Ora et Labora – bön och arbete

Världsböndagen för kallelser

På fjärde påsksöndagen hör vi i evangeliet Jesus tala om den gode Herden. Den som känner alla sina får, vet vars och ens namn, ropar på dem och leder dem. Jesus talar om sig själv. Han, Herren, är vår Herde. Den omsorg en herde har om sina får, har han om oss.

Den gode Herden kallar oss alla vid namn och leder oss på just den livsväg som är vår. Denna söndag, som också är en särskild böndag för kallelser, får vi be Herren om kallelser till prästämbetet och ordenslivet. Låt oss be att många unga män och kvinnor uppfattar vad den gode Herden viskar i deras hjärta och vågar svara med glädje och frimodighet.

Påve Franciskus skriver till oss alla:

”För att urskilja vår personliga kallelse måste vi inse att den kommer från en vän – från Jesus. När vi ger något åt våra vänner ger vi dem det bästa vi har. Det kommer inte nödvändigtvis att vara det dyraste eller mest sällsynta, utan det som vi vet gör dem lyckliga. [—]

Jag vill att ni ska veta att när Herren tänker på var och en av er och vad det är han vill ge er ser han på er som sin nära vän. Och om han planerar att ge dig en särskild nåd – en nådegåva som kommer att hjälpa dig att leva till fullo och vara till gagn för andra, någon som lämnar spår i livet – så kommer det utan tvekan att vara en gåva som ger dig mer glädje och upprymdhet än något annat i hela världen. Inte på grund av att gåvan kommer att vara sällsynt eller märkvärdig, utan för att den kommer att passa dig perfekt. [—]

När Herren uppväcker en kallelse tänker han inte bara på vad du redan är utan också på vad du en dag kommer att bli i sällskap med honom och med andra.”

Ur Påvens Franciskus Apostoliska uppmaning Kristus lever (Veritas 2019), nr 287–289

I en hel vecka har liturgin genom dagens läsningar ur Evangelierna och Apostlagärningarna låtit oss leva med de första kristna, Jesu vänner, hans lärjungar och hans mor Maria i Påskens jublande glädje i mötet med den UPPSTÅNDNE HERREN JESUS
Under detta års annorlunda påsk för oss alla i större avskildhet – och för de flesta även utan möjlighet att som vanligt komma till sin församlingskyrka och ta emot sakramenten – har detaljer i
Bibeltexterna blivit tydliga.

Vi lägger märke till hur Jesus möter sina bedrövade vänner. Inte alla på en gång, utan en och en söker han upp: Maria som står och gråter utanför graven. Därifrån skyndar hon i glädje med budskapet till lärjungarna. Petrus får ensam möta Jesus innan han visar sig för de elva apostlarna. Tomas visar han särskild omsorg och ger honom även budskapet till oss: ”du tror därför att du har sett mig. Saliga de som inte har sett men ändå tror.”
De två bedrövade vännerna på väg till Emmaus slår han följe med som en lyssnande, inkännande, främling. Först när han bryter brödet med dem känner de igen honom, sin Mästare och Herre! Lyckliga och med förnyad kraft skyndar de tillbaka till de övriga lärjungarna.
Idag möter Herren, på olika vis, var och en av oss.

I början av påskvakan, sjungs ”Exsultet” – en hymn med rötter ända tillbaka till 300-talet. Exsultet förkunnar ljusets seger över döden, Jesu uppståndelse! Jesus är det offrade lammet, det sanna ljuset, den som kom med frälsningen till oss. Gud har segrat! Kristus är Herre! Han har frälst oss! I Påsknatten sker det största mysteriet!

I en nästan tom kyrka, så när som på två präster och fjorton systrar förkunnas Exsultet med lika stor övertygelse som om kyrkan varit full!

“Höj jubelrop, ni skaror av änglar i himlen!

Sjung lovsång, ni alla Guds tjänare!

Låt frälsningens basun förkunna

den höge Konungens seger!

Må även jorden glädja sig,

bländad av denna eviga strålglans.

Upplyst av den evige Konungens härlighet

må hela jordkretsen märka

att allt dess mörker har skingrats.” ur Exsultet

“Gloria, laus et honor tibi sit, Rex Christe redemptor!”

Ära, lov och pris till dig Kristus, Konung och Frälsare!

Vetekornet är sått, djupt ner i jordens inre. Kristus, det levande brödet, är lagt i graven. Där bryter han sönder dödens och rädslans bojor. Här sker undret:

”Barmhärtighet och sanning möts, fred och rättvisa omfamnar varandra. Sanningen spirar ur jorden, vårt land ger sin gröda.” (ps 85)

Vetekornet som av kärlek till oss lät sig sås i gravens mörker ger den goda hundrafaldiga skörden.

Kristus är uppstånden från de döda!

”Sin segerlön har han med sig, de han vunnit går framför honom. De skall kallas det heliga folket, de som Herren befriat.” (Jes 62)

Inte heller sin triumf behåller han för sig själv. Den goda hundrafaldiga skörden som spirar ur gravens mörker ger han till oss – det eviga livet.

”Idag råder tystnad på jorden,

stor tystnad och också ödslighet…

Konungen sover…

Gud, som blivit människa har dött,

och dödsriket bävade…”

Så hör vi i en fornkyrklig predikan på den heliga och stora sabbaten.

Påskafton är den dag då traditionen tänkt att Jesus steg ner i dödsriket med budskapet om att döden är död. Det är en dag av tystnad. I väntan på uppståndelsen håller vi ut i bön med Maria. 

Kallistos Ware säger att orden i trosbekännelsen ”nedstigen till dödsriket” har en djupare mening. Dödsriket är inte en plats i rummet, utan i själen. Det är den plats där Gud inte finns. Om Kristus verkligen steg ner i dödsriket, betyder det att han steg ner i de djup där Gud inte finns. Jesus identifierar sig oreserverat och fullständigt med människans hela ångest och främlingskap. Han tog ångesten på sig själv, och genom att ta den på sig helade han den. Det fanns ingen annan möjlighet för honom att hela den, än genom att göra den till sin egen.

Detta är korsets budskap till oss alla. Hur långt jag än måste vandra genom dödsskuggans dal är jag aldrig ensam. Jag har någon med mig på vägen.  

 ”Gud är så stor att han alltid oändligt överträffar all vår kunskap och hela vår varelse” säger Augustinus. ”Att lära känna Gud tar aldrig slut. I all evighet kan vi alltid fortsätta att försöka lära känna honom och älska honom mer och mer”. 

Ur psalmen Höga Kors:

Höga kors, du enda ädla bland de träd som vuxit här. Fast du ej bär blad och blommor, intet träd din like är. Ljuva stam med ljuva grenar, som den ljuva bördan bär

Kristi kors! Blott du är värdigt att dig hela världen ser. Du för Israel och folken är det rätta Guds banér, och den dig i tron har skådat dom och död ej rädes mer.

Vi har följt Jesus på hans väg till korset:

Skärtorsdagen, med måltiden där han vet att ”hans stund är kommen”.

Nu finns bara en riktning: att uppfylla Faderns vilja, trots Människosonens:

”Fader, om det är möjligt,

ta den här bägaren ifrån mig. Men ske din vilja, inte min”.

Liksom alla år hittills inleder vi här i Klostrets kapitelsal den Stilla Veckan med Evangeliet om Herrens intåg i Jerusalem, och bönen om att vi med hängiven tro kan följa honom på hans lidandes väg, så att vi får del av korsets nåd och uppståndelsens härlighet.

Vi tar emot de välsignade kvistarna och går sjungande genom korsgången in i kyrkan.

I år, när coronvirusets framfart hindrar oss att fira gudstjänsterna med församling närvarande vet vi oss förbundna med er, och låter symboliskt korgrindarna stå öppna.

I prefationen i mässan ber prästen:

”Hans död plånar ut våra skulder;

Hans uppståndelse gör oss

rättfärdiga och helgar oss…”

Med detta löfte går vi in i den Stilla Veckan.

Vi systrar här i klostret tänker på alla i vårt land och ute i världen som just nu oroas över coronavirusets framfart.

När vi människor drabbas av prövningar och sorger får vi lita på Gud, livets givare och uppehållare. Han som skapar allt vill oss väl.

Vi systrar litar på att när vi ber når vi längre än om vi reser: så håller vi ut och förenar oss med er alla när vi nu:

Ber för alla som är smittade och sjuka, om helande och tröst, om den frid som inte världen kan ge,

och tackar för alla goda människor: om kraft och energi till alla som arbetar i sjukvården.

För alla som arbetar i butiker och med distribution, för polis och blåljuspersonal, för politiker och myndigheter.

Med särskild oro ber vi för alla människor på flykt undan kriget, för situationen i flyktinglägren.

Vi ber för alla som hotas av arbetslöshet

och som plågas av ensamhet och isolering.

Och vi glömmer inte journalisterna – att de ska få hjälp att rapportera med urskiljning och klokhet.

Låt oss tillsammans glädjas över alla goda initiativ till ömsesidigt stöd. Tacka för alla steg till försoning och ansvar för varandra.

För all vänskap och grannsämja!

Allt rår vi inte på – men vi ber om att Gud ska beskydda och välsigna oss alla, och skänka de döda det eviga livet.

Fader vår, bönen som Jesus själv lärt oss, innehåller allt vi skulle vilja säga honom!

Vi har bestämt att vi varje dag avbryter arbetet klockan 12.00 och ber där vi är och står just då, ensamma eller tillsammans. Vi ber för ett slut på Corona pandemin. Vi ber också för alla som dött, för alla sjuka, för alla som vårdar sjuka och för hela vår värld som påverkas av pandemin. Vi ber om Herrens hjälp!

Vill DU be med oss?

Vi skapar en stark bönekedja med Moder Maria, i Herrens egen bön!

Varje år ger oss kyrkan en stor gåva: Den välgörande Fastetiden, som vill öppna oss för det, för Den som är större. Denna tid vill hjälpa oss att släppa taget om den ballast vi bär på. Det bagage vi släpar omkring på, och som vi tror att vi måste hålla fast i, trots att det hindrar vår inre rörlighet.

På askonsdagen tog vi emot korsets tecken vår panna, och steg in i den ”andliga längtans glädje” som den helige Benedikt talar om. Det är den som ska bära oss fram till påsken.

”Om ni ändå ville höra Herrens röst idag”, hör vi i Psalm 95, så ”förhärda inte era hjärtan…”

Låt oss under fastetiden öppna våra hjärtan för den som är Större: För Kristus, vår längtans uppfyllelse.

Efter oro och smärta,

Efter ängslan och kamp

kommer påskmorgonen.

”När dagen gryr och solen går upp,

en morgon utan moln,

då spirar gräset efter regnet

i solens strålar”

2 Sam 23:4