Annandag påsk. En lätt känsla av svindel råder, måndagen förra veckan känns oerhört avlägsen. En vilsenhet i tiden som inte har att göra med omställningen till sommartid, även om alla är överens om att det knappast är optimalt när den infaller just på påsknatten.
Från Skärtorsdagens kväll till Påskdagen är det som om tiden på något sätt upphör. Liturgin på Långfredagens eftermiddag till åminnelse av Kristi lidande tycks som ett enda andetag, medan klockan har tickat mer än etthundratjugo minuter. Vid Påsknattens vaka blir kyrkan ett mikrokosmos när det väldiga dramat från världsalltets skapelse återberättas: Gud som ser på sin skapelse och säger att det är gott, ja mycket gott. Och som trots människans svek aldrig lämnat henne ensam utan åter och åter söker upp henne och med kärleken kallar henne tillbaka till sig. Självklart är det så att tider behöver passas, vi behöver både mat och sömn, och samtidigt blir allt detta en del av ett stort nu, en intensiv närvaro. Måhända för att vi här kommer inkarnationens mysterium särskilt nära när det fullbordas i Kristi självutgivande och uppståndelse – vi anar att hela Kristi liv är en frälsande enhet.
Den gregorianska sången är inte full av stora gester, däremot oändligt uttrycksfull i sin meditation över Guds ord. Det finns en stränghet i musiken som gör att den når djupare än både känslorna och förståndet. Långfredagens Improperier ställer oss inför det oerhörda faktum att människan så ofta vänder Gud ryggen. Om och om igen upprepas ”Mitt folk, vad har jag gjort mot dig? Svara mig.” Inte med domsbasunens hårdhet utan med den älskandes sorgsna mildhet. Med hela mänskligheten får vi svara: ”Helige, odödlige Gud förbarma dig över oss” med en tonslinga som tycks lika uråldrig som universum självt. Många timmar senare – eller i samma nu – sjunger vi i Påskdagens Introitus med ord av förundran ur psaltarpsalm 139. ”Jag är uppstånden och alltid hos dig, denna kunskap är alltför underbar för mig”. Det ingen sett, anat eller ens vågat föreställa sig bärs fram av en melodi med små, små tonsteg, som om budskapet är alltför stort för att rymmas i ord och ändå får lov att förkunnas – Kristi uppståndelse från de döda. Och vår uppståndelse. Döden har inte längre sista ordet.
Inte konstigt då om det råder en existentiell svindel så här dagarna efter påsk. Det vi firar går rakt igenom det egna hjärtat. Eller bör åtminstone göra det. Kampen mellan död och liv, svek och försoning, ljus och mörker handlar om ditt och mitt vardagliga liv. Påsken är på en och samma gång något absolut som har inträffat, ett skeende vi är indragna igenom hela vårt liv och något som väntar oss – den stora, slutliga påsken som väntar oss i evigheten.
Det är en nåd att som vi i klostret kunna följa varje dags skeenden i liturgin, att låta sig dras in i, och verkligen leva med i det som sker. Den som har yrkesarbete, familj och många åtaganden har kanske inte denna möjlighet på samma sätt. Då kan det vara en tröst att Benedikt i Regeln betonar att den som inte kan komma till kyrkan bör be så gott hon eller han kan. Tron handlar ju inte om prestation utan om att leva i försoning, tillit och tacksamhet. Lära sig be om förlåtelse och förlåta, ge och ta emot hjälp. Där barmhärtighet och kärlek råder, där är Gud, sjunger vi vid Skärtorsdagens mässa. Detta kan vi alla öva, var vi än är. Vardagens liv, i klostret som på alla platser, har sin kamp och sin möda. Allt liv i gemenskap kostar oss något. Skärtorsdagen vill lära oss att kärlek och tjänst aldrig är förgäves utan något som gör oss mer lika Kristus. Och, inte mindre viktigt, vi får lära oss att ta emot kärlek. Ge och ta emot, två sidor av samma mynt.
Det förunderliga är att varje påsk låter oss komma ett litet stycke längre in i trons mysterium och ändå tycks ny varje år. Vårt liv, just som det ser ut här och nu, dras in i firandet. Vi behöver inte förställa oss, utan får komma till påskfirandet med allt det vi är – med vår glädje och sorg, vår oro, vårt hopp och alla våra frågor… Påsken lägger inte plåster på våra sår utan vill befria oss inifrån. Vara likt ett frö som gror i vårt inre, stundom i mörker, för att en dag slå ut i fullt liv.
