Mariadöttrarna OSB, Heliga Hjärtas Kloster
Ur psalmen Höga Kors:
Höga kors, du enda ädla bland de träd som vuxit här. Fast du ej bär blad och blommor, intet träd din like är. Ljuva stam med ljuva grenar, som den ljuva bördan bär
Kristi kors! Blott du är värdigt att dig hela världen ser. Du för Israel och folken är det rätta Guds banér, och den dig i tron har skådat dom och död ej rädes mer.
Jesus läggs i graven
Som ett litet barn kom Jesus in i världen.
Delade våra villkor.
Delade vår glädje och vår sorg,
delade liv och död ända till gravens mörker.
Jag kan inte komma någonstans utan att han har varit där före mig.
Kan jag ana hoppet vid graven?
Att Jesu grav är den verkliga manifestationen av Guds makt. Bara den som är död, kan uppstå.
Jag är Uppståndelsen och Livet. Tror du detta?
Tror jag detta?
Att efter lidande och död kommer nytt liv, nya möjligheter.
Inte bara en gång när jag dör, för att min livsvandring är slut,
utan också i mötet med döden mitt i livet.
Varje gång jag måste dö från en liten bit av mig själv,
för att hans liv i mig ska kunna spira och växa.
Det nya livet,
det förvandlade livet,
Uppståndelselivet.
Vi har följt Jesus på hans väg till korset:
Skärtorsdagen, med måltiden där han vet att ”hans stund är kommen”.
Nu finns bara en riktning: att uppfylla Faderns vilja, trots Människosonens:
”Fader, om det är möjligt,
ta den här bägaren ifrån mig. Men ske din vilja, inte min”.
Jesus tas ner från korset
Vad Maria vid bebådelsen med öppna armar fick ta emot som en ren gåva, lämnar hon nu frivilligt tillbaka till Fadern.
Då gav hon Honom sin glädje, sin förväntan och sina frågor – nu ger hon Honom sin sorg, sin förvirring och sin bottenlösa smärta. Hon ger inte efter för hämndkänslor, låter sig inte förtäras av bitterhet – istället låter hon sig drabbas av smärtan i hela dess fullhet, utan att värja sig.
I tacksamhet tar hon emot allt i livet som en gåva – och i förtröstan ger hon allting tillbaka. Ingenting behåller hon för sig själv. Helt överlåten åt Guds vilja låter hon sig utan motstånd genomströmmas av Guds nåd. Och den värsta tänkbara plåga förvandlas så till en välsignelsens källa.
Jesus dör på korset
Herren är min herde
Jag följer honom på avstånd
För säkerhets skull
Kanske skulle någon tycka något
Om de såg mig … här
De spikar fast honom, reser korset
Det gör ont i mig, jag kan inte titta
Jag minns hans blick där i salen
Den genomtränger mig – med kärlek
Jag vill se honom, en sista gång
Det är ju Herren – det är ju Messias
Inte skulle väl han dö – såhär
Något måste blivit fel
Varför detta?
Vem har gjort detta?
Vem? Nej, Inte jag …
Det är väl inte jag … Herre?
Han ser på mig
Blicken genomtränger mig
Han dömer inte
Jag minns min tystnad – när jag skulle talat
Mitt tal – när jag borde varit tyst
Min bortvändhet, min ovilja, mina svepskäl
Hans blick når mig – mina ögon i Hans
Det är för din skull
Blicken räcker ut handen
Drar mig upp på korset
Idag ska du vara med mig i paradiset
Och han gav upp sin ande
Jesus korsfästs
Hela Jesu liv har varit inför Faderns ansikte. Han har levt psalmens ord ”Du har sagt till mitt hjärta: ’Sök mitt ansikte’. Ditt ansikte, Herre, söker jag.” (Ps 27)
Och samtidigt har hans liv varit helt för människorna, det är för din och min skull han har kommit. Till och med nu i den totala utblottelsen är Jesus helt vänd till Fadern, och helt utgivande för oss:
”Fader förlåt dem, de vet inte vad de gör.” Av kärlek till oss var och en ger han frivilligt sitt liv – för att vi ska få leva.
Jesus säger till oss: Ditt ansikte, människa, söker jag. Dölj inte ditt ansikte för mig. Sänk inte blicken i skam, utan se på mig så får du liv.
De tre prästerna i Vreta klosters församling hämtade sina beställda påskljus denna vecka. I många församlingar tänds påskljuset som ett tecken på Kristi uppståndelse; först under påsknatten och sedan varje söndag.
I Exsultet, hymnen från 300-talet som inleder påskvakan, sägs:
”Denna natt bröt Kristus sönder dödens bojor och steg upp ur dödsriket som segrare.”
Den Uppståndnes seger över mörker och ofrid kan ingenting utsläcka!
Vi tänker på och ber för alla som på olika sätt sätter in sig för sin medmänniska under dessa Corona-tider! Tack till all sjukvårdspersonal, till alla som har att besluta om olika åtgärder, till alla som berörs på något sätt!
På detta sätt vi vill vi uttrycka vårt tack och vår försäkran om förbön!
Jesus avkläds
Där står Han – avklädd på allt
De kastar lott om Hans kläder
Vad kan de ha varit värda
En fattig mans paltor
Hån, förakt, självgodhet
Det var värdet på kläderna
Där står Han – avklädd på allt sitt
Naken – som ett nyfött barn
Skyddslös, försvarslös
Förödmjukad, utblottad
Smutsig, sårig …
Där står Han – iklädd allt mitt
Ödmjuk – fylld av kärlek
Där står Han – iklädd sin egen ödmjukhet
Och mina synder
mitt förakt, min självgodhet, min upphöjelse
Påklädd korsets död
Likt Kristus måste jag avklädas
Han är vägen till Gud
Jag måste upp på korset – med Honom
avklädas och iklädas
Jag ger Honom mina kläder
Han ger mig – Sitt kors
Liksom alla år hittills inleder vi här i Klostrets kapitelsal den Stilla Veckan med Evangeliet om Herrens intåg i Jerusalem, och bönen om att vi med hängiven tro kan följa honom på hans lidandes väg, så att vi får del av korsets nåd och uppståndelsens härlighet.
Vi tar emot de välsignade kvistarna och går sjungande genom korsgången in i kyrkan.
I år, när coronvirusets framfart hindrar oss att fira gudstjänsterna med församling närvarande vet vi oss förbundna med er, och låter symboliskt korgrindarna stå öppna.
I prefationen i mässan ber prästen:
”Hans död plånar ut våra skulder;
Hans uppståndelse gör oss
rättfärdiga och helgar oss…”
Med detta löfte går vi in i den Stilla Veckan.
Jesus faller för tredje gången
När Jesus red in i Jerusalem hyllades han av folket som en efterlängtad konung. Nu ligger han fallen till marken – blödande, hånad och föraktad. De som såg upp mot honom och lade sina mantlar för hans fötter, ser nu ner på honom med avsky, som vore han den värsta sortens förbrytare.
Men varken upphöjelse eller förnedring är herre över honom; han låter sig inte styras av andra människors förväntningar eller åsikter. De är inte den måttstock med vilken han mäter sig själv.
Jesus har kommit för att göra Faderns vilja och för att genom sin självutgivande kärlek uppenbara Guds rike. Och det är detta just som ger honom kraften att än en gång resa sig upp och fortsätta sin smärtsamma vandring.
Jesus talar till de gråtande kvinnorna
Världens frälsare fortsätter sin vandring. Törnekrönt och förödmjukad, släpandes det kors som lagts på honom.
Mötet med de gråtande kvinnorna som lider med honom uppenbarar hans livsgärning:
Villigt, uthärdande allt för att uppmana oss att inte vara rädd för kärleken.
Förrädaren vågade inte ta emot barmhärtighet, Förnekaren sätter sitt hopp till förlåtelsen, Rövaren visar genom sin anspråkslöshet tilltro till försoningen och sanningens insikter.
Petrus tydliggör omvändelsens möjligheter när han förverkligar en efterföljares visdom: Gör först det nödvändiga, därefter det möjliga och plötsligt gör du det omöjliga.
Förmodligen botar inte mina åligganden coronasmittade men utmanar mig till förvandling och förändring genom att med Jesu goda blick se människor på deras lidandes väg och förmedla en oskyldig dödsdömds barmhärtighet.
Jesus faller för andra gången
”Vi har sjunkit ner i gruset, vi ligger tryckta mot marken.” (Ps 44)
Jag faller än en gång, av egen skuld eller tillvarons hårda törnar – och tänker att nu kan jag inte resa mig mer.
Herre Jesus Kristus, då hör jag din röst:
”JAG ÄR här. För dig och med dig har jag fallit under korsets tyngd. Med mig och för mig kan du resa dig igen. Du är aldrig ensam.
Se att jag delar din utsatthet. Tro att du ska dela min härlighet.”
Veronika räcker Jesus svetteduken
En akt av medkänsla och barmhärtighet och hon blir rikt belönad. När hon får duken tillbaka bär den vår Frälsares bild. Så får vi be om att Hans bild präglas i oss, i vårt hjärtas innersta.
Vårt hjärta skall vara som ikonmålarens platta där Kristi ansikte blir tydligare för varje penseldrag. Så att vi en gång med Gertrud von le Fort kan säga:
Inprägla dig djupt,
du min Konungs bild!
DU,
inte jag,
skall leva i min själ,
i mitt hjärta,
i mitt ansikte,
på mina läppar,
DU,
inte jag,
i hela mitt liv – bara DU!
Simon från Kyrene hjälper Jesus att bära korset
I denna svåra stund, i detta svåra tjänande, frivilligt eller ej,
kommer Simon Jesus allra närmast.
Låt oss inte glömma det i vår efterföljelse.
Jesus möter sin lidande Moder
All kontakt mellan människor begränsas av tid och rum, av hjärnans, hjärtats och kroppens möjligheter. De är präglad av vår egocentricitet och egoism. Den förblir ytlig.
Kontakten med Gud däremot genomtränger hela människan, den mättar henne med Kärlek, den stillar alla hennes önskningar och är ett svar på hennes djupaste längtan. Den ger erfarenhet av ständigt växande fullhet och lycka, oberoende av yttre omständigheter.
I det ordlösa mötet mellan den lidande Sonen-Ordet och den medlidande Maria, Ordets Moder, förenas de två i Kärlekens totala samförstånd, mitt i de fruktansvärda yttre omständigheterna.
I livets mörkaste stunder är detta det enda bärande: att få vila i att veta sig oändligt älskad och att besvara Kärleken.
Jesus faller för första gången
Jesus faller under Korset. Inte nog med bjälkens tyngd – på vägen ligger våra synder som småsten. Lätta att snubbla på; varje steg blir en börda.
Också jag faller på livets väg. Det behövs inte mycket. Ett stadigt fotfäste byts snabbt mot det hårda mottagandet när knän och handflator slår i backen. Tillvaron ur ett nytt perspektiv: Av jord är du kommen; jord ska du åter bli.[1] I den jordmånen kan ödmjukhetens frö planteras.
Ibland är det modet som faller platt till marken. I mig själv förmår jag intet. Men Jesu fall förebådar Uppståndelsen. När jag faller landar jag på Klippan.
Skrapade knän och ömma händer är inte slutet. De är konkreta bevis på att jag är människa. Fallet blir en språngbräda till mer liv – om jag reser mig upp.
Min kropp och mitt mod må svika,
men jag har Gud, han är min klippa för evigt.
Psalm 73:26
[1] Jfr 1 Mos 3:19
Jesus tar korset på sig
Ofattbar tyngd:
Alla tiders, hela världens,
också mitt livs
Kärleks-brist
tar Jesus på sig.
Bara ETT kärleksfyllt HJÄRTA
förmår lyfta bördan.
Andra bär sin bjälke
HAN lyfter upp tillvaron.
Jesus döms till döden
Jesus står inför Pilatus.
Kristus, GUDs Son och Marias, står tyst inför människors domstol.
Jesus står där,
bunden:
Inte ett ord av försvar, inte en gest av förklaring.
Han som har gråtit över Jerusalem,
som frågade kvinnan som de skriftlärda ville stena:
”Var det ingen som dömde dig? Inte heller jag dömer dig…”
står nu inför den världsliga makten.
Den vredgade hopen vrålar.
Det är inte människan som ska blidka Guds vrede.
Kristus har kommit för att i ödmjukhet möta människans raseri,
och hela henne.
Men han varnar oss:
”Se upp så att ingen bedrar er! Låt inte kärleken kallna.”[i]
”Den dagen blev Herodes och Pilatus vänner; förut hade det
rått fiendskap mellan dem.”[ii]
[i] Matt 24:4,12
[ii] Luk 23:12
Nu under den senare delen av fastetiden inbjuder vi er till att begrundande vandra Korsvägen med oss. De enkla bilderna har skapats av en syster här i klostret. För oss inbjuder de till stillhet och lyssnande. Olika systrar kommer att ge en kort text under denna intensiva tid, då vi följer Kristus på hans väg mot korset – och får del av hans seger över allt mörker, över ondska och död.
När vi människor drabbas av prövningar och sorger får vi lita på Gud, livets givare och uppehållare. Han som skapar allt vill oss väl.
Vi systrar litar på att när vi ber når vi längre än om vi reser: så håller vi ut och förenar oss med er alla när vi nu:
Ber för alla som är smittade och sjuka, om helande och tröst, om den frid som inte världen kan ge,
och tackar för alla goda människor: om kraft och energi till alla som arbetar i sjukvården.
För alla som arbetar i butiker och med distribution, för polis och blåljuspersonal, för politiker och myndigheter.
Med särskild oro ber vi för alla människor på flykt undan kriget, för situationen i flyktinglägren.
Vi ber för alla som hotas av arbetslöshet
och som plågas av ensamhet och isolering.
Och vi glömmer inte journalisterna – att de ska få hjälp att rapportera med urskiljning och klokhet.
Låt oss tillsammans glädjas över alla goda initiativ till ömsesidigt stöd. Tacka för alla steg till försoning och ansvar för varandra.
För all vänskap och grannsämja!
Allt rår vi inte på – men vi ber om att Gud ska beskydda och välsigna oss alla, och skänka de döda det eviga livet.
Mycket tacksamma var vi också att vår ”översteholkanvarige” inte bara städade alla fågelholkar inte vårens hyresgäster, utan också tog hand om vindfällda träd i vår lilla klosterskog!
Även systrarnas kläder var i behov av reparation. Två systrar, tillsammans med en sömnadskunnig mamma, gjorde underverk, arbetade flitigt och noggrant med både lagning och nysömnad.
Under årets första månader avsätter vi tid för praktiskt arbete som engagerar många systrar. Detta år 2 ”transformerades” gästernas matsal för en vecka till tapetserarverkstad. En nära vän som bland många andra kunskaper också är kunnig möbelsnickare kom med sina verktyg och hjälpte oss att reparera flera stolar. Flera av dem fick också en ”ansiktslyftning” genom ny klädsel.
Fader vår, bönen som Jesus själv lärt oss, innehåller allt vi skulle vilja säga honom!
Vi har bestämt att vi varje dag avbryter arbetet klockan 12.00 och ber där vi är och står just då, ensamma eller tillsammans. Vi ber för ett slut på Corona pandemin. Vi ber också för alla som dött, för alla sjuka, för alla som vårdar sjuka och för hela vår värld som påverkas av pandemin. Vi ber om Herrens hjälp!
Vill DU be med oss?
Vi skapar en stark bönekedja med Moder Maria, i Herrens egen bön!
Varje år ger oss kyrkan en stor gåva: Den välgörande Fastetiden, som vill öppna oss för det, för Den som är större. Denna tid vill hjälpa oss att släppa taget om den ballast vi bär på. Det bagage vi släpar omkring på, och som vi tror att vi måste hålla fast i, trots att det hindrar vår inre rörlighet.
På askonsdagen tog vi emot korsets tecken vår panna, och steg in i den ”andliga längtans glädje” som den helige Benedikt talar om. Det är den som ska bära oss fram till påsken.
”Om ni ändå ville höra Herrens röst idag”, hör vi i Psalm 95, så ”förhärda inte era hjärtan…”
Låt oss under fastetiden öppna våra hjärtan för den som är Större: För Kristus, vår längtans uppfyllelse.
Efter oro och smärta,
Efter ängslan och kamp
kommer påskmorgonen.
”När dagen gryr och solen går upp,
en morgon utan moln,
då spirar gräset efter regnet
i solens strålar”
2 Sam 23:4