Den tredje söndagen under året har påven Franciskus uppmanat oss att särskilt ge uppmärksamhet åt Guds ord. I det Apostoliska brevet Aperuit illis, som publicerades i september förra året kan vi läsa:
”Vi behöver tränga in i den heliga Skrift om inte hjärtat ska förbli kallt och ögonen slutna, invecklade som vi är i otaliga former av blindhet”.
Dess ord berör oss alla som vill följa Kristus, Ordet som blev kött.
Han drar oss till sig, vi möter honom, vill följa honom, och inspireras av orden i The sources of Taizé om
”att låta Kristus stiga ner i djupet av vår varelse… Han skall genomlysa vårt förstånd och vårt hjärta, han skall nå våra kroppar ända till vår innersta varelse…”
Efter epifania firar vi Jesu dop: också det är ett uppenbarande av vem Jesus är.
Han kommer till Johannes Döparen vid Jordanfloden för att låta döpa sig. När han steg upp ur vattnet såg han himlen dela sig och Anden kom över honom som en duva. Då hördes en röst från himlen: ”Du är min älskade son, du är min utvalde”. Guds Ande vilade över honom, och ledde hans väg: ut i öknen, till Galiléen, Jerusalem, Golgota… Varje steg Jesus tog på denna jord förvandlade vårt mörker till ljus. Ända fram till korset, där livet vann seger som räcker ända till tidens slut.
Herrens JA till oss är starkare än alla nej som vill begränsa livet. Genom dopets vatten har han tagit emot oss i ett oupplösligt förbund. Varje vattendrag, varje droppe kan påminna oss om detta livsförbund.
Det står om de vise männen att ”de tog en annan väg hem” efter att de hyllat den nyfödde Konungen. Evangeliet säger att det var för att undkomma Herodes vrede. Men kanske hade de fler anledningar till att ta en annan väg tillbaka till hemlandet? Att ta en annan väg hem är inte nödvändigtvis en geografisk förändring utan desto mera att det inre landskapet fått nya perspektiv och orienteringspunkter. Mötet med Kristus ger oss alltid möjligheten att se på tillvaron med nya ögon.
Vad är det i ditt och mitt liv som Han vill kasta sitt ljus över just nu? Drömmar, förhoppningar, oro, frågor – allt får vi hålla fram till Honom och be om ljus och vägledning. Om vi upplever att svaren dröjer kan det vara klokt att påminna sig om att varken de vise männen eller senare lärjungarna mötte Kristus där de mest förväntade sig det. Han kom dem till mötes i ett stall, vid strandkanten, på vägen, som den lyssnande medmänniskan, ja, som den som delade deras villkor i såväl sorg som glädje. Utmaningen till oss är att känna igen Honom, när och på den plats Han vill uppenbara sig för oss.
”Du har sagt till mitt hjärta: ’Sök mitt ansikte’. Ditt ansikte, Herre, söker jag. Dölj inte ditt ansikte för mig.” (Ps. 27)
Det har aldrig hänt förr, och det kommer inte att ske igen:
Gud blev människa,
Ordet har blivit kött,
han vandrade som människa bland människor. Det skedde ”när tiden var inne”. Ingen kunde räkna ut när det skulle ske, heller inte på vilket sätt.
”Idag firar vi Guds Son, den av naturen välsignade, som kommer till oss genom Modern, välsignad av nåd”: så sade påve Franciskus i predikan denna dag.
På tröskeln till det nya året står Maria, den utvalda, som sade sitt Ja till en obegriplig kallelse. Hon är välsignad, full av nåd, helt fylld av Guds kärlek. Detta var så genomgripande att hon i den lauretanska litanian anropas som:
”Den gudomliga nådens moder,
Du det goda rådets moder,
Orsak till vår glädje”.
Med denna goda Moder får vi gå in i det nya året och vänta allt från Herren.
Hon röjer väg för oss när det tycks svårframkomligt, och viskar till oss, som hon gjorde redan vid bröllopet i Kana:
”Gör det han säger åt er”… Allt vad Jesus säger skall ni göra! Joh.2:5
Heliga Maria, Guds moder, till dig viger vi det nya året. Du, som vet hur man begrundar och bevarar i hjärtat, ta hand om oss. Välsigna vår tid och lär oss att finna tid för Gud och för våra medmänniskor. Vi ropar till dig: Heliga Guds Moder!
Första söndagen efter juldagen firar vi den Heliga Familjens fest.
Med en musikalisk meditation över psalmen ”Lagd på strå i ett stall” kan vi förena oss med Josef och Maria i tillbedjan inför han som ”frälsning ge världen all” konungen i krubban!
Är det möjligt att förstå att Gud, alltings Skapare, låter sig födas som ett värnlöst barn?
Vi behöver inte skämmas om vi har svårt att förstå och ta till oss detta. I mer än tvåtusen år har människor mediterat över det ofattbara. Dagens Introitus är på en gång högtidligt och dansant medan J.S Bach låter orden Et incarnatus est i H-mollmässans Credo formas över en ömsint och nästan trevande linje av toner. Mysteriet kan aldrig uttömmas.
Hör vad Irenaeus av Lyon säger: ”Guds Ord tog sin boning i människan och blev Människoson för att vänja människan vid att få insikt om Gud och vänja Gud vid att bo i människan, i enlighet med Faderns goda vilja.” (Irenaeus av Lyon, Adversus haereses)
Smaka på orden – varsamt och med eftertanke – vi behöver vänja oss vid Gud, men Gud behöver också vänja sig vid människan.
Någon som du och jag har aldrig funnits tidigare, alla människor bär en egen unicitet. Gud låter sig inte endast födas en gång i Betlehem utan ständigt på nytt i varje människas själ. Inkarnationen är på en gång fullbordad genom Jesu jordiska liv och samtidigt ständigt pågående i oss var och en. Vi får vänja oss vid att få insikt om Gud och Hans plan för oss och – vilken salig tanke – låta Gud vänja sig vid att bo i just oss.
Gud som är rik på barmhärtighet tvingar sig inte på oss utan stiger varsamt och försiktigt ner i vårt inre.
”Guds Ord tog sin boning i människan och blev Människoson för att vänja människan vid att få insikt om Gud och vänja Gud vid att bo i människan” – vi har all anledning att förundras, tacka och gå framtiden till mötes med hopp.
Det lilla Jesusbarnet i stallets krubba – vars späda hand inte förmådde mer än att greppa om sin moders utsträckta finger och som kunde kommunicera endast med skrik och gråt – han har genom att träda in i sin skapelse redan som konung dragit ut i strid mot mörkrets makter. Den fridsfurste som Israels folk längtade efter har greppat sina vapen och utstött sitt härskri. Vapnen i hans hand är ödmjukhet och ringhet, och rösten som uppmanar till strid talar ord av förlåtelse och frid.
Låt oss lyssna till Jesu uppmaning att själva bli som barn – lika tillitsfulla och små som han, lika överlåtna åt Faderns vilja – så att vi tillsammans med honom kan greppa fridens vapen och kämpa för hans rike.
Kom, Herre Jesus – Kom, du fridens konung. Ta din boning i våra hjärtan och forma oss till din avbild.
I Uppenbarelseboken 3:7, som ansluter till profeten Jesajas ord i kapitel 22:22, kan vi läsa:
”Så säger den helige, den sannfärdige, han som har Davids nyckel, han som öppnar så att ingen kan stänga och stänger så att ingen kan öppna”.
I begrundan av Guds ord har detta i liturgin blivit den O-antifon vi sjunger idag:
O Davids nyckel, du helige och sannfärdige,
du öppnar, och ingen kan tillsluta,
du tillsluter, och ingen kan öppna,
Kom att ur fångenskapen föra dem,
som sitter i mörker och i dödens skugga.
Vi fortsätter att be om befrielse, tillsammans med dem som, genom tiderna, sökt GUD. Generation efter generation har givit röst åt mänsklighetens längtan ut ur mörker och fångenskap.
Han har lovat att vara med oss i dödsskuggans dal,
och att lyfta av rädslan och föra oss ut i den frihet som Kristus skänker.
När vi varje dag ber: ”Gud, kom till min räddning, skynda till min hjälp”…
upptäcker på nytt och på nytt att Kristus ordlöst säger till oss:
”Se, jag har ställt en dörr öppen för dig som ingen kan stänga” Upp 3:8.
O Jesse telning, du står som ett banér för folken,
inför dig tiger konungar i
förundran,
dig tillhör jordens alla
folk.
Kom till vår frälsning,
träd fram i glans,
o Herre, dröj inte.
Skärtorsdagsvaka i kapitelsalen
Dagens O-antifon anknyter till Profeten Jesajas bok, kapitel 11,
som beskriver det skott som skall skjuta upp ur roten till Israels avhuggna
stam. Läs gärna hela kapitel 11 denna dag. Vi känner igen den kommande
Fridsfursten i texten.
I Jesaja 43:19 står:
Se, jag gör något nytt.
Redan nu visar det sig. Märker ni det inte?
Det är inte hopplöst, något
spirar.
Låt oss öppna våra ögon och
öron för det nya som spirar och växer.
Och gör gärna sällskap med oss systrar: vi uppmanas att idag gå
ut och söka en gren som redan börjat skjuta knopp, varsamt (!) skära av och ta
med denna gren in, sätta den i vatten och förundras när livet spirar!
Den brinnande busken – Tabernaklet i Sankta Marias kyrka
Guds kärlek till människorna går som en röd tråd genom hela historien. När
Herren uppenbarar sig i en brinnande busken för Mose ute i öknen, är det för
att han har hört sitt folks klagan och sett hur det lider i Egypten. Han står
inte ut med vad folket får utstå och därför stiger han ned: Jag är här! Och han
för själv folket ut ur slaveriet för att sluta ett förbund med det. Ute i öknen
ger han Israel Lagen. Inte för att folket ska gå in under ett nytt slaveri
(under Gud), utan för att garantera den av Gud skänkta friheten. Guds
livsregler ska hålla folket fritt för väggemenskapen med Gud.
I Jesus har denna kärlekens och frihetens lag fått ett ansikte. Han har
uppfyllt hela lagen för att rädda oss ur döden.
Också idag får vi be som folket i Egypten: Kom och befria oss, Herre! För
oss ut ur själviskhetens och tomhetens slaveri. Var du vår tillflykt och
starkhet och för oss in i Guds barns frihet.
På profeternas tid väntade och
längtade hela Israels folk efter den Messias som skulle komma. De väntade sig
en härskare som i triumf och med världslig makt skulle besegra deras fiender –
men de fann ett fattigt och värnlöst barn som låg lindat i en enkel krubba. Den
Messias som kom för att frälsa och befria sitt folk ställde deras
föreställningar på huvudet, och lät deras världsliga och förnuftiga vishet
komma till korta.
Också vi väntar och
söker efter den som skall befria oss ur vår egen vilsenhet och tomhet, efter att
den Herre som styr allt med sitt blotta Ord skall visa oss vägen till frihet. Vi
vet att Guds vägar är högt över våra vägar, och att hans vishets tankar
sträcker sig långt utöver våra egna, men trots det tänker och handlar vi –
liksom Israeliterna gjorde för så länge sedan – ofta som om vi kunde greppa
Honom med vårt mänskliga förnuft.
Men för den som
låter den inre monologens snusförnuftiga röst tystna – och i hjärtats stillhet
istället lyssnar med öppet sinne – så talat Guds vishets Ord genom allt som är
och sker omkring oss, genom den värld Han har skapat och alltjämt styr.
Är vi beredda att
öppna oss för den Herre som stilla och försynt redan är mitt ibland oss? Vågar
vi låta överraskningarnas Gud skaka om oss och ställa våra föreställningar om
Honom på huvudet?
Trots att
advent är en tid av bot och besinning är det som om liturgin inte riktigt kan
hålla sig utan springer i förväg. Skyndar fram och ropar till oss genom dagens
introitus: Gläd er! Än en gång säger jag, gläd er alltid i Herren.
En uppmaning,
likt ett eko av det stora glädjebudskapet vi kommer att höra i julnatten.
Tid för bot
och tid för glädje. Samtidigt.
Så som vårt
liv ofta är: Oro, ensamhet, rädslor och svårigheter blandas med förväntan,
glädje, gemenskap och tröst. Det är sällan enbart det ena eller det andra. Det
ser vi i vardagen, och kanske ännu tydligare när vi ser tillbaka på vårt livs
årsringar. Kanske är det just i denna spänning vi växer som människor.
Så dagens
liturgi som så ivrigt skyndade i förväg nöjer sig inte med att stanna framme
vid målet utan vänder tillbaka till oss med hoppet och säger: Fatta mod ni små,
var inte rädda. Se er Gud kommer.
Så låt oss
fatta mod och fortsätta vägen framåt. Då sker undret, redan på långt håll får
Fadern syn på oss, springer oss till mötes och omfamnar oss. (Jfr. Luk. 15:20)
I den sjätte månaden blev
ängeln Gabriel sänd från Gud till en ung flicka i staden Nasaret i Galileen.
”Var inte rädd, Maria, du har funnit nåd hos Gud. Du
skall bli havande och föda en son och du skall ge honom namnet Jesus.” Luk
1:26, 30
Bernhard av Clairvaux skriver:
Skynda dig, jungfru, att svara. Ge nu ditt svar till ängeln och genom
ängeln till Gud. Svara ett ord, och ta emot Ordet. Säg ditt ord, och bli
havande med Guds Ord. Säg ett flyktigt ord, och ta emot det eviga Ordet. [—] Här kommer
han som alla folk har längtat efter, han knackar på din dörr.
”Se, jag är Herrens tjänarinna. Må det ske med
mig som du har sagt.” Luk 1:38
Vi tackar jungfru Maria för hennes ja och sjunger i
kommunion-antifonen:
Gloriosa dicta sunt de te, Maria: quia fecit
tibi magna qui potens est.
Härliga ting har sagts om dig, Maria, ty den Mäktige har gjort
stora ting med dig!
Klosterlig lekfullhet , när den första snön fallit…
Nyligen kom boken ”Lek för Guds
skull” – lekfullhetens kreativitet, dygder och laster” av jesuitpater
Fredrik Heiding ut. För att få bredd bland representanterna för lekfullhetens
väsen och nödvändighet bad han att några systrar skulle medverka med sina
tankar och erfarenheter.
Så här beskrivs boken:
Vad
har fyraårige Melchior, skådespelaren Pia Johansson och tre benediktinsystrar
gemensamt? De tycker alla om att leka. I denna bok berättar de om olika sätt
att leka både som barn och vuxna. Utöver dessa samtal ges i boken också en
teoretisk framställning om kreativitet och lekfullhet ur filosofisk, kulturell
och teologisk synvinkel.
I de olika kapitlen behandlas ett brett spektrum av
frågor: Är skämtsamhet en moralisk dygd? Vilka laster och synder kan lekfulla
människor falla för? Kan gudstjänstlivet betraktas som en lek? Varför är heliga
dårar kontroversiella? Är Gud lekfull? Hade Jesus humor?
Boken presenterar en lekens teori och praktik, en
vision om att det är möjligt att vara lekfull i livets alla situationer, till
och med när lidandet och döden drabbar oss. Leken, visar det sig, är på
djupaste allvar.
Den andra
söndagen i Advent inleds gudstjänsten med ingångsmusik som ljuder som en
trumpetstöt ur orgeln, och vi systrar sjunger:
Du folk som
bor på Sion, se Herren kommer för att rädda folken. Ni skall få höra hans röst
och era hjärtan skall glädja sig.
Och vad säger
Herren?
Profeten Jesaja vet, han skriver: ”Trösta, trösta mitt folk, säger er Gud. Ge nytt mod åt Jerusalem, kungör att hennes träldom är över…” Jes. 40
Så detta är advent: att vår träldom och vedermöda är slut! Johannes Döparens röst når oss: ”Bered väg för Herren i öknen… Allt ojämnt ska jämnas, vad oländigt är skall bli slät mark…”
Just så sjunger vi: ”Bereden väg för Herren! Berg sjunken, djup stån opp!”
Herren kommer
för att rädda oss ur träldom och vedermöda, undan mörker och ondska. Han vill
göra det som blivit krokigt i våra liv rakt, befria oss från bördor som är
omöjliga att bära. I stället ”för han sin hjord i bet som en herde. Han samlar
lammen i sin famn och bär dem i sina armar, och sakta för han moderfåren fram.”
Men Han befriar
oss inte från bördan att vara människa – den kan vara nog så tung att bära. Men
han kommer för att bära den med oss.
”Gud blir liten
för att vi ska kunna fatta honom” skriver Benedikt XVI. ”På så sätt får vi
människor en motprincip till högmod och till självförgudning. Han kommer som en
som berör vårt hjärta.”
Det är Guds
mysterium att Han stiger ner för att befria och helar genom sin Närvaro.
Nu får vi ta steget in i Adventstiden och ett nytt kyrkoår.
Mässan den första Advent inleds med Introitus som lyder:
”Till dig Herre upplyfter jag min själ; Min Gud, på dig förtröstar jag. Låt mig inte komma på skam, låt inte mina fiender fröjda sig över mig.Nej, ingen kommer på skam som hoppas på dig”.
När du och jag ber: Till dig Herre upplyfter jag min
själ…drar vi liksom med oss den värld vi är en del av. Och Herren svarar
med löftet att ingen ska behöva sakna hans nåd, hans hjälp, tröst och godhet.
Under Adventstiden riktas våra blickar på ett särskilt sätt
till Jungfrun Maria. Vi ser hennes JA till Gud, till ett, för mänskligt
förstånd, omöjligt uppdrag. I detta JA finns också ett nej till det onda, till
förtryck av mänsklig värdighet, maktfullkomlighet och förminskning av oss
själva och andra.
Det är som om hon vill säga: ”Ni är alla ljusets barn. Ni
tillhör inte natten eller mörkret” jmfr 1
Tess 5:5
Genom
Kristi ankomst i världen, har fått del av ett oförstörbart liv.
Denna Advent blir annorlunda för många, som för nästankärlekens skull måste avstå från gudstjänster i kyrkan. Låt oss under denna tid be om ännu djupare kärlek till Kristus i Ordet. Det är ju vad Advent betyder; väntan på Kristi Ankomst: Han är Ordet som blev kött, som blev människa.
Han är inte långt borta från någon enda av oss.
Låt oss tänka på det när vi tänder det första adventsljuset:
Kom Herre Jesus: Kom in i mitt hjärta och gör det till en värdig boning för dig.
Kom Herre Jesus till din Kyrka och låt henne fyllas av kärlek och vishet
Kom Herre Jesus in i din värld, så att den blir en plats för varje människa att
Varje år, i november, stöper vi tregrensljus! I år blir det 300 stycken. Några systrar börjar redan vid fem tiden med de första doppen. Ett ljus behöver ungefär 30 dopp. Vi hoppas att vara klara till completorium!
Den 2 november firar vi Alla själars dag, den dag då vi särskilt får minnas de som gått före oss. I Mässan tänder vi ljus för och nämner deras namn som lämnat oss under året. Vi minns med tacksamhet alla som stått oss nära: föräldrar, syskon, släktingar och vänner. Vi får också be för alla som ingen nämner, de som dött i ensamhet men som Herren själv vet namnet på. I år tänkte vi också särskilt på alla som dött under pandemin världen över.
Efter Mässan begav vi oss ner till Väversunda kyrka för att besöka våra systrars gravar, tända ljus och be.
Det är fint att få en dag då vi minns dem som gått före oss. En dag då det som varit och det som är binds samman.
Vi får meditera över hur hela livet hänger ihop. Död och liv kan inte separeras. I Gud är vi alla levande!
Den första november 1990 är ett viktigt datum i vårt klosters historia eftersom det är professdag för mer än halva vårt konvent.
1990 skedde den första monastiska professen i Heliga Hjärtas Kloster. Var och en som avlade sin profess då gjorde det helt personligt. Men 1 november 1990 var också ett historiskt skeende i vårt klosters historia.
När Herren ville låta klostret stå fram, samlade han en ”grundplåt” av systrar, en grupp systrar som var förutsättningen för att livet skulle kunna växa till.
Utan denna första högtidliga profess inget kloster, ingen möjlighet för fler att följa efter, ingen möjlighet att förverkliga visionen om Heliga Hjärtas Kloster … Vi tackar Gud för dessa första systrar som sagt sitt ”Ja” till Herrens kallelse och som genom att ge sina liv möjliggjort för att Hans verk ska stå fram!
En biskops kalender är säkert tämligen fulltecknad, även i coronatider. Därför var vi glada och tacksamma att vår Biskop Anders stannade till för en kort andhämtning på Omberg. I år är det 33 år sedan vi lyssnade till hans undervisning under förberedelsen till upptagningen i Kyrkans fulla gemenskap.
Biskop Anders och P Henrik Roelvink i Birgittasystrarnas kyrka i Vadstena
Nu fick vi en god rekreationskväll tillsammans innan ämbetets plikter kallade honom tillbaka till Stockholm. Kvar blev intrycket av nödvändigheten att möta GUD i det innevarande ögonblicket. Att inte vara någon annanstans än här och nu, och lyssna till Andens stilla och kärleksfulla tilltal.
Med psaltarpsalm 8 tackar vi Gud för all frukt, bär, grönsaker och allt som han försett oss med!
Herre, vår Herre, hur härligt är inte ditt namnöver hela jorden, du som har satt ditt majestät på himlen… När jag ser din himmel, dina fingrars verk, månen och stjärnorna som du har skapat, vad är då en människa eftersom du tänker på henne, en människoson eftersom du tar dig an honom?En liten tid lät du honom vara ringare än Gud, med ära och härlighet krönte du honom. Du satte honom till Herre över dina händers verk, allt har du lagt under hans fötter: får och oxar, liksom vildmarkens djur, himlens fåglar och havets fiskar, allt som rör sig i haven. Herre, vår Herre, hur härligt är inte ditt namnöver hela jorden!
Odlingssäsongen är över. Alla hjälptes vi åt att få trädgården fin inför vintern. I örtagården klipptes humle ner, vid ingångarna rensades galler, de sista tomaterna plockades in för vidare mogning inne och plantorna lades på komposten. Parkeringen sopades och ligusterhäckarna klipptes en sista gång för i år. Överallt var det aktivitet. Solen lyste på allt arbete!
Under ett veckoslut möttes tio kvinnor i vårt gästhus, för
att följa klosterrytmen. Tillsammans med sex av klostrets systrar fylldes
dagarna av samtal, utbyte och reflektion.
ATT SÖKA GUD var den samlande rubriken för dessa dagar.
Detta tema tolkades i tre kortare impulser:
Att längta efter Gud
Att finna Gud i vardagen
Att i trovärdighet ge tron på Gud vidare
Här följer ett utdrag ur en av impulserna:
Att längta efter Gud, vare sig det gäller för en kortare eller
längre period, kan upplevas som att vandra förblindad genom tillvaron. Som om
det är något väsentligt som saknades och som gör livet stympat och
ofullständigt.
Vi är skapade för att längta
efter Gud, för att sträcka oss mot Honom. Här i tiden är vi begränsade och
fallna varelser och kan, när det är som bäst, erfara hans närvaro kortare eller
längre stunder. Vår längtan efter Honom är omättlig, eftersom Han är omätlig.
Till och med i evigheten, då vi får stå ansikte mot ansikte med Honom, kommer
vi, mitt i vår glädje över att ha blivit funna av Honom, att fortsätta att
längta efter Honom, eftersom Gud alltid är större än vi kan tänka eller ana. Ju
djupare vi dricker av den källa som är Guds närvaro, desto mer törstar vi efter
Honom.
Innan himmelsfärden lovade
Jesus sina lärjungar att han skulle vara med dem alla dagar till tidens slut –
ett löfte som gäller alla oss som försöker följa honom. Vågar jag lita på detta
löfte när längtan sliter i mig och Gud verkar vara oändligt långt borta, eller
sätter jag större tillit till min egen subjektiva känsla av tomhet och
ensamhet?
Det främsta beviset på Guds
närvaro i mitt liv är inte om jag upplever Honom eller inte. Hans närvaro
uppenbarar sig i de goda frukter som växer till inom mig och som blir till
glädje för både mig själv och andra. Guds närvaro förvandlar oss, oftast helt
tyst och stilla, vare sig vi märker av det eller inte. Så länge vi bara
fortsätter söka och längta efter Honom, så länge fortsätter Han att förvandla
oss till sin avbild.
Idag firar vi den Heliga Birgitta av Vadstena med stor fest. I Mässan fick vi höra en improvisation på orgel över Rosa Rorans bonitatem, en antifon skriven av Biskop Nils Hermansson på 1300-talet. Han skrev ett officium som sjöngs vid den Heliga Birgittas fest efter hennes helgonförklaring den 7 oktober 1391.
Rosa, rorans bonitatem, stella stillans claritatem, Birgitta, vas gratiæ. Rora cæli pietatem, stilla vitæ puritatem in vallem miseriæ.
Ros, med dagg av idel godhet, stjärna, skimrande av klarhet, o, Birgitta, Nådens kärl! Skänk med daggen Himlens kärlek, några stänk av Livets renhet in i denna tårevärld.
I diktsamlingen Passad av Harry Martinsson finns en dikt som talar om det för ögat osynliga arbetet som påminner oss om vad som egentligen är nödvändigt.
Under hösten vet vi att löv och blast, tomatplantorna som burit
frukt, det nervissnade i trädgårdar och planteringar, kan komposteras för att
ge näring till kommande skördar. Daggmaskarna hjälper oss: De luckrar jorden,
gör sitt arbete tyst och tålmodigt utan att vänta på applåder och utmärkelser.
Som i
klostret: vi utför vår tjänst, många gånger obemärkt. Det luckrar själens jord
för att Herrens sådd ska kunna bära god skörd.
Detta var Petrus svar på Jesus fråga om vem de säger att han är. Så är vi alla kallade att vittna om Jesus. På ett särskilt sätt fick vi i Mässan höra hur P Zbigniew Stralkowski och P Michal Tomaszek med sina liv fick vittna om Jesus när de fick lida martyrdöden i Peru på 1990-talet. De vägrade lämna sin mission att fira Mässan och predika för det fattiga folket i Peru.
Två polska Gråbröder kom till oss idag och berättade om dessa två medbröder. P Darius blev tolkad av vår Sr Paula. Det togs upp på film och går att höra på deras Youtube kanal.
Den femtonde augusti firar vi med hela kyrkan Jungfru
Marias upptagning i himmelen, en dag som firats sedan 400-talet. Med
generationer före oss har vi tackat Gud för det mysterium som döljs i Marias
hela oinskränkta JA till Guds frälsningsplan för hela världen
I dagens predikan påminns vi om Förbundsarken, där Gud var
närvarande i sitt folk. Denna närvaro blir genom bebådelsen bokstavligen
verklighet i Jungfrun från Nasaret. Gud blir människa, tar sin boning i och
växer i en utvald människas kropp. Han vill vara närvarande mitt ibland oss.
I någon mån sker det när vi, var och en, välkomnar Guds Ord
i våra liv.
Detta blev musikaliskt gestaltat av våra systrar på orgel
och flöjt.
En improvisation inleddes:
Vi anar Davids glädjedans inför Arken –
Om och om igen, piruetter och jubel.
Något låg till grund för improvisationen, men vad?
Intensivt lyssnande:
Ett svagt igenkännande.
Men det är ändå nytt:
okänd mark att beträda,
ändå välbekant och hemma.
Fördjupat lyssnande till det kraftfulla
och samtidigt stilla, ödmjuka tilltalet,
tills hemligheten avtäcks:
Det är den medeltida dagvisan,
och orden rinner upp i minnet:
”Maria, vår fru, befaller jag mig
och Kristi fem sårmärken klara
himmelens Gud bevara min stig
idag ifrån ovännens snara
Ja hjälp mig att vandra mot målet med dig
Med dem som de dina vill vara”.
Musiken blev en illustration till hur vi läser den heliga
Skrift: på nytt och på nytt, välkänt och ständigt nytt när vi låter den helige
Ande leda oss djupare och djupare in i Ordet, Logos. Kristus som vill komma och
ta sin boning hos oss.
Den 11 augusti 1997 invigdes Sankta Marias kyrka och Heliga
Hjärtas Kloster: en stor dag som vi minns varje år då vi firar kyrkvigningens
högtid. Vi får minnas denna dag, då Gud gjorde detta hus till sitt eget, som
det heter i kollektbönen, och be om att vår gudstjänst skall vara sann och
äkta, och föra oss närmare Honom.
I år firades denna högmässan av en dominikan, pater
Pierre-André Mauduit OP från Lund. Hans predikan gav oss mycket att tänka på:
Det är inte bara byggnaden utan kommuniteten som lever här som vittnar om, ja
gör Gud närvarande i världen. Vi ska inte endast bevara det tidigare
generationer gjort, utan tacksamt förvalta det och bygga framåt, lägga grunden
för nästa generation. Vi är alla tillsammans levande stenar som Första
Petrusbrevet säger:
”Låt er själva som levande stenar byggas upp till ett
andligt hus, ett heligt prästerskap som ska bära fram andliga offer som Gud tar
emot med glädje genom Jesus Kristus” 1 Petr. 2:5.
”Himmelriket är som en skatt som ligger gömd i en åker…” hörde vi i söndagens Evangelium. Evangeliets ord klingar med under vilodagen, den dag som vill ge oss möjlighet att lyssna och ”betrakta vårt faktiska läge i nuet”, som Hjalmar Gullberg skriver.
Att ta sig tid att betrakta kan innebära att se skatter som
finns gömda mitt i vardagen.
Just nu får vi hjälp att fälla träd som blivit sjuka eller
som växer på mindre lämpliga ställen.
I går såg det ut som ett oordnat kaos:
Och idag ger vi oss tid att betrakta de fällda träden på
närmare håll: vilka konstverk finns inte gömda i stammars och grenars mitt, som
stiger fram efter motorsågens framfart!
Under högmässan den 16 söndagen under året hölls för ovanlighetens skulle ingen predikan, utan en stunds tystnad följde efter Evangeliet. En påtaglig stillhet lade sig över kyrkan.
Pater Andrzej hade placerat ett relikvarium med reliker av den helige Maximilian Kolbe och den saliga Maria av den Korsfäste Jesus, även kallad ”den lilla arabiskan” på altaret denna dag.
Vi har fått besök av tre män från Polen Marek, Roman och Rafael, som vandrat genom många länder. De tillhör ”Gemenskapen av Guds barmhärtighet”, de flesta av dem är män som suttit i fängelse och som upplevt hur Herren lyft dem ur svartaste mörker och givit dem ett nytt liv. Nu vandrar de, med sin biskops välsignelse, till fots genom olika länder, ber och vittnar om att Gud kan förlåta allt och skapa ett nytt liv.
I slutet av mässan berättar en av dem enkelt och okonstlat om sitt dramatiska liv, med en far som var psykopat och gjorde livet svårt för sin familj. Han berättade om hur han som mycket ung kommit in i drog- och alkoholberoende och tung kriminalitet, som slutade med att han stack ihjäl en vän på öppen gata. Under ett långt fängelsestraff, där han umgicks med tankar på att mörda medfångar eller begå självmord, upplevde han i en bikt förlåtelsens kraft. Idag, många år efter frigivningen, är han själv terapeut och försöker hjälpa andra som sittter fast i en sådan massiv vrede, som han själv är löst ur.
Efter mässan möter M Katarina och Sr Paula dem i hallen, och ger dem ett bröd som tecken på förbundenhet och ömsesidig bön. De visar oss den ikon de bär med sig i ryggsäcken: Jungfrun Maria av de sju smärtorna. ”Egentligen är det inte vi som går på pilgimsfärd genom Europa, utan hon” säger de. ”Vi är bara hennes åsnor, som bär henne på ryggen!” De vandrar vidare mot Lannavaara, ska sedan ta sig över till Tysfjord i Norge och korsa Sverige igen, för att nå till Oulu (Uleåborg) i Finland den 8 september, Jungfru Marie födelse. Då har de med sina fötter ritat ett kors över och bett för våra länder.
S. Benedikt och S. Ansgar, glasfönster i Kapitelsalen
Den 11 juli firas den helige Benedikts högtidsdag.
Varje morgon när vi lämnar Kapitelsalen påminns vi om ett ord ur Regeln, som utgör vårt årsmotto:
Framskrider man på denna livsväg och i tron vidgar sig hjärtat
Denna vers utgör också den första antifonen i vigilian. De
nästföljande utgör nästan en dialog med Herren som inbjuder oss och söker oss
för att ge oss de gåvor han har i beredskap:
Är du en som älskar livet och vill se goda dagar?
Herre, vem får gästa ditt tält? Vem får bo på ditt heliga berg?
Vill du äga sant och evigt liv? Sky det onda och gör det goda.
Visa mig Herre din väg, led mig på en jämn stig.
Jag vill löpa dina buds väg, ty du vidgar mitt hjärta.
Saliga de som bor i ditt hus, de skall sjunga ditt lov för evigt.
Vad inget öga sett och inget öra hört, det har Gud berett åt dem som älskar honom.
* * *
Den helige Augustinus (354-430) har givit oss många texter
till djupare förståelse av vår tro och vår vandring genom livet. Så här skriver
han i en text om längtan:
”En god kristens hela liv är längtan. Det du längtar efter kan du ännu inte se. Men längtan gör det möjligt för dig att se, när den uppfylls. Om du vill fylla en säck och du vet hur mycket du får lägga i den, så sträcker du ut säcken eller vad det nu är för behållare du har. Du vet hur stor plats det kommer att ta och ser att utrymmet är litet. Därför gör du det ännu större. På samma sätt förökar Gud vår längtan genom att fördröja uppfyllelsen av den. Genom längtan vidgar han själen, och genom att vidga den ökar han dess förmåga att ta emot.”
Städar, röjer, ordnar och fixar. Inte minst på eftersatta
områden, som kräver lite mer tid än vad som med lätthet kan avsättas när
vardagen rullar på för fullt.
Som att städa i förråd och lämna överflödiga ting vidare
till andra som bättre behöver dem:
Hur
många glasburkar behövs under ett år?
Gammalt
blir som nytt: Vad kan man använda detta till?
Förslag mottas med tacksamhet!
I trädgården finns också arbete …
I köksträdgården växer det…
och det är dags att börja skörda röda vinbär…
Samtidigt
finns tid att upptäcka vardagens skönhet:
hur en växt kastar sin skugga på golvet i korsgången till exempel …
Den heliga Treenigheten, ikon målad i Heliga Hjärtas Kloster
Än en gång har vi fått göra den inre resan som Kyrkan tar oss med på varje år. Efter fastetiden steg vi över tröskeln in i händelsernas centrum, och firade Palmsöndag, mindes Jesus intåg i Jerusalem. Händelserna under Stilla veckan lät oss i liturgi och läsning borra ett stycke djupare in i den väg Jesus gått för och med oss.
Skärtorsdag, när Jesus ger oss ett yttersta bevis på sin
kärlek.
Långfredag, med mörker, övergivenhet och smärta – fram till: ”Det är fullbordat”, och förlåten i templet rämnade mitt itu, uppifrån och ända ner.
Påskafton, i väntan på Påskdag: Herren är uppstånden, sannerligen uppstånden som väckte tron och den slumrande lovsången på nytt De följande femtio dagarna, som fylldes av ett oupphörligt Halleluja i liturgin: glädjens yttersta sång, där inga ord räcker till
Kristi himmelsfärds dag, när vi ser honom lämna lärjungarna, välsignande
Sen: de väntar, tillsammans med Maria, Jesu Moder, liksom vi väntar och ber, tillsammans med Maria, vår och alla generationers Moder,
Väntar på Pingsten, då den helige Ande, den Maria kände igen från tilltalet i bebådelsens stund, utgöts över hela jorden,
Anden som utgjuts över jorden, över oss, på nytt och på nytt, och skänker liv, och liv i fullhet.
För att vi ska ana Treenighetens oändliga hemlighet. Tre i en och en i tre: en hemlighet som öppnas för oss i bönen, där våra hjärtan kan förvandlas och vidgas till att bli en boning för den heliga Treenigheten
Han förenar sig med oss, vi finner den näring som räcks oss i sakramentet, Kristi kropp och blod, och kan lyssna till Rafaels ord, också vi:
”Prisa Gud och ge honom äran! Prisa hans storhet, berätta om hans ära för alla som lever om vad han har gjort… Förhärliga Guds gärningar…” Tobit 12.6
”Guds kärlek har ingjutits i våra hjärtan genom att han har gett oss den heliga anden.” (Rom. 5:5)
Vill vi möta
Gud?
Då finns det bara ett sätt – att leva i verkligheten.
Varken i den förgrämda bitterheten eller fromma fantasin kan vi på allvar se
hur Gud handlar i våra liv.
Enbart i verkligheten, den ofta tilltrasslade och komplicerade verkligheten med
all sin oro och förhoppning, sorg och glädje kan vi se att Gud alltid och
överallt är hos oss.
Guds kärlek
– caritas dei – är inte främst en känsla utan en närvaro som vi får öva
oss i att känna igen och ta emot som en gåva. Med och i Guds kärlek kan vi se
sanningen och så får vi mod och handlingskraft att göra det goda där vi finns.
Ja, i den tilltrasslade verkligheten, så som Augustinus uppmanar oss: ”Lovsjung
honom med hela er varelse, så att inte endast er tunga och röst lovar Gud, utan
även ert samvete, ert liv, era gärningar. /…/ om du aldrig viker bort från det
goda livet, ropar ditt liv, även om din tunga tiger. Och Guds öra vilar vid
ditt hjärta. Ty om våra öron är avpassade för våra ord, så uppfattar Guds öron
våra tankar” (Enarrationes
in Psalmos 148).
Mitt ibland
vardagens smutstvätt, i kön i matvarubutiken, vid den enkla kvällsmaten och de
många till synes obetydliga samtalen under en dag finns en möjlighet att erfara
Guds närvaro och handlande.
Han är inte långt borta från någon enda människa, den Helige Ande bor i vårt
hjärta. Det vi behöver göra är att öppna hjärtat för honom och låta hans kraft
verka i oss.
Kom Helige Ande, och fyll vår fattigdom, kom
med all din rikedom.
Detalj ut bebådelsen, glasfönster i Sankta Marias kyrka
Var hälsad Maria, full av nåd, Herren är med dig.
Guds Moder, vår Moder, Jungfru Maria var den som först tog emot den helige Ande. Henne vill vi efterlikna och så bära vår Frälsare, med Andens hjälp till alla människor.
”Klappa händer, alla folk, hylla Gud
med jubelrop! Ty Herren, den Högste, är värd att frukta, en stor konung över
hela jorden.” Ps 47:2-3
Fruktan för Gud har ingenting med
rädsla att göra. Nej, Gud är kärlek, och sann kärlek fördriver all rädsla och
fruktan. Men kärleken föder glädje, förundran och tacksamhet gentemot den
Andre, gentemot Gud. Han ÄR i sitt upphöjda majestät, jag är en skapad varelse,
sedd och älskad av Honom, i hans ögon är jag oändligt värdefull.
Låt oss inte frukta Guds vrede, men istället
sörja över alla de gånger vi vänt Honom ryggen. Om det är något vi skall frukta,
så är det blotta tanken på att vi skall förlora den tacksamhet och förundran
som borde fylla våra hjärtan till bristningsgränsen – att vi skall sluta
glädjas i Herren, i den ende som kan fylla våra hjärtan med sann frid.
Alla vill vi
väl ha ett gott liv, inser vi vad som fordras för att uppnå det vi längtar
efter?
I Paulus en nitisk förföljare som förändras till hängiven efterföljare har vi en god lärare. Med sina ord: ” Låt er förvandlas genom förnyelsen av era tankar”, och genom sitt eget liv ger han oss det enda exempel vi behöver: Omvändelse.
Omvändelsen gör
våra liv annorlunda och öppnar oss för insikter som ger ny utsikt.
Omvändelse klarlägger våra avsikter och det är en insikt som ger mod – vare sig vi känner det eller inte – när vi investerar i vår goda vilja blir utdelningen mod.
Och insikt.
Utsikten att
få ett gott liv är stor om vi bemödar oss om goda avsikter, det är insikten om
den goda avsikten som är det goda livets början.
Jesus lovar att den som tror på honom, ur hans inre skall flyta strömmar av levande vatten. Vi skall bli som träd, planterade nära vatten som bär sin frukt i rätt tid och aldrig behöver ängslas för torra år. Trädet sträcker sina rötter mot bäcken för att låta det livgivande vattnet genomströmma det. Fotosyntesens under sker och trädet blir en lunga som skapar livgivande syre i världen.
Så skall vi låta våra rötter vara djupt förankrade i Kristus och bli genomströmmade av den Helige Andes väldiga kraft. Samma kraft som uppväckte Kristus från det döda – en oerhörd tanke som får det att svindla. Genom denna kraft vi kan vara med och ge liv till världen, bära god frukt som består till evig tid. På frukten skall ni känna igen trädet – kärlek, barmhärtighet, tålamod, sanning…
Helige Ande,
bo i oss med din kraft så att vi likt det goda trädet bär frukt för att ge
världen liv.
Den 18 maj i år var det 100 år sedan den
helige påven Johannes Paulus II föddes. I sina tal hänvisade han ofta till
Jungfru Maria som Faderns Dotter, Sonens Moder och Den Helige Andes Brud. Det
sistnämnda bygger på ängelns ord till henne vid bebådelsen: ” Helig Ande
skall komma över dig, och den Högstes kraft skall vila över dig. (Därför
skall barnet kallas heligt och Guds son)”. (Luk 1, 35) I hela
mänsklighetens historia är det följaktligen endast en människa, Jesu Moder
Maria, som får stå i den sortens unika relation till Den Helige Ande.
Genom hela sitt liv lyssnade hon aktivt till Andens röst, så som själva livets händelser uppenbarade hans ledning för henne. Efter händelserna kring Jesu födelse i Betlehem står det om henne: ”Maria tog allt detta till sitt hjärta och begrundade det” (Luk 2,19).
Några år senare bevittnar vi hennes ångest och besvikelse efter den 12 årige Sonens något långdragna, fast högst entusiastiska ”försvinningsnummer”. Han skulle ju bara vara hos sin Fader… Allt för den goda sakens skull! (Mången tonårsförälder får hämta tröst här – denna händelse må ha kostat Maria och Josef en ansenlig mängd grå hår…). Men även här läser vi om hennes hållning: ”Hans Mor bevarade allt detta i sitt hjärta” (Luk 2, 51) Hela hennes liv är ett sammanhängande gott råd till oss: ” Lyssna till Gud och lyd Honom reservationslöst”. Därför kallas hon och åkallas av Kyrkan som Det Goda Rådets Moder. Hon, den Rena Jungfrun, Ordets Moder och därmed vår glädjes grund, hon som genom sin lydnad och sin ödmjukhet trampar sönder ormens huvud. Hennes enkla råd till oss alla, hennes andliga testamente, är orden ” Gör det han (Sonen Jesus) säger åt er” (Joh 2, 5). Detta kan hon säga med auktoritet i kraft av att vara Andens Brud, denne Ande om vilken Sonen säger: ”Han skall vägleda er med hela sanningen” (Joh 16,13)
Vi vet, att Rådets Ande ledde henne både till Korsets smärta och till Pingstens under. Vi anropar gärna (och med rätta) Guds Ande, Rådets Ande, om att vägleda oss både genom mörkrets stunder och i jubelrusets timmar.
Vi gör väl om vi samtidigt ber om hennes förbön: ”Du Andens Brud och Det Goda Rådets Moder, be för mig i min nöd”. Gör vi detta, kan vi endast komma rätt – rätt i Den Treenige Gudens famn!
Den Helige Ande ger oss Förståndets gåva, så att vi kan fatta, att Gud är så mycket mer än vad vi kan förstå och ta emot.
”Gud är mer annorlunda än annorlunda”, skriver poeten Andreas Knapp i en dikt. Ja, så är det! Och det är vår räddning!
Jesus Kristus låter oss ana något av Guds oändliga godhet, skönhet och sanning, Vi kan bara öppna oss för en verklighet som övergår allt vi kan tänka eller fatta, och i våra liv ta emot mer och mer av förståelsen för detta stora mysterium, som är Gud.
Under Pingstnovenans nio dagar tänker vi på apostlarna som samlades hos Jesu mor Maria i Jerusalem, i bön och väntan på Anden. Vid sitt avskedstal hade Jesus lovat att Fadern ska sända hjälparen, den helige Ande som ska vara hos oss för alltid (Joh 14:23).
Idag begrundar vi vishetens gåva.
Visheten är inte att kunna allt, utan det enkla förtroende
som låter oss söka Gud och växa i tillit till Kristus. I honom finns alla vishetens
och kunskapens skatter gömda.
Därför ber vi:
Kom du sanna ljus,
Kom du eviga liv
Kom du fördolda kraft,
Kom du källa till allt
Kom du som ingen har känt
Kom namnlösa glädje
Kom du eviga liv
Den helige Ande som vi ber om, är redan närvarande hos oss.
Djupt i vårt inre viskar, suckar och sjunger han, särskilt
när vi inte vet vad vi ska be om.
Vi får lyssna:
släppa alla krav, lämna alla beräkningar och spekulationer.
Lämna allt och ta emot i enkelhet.
Vi är inbjudna av honom som sa:
Saliga är de som är fattiga i anden,
de renhjärtade,
de som håller fred…
Saliga är de som vill lära av honom som är mild och ödmjuk
av hjärtat,
de som vill lägga ner det komplexa och spetsfundiga.
Apostlagärningarna säger att Jesus efter uppståndelsen
under 40 dagar visade sig för apostlarna och gav dem många bevis på att han
levde. Han gav dem tid att förstå och han talade med dem om Guds rike.
Idag har vi hört evangeliet om hur Jesus mötte dem på
berget dit han befallt dem att gå, hur han gav dem uppdraget att vittna, och
hur han sedan lämnade dem och fördes upp till himlen.
Allt var annorlunda efter uppståndelsen säger Johannes
Chrysostomos i en predikan. Förut var Jesus ständigt med dem. Nu visade han
sig, och försvann på nytt. Syftet var att leda deras sinnen så att de kunde
förhålla sig till honom på ett annat sätt än tidigare.
Löftet stod kvar: ”Jag ska inte lämna er ensamma, jag ska
komma till er”.
Chrysostomos ger oss en bild av den helige Ande i sin
predikan:
”Ingen låter soldater gå ut i striden obeväpnade eller
låter en häst trava iväg utan körsven…” Apostlarna skulle inte dra ut i strid
förrän anden stigit ner.
Många strider som skulle komma för apostlarna.
Mycket kamp finns i våra liv.
Låt oss inte glömma Jesu löfte:
”Jag ska be Fadern och han skall ge er en annan hjälpare,
som skall vara hos er för alltid: Sanningens ande”.
”I sin bok beskriver Moses skapelsen av den naturliga världen, så att både naturen och skriften bär vittne till Skaparen: naturen, genom människans användning av den, skriften, genom att läsa dem. De är vittnen som når överallt, de kan ses i alla tider, nutid och vid varje timme.” Hymner om Paradiset V.2
Samma syster som hade läst dessa rader på morgonens läsningstid fann under eftermiddagens arbete med komposterna ett jordnära bevis på livets kraft: Potatisskal lagda i komposten i början av hösten hade i mörkret skickat upp långa groddar som sökte sig mot ljuset. Tecken som pekar mot Guds verklighet aldrig är långt borta.
Så glada vi var när den, genom goda vänners försorg, kom in i klosterköket! Den underlättade vardagen, förde visserligen lite oväsen, men gav oss tid till annat. Men åren gick, det började läcka här och där, pölen på golvet avslöjade trötthet i systemet. Nu måste beslutet tas.
Ett anslag förkunnade:
Vi tog kontakt med en firma som på en knapp vecka kunde
leverera och installera en ny blänkande maskin, isolerad så att den arbetar mer
tystlåtet och sparar värme. Och dessutom går det åt mindre vatten
Med bön och vigvatten tog alla systrar emot den nya
maskinen, och mindes vad den helige Benedikt säger i Regeln: ”Klostret alla
kärl och all dess egendom skall betraktas som heliga altarkärl.”
Under påsktiden får vi följa de omskakade lärjungarna när
de steg för steg inser vad som skett: att deras Herre och Mästare verkligen har
besegrat döden och uppstått.
Med hela kyrkan ber vi om en tro och ett hopp som aldrig tvivlar på att Gud vår Fader håller vad han lovat: Att vårt eviga liv tar sin början i Kristi uppståndelse från de döda.
På fjärde påsksöndagen hör vi i
evangeliet Jesus tala om den gode Herden. Den som känner alla sina får, vet
vars och ens namn, ropar på dem och leder dem. Jesus talar om sig själv. Han, Herren,
är vår Herde. Den omsorg en herde har om sina får, har han om oss.
Den gode Herden kallar oss alla
vid namn och leder oss på just den livsväg som är vår. Denna söndag, som också
är en särskild böndag för kallelser, får vi be Herren om kallelser till
prästämbetet och ordenslivet. Låt oss be att många unga män och kvinnor
uppfattar vad den gode Herden viskar i deras hjärta och vågar svara med glädje
och frimodighet.
Ni har inte utvalt mig, utan jag har utvalt er
Påve
Franciskus skriver till oss alla:
”För att urskilja vår personliga
kallelse måste vi inse att den kommer från en vän – från Jesus. När vi ger
något åt våra vänner ger vi dem det bästa vi har. Det kommer inte nödvändigtvis
att vara det dyraste eller mest sällsynta, utan det som vi vet gör dem
lyckliga. [—]
Jag vill att ni ska veta att när
Herren tänker på var och en av er och vad det är han vill ge er ser han på er
som sin nära vän. Och om han planerar att ge dig en särskild nåd – en nådegåva
som kommer att hjälpa dig att leva till fullo och vara till gagn för andra,
någon som lämnar spår i livet – så kommer det utan tvekan att vara en gåva som
ger dig mer glädje och upprymdhet än något annat i hela världen. Inte på grund
av att gåvan kommer att vara sällsynt eller märkvärdig, utan för att den kommer
att passa dig perfekt. [—]
När Herren uppväcker en kallelse
tänker han inte bara på vad du redan är utan också på vad du en dag kommer att
bli i sällskap med honom och med andra.”
Ur Påvens Franciskus Apostoliska uppmaning Kristus lever (Veritas 2019), nr 287–289
Ett virus har fått fäste och påverkar hela världen. Vi blir
påminda om att vi alla sitter i samma båt, hur viktig hälsan är och vad dödens radikalitet
gör med oss. Det väcker många tankar, oro och ängslan, liksom känslan av
maktlöshet.
Vi kan inte blunda för verkligheten, hur kan vi möta den i
tro?
Kan vi i allt det svåra urskilja den Gud som är med oss,
som lider med oss och som vill vårt bästa?
Här i klostret pågår livet som vanligt, nästan i alla fall.
Bön och arbete, den ram som ges oss för vardagen, fortsätter. Vi söker
Gud och bär fram människors oro, vi ber om frid och hälsa. Om att den
ekonomiska situation som detta virus utlöser inte ska slå sönder strukturer och
enskilda människors liv.
Många ger sitt yttersta för att hjälpa: i sjukvård och
hemtjänst, i skolor och omsorg. I politiken står inte stridsfrågor och
meningsskiljaktigheter i främsta rummet, utan man försöker hjälpas åt att hitta
livsbejakande lösningar. Forskare och ekonomer gör sitt bästa… allt kan inte
räknas upp!
Och vi då, här i klostret? Hur kan vi bidra?
”Ingen lever för sig själv”, säger Paulus. Att ge sitt liv till Gud innebär att vilja bära hela världen i sitt hjärta. Att trofast och uthålligt gå till kyrkan sex gånger om dagen är som att ansluta sig till en bön som strömmar genom hela tillvaron, genom alla tider, en bön som i det fördolda bär världen.
Denna bön väcker tron på att Guds barmhärtighet är det
slutgiltiga svaret på alla frågor.
Vi lyssnar på Jesus, när han nu, liksom mitt i den hotande stormen på Galileiska sjön, säger: ”Det är jag. Var inte rädda.” (Joh 6:18-19)
I en hel vecka har liturgin genom dagens läsningar ur Evangelierna och Apostlagärningarna låtit oss leva med de första kristna, Jesu vänner, hans lärjungar och hans mor Maria i Påskens jublande glädje i mötet med den UPPSTÅNDNE HERREN JESUS Under detta års annorlunda påsk för oss alla i större avskildhet – och för de flesta även utan möjlighet att som vanligt komma till sin församlingskyrka och ta emot sakramenten – har detaljer i Bibeltexterna blivit tydliga.
Vi lägger märke till hur Jesus möter sina bedrövade vänner. Inte alla på en gång, utan en och en söker han upp: Maria som står och gråter utanför graven. Därifrån skyndar hon i glädje med budskapet till lärjungarna. Petrus får ensam möta Jesus innan han visar sig för de elva apostlarna. Tomas visar han särskild omsorg och ger honom även budskapet till oss: ”du tror därför att du har sett mig. Saliga de som inte har sett men ändå tror.”
De två bedrövade vännerna på väg till Emmaus slår han följe med som en lyssnande, inkännande, främling. Först när han bryter brödet med dem känner de igen honom, sin Mästare och Herre! Lyckliga och med förnyad kraft skyndar de tillbaka till de övriga lärjungarna.
Idag möter Herren, på olika vis, var och en av oss.
Bilden är troligen ur ett Evangeliar från Reichenau
Påskelden har välsignats och ljuset är på väg in i kyrkan! Kristi ljus! Gud vi tackar Dig!Exultet sjungs av en syster.
I början av påskvakan, sjungs ”Exsultet” – en hymn med rötter ända tillbaka till 300-talet. Exsultet förkunnar ljusets seger över döden, Jesu uppståndelse! Jesus är det offrade lammet, det sanna ljuset, den som kom med frälsningen till oss. Gud har segrat! Kristus är Herre! Han har frälst oss! I Påsknatten sker det största mysteriet!
I en nästan tom kyrka, så när som på två präster och fjorton systrar förkunnas Exsultet med lika stor övertygelse som om kyrkan varit full!
”Höj jubelrop, ni skaror av änglar i himlen!
Sjung lovsång, ni alla Guds tjänare!
Låt frälsningens basun förkunna
den höge Konungens seger!
Må även jorden glädja sig,
bländad av denna eviga strålglans.
Upplyst av den evige Konungens härlighet
må hela jordkretsen märka
att allt dess mörker har skingrats.” ur Exsultet
Påskljuset är smyckat! Kristus den evige Konungen – den krönte – Han bär kronan!
”Gloria, laus et honor tibi sit, Rex Christe redemptor!”
Ära, lov och pris till dig Kristus, Konung och Frälsare!
Vetekornet är sått, djupt ner i jordens inre. Kristus, det levande brödet, är lagt i graven. Där bryter han sönder dödens och rädslans bojor. Här sker undret:
”Barmhärtighet och sanning möts, fred och rättvisa omfamnar varandra. Sanningen spirar ur jorden, vårt land ger sin gröda.” (ps 85)
Vetekornet som av kärlek till oss lät sig sås i gravens mörker ger den goda hundrafaldiga skörden.
Kristus är uppstånden från de döda!
”Sin segerlön har han med sig, de han vunnit går framför honom. De skall kallas det heliga folket, de som Herren befriat.” (Jes 62)
Inte heller sin triumf behåller han för sig själv. Den goda hundrafaldiga skörden som spirar ur gravens mörker ger han till oss – det eviga livet.
Så hör vi i en fornkyrklig predikan på den heliga och stora
sabbaten.
Påskafton är den dag då traditionen tänkt att Jesus steg
ner i dödsriket med budskapet om att döden är död. Det är en dag av tystnad. I
väntan på uppståndelsen håller vi ut i bön med Maria.
Kallistos Ware säger att orden i trosbekännelsen ”nedstigen till dödsriket” har en djupare mening. Dödsriket är inte en plats i rummet, utan i själen. Det är den plats där Gud inte finns. Om Kristus verkligen steg ner i dödsriket, betyder det att han steg ner i de djup där Gud inte finns. Jesus identifierar sig oreserverat och fullständigt med människans hela ångest och främlingskap. Han tog ångesten på sig själv, och genom att ta den på sig helade han den. Det fanns ingen annan möjlighet för honom att hela den, än genom att göra den till sin egen.
Detta är korsets budskap till oss alla. Hur långt jag än måste vandra genom dödsskuggans dal är jag aldrig ensam. Jag har någon med mig på vägen.
”Gud är så stor att han alltid oändligt överträffar all vår kunskap och hela vår varelse” säger Augustinus. ”Att lära känna Gud tar aldrig slut. I all evighet kan vi alltid fortsätta att försöka lära känna honom och älska honom mer och mer”.
Höga kors, du enda ädla bland de träd som vuxit här. Fast du ej bär blad och blommor, intet träd din like är. Ljuva stam med ljuva grenar, som den ljuva bördan bär
Kristi kors! Blott du är värdigt att dig hela världen ser. Du för Israel och folken är det rätta Guds banér, och den dig i tron har skådat dom och död ej rädes mer.
Vad Maria vid bebådelsen med öppna armar fick ta emot som en ren gåva, lämnar hon nu frivilligt tillbaka till Fadern.
Då gav hon Honom sin glädje, sin förväntan och sina frågor – nu ger hon Honom sin sorg, sin förvirring och sin bottenlösa smärta. Hon ger inte efter för hämndkänslor, låter sig inte förtäras av bitterhet – istället låter hon sig drabbas av smärtan i hela dess fullhet, utan att värja sig.
I tacksamhet
tar hon emot allt i livet som en gåva – och i förtröstan ger hon allting
tillbaka. Ingenting behåller hon för sig själv. Helt överlåten åt Guds vilja låter
hon sig utan motstånd genomströmmas av Guds nåd. Och den värsta tänkbara plåga
förvandlas så till en välsignelsens källa.
Herren är min herde Jag följer honom på avstånd För säkerhets skull Kanske skulle någon tycka något Om de såg mig … här De spikar fast honom, reser korset Det gör ont i mig, jag kan inte titta Jag minns hans blick där i salen Den genomtränger mig – med kärlek Jag vill se honom, en sista gång Det är ju Herren – det är ju Messias Inte skulle väl han dö – såhär Något måste blivit fel Varför detta? Vem har gjort detta? Vem? Nej, Inte jag … Det är väl inte jag … Herre? Han ser på mig Blicken genomtränger mig Han dömer inte Jag minns min tystnad – när jag skulle talat Mitt tal – när jag borde varit tyst Min bortvändhet, min ovilja, mina svepskäl Hans blick når mig – mina ögon i Hans Det är för din skull Blicken räcker ut handen Drar mig upp på korset Idag ska du vara med mig i paradiset
Hela Jesu liv har varit inför Faderns ansikte. Han har levt psalmens ord ”Du har sagt till mitt hjärta: ’Sök mitt ansikte’. Ditt ansikte, Herre, söker jag.” (Ps 27) Och samtidigt har hans liv varit helt för människorna, det är för din och min skull han har kommit. Till och med nu i den totala utblottelsen är Jesus helt vänd till Fadern, och helt utgivande för oss: ”Fader förlåt dem, de vet inte vad de gör.” Av kärlek till oss var och en ger han frivilligt sitt liv – för att vi ska få leva.
Jesus säger till oss: Ditt ansikte, människa, söker jag. Dölj inte ditt ansikte för mig. Sänk inte blicken i skam, utan se på mig så får du liv.
De tre prästerna i Vreta klosters församling hämtade sina
beställda påskljus denna vecka. I många församlingar tänds påskljuset som ett
tecken på Kristi uppståndelse; först under påsknatten och sedan varje söndag.
I Exsultet, hymnen från 300-talet som inleder påskvakan,
sägs:
”Denna natt bröt Kristus sönder dödens bojor och steg upp
ur dödsriket som segrare.”
Den Uppståndnes seger över mörker och ofrid kan ingenting
utsläcka!
Vi tänker på och ber för alla som på olika sätt sätter in sig för sin medmänniska under dessa Corona-tider! Tack till all sjukvårdspersonal, till alla som har att besluta om olika åtgärder, till alla som berörs på något sätt!
På detta sätt vi vill vi uttrycka vårt tack och vår försäkran om förbön!
Liksom alla år hittills inleder vi här i Klostrets kapitelsal den Stilla Veckan med Evangeliet om Herrens intåg i Jerusalem, och bönen om att vi med hängiven tro kan följa honom på hans lidandes väg, så att vi får del av korsets nåd och uppståndelsens härlighet.
Vi tar emot de välsignade kvistarna och går sjungande genom korsgången in i kyrkan.
I år, när coronvirusets framfart hindrar oss att fira
gudstjänsterna med församling närvarande vet vi oss förbundna med er, och låter
symboliskt korgrindarna stå öppna.
När Jesus red in i Jerusalem hyllades han av folket som en
efterlängtad konung. Nu ligger han fallen till marken – blödande, hånad och
föraktad. De som såg upp mot honom och lade sina mantlar för hans fötter, ser
nu ner på honom med avsky, som vore han den värsta sortens förbrytare.
Men varken upphöjelse eller förnedring är herre över honom; han låter sig inte styras av andra människors förväntningar eller åsikter. De är inte den måttstock med vilken han mäter sig själv.
Jesus har kommit för att göra Faderns vilja och för att genom sin självutgivande kärlek uppenbara Guds rike. Och det är detta just som ger honom kraften att än en gång resa sig upp och fortsätta sin smärtsamma vandring.
Världens
frälsare fortsätter sin vandring. Törnekrönt och förödmjukad, släpandes det
kors som lagts på honom.
Mötet med de
gråtande kvinnorna som lider med honom uppenbarar hans livsgärning:
Villigt,
uthärdande allt för att uppmana oss att inte vara rädd för kärleken.
Förrädaren
vågade inte ta emot barmhärtighet, Förnekaren sätter sitt hopp till förlåtelsen,
Rövaren visar genom sin anspråkslöshet tilltro till försoningen och sanningens
insikter.
Petrus tydliggör
omvändelsens möjligheter när han förverkligar en efterföljares visdom: Gör
först det nödvändiga, därefter det möjliga och plötsligt gör du det omöjliga.
Förmodligen
botar inte mina åligganden coronasmittade men utmanar mig till förvandling och
förändring genom att med Jesu goda blick se människor på deras lidandes väg och
förmedla en oskyldig dödsdömds barmhärtighet.
”Vi har sjunkit ner i gruset, vi ligger tryckta mot marken.” (Ps 44)
Jag faller än en gång, av egen skuld eller tillvarons hårda törnar – och tänker att nu kan jag inte resa mig mer.
Herre Jesus Kristus, då hör jag din röst:
”JAG ÄR här. För dig och med dig har jag fallit under korsets tyngd. Med mig och för mig kan du resa dig igen. Du är aldrig ensam. Se att jag delar din utsatthet. Tro att du ska dela min härlighet.”
En akt av medkänsla och barmhärtighet
och hon blir rikt belönad. När hon får duken tillbaka bär den vår Frälsares
bild. Så får vi be om att Hans bild präglas i oss, i vårt hjärtas innersta.
Vårt hjärta skall vara som ikonmålarens
platta där Kristi ansikte blir tydligare för varje penseldrag. Så att vi en
gång med Gertrud von le Fort kan säga:
All
kontakt mellan människor begränsas av tid och rum, av hjärnans, hjärtats och
kroppens möjligheter. De är präglad av vår egocentricitet och egoism. Den förblir
ytlig.
Kontakten med Gud däremot genomtränger hela människan, den mättar henne med Kärlek, den stillar alla hennes önskningar och är ett svar på hennes djupaste längtan. Den ger erfarenhet av ständigt växande fullhet och lycka, oberoende av yttre omständigheter.
I det ordlösa mötet mellan den lidande Sonen-Ordet och den medlidande Maria, Ordets Moder, förenas de två i Kärlekens totala samförstånd, mitt i de fruktansvärda yttre omständigheterna.
I livets mörkaste stunder är detta det enda bärande: att få vila i att veta sig oändligt älskad och att besvara Kärleken.
Jesus faller under Korset. Inte nog med bjälkens tyngd – på
vägen ligger våra synder som småsten. Lätta att snubbla på; varje steg blir en
börda.
Också jag faller på livets väg. Det behövs inte mycket. Ett
stadigt fotfäste byts snabbt mot det hårda mottagandet när knän och handflator
slår i backen. Tillvaron ur ett nytt perspektiv: Av jord är du kommen; jord
ska du åter bli.[1]
I den jordmånen kan ödmjukhetens frö planteras.
Ibland är det modet som faller platt till marken. I mig
själv förmår jag intet. Men Jesu fall förebådar Uppståndelsen. När jag faller
landar jag på Klippan.
Skrapade knän och ömma händer är inte slutet. De är konkreta
bevis på att jag är människa. Fallet blir en språngbräda till mer liv – om jag
reser mig upp.
Nu under den senare delen av fastetiden inbjuder vi er till att begrundande vandra Korsvägen med oss. De enkla bilderna har skapats av en syster här i klostret. För oss inbjuder de till stillhet och lyssnande. Olika systrar kommer att ge en kort text under denna intensiva tid, då vi följer Kristus på hans väg mot korset – och får del av hans seger över allt mörker, över ondska och död.
Denna fina enrummare är nu nystädad och väntar på hyresgäst!
Mycket tacksamma var vi också att vår ”översteholkanvarige” inte bara städade alla fågelholkar inte vårens hyresgäster, utan också tog hand om vindfällda träd i vår lilla klosterskog!
Även systrarnas kläder var i behov av reparation. Två systrar, tillsammans med en sömnadskunnig mamma, gjorde underverk, arbetade flitigt och noggrant med både lagning och nysömnad.
Under årets första månader avsätter vi tid för praktiskt
arbete som engagerar många systrar. Detta år 2 ”transformerades” gästernas
matsal för en vecka till tapetserarverkstad. En nära vän som bland många andra
kunskaper också är kunnig möbelsnickare kom med sina verktyg och hjälpte oss
att reparera flera stolar. Flera av dem fick också en ”ansiktslyftning” genom
ny klädsel.
Fader
vår, bönen som Jesus själv lärt oss, innehåller allt vi skulle vilja säga
honom!
Vi
har bestämt att vi varje dag avbryter arbetet klockan 12.00 och ber där vi är
och står just då, ensamma eller tillsammans. Vi ber för ett slut på Corona pandemin.
Vi ber också för alla som dött, för alla sjuka, för alla som vårdar sjuka och
för hela vår värld som påverkas av pandemin. Vi ber om Herrens hjälp!
Vill
DU be med oss?
Vi
skapar en stark bönekedja med Moder Maria, i Herrens egen bön!
Varje
år ger oss kyrkan en stor gåva: Den välgörande Fastetiden, som vill öppna oss
för det, för Den som är större. Denna tid vill hjälpa oss att släppa taget om
den ballast vi bär på. Det bagage vi släpar omkring på, och som vi tror att vi
måste hålla fast i, trots att det hindrar vår inre rörlighet.
På
askonsdagen tog vi emot korsets tecken vår panna, och steg in i den ”andliga
längtans glädje” som den helige Benedikt talar om. Det är den som ska bära oss
fram till påsken.
”Om
ni ändå ville höra Herrens röst idag”, hör vi i Psalm 95, så ”förhärda inte era
hjärtan…”
Låt
oss under fastetiden öppna våra hjärtan för den som är Större: För Kristus, vår
längtans uppfyllelse.
