Höga kors, du enda ädla bland de träd som vuxit här. Fast du ej bär blad och blommor, intet träd din like är. Ljuva stam med ljuva grenar, som den ljuva bördan bär
Kristi kors! Blott du är värdigt att dig hela världen ser. Du för Israel och folken är det rätta Guds banér, och den dig i tron har skådat dom och död ej rädes mer.
Vad Maria vid bebådelsen med öppna armar fick ta emot som en ren gåva, lämnar hon nu frivilligt tillbaka till Fadern.
Då gav hon Honom sin glädje, sin förväntan och sina frågor – nu ger hon Honom sin sorg, sin förvirring och sin bottenlösa smärta. Hon ger inte efter för hämndkänslor, låter sig inte förtäras av bitterhet – istället låter hon sig drabbas av smärtan i hela dess fullhet, utan att värja sig.
I tacksamhet
tar hon emot allt i livet som en gåva – och i förtröstan ger hon allting
tillbaka. Ingenting behåller hon för sig själv. Helt överlåten åt Guds vilja låter
hon sig utan motstånd genomströmmas av Guds nåd. Och den värsta tänkbara plåga
förvandlas så till en välsignelsens källa.
Herren är min herde Jag följer honom på avstånd För säkerhets skull Kanske skulle någon tycka något Om de såg mig … här De spikar fast honom, reser korset Det gör ont i mig, jag kan inte titta Jag minns hans blick där i salen Den genomtränger mig – med kärlek Jag vill se honom, en sista gång Det är ju Herren – det är ju Messias Inte skulle väl han dö – såhär Något måste blivit fel Varför detta? Vem har gjort detta? Vem? Nej, Inte jag … Det är väl inte jag … Herre? Han ser på mig Blicken genomtränger mig Han dömer inte Jag minns min tystnad – när jag skulle talat Mitt tal – när jag borde varit tyst Min bortvändhet, min ovilja, mina svepskäl Hans blick når mig – mina ögon i Hans Det är för din skull Blicken räcker ut handen Drar mig upp på korset Idag ska du vara med mig i paradiset
Hela Jesu liv har varit inför Faderns ansikte. Han har levt psalmens ord ”Du har sagt till mitt hjärta: ’Sök mitt ansikte’. Ditt ansikte, Herre, söker jag.” (Ps 27) Och samtidigt har hans liv varit helt för människorna, det är för din och min skull han har kommit. Till och med nu i den totala utblottelsen är Jesus helt vänd till Fadern, och helt utgivande för oss: ”Fader förlåt dem, de vet inte vad de gör.” Av kärlek till oss var och en ger han frivilligt sitt liv – för att vi ska få leva.
Jesus säger till oss: Ditt ansikte, människa, söker jag. Dölj inte ditt ansikte för mig. Sänk inte blicken i skam, utan se på mig så får du liv.
De tre prästerna i Vreta klosters församling hämtade sina
beställda påskljus denna vecka. I många församlingar tänds påskljuset som ett
tecken på Kristi uppståndelse; först under påsknatten och sedan varje söndag.
I Exsultet, hymnen från 300-talet som inleder påskvakan,
sägs:
”Denna natt bröt Kristus sönder dödens bojor och steg upp
ur dödsriket som segrare.”
Den Uppståndnes seger över mörker och ofrid kan ingenting
utsläcka!
Vi tänker på och ber för alla som på olika sätt sätter in sig för sin medmänniska under dessa Corona-tider! Tack till all sjukvårdspersonal, till alla som har att besluta om olika åtgärder, till alla som berörs på något sätt!
På detta sätt vi vill vi uttrycka vårt tack och vår försäkran om förbön!
Liksom alla år hittills inleder vi här i Klostrets kapitelsal den Stilla Veckan med Evangeliet om Herrens intåg i Jerusalem, och bönen om att vi med hängiven tro kan följa honom på hans lidandes väg, så att vi får del av korsets nåd och uppståndelsens härlighet.
Vi tar emot de välsignade kvistarna och går sjungande genom korsgången in i kyrkan.
I år, när coronvirusets framfart hindrar oss att fira
gudstjänsterna med församling närvarande vet vi oss förbundna med er, och låter
symboliskt korgrindarna stå öppna.
När Jesus red in i Jerusalem hyllades han av folket som en
efterlängtad konung. Nu ligger han fallen till marken – blödande, hånad och
föraktad. De som såg upp mot honom och lade sina mantlar för hans fötter, ser
nu ner på honom med avsky, som vore han den värsta sortens förbrytare.
Men varken upphöjelse eller förnedring är herre över honom; han låter sig inte styras av andra människors förväntningar eller åsikter. De är inte den måttstock med vilken han mäter sig själv.
Jesus har kommit för att göra Faderns vilja och för att genom sin självutgivande kärlek uppenbara Guds rike. Och det är detta just som ger honom kraften att än en gång resa sig upp och fortsätta sin smärtsamma vandring.
Världens
frälsare fortsätter sin vandring. Törnekrönt och förödmjukad, släpandes det
kors som lagts på honom.
Mötet med de
gråtande kvinnorna som lider med honom uppenbarar hans livsgärning:
Villigt,
uthärdande allt för att uppmana oss att inte vara rädd för kärleken.
Förrädaren
vågade inte ta emot barmhärtighet, Förnekaren sätter sitt hopp till förlåtelsen,
Rövaren visar genom sin anspråkslöshet tilltro till försoningen och sanningens
insikter.
Petrus tydliggör
omvändelsens möjligheter när han förverkligar en efterföljares visdom: Gör
först det nödvändiga, därefter det möjliga och plötsligt gör du det omöjliga.
Förmodligen
botar inte mina åligganden coronasmittade men utmanar mig till förvandling och
förändring genom att med Jesu goda blick se människor på deras lidandes väg och
förmedla en oskyldig dödsdömds barmhärtighet.
”Vi har sjunkit ner i gruset, vi ligger tryckta mot marken.” (Ps 44)
Jag faller än en gång, av egen skuld eller tillvarons hårda törnar – och tänker att nu kan jag inte resa mig mer.
Herre Jesus Kristus, då hör jag din röst:
”JAG ÄR här. För dig och med dig har jag fallit under korsets tyngd. Med mig och för mig kan du resa dig igen. Du är aldrig ensam. Se att jag delar din utsatthet. Tro att du ska dela min härlighet.”
En akt av medkänsla och barmhärtighet
och hon blir rikt belönad. När hon får duken tillbaka bär den vår Frälsares
bild. Så får vi be om att Hans bild präglas i oss, i vårt hjärtas innersta.
Vårt hjärta skall vara som ikonmålarens
platta där Kristi ansikte blir tydligare för varje penseldrag. Så att vi en
gång med Gertrud von le Fort kan säga:
All
kontakt mellan människor begränsas av tid och rum, av hjärnans, hjärtats och
kroppens möjligheter. De är präglad av vår egocentricitet och egoism. Den förblir
ytlig.
Kontakten med Gud däremot genomtränger hela människan, den mättar henne med Kärlek, den stillar alla hennes önskningar och är ett svar på hennes djupaste längtan. Den ger erfarenhet av ständigt växande fullhet och lycka, oberoende av yttre omständigheter.
I det ordlösa mötet mellan den lidande Sonen-Ordet och den medlidande Maria, Ordets Moder, förenas de två i Kärlekens totala samförstånd, mitt i de fruktansvärda yttre omständigheterna.
I livets mörkaste stunder är detta det enda bärande: att få vila i att veta sig oändligt älskad och att besvara Kärleken.
Jesus faller under Korset. Inte nog med bjälkens tyngd – på
vägen ligger våra synder som småsten. Lätta att snubbla på; varje steg blir en
börda.
Också jag faller på livets väg. Det behövs inte mycket. Ett
stadigt fotfäste byts snabbt mot det hårda mottagandet när knän och handflator
slår i backen. Tillvaron ur ett nytt perspektiv: Av jord är du kommen; jord
ska du åter bli.[1]
I den jordmånen kan ödmjukhetens frö planteras.
Ibland är det modet som faller platt till marken. I mig
själv förmår jag intet. Men Jesu fall förebådar Uppståndelsen. När jag faller
landar jag på Klippan.
Skrapade knän och ömma händer är inte slutet. De är konkreta
bevis på att jag är människa. Fallet blir en språngbräda till mer liv – om jag
reser mig upp.
Nu under den senare delen av fastetiden inbjuder vi er till att begrundande vandra Korsvägen med oss. De enkla bilderna har skapats av en syster här i klostret. För oss inbjuder de till stillhet och lyssnande. Olika systrar kommer att ge en kort text under denna intensiva tid, då vi följer Kristus på hans väg mot korset – och får del av hans seger över allt mörker, över ondska och död.
Denna fina enrummare är nu nystädad och väntar på hyresgäst!
Mycket tacksamma var vi också att vår ”översteholkanvarige” inte bara städade alla fågelholkar inte vårens hyresgäster, utan också tog hand om vindfällda träd i vår lilla klosterskog!
Även systrarnas kläder var i behov av reparation. Två systrar, tillsammans med en sömnadskunnig mamma, gjorde underverk, arbetade flitigt och noggrant med både lagning och nysömnad.
Under årets första månader avsätter vi tid för praktiskt
arbete som engagerar många systrar. Detta år 2 ”transformerades” gästernas
matsal för en vecka till tapetserarverkstad. En nära vän som bland många andra
kunskaper också är kunnig möbelsnickare kom med sina verktyg och hjälpte oss
att reparera flera stolar. Flera av dem fick också en ”ansiktslyftning” genom
ny klädsel.
Fader
vår, bönen som Jesus själv lärt oss, innehåller allt vi skulle vilja säga
honom!
Vi
har bestämt att vi varje dag avbryter arbetet klockan 12.00 och ber där vi är
och står just då, ensamma eller tillsammans. Vi ber för ett slut på Corona pandemin.
Vi ber också för alla som dött, för alla sjuka, för alla som vårdar sjuka och
för hela vår värld som påverkas av pandemin. Vi ber om Herrens hjälp!
Vill
DU be med oss?
Vi
skapar en stark bönekedja med Moder Maria, i Herrens egen bön!
Varje
år ger oss kyrkan en stor gåva: Den välgörande Fastetiden, som vill öppna oss
för det, för Den som är större. Denna tid vill hjälpa oss att släppa taget om
den ballast vi bär på. Det bagage vi släpar omkring på, och som vi tror att vi
måste hålla fast i, trots att det hindrar vår inre rörlighet.
På
askonsdagen tog vi emot korsets tecken vår panna, och steg in i den ”andliga
längtans glädje” som den helige Benedikt talar om. Det är den som ska bära oss
fram till påsken.
”Om
ni ändå ville höra Herrens röst idag”, hör vi i Psalm 95, så ”förhärda inte era
hjärtan…”
Låt
oss under fastetiden öppna våra hjärtan för den som är Större: För Kristus, vår
längtans uppfyllelse.