Inledning till vespern på Andra söndagen i fastan

Förra söndagen hörde vi om hur Jesus ensam ute i öknen i 40 dagar frestas av djävulen. Denna andra fastesöndag är scenen en helt annan. Jesus tar med sig tre av sina lärjungar – Petrus, Jakob och Johannes – och går upp på berget Tabor. Där ser de honom förvandlas. Hans kläder blir skinande vita, vitare än vad lärjungarna någonsin har sett och de ser Jesus samtala med Mose och Elia – två gestalter som vi läser om i Gamla Testamentet, två personer som förebådar Messias. Evangelisten Markus som vi följer detta år skriver inget om samtalets innehåll, men Lukas vet att de talade om Jesus förestående uttåg ur världen. Någon av lärjungarna måste ha snappat upp ord ur samtalet, och att Petrus har förstått vilka de två främmande männen är förstår vi när han erbjuder sig att göra hyddor åt dem: en åt dig, Jesus! En åt Mose och en åt Elia!

I liturgin möts dåtid och nutid och mitt eget liv vävs in i Kyrkans mysterium. I Guds ord möter jag Jesus själv. Tidebönerna hjälper oss att stiga in i Evangeliet genom att ge en snabbversion av denna söndags nyckeltext.

När vi i lördagens vesper ska sjunga Magnificat (Marias lovsång) inramas den av antifonen: Jesus tog med sig sina lärjungar och förde dem upp på ett högt berg och blev förklarad inför dem. I Bibeltexten nämns vilka tre lärjungar som Jesus tog med sig, men här sjunger vi bara om lärjungar. Det framgår inte ens om de var få eller många. Låt oss ta emot det som en inbjudan från Jesus att följa med upp på berget! Vi som vill vara hans lärjungar idag ”får plats” i det som sker på Tabor.  

På söndag morgon, har vi varit på berget ett tag. Vi har med lärjungarna blivit överväldigade av Jesu förvandling. Tänk om det alltid kunde vara så här! Med Petrus utropar vi i en antifon: Herre, det är bra att vi är med! Om du vill så kan vi bygga tre hyddor här: en åt dig, en åt Mose och en åt Elia.

På söndag kväll går vi tillsammans med Jesus ned från berget. Vid Magnificat hör vi hans ord till lärjungarna: Den syn ni har sett ska ni inte nämna för någon, förrän Människosonen har uppstått från de döda. De frågar sig vad det betyder att uppstå från de döda. Även om lärjungarna då inte förstod, så föll polletten ned så småningom. Efter Jesu uppståndelse berättar Petrus och Johannes, ögonvittnen till Jesu förklaring, frimodigt om allt som de varit med om, för vi kan inte tiga med vad vi har sett och hört (Apg 4:20). Johannes skriver: … vi såg hans härlighet, en härlighet som den ende sonen får av sin fader, och han var fylld av nåd och sanning (Joh 1:14).

Jesu förklaring är ett hoppets tecken för oss. När vi följer Jesus kan vi också få se honom förvandlad, förklarad. Det sker inte alltid som vi förväntar oss, men om vi är uppmärksamma kan vi tvärsigenom det vardagliga, det mänskliga vi möter, ana det gudomliga. Vi får en glimt av den härlighet vi är på väg till. I början av sin Regel uppmanar oss Benedikt: Låt oss öppna våra ögon för ljuset från Gud.  (RB Prol. 9) Detta kan också översättas Låt oss öppna våra ögon för det gudomliggörande ljuset. Låt oss ta emot Guds ljus, det som förvandlar oss och gör oss mer lika Jesus.

Dörren öppnas

En Fastebetraktelse av P. Fredrik Heiding S.J.

Jesus lovar att bönen ger frukt. I Lukasevangeliet hör vi honom säga: ”Be, så skall ni få. Sök, så skall ni finna. Bulta, så skall dörren öppnas. Ty den som ber, han får, och den som söker han finner, och för den som bultar skall dörren öppnas” (Luk 11:9–10).

Jesu budskap inger hopp. Det lönar sig att vara ihärdig, att enträget vända sig till Gud. Begärande böner som de kallas finns det gott om i såväl Gamla som Nya testamentet. Även ökenfäder och ökenmödrar yttrade sådana nödrop från hjärtat. Samtidigt balanseras den bedjandes kravspecifikation med insikten om att han eller hon inte kan diktera vad Gud ska göra. Man bevarar en viss frihet utifrån delbönen i Fader vår av mer överlåtelsekaraktär: ske din vilja.

Dörren öppnas, i bästa fall i alla fall. Vad är det i vårt liv som har gått i baklås? Vad är det som är angeläget att be om? Till vilket rum hoppas vi att en dörr ska öppnas? Under fastetiden finns det en möjlighet att bulta på dörren. Att på djupet längta efter att få upptäcka något på insidan, innanför porten. Vi kan avstå från något, offra oss, och samtidigt vilja tränga in bakom porten.

”The Light of the World”
av William Holman Hunt
(1827–1910). Foto: Wikimedia commons.

Saken kan betraktas från det omvända perspektivet. En målning av den brittiske konstnären William Holman Hunt (1827–1910) med titeln ”The Light of the World” betraktar relationen från ett annat håll. Målningen som finns i Keeble College i University of Oxford bygger på orden i Uppenbarelseboken: ”Se, jag står vid dörren och bultar. Om någon hör min röst och öppnar dörren skall jag gå in till honom och äta med honom och han med mig” (Upp 3:20).

Holman Hunt porträtterar Kristus stående med en lykta utanför dörren, Jesus Kristus som är världens ljus. Om man tittar noga på målningen märker man att det inte finns något dörrhandtag utåt. Det är människan inne i stugan som måste vrida på handtaget så att Jesus kan komma in. Den här gången är det Jesus som behöver bulta så att dörren öppnas.

Det är nog lättare att begära att en dörr till något annat rum ska öppnas än att släppa in någon i vårt eget hem. Kan vi tillåta att Jesus gör ett besök? Finns det något som hindrar oss?

Nu kanske någon undrar vad detta i all sin dar har med fastetiden att göra. Jo, det gäller att röja undan hinder som försvårar för Jesus att komma in – om vi utgår från Holman Hunts målning och Uppenbarelseboken. Samtidigt gäller det att rensa bort ytliga önskemål och be om det som är riktigt angeläget – om vi går tillbaka till Lukasevangeliets budskap.

Exempel på sådant som ligger i vägen är att tröstäta i stället för att bejaka själslig hunger, surfa i all oändlighet på nätet i stället för att samtala med Jesus, tycka synd om sig själv i stället för att hjälpa någon annan.

Fastetiden inbjuder kristna till att äta mindre och samtidigt be för och hjälpa andra människor. Var och en har naturligtvis sina egna fasteoffer. Huvudsaken är väl att resultatet inte blir som i Stockholms tunnelbanor där man hör en röst som säger: ”Se upp för dörrarna, dörrarna stängs.”

Jesu frestelse i öknen (Mark 1:12-15)

Den öken som Anden ledde Jesus ut i är en tomhetens och tystnades plats. En plats utan distraktioner eller möjligheter att fly undan verkligheten. Det enda som bröt tystnaden var öknens vilddjur, dessa frestelsernas demoner som ansatte Jesus och försökte förvränga hans sinne och vilja. Men han var inte ensam, inte utlämnad i sin kamp. Änglarna – budbärare och förmedlare av Gudomlig hjälp – betjänade honom. Inte heller vi måste hjälplöst konfrontera våra frestelser, utan Gud kallar oss ut i öknen just för att vi skall inse att det faktiskt finns hjälp att få.


”Därför skall jag locka ut henne i öknen och söka vinna hennes hjärta.” Så säger Herren om sitt folk hos profeten Hosea, och fortsätter: ”Jag skall äkta dig för evigt, jag skall äkta dig i rättfärdighet och rätt, i kärlek och förbarmande. Jag skall äkta dig i trofasthet, och du skall lära känna Herren.” (Hos 2: 14, 19-20) Gud söker oss inte för att vi redan är rättfärdiga, utan för att han älskar oss medan vi ännu är syndare.
Vår synd, våra sår och vår skam är inte ett hinder för Guds kärlek. Hans kärlek är alltid vänd mot oss, hans ansikte blickar alltid mot vårt. Det är vi som så ofta vänt oss bort från honom, som inte är öppna för att ta emot den kärlek och det själens helande och upprättande som han vill skänka oss. Det är därför han kallar oss ut i frestelsernas öken – för att avkläda oss alla våra masker, vår självtillräcklighet, för att få oss att inse att vi inte kan vinna kampen i egen kraft. Gud för oss ut i öknen, inte för att plåga oss, utan för att hjälpa oss att inse vårt behov av honom.

Genast efter sin vistelse i öknen, efter att han konfronterats med alla de frestelser som plågar oss fallna människor, så började Jesus predika att Guds rike är nära, om vi bara omvänder oss och tror på det glada budskapet. Han vill inte att vi stannar kvar i vår bortvändhet och självtillräcklighet, i vår lilla och trånga värld, vars gränser inte sträcker sig bortom vår egna horisont av vad vi tror skall tillfredsställa oss och göra oss lyckliga. Han har sett vår längtan för vad den är – vilddjur och demoner som vill dra oss bort från något långt bättre och större. Alla de själviska begär som vi jagar och som vi tror är allt vi behöver, bleknar helt i jämförelse mot det rike som Gud vill ge oss.


Öknen är förvisso en skrämmande plats, men inte en plats av ondo. Dess tomhet och öppna horisonter hjälper oss att rikta blicken uppåt, mot den stjärnbeströdda himlen som endast här framträder i hela sitt majestät. Liksom Gud en gång visade Abraham på himlens stjärnor som ett tecken på den välsignelse han hade i beredskap för honom, om Abraham bara valde att leva i tillit och tro på Gud, på samma sätt vill han föra oss ut i öknen, bort från världens alla förströelser, för att visa på ett långt rikare och mer livgivande löfte – den frihet och glädje som kommer oss till del när vi slutar gripa efter det vi tror skall tillfredsställa oss, för att istället ta emot allt som en gåva ur Faderns hand.

Inledning till Vespern den första söndagen i Fastan

Den första söndagen i fastan hör vi i Evangeliet om Jesu ensamma kamp mot frestelserna. Han är ensam där i i öknen, efter att ha döpts av Johannes i Jordan. Då hade himlen öppnat sig, Anden kommit ner som en duva och han hade hört rösten som sa: ”Du är min älskade son, du är min utvalde”. Sedan driver Anden honom ut i öknen för att han skall sättas på prov. Det är hårda prov: frestelsen att bruka makt, att pröva om tilliten till Gud verkligen håller: Hur svarar Jesus? Jo, med Skriftens egna ord.

Vad kan vi ta emot?

När vi ber tideböner är det Guds eget ord vi får ta i vår mun. Det är inte främst en intellektuell process när vi står i koret, studiet av psalmerna och Bibelns ord hör hemma på annan plats. Här, i kyrkan och i bönen, står vi inför Guds ansikte och låter texten gå igenom vår tanke, vårt hjärta och sinne. Vi låter oss fyllas av Ordet som blev kött, vi låter den helige Ande öppna tanke och minne. Vi stiger in i den bön som strömmat genom generationer från troende, i glädje och sorg, förtvivlan och lovsång. Vissa verser blir till förbön, andra uttalar jag i deras ställe som kanske just då inte förmår be. Bönen med Psaltarens ord kan ibland vara en stilla begrundan, andra dagar en jublande lovsång och ibland klagan i en till synes utsiktslös situation.

När vi sjunger, läser och ber är det en proklamation, ja, ett förkunnande av Guds ord. Profeten Jesaja ger oss ett ord från Herren:

”Liksom regnet och snön faller från himlen och inte återvänder dit förrän det har vattnat jorden och gjort den fruktbar [ … ] så skall det vara med ordet som går ut från min mun. Förgäves skall det inte vända tillbaka till mig utan att ha verkat vad jag vill, och utfört det, vartill jag har sänt ut det Jes. 55:10–11.

När vi dag efter dag, år efter år sjunger och ber Skriftens ord skapas också i oss ett vapenförråd av ord som vi kan behöv när vi griper trons sköld, med vilken vi får utsläcka den ondes alla brinnande pilar.

Den allra kortast bönen som vi alltid kan upprepa är den vers som inleder varje tidebön:
O Gud kom till min räddning, Herre skynda till min hjälp.

Den bönen kan man alltid upprepa:

Blir vi oroliga: Gud kom till min räddning.

Blir vi arga och ett dömande ord tränger sig på: Herre, skynda till min hjälp.

”Människan lever inte endast av bröd, utan av vart ord som utgår av Guds mun” sjunger vi i antifonen före och efter Marias lovsång i denna vesper.

Låt oss under den kommande fasteveckan lyssna likt Maria.

Vandring med målet i sikte

Den som börjar en vandring gör det med målet i sikte. Målet bestämmer vandringens riktning och ger även en fingervisning om hurdan terrängen kan tänkas bli. Den möda och uppoffring som är en del av vandringen får en ny innebörd genom att målet hägrar för vår inre syn. Ja, ibland kan det kännas som om det är målet som drar oss till sig snarare än att vi är på väg mot det. Innan man ger sig av är det klokt att tänka igenom packningen, läsa kartan och göra en någorlunda rimlig bedömning av de egna möjligheterna och svagheterna.

Väl på väg kan säkert mycket oväntat dyka upp – hisnande utsikter, öppna vyer och betagande landskap men även mörka och svårgenomträngliga partier. Ojämna stigar som gör att man snubblar och faller och kanske frestas att misströsta och tänka ”nej, det här är alldeles för svårt för mig, jag vänder hem igen”. Men i misströstans dunkel gör tanken på slutdestinationen sig påmind och får oss att resa oss upp och fortsätta gå. Kanske med ett eller annat skrubbsår men troligen också med förnyad insikt.

Fastetiden är en sådan vandring och den helige Benedikt är en god och erfaren vandringsman att ha till sällskap. För honom är målet och riktningen under fastetiden glasklart: den heliga påsken. Inte enbart den årliga påskfesten utan långt mera än så, Kristus själv är vårt mål och den vi skall ställa in kompassnålen efter.

En kortare tur kan man gå utan ansträngning men en längre vandring kan komma att kräva mer av den som går. Benedikt uppmanar oss att avstå från ”litet mat, dryck, sömn, prat och skämt”. Inte för att detta skulle vara något ont, utan med insikten om att vår packning inte bör vara alltför tung. Det är som om han vill få oss att gå med iver. Två gånger i Regelns kapitel om fastetiden talas om glädje och dessutom om längtan och förväntan. Nej, det är sannerligen ingen trög och dyster vandring Benedikt manar oss till. Snarare andas hans ord en entusiasm som är smittsam.

Dock, som den erfarne vandringsman han är vet Benedikt att ivern riskerar att slå över i högmod eller prestation. Att finna det rätta måttet är inte alltid så enkelt som det till en början kan verka. Vandringen är ingen tävling utan vi går tillsammans och får hjälpa och uppmuntra varandra. Då kan det vara vist att anförtro en klok medvandrare vad jag just i år önskar att plocka bort från packningen. Så kan vi hjälpas åt att bära såväl bördor som längtan och förhoppning.

Den helige Augustinus, även han en erfaren vandringsman, uppmuntrar oss att sjunga medan vi vandrar. Sången under vägen blir som en övning inför det stora jublet vi blir en del av framme vid målet, påskfesten. Med ps. 51 får vi om och om igen stava på orden ”Förbarma dig Gud i din nåd. Skapa i mig, Gud, ett rent hjärta. Ge mig en ny och stadig ande.” Vi är små, otillräckliga och ostadiga och i behov av Guds nyskapande förbarmande. Och som ett svar kommer Guds försäkran till oss ur ps. 91 ”Han täcker dig med sina vingar, under dem finner du tillflykt, hans trofasthet är sköld och skydd.” Ja, vi är förvisso små, men också oändligt älskade. Just därför kan vi erkänna vår svaghet och öppna oss för det nya liv vi får ta emot.

Låt oss med denna växelsång börja fastetidens vandring mot påskfesten. Och låt oss aldrig glömma att vi vandrar tillsammans, i den helige Andes glädje.

Askonsdag

Fastetiden har börjat. Igår var det en vanlig tisdag – idag är det askonsdag.

Liturgin ändrar karaktär och för oss snabbt in i denna kyrkoårstid. Det märks redan i inledningen till tidebönerna: Från och med idag sjunger vi inget Halleluja. Det kräver närvaro att bromsa in i tid.

Psalmerna vi ber i askonsdagens vesper är desamma som varje onsdag, men därefter får tidebönen en tydlig fasteton. Här finns allvar – och glädje. Responsoriet, med text ur Ps 91:4, påminner oss om Guds beskydd, för fastetiden är inte en ökenvandring i ensamhet, utan framför allt en tid då vi intensivt söker Guds närvaro.

I hymnen lägger vi fram våra föresatser och ber Gud ge kraft och välsigna oss. Vårt mål är påsken, och glädjen över Kristi uppståndelse följer oss också under dessa 40 dagar. Vi sjunger om denna helga fastetid och kan låta tanken vandra till både platser och tider där vi erfar Guds helighet.

I dagen evangelium (Matt 6:1–6, 16–18) påminner Jesus oss om tre övningar för fastetiden: Ge, be och fasta. Inget av detta ska vi göra för att få beröm av andra, utan det är bättre om vi ger, ber och fastar i det fördolda. Vår himmelske Fader ser – det räcker. Som antifon till Magnificat (Marias lovsång) upprepar vi orden ur evangeliet om hur vi generöst ska dela med oss.

…vandringen fram emot den heliga påsken

Nu börjar vi än en gång, med den andliga längtans glädje, vandringen fram emot den heliga påsken, som den helige Benedikt säger i kapitel 49 i Regeln.

När fastetidens 40 dagar inleds på askonsdagen gör vi det tillsammans med och som en del av hela Kyrkan. Vi tänker på Guds folk som lämnade slaveriet och vandrade genom öknen mot friheten. Vi minns hur Mose och Elia fastade och hur Jesus frestades i öknen innan han började förkunna Guds rike.

Fastan är alltså en reningens och förnyelsens tid. ”Du är barmhärtig Herre, och avskyr ingenting av det du skapat…” Så börjar askonsdagens liturgi. Det är under barmhärtighetens tecken vi låter Kristus förnya och hela fördjupa våra liv. Man skulle kunna kalla det en skola i urskiljning: en övning att skilja mellan ont och gott, oväsentligt och nödvändigt, ljus och mörker.

Varje år inbjuds vi till denna tid av reflektion över vår tro och vårt liv. Den liturgi som vaskats fram under Kyrkans historia hjälper oss att slå ner på takten. Texterna präglas av större allvar och vi utmanas till att tänka över:

Vad söker jag?

Behöver jag släppa taget om något som leder mig mot något jag egentligen inte vill? 

Ger jag för mycket av min tid åt sådant som fyller mig med tomhet,

och för litet tid åt sådant som ger glädje och kraft åt min längtan?

Fastetiden är just ett tillfälle att ge sådana frågor och tankar utrymme. Med dem följer att min innersta längtan kan fördjupas, kanske från att ha varit ett återkommande gnagande ”det tar jag itu med sedan”,

till att ”NU tar jag ut ett nytt riktmärke för mitt liv”.

Jag kan välja, det är möjligt att finna liv, ja välja livet.  

Men vad innebär det?

I kollektbönen söndagen före askonsdagen, den 6:e söndagen under året, angavs tonen för den förestående fastetiden:

”Gud, du som vill komma till dem

som har ett redligt och uppriktigt hjärta,

gör oss genom nåden sådana

att du kan bo i oss…”    

Fastetiden vill vara den eftertänksamhetens tid som hjälper oss att se ärligt på oss själva: Vad hindrar Jesus att bo i mig?

 ”Kasta bort ifrån er alla de överträdelser genom vilka ni har syndat och skaffa er ett nytt hjärta och en ny ande” säger profeten Hesekiel i slutet av kapitel 18…”Vänd om, så får ni leva.”

Och under fastan får vi svara: ”Ja Herre, jag vänder mig bort från upptagenheten av mig och mitt, och kommer till dig. Och Herren svarar genom Hesekiel:

Jag ska ge er ett nytt hjärta och låta en ny ande komma in i er. Jag ska ta bort stenhjärtat ur er kropp och ge er ett hjärta av kött. Hes 36:26

Det är Herrens löfte när vi under fastetiden bemödar oss om att vända oss bort från det onda, trånga och snåla. Vi får göra Manasses bön (vers 11) till vår:

”Nu böjer jag knä i mitt hjärta och ber dig att visa din mildhet.”

S. Scholastikas Högtid

Den 10 februari firar vi högtid i klostret: det är den helige Scholastikas dag. Hon, den helige Benedikts syster, är ett föredöme för oss i tillit och i förtröstan på Guds stora kärlek och omsorg. Det berättas om att de två syskonen möttes en gång om året. Vi ett sådant tillfälle ville inte Scholastika avsluta samtalet fastän det var sent, utan bad sin bror att de skulle få fortsätta tala om ”det himmelska livets glädje”. Benedikt blev förskräckt och sa att han på några villkor kunde stanna utanför klostret under natten. Då böjde Scholastika sitt huvud i bön, och fastän det var klart väder och inget moln syntes på himlen, började det strax blixtra, åskan gick och ett våldsamt skyfall gjorde det omöjligt att lämna huset.

”Syster, vad är det du har gjort?” utropade Benedikt, och hans syster svarade: ”Jag bad dig, och du ville inte höra på mig. Då bad jag min Herre, och han hörde mig”. Så kunde de tala om sina erfarenheter av det andliga livet och styrka varandra ända till morgonen. Slutsatsen som vi kan läsa i boken om den helige Benedikts liv är: ”Hon förmådde mer som älskade mer”.

Under denna dag har vi bett för alla som vigt sitt liv till Gud att vi ska leva i trohet till Evangeliet och bära vittnesbörd om Guds kärlek.

Vi har bett för dem som erfar längtan att ge sitt liv till Herren, att de ska kunna uppfatta kallelsen och få mod att svara ja.

Vi har bett om att vi alla ska kunna dela trons glädje och mysterium med varandra, liksom för alla familjer om goda relationer och helande av det som brustit.

Välkommen att be denna vesper med oss.

Vi planerar att under fastetiden lägga ut texter till hjälp att lyssna till Herren under denna viktiga tid. Varje lördag kan du, under fastan, via denna vår hemsida be varje söndags vesper med oss.

Tredje Söndagen under året

Den tredje söndagen under året har påven Franciskus uppmanat oss att särskilt ge uppmärksamhet åt Guds ord. I det Apostoliska brevet Aperuit illis, som publicerades i september förra året kan vi läsa:

”Vi behöver tränga in i den heliga Skrift om inte hjärtat ska förbli kallt och ögonen slutna, invecklade som vi är i otaliga former av blindhet”.

Dess ord berör oss alla som vill följa Kristus, Ordet som blev kött.

Han drar oss till sig, vi möter honom, vill följa honom, och inspireras av orden i The sources of Taizé om

”att låta Kristus stiga ner i djupet av vår varelse… Han skall genomlysa vårt förstånd och vårt hjärta, han skall nå våra kroppar ända till vår innersta varelse…”

Herrens dop

Efter epifania firar vi Jesu dop: också det är ett uppenbarande av vem Jesus är.

Han kommer till Johannes Döparen vid Jordanfloden för att låta döpa sig. När han steg upp ur vattnet såg han himlen dela sig och Anden kom över honom som en duva. Då hördes en röst från himlen: ”Du är min älskade son, du är min utvalde”. Guds Ande vilade över honom, och ledde hans väg: ut i öknen, till Galiléen, Jerusalem, Golgota… Varje steg Jesus tog på denna jord förvandlade vårt mörker till ljus. Ända fram till korset, där livet vann seger som räcker ända till tidens slut.

Herrens JA till oss är starkare än alla nej som vill begränsa livet. Genom dopets vatten har han tagit emot oss i ett oupplösligt förbund. Varje vattendrag, varje droppe kan påminna oss om detta livsförbund.

6 januari – Epifania

Det står om de vise männen att ”de tog en annan väg hem” efter att de hyllat den nyfödde Konungen. Evangeliet säger att det var för att undkomma Herodes vrede. Men kanske hade de fler anledningar till att ta en annan väg tillbaka till hemlandet? Att ta en annan väg hem är inte nödvändigtvis en geografisk förändring utan desto mera att det inre landskapet fått nya perspektiv och orienteringspunkter.  Mötet med Kristus ger oss alltid möjligheten att se på tillvaron med nya ögon.

Vad är det i ditt och mitt liv som Han vill kasta sitt ljus över just nu? Drömmar, förhoppningar, oro, frågor – allt får vi hålla fram till Honom och be om ljus och vägledning. Om vi upplever att svaren dröjer kan det vara klokt att påminna sig om att varken de vise männen eller senare lärjungarna mötte Kristus där de mest förväntade sig det. Han kom dem till mötes i ett stall, vid strandkanten, på vägen, som den lyssnande medmänniskan, ja, som den som delade deras villkor i såväl sorg som glädje. Utmaningen till oss är att känna igen Honom, när och på den plats Han vill uppenbara sig för oss.

”Du har sagt till mitt hjärta: ’Sök mitt ansikte’.
Ditt ansikte, Herre, söker jag.
Dölj inte ditt ansikte för mig.” (Ps. 27)

Nyårsdagen, Guds Moder Marias högtid

Det har aldrig hänt förr, och det kommer inte att ske igen:

Gud blev människa,

Ordet har blivit kött,

han vandrade som människa bland människor. Det skedde ”när tiden var inne”. Ingen kunde räkna ut när det skulle ske, heller inte på vilket sätt.

”Idag firar vi Guds Son, den av naturen välsignade, som kommer till oss genom Modern, välsignad av nåd”: så sade påve Franciskus i predikan denna dag.

På tröskeln till det nya året står Maria, den utvalda, som sade sitt Ja till en obegriplig kallelse. Hon är välsignad, full av nåd, helt fylld av Guds kärlek. Detta var så genomgripande att hon i den lauretanska litanian anropas som:

”Den gudomliga nådens moder,

Du det goda rådets moder,

Orsak till vår glädje”.

Med denna goda Moder får vi gå in i det nya året och vänta allt från Herren.

Hon röjer väg för oss när det tycks svårframkomligt, och viskar till oss, som hon gjorde redan vid bröllopet i Kana:

”Gör det han säger åt er”… Allt vad Jesus säger skall ni göra! Joh.2:5

Heliga Maria, Guds moder, till dig viger vi det nya året. Du, som vet hur man begrundar och bevarar i hjärtat, ta hand om oss. Välsigna vår tid och lär oss att finna tid för Gud och för våra medmänniskor. Vi ropar till dig: Heliga Guds Moder!

JULDAGEN

”Och Ordet blev kött och bodde ibland oss.”

Är det möjligt att förstå att Gud, alltings Skapare, låter sig födas som ett värnlöst barn?

Vi behöver inte skämmas om vi har svårt att förstå och ta till oss detta. I mer än tvåtusen år har människor mediterat över det ofattbara. Dagens Introitus är på en gång högtidligt och dansant medan J.S Bach låter orden Et incarnatus est i H-mollmässans Credo formas över en ömsint och nästan trevande linje av toner. Mysteriet kan aldrig uttömmas.

Hör vad Irenaeus av Lyon säger:
”Guds Ord tog sin boning i människan och blev Människoson för att vänja människan vid att få insikt om Gud och vänja Gud vid att bo i människan, i enlighet med Faderns goda vilja.” (Irenaeus av Lyon, Adversus haereses)

Smaka på orden – varsamt och med eftertanke – vi behöver vänja oss vid Gud, men Gud behöver också vänja sig vid människan.

Någon som du och jag har aldrig funnits tidigare, alla människor bär en egen unicitet. Gud låter sig inte endast födas en gång i Betlehem utan ständigt på nytt i varje människas själ. Inkarnationen är på en gång fullbordad genom Jesu jordiska liv och samtidigt ständigt pågående i oss var och en. Vi får vänja oss vid att få insikt om Gud och Hans plan för oss och – vilken salig tanke – låta Gud vänja sig vid att bo i just oss.

Gud som är rik på barmhärtighet tvingar sig inte på oss utan stiger varsamt och försiktigt ner i vårt inre.

”Guds Ord tog sin boning i människan och blev Människoson för att vänja människan vid att få insikt om Gud och vänja Gud vid att bo i människan” – vi har all anledning att förundras, tacka och gå framtiden till mötes med hopp.

23 december

”O Immanuel,

vår konung med den nya lagen,

du Frälsare som folken längtat efter:


kom och fräls oss, Herre vår Gud.”

På tröskeln mellan det vi längtar efter och uppfyllelsen av vår längtan.

Där står vi idag.

Och djupast sett är det där lever vi hela vårt liv.

Som Dag Hammarskjöld uttrycker det är nuet både en frukt av det förflutna och havande med framtiden – och på ett förunderligt sätt alltid i evigheten.

Så låt oss vara uppmärksamma på nuet.

Här, och bara här, kan vi ta emot Immanuel, Gud med oss.

22 december

O folkens Konung, store Fridsfurste,

Du har brutit ner skiljemuren

som stod emellan Gud och oss

Kom att frälsa människan

som Du danat av jorden.

Det lilla Jesusbarnet i stallets krubba – vars späda hand inte förmådde mer än att greppa om sin moders utsträckta finger och som kunde kommunicera endast med skrik och gråt – han har genom att träda in i sin skapelse redan som konung dragit ut i strid mot mörkrets makter. Den fridsfurste som Israels folk längtade efter har greppat sina vapen och utstött sitt härskri. Vapnen i hans hand är ödmjukhet och ringhet, och rösten som uppmanar till strid talar ord av förlåtelse och frid.

Låt oss lyssna till Jesu uppmaning att själva bli som barn – lika tillitsfulla och små som han, lika överlåtna åt Faderns vilja – så att vi tillsammans med honom kan greppa fridens vapen och kämpa för hans rike.

Kom, Herre Jesus – Kom, du fridens konung. Ta din boning i våra hjärtan och forma oss till din avbild.

21 december

O Soluppgång, Guds härlighets återsken

och rättfärdighetens sol

kom att lysa över dem som sitter

i mörkrets våld och dödens skugga

På årets mörkaste dag kommer Jesus Kristus, soluppgången till oss.

Plötsligt märker vi hans stilla närvaro som lyser upp vårt mörker.

Kom till mig – jag är alltid med dig, i dina svårigheter, i ditt mörker, i din natt.

Du är inte ensam.

Jag är med dig alla dagar till tidens slut. (Matt. 28:20b)

20 december – fjärde Advent

I Uppenbarelseboken 3:7, som ansluter till profeten Jesajas ord i kapitel 22:22, kan vi läsa:

”Så säger den helige, den sannfärdige, han som har Davids nyckel, han som öppnar så att ingen kan stänga och stänger så att ingen kan öppna”.

I begrundan av Guds ord har detta i liturgin blivit den O-antifon vi sjunger idag:

O Davids nyckel, du helige och sannfärdige,

du öppnar, och ingen kan tillsluta,

du tillsluter, och ingen kan öppna,

Kom att ur fångenskapen föra dem,

som sitter i mörker och i dödens skugga.

Vi fortsätter att be om befrielse, tillsammans med dem som, genom tiderna, sökt GUD. Generation efter generation har givit röst åt mänsklighetens längtan ut ur mörker och fångenskap.

Han har lovat att vara med oss i dödsskuggans dal,

och att lyfta av rädslan och föra oss ut i den frihet som Kristus skänker.

När vi varje dag ber: ”Gud, kom till min räddning, skynda till min hjälp”…

upptäcker på nytt och på nytt att Kristus ordlöst säger till oss:

 ”Se, jag har ställt en dörr öppen för dig som ingen kan stänga” Upp 3:8.

19 december

O Jesse telning, du står som ett banér för folken,

inför dig tiger konungar i förundran,

dig tillhör jordens alla folk.

Kom till vår frälsning, träd fram i glans,

o Herre, dröj inte.

Skärtorsdagsvaka i kapitelsalen

Dagens O-antifon anknyter till Profeten Jesajas bok, kapitel 11, som beskriver det skott som skall skjuta upp ur roten till Israels avhuggna stam. Läs gärna hela kapitel 11 denna dag. Vi känner igen den kommande Fridsfursten i texten.

I Jesaja 43:19 står:

Se, jag gör något nytt.

Redan nu visar det sig.
Märker ni det inte?

Det är inte hopplöst, något spirar.

Låt oss öppna våra ögon och öron för det nya som spirar och växer.
    

Och gör gärna sällskap med oss systrar: vi uppmanas att idag gå ut och söka en gren som redan börjat skjuta knopp, varsamt (!) skära av och ta med denna gren in, sätta den i vatten och förundras när livet spirar!

18 december

O Adonai, Gud som leder Israel,

du uppenbarade dig i den brinnande busken

och gav din lag på Sinai berg:

kom och förlossa oss,

du vår tillflykt och starkhet.

Den brinnande busken – Tabernaklet i Sankta Marias kyrka

Guds kärlek till människorna går som en röd tråd genom hela historien. När Herren uppenbarar sig i en brinnande busken för Mose ute i öknen, är det för att han har hört sitt folks klagan och sett hur det lider i Egypten. Han står inte ut med vad folket får utstå och därför stiger han ned: Jag är här! Och han för själv folket ut ur slaveriet för att sluta ett förbund med det. Ute i öknen ger han Israel Lagen. Inte för att folket ska gå in under ett nytt slaveri (under Gud), utan för att garantera den av Gud skänkta friheten. Guds livsregler ska hålla folket fritt för väggemenskapen med Gud.

I Jesus har denna kärlekens och frihetens lag fått ett ansikte. Han har uppfyllt hela lagen för att rädda oss ur döden.

Också idag får vi be som folket i Egypten: Kom och befria oss, Herre! För oss ut ur själviskhetens och tomhetens slaveri. Var du vår tillflykt och starkhet och för oss in i Guds barns frihet.

17 december

O eviga Vishet,

du som har utgått från den Högstes mun

du når från världens ena ände till den andra,

och styr allting med ditt blotta ord:

kom för att lära oss vishetens väg.

På profeternas tid väntade och längtade hela Israels folk efter den Messias som skulle komma. De väntade sig en härskare som i triumf och med världslig makt skulle besegra deras fiender – men de fann ett fattigt och värnlöst barn som låg lindat i en enkel krubba. Den Messias som kom för att frälsa och befria sitt folk ställde deras föreställningar på huvudet, och lät deras världsliga och förnuftiga vishet komma till korta.

Också vi väntar och söker efter den som skall befria oss ur vår egen vilsenhet och tomhet, efter att den Herre som styr allt med sitt blotta Ord skall visa oss vägen till frihet. Vi vet att Guds vägar är högt över våra vägar, och att hans vishets tankar sträcker sig långt utöver våra egna, men trots det tänker och handlar vi – liksom Israeliterna gjorde för så länge sedan – ofta som om vi kunde greppa Honom med vårt mänskliga förnuft.

Men för den som låter den inre monologens snusförnuftiga röst tystna – och i hjärtats stillhet istället lyssnar med öppet sinne – så talat Guds vishets Ord genom allt som är och sker omkring oss, genom den värld Han har skapat och alltjämt styr.

Är vi beredda att öppna oss för den Herre som stilla och försynt redan är mitt ibland oss? Vågar vi låta överraskningarnas Gud skaka om oss och ställa våra föreställningar om Honom på huvudet?

Tredje Advent

Liturgin är ivrig.

Trots att advent är en tid av bot och besinning är det som om liturgin inte riktigt kan hålla sig utan springer i förväg. Skyndar fram och ropar till oss genom dagens introitus: Gläd er! Än en gång säger jag, gläd er alltid i Herren.

En uppmaning, likt ett eko av det stora glädjebudskapet vi kommer att höra i julnatten.

Tid för bot och tid för glädje. Samtidigt.

Så som vårt liv ofta är: Oro, ensamhet, rädslor och svårigheter blandas med förväntan, glädje, gemenskap och tröst. Det är sällan enbart det ena eller det andra. Det ser vi i vardagen, och kanske ännu tydligare när vi ser tillbaka på vårt livs årsringar. Kanske är det just i denna spänning vi växer som människor.

Så dagens liturgi som så ivrigt skyndade i förväg nöjer sig inte med att stanna framme vid målet utan vänder tillbaka till oss med hoppet och säger: Fatta mod ni små, var inte rädda. Se er Gud kommer.

Så låt oss fatta mod och fortsätta vägen framåt. Då sker undret, redan på långt håll får Fadern syn på oss, springer oss till mötes och omfamnar oss. (Jfr. Luk. 15:20)

Se vår Gud kommer, var inte rädda.

Jungfru Marias utkorelse och fullkomliga renhet

Improvisation över hymnen Alma Redemptoris Mater

I den sjätte månaden blev ängeln Gabriel sänd från Gud till en ung flicka i staden Nasaret i Galileen.

”Var inte rädd, Maria, du har funnit nåd hos Gud. Du skall bli havande och föda en son och du skall ge honom namnet Jesus.” Luk 1:26, 30

Bernhard av Clairvaux skriver:

Skynda dig, jungfru, att svara. Ge nu ditt svar till ängeln och genom ängeln till Gud. Svara ett ord, och ta emot Ordet. Säg ditt ord, och bli havande med Guds Ord. Säg ett flyktigt ord, och ta emot det eviga Ordet. [—] Här kommer han som alla folk har längtat efter, han knackar på din dörr.

”Se, jag är Herrens tjänarinna. Må det ske med mig som du har sagt.” Luk 1:38

Vi tackar jungfru Maria för hennes ja och sjunger i kommunion-antifonen:

Gloriosa dicta sunt de te, Maria: quia fecit tibi magna qui potens est.

Härliga ting har sagts om dig, Maria, ty den Mäktige har gjort stora ting med dig!

Lekfullhet

    • Klosterlig lekfullhet , när den första snön fallit…

    Nyligen kom boken ”Lek för Guds skull” – lekfullhetens kreativitet, dygder och laster” av jesuitpater Fredrik Heiding ut. För att få bredd bland representanterna för lekfullhetens väsen och nödvändighet bad han att några systrar skulle medverka med sina tankar och erfarenheter.

    Så här beskrivs boken:

    Vad har fyraårige Melchior, skådespelaren Pia Johansson och tre benediktinsystrar gemensamt? De tycker alla om att leka. I denna bok berättar de om olika sätt att leka både som barn och vuxna. Utöver dessa samtal ges i boken också en teoretisk framställning om kreativitet och lekfullhet ur filosofisk, kulturell och teologisk synvinkel.

    I de olika kapitlen behandlas ett brett spektrum av frågor: Är skämtsamhet en moralisk dygd? Vilka laster och synder kan lekfulla människor falla för? Kan gudstjänstlivet betraktas som en lek? Varför är heliga dårar kontroversiella? Är Gud lekfull? Hade Jesus humor?

    Boken presenterar en lekens teori och praktik, en vision om att det är möjligt att vara lekfull i livets alla situationer, till och med när lidandet och döden drabbar oss. Leken, visar det sig, är på djupaste allvar.

    Andra Advent

    Den andra söndagen i Advent inleds gudstjänsten med ingångsmusik som ljuder som en trumpetstöt ur orgeln, och vi systrar sjunger:

    Du folk som bor på Sion, se Herren kommer för att rädda folken. Ni skall få höra hans   röst och era hjärtan skall glädja sig.

    Och vad säger Herren?

    Profeten Jesaja vet, han skriver: ”Trösta, trösta mitt folk, säger er Gud. Ge nytt mod åt Jerusalem, kungör att hennes träldom är över…” Jes. 40

    Så detta är advent: att vår träldom och vedermöda är slut! Johannes Döparens röst når oss: ”Bered väg för Herren i öknen… Allt ojämnt ska jämnas, vad oländigt är skall bli slät mark…”

    Just så sjunger vi:
    ”Bereden väg för Herren! Berg sjunken, djup stån opp!”

    Herren kommer för att rädda oss ur träldom och vedermöda, undan mörker och ondska. Han vill göra det som blivit krokigt i våra liv rakt, befria oss från bördor som är omöjliga att bära. I stället ”för han sin hjord i bet som en herde. Han samlar lammen i sin famn och bär dem i sina armar, och sakta för han moderfåren fram.”

    Men Han befriar oss inte från bördan att vara människa – den kan vara nog så tung att bära. Men han kommer för att bära den med oss.

    ”Gud blir liten för att vi ska kunna fatta honom” skriver Benedikt XVI. ”På så sätt får vi människor en motprincip till högmod och till självförgudning. Han kommer som en som berör vårt hjärta.”

    Det är Guds mysterium att Han stiger ner för att befria och helar genom sin Närvaro.

     Vi är inte längre ensamma.

    Första Advent

    Nu får vi ta steget in i Adventstiden och ett nytt kyrkoår. Mässan den första Advent inleds med Introitus som lyder:

    ”Till dig Herre upplyfter jag min själ; Min Gud, på dig förtröstar jag. Låt mig inte komma på skam, låt inte mina fiender fröjda sig över mig. Nej, ingen kommer på skam som hoppas på dig”.

    När du och jag ber: Till dig Herre upplyfter jag min själ…drar vi liksom med oss den värld vi är en del av. Och Herren svarar med löftet att ingen ska behöva sakna hans nåd, hans hjälp, tröst och godhet.

    Under Adventstiden riktas våra blickar på ett särskilt sätt till Jungfrun Maria. Vi ser hennes JA till Gud, till ett, för mänskligt förstånd, omöjligt uppdrag. I detta JA finns också ett nej till det onda, till förtryck av mänsklig värdighet, maktfullkomlighet och förminskning av oss själva och andra.

    Det är som om hon vill säga: ”Ni är alla ljusets barn. Ni tillhör inte natten eller mörkret” jmfr 1 Tess 5:5 Genom Kristi ankomst i världen, har fått del av ett oförstörbart liv.

    Denna Advent blir annorlunda för många, som för nästankärlekens skull måste avstå från gudstjänster i kyrkan. Låt oss under denna tid be om ännu djupare kärlek till Kristus i Ordet. Det är ju vad Advent betyder; väntan på Kristi Ankomst: Han är Ordet som blev kött, som blev människa.

    Han är inte långt borta från någon enda av oss.

    Låt oss tänka på det när vi tänder det första adventsljuset:

    Kom Herre Jesus: Kom in i mitt hjärta och gör det till en värdig boning för dig.

    Kom Herre Jesus till din Kyrka och låt henne fyllas av kärlek och vishet

    Kom Herre Jesus in i din värld, så att den blir en plats för varje människa att

       … där hon kan växa i tro, hopp och kärlek.

    Alla själars dag

    Den 2 november firar vi Alla själars dag, den dag då vi särskilt får minnas de som gått före oss. I Mässan tänder vi ljus för och nämner deras namn som lämnat oss under året. Vi minns med tacksamhet alla som stått oss nära: föräldrar, syskon, släktingar och vänner. Vi får också be för alla som ingen nämner, de som dött i ensamhet men som Herren själv vet namnet på. I år tänkte vi också särskilt på alla som dött under pandemin världen över.

    Efter Mässan begav vi oss ner till Väversunda kyrka för att besöka våra systrars gravar, tända ljus och be.

    Det är fint att få en dag då vi minns dem som gått före oss. En dag då det som varit och det som är binds samman.

    Vi får meditera över hur hela livet hänger ihop. Död och liv kan inte separeras. I Gud är vi alla levande!

    För trettio år sedan

    Systrarna sjunger professången ”Suscipe me, Domine” (Mottag mig, Herre…)

    Den första november 1990 är ett viktigt datum i vårt klosters historia eftersom det är professdag för mer än halva vårt konvent.

    1990 skedde den första monastiska professen i Heliga Hjärtas Kloster. Var och en som avlade sin profess då gjorde det helt personligt. Men 1 november 1990 var också ett historiskt skeende i vårt klosters historia.

    När Herren ville låta klostret stå fram, samlade han en ”grundplåt” av systrar, en grupp systrar som var förutsättningen för att livet skulle kunna växa till.

    Utan denna första högtidliga profess inget kloster, ingen möjlighet för fler att följa efter, ingen möjlighet att förverkliga visionen om Heliga Hjärtas Kloster … Vi tackar Gud för dessa första systrar som sagt sitt ”Ja” till Herrens kallelse och som genom att ge sina liv möjliggjort för att Hans verk ska stå fram!

    Mellanrum

    En biskops kalender är säkert tämligen fulltecknad, även i coronatider. Därför var vi glada och tacksamma att vår Biskop Anders stannade till för en kort andhämtning på Omberg. I år är det 33 år sedan vi lyssnade till hans undervisning under förberedelsen till upptagningen i Kyrkans fulla gemenskap.

    Biskop Anders och P Henrik Roelvink i Birgittasystrarnas kyrka i Vadstena

    Nu fick vi en god rekreationskväll tillsammans innan ämbetets plikter kallade honom tillbaka till Stockholm. Kvar blev intrycket av nödvändigheten att möta GUD i det innevarande ögonblicket. Att inte vara någon annanstans än här och nu, och lyssna till Andens stilla och kärleksfulla tilltal.

    Tacksägelse för skörden!

    Med psaltarpsalm 8 tackar vi Gud för all frukt, bär, grönsaker och allt som han försett oss med!

    Herre, vår Herre, hur härligt är inte ditt namnöver hela jorden, du som har satt ditt majestät på himlen… När jag ser din himmel, dina fingrars verk, månen och stjärnorna som du har skapat, vad är då en människa eftersom du tänker på henne, en människoson eftersom du tar dig an honom?En liten tid lät du honom vara ringare än Gud, med ära och härlighet krönte du honom. Du satte honom till Herre över dina händers verk, allt har du lagt under hans fötter: får och oxar, liksom vildmarkens djur, himlens fåglar och havets fiskar, allt som rör sig i haven. Herre, vår Herre, hur härligt är inte ditt namnöver hela jorden!

    Ögonblicksbilder från vår trädgårdsdag

    Odlingssäsongen är över. Alla hjälptes vi åt att få trädgården fin inför vintern. I örtagården klipptes humle ner, vid ingångarna rensades galler, de sista tomaterna plockades in för vidare mogning inne och plantorna lades på komposten. Parkeringen sopades och ligusterhäckarna klipptes en sista gång för i år. Överallt var det aktivitet. Solen lyste på allt arbete!

    Gudssökardagar

    Under ett veckoslut möttes tio kvinnor i vårt gästhus, för att följa klosterrytmen. Tillsammans med sex av klostrets systrar fylldes dagarna av samtal, utbyte och reflektion.

    ATT SÖKA GUD var den samlande rubriken för dessa dagar. Detta tema tolkades i tre kortare impulser:

    Att längta efter Gud

    Att finna Gud i vardagen

    Att i trovärdighet ge tron på Gud vidare

    Här följer ett utdrag ur en av impulserna:

    Att längta efter Gud, vare sig det gäller för en kortare eller längre period, kan upplevas som att vandra förblindad genom tillvaron. Som om det är något väsentligt som saknades och som gör livet stympat och ofullständigt.

    Vi är skapade för att längta efter Gud, för att sträcka oss mot Honom. Här i tiden är vi begränsade och fallna varelser och kan, när det är som bäst, erfara hans närvaro kortare eller längre stunder. Vår längtan efter Honom är omättlig, eftersom Han är omätlig. Till och med i evigheten, då vi får stå ansikte mot ansikte med Honom, kommer vi, mitt i vår glädje över att ha blivit funna av Honom, att fortsätta att längta efter Honom, eftersom Gud alltid är större än vi kan tänka eller ana. Ju djupare vi dricker av den källa som är Guds närvaro, desto mer törstar vi efter Honom.

    Innan himmelsfärden lovade Jesus sina lärjungar att han skulle vara med dem alla dagar till tidens slut – ett löfte som gäller alla oss som försöker följa honom. Vågar jag lita på detta löfte när längtan sliter i mig och Gud verkar vara oändligt långt borta, eller sätter jag större tillit till min egen subjektiva känsla av tomhet och ensamhet?

    Det främsta beviset på Guds närvaro i mitt liv är inte om jag upplever Honom eller inte. Hans närvaro uppenbarar sig i de goda frukter som växer till inom mig och som blir till glädje för både mig själv och andra. Guds närvaro förvandlar oss, oftast helt tyst och stilla, vare sig vi märker av det eller inte. Så länge vi bara fortsätter söka och längta efter Honom, så länge fortsätter Han att förvandla oss till sin avbild.

    Den Heliga Birgittas dag!

    Idag firar vi den Heliga Birgitta av Vadstena med stor fest. I Mässan fick vi höra en improvisation på orgel över Rosa Rorans bonitatem, en antifon skriven av Biskop Nils Hermansson på 1300-talet. Han skrev ett officium som sjöngs vid den Heliga Birgittas fest efter hennes helgonförklaring den 7 oktober 1391.

    Rosa, rorans bonitatem, stella stillans claritatem, Birgitta, vas gratiæ.
    Rora cæli pietatem, stilla vitæ puritatem in vallem miseriæ.

    Ros, med dagg av idel godhet, stjärna, skimrande av klarhet, o, Birgitta, Nådens kärl! Skänk med daggen Himlens kärlek, några stänk av Livets renhet in i denna tårevärld.

    Daggmasken…

    I diktsamlingen Passad av Harry Martinsson finns en dikt som talar om det för ögat osynliga arbetet som påminner oss om vad som egentligen är nödvändigt.

    Under hösten vet vi att löv och blast, tomatplantorna som burit frukt, det nervissnade i trädgårdar och planteringar, kan komposteras för att ge näring till kommande skördar. Daggmaskarna hjälper oss: De luckrar jorden, gör sitt arbete tyst och tålmodigt utan att vänta på applåder och utmärkelser. Som i klostret: vi utför vår tjänst, många gånger obemärkt. Det luckrar själens jord för att Herrens sådd ska kunna bära god skörd.

    Vem vördar daggmasken,

    odlaren djupt under gräsen i jordens mull,

    Han håller jorden i förvandling.

    Han arbetar helt fylld av mull,

    stum av mull och blind.


    Han är den undre, den nedre bonden

    där åkrarna klädas till skörd,

    Vem vördar honom,

    den djupe, den lugne odlaren,

    den evige grå lille bonden i jordens mull.

    Hösten är här!

    Mognadens tid, när allt som Skaparen ger oss samlas in i förråden, övergår i vilans tid.

    Morotslåga – morotens form påminner om den helige Andes eld… vi får förundras över ALLT han skapar

    Guds välsignelse över sådden bad vi om vid vårens gångedag,

    När tacksägelsedagen kommer tackar vi honom som givit växt och skörd, liksom kraft till arbete.

    Det trädgårdarna ger lär oss också något om väntans hemlighet:

    Väntan på mognad, väntan på växt.

    Väntan på den rätta stunden

    Du är Messias, den levande Gudens son.

    Detta var Petrus svar på Jesus fråga om vem de säger att han är. Så är vi alla kallade att vittna om Jesus. På ett särskilt sätt fick vi i Mässan höra hur P Zbigniew Stralkowski och P Michal Tomaszek med sina liv fick vittna om Jesus när de fick lida martyrdöden i Peru på 1990-talet. De vägrade lämna sin mission att fira Mässan och predika för det fattiga folket i Peru.

    Två polska Gråbröder kom till oss idag och berättade om dessa två medbröder. P Darius blev tolkad av vår Sr Paula. Det togs upp på film och går att höra på deras Youtube kanal.

    Jungfru Marias Upptagning i Himmelen

    Den femtonde augusti firar vi med hela kyrkan Jungfru Marias upptagning i himmelen, en dag som firats sedan 400-talet. Med generationer före oss har vi tackat Gud för det mysterium som döljs i Marias hela oinskränkta JA till Guds frälsningsplan för hela världen

    I dagens predikan påminns vi om Förbundsarken, där Gud var närvarande i sitt folk. Denna närvaro blir genom bebådelsen bokstavligen verklighet i Jungfrun från Nasaret. Gud blir människa, tar sin boning i och växer i en utvald människas kropp. Han vill vara närvarande mitt ibland oss.

    I någon mån sker det när vi, var och en, välkomnar Guds Ord i våra liv.

    Detta blev musikaliskt gestaltat av våra systrar på orgel och flöjt.

    En improvisation inleddes:

    Vi anar Davids glädjedans inför Arken –

    Om och om igen, piruetter och jubel.

    Något låg till grund för improvisationen, men vad?

    Intensivt lyssnande:

    Ett svagt igenkännande.

    Men det är ändå nytt:

    okänd mark att beträda,

    ändå välbekant och hemma.

    Fördjupat lyssnande till det kraftfulla

    och samtidigt stilla, ödmjuka tilltalet,

    tills hemligheten avtäcks:

    Det är den medeltida dagvisan,

    och orden rinner upp i minnet:

    ”Maria, vår fru, befaller jag mig

    och Kristi fem sårmärken klara

    himmelens Gud bevara min stig

    idag ifrån ovännens snara

    Ja hjälp mig att vandra mot målet med dig

    Med dem som de dina vill vara”.

    Musiken blev en illustration till hur vi läser den heliga Skrift: på nytt och på nytt, välkänt och ständigt nytt när vi låter den helige Ande leda oss djupare och djupare in i Ordet, Logos. Kristus som vill komma och ta sin boning hos oss.

    11 augusti

    Den 11 augusti 1997 invigdes Sankta Marias kyrka och Heliga Hjärtas Kloster: en stor dag som vi minns varje år då vi firar kyrkvigningens högtid. Vi får minnas denna dag, då Gud gjorde detta hus till sitt eget, som det heter i kollektbönen, och be om att vår gudstjänst skall vara sann och äkta, och föra oss närmare Honom.

    I år firades denna högmässan av en dominikan, pater Pierre-André Mauduit OP från Lund. Hans predikan gav oss mycket att tänka på: Det är inte bara byggnaden utan kommuniteten som lever här som vittnar om, ja gör Gud närvarande i världen. Vi ska inte endast bevara det tidigare generationer gjort, utan tacksamt förvalta det och bygga framåt, lägga grunden för nästa generation. Vi är alla tillsammans levande stenar som Första Petrusbrevet säger:

    ”Låt er själva som levande stenar byggas upp till ett andligt hus, ett heligt prästerskap som ska bära fram andliga offer som Gud tar emot med glädje genom Jesus Kristus” 1 Petr. 2:5.

    Konstrunda

    ”Himmelriket är som en skatt som ligger gömd i en åker…” hörde vi i söndagens Evangelium. Evangeliets ord klingar med under vilodagen, den dag som vill ge oss möjlighet att lyssna och ”betrakta vårt faktiska läge i nuet”, som Hjalmar Gullberg skriver.

    Att ta sig tid att betrakta kan innebära att se skatter som finns gömda mitt i vardagen.

    Just nu får vi hjälp att fälla träd som blivit sjuka eller som växer på mindre lämpliga ställen. 

    I går såg det ut som ett oordnat kaos:

    Och idag ger vi oss tid att betrakta de fällda träden på närmare håll: vilka konstverk finns inte gömda i stammars och grenars mitt, som stiger fram efter motorsågens framfart!

    Vardagskonst

    konst skapas i vardagen

    inget märkvärdigt

    vinbär och några frökapslar

    det lilla blir till något stort

    i en konstnärs öga

    skapas det till något

    precis som vi i vår litenhet

    blir till något stort i Guds konstnärshänder

    i det som är det lilla

    lär han oss att se oss själva

    med de ögon han format oss med

    konst skapas i vardagen

    inget märkvärdigt

    hans egen avbild

    Vittnesbörd

    Under högmässan den 16 söndagen under året hölls för ovanlighetens skulle ingen predikan, utan en stunds tystnad följde efter Evangeliet. En påtaglig stillhet lade sig över kyrkan.


    Pater Andrzej hade placerat ett relikvarium med reliker av den helige Maximilian Kolbe och den saliga Maria av den Korsfäste Jesus, även kallad ”den lilla arabiskan” på altaret denna dag.

    Vi har fått besök av tre män från Polen Marek, Roman och Rafael, som vandrat genom många länder. De tillhör ”Gemenskapen av Guds barmhärtighet”, de flesta av dem är män som suttit i fängelse och som upplevt hur Herren lyft dem ur svartaste mörker och givit dem ett nytt liv. Nu vandrar de, med sin biskops välsignelse, till fots genom olika länder, ber och vittnar om att Gud kan förlåta allt och skapa ett nytt liv.

    I slutet av mässan berättar en av dem enkelt och okonstlat om sitt dramatiska liv, med en far som var psykopat och gjorde livet svårt för sin familj. Han berättade om hur han som mycket ung kommit in i drog- och alkoholberoende och tung kriminalitet, som slutade med att han stack ihjäl en vän på öppen gata. Under ett långt fängelsestraff, där han umgicks med tankar på att mörda medfångar eller begå självmord, upplevde han i en bikt förlåtelsens kraft. Idag, många år efter frigivningen, är han själv terapeut och försöker hjälpa andra som sittter fast i en sådan massiv vrede, som han själv är löst ur.

    Efter mässan möter M Katarina och Sr Paula dem i hallen, och ger dem ett bröd som tecken på förbundenhet och ömsesidig bön. De visar oss den ikon de bär med sig i ryggsäcken: Jungfrun Maria av de sju smärtorna. ”Egentligen är det inte vi som går på pilgimsfärd genom Europa, utan hon” säger de. ”Vi är bara hennes åsnor, som bär henne på ryggen!”
    De vandrar vidare mot Lannavaara, ska sedan ta sig över till Tysfjord i Norge och korsa Sverige igen, för att nå till Oulu (Uleåborg) i Finland den 8 september, Jungfru Marie födelse. Då har de med sina fötter ritat ett kors över och bett för våra länder.

    Den 11 juli firas den helige Benedikts högtidsdag.

    S. Benedikt och S. Ansgar, glasfönster i Kapitelsalen

    Den 11 juli firas den helige Benedikts högtidsdag.

    Varje morgon när vi lämnar Kapitelsalen påminns vi om ett ord ur Regeln, som utgör vårt årsmotto:

    Framskrider man på denna livsväg och i tron vidgar sig hjärtat

    Denna vers utgör också den första antifonen i vigilian. De nästföljande utgör nästan en dialog med Herren som inbjuder oss och söker oss för att ge oss de gåvor han har i beredskap:

     Är du en som älskar livet och vill se goda dagar?

    Herre, vem får gästa ditt tält? Vem får bo på ditt heliga berg?

    Vill du äga sant och evigt liv? Sky det onda och gör det goda.

    Visa mig Herre din väg, led mig på en jämn stig.

    Jag vill löpa dina buds väg, ty du vidgar mitt hjärta.

    Saliga de som bor i ditt hus, de skall sjunga ditt lov för evigt.

    Vad inget öga sett och inget öra hört, det har Gud berett åt dem som älskar honom.

    * * *

    Den helige Augustinus (354-430) har givit oss många texter till djupare förståelse av vår tro och vår vandring genom livet. Så här skriver han i en text om längtan:

    ”En god kristens hela liv är längtan. Det du längtar efter kan du ännu inte se. Men längtan gör det möjligt för dig att se, när den uppfylls. Om du vill fylla en säck och du vet hur mycket du får lägga i den, så sträcker du ut säcken eller vad det nu är för behållare du har. Du vet hur stor plats det kommer att ta och ser att utrymmet är litet. Därför gör du det ännu större. På samma sätt förökar Gud vår längtan genom att fördröja uppfyllelsen av den. Genom längtan vidgar han själen, och genom att vidga den ökar han dess förmåga att ta emot.”

    Ur Augustinus Traktat över Första Johannesbrevet

    Pandemitider…

    Många gör nog som vi i dessa pandemitider:

    Städar, röjer, ordnar och fixar. Inte minst på eftersatta områden, som kräver lite mer tid än vad som med lätthet kan avsättas när vardagen rullar på för fullt.

    Som att städa i förråd och lämna överflödiga ting vidare till andra som bättre behöver dem:

    Hur många glasburkar behövs under ett år?

    Gammalt blir som nytt: Vad kan man använda detta till?

    Förslag mottas med tacksamhet!

    I trädgården finns också arbete …

    I köksträdgården växer det…

    och det är dags att börja skörda röda vinbär…

    Samtidigt finns tid att upptäcka vardagens skönhet:

    hur en växt kastar sin skugga på golvet i korsgången till exempel …

    I bön och arbete, ska Gud förhärligas.

    Genom hela vårt liv, hela vår dag.

    Jesu Hjärtas fest

    Jesu Hjärta staty i Heliga Hjärtas Kloster

    Jesus ställde sig och ropade: Är någon törstig, så kom till mig och drick!

    Och jag svarar:

    Gud, du är min Gud, i gryningen söker jag dig.

    Han ser på mig med barmhärtiga ögon:

    Kom till mig, ni alla som är tyngda av bördor; jag skall ge er vila!

    Suscipe me… Ta emot mig Herre…

    Ge mig ditt hjärta, och låt mina vägar behaga dig

    Ja Herre, jag kommer – Jag vill följa Dig vart Du än går,

    och ber:

    Allsmäktige Gud, i Jesu öppnade hjärta finner vi din kärleks alla skatter. Låt oss vid denna nådens källa ta emot hela din himmelska välsignelse

    Kristi närvaro mitt ibland oss

    Den heliga Treenigheten, ikon målad i Heliga Hjärtas Kloster

    Än en gång har vi fått göra den inre resan som Kyrkan tar oss med på varje år. Efter fastetiden steg vi över tröskeln in i händelsernas centrum, och firade Palmsöndag, mindes Jesus intåg i Jerusalem. Händelserna under Stilla veckan lät oss i liturgi och läsning borra ett stycke djupare in i den väg Jesus gått för och med oss.

    Skärtorsdag, när Jesus ger oss ett yttersta bevis på sin kärlek.

    Långfredag, med mörker, övergivenhet och smärta – fram till: ”Det är fullbordat”, och förlåten i templet rämnade mitt itu, uppifrån och ända ner.

    Påskafton, i väntan på Påskdag: Herren är uppstånden, sannerligen uppstånden som väckte tron och den slumrande lovsången på nytt De följande femtio dagarna, som fylldes av ett oupphörligt Halleluja i liturgin: glädjens yttersta sång, där inga ord räcker till

    Kristi himmelsfärds dag, när vi ser honom lämna lärjungarna, välsignande

    Sen: de väntar, tillsammans med Maria, Jesu Moder, liksom vi väntar och ber, tillsammans med Maria, vår och alla generationers Moder,

    Väntar på Pingsten, då den helige Ande, den Maria kände igen från tilltalet i bebådelsens stund, utgöts över hela jorden,

    Anden som utgjuts över jorden, över oss, på nytt och på nytt, och skänker liv, och liv i fullhet.

    För att vi ska ana Treenighetens oändliga hemlighet. Tre i en och en i tre: en hemlighet som öppnas för oss i bönen, där våra hjärtan kan förvandlas och vidgas till att bli en boning för den heliga Treenigheten

    Han förenar sig med oss, vi finner den näring som räcks oss i sakramentet, Kristi kropp och blod, och kan lyssna till Rafaels ord, också vi:

    ”Prisa Gud och ge honom äran!                                                                                       Prisa hans storhet,                                                                                                berätta om hans ära för alla som lever om vad han har gjort…                               Förhärliga Guds gärningar…”  Tobit 12.6

    Maria – Kyrkans Moder

    Korsfästelsen – glasfönster i Sankta Marias kyrka

    Måndagen efter Pingst

    firar Kyrkan

    Maria – Kyrkans Moder

    Innan vår Korsfäste Herre andades ut sin Ande

     över sin moder Maria och lärjungen Johannes,

     som härdade ut under korset,

    gav han henne som moder –

    inte enbart till Johannes utan till hela Kyrkan för alla tider.

    (Jfr Joh 19:25-34)

    Vad som än sker i våra liv av smärta, lidande, glädje eller förväntan…

    av stort eller smått,

    får vi alltid vara förvissade om att Maria är oss nära,

    att hon ber med oss

    och att vi får be med henne,

    ja följa henne i trohet och hel överlåtelse till Jesus.

     

    Maria ger Jesus åt oss

    Maria ger sig med Jesus åt oss

    Maria ger oss åt Jesus

    Herrens Moder Maria

    ber för oss

    nu och i vår dödsstund.

    O DU SALIGA JUNGFRU, SOM FÖDDE HERREN

    O DU HELIGA KYRKANS MODER,

     SOM MED DIN BÖN LÅTER HANS ANDES LÅGA BRINNA I OSS

    (Halleluja- versen före dagens Evangelium)

    Pingstdagen

    ”Guds kärlek har ingjutits i våra hjärtan genom att han har gett oss den heliga anden.” (Rom. 5:5)

    Vill vi möta Gud?
    Då finns det bara ett sätt – att leva i verkligheten.
    Varken i den förgrämda bitterheten eller fromma fantasin kan vi på allvar se hur Gud handlar i våra liv.
    Enbart i verkligheten, den ofta tilltrasslade och komplicerade verkligheten med all sin oro och förhoppning, sorg och glädje kan vi se att Gud alltid och överallt är hos oss.

    Guds kärlek – caritas dei – är inte främst en känsla utan en närvaro som vi får öva oss i att känna igen och ta emot som en gåva. Med och i Guds kärlek kan vi se sanningen och så får vi mod och handlingskraft att göra det goda där vi finns.
    Ja, i den tilltrasslade verkligheten, så som Augustinus uppmanar oss: ”Lovsjung honom med hela er varelse, så att inte endast er tunga och röst lovar Gud, utan även ert samvete, ert liv, era gärningar. /…/ om du aldrig viker bort från det goda livet, ropar ditt liv, även om din tunga tiger. Och Guds öra vilar vid ditt hjärta. Ty om våra öron är avpassade för våra ord, så uppfattar Guds öron våra tankar” (Enarrationes in Psalmos 148).

    Mitt ibland vardagens smutstvätt, i kön i matvarubutiken, vid den enkla kvällsmaten och de många till synes obetydliga samtalen under en dag finns en möjlighet att erfara Guds närvaro och handlande.
    Han är inte långt borta från någon enda människa, den Helige Ande bor i vårt hjärta. Det vi behöver göra är att öppna hjärtat för honom och låta hans kraft verka i oss.

     Kom Helige Ande, och fyll vår fattigdom, kom med all din rikedom.

    Jungfru Maria – den helige Andes brud

    Detalj ut bebådelsen, glasfönster i Sankta Marias kyrka

    Var hälsad Maria, full av nåd, Herren är med dig.

    Guds Moder, vår Moder, Jungfru Maria var den som först tog emot den helige Ande. Henne vill vi efterlikna och så bära vår Frälsare, med Andens hjälp till alla människor.

    ”Heliga Guds moder

    Heliga Jungfru över alla jungfrur

    Kristi moder Kyrkans moder

    Den gudomliga nådens moder

    Du högt älskade moder

    Du underbara moder

    Du det goda rådets moder

    Du moder till vår skapare

    Du moder till vår frälsare

    Du visa jungfru

    Du vördnadsvärda jungfru

    Du högtlovade jungfru

    Du mäktiga jungfru

    Du milda jungfru

    Du trogna jungfru

    Rättfärdighetens spegel

    Vishetens säte

    Orsak till vår glädje

    Du Andens kalk” (ur den Lauretanska litanian)

    Gudsfruktans Ande

    Den helige Andes eld, glasfönster i kryptan

    ”Klappa händer, alla folk, hylla Gud med jubelrop! Ty Herren, den Högste, är värd att frukta, en stor konung över hela jorden.” Ps 47:2-3

    Fruktan för Gud har ingenting med rädsla att göra. Nej, Gud är kärlek, och sann kärlek fördriver all rädsla och fruktan. Men kärleken föder glädje, förundran och tacksamhet gentemot den Andre, gentemot Gud. Han ÄR i sitt upphöjda majestät, jag är en skapad varelse, sedd och älskad av Honom, i hans ögon är jag oändligt värdefull.

    Låt oss inte frukta Guds vrede, men istället sörja över alla de gånger vi vänt Honom ryggen. Om det är något vi skall frukta, så är det blotta tanken på att vi skall förlora den tacksamhet och förundran som borde fylla våra hjärtan till bristningsgränsen – att vi skall sluta glädjas i Herren, i den ende som kan fylla våra hjärtan med sann frid.

    Fromhetens ande

    Barnaskapets ande

    Vem har främsta platsen i mitt liv? Benedikt skriver att vi inte ska föredra något framför Kristus.

    Kristus framför mig,

    Kristus bakom mig,

    Kristus med mig,

    Kristus i mig.

    Den äkta fromheten bygger på tilliten till Gud, den flödar ur en äkta iver för Guds sak.

    Jesus varnar för det motsatta: den falska fromheten som vill att andra ser. Det som ser bra ut, men vars dolda motiv snart kommer ytan att krackelera.

    Det är bättre att se på Jesus än titta på sig själv.

    Då blir perspektiven de rätta.

    Då finner vi på nytt vår djupaste identitet:

    Att vara ett Guds barn.

    Insiktens gåva

    Den helige Andes eld, glasfönster i kryptan

    Alla vill vi väl ha ett gott liv, inser vi vad som fordras för att uppnå det vi längtar efter?

    I Paulus en nitisk förföljare som förändras till hängiven efterföljare har vi en god lärare. Med sina ord: ” Låt er förvandlas genom förnyelsen av era tankar”, och genom sitt eget liv ger han oss det enda exempel vi behöver: Omvändelse.

    Omvändelsen gör våra liv annorlunda och öppnar oss för insikter som ger ny utsikt.

    Omvändelse klarlägger våra avsikter och det är en insikt som ger mod – vare sig vi känner det eller inte – när vi investerar i vår goda vilja blir utdelningen mod.

    Och insikt.

    Utsikten att få ett gott liv är stor om vi bemödar oss om goda avsikter, det är insikten om den goda avsikten som är det goda livets början.

    Kraftens gåva

    Jesus lovar att den som tror på honom, ur hans inre skall flyta strömmar av levande vatten. Vi skall bli som träd, planterade nära vatten som bär sin frukt i rätt tid och aldrig behöver ängslas för torra år.
    Trädet sträcker sina rötter mot bäcken för att låta det livgivande vattnet genomströmma det. Fotosyntesens under sker och trädet blir en lunga som skapar livgivande syre i världen.

    Så skall vi låta våra rötter vara djupt förankrade i Kristus och bli genomströmmade av den Helige Andes väldiga kraft. Samma kraft som uppväckte Kristus från det döda – en oerhörd tanke som får det att svindla.
    Genom denna kraft vi kan vara med och ge liv till världen, bära god frukt som består till evig tid. På frukten skall ni känna igen trädet – kärlek, barmhärtighet, tålamod, sanning…

    Helige Ande, bo i oss med din kraft så att vi likt det goda trädet bär frukt för att ge världen liv.

    Rådets gåva

    Rådets Ande – och det goda rådets Moder

    Glasfönster kryptan

    Den 18 maj i år var det 100 år sedan den helige påven Johannes Paulus II föddes. I sina tal hänvisade han ofta till Jungfru Maria som Faderns Dotter, Sonens Moder och Den Helige Andes Brud. Det sistnämnda bygger på ängelns ord till henne vid bebådelsen: ” Helig Ande skall komma över dig, och den Högstes kraft skall vila över dig. (Därför skall barnet kallas heligt och Guds son)”. (Luk 1, 35) I hela mänsklighetens historia är det följaktligen endast en människa, Jesu Moder Maria, som får stå i den sortens unika relation till Den Helige Ande.

    Genom hela sitt liv lyssnade hon aktivt till Andens röst, så som själva livets händelser uppenbarade hans ledning för henne. Efter händelserna kring Jesu födelse i Betlehem står det om henne: ”Maria tog allt detta till sitt hjärta och begrundade det” (Luk 2,19).

    Några år senare bevittnar vi hennes ångest och besvikelse efter den 12 årige Sonens något långdragna, fast högst entusiastiska ”försvinningsnummer”.  Han skulle ju bara vara hos sin Fader… Allt för den goda sakens skull! (Mången tonårsförälder får hämta tröst här – denna händelse må ha kostat Maria och Josef en ansenlig mängd grå hår…). Men även här läser vi om hennes hållning: ”Hans Mor bevarade allt detta i sitt hjärta” (Luk 2, 51) Hela hennes liv är ett sammanhängande gott råd till oss: ” Lyssna till Gud och lyd Honom reservationslöst”. Därför kallas hon och åkallas av Kyrkan som Det Goda Rådets Moder. Hon, den Rena Jungfrun, Ordets Moder och därmed vår glädjes grund, hon som genom sin lydnad och sin ödmjukhet trampar sönder ormens huvud. Hennes enkla råd till oss alla, hennes andliga testamente, är orden ” Gör det han (Sonen Jesus) säger åt er” (Joh 2, 5).  Detta kan hon säga med auktoritet i kraft av att vara Andens Brud, denne Ande om vilken Sonen säger: ”Han skall vägleda er med hela sanningen” (Joh 16,13)

    Vi vet, att Rådets Ande ledde henne både till Korsets smärta och till Pingstens under. Vi anropar gärna (och med rätta) Guds Ande, Rådets Ande, om att vägleda oss både genom mörkrets stunder och i jubelrusets timmar.

    Vi gör väl om vi samtidigt ber om hennes förbön: ”Du Andens Brud och Det Goda Rådets Moder, be för mig i min nöd”. Gör vi detta, kan vi endast komma rätt – rätt i Den Treenige Gudens famn!

    Förståndets gåva

    Den Helige Ande ger oss Förståndets gåva, 
    så att vi kan fatta, att Gud är så mycket mer än
    vad vi kan förstå och ta emot.

    ”Gud är mer annorlunda än annorlunda”, skriver
    poeten Andreas Knapp i en dikt.
    Ja, så är det! Och det är vår räddning!

     Jesus Kristus låter oss ana något av Guds 
    oändliga godhet, skönhet och sanning,
    Vi kan bara öppna oss för en verklighet som
    övergår allt vi kan tänka eller fatta, och i våra
    liv ta emot mer och mer av förståelsen för
    detta stora mysterium, som är Gud.

    Vishetens gåva

    Den helige Andes eld, glasfönster kryptan

    Under Pingstnovenans nio dagar tänker vi på apostlarna som samlades hos Jesu mor Maria i Jerusalem, i bön och väntan på Anden. Vid sitt avskedstal hade Jesus lovat att Fadern ska sända hjälparen, den helige Ande som ska vara hos oss för alltid (Joh 14:23).

    Idag begrundar vi vishetens gåva.

    Visheten är inte att kunna allt, utan det enkla förtroende som låter oss söka Gud och växa i tillit till Kristus. I honom finns alla vishetens och kunskapens skatter gömda.

    Därför ber vi:

    Kom du sanna ljus,

    Kom du eviga liv

    Kom du fördolda kraft,

    Kom du källa till allt

    Kom du som ingen har känt

    Kom namnlösa glädje

    Kom du eviga liv

    Den helige Ande som vi ber om, är redan närvarande hos oss.

    Djupt i vårt inre viskar, suckar och sjunger han, särskilt när vi inte vet vad vi ska be om.

    Vi får lyssna:

    släppa alla krav, lämna alla beräkningar och spekulationer.

    Lämna allt och ta emot i enkelhet.

    Vi är inbjudna av honom som sa:

    Saliga är de som är fattiga i anden,

    de renhjärtade,

    de som håller fred…

    Saliga är de som vill lära av honom som är mild och ödmjuk av hjärtat,

    de som vill lägga ner det komplexa och spetsfundiga.

    Anden som utgår av Fadern ska lära oss allt.

    Andens gåvor

    Den helige Andes eld – glasfönster i kryptan i Heliga Hjärtas Kloster

    Vinden blåser vart den vill, och du hör den blåsa, men du vet inte varifrån den kommer eller vart den far. (Joh 3:8) Så är det med Anden.

    Oberäknelig,

    överraskande,

    men inte påflugen,

    utan kärleksfull

    och ömsint.

    Jag håller fram min rädsla för att återfå modet av Anden,

    min fattigdom för att bli fylld,

    min trasighet för att bli helad,

    mina sår för att bli läkt,

    det fläckade för att bli ren,

    det som stelnat eller dött i mig för att det ska värmas till nytt liv.

    Vågar jag låta Anden verka i mitt liv? Ge Anden fritt spelrum? Låt oss öppna för det Gud har i beredskap och be om Andens gåvor för oss alla.

    Pingstnovena 2020

    Den helige Ande – glasfönster i Kapitelsalen i Klostret

    Idag börjar pingstnovenan – de nio dagarna mellan Kristi Himmelsfärd och pingst, då Kyrkan på ett särskilt sätt ber om den helige Ande.

    Vi inbjuder er att med oss be om den helige Ande.

    Kristi Himmelsfärds dag

    Apostlagärningarna säger att Jesus efter uppståndelsen under 40 dagar visade sig för apostlarna och gav dem många bevis på att han levde. Han gav dem tid att förstå och han talade med dem om Guds rike.

    Idag har vi hört evangeliet om hur Jesus mötte dem på berget dit han befallt dem att gå, hur han gav dem uppdraget att vittna, och hur han sedan lämnade dem och fördes upp till himlen.

    Allt var annorlunda efter uppståndelsen säger Johannes Chrysostomos i en predikan. Förut var Jesus ständigt med dem. Nu visade han sig, och försvann på nytt. Syftet var att leda deras sinnen så att de kunde förhålla sig till honom på ett annat sätt än tidigare.

    Löftet stod kvar: ”Jag ska inte lämna er ensamma, jag ska komma till er”.

    Chrysostomos ger oss en bild av den helige Ande i sin predikan:

    ”Ingen låter soldater gå ut i striden obeväpnade eller låter en häst trava iväg utan körsven…” Apostlarna skulle inte dra ut i strid förrän anden stigit ner.

    Många strider som skulle komma för apostlarna.

    Mycket kamp finns i våra liv.

    Låt oss inte glömma Jesu löfte:

    ”Jag ska be Fadern och han skall ge er en annan hjälpare, som skall vara hos er för alltid: Sanningens ande”.

    Frid lämnar jag kvar åt er, min frid ger jag er.

    Jordnära

    Efraim Syriern skriver:

    ”I sin bok beskriver Moses skapelsen av den naturliga världen,
    så att både naturen och skriften bär vittne till Skaparen:
    naturen, genom människans användning av den,
    skriften, genom att läsa dem.
    De är vittnen som når överallt,
    de kan ses i alla tider, nutid och vid varje timme.”     Hymner om Paradiset V.2

    Samma syster som hade läst dessa rader på morgonens läsningstid fann under eftermiddagens arbete med komposterna ett jordnära bevis på livets kraft:
    Potatisskal lagda i komposten i början av hösten hade i mörkret skickat upp långa groddar som sökte sig mot ljuset. Tecken som pekar mot Guds verklighet aldrig är långt borta.

    Väderväxlingar

    Det är mycket som är märkligt just nu.

    Så också vädret. Gräsklippningen började i solsken men sedan började det snöa – och hagla! Gräset fick vara till ett mer gynnsamt tillfälle…

    Efter nästan 20 års trofast tjänst …

    … och flera reparationer – står det klart:

    Tiden är inne att byta ut vår gamla diskmaskin!

    Så glada vi var när den, genom goda vänners försorg, kom in i klosterköket! Den underlättade vardagen, förde visserligen lite oväsen, men gav oss tid till annat. Men åren gick, det började läcka här och där, pölen på golvet avslöjade trötthet i systemet. Nu måste beslutet tas.

    Ett anslag förkunnade:

    Vi tog kontakt med en firma som på en knapp vecka kunde leverera och installera en ny blänkande maskin, isolerad så att den arbetar mer tystlåtet och sparar värme. Och dessutom går det åt mindre vatten

    Med bön och vigvatten tog alla systrar emot den nya maskinen, och mindes vad den helige Benedikt säger i Regeln: ”Klostret alla kärl och all dess egendom skall betraktas som heliga altarkärl.”

    Femte Påskveckan

    Under påsktiden får vi följa de omskakade lärjungarna när de steg för steg inser vad som skett: att deras Herre och Mästare verkligen har besegrat döden och uppstått.

    Med hela kyrkan ber vi om en tro och ett hopp som aldrig tvivlar på att Gud vår Fader håller vad han lovat: Att vårt eviga liv tar sin början i Kristi uppståndelse från de döda.

    Fjärde Påsksöndagen

    Fåren på heden
    En god herde känner sina får

    Världsböndagen för kallelser

    På fjärde påsksöndagen hör vi i evangeliet Jesus tala om den gode Herden. Den som känner alla sina får, vet vars och ens namn, ropar på dem och leder dem. Jesus talar om sig själv. Han, Herren, är vår Herde. Den omsorg en herde har om sina får, har han om oss.

    Den gode Herden kallar oss alla vid namn och leder oss på just den livsväg som är vår. Denna söndag, som också är en särskild böndag för kallelser, får vi be Herren om kallelser till prästämbetet och ordenslivet. Låt oss be att många unga män och kvinnor uppfattar vad den gode Herden viskar i deras hjärta och vågar svara med glädje och frimodighet.

    En god herde känner sina får
    Ni har inte utvalt mig, utan jag har utvalt er

    Påve Franciskus skriver till oss alla:

    ”För att urskilja vår personliga kallelse måste vi inse att den kommer från en vän – från Jesus. När vi ger något åt våra vänner ger vi dem det bästa vi har. Det kommer inte nödvändigtvis att vara det dyraste eller mest sällsynta, utan det som vi vet gör dem lyckliga. [—]

    Jag vill att ni ska veta att när Herren tänker på var och en av er och vad det är han vill ge er ser han på er som sin nära vän. Och om han planerar att ge dig en särskild nåd – en nådegåva som kommer att hjälpa dig att leva till fullo och vara till gagn för andra, någon som lämnar spår i livet – så kommer det utan tvekan att vara en gåva som ger dig mer glädje och upprymdhet än något annat i hela världen. Inte på grund av att gåvan kommer att vara sällsynt eller märkvärdig, utan för att den kommer att passa dig perfekt. [—]

    När Herren uppväcker en kallelse tänker han inte bara på vad du redan är utan också på vad du en dag kommer att bli i sällskap med honom och med andra.”

    Ur Påvens Franciskus Apostoliska uppmaning Kristus lever (Veritas 2019), nr 287–289

    En märklig tid…

    Ett virus har fått fäste och påverkar hela världen. Vi blir påminda om att vi alla sitter i samma båt, hur viktig hälsan är och vad dödens radikalitet gör med oss. Det väcker många tankar, oro och ängslan, liksom känslan av maktlöshet.

    Vi kan inte blunda för verkligheten, hur kan vi möta den i tro?

    Kan vi i allt det svåra urskilja den Gud som är med oss, som lider med oss och som vill vårt bästa?

    Här i klostret pågår livet som vanligt, nästan i alla fall. Bön och arbete, den ram som ges oss för vardagen, fortsätter. Vi söker Gud och bär fram människors oro, vi ber om frid och hälsa. Om att den ekonomiska situation som detta virus utlöser inte ska slå sönder strukturer och enskilda människors liv.

    Många ger sitt yttersta för att hjälpa: i sjukvård och hemtjänst, i skolor och omsorg. I politiken står inte stridsfrågor och meningsskiljaktigheter i främsta rummet, utan man försöker hjälpas åt att hitta livsbejakande lösningar. Forskare och ekonomer gör sitt bästa… allt kan inte räknas upp!

    Och vi då, här i klostret? Hur kan vi bidra?

    ”Ingen lever för sig själv”, säger Paulus. Att ge sitt liv till Gud innebär att vilja bära hela världen i sitt hjärta. Att trofast och uthålligt gå till kyrkan sex gånger om dagen är som att ansluta sig till en bön som strömmar genom hela tillvaron, genom alla tider, en bön som i det fördolda bär världen.

    Denna bön väcker tron på att Guds barmhärtighet är det slutgiltiga svaret på alla frågor.

    Vi lyssnar på Jesus, när han nu, liksom mitt i den hotande stormen på Galileiska sjön, säger: ”Det är jag. Var inte rädda.” (Joh 6:18-19)

    Andra Påsksöndagen

    I en hel vecka har liturgin genom dagens läsningar ur Evangelierna och Apostlagärningarna låtit oss leva med de första kristna, Jesu vänner, hans lärjungar och hans mor Maria i Påskens jublande glädje i mötet med den UPPSTÅNDNE HERREN JESUS
    Under detta års annorlunda påsk för oss alla i större avskildhet – och för de flesta även utan möjlighet att som vanligt komma till sin församlingskyrka och ta emot sakramenten – har detaljer i
    Bibeltexterna blivit tydliga.

    Vi lägger märke till hur Jesus möter sina bedrövade vänner. Inte alla på en gång, utan en och en söker han upp: Maria som står och gråter utanför graven. Därifrån skyndar hon i glädje med budskapet till lärjungarna. Petrus får ensam möta Jesus innan han visar sig för de elva apostlarna. Tomas visar han särskild omsorg och ger honom även budskapet till oss: ”du tror därför att du har sett mig. Saliga de som inte har sett men ändå tror.”
    De två bedrövade vännerna på väg till Emmaus slår han följe med som en lyssnande, inkännande, främling. Först när han bryter brödet med dem känner de igen honom, sin Mästare och Herre! Lyckliga och med förnyad kraft skyndar de tillbaka till de övriga lärjungarna.
    Idag möter Herren, på olika vis, var och en av oss.

    Bilden är troligen ur ett Evangeliar från Reichenau

    Påskvaka: Exsultet och Påskljuset!

    Påskelden har välsignats och ljuset är på väg in i kyrkan! Kristi ljus! Gud vi tackar Dig!
    Exultet sjungs av en syster.

    I början av påskvakan, sjungs ”Exsultet” – en hymn med rötter ända tillbaka till 300-talet. Exsultet förkunnar ljusets seger över döden, Jesu uppståndelse! Jesus är det offrade lammet, det sanna ljuset, den som kom med frälsningen till oss. Gud har segrat! Kristus är Herre! Han har frälst oss! I Påsknatten sker det största mysteriet!

    I en nästan tom kyrka, så när som på två präster och fjorton systrar förkunnas Exsultet med lika stor övertygelse som om kyrkan varit full!

    ”Höj jubelrop, ni skaror av änglar i himlen!

    Sjung lovsång, ni alla Guds tjänare!

    Låt frälsningens basun förkunna

    den höge Konungens seger!

    Må även jorden glädja sig,

    bländad av denna eviga strålglans.

    Upplyst av den evige Konungens härlighet

    må hela jordkretsen märka

    att allt dess mörker har skingrats.” ur Exsultet

    Påskljuset är smyckat!
    Kristus den evige Konungen – den krönte – Han bär kronan!

    ”Gloria, laus et honor tibi sit, Rex Christe redemptor!”

    Ära, lov och pris till dig Kristus, Konung och Frälsare!

    Påskdag

    Vetekornet är sått, djupt ner i jordens inre. Kristus, det levande brödet, är lagt i graven. Där bryter han sönder dödens och rädslans bojor. Här sker undret:

    ”Barmhärtighet och sanning möts, fred och rättvisa omfamnar varandra. Sanningen spirar ur jorden, vårt land ger sin gröda.” (ps 85)

    Vetekornet som av kärlek till oss lät sig sås i gravens mörker ger den goda hundrafaldiga skörden.

    Kristus är uppstånden från de döda!

    ”Sin segerlön har han med sig, de han vunnit går framför honom. De skall kallas det heliga folket, de som Herren befriat.” (Jes 62)

    Inte heller sin triumf behåller han för sig själv. Den goda hundrafaldiga skörden som spirar ur gravens mörker ger han till oss – det eviga livet.

    Påskafton

    ”Idag råder tystnad på jorden,

    stor tystnad och också ödslighet…

    Konungen sover…

    Gud, som blivit människa har dött,

    och dödsriket bävade…”

    Så hör vi i en fornkyrklig predikan på den heliga och stora sabbaten.

    Påskafton är den dag då traditionen tänkt att Jesus steg ner i dödsriket med budskapet om att döden är död. Det är en dag av tystnad. I väntan på uppståndelsen håller vi ut i bön med Maria. 

    Kallistos Ware säger att orden i trosbekännelsen ”nedstigen till dödsriket” har en djupare mening. Dödsriket är inte en plats i rummet, utan i själen. Det är den plats där Gud inte finns. Om Kristus verkligen steg ner i dödsriket, betyder det att han steg ner i de djup där Gud inte finns. Jesus identifierar sig oreserverat och fullständigt med människans hela ångest och främlingskap. Han tog ångesten på sig själv, och genom att ta den på sig helade han den. Det fanns ingen annan möjlighet för honom att hela den, än genom att göra den till sin egen.

    Detta är korsets budskap till oss alla. Hur långt jag än måste vandra genom dödsskuggans dal är jag aldrig ensam. Jag har någon med mig på vägen.  

     ”Gud är så stor att han alltid oändligt överträffar all vår kunskap och hela vår varelse” säger Augustinus. ”Att lära känna Gud tar aldrig slut. I all evighet kan vi alltid fortsätta att försöka lära känna honom och älska honom mer och mer”. 

    Långfredag

    Ur psalmen Höga Kors:

    Höga kors, du enda ädla bland de träd som vuxit här. Fast du ej bär blad och blommor, intet träd din like är. Ljuva stam med ljuva grenar, som den ljuva bördan bär

    Kristi kors! Blott du är värdigt att dig hela världen ser. Du för Israel och folken är det rätta Guds banér, och den dig i tron har skådat dom och död ej rädes mer.

    Fjortonde korsvägsstationen

    Jesus läggs i graven

    Som ett litet barn kom Jesus in i världen.

    Delade våra villkor.

    Delade vår glädje och vår sorg,

    delade liv och död ända till gravens mörker.

    Jag kan inte komma någonstans utan att han har varit där före mig.

    Kan jag ana hoppet vid graven?

    Att Jesu grav är den verkliga manifestationen av Guds makt. Bara den som är död, kan uppstå.

    Jag är Uppståndelsen och Livet. Tror du detta?

    Tror jag detta?

    Att efter lidande och död kommer nytt liv, nya möjligheter.

    Inte bara en gång när jag dör, för att min livsvandring är slut,

    utan också i mötet med döden mitt i livet.

    Varje gång jag måste dö från en liten bit av mig själv,

    för att hans liv i mig ska kunna spira och växa.

    Det nya livet,

    det förvandlade livet,

    Uppståndelselivet.

    Skärtorsdag

    På morgonen – fotatvagning i kapitelsalen.

    Vi har följt Jesus på hans väg till korset:

    Skärtorsdagen, med måltiden där han vet att ”hans stund är kommen”.

    Nu finns bara en riktning: att uppfylla Faderns vilja, trots Människosonens:

    ”Fader, om det är möjligt,

    ta den här bägaren ifrån mig. Men ske din vilja, inte min”.

    Getsemanevaka i kapitelsalen. I bön och förbön för alla som inte kan delta i en Mässa denna kväll!

    Trettonde korsvägsstationen

    Jesus tas ner från korset

    Vad Maria vid bebådelsen med öppna armar fick ta emot som en ren gåva, lämnar hon nu frivilligt tillbaka till Fadern.

    Då gav hon Honom sin glädje, sin förväntan och sina frågor – nu ger hon Honom sin sorg, sin förvirring och sin bottenlösa smärta. Hon ger inte efter för hämndkänslor, låter sig inte förtäras av bitterhet – istället låter hon sig drabbas av smärtan i hela dess fullhet, utan att värja sig.

    I tacksamhet tar hon emot allt i livet som en gåva – och i förtröstan ger hon allting tillbaka. Ingenting behåller hon för sig själv. Helt överlåten åt Guds vilja låter hon sig utan motstånd genomströmmas av Guds nåd. Och den värsta tänkbara plåga förvandlas så till en välsignelsens källa.

    Tolfte korsvägsstationen

    Jesus dör på korset

    Herren är min herde
    Jag följer honom på avstånd
    För säkerhets skull
    Kanske skulle någon tycka något
    Om de såg mig … här
    De spikar fast honom, reser korset
    Det gör ont i mig, jag kan inte titta
    Jag minns hans blick där i salen
    Den genomtränger mig – med kärlek
    Jag vill se honom, en sista gång
    Det är ju Herren – det är ju Messias
    Inte skulle väl han dö – såhär
    Något måste blivit fel
    Varför detta?
    Vem har gjort detta?
    Vem? Nej, Inte jag …
    Det är väl inte jag … Herre?
    Han ser på mig
    Blicken genomtränger mig
    Han dömer inte
    Jag minns min tystnad – när jag skulle talat
    Mitt tal – när jag borde varit tyst
    Min bortvändhet, min ovilja, mina svepskäl
    Hans blick når mig – mina ögon i Hans
    Det är för din skull
    Blicken räcker ut handen
    Drar mig upp på korset
    Idag ska du vara med mig i paradiset

    Och han gav upp sin ande

    Elfte korsvägsstationen

    Jesus korsfästs

    Hela Jesu liv har varit inför Faderns ansikte. Han har levt psalmens ord ”Du har sagt till mitt hjärta: ’Sök mitt ansikte’. Ditt ansikte, Herre, söker jag.” (Ps 27)
    Och samtidigt har hans liv varit helt för människorna, det är för din och min skull han har kommit. Till och med nu i den totala utblottelsen är Jesus helt vänd till Fadern, och helt utgivande för oss:
    ”Fader förlåt dem, de vet inte vad de gör.” Av kärlek till oss var och en ger han frivilligt sitt liv – för att vi ska få leva.


    Jesus säger till oss: Ditt ansikte, människa, söker jag. Dölj inte ditt ansikte för mig. Sänk inte blicken i skam, utan se på mig så får du liv.

    Påskljus

    De tre prästerna i Vreta klosters församling hämtade sina beställda påskljus denna vecka. I många församlingar tänds påskljuset som ett tecken på Kristi uppståndelse; först under påsknatten och sedan varje söndag.  

    I Exsultet, hymnen från 300-talet som inleder påskvakan, sägs:

    ”Denna natt bröt Kristus sönder dödens bojor och steg upp ur dödsriket som segrare.”

    Den Uppståndnes seger över mörker och ofrid kan ingenting utsläcka!

    TACK!

    Vi tänker på och ber för alla som på olika sätt sätter in sig för sin medmänniska under dessa Corona-tider! Tack till all sjukvårdspersonal, till alla som har att besluta om olika åtgärder, till alla som berörs på något sätt!

    På detta sätt vi vill vi uttrycka vårt tack och vår försäkran om förbön!

    Tionde korsvägsstationen

    Jesus avkläds

    Där står Han – avklädd på allt

    De kastar lott om Hans kläder

    Vad kan de ha varit värda

    En fattig mans paltor

    Hån, förakt, självgodhet

    Det var värdet på kläderna

    Där står Han – avklädd på allt sitt

    Naken – som ett nyfött barn

    Skyddslös, försvarslös

    Förödmjukad, utblottad

    Smutsig, sårig …

    Där står Han – iklädd allt mitt

    Ödmjuk – fylld av kärlek

    Där står Han – iklädd sin egen ödmjukhet

    Och mina synder

    mitt förakt, min självgodhet, min upphöjelse

    Påklädd korsets död

    Likt Kristus måste jag avklädas

    Han är vägen till Gud

    Jag måste upp på korset – med Honom

    avklädas och iklädas

    Jag ger Honom mina kläder

    Han ger mig – Sitt kors

    Palmsöndag

    Liksom alla år hittills inleder vi här i Klostrets kapitelsal den Stilla Veckan med Evangeliet om Herrens intåg i Jerusalem, och bönen om att vi med hängiven tro kan följa honom på hans lidandes väg, så att vi får del av korsets nåd och uppståndelsens härlighet.

    Vi tar emot de välsignade kvistarna och går sjungande genom korsgången in i kyrkan.

    I år, när coronvirusets framfart hindrar oss att fira gudstjänsterna med församling närvarande vet vi oss förbundna med er, och låter symboliskt korgrindarna stå öppna.

    I prefationen i mässan ber prästen:

    ”Hans död plånar ut våra skulder;

    Hans uppståndelse gör oss

    rättfärdiga och helgar oss…”

    Med detta löfte går vi in i den Stilla Veckan.

    Nionde korsvägsstationen

    Jesus faller för tredje gången

    När Jesus red in i Jerusalem hyllades han av folket som en efterlängtad konung. Nu ligger han fallen till marken – blödande, hånad och föraktad. De som såg upp mot honom och lade sina mantlar för hans fötter, ser nu ner på honom med avsky, som vore han den värsta sortens förbrytare.

    Men varken upphöjelse eller förnedring är herre över honom; han låter sig inte styras av andra människors förväntningar eller åsikter. De är inte den måttstock med vilken han mäter sig själv.

    Jesus har kommit för att göra Faderns vilja och för att genom sin självutgivande kärlek uppenbara Guds rike. Och det är detta just som ger honom kraften att än en gång resa sig upp och fortsätta sin smärtsamma vandring.

    Åttonde korsvägsstationen

    Jesus talar till de gråtande kvinnorna

    Världens frälsare fortsätter sin vandring. Törnekrönt och förödmjukad, släpandes det kors som lagts på honom.

    Mötet med de gråtande kvinnorna som lider med honom uppenbarar hans livsgärning:

    Villigt, uthärdande allt för att uppmana oss att inte vara rädd för kärleken.

    Förrädaren vågade inte ta emot barmhärtighet, Förnekaren sätter sitt hopp till förlåtelsen, Rövaren visar genom sin anspråkslöshet tilltro till försoningen och sanningens insikter.

    Petrus tydliggör omvändelsens möjligheter när han förverkligar en efterföljares visdom: Gör först det nödvändiga, därefter det möjliga och plötsligt gör du det omöjliga.

    Förmodligen botar inte mina åligganden coronasmittade men utmanar mig till förvandling och förändring genom att med Jesu goda blick se människor på deras lidandes väg och förmedla en oskyldig dödsdömds barmhärtighet.

    Sjunde korsvägsstationen

    Jesus faller för andra gången

    ”Vi har sjunkit ner i gruset, vi ligger tryckta mot marken.” (Ps 44)


    Jag faller än en gång, av egen skuld eller tillvarons hårda törnar – och tänker att nu kan jag inte resa mig mer.


    Herre Jesus Kristus, då hör jag din röst:


    ”JAG ÄR här. För dig och med dig har jag fallit under korsets tyngd. Med mig och för mig kan du resa dig igen. Du är aldrig ensam.
    Se att jag delar din utsatthet. Tro att du ska dela min härlighet.”

    Sjätte korsvägsstationen

    Veronika räcker Jesus svetteduken

    En akt av medkänsla och barmhärtighet och hon blir rikt belönad. När hon får duken tillbaka bär den vår Frälsares bild. Så får vi be om att Hans bild präglas i oss, i vårt hjärtas innersta.

    Vårt hjärta skall vara som ikonmålarens platta där Kristi ansikte blir tydligare för varje penseldrag. Så att vi en gång med Gertrud von le Fort kan säga:

    Inprägla dig djupt,

    du min Konungs bild!

    DU,

    inte jag,

    skall leva i min själ,

    i mitt hjärta,

    i mitt ansikte,

    på mina läppar,

    DU,

    inte jag,

    i hela mitt liv – bara DU!

    Fjärde korsvägsstationen

    Jesus möter sin lidande Moder

    All kontakt mellan människor begränsas av tid och rum, av hjärnans, hjärtats och kroppens möjligheter. De är präglad av vår egocentricitet och egoism. Den förblir ytlig.

    Kontakten med Gud däremot genomtränger hela människan, den mättar henne med Kärlek, den stillar alla hennes önskningar och är ett svar på hennes djupaste längtan. Den ger erfarenhet av ständigt växande fullhet och lycka, oberoende av yttre omständigheter.

    I det ordlösa mötet mellan den lidande Sonen-Ordet och den medlidande Maria, Ordets Moder, förenas de två i Kärlekens totala samförstånd, mitt i de fruktansvärda yttre omständigheterna.

    I livets mörkaste stunder är detta det enda bärande: att få vila i att veta sig oändligt älskad och att besvara Kärleken.   

    Tredje korsvägsstationen

    Jesus faller för första gången

    Jesus faller under Korset. Inte nog med bjälkens tyngd – på vägen ligger våra synder som småsten. Lätta att snubbla på; varje steg blir en börda.

    Också jag faller på livets väg. Det behövs inte mycket. Ett stadigt fotfäste byts snabbt mot det hårda mottagandet när knän och handflator slår i backen. Tillvaron ur ett nytt perspektiv: Av jord är du kommen; jord ska du åter bli.[1] I den jordmånen kan ödmjukhetens frö planteras.

    Ibland är det modet som faller platt till marken. I mig själv förmår jag intet. Men Jesu fall förebådar Uppståndelsen. När jag faller landar jag på Klippan.

    Skrapade knän och ömma händer är inte slutet. De är konkreta bevis på att jag är människa. Fallet blir en språngbräda till mer liv – om jag reser mig upp.

    Min kropp och mitt mod må svika,

    men jag har Gud, han är min klippa för evigt.

    Psalm 73:26

    [1] Jfr 1 Mos 3:19

    Första korsvägsstationen

    Jesus döms till döden

    Jesus står inför Pilatus.

    Kristus, GUDs Son och Marias, står tyst inför människors domstol.

    Jesus står där,

    bunden:

    Inte ett ord av försvar, inte en gest av förklaring.

    Han som har gråtit över Jerusalem,

    som frågade kvinnan som de skriftlärda ville stena:
    ”Var det ingen som dömde dig? Inte heller jag dömer dig…”

    står nu inför den världsliga makten.

    Den vredgade hopen vrålar.

    Det är inte människan som ska blidka Guds vrede.

    Kristus har kommit för att i ödmjukhet möta människans raseri,

    och hela henne.

    Men han varnar oss:

    ”Se upp så att ingen bedrar er!  Låt inte kärleken kallna.”[i]

    ”Den dagen blev Herodes och Pilatus vänner; förut hade det rått fiendskap mellan dem.”[ii]

    [i] Matt 24:4,12

    [ii] Luk 23:12

    Korsvägen

    Nu under den senare delen av fastetiden inbjuder vi er till att begrundande vandra Korsvägen med oss. De enkla bilderna har skapats av en syster här i klostret. För oss inbjuder de till stillhet och lyssnande. Olika systrar kommer att ge en kort text under denna intensiva tid, då vi följer Kristus på hans väg mot korset – och får del av hans seger över allt mörker, över ondska och död.

    I orons dagar

    Vi systrar här i klostret tänker på alla i vårt land och ute i världen som just nu oroas över coronavirusets framfart.

    När vi människor drabbas av prövningar och sorger får vi lita på Gud, livets givare och uppehållare. Han som skapar allt vill oss väl.

    Vi systrar litar på att när vi ber når vi längre än om vi reser: så håller vi ut och förenar oss med er alla när vi nu:

    Ber för alla som är smittade och sjuka, om helande och tröst, om den frid som inte världen kan ge,

    och tackar för alla goda människor: om kraft och energi till alla som arbetar i sjukvården.

    För alla som arbetar i butiker och med distribution, för polis och blåljuspersonal, för politiker och myndigheter.

    Med särskild oro ber vi för alla människor på flykt undan kriget, för situationen i flyktinglägren.

    Vi ber för alla som hotas av arbetslöshet

    och som plågas av ensamhet och isolering.

    Och vi glömmer inte journalisterna – att de ska få hjälp att rapportera med urskiljning och klokhet.

    Låt oss tillsammans glädjas över alla goda initiativ till ömsesidigt stöd. Tacka för alla steg till försoning och ansvar för varandra.

    För all vänskap och grannsämja!

    Allt rår vi inte på – men vi ber om att Gud ska beskydda och välsigna oss alla, och skänka de döda det eviga livet.