Gudssökardagar

Under ett veckoslut möttes tio kvinnor i vårt gästhus, för att följa klosterrytmen. Tillsammans med sex av klostrets systrar fylldes dagarna av samtal, utbyte och reflektion.

ATT SÖKA GUD var den samlande rubriken för dessa dagar. Detta tema tolkades i tre kortare impulser:

Att längta efter Gud

Att finna Gud i vardagen

Att i trovärdighet ge tron på Gud vidare

Här följer ett utdrag ur en av impulserna:

Att längta efter Gud, vare sig det gäller för en kortare eller längre period, kan upplevas som att vandra förblindad genom tillvaron. Som om det är något väsentligt som saknades och som gör livet stympat och ofullständigt.

Vi är skapade för att längta efter Gud, för att sträcka oss mot Honom. Här i tiden är vi begränsade och fallna varelser och kan, när det är som bäst, erfara hans närvaro kortare eller längre stunder. Vår längtan efter Honom är omättlig, eftersom Han är omätlig. Till och med i evigheten, då vi får stå ansikte mot ansikte med Honom, kommer vi, mitt i vår glädje över att ha blivit funna av Honom, att fortsätta att längta efter Honom, eftersom Gud alltid är större än vi kan tänka eller ana. Ju djupare vi dricker av den källa som är Guds närvaro, desto mer törstar vi efter Honom.

Innan himmelsfärden lovade Jesus sina lärjungar att han skulle vara med dem alla dagar till tidens slut – ett löfte som gäller alla oss som försöker följa honom. Vågar jag lita på detta löfte när längtan sliter i mig och Gud verkar vara oändligt långt borta, eller sätter jag större tillit till min egen subjektiva känsla av tomhet och ensamhet?

Det främsta beviset på Guds närvaro i mitt liv är inte om jag upplever Honom eller inte. Hans närvaro uppenbarar sig i de goda frukter som växer till inom mig och som blir till glädje för både mig själv och andra. Guds närvaro förvandlar oss, oftast helt tyst och stilla, vare sig vi märker av det eller inte. Så länge vi bara fortsätter söka och längta efter Honom, så länge fortsätter Han att förvandla oss till sin avbild.

Den Heliga Birgittas dag!

Idag firar vi den Heliga Birgitta av Vadstena med stor fest. I Mässan fick vi höra en improvisation på orgel över Rosa Rorans bonitatem, en antifon skriven av Biskop Nils Hermansson på 1300-talet. Han skrev ett officium som sjöngs vid den Heliga Birgittas fest efter hennes helgonförklaring den 7 oktober 1391.

Rosa, rorans bonitatem, stella stillans claritatem, Birgitta, vas gratiæ.
Rora cæli pietatem, stilla vitæ puritatem in vallem miseriæ.

Ros, med dagg av idel godhet, stjärna, skimrande av klarhet, o, Birgitta, Nådens kärl! Skänk med daggen Himlens kärlek, några stänk av Livets renhet in i denna tårevärld.

Daggmasken…

I diktsamlingen Passad av Harry Martinsson finns en dikt som talar om det för ögat osynliga arbetet som påminner oss om vad som egentligen är nödvändigt.

Under hösten vet vi att löv och blast, tomatplantorna som burit frukt, det nervissnade i trädgårdar och planteringar, kan komposteras för att ge näring till kommande skördar. Daggmaskarna hjälper oss: De luckrar jorden, gör sitt arbete tyst och tålmodigt utan att vänta på applåder och utmärkelser. Som i klostret: vi utför vår tjänst, många gånger obemärkt. Det luckrar själens jord för att Herrens sådd ska kunna bära god skörd.

Vem vördar daggmasken,

odlaren djupt under gräsen i jordens mull,

Han håller jorden i förvandling.

Han arbetar helt fylld av mull,

stum av mull och blind.


Han är den undre, den nedre bonden

där åkrarna klädas till skörd,

Vem vördar honom,

den djupe, den lugne odlaren,

den evige grå lille bonden i jordens mull.

Hösten är här!

Mognadens tid, när allt som Skaparen ger oss samlas in i förråden, övergår i vilans tid.

Morotslåga – morotens form påminner om den helige Andes eld… vi får förundras över ALLT han skapar

Guds välsignelse över sådden bad vi om vid vårens gångedag,

När tacksägelsedagen kommer tackar vi honom som givit växt och skörd, liksom kraft till arbete.

Det trädgårdarna ger lär oss också något om väntans hemlighet:

Väntan på mognad, väntan på växt.

Väntan på den rätta stunden

Du är Messias, den levande Gudens son.

Detta var Petrus svar på Jesus fråga om vem de säger att han är. Så är vi alla kallade att vittna om Jesus. På ett särskilt sätt fick vi i Mässan höra hur P Zbigniew Stralkowski och P Michal Tomaszek med sina liv fick vittna om Jesus när de fick lida martyrdöden i Peru på 1990-talet. De vägrade lämna sin mission att fira Mässan och predika för det fattiga folket i Peru.

Två polska Gråbröder kom till oss idag och berättade om dessa två medbröder. P Darius blev tolkad av vår Sr Paula. Det togs upp på film och går att höra på deras Youtube kanal.

Jungfru Marias Upptagning i Himmelen

Den femtonde augusti firar vi med hela kyrkan Jungfru Marias upptagning i himmelen, en dag som firats sedan 400-talet. Med generationer före oss har vi tackat Gud för det mysterium som döljs i Marias hela oinskränkta JA till Guds frälsningsplan för hela världen

I dagens predikan påminns vi om Förbundsarken, där Gud var närvarande i sitt folk. Denna närvaro blir genom bebådelsen bokstavligen verklighet i Jungfrun från Nasaret. Gud blir människa, tar sin boning i och växer i en utvald människas kropp. Han vill vara närvarande mitt ibland oss.

I någon mån sker det när vi, var och en, välkomnar Guds Ord i våra liv.

Detta blev musikaliskt gestaltat av våra systrar på orgel och flöjt.

En improvisation inleddes:

Vi anar Davids glädjedans inför Arken –

Om och om igen, piruetter och jubel.

Något låg till grund för improvisationen, men vad?

Intensivt lyssnande:

Ett svagt igenkännande.

Men det är ändå nytt:

okänd mark att beträda,

ändå välbekant och hemma.

Fördjupat lyssnande till det kraftfulla

och samtidigt stilla, ödmjuka tilltalet,

tills hemligheten avtäcks:

Det är den medeltida dagvisan,

och orden rinner upp i minnet:

”Maria, vår fru, befaller jag mig

och Kristi fem sårmärken klara

himmelens Gud bevara min stig

idag ifrån ovännens snara

Ja hjälp mig att vandra mot målet med dig

Med dem som de dina vill vara”.

Musiken blev en illustration till hur vi läser den heliga Skrift: på nytt och på nytt, välkänt och ständigt nytt när vi låter den helige Ande leda oss djupare och djupare in i Ordet, Logos. Kristus som vill komma och ta sin boning hos oss.

11 augusti

Den 11 augusti 1997 invigdes Sankta Marias kyrka och Heliga Hjärtas Kloster: en stor dag som vi minns varje år då vi firar kyrkvigningens högtid. Vi får minnas denna dag, då Gud gjorde detta hus till sitt eget, som det heter i kollektbönen, och be om att vår gudstjänst skall vara sann och äkta, och föra oss närmare Honom.

I år firades denna högmässan av en dominikan, pater Pierre-André Mauduit OP från Lund. Hans predikan gav oss mycket att tänka på: Det är inte bara byggnaden utan kommuniteten som lever här som vittnar om, ja gör Gud närvarande i världen. Vi ska inte endast bevara det tidigare generationer gjort, utan tacksamt förvalta det och bygga framåt, lägga grunden för nästa generation. Vi är alla tillsammans levande stenar som Första Petrusbrevet säger:

”Låt er själva som levande stenar byggas upp till ett andligt hus, ett heligt prästerskap som ska bära fram andliga offer som Gud tar emot med glädje genom Jesus Kristus” 1 Petr. 2:5.

Konstrunda

“Himmelriket är som en skatt som ligger gömd i en åker…” hörde vi i söndagens Evangelium. Evangeliets ord klingar med under vilodagen, den dag som vill ge oss möjlighet att lyssna och “betrakta vårt faktiska läge i nuet”, som Hjalmar Gullberg skriver.

Att ta sig tid att betrakta kan innebära att se skatter som finns gömda mitt i vardagen.

Just nu får vi hjälp att fälla träd som blivit sjuka eller som växer på mindre lämpliga ställen. 

I går såg det ut som ett oordnat kaos:

Och idag ger vi oss tid att betrakta de fällda träden på närmare håll: vilka konstverk finns inte gömda i stammars och grenars mitt, som stiger fram efter motorsågens framfart!

Vardagskonst

konst skapas i vardagen

inget märkvärdigt

vinbär och några frökapslar

det lilla blir till något stort

i en konstnärs öga

skapas det till något

precis som vi i vår litenhet

blir till något stort i Guds konstnärshänder

i det som är det lilla

lär han oss att se oss själva

med de ögon han format oss med

konst skapas i vardagen

inget märkvärdigt

hans egen avbild

Vittnesbörd

Under högmässan den 16 söndagen under året hölls för ovanlighetens skulle ingen predikan, utan en stunds tystnad följde efter Evangeliet. En påtaglig stillhet lade sig över kyrkan.


Pater Andrzej hade placerat ett relikvarium med reliker av den helige Maximilian Kolbe och den saliga Maria av den Korsfäste Jesus, även kallad “den lilla arabiskan” på altaret denna dag.

Vi har fått besök av tre män från Polen Marek, Roman och Rafael, som vandrat genom många länder. De tillhör “Gemenskapen av Guds barmhärtighet”, de flesta av dem är män som suttit i fängelse och som upplevt hur Herren lyft dem ur svartaste mörker och givit dem ett nytt liv. Nu vandrar de, med sin biskops välsignelse, till fots genom olika länder, ber och vittnar om att Gud kan förlåta allt och skapa ett nytt liv.

I slutet av mässan berättar en av dem enkelt och okonstlat om sitt dramatiska liv, med en far som var psykopat och gjorde livet svårt för sin familj. Han berättade om hur han som mycket ung kommit in i drog- och alkoholberoende och tung kriminalitet, som slutade med att han stack ihjäl en vän på öppen gata. Under ett långt fängelsestraff, där han umgicks med tankar på att mörda medfångar eller begå självmord, upplevde han i en bikt förlåtelsens kraft. Idag, många år efter frigivningen, är han själv terapeut och försöker hjälpa andra som sittter fast i en sådan massiv vrede, som han själv är löst ur.

Efter mässan möter M Katarina och Sr Paula dem i hallen, och ger dem ett bröd som tecken på förbundenhet och ömsesidig bön. De visar oss den ikon de bär med sig i ryggsäcken: Jungfrun Maria av de sju smärtorna. “Egentligen är det inte vi som går på pilgimsfärd genom Europa, utan hon” säger de. “Vi är bara hennes åsnor, som bär henne på ryggen!”
De vandrar vidare mot Lannavaara, ska sedan ta sig över till Tysfjord i Norge och korsa Sverige igen, för att nå till Oulu (Uleåborg) i Finland den 8 september, Jungfru Marie födelse. Då har de med sina fötter ritat ett kors över och bett för våra länder.

Den 11 juli firas den helige Benedikts högtidsdag.

S. Benedikt och S. Ansgar, glasfönster i Kapitelsalen

Den 11 juli firas den helige Benedikts högtidsdag.

Varje morgon när vi lämnar Kapitelsalen påminns vi om ett ord ur Regeln, som utgör vårt årsmotto:

Framskrider man på denna livsväg och i tron vidgar sig hjärtat

Denna vers utgör också den första antifonen i vigilian. De nästföljande utgör nästan en dialog med Herren som inbjuder oss och söker oss för att ge oss de gåvor han har i beredskap:

 Är du en som älskar livet och vill se goda dagar?

Herre, vem får gästa ditt tält? Vem får bo på ditt heliga berg?

Vill du äga sant och evigt liv? Sky det onda och gör det goda.

Visa mig Herre din väg, led mig på en jämn stig.

Jag vill löpa dina buds väg, ty du vidgar mitt hjärta.

Saliga de som bor i ditt hus, de skall sjunga ditt lov för evigt.

Vad inget öga sett och inget öra hört, det har Gud berett åt dem som älskar honom.

* * *

Den helige Augustinus (354-430) har givit oss många texter till djupare förståelse av vår tro och vår vandring genom livet. Så här skriver han i en text om längtan:

”En god kristens hela liv är längtan. Det du längtar efter kan du ännu inte se. Men längtan gör det möjligt för dig att se, när den uppfylls. Om du vill fylla en säck och du vet hur mycket du får lägga i den, så sträcker du ut säcken eller vad det nu är för behållare du har. Du vet hur stor plats det kommer att ta och ser att utrymmet är litet. Därför gör du det ännu större. På samma sätt förökar Gud vår längtan genom att fördröja uppfyllelsen av den. Genom längtan vidgar han själen, och genom att vidga den ökar han dess förmåga att ta emot.”

Ur Augustinus Traktat över Första Johannesbrevet

Pandemitider…

Många gör nog som vi i dessa pandemitider:

Städar, röjer, ordnar och fixar. Inte minst på eftersatta områden, som kräver lite mer tid än vad som med lätthet kan avsättas när vardagen rullar på för fullt.

Som att städa i förråd och lämna överflödiga ting vidare till andra som bättre behöver dem:

Hur många glasburkar behövs under ett år?

Gammalt blir som nytt: Vad kan man använda detta till?

Förslag mottas med tacksamhet!

I trädgården finns också arbete …

I köksträdgården växer det…

och det är dags att börja skörda röda vinbär…

Samtidigt finns tid att upptäcka vardagens skönhet:

hur en växt kastar sin skugga på golvet i korsgången till exempel …

I bön och arbete, ska Gud förhärligas.

Genom hela vårt liv, hela vår dag.

Jesu Hjärtas fest

Jesu Hjärta staty i Heliga Hjärtas Kloster

Jesus ställde sig och ropade: Är någon törstig, så kom till mig och drick!

Och jag svarar:

Gud, du är min Gud, i gryningen söker jag dig.

Han ser på mig med barmhärtiga ögon:

Kom till mig, ni alla som är tyngda av bördor; jag skall ge er vila!

Suscipe me… Ta emot mig Herre…

Ge mig ditt hjärta, och låt mina vägar behaga dig

Ja Herre, jag kommer – Jag vill följa Dig vart Du än går,

och ber:

Allsmäktige Gud, i Jesu öppnade hjärta finner vi din kärleks alla skatter. Låt oss vid denna nådens källa ta emot hela din himmelska välsignelse

Kristi närvaro mitt ibland oss

Den heliga Treenigheten, ikon målad i Heliga Hjärtas Kloster

Än en gång har vi fått göra den inre resan som Kyrkan tar oss med på varje år. Efter fastetiden steg vi över tröskeln in i händelsernas centrum, och firade Palmsöndag, mindes Jesus intåg i Jerusalem. Händelserna under Stilla veckan lät oss i liturgi och läsning borra ett stycke djupare in i den väg Jesus gått för och med oss.

Skärtorsdag, när Jesus ger oss ett yttersta bevis på sin kärlek.

Långfredag, med mörker, övergivenhet och smärta – fram till: ”Det är fullbordat”, och förlåten i templet rämnade mitt itu, uppifrån och ända ner.

Påskafton, i väntan på Påskdag: Herren är uppstånden, sannerligen uppstånden som väckte tron och den slumrande lovsången på nytt De följande femtio dagarna, som fylldes av ett oupphörligt Halleluja i liturgin: glädjens yttersta sång, där inga ord räcker till

Kristi himmelsfärds dag, när vi ser honom lämna lärjungarna, välsignande

Sen: de väntar, tillsammans med Maria, Jesu Moder, liksom vi väntar och ber, tillsammans med Maria, vår och alla generationers Moder,

Väntar på Pingsten, då den helige Ande, den Maria kände igen från tilltalet i bebådelsens stund, utgöts över hela jorden,

Anden som utgjuts över jorden, över oss, på nytt och på nytt, och skänker liv, och liv i fullhet.

För att vi ska ana Treenighetens oändliga hemlighet. Tre i en och en i tre: en hemlighet som öppnas för oss i bönen, där våra hjärtan kan förvandlas och vidgas till att bli en boning för den heliga Treenigheten

Han förenar sig med oss, vi finner den näring som räcks oss i sakramentet, Kristi kropp och blod, och kan lyssna till Rafaels ord, också vi:

”Prisa Gud och ge honom äran!                                                                                       Prisa hans storhet,                                                                                                berätta om hans ära för alla som lever om vad han har gjort…                               Förhärliga Guds gärningar…”  Tobit 12.6

Maria – Kyrkans Moder

Korsfästelsen – glasfönster i Sankta Marias kyrka

Måndagen efter Pingst

firar Kyrkan

Maria – Kyrkans Moder

Innan vår Korsfäste Herre andades ut sin Ande

 över sin moder Maria och lärjungen Johannes,

 som härdade ut under korset,

gav han henne som moder –

inte enbart till Johannes utan till hela Kyrkan för alla tider.

(Jfr Joh 19:25-34)

Vad som än sker i våra liv av smärta, lidande, glädje eller förväntan…

av stort eller smått,

får vi alltid vara förvissade om att Maria är oss nära,

att hon ber med oss

och att vi får be med henne,

ja följa henne i trohet och hel överlåtelse till Jesus.

 

Maria ger Jesus åt oss

Maria ger sig med Jesus åt oss

Maria ger oss åt Jesus

Herrens Moder Maria

ber för oss

nu och i vår dödsstund.

O DU SALIGA JUNGFRU, SOM FÖDDE HERREN

O DU HELIGA KYRKANS MODER,

 SOM MED DIN BÖN LÅTER HANS ANDES LÅGA BRINNA I OSS

(Halleluja- versen före dagens Evangelium)

Pingstdagen

”Guds kärlek har ingjutits i våra hjärtan genom att han har gett oss den heliga anden.” (Rom. 5:5)

Vill vi möta Gud?
Då finns det bara ett sätt – att leva i verkligheten.
Varken i den förgrämda bitterheten eller fromma fantasin kan vi på allvar se hur Gud handlar i våra liv.
Enbart i verkligheten, den ofta tilltrasslade och komplicerade verkligheten med all sin oro och förhoppning, sorg och glädje kan vi se att Gud alltid och överallt är hos oss.

Guds kärlek – caritas dei – är inte främst en känsla utan en närvaro som vi får öva oss i att känna igen och ta emot som en gåva. Med och i Guds kärlek kan vi se sanningen och så får vi mod och handlingskraft att göra det goda där vi finns.
Ja, i den tilltrasslade verkligheten, så som Augustinus uppmanar oss: ”Lovsjung honom med hela er varelse, så att inte endast er tunga och röst lovar Gud, utan även ert samvete, ert liv, era gärningar. /…/ om du aldrig viker bort från det goda livet, ropar ditt liv, även om din tunga tiger. Och Guds öra vilar vid ditt hjärta. Ty om våra öron är avpassade för våra ord, så uppfattar Guds öron våra tankar” (Enarrationes in Psalmos 148).

Mitt ibland vardagens smutstvätt, i kön i matvarubutiken, vid den enkla kvällsmaten och de många till synes obetydliga samtalen under en dag finns en möjlighet att erfara Guds närvaro och handlande.
Han är inte långt borta från någon enda människa, den Helige Ande bor i vårt hjärta. Det vi behöver göra är att öppna hjärtat för honom och låta hans kraft verka i oss.

 Kom Helige Ande, och fyll vår fattigdom, kom med all din rikedom.

Jungfru Maria – den helige Andes brud

Detalj ut bebådelsen, glasfönster i Sankta Marias kyrka

Var hälsad Maria, full av nåd, Herren är med dig.

Guds Moder, vår Moder, Jungfru Maria var den som först tog emot den helige Ande. Henne vill vi efterlikna och så bära vår Frälsare, med Andens hjälp till alla människor.

“Heliga Guds moder

Heliga Jungfru över alla jungfrur

Kristi moder Kyrkans moder

Den gudomliga nådens moder

Du högt älskade moder

Du underbara moder

Du det goda rådets moder

Du moder till vår skapare

Du moder till vår frälsare

Du visa jungfru

Du vördnadsvärda jungfru

Du högtlovade jungfru

Du mäktiga jungfru

Du milda jungfru

Du trogna jungfru

Rättfärdighetens spegel

Vishetens säte

Orsak till vår glädje

Du Andens kalk” (ur den Lauretanska litanian)

Gudsfruktans Ande

Den helige Andes eld, glasfönster i kryptan

”Klappa händer, alla folk, hylla Gud med jubelrop! Ty Herren, den Högste, är värd att frukta, en stor konung över hela jorden.” Ps 47:2-3

Fruktan för Gud har ingenting med rädsla att göra. Nej, Gud är kärlek, och sann kärlek fördriver all rädsla och fruktan. Men kärleken föder glädje, förundran och tacksamhet gentemot den Andre, gentemot Gud. Han ÄR i sitt upphöjda majestät, jag är en skapad varelse, sedd och älskad av Honom, i hans ögon är jag oändligt värdefull.

Låt oss inte frukta Guds vrede, men istället sörja över alla de gånger vi vänt Honom ryggen. Om det är något vi skall frukta, så är det blotta tanken på att vi skall förlora den tacksamhet och förundran som borde fylla våra hjärtan till bristningsgränsen – att vi skall sluta glädjas i Herren, i den ende som kan fylla våra hjärtan med sann frid.

Fromhetens ande

Barnaskapets ande

Vem har främsta platsen i mitt liv? Benedikt skriver att vi inte ska föredra något framför Kristus.

Kristus framför mig,

Kristus bakom mig,

Kristus med mig,

Kristus i mig.

Den äkta fromheten bygger på tilliten till Gud, den flödar ur en äkta iver för Guds sak.

Jesus varnar för det motsatta: den falska fromheten som vill att andra ser. Det som ser bra ut, men vars dolda motiv snart kommer ytan att krackelera.

Det är bättre att se på Jesus än titta på sig själv.

Då blir perspektiven de rätta.

Då finner vi på nytt vår djupaste identitet:

Att vara ett Guds barn.

Insiktens gåva

Den helige Andes eld, glasfönster i kryptan

Alla vill vi väl ha ett gott liv, inser vi vad som fordras för att uppnå det vi längtar efter?

I Paulus en nitisk förföljare som förändras till hängiven efterföljare har vi en god lärare. Med sina ord: ” Låt er förvandlas genom förnyelsen av era tankar”, och genom sitt eget liv ger han oss det enda exempel vi behöver: Omvändelse.

Omvändelsen gör våra liv annorlunda och öppnar oss för insikter som ger ny utsikt.

Omvändelse klarlägger våra avsikter och det är en insikt som ger mod – vare sig vi känner det eller inte – när vi investerar i vår goda vilja blir utdelningen mod.

Och insikt.

Utsikten att få ett gott liv är stor om vi bemödar oss om goda avsikter, det är insikten om den goda avsikten som är det goda livets början.

Kraftens gåva

Jesus lovar att den som tror på honom, ur hans inre skall flyta strömmar av levande vatten. Vi skall bli som träd, planterade nära vatten som bär sin frukt i rätt tid och aldrig behöver ängslas för torra år.
Trädet sträcker sina rötter mot bäcken för att låta det livgivande vattnet genomströmma det. Fotosyntesens under sker och trädet blir en lunga som skapar livgivande syre i världen.

Så skall vi låta våra rötter vara djupt förankrade i Kristus och bli genomströmmade av den Helige Andes väldiga kraft. Samma kraft som uppväckte Kristus från det döda – en oerhörd tanke som får det att svindla.
Genom denna kraft vi kan vara med och ge liv till världen, bära god frukt som består till evig tid. På frukten skall ni känna igen trädet – kärlek, barmhärtighet, tålamod, sanning…

Helige Ande, bo i oss med din kraft så att vi likt det goda trädet bär frukt för att ge världen liv.

Rådets gåva

Rådets Ande – och det goda rådets Moder

Glasfönster kryptan

Den 18 maj i år var det 100 år sedan den helige påven Johannes Paulus II föddes. I sina tal hänvisade han ofta till Jungfru Maria som Faderns Dotter, Sonens Moder och Den Helige Andes Brud. Det sistnämnda bygger på ängelns ord till henne vid bebådelsen: ” Helig Ande skall komma över dig, och den Högstes kraft skall vila över dig. (Därför skall barnet kallas heligt och Guds son)”. (Luk 1, 35) I hela mänsklighetens historia är det följaktligen endast en människa, Jesu Moder Maria, som får stå i den sortens unika relation till Den Helige Ande.

Genom hela sitt liv lyssnade hon aktivt till Andens röst, så som själva livets händelser uppenbarade hans ledning för henne. Efter händelserna kring Jesu födelse i Betlehem står det om henne: ”Maria tog allt detta till sitt hjärta och begrundade det” (Luk 2,19).

Några år senare bevittnar vi hennes ångest och besvikelse efter den 12 årige Sonens något långdragna, fast högst entusiastiska ”försvinningsnummer”.  Han skulle ju bara vara hos sin Fader… Allt för den goda sakens skull! (Mången tonårsförälder får hämta tröst här – denna händelse må ha kostat Maria och Josef en ansenlig mängd grå hår…). Men även här läser vi om hennes hållning: ”Hans Mor bevarade allt detta i sitt hjärta” (Luk 2, 51) Hela hennes liv är ett sammanhängande gott råd till oss: ” Lyssna till Gud och lyd Honom reservationslöst”. Därför kallas hon och åkallas av Kyrkan som Det Goda Rådets Moder. Hon, den Rena Jungfrun, Ordets Moder och därmed vår glädjes grund, hon som genom sin lydnad och sin ödmjukhet trampar sönder ormens huvud. Hennes enkla råd till oss alla, hennes andliga testamente, är orden ” Gör det han (Sonen Jesus) säger åt er” (Joh 2, 5).  Detta kan hon säga med auktoritet i kraft av att vara Andens Brud, denne Ande om vilken Sonen säger: ”Han skall vägleda er med hela sanningen” (Joh 16,13)

Vi vet, att Rådets Ande ledde henne både till Korsets smärta och till Pingstens under. Vi anropar gärna (och med rätta) Guds Ande, Rådets Ande, om att vägleda oss både genom mörkrets stunder och i jubelrusets timmar.

Vi gör väl om vi samtidigt ber om hennes förbön: ”Du Andens Brud och Det Goda Rådets Moder, be för mig i min nöd”. Gör vi detta, kan vi endast komma rätt – rätt i Den Treenige Gudens famn!

Förståndets gåva

Den Helige Ande ger oss Förståndets gåva, 
så att vi kan fatta, att Gud är så mycket mer än
vad vi kan förstå och ta emot.

“Gud är mer annorlunda än annorlunda”, skriver
poeten Andreas Knapp i en dikt.
Ja, så är det! Och det är vår räddning!

 Jesus Kristus låter oss ana något av Guds 
oändliga godhet, skönhet och sanning,
Vi kan bara öppna oss för en verklighet som
övergår allt vi kan tänka eller fatta, och i våra
liv ta emot mer och mer av förståelsen för
detta stora mysterium, som är Gud.

Vishetens gåva

Den helige Andes eld, glasfönster kryptan

Under Pingstnovenans nio dagar tänker vi på apostlarna som samlades hos Jesu mor Maria i Jerusalem, i bön och väntan på Anden. Vid sitt avskedstal hade Jesus lovat att Fadern ska sända hjälparen, den helige Ande som ska vara hos oss för alltid (Joh 14:23).

Idag begrundar vi vishetens gåva.

Visheten är inte att kunna allt, utan det enkla förtroende som låter oss söka Gud och växa i tillit till Kristus. I honom finns alla vishetens och kunskapens skatter gömda.

Därför ber vi:

Kom du sanna ljus,

Kom du eviga liv

Kom du fördolda kraft,

Kom du källa till allt

Kom du som ingen har känt

Kom namnlösa glädje

Kom du eviga liv

Den helige Ande som vi ber om, är redan närvarande hos oss.

Djupt i vårt inre viskar, suckar och sjunger han, särskilt när vi inte vet vad vi ska be om.

Vi får lyssna:

släppa alla krav, lämna alla beräkningar och spekulationer.

Lämna allt och ta emot i enkelhet.

Vi är inbjudna av honom som sa:

Saliga är de som är fattiga i anden,

de renhjärtade,

de som håller fred…

Saliga är de som vill lära av honom som är mild och ödmjuk av hjärtat,

de som vill lägga ner det komplexa och spetsfundiga.

Anden som utgår av Fadern ska lära oss allt.

Andens gåvor

Den helige Andes eld – glasfönster i kryptan i Heliga Hjärtas Kloster

Vinden blåser vart den vill, och du hör den blåsa, men du vet inte varifrån den kommer eller vart den far. (Joh 3:8) Så är det med Anden.

Oberäknelig,

överraskande,

men inte påflugen,

utan kärleksfull

och ömsint.

Jag håller fram min rädsla för att återfå modet av Anden,

min fattigdom för att bli fylld,

min trasighet för att bli helad,

mina sår för att bli läkt,

det fläckade för att bli ren,

det som stelnat eller dött i mig för att det ska värmas till nytt liv.

Vågar jag låta Anden verka i mitt liv? Ge Anden fritt spelrum? Låt oss öppna för det Gud har i beredskap och be om Andens gåvor för oss alla.

Pingstnovena 2020

Den helige Ande – glasfönster i Kapitelsalen i Klostret

Idag börjar pingstnovenan – de nio dagarna mellan Kristi Himmelsfärd och pingst, då Kyrkan på ett särskilt sätt ber om den helige Ande.

Vi inbjuder er att med oss be om den helige Ande.

Kristi Himmelsfärds dag

Apostlagärningarna säger att Jesus efter uppståndelsen under 40 dagar visade sig för apostlarna och gav dem många bevis på att han levde. Han gav dem tid att förstå och han talade med dem om Guds rike.

Idag har vi hört evangeliet om hur Jesus mötte dem på berget dit han befallt dem att gå, hur han gav dem uppdraget att vittna, och hur han sedan lämnade dem och fördes upp till himlen.

Allt var annorlunda efter uppståndelsen säger Johannes Chrysostomos i en predikan. Förut var Jesus ständigt med dem. Nu visade han sig, och försvann på nytt. Syftet var att leda deras sinnen så att de kunde förhålla sig till honom på ett annat sätt än tidigare.

Löftet stod kvar: ”Jag ska inte lämna er ensamma, jag ska komma till er”.

Chrysostomos ger oss en bild av den helige Ande i sin predikan:

”Ingen låter soldater gå ut i striden obeväpnade eller låter en häst trava iväg utan körsven…” Apostlarna skulle inte dra ut i strid förrän anden stigit ner.

Många strider som skulle komma för apostlarna.

Mycket kamp finns i våra liv.

Låt oss inte glömma Jesu löfte:

”Jag ska be Fadern och han skall ge er en annan hjälpare, som skall vara hos er för alltid: Sanningens ande”.

Frid lämnar jag kvar åt er, min frid ger jag er.

Jordnära

Efraim Syriern skriver:

“I sin bok beskriver Moses skapelsen av den naturliga världen,
så att både naturen och skriften bär vittne till Skaparen:
naturen, genom människans användning av den,
skriften, genom att läsa dem.
De är vittnen som når överallt,
de kan ses i alla tider, nutid och vid varje timme.”     Hymner om Paradiset V.2

Samma syster som hade läst dessa rader på morgonens läsningstid fann under eftermiddagens arbete med komposterna ett jordnära bevis på livets kraft:
Potatisskal lagda i komposten i början av hösten hade i mörkret skickat upp långa groddar som sökte sig mot ljuset. Tecken som pekar mot Guds verklighet aldrig är långt borta.

Väderväxlingar

Det är mycket som är märkligt just nu.

Så också vädret. Gräsklippningen började i solsken men sedan började det snöa – och hagla! Gräset fick vara till ett mer gynnsamt tillfälle…

Efter nästan 20 års trofast tjänst …

… och flera reparationer – står det klart:

Tiden är inne att byta ut vår gamla diskmaskin!

Så glada vi var när den, genom goda vänners försorg, kom in i klosterköket! Den underlättade vardagen, förde visserligen lite oväsen, men gav oss tid till annat. Men åren gick, det började läcka här och där, pölen på golvet avslöjade trötthet i systemet. Nu måste beslutet tas.

Ett anslag förkunnade:

Vi tog kontakt med en firma som på en knapp vecka kunde leverera och installera en ny blänkande maskin, isolerad så att den arbetar mer tystlåtet och sparar värme. Och dessutom går det åt mindre vatten

Med bön och vigvatten tog alla systrar emot den nya maskinen, och mindes vad den helige Benedikt säger i Regeln: ”Klostret alla kärl och all dess egendom skall betraktas som heliga altarkärl.”

Femte Påskveckan

Under påsktiden får vi följa de omskakade lärjungarna när de steg för steg inser vad som skett: att deras Herre och Mästare verkligen har besegrat döden och uppstått.

Med hela kyrkan ber vi om en tro och ett hopp som aldrig tvivlar på att Gud vår Fader håller vad han lovat: Att vårt eviga liv tar sin början i Kristi uppståndelse från de döda.

Fjärde Påsksöndagen

Fåren på heden
En god herde känner sina får

Världsböndagen för kallelser

På fjärde påsksöndagen hör vi i evangeliet Jesus tala om den gode Herden. Den som känner alla sina får, vet vars och ens namn, ropar på dem och leder dem. Jesus talar om sig själv. Han, Herren, är vår Herde. Den omsorg en herde har om sina får, har han om oss.

Den gode Herden kallar oss alla vid namn och leder oss på just den livsväg som är vår. Denna söndag, som också är en särskild böndag för kallelser, får vi be Herren om kallelser till prästämbetet och ordenslivet. Låt oss be att många unga män och kvinnor uppfattar vad den gode Herden viskar i deras hjärta och vågar svara med glädje och frimodighet.

En god herde känner sina får
Ni har inte utvalt mig, utan jag har utvalt er

Påve Franciskus skriver till oss alla:

”För att urskilja vår personliga kallelse måste vi inse att den kommer från en vän – från Jesus. När vi ger något åt våra vänner ger vi dem det bästa vi har. Det kommer inte nödvändigtvis att vara det dyraste eller mest sällsynta, utan det som vi vet gör dem lyckliga. [—]

Jag vill att ni ska veta att när Herren tänker på var och en av er och vad det är han vill ge er ser han på er som sin nära vän. Och om han planerar att ge dig en särskild nåd – en nådegåva som kommer att hjälpa dig att leva till fullo och vara till gagn för andra, någon som lämnar spår i livet – så kommer det utan tvekan att vara en gåva som ger dig mer glädje och upprymdhet än något annat i hela världen. Inte på grund av att gåvan kommer att vara sällsynt eller märkvärdig, utan för att den kommer att passa dig perfekt. [—]

När Herren uppväcker en kallelse tänker han inte bara på vad du redan är utan också på vad du en dag kommer att bli i sällskap med honom och med andra.”

Ur Påvens Franciskus Apostoliska uppmaning Kristus lever (Veritas 2019), nr 287–289

En märklig tid…

Ett virus har fått fäste och påverkar hela världen. Vi blir påminda om att vi alla sitter i samma båt, hur viktig hälsan är och vad dödens radikalitet gör med oss. Det väcker många tankar, oro och ängslan, liksom känslan av maktlöshet.

Vi kan inte blunda för verkligheten, hur kan vi möta den i tro?

Kan vi i allt det svåra urskilja den Gud som är med oss, som lider med oss och som vill vårt bästa?

Här i klostret pågår livet som vanligt, nästan i alla fall. Bön och arbete, den ram som ges oss för vardagen, fortsätter. Vi söker Gud och bär fram människors oro, vi ber om frid och hälsa. Om att den ekonomiska situation som detta virus utlöser inte ska slå sönder strukturer och enskilda människors liv.

Många ger sitt yttersta för att hjälpa: i sjukvård och hemtjänst, i skolor och omsorg. I politiken står inte stridsfrågor och meningsskiljaktigheter i främsta rummet, utan man försöker hjälpas åt att hitta livsbejakande lösningar. Forskare och ekonomer gör sitt bästa… allt kan inte räknas upp!

Och vi då, här i klostret? Hur kan vi bidra?

“Ingen lever för sig själv“, säger Paulus. Att ge sitt liv till Gud innebär att vilja bära hela världen i sitt hjärta. Att trofast och uthålligt gå till kyrkan sex gånger om dagen är som att ansluta sig till en bön som strömmar genom hela tillvaron, genom alla tider, en bön som i det fördolda bär världen.

Denna bön väcker tron på att Guds barmhärtighet är det slutgiltiga svaret på alla frågor.

Vi lyssnar på Jesus, när han nu, liksom mitt i den hotande stormen på Galileiska sjön, säger: “Det är jag. Var inte rädda.” (Joh 6:18-19)

Andra Påsksöndagen

I en hel vecka har liturgin genom dagens läsningar ur Evangelierna och Apostlagärningarna låtit oss leva med de första kristna, Jesu vänner, hans lärjungar och hans mor Maria i Påskens jublande glädje i mötet med den UPPSTÅNDNE HERREN JESUS
Under detta års annorlunda påsk för oss alla i större avskildhet – och för de flesta även utan möjlighet att som vanligt komma till sin församlingskyrka och ta emot sakramenten – har detaljer i
Bibeltexterna blivit tydliga.

Vi lägger märke till hur Jesus möter sina bedrövade vänner. Inte alla på en gång, utan en och en söker han upp: Maria som står och gråter utanför graven. Därifrån skyndar hon i glädje med budskapet till lärjungarna. Petrus får ensam möta Jesus innan han visar sig för de elva apostlarna. Tomas visar han särskild omsorg och ger honom även budskapet till oss: ”du tror därför att du har sett mig. Saliga de som inte har sett men ändå tror.”
De två bedrövade vännerna på väg till Emmaus slår han följe med som en lyssnande, inkännande, främling. Först när han bryter brödet med dem känner de igen honom, sin Mästare och Herre! Lyckliga och med förnyad kraft skyndar de tillbaka till de övriga lärjungarna.
Idag möter Herren, på olika vis, var och en av oss.

Bilden är troligen ur ett Evangeliar från Reichenau

Påskvaka: Exsultet och Påskljuset!

Påskelden har välsignats och ljuset är på väg in i kyrkan! Kristi ljus! Gud vi tackar Dig!
Exultet sjungs av en syster.

I början av påskvakan, sjungs ”Exsultet” – en hymn med rötter ända tillbaka till 300-talet. Exsultet förkunnar ljusets seger över döden, Jesu uppståndelse! Jesus är det offrade lammet, det sanna ljuset, den som kom med frälsningen till oss. Gud har segrat! Kristus är Herre! Han har frälst oss! I Påsknatten sker det största mysteriet!

I en nästan tom kyrka, så när som på två präster och fjorton systrar förkunnas Exsultet med lika stor övertygelse som om kyrkan varit full!

“Höj jubelrop, ni skaror av änglar i himlen!

Sjung lovsång, ni alla Guds tjänare!

Låt frälsningens basun förkunna

den höge Konungens seger!

Må även jorden glädja sig,

bländad av denna eviga strålglans.

Upplyst av den evige Konungens härlighet

må hela jordkretsen märka

att allt dess mörker har skingrats.” ur Exsultet

Påskljuset är smyckat!
Kristus den evige Konungen – den krönte – Han bär kronan!

“Gloria, laus et honor tibi sit, Rex Christe redemptor!”

Ära, lov och pris till dig Kristus, Konung och Frälsare!

Påskdag

Vetekornet är sått, djupt ner i jordens inre. Kristus, det levande brödet, är lagt i graven. Där bryter han sönder dödens och rädslans bojor. Här sker undret:

”Barmhärtighet och sanning möts, fred och rättvisa omfamnar varandra. Sanningen spirar ur jorden, vårt land ger sin gröda.” (ps 85)

Vetekornet som av kärlek till oss lät sig sås i gravens mörker ger den goda hundrafaldiga skörden.

Kristus är uppstånden från de döda!

”Sin segerlön har han med sig, de han vunnit går framför honom. De skall kallas det heliga folket, de som Herren befriat.” (Jes 62)

Inte heller sin triumf behåller han för sig själv. Den goda hundrafaldiga skörden som spirar ur gravens mörker ger han till oss – det eviga livet.

Påskafton

”Idag råder tystnad på jorden,

stor tystnad och också ödslighet…

Konungen sover…

Gud, som blivit människa har dött,

och dödsriket bävade…”

Så hör vi i en fornkyrklig predikan på den heliga och stora sabbaten.

Påskafton är den dag då traditionen tänkt att Jesus steg ner i dödsriket med budskapet om att döden är död. Det är en dag av tystnad. I väntan på uppståndelsen håller vi ut i bön med Maria. 

Kallistos Ware säger att orden i trosbekännelsen ”nedstigen till dödsriket” har en djupare mening. Dödsriket är inte en plats i rummet, utan i själen. Det är den plats där Gud inte finns. Om Kristus verkligen steg ner i dödsriket, betyder det att han steg ner i de djup där Gud inte finns. Jesus identifierar sig oreserverat och fullständigt med människans hela ångest och främlingskap. Han tog ångesten på sig själv, och genom att ta den på sig helade han den. Det fanns ingen annan möjlighet för honom att hela den, än genom att göra den till sin egen.

Detta är korsets budskap till oss alla. Hur långt jag än måste vandra genom dödsskuggans dal är jag aldrig ensam. Jag har någon med mig på vägen.  

 ”Gud är så stor att han alltid oändligt överträffar all vår kunskap och hela vår varelse” säger Augustinus. ”Att lära känna Gud tar aldrig slut. I all evighet kan vi alltid fortsätta att försöka lära känna honom och älska honom mer och mer”. 

Långfredag

Ur psalmen Höga Kors:

Höga kors, du enda ädla bland de träd som vuxit här. Fast du ej bär blad och blommor, intet träd din like är. Ljuva stam med ljuva grenar, som den ljuva bördan bär

Kristi kors! Blott du är värdigt att dig hela världen ser. Du för Israel och folken är det rätta Guds banér, och den dig i tron har skådat dom och död ej rädes mer.

Fjortonde korsvägsstationen

Jesus läggs i graven

Som ett litet barn kom Jesus in i världen.

Delade våra villkor.

Delade vår glädje och vår sorg,

delade liv och död ända till gravens mörker.

Jag kan inte komma någonstans utan att han har varit där före mig.

Kan jag ana hoppet vid graven?

Att Jesu grav är den verkliga manifestationen av Guds makt. Bara den som är död, kan uppstå.

Jag är Uppståndelsen och Livet. Tror du detta?

Tror jag detta?

Att efter lidande och död kommer nytt liv, nya möjligheter.

Inte bara en gång när jag dör, för att min livsvandring är slut,

utan också i mötet med döden mitt i livet.

Varje gång jag måste dö från en liten bit av mig själv,

för att hans liv i mig ska kunna spira och växa.

Det nya livet,

det förvandlade livet,

Uppståndelselivet.

Skärtorsdag

På morgonen – fotatvagning i kapitelsalen.

Vi har följt Jesus på hans väg till korset:

Skärtorsdagen, med måltiden där han vet att ”hans stund är kommen”.

Nu finns bara en riktning: att uppfylla Faderns vilja, trots Människosonens:

”Fader, om det är möjligt,

ta den här bägaren ifrån mig. Men ske din vilja, inte min”.

Getsemanevaka i kapitelsalen. I bön och förbön för alla som inte kan delta i en Mässa denna kväll!

Trettonde korsvägsstationen

Jesus tas ner från korset

Vad Maria vid bebådelsen med öppna armar fick ta emot som en ren gåva, lämnar hon nu frivilligt tillbaka till Fadern.

Då gav hon Honom sin glädje, sin förväntan och sina frågor – nu ger hon Honom sin sorg, sin förvirring och sin bottenlösa smärta. Hon ger inte efter för hämndkänslor, låter sig inte förtäras av bitterhet – istället låter hon sig drabbas av smärtan i hela dess fullhet, utan att värja sig.

I tacksamhet tar hon emot allt i livet som en gåva – och i förtröstan ger hon allting tillbaka. Ingenting behåller hon för sig själv. Helt överlåten åt Guds vilja låter hon sig utan motstånd genomströmmas av Guds nåd. Och den värsta tänkbara plåga förvandlas så till en välsignelsens källa.

Tolfte korsvägsstationen

Jesus dör på korset

Herren är min herde
Jag följer honom på avstånd
För säkerhets skull
Kanske skulle någon tycka något
Om de såg mig … här
De spikar fast honom, reser korset
Det gör ont i mig, jag kan inte titta
Jag minns hans blick där i salen
Den genomtränger mig – med kärlek
Jag vill se honom, en sista gång
Det är ju Herren – det är ju Messias
Inte skulle väl han dö – såhär
Något måste blivit fel
Varför detta?
Vem har gjort detta?
Vem? Nej, Inte jag …
Det är väl inte jag … Herre?
Han ser på mig
Blicken genomtränger mig
Han dömer inte
Jag minns min tystnad – när jag skulle talat
Mitt tal – när jag borde varit tyst
Min bortvändhet, min ovilja, mina svepskäl
Hans blick når mig – mina ögon i Hans
Det är för din skull
Blicken räcker ut handen
Drar mig upp på korset
Idag ska du vara med mig i paradiset

Och han gav upp sin ande

Elfte korsvägsstationen

Jesus korsfästs

Hela Jesu liv har varit inför Faderns ansikte. Han har levt psalmens ord “Du har sagt till mitt hjärta: ’Sök mitt ansikte’. Ditt ansikte, Herre, söker jag.” (Ps 27)
Och samtidigt har hans liv varit helt för människorna, det är för din och min skull han har kommit. Till och med nu i den totala utblottelsen är Jesus helt vänd till Fadern, och helt utgivande för oss:
”Fader förlåt dem, de vet inte vad de gör.” Av kärlek till oss var och en ger han frivilligt sitt liv – för att vi ska få leva.


Jesus säger till oss: Ditt ansikte, människa, söker jag. Dölj inte ditt ansikte för mig. Sänk inte blicken i skam, utan se på mig så får du liv.

Påskljus

De tre prästerna i Vreta klosters församling hämtade sina beställda påskljus denna vecka. I många församlingar tänds påskljuset som ett tecken på Kristi uppståndelse; först under påsknatten och sedan varje söndag.  

I Exsultet, hymnen från 300-talet som inleder påskvakan, sägs:

”Denna natt bröt Kristus sönder dödens bojor och steg upp ur dödsriket som segrare.”

Den Uppståndnes seger över mörker och ofrid kan ingenting utsläcka!

TACK!

Vi tänker på och ber för alla som på olika sätt sätter in sig för sin medmänniska under dessa Corona-tider! Tack till all sjukvårdspersonal, till alla som har att besluta om olika åtgärder, till alla som berörs på något sätt!

På detta sätt vi vill vi uttrycka vårt tack och vår försäkran om förbön!

Tionde korsvägsstationen

Jesus avkläds

Där står Han – avklädd på allt

De kastar lott om Hans kläder

Vad kan de ha varit värda

En fattig mans paltor

Hån, förakt, självgodhet

Det var värdet på kläderna

Där står Han – avklädd på allt sitt

Naken – som ett nyfött barn

Skyddslös, försvarslös

Förödmjukad, utblottad

Smutsig, sårig …

Där står Han – iklädd allt mitt

Ödmjuk – fylld av kärlek

Där står Han – iklädd sin egen ödmjukhet

Och mina synder

mitt förakt, min självgodhet, min upphöjelse

Påklädd korsets död

Likt Kristus måste jag avklädas

Han är vägen till Gud

Jag måste upp på korset – med Honom

avklädas och iklädas

Jag ger Honom mina kläder

Han ger mig – Sitt kors

Palmsöndag

Liksom alla år hittills inleder vi här i Klostrets kapitelsal den Stilla Veckan med Evangeliet om Herrens intåg i Jerusalem, och bönen om att vi med hängiven tro kan följa honom på hans lidandes väg, så att vi får del av korsets nåd och uppståndelsens härlighet.

Vi tar emot de välsignade kvistarna och går sjungande genom korsgången in i kyrkan.

I år, när coronvirusets framfart hindrar oss att fira gudstjänsterna med församling närvarande vet vi oss förbundna med er, och låter symboliskt korgrindarna stå öppna.

I prefationen i mässan ber prästen:

”Hans död plånar ut våra skulder;

Hans uppståndelse gör oss

rättfärdiga och helgar oss…”

Med detta löfte går vi in i den Stilla Veckan.

Nionde korsvägsstationen

Jesus faller för tredje gången

När Jesus red in i Jerusalem hyllades han av folket som en efterlängtad konung. Nu ligger han fallen till marken – blödande, hånad och föraktad. De som såg upp mot honom och lade sina mantlar för hans fötter, ser nu ner på honom med avsky, som vore han den värsta sortens förbrytare.

Men varken upphöjelse eller förnedring är herre över honom; han låter sig inte styras av andra människors förväntningar eller åsikter. De är inte den måttstock med vilken han mäter sig själv.

Jesus har kommit för att göra Faderns vilja och för att genom sin självutgivande kärlek uppenbara Guds rike. Och det är detta just som ger honom kraften att än en gång resa sig upp och fortsätta sin smärtsamma vandring.

Åttonde korsvägsstationen

Jesus talar till de gråtande kvinnorna

Världens frälsare fortsätter sin vandring. Törnekrönt och förödmjukad, släpandes det kors som lagts på honom.

Mötet med de gråtande kvinnorna som lider med honom uppenbarar hans livsgärning:

Villigt, uthärdande allt för att uppmana oss att inte vara rädd för kärleken.

Förrädaren vågade inte ta emot barmhärtighet, Förnekaren sätter sitt hopp till förlåtelsen, Rövaren visar genom sin anspråkslöshet tilltro till försoningen och sanningens insikter.

Petrus tydliggör omvändelsens möjligheter när han förverkligar en efterföljares visdom: Gör först det nödvändiga, därefter det möjliga och plötsligt gör du det omöjliga.

Förmodligen botar inte mina åligganden coronasmittade men utmanar mig till förvandling och förändring genom att med Jesu goda blick se människor på deras lidandes väg och förmedla en oskyldig dödsdömds barmhärtighet.

Sjunde korsvägsstationen

Jesus faller för andra gången

”Vi har sjunkit ner i gruset, vi ligger tryckta mot marken.” (Ps 44)


Jag faller än en gång, av egen skuld eller tillvarons hårda törnar – och tänker att nu kan jag inte resa mig mer.


Herre Jesus Kristus, då hör jag din röst:


”JAG ÄR här. För dig och med dig har jag fallit under korsets tyngd. Med mig och för mig kan du resa dig igen. Du är aldrig ensam.
Se att jag delar din utsatthet. Tro att du ska dela min härlighet.”

Sjätte korsvägsstationen

Veronika räcker Jesus svetteduken

En akt av medkänsla och barmhärtighet och hon blir rikt belönad. När hon får duken tillbaka bär den vår Frälsares bild. Så får vi be om att Hans bild präglas i oss, i vårt hjärtas innersta.

Vårt hjärta skall vara som ikonmålarens platta där Kristi ansikte blir tydligare för varje penseldrag. Så att vi en gång med Gertrud von le Fort kan säga:

Inprägla dig djupt,

du min Konungs bild!

DU,

inte jag,

skall leva i min själ,

i mitt hjärta,

i mitt ansikte,

på mina läppar,

DU,

inte jag,

i hela mitt liv – bara DU!

Fjärde korsvägsstationen

Jesus möter sin lidande Moder

All kontakt mellan människor begränsas av tid och rum, av hjärnans, hjärtats och kroppens möjligheter. De är präglad av vår egocentricitet och egoism. Den förblir ytlig.

Kontakten med Gud däremot genomtränger hela människan, den mättar henne med Kärlek, den stillar alla hennes önskningar och är ett svar på hennes djupaste längtan. Den ger erfarenhet av ständigt växande fullhet och lycka, oberoende av yttre omständigheter.

I det ordlösa mötet mellan den lidande Sonen-Ordet och den medlidande Maria, Ordets Moder, förenas de två i Kärlekens totala samförstånd, mitt i de fruktansvärda yttre omständigheterna.

I livets mörkaste stunder är detta det enda bärande: att få vila i att veta sig oändligt älskad och att besvara Kärleken.   

Tredje korsvägsstationen

Jesus faller för första gången

Jesus faller under Korset. Inte nog med bjälkens tyngd – på vägen ligger våra synder som småsten. Lätta att snubbla på; varje steg blir en börda.

Också jag faller på livets väg. Det behövs inte mycket. Ett stadigt fotfäste byts snabbt mot det hårda mottagandet när knän och handflator slår i backen. Tillvaron ur ett nytt perspektiv: Av jord är du kommen; jord ska du åter bli.[1] I den jordmånen kan ödmjukhetens frö planteras.

Ibland är det modet som faller platt till marken. I mig själv förmår jag intet. Men Jesu fall förebådar Uppståndelsen. När jag faller landar jag på Klippan.

Skrapade knän och ömma händer är inte slutet. De är konkreta bevis på att jag är människa. Fallet blir en språngbräda till mer liv – om jag reser mig upp.

Min kropp och mitt mod må svika,

men jag har Gud, han är min klippa för evigt.

Psalm 73:26

[1] Jfr 1 Mos 3:19

Första korsvägsstationen

Jesus döms till döden

Jesus står inför Pilatus.

Kristus, GUDs Son och Marias, står tyst inför människors domstol.

Jesus står där,

bunden:

Inte ett ord av försvar, inte en gest av förklaring.

Han som har gråtit över Jerusalem,

som frågade kvinnan som de skriftlärda ville stena:
”Var det ingen som dömde dig? Inte heller jag dömer dig…”

står nu inför den världsliga makten.

Den vredgade hopen vrålar.

Det är inte människan som ska blidka Guds vrede.

Kristus har kommit för att i ödmjukhet möta människans raseri,

och hela henne.

Men han varnar oss:

”Se upp så att ingen bedrar er!  Låt inte kärleken kallna.”[i]

”Den dagen blev Herodes och Pilatus vänner; förut hade det rått fiendskap mellan dem.”[ii]

[i] Matt 24:4,12

[ii] Luk 23:12

Korsvägen

Nu under den senare delen av fastetiden inbjuder vi er till att begrundande vandra Korsvägen med oss. De enkla bilderna har skapats av en syster här i klostret. För oss inbjuder de till stillhet och lyssnande. Olika systrar kommer att ge en kort text under denna intensiva tid, då vi följer Kristus på hans väg mot korset – och får del av hans seger över allt mörker, över ondska och död.

I orons dagar

Vi systrar här i klostret tänker på alla i vårt land och ute i världen som just nu oroas över coronavirusets framfart.

När vi människor drabbas av prövningar och sorger får vi lita på Gud, livets givare och uppehållare. Han som skapar allt vill oss väl.

Vi systrar litar på att när vi ber når vi längre än om vi reser: så håller vi ut och förenar oss med er alla när vi nu:

Ber för alla som är smittade och sjuka, om helande och tröst, om den frid som inte världen kan ge,

och tackar för alla goda människor: om kraft och energi till alla som arbetar i sjukvården.

För alla som arbetar i butiker och med distribution, för polis och blåljuspersonal, för politiker och myndigheter.

Med särskild oro ber vi för alla människor på flykt undan kriget, för situationen i flyktinglägren.

Vi ber för alla som hotas av arbetslöshet

och som plågas av ensamhet och isolering.

Och vi glömmer inte journalisterna – att de ska få hjälp att rapportera med urskiljning och klokhet.

Låt oss tillsammans glädjas över alla goda initiativ till ömsesidigt stöd. Tacka för alla steg till försoning och ansvar för varandra.

För all vänskap och grannsämja!

Allt rår vi inte på – men vi ber om att Gud ska beskydda och välsigna oss alla, och skänka de döda det eviga livet.

Holkstädning

Denna fina enrummare är nu nystädad och väntar på hyresgäst!

Mycket tacksamma var vi också att vår ”översteholkanvarige” inte bara städade alla fågelholkar inte vårens hyresgäster, utan också tog hand om vindfällda träd i vår lilla klosterskog!

Möbelomklädning

Under årets första månader avsätter vi tid för praktiskt arbete som engagerar många systrar. Detta år 2 ”transformerades” gästernas matsal för en vecka till tapetserarverkstad. En nära vän som bland många andra kunskaper också är kunnig möbelsnickare kom med sina verktyg och hjälpte oss att reparera flera stolar. Flera av dem fick också en ”ansiktslyftning” genom ny klädsel.

Bed Fader vår med oss i denna svåra tid!

Fader vår, bönen som Jesus själv lärt oss, innehåller allt vi skulle vilja säga honom!

Vi har bestämt att vi varje dag avbryter arbetet klockan 12.00 och ber där vi är och står just då, ensamma eller tillsammans. Vi ber för ett slut på Corona pandemin. Vi ber också för alla som dött, för alla sjuka, för alla som vårdar sjuka och för hela vår värld som påverkas av pandemin. Vi ber om Herrens hjälp!

Vill DU be med oss?

Vi skapar en stark bönekedja med Moder Maria, i Herrens egen bön!

Fastetiden

Varje år ger oss kyrkan en stor gåva: Den välgörande Fastetiden, som vill öppna oss för det, för Den som är större. Denna tid vill hjälpa oss att släppa taget om den ballast vi bär på. Det bagage vi släpar omkring på, och som vi tror att vi måste hålla fast i, trots att det hindrar vår inre rörlighet.

På askonsdagen tog vi emot korsets tecken vår panna, och steg in i den ”andliga längtans glädje” som den helige Benedikt talar om. Det är den som ska bära oss fram till påsken.

”Om ni ändå ville höra Herrens röst idag”, hör vi i Psalm 95, så ”förhärda inte era hjärtan…”

Låt oss under fastetiden öppna våra hjärtan för den som är Större: För Kristus, vår längtans uppfyllelse.

Efter oro och smärta,

Efter ängslan och kamp

kommer påskmorgonen.

”När dagen gryr och solen går upp,

en morgon utan moln,

då spirar gräset efter regnet

i solens strålar”

2 Sam 23:4