intresserat Lukas som läkare, medan Johannes här inte nämner ett ord om saken. Däremot läser vi tidigare i Johannesevangeliet om Maria i Betania som smörjer med dyrbar äkta nardus och hur Jesus säger: Låt henne vara, hon har sparat sin balsam till min begravningsdag. Det är en detalj man kan notera i förbifarten.
Viktigare är vilka personer som förekommer i de båda berättelserna. Lukas talar om kvinnorna, först utan närmare presentation, men påpekar sen att det var Maria från Magdala och Johanna och Maria, Jakobs mor, och antyder att det också fanns andra kvinnor med i deras sällskap. Han nämner som pliktskyldigast allra sist att Petrus genast sprang bort till graven och bara såg linnesvepningen ligga där och full av undran gick därifrån. Om det fanns en viss distans till Petrus, kunde det kanske hänga ihop med att Lukas hade varit Paulus följeslagare.
Johannes däremot skriver ingenting om de andra kvinnorna, det är bara om Maria från Magdala han berättar. Det var hon som kom allra först till graven och såg att stenen var borta och genast sprang och sade det till Simon Petrus och den andre lärjungen, den som Jesus älskade. Lukas skriver att när kvinnorna hade återvänt från graven berättade de alltsammans för de elva och alla de andra. Men det står ingenting om att de hade bråttom att rapportera den omskakande upplevelsen vid graven. ”Den lärjunge som Jesus älskade” var Johannes själv, det antyds allra sist i hans evangelium, där det heter: ”Det är den lärjungen som har vittnat om allt detta och har skrivit ner det, och vi vet att hans vittnesbörd är sant”. Det som gör att den lärjungen särskilt riktade uppmärksamheten på Maria från Magdala, kan jag tänka mig beror på, att det rådde en själarnas frändskap dem emellan. Det som förenade dem var deras kärlek till Mästaren, en kärlek som var starkare än döden. Johannes var ju också den ende lärjungen som tillsammans med Maria, Herrens moder, vågat sig fram till Jesu kors.
Nu var det både Petrus och Johannes som sprang till graven så fort de fått höra nyheten av Maria Magdalena. Johannes sprang fortare, han var ju den yngre, men det var också kärleken som drev honom. Men framme vid graven gav han Petrus företrädet, han som nu skulle anförtros herdeansvaret för kyrkan av Herren själv i dennes efterföljd som allas tjänare. Det var helt självklart för Johannes, trots att han mycket väl var medveten om sin medbroders svagheter. Petrus gick in i graven och såg bindlarna som låg där hoprullade med linneduken. Så kunde han vittna om det han med egna ögon hade sett. Och det gjorde han med stor kraft och frimodighet, som Lukas gett oss flera exempel på i Apostlagärningarna. Vi hörde i slutet av första läsningen Petrus sammanfatta själva kärnan i apostlarnas och kyrkans budskap till alla folk och tider: ”Han gav oss …
P Bengt Högberg, Gerleve, Tyskland höll denna predikan en Påskvaka här i klostret.
Den här natten är inte som andra nätter. I Exsultet, påskbudskapet, som sjöngs vid påskljuset, hette det: Detta är den natt om vilken det står skrivet: ”Natten skall lysa såsom dagen, ja mörkret skall vara såsom ljuset.” Natten började som vanligt med mörkrets inbrott. Då började också den nya dagen enligt bibelns sätt att räkna. Mörkret antyder att det är dags att sova. Sömnen för tankarna till döden. Den här natten för snart 2000 år sedan var döden högst aktuell. Herren Jesus var död. Han hade dött på Tillredelsedagens eftermiddag och några kvinnor hade skyndat sig att förbereda kryddorna och oljorna för balsameringen innan sabbaten började. Då vilade Jesus i graven, men nu var vilodagen till ända. Kvinnorna gjorde sig beredda att redan i gryningen den första veckodagen bege sig till graven med sina välluktande, dyrbara tillbehör för att fullborda den sista tjänsten åt den döde, som man bara hunnit med att svepa provisoriskt i linnebindlar. De var så ivriga att komma iväg tidigt, att de inte ens ägnat en tanke åt, hur de skulle få bort den tunga stora stenen framför ingången till graven.
Än mindre var de medvetna om det som hände den här natten. De blev fullkomligt överrumplade av det som mötte dem vid graven. Stenen var bortrullad. Graven var tom. Mästaren var borta. Plötsligt såg de två män i skinande vita kläder. De visste inte vad de skulle tro. De stod där rådlösa, skräckslagna. Männen sade till dem: Varför söker ni den levande här bland de döda? Den levande? Jesus var ju död. De hade med egna ögon sett hur Josef från Arimataia hade tagit ner honom från korset och lagt honom i graven. Nu fanns han inte där. Han är inte här, sade männen och tillade: Han har uppstått. Vad då? De blev helt förbryllade. Men männen i de vita kläderna fortsatte: Kom ihåg vad han själv sade till er: ”Människosonen måste överlämnas i syndiga människors händer och korsfästas och uppstå på tredje dagen.” Nu kom de ihåg. Någon av dem kanske t.o.m. mindes att han sagt: Jag är uppståndelsen och livet. Maria från Magdala var ju med. De skyndade iväg från graven och för att träffa de elva och de andra och tala om vad de sett och hört. Men de elva lät sig inte imponeras så lätt. ”Vad är det här för prat?” tänkte de. Fast Petrus sprang i alla fall direkt bort till graven och fick se att den var tom, och gick därifrån, full av undran, står det.
Så slutar evangeliet – i fullständig förvirring. Vad är det för evangelium denna heliga natt? Det är evangeliet om vår Herres Jesu Kristi uppståndelse. Det beskriver inte hur det hände. Det pekar på fullbordat faktum och det ovedersägliga förhållandet att graven var tom. Det är ingen tillrättalagd historia. Det är ingen skönmålning av lärjungarna. Deras överraskning var total. De borde ju ha vetat och förstått. Mästaren hade faktiskt upprepade gånger talat om sitt förestående lidande, sin död och sin uppståndelse. Nu, när alltsammans var över, var allt som bortblåst. Men Anden skulle påminna dem om vad han sagt. När de mötte den Uppståndne själva visste de utan att tveka. Sedan kunde ingenting hejda detta Evangelium som förkunnas denna natt.
Herren är verkligen uppstånden. Han lever. Han som var död lever. För han är den levande, som kan göra oss levande. Det är den grund Kristi kyrka står på. Korsets och uppståndelsens evangelium. Det är grunden för vår existens som kristna. Här är svaret på våra frågor, meningen med vårt liv. Här finner vi friden, här visar sig den verkliga glädjen.
Men tänk, om det ändå bara är prat? Låt oss då göra som Petrus: gå bort till graven. Konstatera att den är tom. Kontrollera uppgifterna. Gå igenom vad Herren ha sagt, det som står i skriften, pröva förutsättningslöst. Förr eller senare kommer vi att stå ansikte mot ansikte med Verkligheten själv, den levande Herren. Han vill föra oss ut i ljuset, ut ur vårt mörker. Det bekräftar han själv för oss i denna natt – genom ljuset som tänts inför vår ögon, ordet vi har hört, dopet som vi på nytt skall bekänna oss till och i eukaristin, mässans heliga handling, där den Korsfäste och Uppståndne är mitt ibland oss.
Kristus är uppstånden. Ja, han är sannerligen uppstånden.
Idag får vi ta del av en predikan av P. Bengt Högberg OSB, Gerleve, Tyskland. Han höll den här i klostret på en skärtorsdag för några år sedan.
Under århundraden hade man i Israel hållit påsk till minne av Herrens stora befrielsegärning med sitt folk. Påskalammet hade slaktats, blodet strukits på dörrposten som ett räddningens tecken; man hade ätit det med hast tillsammans med osyrat bröd och bittra örter, beredd till uppbrott, ut ur träldomen i Egypten. Det var en stor högtid, en glädje- och minnesdag, då det oerhörda som skett en gång blev levande aktuell verklighet.
Den här natten då Jesus håller påsk med sina lärjungar får denna heliga fest en fördjupad innebörd. Befrielsen vidgas till att gälla hela skapelsen och mänskligheten ut ur dess fångenskap under syndens och dödens herravälde. Jesus Människosonen är själv påskalammet som slaktas, det felfria, oskyldiga Guds lamm, som offras för världens synder. Hans blod är tecknet på allas vår räddning.
Vid måltiden tar han ett bröd, tackar Gud, bryter det och ger åt sina lärjungar. ”Detta är min kropp som offras för er”, säger han. ”Gör detta till minne av mig.” Och han tar bägaren och säger: ”Denna bägare är det nya förbundet genom mitt blod. Var gång ni dricker den, gör det till minne av mig.” Det är enkla, konkreta ord och handlingar, allt är så mänskligt nära och samtidigt så djupt, samlat, gränsöverskridande, gudomligt nära. Brödet är Herrens kropp som bryts och förtärs. Vinet i bägaren är Herrens blod, blodet som bekräftar det nya förbundet mellan Gud och människor. Brödet är hans kropp som offras på korset, vinet är hans blod som utgjuts för vår skull. Som Jesus Kristus gör den natt han blir förrådd skall hans lärjungar göra. De skall hålla denna måltid till minne av honom. För att verkligen komma ihåg honom och aktualisera allt vad han sagt och gjort för oss och världen, och för att bli allt närmare förenade med honom, skall de fira denna eukaristi, denna tacksägelse. Så ofta de bryter brödet och dricker kalken, förkunnar de hans död och bekänner de hans uppståndelse.
Herren Kristus är den store översteprästen som bär fram sig själv som ett offer en gång för alla för hela världens synder. Det som skedde en gång blir på nytt närvarande i varje mässa – det är han själv som genom prästens händer och röst bär fram detta evigt giltiga offer till Faderns ära. Det är han som sjunger tacksägelsen och inbjuder oss att delta helt och fullt i denna heliga handling, att bli ett med honom i kommunionen och att dröja kvar i vaka och tillbedjan inför honom och hans kärleks mysterium.
Han är här mitt ibland oss nu, samme Herre och Mästare, som var hos de sina den natten. Han gav dem och oss ett exempel, för att vi skulle göra som han, ge ett yttersta bevis på den kärlek som räddar vår värld. Tvättandet av lärjungarnas fötter är också det ett mycket enkelt, konkret och mänskligt nära tecken – och ändå så djupt, så samlat, så gränsöverskridande i sin gudomliga närhet. ”Om jag inte tvättar dig, har du ingen gemenskap med mig”, säger han till Petrus, och han säger det igen till kyrkan och till oss här. Han är här som vår tjänare. Förstår vi vad han har gjort med oss och vad han gör med oss? Förstår vi, inte bara med vårt förstånd, våra teologiska begrepp, utan med hjärtat? Tar vi emot hans tjänst och kärlek? Fattar vi, att vi måste göra som han, om vi vill vara hans lärjungar och äta hans bröd och dricka ur hans bägare? Fattar vi, att vi är skyldiga att tvätta varandras och andras fötter, att vara varandras och andras tjänare?
Det är nog så att vi stretar emot, vi värjer oss, vi invänder. Bara Jesus förmår övertyga genom sin kärleks exempel. Han uppenbarar och ger oss del i sin storhet som Guds och allas vår: ”Så som jag har älskat er, så skall ni också älska varandra.” Så som Han! Låt oss våga använda det mått han mäter med, så att det blir sant och riktigt för oss var och en att delta i denna heliga eukaristi, Herrens ofattbara generösa kärleks offer, som han bjuder oss att fira på nytt.
”Hur har jag inte längtat efter att få äta denna påskmåltid med er,” säger Jesus. Vad svarar vi på det? Hur är det med vår längtan efter gemenskapen och enheten med honom och med de andra lärjungarna?
I och med Palmsöndagen inleds stilla veckan med dess rika liturgi. Vi får följa med Jesus på hans väg mot Jerusalem och korsvandringen. Förra året delade vi vår korsväg med er. Bilderna är från vår korsväg i kyrkan och texten är skriven av en syster.
Varje år får upptäcker vi nya aspekter, människor träder fram längs korsvägen, nya ord framträder.
Vi vill därför även i år dela med oss av den korsväg vi lade ut förra året och hoppas att ni på det sättet kan vandra den med oss.
Pater Albert Schmidt OSB från Kloster Beuron i södra Tyskland påminner oss idag om att vi inte behöver hålla fast i varandras och våra svagheter och misslyckanden utan att vi får släppa taget och stäcka ut vår skulds och vår längtans tomma händer till Jesus.
Joh. 8:1-11, Fil 3:8-14
Moralens väktare har slagit till. De har tagit kvinnan på bar gärning med äktenskapsbrott. De tar tag i henne med ett hårt grepp och drar henne till Jesus. (Fråga inom parentes: Vad skulle ha hänt om moralens väktare hade tagit en man på bar gärning? Vi vet inte.)
Kvinnan står nu i mitten och är utsatt för allas blickar. Brottet är bevisat, straffet är bestämt: Moses föreskrev i lagen att sådana kvinnor skulle stenas till döds. Egentligen är allting klart och tydligt. Men de skriftlärda och fariséerna försöker dra in Jesus: Vad säger du om detta?
Men de är inte riktigt intresserade av kvinnan. Evangelisten berättar vad som ligger bakom deras fråga: de ville sätta Jesus på prov för att få en anledning att anklaga honom. De vill veta: Håller denna okonventionella ambulerande predikant lagen eller visar han återigen mildhet? Vi har redan hört en hel del om hans förhållande till skatteindrivare och syndare, som en respektabel person skulle hålla i schack eller till och med utrota… Om Jesus skulle visa barmhärtighet nu skulle han offentligt motsätta sig lag och ordning. Då kan de stämma honom; de vill inte missa chansen att bli av med honom.
Deras fråga, tillsammans med deras dolda motiv, blir först till intet i ordets rätta bemärkelse. Jesus ger inte fanatikerna en enda blick, utan böjer sig ner och skriver på marken. Men lagens försvarare ger inte upp så lätt. Precis som de tog tag i kvinnan släppte de inte Jesus. De hänger sig fast, frågar och frågar.
Deras ihärdighet kröns med framgång, åtminstone ser det så ut. Jesus reser sig upp, ser på dem och ger dem ett svar – men vilket svar! Den bland er som är utan skuld ska vara den förste som kastar en sten på henne. Men se: de som bevakar andras moral har brister i sin egen moral. De kunde gömma sig bakom paragraferna, men inte gömma undan sina egna liv. Inte heller gömma sig för Jesus. En efter en trillar de omkull.
Jesus har böjt sig ner igen. Han vill inte se dem droppa av, han är inte intresserad av att njuta av en triumf. När alla anklagarna är borta reser han sig upp. Nu står bara två kvar: Jesus och äktenskapsbryterskan. Jesus ser på henne och talar till henne: Kvinna, vart har de tagit vägen? Har ingen dömt dig? Kvinnans svar är enkelt: ”Ingen, Herre”. Jesu svar har tyngd i varje ord: ”Jag dömer dig inte heller. Gå! Jesus gör inte processen kort med kvinnan. Han bryter inte sönder henne. Han befriar henne.
Men tonen gör musiken, och all musik räknas: Gå! Jesus låter inte bara kvinnan gå. Inga spår av likgiltig eller nedlåtande generositet. Jesus blundar inte, han låtsas inte som om ingenting har hänt. Han vet vad kvinnan har gjort, och hon vet det själv också. Jesus befriar henne till frihet – inte till godtycklighet utan till ansvar: Gå och synd inte mer!
I början av evangeliet fanns det orubbliga greppet som höll fast kvinnan. I slutet finns den frid i vilken hon kan fortsätta att leva.
Läsningen från Filipperbrevet började inte med ett grepp, utan med att släppa taget: Jag har gett upp allt för att vinna Kristus. Paulus gör allt detta. Högre kan man inte sikta. Men han inser att han ännu inte är där han vill vara. Hjärtats GPS ger honom inte den lugnande mening som han hade hoppats på: ”Du har nått ditt mål”.
Men en Paulus ger inte upp så lätt. Han släpper inte taget. Han strävar efter att ta tag i sin längtan. Vad är det som berör honom? Vad är det som får honom att fortsätta? Är det en järnvilja? Eller ett orubbligt självförtroende? ”Jag kan!”
Om det är allt han har innebär det en stor risk: han kan misslyckas. Han kan naturligtvis försöka igen och igen. Men i slutändan kanske han bara står kvar med det sorgliga valet mellan en besviken kapitulation eller Sisyfos’ uthållighet, fångad i en oändlig meningslöshet av trots och rutin.
Jag strävar efter att vinna det. Meningen går ännu längre och ekorrhjulet bryts: Jag strävar efter att vinna det, eftersom Kristus också har vunnit mig. Paulus är inte en krampaktig streber som strävar efter att nå stjärnorna. Han visar sig vara en gripen person.
Även jag är gripen: I vår vardag säger vi detta när våra känslor svallar, när vi känner en inre rörelse. Detta kan vara en vacker och värdefull erfarenhet, men vi vet också att den är bräcklig och flyktig. Ibland finns det en sorglig eller till och med en cynisk desillusion redan från början: jag är rörd, men det kommer inte att hålla i längden; man behöver bara vänta ett litet tag, så är hela den vackra rörelsen i känslan borta.
Med Paulus är det annorlunda. Han har inte bara en flyktig känsla när han säger att han är berörd. Hos honom avslöjar detta uttryck en hand som griper honom. Denna beröring är mer än bara en sentimental känsla som snabbt försvinner. Han är inte bara rörd, han är berörd. Och den hand som griper honom tar inte ett strupgrepp som förlamar honom, utan Paulus känner sig uppmuntrad, nästan upprymd: Jag glömmer det som ligger bakom mig och sträcker mig mot det som ligger framför mig. Hans utsträckta hand har ännu inte nått sitt mål, men Jesu mycket annorlunda hand har redan tagit tag i honom. Det är så här han kan leva.
Vi kan också leva så. Vi behöver inte ta tag i varandras och våra svagheter och misslyckanden och sitta fast i dem. Vi kan släppa taget och sträcka ut vår skulds och vår längtans tomma händer till Jesus. Han fördömer oss inte. Han för oss in i friheten att leva ansvarsfullt och gripet. Amen.
Pater Albert Schmidt OSB från Kloster Beuron i södra Tyskland ger oss idag en predikan över den barmhärtige fadern och de två sönerna.
Luk 15:1–3, 11–32
De två sönerna i dagens liknelse saknade ingenting. De bodde i sitt föräldrahem, hjälpte sin far med arbetet på åkern och kunde sitta vid dukat bord. Juridiskt sett hade de alla egendomsgemenskap.
Men det räcker inte för den yngre sonen. Han börjar räkna: Hur mycket av egendomen ska jag ha? Det är precis det arv han vill ha – sin andel. Fadern delade upp egendomen mellan de två sönerna. Den yngre tar sin andel. Nu har han äntligen något som han kan säga: ”Det här är mitt. Jag kan och kommer att göra mig av med den själv.” Han flyttar till ett avlägset land. Nu är han sin egen herre.
Men illusionerna hinner ikapp honom – redan när han ger sig iväg. Han packar ihop allt. Men han kan inte ta med sig allt, bara det som tillhör honom. Det är en del, begränsad och ändlig. Han vill inte erkänna det; han spenderar pengarna och slösar bort sin förmögenhet i ett tygellöst liv. Det dröjer inte länge förrän han har slösat bort allt – han har ingenting kvar. Han kommer inte vidare, utan ändrar riktning: han går in i sig själv. Han inser att han har räknat fel. Drömmen är slut, han inser verkligheten: hur många av min fars daglönare har bröd i överflöd – och jag är bara hungrig.
Nu kan han vända tillbaka. När han lämnade landet var han stolt över sin rikedom, som han hade krävt, fått och förlorat. Han kommer tillbaka tomhänt, utan några krav. Han kan inte ta med sig något annat än skuld och skam – och sin längtan efter Fadern. Han inser att han har slösat bort sin värdighet som son, och han vill också bekänna det inför sin Fader: Jag är inte längre värdig att vara din son; gör mig till en av dina tjänare!
Men fadern har alltid förblivit far, och för honom har rymlingen alltid förblivit en son. Han väntade på honom, och därför såg han honom komma på avstånd. Han förebrår honom inte och efterräknar inte, utan förnyar hans värdighet som son: den finaste klädseln, en ring, skor och en festmåltid.
Det är inte bara hemvändaren som blir förvånad, utan även den äldre brodern, som först inte kan förstå varför det spelas musik. När han får veta varför blir han arg, och vägrar att delta i firandet. Nu förlorar fadern en son för andra gången. Han låter den äldre brodern få sin vilja igenom och tvingar honom inte att komma till festen. Men han lämnar honom inte ensam utan går ut till honom. Fadern upplever och tillåter att den äldre sonen också börjar räkna: ”I så många år har jag tjänat dig, och du har inte haft något att klaga på. Jag har alltid varit korrekt – jag har aldrig brutit mot ditt bud. Men vad har jag fått ut av det? Du gav mig inte ens en killing att festa på med mina vänner.” Fadern får hela den duktige sonens vrede slängd i ansiktet: ”Den här, din son – han säger medvetet inte ”min bror” – som slösade bort din förmögenhet på skökor, får en stor fest när han återvänder!”
Fadern ger inte heller upp om sin äldre son, utan öppnar en dörr för honom ut ur fängelset där han räknar och räknar ut. Just denna tjurskalle får höra en av de vackraste verserna i hela Bibeln: Mitt barn, du är alltid hos mig och allt som är mitt är ditt. Något mer än alltid och allt är inte möjligt. Den varaktiga gemenskapen med Fadern i form av liv och egendom är så stor och vacker att det blir helt oviktigt att räkna tjänsteåren och bonusar. Jämförelser blir också överflödiga. Den som upptäcker att Guds oförtjänta barmhärtighet är den stora gåvan och lyckan i livet kan glädja sig tillsammans med alla dem som Fadern möter med samma godhet.
Detta evangelium kallas ofta ”Liknelsen om den förlorade sonen”. Det räcker inte, eftersom det är ”liknelsen om de två förlorade sönerna”. Var och en av dem gör felbedömningar på sitt eget sätt. Fadern vill förlösa var och en av dem från att räkna och jämföra sig till att möten och gemenskap med sig själv och med den ende Faderns söner och döttrar. Vi kan därför ändra titeln ännu en gång: ”Liknelsen om Faderns godhet och människornas broderskap”.
Pater Albert Schmidt OSB från Kloster Beuron i södra Tyskland har gett oss lov att dela med oss av hans predikan han höll här i klostret i dag.
2 Mos. 3: 1–8a,10,13–15; Luk 13:1–9
Under min klosterungdom var jag i brandkåren i 15 år. Lyckligtvis var det få bränder, men vi övade ofta så att vi i en nödsituation skulle kunna bekämpa branden så snabbt som möjligt, genom att förhindra att den spreds. Brand kan orsaka enorma skador och kosta människor livet. Brandkårens uppgift är att bekämpa branden, förhindra större skador och rädda liv.
Men eld är inte en katastrof i ordets alla bemärkelser. Den är också livsviktig, till och med livräddande: den ger ljus i mörkret, värmer i kylan och gör det möjligt för människor att laga mat. Elden hotar livet och underlättar livet.
Gud möter Moses i den brinnande törnbusken, och vid uttåget ur Egypten är eldstoden ett tecken på Guds närvaro – närhet och avstånd – och folket reagerar på den med tillit och vördnad. Tabernaklet i den här kyrkan är infogat i den brinnande busken; detta säger oss: snubbla inte bara fram mot Guds mysterium! Gör dig redo för mötet med den Helige, den helt Annorlunde!
Samtidigt: när vi hör om eld i Gamla testamentet, är det inte bara när det talas om förstörelse och dom. Bilden av eld är inte entydig; Gud kan inte bara beskrivas och definieras med den, och vi kan absolut inte föreskriva hur Gud ska vara med våra bilder.
Profeten Elia lärde sig detta på berget Horeb: han upplevde stormar, jordbävningar och eld – men Gud fanns inte i dem, utan kom på ett helt annat sätt, i en mild bris. Martin Buber har översatt detta med ”en tystnad som tystar” (1 Kungaboken 19:11-13).
Men det skulle vara för enkelt att säga att eld inte är en lämplig bild för Gud. Bibeln använder den inte bara som ett yttre tecken på Guds närvaro; profeten Jeremia använder bilden av eld för att uttrycka något av den brinnande, outsläckliga längtan som han upplever i sitt inre; han skriver: ”Men när jag sade: ’Jag bryr mig inte om honom’, var det som om en eld brann i mitt hjärta” (Jer 20:9).
Jesus själv använde bilden av eld för att tala om sitt uppdrag: ”Jag har kommit för att tända en eld på jorden. Om den ändå redan brann!” (Luk 12:49). Jesus kom inte till världen för att sprida en rumstemperatur som vi kan känna oss bekväma i. En av de största teologerna i kyrkans historia, Origenes, som dog i mitten av 300-talet, har förmedlat ett ord från Jesus som inte finns i evangelierna: ”Den som närmar sig mig närmar sig elden”.
Bibeln talar också om den helige Ande i bilder av eld; vi känner till texten i Apostlagärningarna, där det sägs om pingsthändelsen att tungor av eld sänkte sig över apostlarna. Denna eld från Guds Ande grep oss i dopet och fick oss att brinna och lysa. Frågan är: Hur har vi vårdat denna eld under våra liv? I Nya Testamentets sista bok säger den uppståndne Herren till en församling: ”Jag önskar att ni vore varma eller kalla, men eftersom ni är ljumma ska jag spy ut er ur min mun” (Upp 3:15-16). Herren kan göra något med dem som brinner för honom eller är lidelsefullt emot honom; de halvhjärtade, de obeslutsamma, de som lägger huvudet på sned och fuskar sig fram, kan Gud bara spotta ut.
Domen är också en del av budskapet i Nya testamentet; dagens Lukasevangelium om det ofruktbara trädet talar om domen, och i ett liknande avsnitt i Matteus används återigen bilden av eld: ”Varje träd som inte bär god frukt huggs ner och kastas i elden” (Matt 7:19).
Vill evangeliet, vill Gud göra oss rädda för att få oss på rätt kurs? Nej, rädsla är en dålig rådgivare, också i tron, och definitivt inte ett påtryckningsmedel från Gud som han skulle ha ställt till kyrkans förfogande. Det som är viktigt för Jesus – särskilt när han talar om eld – är allvar och vördnad. Livet är inte en stillsam promenad, och trons resa är inte heller det: ”Vår Gud är en förtärande eld”, står det i Hebreerbrevet (12:29), och han vill smitta oss med sin lidelse, den som han har visat oss i Jesus.
Gud brinner – för oss. Detta är inte ofarligt, eftersom Gud inte är harmlös. Det skulle vara en sorglig och farlig förvirring om vi skulle förväxla kärlekens Gud med en harmlös, ofarlig Gud.
Gud brinner för mig. Därför är frågan: För vem brinner jag?
Under hela fastetiden i år har vi glädjen att få ha pater Albert Schmidt OSB från Kloster Beuron i södra Tyskland i här i vår gemenskap. I dag, andra söndagen i fastan, gav han oss tankar om vad som skedde vid Kristi förklaring… och hur sömniga lärjungar kan bli väckta lärjungar.
”Petrus och hans följeslagare hade somnat in”(Luk 9:32): Det är vad vi hör i dagens evangelium. Vid Jesu förklaring hör Petrus och hans följeslagare inte allt som händer. När de vaknar upp ser de Jesus i ljus och två män som står bredvid honom. Mötet är nästan över. Petrus förstår ingenting, men känner det extraordinära. Han vill förlänga det vackra ögonblicket och hålla fast Jesus, Mose och Elia. Evangelisten ursäktar hans förslag att bygga tre hyddor åt dem: Han visste inte vad han sa.
Mysteriet låter sig inte förfogas över. Det väsentliga undanhålls Petrus. Följden är att han framstår som en slät figur. Men Petrus sömn skyddar inte bara hemligheten utan även honom själv. Alltför länge skulle han inte ha kunnat uthärda synen av Jesu härlighet och förmodligen inte heller samtalet om Jesu slut. I sinom tid kommer han att få klarhet och förstå – inte nu, utan senare (jfr Joh. 13:7). Men redan nu får han en upplysning: ”Denne är min utvalde Son, på honom skall ni lyssna. ”
Vid ytterligare två tillfällen i nya Testamentet sover Petrus.
Jesus vakar och ber i Getsemane. Han har talat till lärjungarna om sin avgrundsdjupa sorg och bett dem att förbli hos honom och vaka. Det kan de inte. Jesu besvikelsen över Petrus hör vi: ”Simon, sover du? Kunde du inte hålla dig vaken ens en timme?”(Mark 14:37). Men Jesus vet att anden är villig, men att köttet är svagt – och han säger det. Att han strax därefter finner lärjungarna sovande igen gör dem förbryllade och mållösa. Jesus måste fråga en tredje gång: sover ni fortfarande och vilar er?
Petrus och lärjungarna upplever en obalans mellan god vilja och svaghet. De kan inte låta bli att sova, för deras ögon är slutna. Skammen kommer upp, de känner sig skyldiga och överväldigade på samma gång. Det faktum att Jesus kommer till dem tre gånger gör dock inte bara deras misslyckande tydligare, utan också hans trofasthet. Han söker och väcker sina egna. De sömniga lärjungarna blir ”väckta” lärjungar genom hans ankomst och ord. Det är nåd.
Herodes lät arrestera Petrus. Man kan knappast tänka sig en strängare bevakning: två kedjor, en soldat på varje sida, vakter utanför dörren. Nästa dag ska Petrus ställas inför honom. Vad gör Petrus den kvällen, som kan bli hans sista? I Apostlagärningarna står det: ”Petrus sov, bunden med två kedjor. ” (Apg 12:6) – tills en ängel väcker honom och säger åt honom att gå. Ängeln följer honom ut ur fängelset. Det är först utanför som Petrus kommer till sig själv. Han inser att Gud har räddat honom.
Petrus kan inte längre göra något själv. Upplevelsen av maktlöshet berövar honom inte sömnen. Visste han att församlingen bad ivrigt för honom? Han överlämnar sig inte till förtvivlan utan förlitar sig på Herren som han tjänar. Han fogar sig i den hopplösa situationen och han överlämnar sig till ängeln som öppnar vägen till frälsning för honom.
Vi måste sova. Mycket undgår oss genom sömnen, men vi skulle inte kunna ta in allt och uthärda det utan den. Även när vi känner behovet av sömn som något ödesdigert, kan det finnas något förskonande i det. Om sömnen blir en underlåtenhet som gör oss skyldiga, förblir HAN trogen mot oss, den ende som inte behöver sömn. Genom att lita på honom kan vi sova – han övervakar oss inte, utan han vakar över oss. I Psalm 121 ber vi: ”Israels väktare sover inte. ”(Ps 121:4).
På kyndelsmässodagen möts vi för att påminna oss om att Jesus bars fram i templet och genast blev igenkända av Symeon och Hanna, två gamla människor som hållit ut i längtan och sökande efter den som skulle komma enligt profetera. Om båda sägs att de var bedjande människor – och att deras uthålliga bön gjort dem andligen klarsynta. Symeon kom till templet ”ledd av Anden”, Hanna ”vek aldrig från templet, utan tjänade Gud dag och natt”. Hur mycket erfarenhet och insikt fanns inte i dessa två, som i ett av säkert väldigt många spädbarn, kände igen Guds Son.
Den 2 februari är också en dag, då det Gudsviga livet ägnas särskilt intresse.
Vi, som varje dag vill svara på kallelsen att söka världsalltets fördolde Gud, hämtar inspiration hos dem som gått före oss och de många som vi får gå tillsammans med.
I Benedikts Regel, som vi dagligen läser att avsnitt ur, uppmanas vi att ”öppna våra ögon för ljuset från Gud och med vidöppna öron lyssna till vad Guds röst manar oss till då den dagligen ropar: ”Idag, om ni får höra hans röst, må ni inte förhärda era hjärtan” – ”Hör vad Anden säger till församlingarna…”
Herren talar dagligen: i sitt Ord, i bönen, genom mina systrar och bröder, i allt som sker i och omkring oss.
Låt oss lyssna uppmärksamt, svara och ställa oss till förfogande.
Idag, den 25 januari, då vi firar apostel Paulus omvändelse, avslutas böneveckan för de kristnas enhet. Att det är just denna dag som avslutar veckan, ger oss en liten diskret hänvisning till att enheten kräver vår inre omvändelse, att vi öppnar sinnet för vad vi som kristna delar och allt som ännu finns att upptäcka. Pauli omvändelse – en dag som kan vara en inbjudan till att lära oss att säga vi.
Inte ett vi som förutsätter ett dem – de andra som vi kan vara motståndare till.
Men inte heller ett vi som uppslukar det egna jaget intill självutplåning.
Paulus livsberättelse visar hur han gick från att vara full av rasande mordlust mot de kristna, till att om fatta en djup kärlek till medmänniskorna. Ja, han gick så långt att han själv hellre såg sig som dömd än att någon av hans landsmän gick förlorade. Aposteln som gav oss bilden av Kyrkan som Kristi kropp lärde sig leva ett vi där den ene inte finns till på den andres bekostnad. Utan där var och en bidrar med just de gåvor hon eller han har fått.
Att vara del av ett vi är mer än enbart en mängd enskilda individer som gör samma sak. Gemenskapen blir på ett förunderligt sätt mer än summan av delarna. Det gemensamma blir varken mitt eller ditt utan just vårt. Och genom det skapas en öppenhet för ytterligare någon att stiga in.
Inget av detta faller sig kanske så naturligt för oss. Vi behöver öva – ja, kanske livet igenom. Dorotheus av Gaza ger oss en bild att hämta kraft ur. Han liknar oss vid ekrarna i ett hjul. Ju närmare centrum – Kristus – vi kommer, desto närmare kommer vi varandra. Måhända glider vi någon gång bakåt och fjärmar oss från gemenskapen. Då får vi ta ut kompassriktningen igen och återuppta vår vandring med förnyad iver. Ju fler ekrar, desto stadigare blir hjulet. Så låt oss inte rädas för att se vårt behov av varandra utan ta emot den kraft som gemenskapen ger.
”Detta är vad jag råder dig till: Låt medlidandet i dig väga så tungt på vågen att du i ditt hjärta känner samma medlidande som Gud har med världen.” Isak Syriern
Sedan år 2020 firas den tredje söndagen under året som Guds Ords söndag.
”Som kristna är vi ett enda folk på vandring genom historien, stärkta av Guds närvaro mitt ibland oss. Han talar till oss och ger oss näring” skriver påve Franciskus.
Det Andra Vatikankonciliet insisterar på att alla troende, i synnerhet ordensfolket, ska lära känna ”det som är långt mera värt, kunskapen om Jesus Kristus” (Fil.3:8) genom en ständig läsning av den heliga Skrift.
Denna söndag lyssnade vi med särskild uppmärksamhet till den första läsningen hämtad ur Nehemjas boks åttonde kapitel. Där beskrivs hur prästen Esra bär fram bokrullen och läser, hur folket lyssnar uppmärksamt och blir så berörda att de börjar gråta.
Den skriftlärde Esra och leviterna säger då till folket: ”Denna dag är helgad åt vår Herre. Var inte bedrövande. Den glädje Herren ger är er styrka.”
De sändes sedan hem med orden:
”Var stilla, detta är en helig dag. Var inte bedrövade” (Neh 8:11)
I predikan idag fick vi höra: ”Guds lag är inte bara en samling av normer och föreskrifter, utan livgivande visdom.”
Denna livgivande visdom vill vi, som varje dag läser, hör och ber Guds Ord, öppna oss för och, som en del av Kyrkan delta i det ”ständigt pågående samarbetet mellan alla i kärlek, till Guds pris och ära och för alla människors bästa och frälsning” som p Andrzej sa i sin predikan.
Caritas Dei diffusa est in cordibus nostris…- Guds kärlek är utgjuten i våra hjärtan…
Den är fantasieggande, skildringen av de österländska stjärntydarna som ser en stor stjärna och ger sig av för att söka efter konungen. Associationerna går till gamla testamentets texter om drottningen av Saba och hennes imponerande följe lastat med dyrbarheter. Och vidare till psaltarpsalmerna som talar om konungen som tar emot all världens rikedomar och hyllas av hela världen. Bildspråket flödar över för att verkligen ge en bild av härligheten – doftande träslag, dyrbara smycken, praktfulla klädnader, gyllene kärl och gnistrande ädelstenar. Kameler i mängd formar en procession som aldrig tycks ta slut.
De många exotiska bilderna är suggestiva men riskerar samtidigt leda till att vi känner oss lite främmade för berättelsen. Har den något med dig och mig att göra?
Berättelsen säger inget om hur länge stjärntydarna sökt, hur många irrvägar de råkat ut för, eller om färden varit kantad av faror och besvikelser. Helt problemfri hade den sannolikt inte varit. Än mindre får vi veta hur, och på vilket sätt stjärntydarna sökt och längtat innan de såg stjärnan gå upp. Att människan är skapad av Gud och längtar efter honom vittnar historien om – likaså att det inte är en alldeles enkel sak att ge sin längtan en riktning. Stjärntydarna hade uppfattat att det fanns något – nej, någon! – som det var värt att offra bekvämligheten och de egna föreställningarna för, och de upphörde inte att söka förrän deras aning fått ett ansikte. Så kanske är just stjärntydarna de av alla i julens rika persongalleri som vi har mest gemensamt med!
Vi har var och en, mer eller mindre uttalat, uppfattat att det finns ett ljus som lyser klarare än allt annat och som vi vill följa. För oss gäller det däremot knappast att bryta upp från hemmet, lasta kamelerna med dyrbarheter och hasta ut på vägarna. Utan att lära oss känna igen ljuset när det bryter in i vår vardag och följa dess maning. Gåvorna vi har att ge är förmodligen inte guld, rökelse och myrra – men däremot vår tid, omsorg, engagemang… ja, alla de gåvor och talanger vi har att förvalta. Inget av detta har vi fått enbart för vår egen skull, utan för att ge vidare som gåva till Honom som säger ”vad ni har gjort för en av dessa mina minsta har ni gjort för mig”.
Vi bjuds in att delta i processionen – vilka vi än är och var vi än befinner oss – och likt stjärntydarna vara uthålliga i vårt sökande. Tillsammans går vi, tillsammans hjälper vi varandra när vägen går genom svårforcerad terräng och tillsammans fylls vi av glädje när vårt sökande får ett ansikte. Här kanske enbart i brottstycken, men en gång i glans och klarhet.
Den fjärde adventssöndagen, och Evangeliet berättar: Maria gav sig iväg, hon skyndade till Elisabet.
Det är bråttom nu! Hon måste få berätta.
Men den hon bar inom sig talar med sin närvaro mer än tusen ord kan säga. Kristus, Gud Son, av evighet, är där. Johannes, ännu dold under sin mor Elisabets hjärta, uppfattar genast att det är han som profeten Mika talat om:
Han som skall träda fram som herde med Herrens kraft. En herde som ska valla sin hjord, ta upp lammen i sin famn och bära dem i sina armar.
En herde som ska vakta och vårda sin hjord, som ska vara med dem i dödsskuggans dal, föra dem till livets vattenkällor, och låta dem vila på gröna ängar.
Denne Kristus säger när han inträder i världen: ”Se här är jag, Gud, för att göra din vilja…”
Som Maria sagt innan hon skyndade till Elisabet: ”Må det ske med mig som du har sagt” –
Så blir hon havande med Ordet. Ordet som ger liv. Som ger oss liv. Det är inte jag som finner – jag blir funnen.
Gud själv har sökt mig. Egentligen måste jag inte göra så mycket, Han är redan där.
Gud söker, Han väntar.
Gud kommer till mig i mitt stall. Låt oss vänta där, med Maria.
Att vänta på bussen. Få saker kan vara så långtråkiga. Man tittar på klockan – visarna verkar knappt röra sig. Stampar lite med fötterna för att hålla värmen. Tittar på klockan igen, kollar tidtabellen för att se om man misstagit sig om tiden. Tittar på något i mobilen för att få tiden att gå, spanar efter bussen, tittar på klockan… NÄR kommer bussen? Otåligheten kryper i kroppen. Trots att det är en minut kvar till utlovad avgångstid! Vänta på bussen – känslan av att livet rinner ifrån en.
Väntan, så annorlunda mot förväntan.
Minns ni hur det kändes när man var barn och hade svårt att somna kvällen innan julafton, födelsedagen eller någon annan spännande dag? Hur man låg och snurrade i sängen. Önskade både att man skulle somna så att man snart fick vakna till det som väntade, och att man inte skulle somna alls så att känslan av förväntan inte skulle försvinna. Inte var det i första hand tanken på eventuella presenter som gjorde att det pirrade i kroppen, utan förhoppningen om att det som skulle hända var viktigt – ja, avgörande – och att jag skulle få vara med.
Paulus säger idag ”Herren är nära”.
Inte gör han det som väntade vi på bussen: ”Ja, alltså, det har blivit några minuters försening. Men vänta bara tålmodigt, vi gör vad vi kan för att lösa problemet. Snart ska allt rulla på som vanligt igen.” Snarare rusar han fram med andan i halsen och ropar till oss att ha förväntan. Glädjefylld, ivrig förväntan på att det som skall komma är avgörande, livsviktigt och absolut inte kommer att innebära att ”allt rullar på som vanligt igen”.
Herren Kristus är nära och han vill förvandla oss till sin egen gestalt. Vi som ofta är likt öknen – eller en asfalterad hållplats – skall blomstra, ge liv och bära frukt. Förvisso inte genom vår egen kraft. Däremot kan det komma att krävas en insats av oss, inte minst att vi öppnar oss i förväntan snarare än att stå med armarna i kors och enbart vänta.
Folket som kom till Johannes Döparen förstod detta. De frågade honom ”vad ska vi göra?” De ville inte enbart vänta passivt utan hjälpa till och röja väg för den kommande. Lägg märke till att även om frågan är densamma får de olika svar beroende på sin livssituation. Så är det också för dig och mig – vi behöver ha mod att fråga ”vad ska jag göra” och öppenhet för att höra svaret. Säkert kommer svaret att vara personligt för oss var och en. Gud behandlar oss inte som en grupp anonyma bussresenärer utan vi blir sedda och respekterade på just den plats där vi står.
Har du någonsin gett dig i kast med företaget att renovera ett gammalt hus eller röja upp på en överbelamrad vind – att ur oreda, smuts och kaos försöka skapa ordning och förhoppningsvis till och med ett rum som andas frid och skönhet? I så fall är du väl förtrogen med att det är lättare sagt än gjort, att det bakom en sådan förvandling ligger mycket tid, möda och envis uthållighet.
Bara att få in tillräckligt med ljus i rummet för att se vad man gör, om det så gäller att lyckas hitta en hel glödlampa eller att tvätta bort lager av smuts från ingrodda fönster, kan var nog så svårt. Sedan kommer det stora arbetet att sortera all bråte, att avgöra var som skall slängas och vad som skall sparas – helst utan att på vägen förlora timmar genom att distraheras av gamla foton, tidningsklipp eller helt enkel bara nostalgiska minnen och dagdrömmar. Och har du tur slipper du att mitt i allt ge dig ut på jakt efter fler sopsäckar och mer städattiraljer än du ens hade kunnat föreställa dig att du skulle behöva.
Det är inte förvånande att det här någonstans – när arbetet ser oöverskådligt ut och kaoset ser ut att växa snarare än att minska, när energin och entusiasmen tryter – är frestande att ge upp, att intala sig att det inte är värt besväret och att resultatet ändå aldrig skulle svara mot de drömmar och förhoppningar som fick en att dra i gång hela projektet till att börja med.
Men att acceptera sakernas tillstånd och slå sig till ro med oreda och grusade förhoppningar är just det som Johannes Döparen uppmanar oss att inte göra. Han är den röst i öknen som, med Jesajas ord, vill få oss att riva ner bergen, att fylla igen raviner och dalar, att räta ut och jämna till alla vägar – kort sagt att röja undan alla de hinder som försvårar för Kristus att som segerrik konung träda in och upprätta sitt rike. Till att börja med i våra egna liv, men därefter också varandra emellan.
Och Johannes levde som han lärde. Som ende sonen till rättrogna och aktade föräldrar, med en minst sagt anmärkningsvärd start i livet, och född in i en prästsläkt, så hade han lätt kunnat göra sig en karriär i templet, blivit en del av det inflytelserika etablissemanget. Men han valde i stället öknens radikala tystnad och stillhet. Han vände ryggen mot allt det som kunde distrahera och förleda honom, och han genomled tålmodigt alla motgångar och allt motstånd. Hans blick var fast inriktad på Herren och på att troget leva ut den kallelse han fått ta emot.
Också vi bör göra som Johannes och bana väg för Herren i våra liv. Men tar vi oss den tid som krävs för att röja upp i vårt inre, att göra oss av med all den bråte som belamrar den väg på vilken Kristus försöker nå fram till vårt hjärta?
Vill vi verkligen bereda ett vackert och inbjudande rum för Jesusbarnet att leka i, eller nöjer vi oss med att sopa smutsen under mattan?
Ibland, en vanlig torsdag i mörk december, kan en sådan vardag plötsligt lysas upp av en oväntad gåva. Vår vän Ulla Käll, gitarrist, retreatledare och mycket mer, stannade till på vägen mellan två uppdrag. I samband med middagsbönen spelade hon oss in i stillhet och bön på ett säreget sätt. Som en medsyster uttryckte det: ”Det händer något inombords när du spelar. Ditt gitarrspel är som en tröstande hand på axeln, som säger mig att det är inte så farligt. Allt kommer att bli bra”.
Lyssna gärna, här har vi med Ullas tillåtelse, lagt ut Vuelvo Al Sur av A Piazolla från hennes CD ”On A Journey”.
Denna första adventssöndag är porten in i ett nytt kyrkoår. Ett nytt år som ger oss möjlighet att fortsätta vår upptäcktsfärd i tron, fördjupa vår relation till den Treenige Guden och lyssna till hans Ord. Tre antifoner från dagens högmässa kan vi bära med oss in i veckan.
Vi inleder mässan med några verser ur Psaltaren 25: Till dig, Herre, upplyfter jag min själ, min Gud, på dig förtröstar jag. [—] Ingen kommer på skam som hoppas på dig. Att hoppas är djupt mänskligt. Tron ger oss hoppet om att något bättre kommer, att det finns något mer än det synliga, mer än det som är här och nu. Vi hoppas för att vi längtar efter godheten, sanningen, fullheten. Gud själv har planterat detta hopp i vårt hjärtas innersta.
Visa oss, Herre, din barmhärtighet och ge oss din frälsning (Ps 85:8) sjunger vi före Evangeliet. Vi hoppas på hans goda gåvor; sätter vårt hopp till att han verkligen ger oss det vi behöver, och längtar efter att gåvorna ska bli synliga för oss. Gåvan av barmhärtighet som Gud i varje ögonblick är beredd att ge oss får vi ta emot och ge vidare till andra.
Även kommunion-antifonen är hämtad ur Psalm 85: Herren skall ge sin gåva och vårt land skall ge sin gröda. Här finns ett löfte: Herren skall ge… Och vilken är gåvan? Den största gåvan är han själv: Guds Son, som stiger ner på jorden. Som Marias Son är han det nya skottet som skjuter upp ur vår mänskliga ”jordmån”. Det människoblivna Guds Ord vill stiga in i våra liv. Han visar oss barmhärtighetens väg och ger oss sin frälsning. Det är gåvan vi får öppna oss för under denna adventstid.
Jesus har gjort ett mirakel och genom brödundret mättat 5 000 personer. Det ställs direkt krav på honom att bli Israels kung (Joh 6:15). En förväntan hade sedan tidigare byggts upp om en messias av socialpolitisk karaktär som skulle befria Israels folk från det romerska imperiets förtryckande styre. Nu står Jesus inför Pilatus och erkänner att han visserligen är en kung, fast inte en vanlig sådan. Kungar och drottningar i vår tid förekommer i veckotidningar men har annars begränsad makt. Men de hade desto mer inflytande på Jesu tid.
Jesus är konung i en värld av ett annat slag. ”Mitt rike hör inte till denna världen”, säger Jesus. Men hur är han då som regent? Han vittnar om sanningen och de som hör till sanningen lyssnar till hans röst (Joh 18:37). Nyckeln till att förstå vad det handlar om är just rösten. Han bär på sanningsuppdraget från Gud Fader, men är också kung därför att några lyssnar till honom. En antydan om detta fick vi redan i avsnittet om den gode herden. Fåren känner igen herden på rösten, han tilltalar dessutom varje får med deras namn (Joh 10:3–4).
Bebådelsen, detalj från glasfönster i Sankta Marias kyrka
Ser ni? Det handlar om att finna sin kallelse. 1500-talshelgonet Ignatius av Loyola har i sina Andliga övningar utformat en betraktelse om konungens kallelse. Den bedjande personen ska jämföra en jordisk konung med den evige konungen, Kristus. Den jordiske konungen erbjuder ära och prestige för dem som ansluter sig. Han riktar sitt budskap till alla på en gång i ett slags massmarknadsföring. Den evige konungen däremot erbjuder sina följeslagare en enkel livsstil och kallar var och en personligen. Jesus tilltalar den enskilde i dialog. Det är dig han vill ha, inte människor i allmänhet. Hur bör jag svara Jesus när han kallar?
Många människor menar att det är svårt att urskilja Kristi röst. Antingen hör man ingenting alls eller så har man svårt att hålla isär den egna viljan och Guds vilja. Helgonen vittnar om att det faktiskt är möjligt att göra en erfarenhet av Gud och att identifiera Guds röst. I sin bok Den inre borgen anger Teresa av Ávila några kriterier för att skilja på de olika rösterna. Tecken på om budskapet kommer från Gud och inte från vare sig djävulen eller egen inbillning är (sjätte boningen, kap. 3:5–7):
Sankt Benedikt av Nurcia
Det första och sannaste tecknet är den makt och auktoritet de [rösterna] bär inom sig, i ord och verkan. […] Det andra tecknet är att ett stort lugn härskar i själen, en fridfull och seren inre samling som gör henne redo att prisa Gud. […] Det tredje tecknet är att dessa ord inte utplånas ur minnet på mycket lång tid – några aldrig – medan sådana som vi hör här nere snabbt gör det.
Teresa drar sedan slutsatsen att: ”Kommer dessa röster från inbillningen får man inga sådana tecken, varken visshet, frid eller inre glädje.” Svårigheten att identifiera Kristi kallelse blir nästan omöjligt om man är rädd för bönesvaret och bjuder på motstånd. Låt oss be om nåden att öppna oss för Kristi kallelse och att som Jesuitordens grundare Ignatius av Loyola uppmanar oss till: att inte vara döva för hans kallelse utan snarare vara redo att raskt utföra hans allraheligaste vilja (AÖ nr 91).
Vi närmar oss kyrkoårets slut och texterna i mässan manar till allvar. Jesu ord i Evangeliet om att himmel och jord skall förgå kan tyckas skrämmande. Och orden om att vi skall få se Människosonen komma med stor makt och härlighet – är de löfte eller hot?
På sätt och vis lever vi alltid i den sista tiden. Vi vet inte när vårt livs dagar är slut och på vilket sätt detta kommer att ske. Och det är gott så. Vem hade kunnat växa, glädjas och leva fullt ut med ena ögat på ett timglas där sanden synbarligen rinner ut? Det vi vet är att vårt liv här på jorden är ändligt och just därför oändligt värdefullt och förtjänar att vi tar det på största allvar. Utan att för den skull alltid vara allvarliga. Skratt, glädje och förmågan att njuta är en del av vår tillvaro som människor och lika viktig som arbete, allvar och förmågan att avstå.
Soluppgång över Tåkern
Men om vi trots allt räds vid tanken på att en gång stå ansikte mot ansikte med Kristus själv? Inte är det så konstigt, vi vet ju alla att det finns en hel del inom oss som stretar åt annat håll än det goda. Vår vilja är inte alltid så helhjärtad som vi hoppas, alltför ofta tänker och handlar efter annan måttstock än det goda. Att vi bävar kan vara ett tecken på insikt om vårt behov av förlåtelse. Hebreerbrevet talar om att Jesu ”fiender skall läggas som en pall under hans fötter”. Fienderna är inte andra människor utan det i oss som går emot Guds kärleksfulla vilja och vi får komma och lägga ned det vid Jesu fötter. Bekänna det onda vi sagt, gjort och tänkt – och släppa taget om det! Så kan vi med tomma, men öppna, händer ta emot Guds förlåtelse och börja på nytt.
Jag tror att vi får läsa Jesu ord om att vi ska få se honom komma i makt och härlighet som ett löfte. I Johannesevangeliet ber han till Fadern med barnslig förtröstan att vi skall få vara där han är så att vi skall få se hans härlighet. Inte som en maktdemonstration, utan för att han vill dela den med oss. Vi tänker oss så lätt härlighet i termer av makt, styrka, prakt och glans. Och behöver påminna oss om att Jesus med sitt liv ställt allt detta på huvudet: Han som lät sig födas i ett stall, förvandlade enkelhetens vatten till vin, torkade lärjungarnas fötter och sade saliga de barmhärtiga – Han är densamme som den som skall komma i härlighet.
”Hans kärlek till mig har bragt hans storhet på knä. Han har blivit som jag för att jag skall ta emot honom, han har blivit som jag för att jag skall ikläda mig honom. Jag blev inte rädd när jag såg honom, ty för mig är han barmhärtighet. Han har tagit min natur för att jag skall förstå honom och mitt ansikte för att jag inte skall vända mig från honom.”
En betraktelse av Samuel Carlsson, Mariadöttrarnas trädgårdsmästare på Heliga Hjärtas kloster.
I söndagens läsningar från Gamla testamentet och Evangeliet figurerar det två kvinnor, två änkor som med ett antal hundra års mellanrum kommer i kontakt med två olika gudsmän: profeten Elia respektive Herren Jesus Kristus. På olika sätt inspirerade av Gud utför båda kvinnorna en offerhandling. Änkan i Sarefat, dit profeten Elia under Guds ledning hade sökt sig, förser honom med mat under den rådande hungersnöden. Änkan i Jerusalem lämnar pengar i gåvolådan i templet, där Jesus lägger märke till henne bland andra besökare.
Profeten Elia hade på Guds uppdrag förklarat att det skulle råda torka i Israel, där kungen Achav hade kommit att tillbe guden Baal, en gudom som man menade styrde över regnet och därmed gav eller inte gav skörd. Genom torkan, och om den skulle upphöra, skulle det komma att visa sig vilken Gud som hade verklig makt över himmel och jord.
Elia vandrade omkring, förmodligen egendomslös, och fick genom Guds nåd hjälp att klara sig. Genom Guds ledning kom han till Sarefat och stötte på kvinnan, som förklarade vilken utsatt situation även hon och hennes son befann sig i, när Elia bad om att få bröd. I det läget skedde undret: mjöl och olja tog inte slut i kvinnans förråd, efter att hon i tro på de profetiska orden gav Elia bröd, och kunde därför förse både honom, sig själv och sin son med mat.
I Evangeliet är Jesus den kringvandrande profeten, Människosonen som inte har någon plats där han kan vila sitt huvud. Han som är Guds son, är också son till en änka, Guds moder Maria, efter att fosterfadern Josef har gått ur tiden. I den fortsatta berättelsen om Elia och den lilla familjen i Sarefat finns det en profetisk händelse som syftar fram mot Jesus: Änkans son drabbas av sjukdom och dör efter en tid. Men genom ett än större mirakel än brödsundret uppväcker Elia pojken från de döda. På liknande sätt uppväcker Gud sin Son, på tredje dagen efter hans lidande och död.
Episteltexten för denna söndag, från Hebreerbrevet, talar om hur Jesus Kristus genom denna sin offerdöd utplånar deras synder som hoppas på honom, och räddar dem till evigt liv. Hans oändligt rika gåva, Guds nåd till människor, blir den källa som kan bryta fram i allt givande bland människor.
De båda kvinnorna är nyckelpersoner i berättelserna i Första Kungaboken och Markusevangeliet, trots att de tillhör den anonyma skaran av personer i Bibeln som inte är nämnda vid namn. Änkor var både på Elias och Jesu tid i allmänhet ansedda för att vara obetydliga personer i samhället. Enligt lagen var änkor jämte faderlösa barn under särskilt beskydd (2 Mos 22:22). Risken för ett liv i utsatthet var stor där makt och ägande enligt gängse ordning mestadels var i andras händer.
Jesus framhäver inför lärjungarna änkan i templet och hennes ringa gåva framför dem som var välsituerade. Förmodligen var de stora donationerna också av godo för templet, men de välbärgade givarna kunde ändå lita på sina kvarvarande materiella och sociala resurser. Änkan som gav i utsatthet var däremot tvungen att lita på Guds försyn, hur den än skulle komma att visa sig.
Både änkan i Sarefat och änkan i Jerusalem, skilda i tid och rum, har det gemensamt att de är fattiga, men också att de räknar med Guds barmhärtighet. Gud utväljer de ringa; genom hans nåd, genom människors öppenhet och generositet, kan under ske.
Idag talar vi så mycket om nätverk. Man skulle kunna tro att det är en uppfinning som vår moderna internetvärld har åstadkommit. Men det är inte riktigt sant. Det har länge funnits ett internationellt nätverk som inte bara förbinder människor från olika länder, kulturer och kontinenter, utan även sträcker sig över flera århundraden. Vi känner alla till detta nätverk: det är kyrkans helgon. Inte endast dem som Kyrkan formellt har helgonförklarat och upphöjt till altarets ära, och som vi minns i vardagsmässor under hela året. Detta himmelska nätverk av heliga omfattar också alla dem som inte nämns vid namn, men som är samlade hos Gud i hans eviga härlighet. Det är den skara från alla nationer och stammar, folk och tungomål som ingen kan räkna – utom Gud själv (jfr Upp 7:9).
Dagens högtid är en påminnelse om detta nätverk som sträcker sig över himmel och jord, som förenar alla helgon i en enda lovsång. Dessa vidgar våra hjärtan och sinnen, eftersom de förenar människor från olika nationer och alla århundraden. De får oss att förundras över vad människor har åstadkommit i sina liv genom att svara på Guds kallelse.
Vad är det egentligen som förenar de heliga, vad har de gemensamt? De var och är människor som var öppna för Guds impulser och ord. De var människor som sökte Guds vilja med sina liv, människor som sökte Gud, ofta under lång tid, i ljus och mörker. Och helgon var människor som i slutet av sitt liv, i dödsögonblicket, fann Gud, han som fullbordade deras jordiska liv i sin evighet.
När vi ser på helgonen, ser vi vad vi kan och bör vara, och till slut kan bli: Människor med uppmärksamheten riktad mot Gud, som är öppna för hans impulser, för hans ord. Människor som frågar efter Guds vilja med sina liv, människor som söker Gud tills de har funnit honom: Den Gud som i döden kommer att fullborda våra liv i sin evighet.
Så är de heliga förebilder för oss, förebilder som visar oss att vi kommer att nå målet för vårt jordiska liv: att vara med Gud för alltid: fullbordade och odelade, helade och heliga, utan skuld och synd, utan sjukdom och svaghet, utan sorg och rädsla, fullständigt lyckliga.
Låt oss fråga oss själva:
Är det verkligen sant att Gud är målet för mitt liv?
Riktar jag mig mot och strävar efter detta?
Det är vad Alla Helgons dag handlar om:
Att vi riktar oss mot målet för våra liv, mot Gud.
(Denna text är en översättning och sammanfattning av Pastor Karl- Heinz Peters predikan här i dag)
När Jesus får frågan om vilket av buden som är det viktigaste, så svarar han med det Dubbla Kärleksbudet – att älska Gud utan förbehåll och med allt vad vi är och har, och att älska vår nästa som oss själva. Med andra ord, inte med en kärlek som fluktuerar med känslor och humör, som kommer och går beroende på om den blir besvarad eller inte. Utan med en kärlek som återspeglar den kärlek med vilken Gud först har älskat oss – en kärlek som vill den andres goda, utan att förvänta sig något i gengäld.
Men om vi är helt ärliga med oss själva, hur ofta ser vår kärlek egentligen ut så? Gör den över huvud taget någonsin det?
Den sortens förbehållslösa kärlek kräver att vi släpper taget, att vi ger upp vår vilja att kontrollera och att tänka i termer av vinst och förlust. Vår kärlek är menad att vara en gåva, fritt given utan baktankar – gratis, i ordets djupaste betydelse.
Är det kanske därför som Jesu frivilliga bärande av korset tar andan ur oss, när vi tar oss tid att verkligen leva oss in i det som skedde – inte bara långfredagens golgatavandring, utan även hans tålmodiga acceptans av alla de motgångar som kantade hans förkunnelse. Trots att han blev baktalad, förrådd, missförstådd, motarbetad och övergiven så slutade han aldrig att ge ut sig själv helt och hållet, för att förkunna Guds rikes kommande. Han vacklade aldrig i sin kärlek.
Kristus visade med hela sitt liv på det som påven Johannes Paulus II kallade för ”Gåvans Lag” – att hela vår varelse (med dess mångfald av uttryck) växer till i samma utsträckning som den blir utgiven. Jesus gav allt – och fick allt tillbaka. Han glömde bort sig själv och fokuserade inte på sina egna önskningar och behov. Inte därför att han såg sig själv som mindre värd, som om han delade den känsla av skam och ovärdighet som plågar så många av oss, utan därför att han bars av sin fullkomliga tillit till Faders gränslösa barmhärtighet och godhet.
Jesus älskade med den kärlek som han själv blivit given. Allt det han tog emot gav han vidare utan förbehåll, i vissheten om att den källa han öste ur aldrig skulle sina. Och vi får allesammans ösa ur samma bottenlösa källa – Faderns eviga kärlek.
Hur förunderliga är inte dina gärningar, Herre… så sjunger vi i Psalm 66:3.
Det är en så stor gåva att erfara hur varje årstid speglar Guds skapelse på olika vis.
En tidig morgon, innan solen gått upp, möttes några systrar på klostrets parkeringsplats, ännu insvepta i nattens tystnad. Vi hade beslutat oss att åka ner till fågelsjön Tåkern för att uppleva ”det stora lyftet”, när flyttfåglarna i soluppgången lämnar sitt nattkvarter i vassen och flyger mot söder.
Morgonrodnaden fyllde oss med glädje och förundran, ljuset kom sakta medan vi gick på stigen ner mot fågeltornet. Väl där väntade vi på soluppgången i tystnad, det susade stilla i vassen. Plötsligt börjar några osynliga små sångfåglar sjunga inne i buskagen och sakta sprider sig ljuset. Ett svanpar simmar majestätiskt i gryningen.
Fler och fler fåglar lyfter, bilda formationer på den nu ljusa himlen. Man har räknat upp till 29 000gäss och 8 400 tranor vid Tåkern i år.
Men inte bara fåglarna fångar vårt intresse: på väg tillbaka beundrar vi sniglar av olika slag.
Alla Guds skapade verk lovsjunger honom på sitt eget vis!
I denna söndags evangelium talar Jesus om sig själv som Livets bröd, det bröd som ger oss evigt liv.
Den tyske prästen och författaren Andreas Knapp beskriver i sin bok ”Von Segen der Zerbrechlichkeit” hur brödsbrytelsen i mässan kan påminna oss om hur vi förenas med Gud. Brödet bryts i två delar, två fragment, som passar perfekt samman. Mitt liv liknar brödet som är brutet. I mig finns det som är trasig och sårat. När jag håller fram min brustenhet till Jesus kan hans brutna kropp fogas till mitt liv, ja, fullständigt förenas med det.
Ett helt bröd är tillslutet, stängt. Det brutna brödet däremot, som inte längre är runt, kan kompletteras. Så får jag låta mig fyllas ut av Kristus och genom honom bli helad.
tillsammans med vår trogna församling, fira högmässan den 17 söndagen under året med vår Biskop Anders. Han påminde oss om att även om vi människor är skapade till GUDS avbild, menade att leva tillsammans och respektera varandra, verkar vi ha svårt att lära oss att leva tillsammans i enhet. Vi behöver se på Jesus och hans barmhärtighet. Han ingjuter nåden i oss och vi manas att ”leva värdiga den kallelse vi fått” Ef 4:1, att kämpa och sträva efter att nåden ska förbli verksam i oss.
Händer på dopfunt
Att detta inte är en tung pålaga utan en glädjefylld gåva förmedlades av dagens organist, Andreas Müller från Marienfeldt i Tyskland, som tillsammans med sin familj besökte oss några dagar. Här kan ni lyssna till stycket: Preludium i C-dur av Johann Christian Heinrich Rinck (1770-1848)
Anselm av Canterbury föddes år 1033 i Aosta i nordvästra Italien. Han far Gondolfo ville att sonen skulle göra en politisk karriär, och motsatte sig hans planer på att bli munk. Efter att Anselm fått en gedigen klassisk bildning förverkligade han dock kallelsen och inträdde i benediktinklostret Bec i Normandie omkring år 1060, och blev så småningom klostrets abbot.
Valvbåge i Varnhems kloster
1093 utsågs han till ärkebiskop av Canterbury. I ett avsnitt ur hans bok Proslogion grips en nutida klosterläsare av hur hans liv som munk präglar honom.
Där kan man läsa att han ber:
”Gud, jag ber att få lära känna dig, att få älska dig och glädja mig över dig. Om jag inte uppnår detta fullständigt i detta livet, så låt mig dagligen växa till, till dess att fullheten kommer. Må kunskapen om dig växa till här och bli fulländad där. Må min kärlek till dig här tilltaga för att där fullkomnas. Må min glädje vara stor i hoppet här och där bli obegränsad i verkligheten.
Herre, genom din Son uppmanar du oss, eller snarare, råder du oss att be, och du lovar att vi skall få, så att vår glädje blir fullkomlig.”
Gång på gång möts vi av nyheter om hur människor drabbas av krig och våld, naturkatastrofer och olyckor, förtal, svek och manipulation… Listan kan göras lång.
I den gångna veckan följde vi i bön, med sorg och oro, alla dem som drabbats av häftiga översvämningar i Mellaneuropa. ”Vår planet är sjuk” skrev en medsyster i Liège. Man kan bara nicka instämmande.
Flera har säkert med oss berörts av den lojalitet med de utsatta som kommit i dagen. Många har säkert hör om mannen som ropade: ”Jag kan inte simma” när vattnet steg. Grannarna på andra sidan gatan ropade: ”Håll i dig, håll fast, hjälp är på väg!” Han klamrade sig fast i fönsterkarmen till dess han kunde undsättas., och sa sedan: ”Om de inte ropat hela tiden hade jag aldrig orkat hålla fast!”
Det är smärtsamt att inte kunna hjälpa. Det är plågsamt att se utsatthet och hjälplöshet.
Men vi kan alltid ropa, säga eller viska till varandra:
När restriktionerna började lätta beslöt vi att återuppta en tradition som måst vara vilande under pandemin: Midsommar firar grannklostren i Vadstenatrakten tillsammans! I år utökades skaran med en vän sedan många år: cisterciensmunken och numera biskopen av Trondheim, Erik Varden.
Några timmar av glatt samspråk och utbyte av tankar och erfarenheter i skön sommartemperatur och några försiktiga regnstänk gavs oss.
Dagen avslutades med att några under kvällen siktade och kastade pinnar i ädel kamp om att fälla kungen i kubbspelet.
Flera personer i min bekantskapskrets har drabbats av rätt svåra sjukdomar under det senaste året. I några fall corona, i andra fall sjukdomar av annat slag. De har alla det gemensamt att de har burit sina krämpor och nedsatta funktioner på ett beundransvärt sätt. För dessa förebilder lyfter jag på hatten, me quito el sombrero, som de säger i spansktalande länder. Fullt frisk och i god kondition för närvarande känner jag mig liten i jämförelse och osäker på om jag själv skulle kunna mobilisera samma förtröstansfulla inställning när den fysiska sårbarheten en dag slår till på allvar.
Det har till och med i vissa fall handlat om livshotande diagnoser där personerna i bekantskapskretsen ändå haft en lika hoppfull attityd som synagogföreståndaren Jairus vars dotter var döende eller som den vuxna kvinnan som hade lidit av blödningar i tolv år.
Evangelisten Markus har flätat ihop två berättelser i något som exegeterna kallar sandwich-modellen (Mark 5:21–43). Berättelsen börjar ”på andra sidan sjön”. Där kommer Jairus fram till Jesus och talar om sin dotter, varpå de båda beger sig till dennes hus. Däremellan, på vägen dit, kommer en vuxen kvinna i kontakt med Jesus.
Lägg märke till kroppsspråket i berättelsen. Synagogföreståndaren Jairus kastar sig för Jesu fötter, vilket torde betyda att han inte bara faller på knä utan också vördnadsfullt rör med händerna vid Jesu fötter och låter pannan nå marken. I denna kroppsställning vädjar han enträget om hjälp. Den vuxna kvinnan med blödningar i sin tur kan i folkhopens trängsel passa på att röra vid Jesu mantel, övertygad om att redan den fysiska kontakten skulle ha en helande funktion. Väl botad kommer hon fram till Jesus, som undrat vem det var som hade rört vid honom, och denna gång faller hon ner för honom. Hon blir uppmanad att ”gå i frid”. När Jesus så småningom möter Jairus dotter tar han hennes hand och säger: ”’Talita koum!’ (det betyder: Lilla flicka, jag säger dig, stig upp!)” Det gör hon också, hon reser sig genast.
Thalita på arameiska betyder “lilla lamm” och används kärvänligt särskilt om små barn, vilket signalerar att Jesus här visar ömhet. I bibelverserna Mark 5:41–42 förekommer inte mindre än tre olika ord för ”att stiga upp”. Arameiskans imperativ koum betyder ”stig upp”, det grekiska verbet egeirein med samma innebörd men som också kan översättas ordagrant med ”vakna upp ur sömnen” samt slutligen grekiskans aneste som betyder ”resa sig” eller ”uppstå”. Evangelisten Markus antyder kort och gott att flickan – såsom senare Jesus kommer att göra – uppstår från de döda. Det finns också en tänkbar koppling till Jungfru Maria, Guds Moder, som enligt traditionen insomnade för att sedan upptas till himlen.
Man kan säga att sårbara kroppar faller ner för att sedan bli uppmanade av Jesus att stiga upp. Visst dialogen med Jesus kunde ha förts enbart med verbal kommunikation. Men det hör också till religiös praxis att uttrycka sig fysiskt, att aktivera de fem sinnena.
Försök att med inlevelse fantisera att du befann dig i folkhopen på vägen eller skaran människor i Jairus hus. Hur skulle du reagera på de under som Jesus utför?
Liturgin påminner oss idag om Guds makt och kraft som varit verksam alltifrån skapelsens gryning till idag. Med sitt blotta ord kallade han fram ljus och mörker och allt som finns till, en fascinerande och samtidigt förskräckande tanke. Det är lätt att förstå lärjungarna som förskräcks när vinden och vågorna lyder Jesu befallning och blir stilla. Vem är egentligen mannen de har med sig i båten, och vilken makt har han som till och med kan tvinga elementen till lydnad? Kanske undrade de om denne man skulle komma att befalla dem på samma sätt, om de var på väg att ge upp sin frihet när de följde honom. Måhända har vi ställt oss samma fråga.
Frågan får aktualitet när vi hör Paulus utbrista ”Kristi kärlek lämnar mig inget val” (2 Kor 5:14). Men, är vi inte kallade till frihet? Om Kristi kärlek inte lämnar mig något val – vad blir det då av min frihet? Vi blandar så lätt ihop frihet med oberoende, eller önskan att bli lämnade ifred, med andra ord frihet från det ena eller andra.
Att det inte enbart är ett modernt fenomen vittnar berättelsen om uttåget ur Egypten om: Innan själva uttåget tvivlar både Mose och folket på att Gud skulle föra dem ut i frihet. När det stora uttåget (undret!) genom Röda Havet skett dröjer det inte länge förrän folket börjar klaga och tvivla och önskar sig vara tillbaka i Egypten. Ja, de säger till och med öppet till Mose att de önskar att han lämnat dem ifred och låtit dem förbli i Egypten. I hela den långa berättelsen om folkets vandring i öknen är detta tvivel och önskan om att de hade fått bli lämnade ifred en återkommande refräng. Om folket lämnats åt sitt eget omdöme skulle de föredragit slaveriet framför den frihet Gud lovat dem. Säkert har vi alla erfarenheten av att göra felaktiga val – också när vi varit fria att välja. Det kan vara så att även vi valt ”slaveri” framför frihet, precis som Israeliterna gjorde under uttåget.
Med detta i minnet kan man undra hur folket egentligen reagerade när de gavs lagen med dess många ”du skall” och ”du skall inte”. Viljan till oberoende tycks vara djupt präglad i människan. Någonstans inom oss tycks vi tro att Gud tävlar med oss om utrymmet… som om livet vore en fotbollsmatch där Gud fintar med oss för att få sin vilja igenom. Och detta trots att vi gång på gång i Bibeln blir försäkrade om motsatsen. Vi är kallade till frihet! Men därmed inte sagt att vi självklart ser och förstår vari denna frihet består. Frihet är något vi behöver lära oss och ständigt öva oss i. Eller med teologen William T Cavanaughs ord: ”Guds lag är en lärare som lär oss hur vi skall bli fria. […] Frihet enligt torah innebär inte att vara utlämnad åt sig själv eller sina egna infall. Frihet är att söka det goda. Det är att forma sitt liv för att leva i harmoni med den omgivning man är en del av, den gemenskap av människor vars öden man delar och den Gud som är alltings upphov och källan till allt gott.” (Cavanaugh Som om allt förvandlats, s. 23, 24.)
Buden inte ges inte som en regelbok menad att stänga in och begränsa, utan som en väg till frihet. Då kan vi bättre förstå Paulus ord om att Kristi kärlek inte lämnar honom något val. Gud – Kristi kärlek – är det element vi lever och rör oss i, likt fiskarna i vattnet eller fåglarna i skyn. Vår livsuppgift är att öva oss leva så att vi till fullo kan ta vara på denna frihet, som är Guds nåd i dess många former. Då lever vi varken oberoende av Gud eller medmänniskorna utan knyts allt närmare till varandra. Vi förlorar inte vår frihet utan förverkligar den.
Lägger man samman gåvorna och var och en bidrar med det hon fått att förvalta blir helheten större än summan av delarna!
Idag har Garderobakuten ryckt ut: flera gångjärn måste skruvas fast så att dörrarna riktas upp och inte längre hänger på trekvart. Det gäller att ta med balansen, ögonmåttet och skruvförmågan, och en medsyster som håller i stegen!
Ibland när vi inte klarar av arbetet själva måste fackfolk anställas. Just nu byts murken träpanel ut för att sedan målas. Resultatet är upplyftande!
Det var inte bara en gång som lärjungarna undrade över hur och när det kommande rike som Jesus talade om skulle uppenbara sig. Och gemensamt för alla deras funderingar var att de förväntade sig ett världsligt rike, ett militärt och politiskt rike, men Jesus själv var tydlig med att hans rike inte var av denna världen.
Tanken på Faderns rike var utan tvekan viktigt för Jesus. Det var det första han valde att undervisa om när han steg ut i offentligheten. ”Guds rike är nära. Omvänd er och tro på evangeliet.” Hans liknelser för att beskriva det var många och skiftande, men ingen av dem kom ens i närheten av att ensam ge en fullödig beskrivning av detta rike som redan spirade mitt ibland dem.
Han målar upp bilden av ett rike som likt ett vetekorn växer i tystnad, stilla och nästan obemärkt, och som likt det lilla senapskornet inte låter sig begränsas av sitt ringa och obetydliga ursprung utan som spränger sina gränser och majestätiskt reser sig mot himlen. Och det är Gud som ger denna överflödande tillväxt, som förmedlar liv, men vi måste samverka med honom, med hans nåd. Som Paulus skriver så är det vi som måste så och vattna, och Jesus själv uppmanade sina lärjungar (och oss i deras efterföljd) att gå ut och predika evangeliet, att uppenbara och sprida hans rike vidare.
Men vad är då egentligen detta rike, vad är det vi uppmanas att med våra liv och våra ord förmedla till världen omkring oss? Kyrkofadern Origenes (ca 185-ca 254) skrev att Jesus är autobasileia, det vill säga att han är Guds rike personifierat. Med andra ord – om vi vill förstå något om Guds rike så måste vi vända vår blick mot Jesus.
Jesus är mötesplatsen mellan Gud och människan, mellan Skaparen och skapelsen, och i honom finner vi den perfekta överrensstämmelsen mellan två viljor. Jesu vilja står i perfekt samklang med Faderns vilja. Allt han gör, tänker och säger är en återspegling av Fadern. ”Jag och Fadern är ett” säger Jesus, men tillägger även ”att liksom du, Fader, är i mig och jag i dig, också de skall vara i oss.”
I söndagens kollektbön ber vi: ”Gud… du vårt hopp och vår styrka, skänk oss Andens kraft, så att vi följer dina bud och ärar dig.” Utan Andens hjälp förblir vi svaga och rådvilla, oförmögna att gå ut ur oss själva och tjäna vår nästa, men vi får dras in i det spänningsfält som är kärleken mellan Fadern och Sonen, in i det flöde som är Andens liv.
Låt oss se på Jesus och lära oss av hans hållning, av hans givmilda och ödmjuka hjärta. Låt oss öppna oss för Andens förvandlande och överflödande kraft och verkan i våra liv. Då kommer Guds rike att växa i oss, och mellan oss. Då sår och vattnar vi, så att Gud kan ge växten.
En betraktelse av Samuel Carlsson, Mariadöttrarnas trädgårdsmästare på Heliga Hjärtas kloster.
Medan de åt tog han ett bröd, läste tackbönen, bröt det och gav åt dem och sade: ”Ta och ät, det är min kropp.” Och han tog en bägare, tackade Gud och gav åt dem, och de drack alla ur den. Han sade: ”Detta är mitt blod, förbundsblodet som blir utgjutet för många. Sannerligen, aldrig mer skall jag dricka av det vinstocken ger förrän den dag då jag dricker det nya vinet i Guds rike.” Markusevangeliet 14:22-25
I evangeliet för denna söndag beskrivs hur Jesus instiftar nattvarden, som har kallats både den sista och den första måltiden: Den sista måltiden tillsammans med apostlarna innan Jesus lidande och död. Den första måltiden i kyrkans gemenskap med sin Herre Jesus – som hålls intill våra dagar, i ljuset av hans uppståndelse. I varje mässa, i eukaristin, förenas vi med honom. Han kommer till oss i brödet och vinet för att på nytt förena ande och kropp: Den helige Andes beröring av de framburna gåvorna på altaret, vitaliseringen av våra förgängliga kroppar som en försmak av det nya livet i Guds rike.
Högtiden Corpus et Sanguis Christi har anor tillbaka till 1200-talet, och förknippas särskilt med två fromma kvinnor: Juliana och Eva från Lüttich. Genom en vision förstod Juliana att eukaristin saknade en egen fest under kyrkoåret, och båda verkade de för tillkomsten av den. Eukaristins högtid firades visserligen redan på skärtorsdagen, men påskens vidare stora händelser med Jesus lidande, död och uppståndelse, gjorde att den fick begränsat utrymme. Så småningom blev Corpus Christi en fastlagd del av årets firningsdagar genom kyrkligt beslut, men det var också ett svar på en folklig fromhet som växte fram med vördnaden av Kristi närvaro i sakramentet i fokus – där sakramentet ofta bars i procession.
Ännu i våra dagar bärs sakramentet i procession på Kristi kropps och blods högtid, inte som katolsk medeltidsnostalgi, utan för att kyrkans Herre genom inkarnationens mirakel har blivit närvarande i alla tider i vår historia. Vi ber och tillber, i visshet att Gud kan både rymmas i ett litet stycke bröd och uppfylla hela världen. Särskilt i dessa dagar med fysisk distans, när många p.g.a. restriktioner kroppsligen blir skilda från sakramentet, kan en dubbel innebörd av ande och kropp framträda. Det kroppsliga, materiella, förblir helgat av Gud – med konsekrationen av brödet och vinet i mässan som epicentrum. Och Guds helige Ande har gått ut i hela världen – utan att effektivt hindras av kroppsliga, materiella avstånd.
Visserligen är överskriften för denna del av vår hemsida Klostervardag,
men självklart har varje vecka också en Klostersöndag.
I Regeln skriver den helige Benedikt: ”På Herrens dag skall alla vara fria för läsning utom de som är utsedda till bestämda tjänster”.
Så blir söndagen en stilla dag, när de flesta kan läsa såväl i bok som i naturens under. Kossorna, som just släpps ut på grönbete på vår äng påminner oss om att den andliga läsningen inte handlar om att plöja bok efter bok, utan att, som de, idissla Ordet.
Med Heliga Trefaldighets dag börjar växandet tid under det liturgiska året.
Systrarna brast ut i ett spontant skratt när Pater Arek inledde predikan denna dag med:
”Vi talar om att möta Gud med ett förkrossat hjärta, men idag skulle man kunna säga: Vi möter Honom med en förkrossad hjärna”.
Vi blev påminda om att den helige Augustinus insåg detta när han såg ett barn leka på stranden, gräva en grop i sanden och börja fylla den med vatten som han hämtade i en snäcka. När barnet sa att han ville ösa hela havet i sin grop sa Augustinus att det är omöjligt… och han fick till svar: ”Och du tror att du ska kunna förstå Treenighetens mysterium!”
Den ”förkrossade hjärnan” var förstås inte en uppmaning till att koppla ifrån förnuftet eller tankeförmågan, utan att lyssna till det outsägliga, till hur Herrens skapelseverk fortsätter i oss ständigt.
Gud vill att vi ska komma honom allt närmare och säger:
Jag vill att du blir till,
att du existerar,
att du skall vara med mig alltid, ja för evigt.
För att påminna oss om detta har vi fått söndagen.
Treenighetens mysterium firar vi idag. Att Gud är en och samtidigt Fader, Son och helig Ande – hur ska min tanke alls kunna förstå detta? Men mysteriet är något att förstå mer med hjärtat än med tanken; mysteriet är större än jag och därmed något jag får stiga in i – doppa mig i och simma i, om man så vill.
Varje dag, 365 dagar om året, ber vi systrar tidebönerna i vår klosterkyrka. De ord som hela tiden återkommer som en refräng och som vi tar i vår mun i genomsnitt 34 gånger (!) per dygn är
ÄRA VARE FADERN OCH SONEN OCH DEN HELIGE ANDE.
(Endast på långfredag och påskafton tystnar denna lovsång, som avslutar varje psalm.)
Genom lovprisningen får vi dag för dag be oss in i Treenighetens mysterium! Så ofta vill vi hitta rätt ord för det vi har på hjärtat och det kan vara frustrerande när språket inte räcker till för att sätta ord på den glädje eller sorg vi känner. Den helige Benedikt visar oss att det ibland är bra att tänka tvärtom. Hans anvisningar om bönens ”insida” är knappa, men ett av hans råd handlar om att själen får hjälp på traven av de ord vi uttalar. I sitt 19:e kapitel i Regeln skriver han att vi ska sjunga psalmerna så att vår själ är samstämd med vår röst. Rösten får gå före och förankra oss i tron. Vi får ta ord i vår mun som är ”för stora” för oss, så att mysteriet slår rot och växer i vårt hjärta.
Lovprisningen av Treenigheten är en bön som jag gärna kan låta klinga också utanför bönestunden i kyrkan, för att ge mitt liv och mina mångahanda vardagssysslor riktning. Så får jag börja det jag gör i Faderns och Sonens och den helige Andes namn. Och i förtröstan på att Gud vill fullborda verket sjunger jag om och om igen: Ära vare Fadern och Sonen och den helige Ande!
På Pingstdagen fulländas påsken. Löftet Herren Jesus gav uppfylls nu:
”Jag ska inte lämna er faderlösa, jag ska komma till er.
Jag skall be Fadern,
och han skall ge er en annan hjälpare,
som skall vara hos er för alltid:
Sanningen ande.”
Joh 14:16
Vi tror att hjälparen, den helige Ande har utgjutits över jordens krets, och ber den sista strofen av Sekvensen av hela hjärtat:
Gör oss visa av ditt råd,
gör oss goda av din nåd,
ge oss härlighetens lön
Den Treenige Guden är vår tros levande mysterium: i Gud är en dynamisk rörelse, där Fadern skänker Sonen, och Sonen skänker sig till Fadern i levande kärlek, den helige Ande som är strömmar av liv är den ömsesidiga kärlek som förbinder dem. Kanske kan man likna deras inbördes relation vid en dans, där allt är frid, följsamhet och harmoni… men varje bild blir alltför begränsad.
Vi böjer oss i tillbedjan och ber den heliga Jungfrun Maria, vår Moder, om att med henne kunna öppna vårt innersta för Andens verkan. Be om nåden att alltid lyssna som hon, som kallas Vishetens säte. Be om att kunna bli stilla som hon och uppfatta Andens minsta vink, så att vi får vara till glädje för Fader och Sonen i den helige Ande, liksom för var och en vi möter.
Himlens Drottning, Du som mottog härlighetens lön,
låt oss med Dig förstå och ta till vara Jesu ord när han säger till oss:
När vi har begrundat hur Herren samlar dem som gått vilse stiger vi in i den bön som vidgar våra hjärtan till att rymma mer än våra egna perspektiv:
Kom med enhet, kom med frid
gör vår tid till hoppets tid,
andas i vår längtans bön.
Vi vet inte vad vi borde be om skriver Paulus i brevet till romarna, i det åttonde kapitlet. Vi vet inte, men Anden hjälper oss i vår svaghet, påminner, inspirerar och leder. Han själv vädjar för oss med suckar utan ord.
Hur Anden gör det hör till Guds hemliga förbundenhet med varje enskild människa. Han drar oss till sig, andas i vår längtans bön. Ja, han andas i oss. Av de många skapar Han ett enda folk, en mänsklighet. Vårt hopp är att Herrens Ande skall komma med enhet och frid, som profeten Jesaja redan manat generationer före oss och nu manar oss som lever i hoppets tid:
”Lyft din blick och se dig omkring:
Alla samlas och kommer till dig”. Jes 60:4
Tillsammans är vi på väg till Guds heliga berg, den plats där han låter sig ses.
Vi ber, på nytt och på nytt:
”Sänd ditt ljus och din sanning, låt dem leda mig,
låt dem föra mig till ditt heliga berg och till dina boningar.” Ps 43
Helandet vi begrundade i gårdagens strof får nya ord och bilder i dagens textavsnitt:
Väck till liv det domnade,
värm ur död det stelnade,
samla dem som vilse går.
Nehemja 1:9 kan ge oss hopp om att Anden leder och samlar Guds barn:
”Om ni vänder om till mig, håller mina bud och handlar efter dem skall jag samla er igen, om ni så har fördrivits till världens ände. Jag skall föra er därifrån till den plats jag har utvalt, där mitt namn skall bo.”
Likt fåret som gick vilse, återfanns av Herden och bars tillbaka till sin hjord, får vi lita på honom som söker till dess han finner.
När människan går vilse kommer Kristus hennes sökande till mötes, och något väcks till liv, djupt inne i henne.
Livet vaknar, tilliten vaknar, människan börjar sakta återfinna sitt varande och känner igen den ursprungliga glädje som gavs henne en gång.
Vissheten om att få bli förd till den plats Herren utvalt för henne väcker det domnade till liv.
Pingstsekvensen, som vi i år begrundar strofvis under de nio dagarna mellan Kristi himmelsfärdsdag och Pingstdagen, skrevs troligen i början av 1200-talet. Sedan dess har troende sjungit och bett om den helige Andes utgjutande och närvaro med samma ord. Vi är indragna i en stor gemenskap över både tid och rum. I texten upptäcker vi också att vi är förenade i såväl kamp som bön och tillit. Erfarenheterna av brist och fullhet har inte förändrats nämnvärt…
Tvätta rent det fläckade,
vät med dagg det torkade,
läk vår oros djupa sår.
Genom Johannes evangelium hör vi Jesus ropa till oss: ”Om någon är törstig skall han komma till mig och dricka. Den som tror på mig, ur hans inre skall flyta strömmar av levande vatten, som skriften säger”.
”Detta”, förklarar Johannes, ”sa han om Anden, som de som trodde på honom skulle få”.
Därför ber vi Anden om hjälp idag, att se och lämna det som fläckade och att öppna för Hans livgivande dagg över det som blivit orörligt och torrt.
Gårdagens tysta allomfattande jubelskri hör samman med den insikt vi så väl känner:
Att vi, som anförtrotts en överväldigande stor skatt, är bräckliga lerkärl.
Utan dig är allting dött,
åldrat, kraftlöst, tomt och trött
under tidens tyranni
Det är Anden som gör levande. Stundtals får vi erfara motsatsen: hur vår tomhet och livlöshet ropar efter Guds liv i fullhet. Vår längtan gräver ut plats för det Herren håller i beredskap för oss. Likt en gudomlig trädgårdsmästare väntar till dess tjälen går ur jorden och börjar luckra, kratta och bereda för sådd, arbetar Herren med oss. Trädgårdsmästaren vet att gammalt, till synes onyttigt, kan förvandlas till näringsrik kompostjord för ny växt.
Salighetens Ande liknas i denna översättning vid ett rus, något som övergår allt vad vi tidigare erfarit. Psalmisten talar om det ”det vin som ger glädje åt människans hjärta”. Varifrån kommer denna glädje?
I himlen skall lovsången vara som bruset av stora vatten. Jublet över Kristi uppståndelse svämmar över och når oss som ännu vandrar i tåredalen:
Från himlen kommer en inbjudan till oss att öppna hjärtat och ta del i lovsången.
Denna nya sång övergår allt förstånd. Vi står som handfallna och fylls av den salighet som räcker bortom alla ord:
Idag begrundar vi två strofer i Veni sancte Spiritus:
Gjut ditt mod i rädda bröst,
bo i oss och var du vår tröst,
bli vår värme, bli vårt stöd,
Det mod den helige Ande ger oss växer när vi hör Jesus säga: Frukta inte! Hans ord, som fyller ut den plats som intagits av rädsla och fruktan, är ande och liv. Det mod han ingjuter är inte släkt med det mod som kan förvandlas till makt och vilja att styra över andras frihet. Det är ett mod som växer ur respekt och vilja att försvara allt liv, allt som utgår av Gud. De är:
svalka mitt i smärtans glöd.
vilan när vår nöd är lång,
frihet mitt i livets tvång,
”Hoppas på Herren” uppmanar oss psalmisten.
”Var starka, fatta mod och hoppas på Herren.
”Herren är Anden, och där Herrens Ande är, där är frihet”.
Guds Ande är fullheten av allt en människa kan längta efter. Hon söker och famlar i sin vilsenhet, kommer på avvägar och måste backa ut ur återvändsgränder. Men hon kan inte upphöra att söka, att längta, att fråga.
Anden fyller vår rädsla för att börja om och fortsätta framåt, även om hinder tornar upp sig på vägen.
Människans innersta längtan efter att få bli hel möter Guds oändliga vilja att ge henne del av den rikedom hon är skapad för: Liv i fullhet.
Guds Ande kommer till oss som en frisk renande vind. Han kommer inte med hot, skapar inte osäkerhet och rädsla, utan han känns igen genom den klarhet och renhet som skänker frid. Anden hjälper oss att vänta på det som Fadern har utlovat, och att lita på att löftet om Guds rikes ljuvlighet gäller oss, gäller mig.
Veckan före Kristi Himmelsfärdsdag hörde vi Jesus tala i Johannesevangeliet:
”Anden, som utgår av Fadern, han skall förhärliga mig”. Vi sjunger detta i kommunionversen, och litar på löftet att Han, den Uppståndne och Förhärligade, kommer till oss och förblir hos oss.
Under de nio dagar som sedan följer efter Kristi Himmelsfärdsdag ber vi särskilt till den helige Ande. I Apostlagärningarnas första kapitel sägs att det var just vad man gjorde efter den första påsken: lärjungarna höll ut i ständig bön tillsammans med Maria, Jesu moder och några andra kvinnor. ”I ständig bön”… Ja, i ständig och uthållig bön håller vi ut, en bön om att få del av den gåva Fadern utlovat. I 1917 års översättning står att de höll endräktigt i bön. De höll ut tillsammans, i enhet.
Låt oss tillsammans be om öppenhet för den helige Ande som påminner oss om allt Jesus sagt, gjort och gör. Han är oss nära alla dagar.
I år väljer vi att varje dag under Pingsnovenan stanna inför en strof i pingstsekvensen Veni, Sancte Spiritus, som sjungs före evangeliet på Pingstdagen.
Ni galileer, varför står ni och ser upp mot himlen? Så som ni har sett honom fara upp till himlen, så skall han komma åter. Halleluja.
Är det en förebråelse lärjungarna får av änglarna? Ja, det är inte omöjligt. Bara ett stycke tidigare i apostlagärningarna hade en av dem frågat Jesus om tiden nu var inne för honom att upprätta sitt världsliga rike. Trots att de sett Jesus lida och dö på korset och sedan fått vandra med honom i uppståndelsens ljus är de fortfarande inställda på att det är den världsliga makten det handlar om.
Så generande. Och samtidigt, så välbehövligt för oss. Vi som så ofta gör samma misstag som apostlarna: Vacklar mellan tanken att det nog trots allt handlar om att kliva uppåt, få känna maktens berusning, och önskan att tron skall vara en genväg som gör det möjligt att leva i ett andligt upphöjt tillstånd och inte behöva besväras av vardagens allehanda bestyr och förtretligheter. Då kommer änglarnas ord som en välbehövlig knuff ”varför står ni och ser upp mot himlen?”
Kristi himmelsfärd är inte en slutpunkt. Den är början på vår upphöjelse. Änglarnas ord vill påminna oss om detta – att vi fortfarande är i början och att det inte finns några genvägar. Därför skulle vi inte förvånas över att vägen fortfarande kan innebära prövningar, kamp och ibland till och med lidande. Men det är också som om änglarna vill påminna oss om Jesu egna ord: ”Jag är med er alla dagar till tidens slut”. Där vi är – där är också Jesus med oss. Som stöd och hjälp, och som den som drar oss ut ur vår egen bekvämlighet. När vi riktar blicken alltför mycket mot hur vi önskar att saker och ting skulle vara är risken som störst att vi går miste om att upptäcka Jesu närvaro. I oss själva, och i de människor vi möter.
Men, när svårigheterna tornar upp sig kan det trots allt vara mot himlen vi behöver rikta blicken för att inte tappa perspektivet. Tillsammans med Efraim Syriern kan vi rikta blicken mot den konkreta, synliga, himlen och låta den tala till oss som en liknelse. Hör vad Efraim säger:
Fåglarnas släkte fortplantas trefaldigt: från moderliv till ägg, från ägg till bo och läte. När fågeln är färdig, då flyger den, den brer ut sina vingar i korsets tecken.
När fågeln drar samman vingarna och så förnekar korsets utbredda symbol, då förnekar också luften och bär den inte om inte dess vingar bekänner korset.
(Efraim Syriern, Hymnerna om tron, hymn 18, översättning av Sten Hidal, Artos, 2014, s. 90.)
Fåglarna är likt symboler för den frihet, lätthet och enkelhet vi längtar och strävar efter. Här i världen behöver vi likt dem acceptera korset – vår vardagliga kamp och möda – men detta är inte slutpunkten, utan just början av det eviga liv Kristus möjliggjort för oss. Kristi himmelsfärd innebär inte att Kristus tas ifrån oss utan att Han går före och visar på den härlighet vi är kallade till.
”Där jag är, där skall också min tjänare få vara” är det löfte vi får hämta kraft och glädje ur.
I procession går vi runt klostret och över klostergården under sång och med bön om Guds välsignelse över sådden, men också över alla blommor som gläder oss med sin prakt.
Det finns nog ingen som har läst J.R.R. Tolkiens klassiska Sagan om Ringen-trilogi som inte har slagits av den djupa relationen mellan ringbäraren Frodo (som för övrigt är en av den katolskt inspirerade sagans tre Kristusgestalter) och hans tjänare Sam. Läsaren får följa dem och deras följeslagare på vandringen från det idylliska Fylket, genom Midgårds strapatsrika vidder, fram till det förbrända och ödelagda landet Mordor med dess brinnande Domedagsberg. Men det är en resa som inte bara utspelar sig i tid och rum, utan minst lika mycket i en växande vänskapsrelation mellan de två hobbitarna.
Processionen – Helgonen, med Jesusbarnet högst upp, är några av Jesu vänner.
I början av färden så följer trädgårdsmästaren Sam sin husbonde, motiverad av lojalitet och lydnad, utan att ha någon som helst insikt i vare sig resans mål eller dess motivering. Men under de månader som följer, och i takt med att de delar färdens umbärande med varandra, så växer Sams förståelse. Och hans relation med Frodo förändras. Han bevittnar hur den Ring (som för Tolkien symboliserade Synden) som Frodo har blivit ålagd att bära blir till en allt tyngre börda, men också den uthållighet och acceptans med vilken hans husbonde framhärdar i sitt uppdrag. Och Frodo, å sin sida, lär sig att allt mera lita och stödja sig på sin tjänare och vän, trots att han under vandringens gång också blir varse sin följeslagares svagheter och brister. När de sedan så småningom når fram till målet för sin vandring och står vid foten av Domedagsberget, när allt som återstår är det sista vägstycket fram till eldhavets mynning i vilket de måste kasta ner Ringen, så sinar Frodos krafter och Sam bär honom det sista stycket på sin rygg.
Den ovetande tjänaren hade blivit till en vän som var villig att bära inte bara sin nästas börda, utan även nästan själv. Och husbonden som i ensamhet hade kämpat med sin tunga börda lärde sig att förtrösta och lita på sin väns hjälp och stöd.
Mot slutet av sitt liv vände sig Jesus till sina lärjungar och sade: ”Jag kallar er inte längre tjänare… Jag kallar er vänner, därför att jag har låtit er veta allt vad jag har hört av min fader.” (Joh 15:15)
De främlingar som tre år tidigare slagit följe med sin Mästare, utan att egentligen förstå vem han var eller vart han var på väg, hade förvandlats till vänner som kände Jesus och som inom en snar framtid, efter Pingstens under, var beredda att ge sina liv för att dela med sig av vad de fått ta emot. De hade lärt känna inte bara det som Jesus predikade, men också honom själv. Och lärjungarna själva hade öppnar sig för sin vän och Mästare och låtit honom se alla deras goda och svåra sidor. De tre årens delade vardag, glädjeämnen, sorger och strapatser hade svetsat dem samman. Deras relationer präglades nu av vänskapens öppenhet, tillit och villighet att visa sig sårbar.
Kristus och Menas – Vänskapens ikon
Är jag beredd att på samma sätt som de öppna mig för Jesu vänskap? Vågar jag släppa in och dela hela mitt liv med honom – inte bara de stunder då jag klär upp mig för att möta honom i liturgins formella sammanhang, eller då jag i nöd och förtvivlan slänger mig för hans fötter och ber om förlåtelse och hjälp – utan i vardagens osminkade enkelhet? Är jag villig att ge mig ut tillsammans med honom på den förvandlande inre resa som gör att jag kan kalla mig han vän?
Vingårdar är idylliska platser, det skulle nog de flesta vara ense om.
Jesus använder en sådan naturskön miljö när han talar om sig själv som ”den sanna vinstocken” (Joh 15). I denna metafor är Gud Fader vinodlaren och Sonen, Jesus Kristus, vinstocken, medan lärjungarna är grenarna.
Det centrala budskapet är att det gäller att vara kvar, att stanna hos. Det grekiska verbet menein, att vara kvar, löper som en röd tråd genom Johannesevangeliet och Johannesbreven. ”Bli kvar i mig, så blir jag kvar i er”, säger Jesus (Joh 15:4). Det är bara om lärjungarna förblir nära Jesus, ja, bär den uppståndne i sina hjärtan, som de kan bära frukt. ”Liksom grenen inte kan bära frukt av sig själv om den inte sitter kvar på vinstocken, kan inte heller ni göra det om ni inte är kvar i mig. Jag är vinstocken, ni är grenarna.” (Joh 15:4–5)
Om man i bönestunder råkar tappa koncentrationen och drabbas av distraktioner kan just detta bibelställe vara till stor hjälp. Tankspriddheten kan man råda bot på genom att bara säga till sig själv, eller ännu hellre be Jungfru Maria om hjälp, att återvända till andakten. Att försöka vara kvar hos Jesus.
Under dessa coronatider, ofta långt borta från tabernaklet, har det för många blivit en utmaning att upprätthålla och odla denna relation. Med Guds hjälp kan det dock gå vägen.
Viljan att vara kvar i eller hos varandra ska givetvis helst vara ömsesidig, men perspektivet kan ändå komma från två olika håll. I Johannesevangeliet är det Jesus som uppmanar lärjungarna – och i förlängningen alla kristna – att de ska vara kvar i honom. I den skotska hymnen Abide with me, däremot, går riktningen åt andra hållet. Den som sjunger ber här Jesus att stanna.
Abide with me, fast falls the eventide [aftonstund] The darkness deepens Lord, with me abide When other helpers fail and comforts flee Help of the helpless, oh, abide with me
”Bliv kvar hos mig”, heter den svenska versionen av Abide with me (se Cecilia nr 405). Berättarjaget tyngs av mörker, känner sig sviken och bedragen, är tyngd av bördor och smärta. Den uppståndne Kristus är då räddningen.
Ej blott en blick, ett ord jag beder om.
Nej, som till Emmaus du fordom kom
och sorgsna bröders tunga börda bar,
kom, ej att gästa blott, bliv hos mig kvar.
Det är fullt naturligt att be så, att Jesus som är någon annan än vi ska dröja kvar hos oss. Men på ett grundläggande plan är vi redan förenade med Jesus Kristus. Det grekiska ordet bakom vinstocken, ampelos, syftar på hela växten, Jesus är så att säga inte bara stjälken, skaftet, utan hela växten. Grenarna är en del av hela vinrankan. Den mystika föreningen ser ut så att kristna ingår i Jesus Kristi verklighet, vilket är mer än att bara vara anknutna till honom.
“Jesus is not the stalk [stjälk, skaft] but the whole vine [vinranka, vinstock], and the branches remain part of the vine” (Raymond Brown, The Gospel according to John, XIII–XXI, s. 671).
Ett annat sätt att uttrycka detta är att vi är delaktiga i det som är gott och vackert. Den senantike teologen Dionysios Areopagita formulerade idén om delaktighet så här: ”Det enskilt sköna och skönheten i sig kan inte skiljas åt på grund av den orsak som har sammanfogat allt till ett” (De gudomliga namnen 4.7). Enskilda vackra skapade ting ingår i helheten, skönheten som sådan.
Det inträffar ibland att vi upplever oss vara skilda från Jesus Kristus.
Låt oss tro att det är sant att vi är del av Kristi liv och hoppas att hela vinträdet kan ge frukt.
Denna predikan höll pater Bengt OSB här i klostret på påsknatten år 2015. Sedan dess har vi varje år, vid skilda tillfällen, sagt till varandra: ”Vem ska rulla undan stenen?” Nu ger vi er del av detta tänkvärda och trösterika budskap.
Vem skall rulla undan stenen? Det var så dags att tänka på det, då när Maria och Maria och Salome kom med sina kryddor ut till graven i gryningen. Balsameringen borde de förstås klara av så fort som möjligt. Det var väl heller inte bra att väcka så mycket uppseende. Att få tag i någon av lärjungarna i all hast kunde inte vara så lätt, och trädgårdsvakten var nog inte särskilt hågad, det kunde ju ha sina risker för honom. Och stenen var mycket stor, den rådde de inte ens på om de tog i alla tre. De hade så när vänt tillbaka i sin sorg och hjälplöshet med oförrättat ärende. Men då fick de se att stenen redan var bortrullad. Så var det problemet ur världen.
Vem skall rulla undan stenen? Den frågan har vi nog också ställt oss då och då. Det finns situationer som verkar alldeles hopplösa. Det är som en stor sten vore i vägen, och vi kommer inte vidare. Vi kan t.o.m. tycka att det är ett helt berg av bekymmer framför oss, eller att det rentav känns som i en mörk grotta med ett jättelikt klippblock som spärrar utgången och inte släpper in den ringaste strimma ljus. Ofta har det faktiskt visat sig att vi oroade oss i onödan. I vår fantasi hade vi föreställt oss stenen mycket större. Och så med ens var den som bortblåst. Det är naturligtvis inte alltid så. Sten är i allmänhet det mest verkliga och stabila man kan tänka sig. Stenen framför Jesu grav var ingen låtsas-sten, och de stenar vi råkar ut för rullar sällan bara snällt undan av sig själva.
Men det faktum att stenen framför Jesu grav var bortrullad ger oss hopp. Också mycket stora stenar kan man rulla bort. Det går att förflytta berg. Utan hjälp av sprängmedel och teknikens alla underverk. För allt detta hade inte rått på stenen framför Jesu grav. Jesus var död och begraven. Guds egen Son. Ordet som var av evighet. Mänsklighetens enda hopp. Det var dött, fastspikat på korset och sedan nedtaget, garanterat livlöst, lagt i en klippgrav som bommades igen och förseglades.
Vem skall rulla undan stenen? Lärjungarna kom inte ens på den tanken. Vad skulle det tjäna till? Allt var ju slut. Vi hade hoppats att han var den som skulle befria Israel. Men han blev nesligt förrådd och sedan dömd, avrättad och lagd i graven. Och nu? Vi får nog gå tillbaka till Galiléen. Se om vi kan glömma de här åren. Det Jesus själv sagt om sin kommande uppståndelse låg mycket väl bortträngt i deras undermedvetna.
Men nu var verkligen den stora stenen bortrullad, och kvinnorna gick in i graven och såg mannen i den långa, vita dräkten. De blev förskräckta. Inte att undra på. Graven var tom. Jesus var inte där. De blev utom sig och darrade. De hörde mannens röst liksom i en dimma. De sprang därifrån och sade ingenting till någon, för de var rädda och helt förvirrade.
För stenen var verkligen bortrullad och graven var tom. Jesus från Nasaret, han som blev korsfäst, han är inte här, han har uppstått, hade mannen sagt. Gå och säg till lärjungarna: Han går före er till Galiléen. Där skall ni få se honom. Och Jesus, den Uppståndne, gjorde det. Han gick till Galiléen och lärjungarna fick se honom. De fick se märkena efter spikarna och såret i hans sida. De såg honom levande stå där, mitt ibland dem. De har vittnat om det. Det otroliga var verklighet. Det såg de med egna ögon. Det var deras Mästare. De hörde honom talas. Det var hans röst. Det kunde de inte förneka, det de hörde och såg. Stenen var bortrullad och graven var tom. Jesus visade sig mitt ibland dem. De kom ihåg vad han hade sagt. Förskräckelsen byttes i frimodighet, förvirringen i visshet. De gick ut och vittnade om uppståndelsen. De gav sina liv för korsets och uppståndelsens evangelium. Stenen var bortrullad. Budskapet gick inte att hejda. Lärjungarna kunde inte tystas ner.
Kristus är uppstånden. Det är grunden för kyrkan. Det är grunden för vår existens som kristna. Han lever. Han var död, men han lever. Jag var död, men jag lever genom honom. Du dör, men du skall leva i kraft av hans uppståndelse. Stenen är bortrullad från graven. Det går inte att rulla den tillbaka. De som är i gravarna skall höra hans röst och uppstå med honom. Döden är dödad och Livet har segrat.
Vem skall rulla undan stenen? Behöver vi fråga längre, där vi står mitt bland våra bekymmer? Den tyngsta av alla stenar, vår fiende döden, har Herren själv rullat undan. Den är inte längre något hinder för oss. Den är verklig, liksom den var för Jesus, men den spärrar inte längre vägen för Livet. Så är det också med de andra stenarna. Ingen kan spärra vägen till Livet för oss. Vi behöver inte längre fråga: Vem skall rulla undan stenen åt oss? Somliga stenar rullas undan, en del kan vi själva rulla bort och andra ligger kvar. Men vi kommer fram, i Jesu efterföljd. Han går före oss, mitt igenom denna världen, precis som den är, stenig och hård. Han går före oss genom svårigheter och lidanden, genom själva döden till det nya livet. Det var hans väg och det är vår väg.
