Så ljuder påskbekännelsen som ljuder genom genom många troende hjärtan denna natt och genom hela påsktiden. Mörker, sorg och bedrövelse, oro och ängslan: ingenting att detta försvinner i ett enda ögonblick. Men vi får lyfta blicken mitt i allt som omger oss och luta oss mot Paulus ord i Romarbrevet:
HOPPET SVIKER OSS INTE,
ty GUDs kärlek
har ingjutits i våra hjärtan
genom att han har gett oss den heliga Anden
Detta ord har inspirerat gestaltningen av vårt påskljus i år: Kristus i världsalltets mitt, i historiens centrum: Kristi uppståndelse som söndertrampade ormens huvud så att det ondas makt till sist är bruten.
Må påskens budskap på nytt och på nytt fylla oss och ge hoppet näring. Hoppet om Kärlekens seger, Kristi Seger. Den seger som vi sjunger om och bekänner om och om igen – för Guds kärlek är utgjuten i våra hjärtan.
Så har vi nått fram till den sista söndagen i fastan innan vi om en vecka samlas till Palmsöndag.
Dagens Evangelium berättar att ”Jesus blir ”upprörd och skakad i sitt innersta” och föll i gråt när han fick höra om vännen Lasaros död. Han delar Marta och Marias sorg och talar rakt igenom den:
”Jag är uppståndelsen och livet… Tror du, tror ni, detta?
Jesu rop där han står inför graven med den tunga stenen för ingången förebådar påsknatten.
Han ropar med hög röst, så hög att den hörs genom dödens till synes ogenomträngliga mörker:
LASAROS, KOM UT!
Lasaros lyssnar, stiger upp ur döden, hans lyssnar och lyder.
Jesus ber vännerna om hjälp,
Ber dem befria Lasaros från hindrande bindlar och svepning och säger till dem:
”Gör honom fri och låt honom gå!”
För GUD är ingenting omöjligt.
Jesu mäktiga röst når genom förtvivlans mörker
Och,
som dagens prefation säger:
”förbarmar sig över oss människor
och leder oss genom lidandets och uppståndelsens mysterium
Påven Gregorius berättar i Dialogerna att Gudsmannen Benedikt strax före sin död stod med händerna lyfta mot himlen och andades ut med bönens ord. Benedikt – den välsignade – fördes sedan på en konungslig väg, smyckad med otaliga lysande lampor och praktfulla mattor, till himlen.
Den helige Benedikt på klostrets innergård
Säkert bad Benedikt inte enbart för sig själv i denna sin sista stund, utan för alla som tiderna igenom strävar efter att följa Kristus Mästaren. Måhända andades han med de ord som står i Regelns nästsista kapitel: Må Han – Kristus – föra oss alla till det eviga livet. En spegelbild av den bön vår Herre själv bad strax före sin egen död, Fader jag vill att där jag är skall också min tjänare få vara.
Benedikt som låtit sitt liv präglas av Guds ord, det dagliga livet tillsammans och den gemensamma bönen ville ingen exkluderande välsignelse. Tvärtom. Det berättas om honom att han en tid före sin död i en vision fick se hur hela världen fördes inför hans ögon och samlades som i en solstråle. Dock var det inte världen som blivit liten och trång utan hans själ och blick som blivit så vidgad att allt rymdes i den.
Den som håller blicken stadigt fäst på Gud förlorar inte omvärlden, medmänniskorna och skapelsen ur sikte utan lär sig se allt med Guds blick. Vittomfamnande och med oändlig kärlek och ömhet. Och övar sig i att be om Guds förbarmande och välsignelse över allt och alla. Vi lever våra liv i en växelrörelse, mellan den välsignelse som alltid strömmar ner över oss och hela mänsklighetens belägenhet som vi med bön och arbete får lyfta upp till Gud.
Mer än tusen år efter Benedikts död skrev en annan Gudssökare vid namn J.S. Bach en kantat (lyssna här!)där välsignelsen från himlen dalar ner till oss i svävande trioler och breder ut sig, mer och mer och mer… i glädjefylld tacksamhet över Guds väldiga gärningar. I det stora och det lilla! Likt en meditation över denna glädjedag. Vi är alla Guds välsignade.
En välkänd VD förklarar varför han aldrig varit rädd för att som han uttrycker det ”slita hund”: ”Med målet i sikte såg jag det som en investering.”
Näringslivstoppar och helgon flyr inte möda och motgångar, den springande punkten tycks vara hur angeläget målet är – det avgör hur omfattande insatsen och engagemanget blir.
Den Helige Benedikt som talar om den goda iver vi bör ha, uppmanar och uppmuntrar oss att inte föredra något framför Kristus, att med målet för ögonen investera vår goda vilja i livet såsom det möter oss, Kristi kärlek lämnar mig inget val, menar Paulus.
Att ta emot också när det tar emot är en övning i anspråkslöshet. En av ödmjukhetens förebilder är den helige Josef, den trofaste, rättfärdige snickaren som var beredd att göra Guds vilja mer än sin egen, genom hans liv blir det tydligt vad en investering i det goda kan få för följder.
Josefs föredömliga ja-sägande och vilja till ett liv i det fördolda ger en vink om vad som fordras för att ”Gud i allt må bli förhärligad”, hans tjänande för vår frälsning kan kanske inspirera, att med den goda ivern vara redo att för Kristus vilja Guds vilja.
”Tillåt dig själv att vara sårbar. Riv dina skyddsvallar och låt dina omsorgsfullt konstruerade fästningar brytas ned, blottlägg ditt hårt bevakade hjärta. Tillåt att dina sår blir berörda, dina rädslor blottade, och låt din djupaste längtan, dina kantstötta drömmar och dina djärvaste önskningar bli uppenbarade inför Brudgummen, han som har makt att infria, återställa och upprätta dem. Släpp taget om ditt oberoende och idéen – som du klänger fast vid så hårt – om att du kan göra något som helst för att skydda och frälsa dig själv. Och LÅT HONOM ÄLSKA DIG.” S:ta Elisabeth av Ungern
Någon som var väl bekant med skyddsvallar, tillstängda hjärtan och kantstötta drömmar var Jesu samtalspartner i söndagens evangelium – den samariska kvinnan vid Sykars brunn, hon som hade haft fem män och nu levde samman med en som inte var hennes man, hon som var så illa sedd av stadens kvinnor att hon var tvungen att hämta vatten under dagens hetaste timme när ingen annan var i närheten.
Vi vet inget om hennes historia i övrigt, inget om de djupa sår som livet måste ha tillfogat henne – med eller utan hennes egen förskyllan – och som ledde henne till den situation som hon nu befann sig i. Men det krävs inga stora fantasisprång för att anta att hon försökte skydda sitt sargade hjärta genom att mura in det bakom befästa vallar och låsta dörrar – eller att hon började betrakta omgivningen med synisk blick, förvissad om att tillvaron är fylld av skam och smärta.
Men i mötet med Jesus förändrades något.
Till skillnad från de glåpord, nedsättande blickar och dömande viskningar som troligen brukade följa henne hemma i Sykar så stod hon nu öga mot öga med en man som valde att se på henne med kärlek och utan att fördöma. Och i mötet med den blicken tillät hon sig att vara sårbar. Att bli sedd, älskad och återupprättad.
Förhoppningsvis är inte våra omständigheter lika dystra som den samariska kvinnans. Likväl har även våra livshistorier tillfogat oss små eller större sår – och vi försvarar alla våra hjärtan på ett eller annat sätt, i hopp om att navigera någotsånär helskinnade genom en ofta hård och krävande omvärld. Men risken finns att vi, i vår iver att bygga upp och bättra på våra egna skyddsmurar, stänger ute även den som kan fylla våra befästa borgar med liv och mening. Han som med sin kärleksfulla blick blottar själens sår och synder, som upprättar och helar oss – och som genom sin blotta närvaro gör våra murar överflödiga och bryter ner dem inifrån. Men först måste vi tillåta oss själva att vara sårbara…
Idag får vi denna uppmaning att lyssna till Herren Jesus.
Vad är det vi ska lyssna till? Vad är det han vill säga till oss?
Jesus tog med sig Petrus, Jakob och Johannes upp på förklaringsberget. De såg hans förvandling, de såg hur hans kläder blev vita som ljuset. De såg Mose och Elia. De såg allt detta och de ville att det inte skulle försvinna. De ville bygga hyddor för att för alltid vara där i klarhetens ljus, där fanns inget mörker där var allt strålande. Där var härligheten och målet synligt.
När rösten från molnet hördes blev de rädda, de blev skräckslagna, deras tanke om att vara i detta förklaringens rus blev plötsligt jordisk när de kastades ner på marken.
De lyfte blicken och synen var borta. Skräcken över mötet med Guds röst kom över dem.
Och de fick höra Jesus tala till dem: Var inte rädda!
Det är detta vi får höra nu i början av fastetiden: Var inte rädda!
Var inte rädda, jag har besegrat världen! Var inte rädda för att gå igenom mörker och kyla. Jag är här! Var inte rädda, jag är med er alla dagar!
”Detta är min Son. Lyssna till honom: var inte rädda!”
En betraktelse av Samuel Carlsson, Mariadöttrarnas trädgårdsmästare på Heliga Hjärtas kloster.
Medan de åt tog han ett bröd, läste tackbönen, bröt det och gav åt dem och sade: ”Ta och ät, det är min kropp.” Och han tog en bägare, tackade Gud och gav åt dem, och de drack alla ur den. Han sade: ”Detta är mitt blod, förbundsblodet som blir utgjutet för många. Sannerligen, aldrig mer skall jag dricka av det vinstocken ger förrän den dag då jag dricker det nya vinet i Guds rike.” Markusevangeliet 14:22-25
I evangeliet för denna söndag beskrivs hur Jesus instiftar nattvarden, som har kallats både den sista och den första måltiden: Den sista måltiden tillsammans med apostlarna innan Jesus lidande och död. Den första måltiden i kyrkans gemenskap med sin Herre Jesus – som hålls intill våra dagar, i ljuset av hans uppståndelse. I varje mässa, i eukaristin, förenas vi med honom. Han kommer till oss i brödet och vinet för att på nytt förena ande och kropp: Den helige Andes beröring av de framburna gåvorna på altaret, vitaliseringen av våra förgängliga kroppar som en försmak av det nya livet i Guds rike.
Högtiden Corpus et Sanguis Christi har anor tillbaka till 1200-talet, och förknippas särskilt med två fromma kvinnor: Juliana och Eva från Lüttich. Genom en vision förstod Juliana att eukaristin saknade en egen fest under kyrkoåret, och båda verkade de för tillkomsten av den. Eukaristins högtid firades visserligen redan på skärtorsdagen, men påskens vidare stora händelser med Jesus lidande, död och uppståndelse, gjorde att den fick begränsat utrymme. Så småningom blev Corpus Christi en fastlagd del av årets firningsdagar genom kyrkligt beslut, men det var också ett svar på en folklig fromhet som växte fram med vördnaden av Kristi närvaro i sakramentet i fokus – där sakramentet ofta bars i procession.
Ännu i våra dagar bärs sakramentet i procession på Kristi kropps och blods högtid, inte som katolsk medeltidsnostalgi, utan för att kyrkans Herre genom inkarnationens mirakel har blivit närvarande i alla tider i vår historia. Vi ber och tillber, i visshet att Gud kan både rymmas i ett litet stycke bröd och uppfylla hela världen. Särskilt i dessa dagar med fysisk distans, när många p.g.a. restriktioner kroppsligen blir skilda från sakramentet, kan en dubbel innebörd av ande och kropp framträda. Det kroppsliga, materiella, förblir helgat av Gud – med konsekrationen av brödet och vinet i mässan som epicentrum. Och Guds helige Ande har gått ut i hela världen – utan att effektivt hindras av kroppsliga, materiella avstånd.
Treenighetens mysterium firar vi idag. Att Gud är en och samtidigt Fader, Son och helig Ande – hur ska min tanke alls kunna förstå detta? Men mysteriet är något att förstå mer med hjärtat än med tanken; mysteriet är större än jag och därmed något jag får stiga in i – doppa mig i och simma i, om man så vill.
Varje dag, 365 dagar om året, ber vi systrar tidebönerna i vår klosterkyrka. De ord som hela tiden återkommer som en refräng och som vi tar i vår mun i genomsnitt 34 gånger (!) per dygn är
ÄRA VARE FADERN OCH SONEN OCH DEN HELIGE ANDE.
(Endast på långfredag och påskafton tystnar denna lovsång, som avslutar varje psalm.)
Genom lovprisningen får vi dag för dag be oss in i Treenighetens mysterium! Så ofta vill vi hitta rätt ord för det vi har på hjärtat och det kan vara frustrerande när språket inte räcker till för att sätta ord på den glädje eller sorg vi känner. Den helige Benedikt visar oss att det ibland är bra att tänka tvärtom. Hans anvisningar om bönens ”insida” är knappa, men ett av hans råd handlar om att själen får hjälp på traven av de ord vi uttalar. I sitt 19:e kapitel i Regeln skriver han att vi ska sjunga psalmerna så att vår själ är samstämd med vår röst. Rösten får gå före och förankra oss i tron. Vi får ta ord i vår mun som är ”för stora” för oss, så att mysteriet slår rot och växer i vårt hjärta.
Lovprisningen av Treenigheten är en bön som jag gärna kan låta klinga också utanför bönestunden i kyrkan, för att ge mitt liv och mina mångahanda vardagssysslor riktning. Så får jag börja det jag gör i Faderns och Sonens och den helige Andes namn. Och i förtröstan på att Gud vill fullborda verket sjunger jag om och om igen: Ära vare Fadern och Sonen och den helige Ande!
På Pingstdagen fulländas påsken. Löftet Herren Jesus gav uppfylls nu:
”Jag ska inte lämna er faderlösa, jag ska komma till er.
Jag skall be Fadern,
och han skall ge er en annan hjälpare,
som skall vara hos er för alltid:
Sanningen ande.”
Joh 14:16
Vi tror att hjälparen, den helige Ande har utgjutits över jordens krets, och ber den sista strofen av Sekvensen av hela hjärtat:
Gör oss visa av ditt råd,
gör oss goda av din nåd,
ge oss härlighetens lön
Den Treenige Guden är vår tros levande mysterium: i Gud är en dynamisk rörelse, där Fadern skänker Sonen, och Sonen skänker sig till Fadern i levande kärlek, den helige Ande som är strömmar av liv är den ömsesidiga kärlek som förbinder dem. Kanske kan man likna deras inbördes relation vid en dans, där allt är frid, följsamhet och harmoni… men varje bild blir alltför begränsad.
Vi böjer oss i tillbedjan och ber den heliga Jungfrun Maria, vår Moder, om att med henne kunna öppna vårt innersta för Andens verkan. Be om nåden att alltid lyssna som hon, som kallas Vishetens säte. Be om att kunna bli stilla som hon och uppfatta Andens minsta vink, så att vi får vara till glädje för Fader och Sonen i den helige Ande, liksom för var och en vi möter.
Himlens Drottning, Du som mottog härlighetens lön,
låt oss med Dig förstå och ta till vara Jesu ord när han säger till oss:
När vi har begrundat hur Herren samlar dem som gått vilse stiger vi in i den bön som vidgar våra hjärtan till att rymma mer än våra egna perspektiv:
Kom med enhet, kom med frid
gör vår tid till hoppets tid,
andas i vår längtans bön.
Vi vet inte vad vi borde be om skriver Paulus i brevet till romarna, i det åttonde kapitlet. Vi vet inte, men Anden hjälper oss i vår svaghet, påminner, inspirerar och leder. Han själv vädjar för oss med suckar utan ord.
Hur Anden gör det hör till Guds hemliga förbundenhet med varje enskild människa. Han drar oss till sig, andas i vår längtans bön. Ja, han andas i oss. Av de många skapar Han ett enda folk, en mänsklighet. Vårt hopp är att Herrens Ande skall komma med enhet och frid, som profeten Jesaja redan manat generationer före oss och nu manar oss som lever i hoppets tid:
”Lyft din blick och se dig omkring:
Alla samlas och kommer till dig”. Jes 60:4
Tillsammans är vi på väg till Guds heliga berg, den plats där han låter sig ses.
Vi ber, på nytt och på nytt:
”Sänd ditt ljus och din sanning, låt dem leda mig,
låt dem föra mig till ditt heliga berg och till dina boningar.” Ps 43
Helandet vi begrundade i gårdagens strof får nya ord och bilder i dagens textavsnitt:
Väck till liv det domnade,
värm ur död det stelnade,
samla dem som vilse går.
Nehemja 1:9 kan ge oss hopp om att Anden leder och samlar Guds barn:
”Om ni vänder om till mig, håller mina bud och handlar efter dem skall jag samla er igen, om ni så har fördrivits till världens ände. Jag skall föra er därifrån till den plats jag har utvalt, där mitt namn skall bo.”
Likt fåret som gick vilse, återfanns av Herden och bars tillbaka till sin hjord, får vi lita på honom som söker till dess han finner.
När människan går vilse kommer Kristus hennes sökande till mötes, och något väcks till liv, djupt inne i henne.
Livet vaknar, tilliten vaknar, människan börjar sakta återfinna sitt varande och känner igen den ursprungliga glädje som gavs henne en gång.
Vissheten om att få bli förd till den plats Herren utvalt för henne väcker det domnade till liv.
Pingstsekvensen, som vi i år begrundar strofvis under de nio dagarna mellan Kristi himmelsfärdsdag och Pingstdagen, skrevs troligen i början av 1200-talet. Sedan dess har troende sjungit och bett om den helige Andes utgjutande och närvaro med samma ord. Vi är indragna i en stor gemenskap över både tid och rum. I texten upptäcker vi också att vi är förenade i såväl kamp som bön och tillit. Erfarenheterna av brist och fullhet har inte förändrats nämnvärt…
Tvätta rent det fläckade,
vät med dagg det torkade,
läk vår oros djupa sår.
Genom Johannes evangelium hör vi Jesus ropa till oss: ”Om någon är törstig skall han komma till mig och dricka. Den som tror på mig, ur hans inre skall flyta strömmar av levande vatten, som skriften säger”.
”Detta”, förklarar Johannes, ”sa han om Anden, som de som trodde på honom skulle få”.
Därför ber vi Anden om hjälp idag, att se och lämna det som fläckade och att öppna för Hans livgivande dagg över det som blivit orörligt och torrt.
Gårdagens tysta allomfattande jubelskri hör samman med den insikt vi så väl känner:
Att vi, som anförtrotts en överväldigande stor skatt, är bräckliga lerkärl.
Utan dig är allting dött,
åldrat, kraftlöst, tomt och trött
under tidens tyranni
Det är Anden som gör levande. Stundtals får vi erfara motsatsen: hur vår tomhet och livlöshet ropar efter Guds liv i fullhet. Vår längtan gräver ut plats för det Herren håller i beredskap för oss. Likt en gudomlig trädgårdsmästare väntar till dess tjälen går ur jorden och börjar luckra, kratta och bereda för sådd, arbetar Herren med oss. Trädgårdsmästaren vet att gammalt, till synes onyttigt, kan förvandlas till näringsrik kompostjord för ny växt.
Salighetens Ande liknas i denna översättning vid ett rus, något som övergår allt vad vi tidigare erfarit. Psalmisten talar om det ”det vin som ger glädje åt människans hjärta”. Varifrån kommer denna glädje?
I himlen skall lovsången vara som bruset av stora vatten. Jublet över Kristi uppståndelse svämmar över och når oss som ännu vandrar i tåredalen:
Från himlen kommer en inbjudan till oss att öppna hjärtat och ta del i lovsången.
Denna nya sång övergår allt förstånd. Vi står som handfallna och fylls av den salighet som räcker bortom alla ord:
Idag begrundar vi två strofer i Veni sancte Spiritus:
Gjut ditt mod i rädda bröst,
bo i oss och var du vår tröst,
bli vår värme, bli vårt stöd,
Det mod den helige Ande ger oss växer när vi hör Jesus säga: Frukta inte! Hans ord, som fyller ut den plats som intagits av rädsla och fruktan, är ande och liv. Det mod han ingjuter är inte släkt med det mod som kan förvandlas till makt och vilja att styra över andras frihet. Det är ett mod som växer ur respekt och vilja att försvara allt liv, allt som utgår av Gud. De är:
svalka mitt i smärtans glöd.
vilan när vår nöd är lång,
frihet mitt i livets tvång,
”Hoppas på Herren” uppmanar oss psalmisten.
”Var starka, fatta mod och hoppas på Herren.
”Herren är Anden, och där Herrens Ande är, där är frihet”.
Guds Ande är fullheten av allt en människa kan längta efter. Hon söker och famlar i sin vilsenhet, kommer på avvägar och måste backa ut ur återvändsgränder. Men hon kan inte upphöra att söka, att längta, att fråga.
Anden fyller vår rädsla för att börja om och fortsätta framåt, även om hinder tornar upp sig på vägen.
Människans innersta längtan efter att få bli hel möter Guds oändliga vilja att ge henne del av den rikedom hon är skapad för: Liv i fullhet.
Guds Ande kommer till oss som en frisk renande vind. Han kommer inte med hot, skapar inte osäkerhet och rädsla, utan han känns igen genom den klarhet och renhet som skänker frid. Anden hjälper oss att vänta på det som Fadern har utlovat, och att lita på att löftet om Guds rikes ljuvlighet gäller oss, gäller mig.
Veckan före Kristi Himmelsfärdsdag hörde vi Jesus tala i Johannesevangeliet:
”Anden, som utgår av Fadern, han skall förhärliga mig”. Vi sjunger detta i kommunionversen, och litar på löftet att Han, den Uppståndne och Förhärligade, kommer till oss och förblir hos oss.
Under de nio dagar som sedan följer efter Kristi Himmelsfärdsdag ber vi särskilt till den helige Ande. I Apostlagärningarnas första kapitel sägs att det var just vad man gjorde efter den första påsken: lärjungarna höll ut i ständig bön tillsammans med Maria, Jesu moder och några andra kvinnor. ”I ständig bön”… Ja, i ständig och uthållig bön håller vi ut, en bön om att få del av den gåva Fadern utlovat. I 1917 års översättning står att de höll endräktigt i bön. De höll ut tillsammans, i enhet.
Låt oss tillsammans be om öppenhet för den helige Ande som påminner oss om allt Jesus sagt, gjort och gör. Han är oss nära alla dagar.
I år väljer vi att varje dag under Pingsnovenan stanna inför en strof i pingstsekvensen Veni, Sancte Spiritus, som sjungs före evangeliet på Pingstdagen.
Ni galileer, varför står ni och ser upp mot himlen? Så som ni har sett honom fara upp till himlen, så skall han komma åter. Halleluja.
Är det en förebråelse lärjungarna får av änglarna? Ja, det är inte omöjligt. Bara ett stycke tidigare i apostlagärningarna hade en av dem frågat Jesus om tiden nu var inne för honom att upprätta sitt världsliga rike. Trots att de sett Jesus lida och dö på korset och sedan fått vandra med honom i uppståndelsens ljus är de fortfarande inställda på att det är den världsliga makten det handlar om.
Så generande. Och samtidigt, så välbehövligt för oss. Vi som så ofta gör samma misstag som apostlarna: Vacklar mellan tanken att det nog trots allt handlar om att kliva uppåt, få känna maktens berusning, och önskan att tron skall vara en genväg som gör det möjligt att leva i ett andligt upphöjt tillstånd och inte behöva besväras av vardagens allehanda bestyr och förtretligheter. Då kommer änglarnas ord som en välbehövlig knuff ”varför står ni och ser upp mot himlen?”
Kristi himmelsfärd är inte en slutpunkt. Den är början på vår upphöjelse. Änglarnas ord vill påminna oss om detta – att vi fortfarande är i början och att det inte finns några genvägar. Därför skulle vi inte förvånas över att vägen fortfarande kan innebära prövningar, kamp och ibland till och med lidande. Men det är också som om änglarna vill påminna oss om Jesu egna ord: ”Jag är med er alla dagar till tidens slut”. Där vi är – där är också Jesus med oss. Som stöd och hjälp, och som den som drar oss ut ur vår egen bekvämlighet. När vi riktar blicken alltför mycket mot hur vi önskar att saker och ting skulle vara är risken som störst att vi går miste om att upptäcka Jesu närvaro. I oss själva, och i de människor vi möter.
Men, när svårigheterna tornar upp sig kan det trots allt vara mot himlen vi behöver rikta blicken för att inte tappa perspektivet. Tillsammans med Efraim Syriern kan vi rikta blicken mot den konkreta, synliga, himlen och låta den tala till oss som en liknelse. Hör vad Efraim säger:
Fåglarnas släkte fortplantas trefaldigt: från moderliv till ägg, från ägg till bo och läte. När fågeln är färdig, då flyger den, den brer ut sina vingar i korsets tecken.
När fågeln drar samman vingarna och så förnekar korsets utbredda symbol, då förnekar också luften och bär den inte om inte dess vingar bekänner korset.
(Efraim Syriern, Hymnerna om tron, hymn 18, översättning av Sten Hidal, Artos, 2014, s. 90.)
Fåglarna är likt symboler för den frihet, lätthet och enkelhet vi längtar och strävar efter. Här i världen behöver vi likt dem acceptera korset – vår vardagliga kamp och möda – men detta är inte slutpunkten, utan just början av det eviga liv Kristus möjliggjort för oss. Kristi himmelsfärd innebär inte att Kristus tas ifrån oss utan att Han går före och visar på den härlighet vi är kallade till.
”Där jag är, där skall också min tjänare få vara” är det löfte vi får hämta kraft och glädje ur.
Det finns nog ingen som har läst J.R.R. Tolkiens klassiska Sagan om Ringen-trilogi som inte har slagits av den djupa relationen mellan ringbäraren Frodo (som för övrigt är en av den katolskt inspirerade sagans tre Kristusgestalter) och hans tjänare Sam. Läsaren får följa dem och deras följeslagare på vandringen från det idylliska Fylket, genom Midgårds strapatsrika vidder, fram till det förbrända och ödelagda landet Mordor med dess brinnande Domedagsberg. Men det är en resa som inte bara utspelar sig i tid och rum, utan minst lika mycket i en växande vänskapsrelation mellan de två hobbitarna.
Processionen – Helgonen, med Jesusbarnet högst upp, är några av Jesu vänner.
I början av färden så följer trädgårdsmästaren Sam sin husbonde, motiverad av lojalitet och lydnad, utan att ha någon som helst insikt i vare sig resans mål eller dess motivering. Men under de månader som följer, och i takt med att de delar färdens umbärande med varandra, så växer Sams förståelse. Och hans relation med Frodo förändras. Han bevittnar hur den Ring (som för Tolkien symboliserade Synden) som Frodo har blivit ålagd att bära blir till en allt tyngre börda, men också den uthållighet och acceptans med vilken hans husbonde framhärdar i sitt uppdrag. Och Frodo, å sin sida, lär sig att allt mera lita och stödja sig på sin tjänare och vän, trots att han under vandringens gång också blir varse sin följeslagares svagheter och brister. När de sedan så småningom når fram till målet för sin vandring och står vid foten av Domedagsberget, när allt som återstår är det sista vägstycket fram till eldhavets mynning i vilket de måste kasta ner Ringen, så sinar Frodos krafter och Sam bär honom det sista stycket på sin rygg.
Den ovetande tjänaren hade blivit till en vän som var villig att bära inte bara sin nästas börda, utan även nästan själv. Och husbonden som i ensamhet hade kämpat med sin tunga börda lärde sig att förtrösta och lita på sin väns hjälp och stöd.
Mot slutet av sitt liv vände sig Jesus till sina lärjungar och sade: ”Jag kallar er inte längre tjänare… Jag kallar er vänner, därför att jag har låtit er veta allt vad jag har hört av min fader.” (Joh 15:15)
De främlingar som tre år tidigare slagit följe med sin Mästare, utan att egentligen förstå vem han var eller vart han var på väg, hade förvandlats till vänner som kände Jesus och som inom en snar framtid, efter Pingstens under, var beredda att ge sina liv för att dela med sig av vad de fått ta emot. De hade lärt känna inte bara det som Jesus predikade, men också honom själv. Och lärjungarna själva hade öppnar sig för sin vän och Mästare och låtit honom se alla deras goda och svåra sidor. De tre årens delade vardag, glädjeämnen, sorger och strapatser hade svetsat dem samman. Deras relationer präglades nu av vänskapens öppenhet, tillit och villighet att visa sig sårbar.
Kristus och Menas – Vänskapens ikon
Är jag beredd att på samma sätt som de öppna mig för Jesu vänskap? Vågar jag släppa in och dela hela mitt liv med honom – inte bara de stunder då jag klär upp mig för att möta honom i liturgins formella sammanhang, eller då jag i nöd och förtvivlan slänger mig för hans fötter och ber om förlåtelse och hjälp – utan i vardagens osminkade enkelhet? Är jag villig att ge mig ut tillsammans med honom på den förvandlande inre resa som gör att jag kan kalla mig han vän?
Vingårdar är idylliska platser, det skulle nog de flesta vara ense om.
Jesus använder en sådan naturskön miljö när han talar om sig själv som ”den sanna vinstocken” (Joh 15). I denna metafor är Gud Fader vinodlaren och Sonen, Jesus Kristus, vinstocken, medan lärjungarna är grenarna.
Det centrala budskapet är att det gäller att vara kvar, att stanna hos. Det grekiska verbet menein, att vara kvar, löper som en röd tråd genom Johannesevangeliet och Johannesbreven. ”Bli kvar i mig, så blir jag kvar i er”, säger Jesus (Joh 15:4). Det är bara om lärjungarna förblir nära Jesus, ja, bär den uppståndne i sina hjärtan, som de kan bära frukt. ”Liksom grenen inte kan bära frukt av sig själv om den inte sitter kvar på vinstocken, kan inte heller ni göra det om ni inte är kvar i mig. Jag är vinstocken, ni är grenarna.” (Joh 15:4–5)
Om man i bönestunder råkar tappa koncentrationen och drabbas av distraktioner kan just detta bibelställe vara till stor hjälp. Tankspriddheten kan man råda bot på genom att bara säga till sig själv, eller ännu hellre be Jungfru Maria om hjälp, att återvända till andakten. Att försöka vara kvar hos Jesus.
Under dessa coronatider, ofta långt borta från tabernaklet, har det för många blivit en utmaning att upprätthålla och odla denna relation. Med Guds hjälp kan det dock gå vägen.
Viljan att vara kvar i eller hos varandra ska givetvis helst vara ömsesidig, men perspektivet kan ändå komma från två olika håll. I Johannesevangeliet är det Jesus som uppmanar lärjungarna – och i förlängningen alla kristna – att de ska vara kvar i honom. I den skotska hymnen Abide with me, däremot, går riktningen åt andra hållet. Den som sjunger ber här Jesus att stanna.
Abide with me, fast falls the eventide [aftonstund] The darkness deepens Lord, with me abide When other helpers fail and comforts flee Help of the helpless, oh, abide with me
”Bliv kvar hos mig”, heter den svenska versionen av Abide with me (se Cecilia nr 405). Berättarjaget tyngs av mörker, känner sig sviken och bedragen, är tyngd av bördor och smärta. Den uppståndne Kristus är då räddningen.
Ej blott en blick, ett ord jag beder om.
Nej, som till Emmaus du fordom kom
och sorgsna bröders tunga börda bar,
kom, ej att gästa blott, bliv hos mig kvar.
Det är fullt naturligt att be så, att Jesus som är någon annan än vi ska dröja kvar hos oss. Men på ett grundläggande plan är vi redan förenade med Jesus Kristus. Det grekiska ordet bakom vinstocken, ampelos, syftar på hela växten, Jesus är så att säga inte bara stjälken, skaftet, utan hela växten. Grenarna är en del av hela vinrankan. Den mystika föreningen ser ut så att kristna ingår i Jesus Kristi verklighet, vilket är mer än att bara vara anknutna till honom.
“Jesus is not the stalk [stjälk, skaft] but the whole vine [vinranka, vinstock], and the branches remain part of the vine” (Raymond Brown, The Gospel according to John, XIII–XXI, s. 671).
Ett annat sätt att uttrycka detta är att vi är delaktiga i det som är gott och vackert. Den senantike teologen Dionysios Areopagita formulerade idén om delaktighet så här: ”Det enskilt sköna och skönheten i sig kan inte skiljas åt på grund av den orsak som har sammanfogat allt till ett” (De gudomliga namnen 4.7). Enskilda vackra skapade ting ingår i helheten, skönheten som sådan.
Det inträffar ibland att vi upplever oss vara skilda från Jesus Kristus.
Låt oss tro att det är sant att vi är del av Kristi liv och hoppas att hela vinträdet kan ge frukt.
Det första kapitlet i Predikarens bok, börjar med orden: ”Ingenting är nytt under solen”. Så följer suck efter suck.
I läsningen kommer jag till vers 8:
”Inga ord räcker till,
ingen kan utsäga allt”.
Jag stannar upp i min läsning:
Något rör vid mitt inre:
”Ögat blir aldrig mätt på att se,
örat får aldrig nog av att höra”.
”Vad som har varit kommer att vara,
vad som har skett skall ske igen”.
I stillheten med min öppna Bibel kommer bilden av lärjungarna på väg mot Emmaus för min inre blick. Hur Jesus håller Lectio divina med de sorgsna lärjungarna.
Hur han förklarar Skrifterna för dem,
sakta lyfter dem ur deras inre förlamning.
Ur känslan av att ingenting är nytt under solen, att bara tomhet återstår.
När de vågar be: ”Stanna hos oss… det börjar bli kväll…”
och den okände vandraren vid deras sida bryter brödet
och ger sig till känna,
öppnas deras ögon och de känner igen den Uppståndne.
… det har hänt så mycket att man behöver slå sig ner och låta budskapet sjunka in.
Den följande veckan, påskoktaven, upprepade vi påskdagens antifoner under tidebönerna och påmindes om skeendet. De liksom undervisar oss om det som skedde: En Herrens ängel steg ner från himmelen, han satt på den bortrullade stenen vid graven och talade med kvinnorna om att Herren är uppstånden. Sa till dem att gå med budskapet till bröderna…
Nu går vi in i påsktiden, de 50 dagarna fram till Pingst, som befäster oss i att vi fått nytt liv igenom Kristi uppståndelse, för att leva med Kristus och i Kristus.
Som Pater Bengt avslutade en predikan för några år sedan:
”En av bönerna under påsknatten börjar med orden Gud, dina under i gångna tider upprepar du i våra dagar. Vi får be om att det blir verklighet i våra liv och i kyrkans liv idag när det gäller effekten av påskfirandet – att det förvandlingsunder som skedde med lärjungarna under den första påsktiden också må ske med oss.”
Denna predikan höll pater Bengt OSB här i klostret på påsknatten år 2015. Sedan dess har vi varje år, vid skilda tillfällen, sagt till varandra: ”Vem ska rulla undan stenen?” Nu ger vi er del av detta tänkvärda och trösterika budskap.
Vem skall rulla undan stenen? Det var så dags att tänka på det, då när Maria och Maria och Salome kom med sina kryddor ut till graven i gryningen. Balsameringen borde de förstås klara av så fort som möjligt. Det var väl heller inte bra att väcka så mycket uppseende. Att få tag i någon av lärjungarna i all hast kunde inte vara så lätt, och trädgårdsvakten var nog inte särskilt hågad, det kunde ju ha sina risker för honom. Och stenen var mycket stor, den rådde de inte ens på om de tog i alla tre. De hade så när vänt tillbaka i sin sorg och hjälplöshet med oförrättat ärende. Men då fick de se att stenen redan var bortrullad. Så var det problemet ur världen.
Vem skall rulla undan stenen? Den frågan har vi nog också ställt oss då och då. Det finns situationer som verkar alldeles hopplösa. Det är som en stor sten vore i vägen, och vi kommer inte vidare. Vi kan t.o.m. tycka att det är ett helt berg av bekymmer framför oss, eller att det rentav känns som i en mörk grotta med ett jättelikt klippblock som spärrar utgången och inte släpper in den ringaste strimma ljus. Ofta har det faktiskt visat sig att vi oroade oss i onödan. I vår fantasi hade vi föreställt oss stenen mycket större. Och så med ens var den som bortblåst. Det är naturligtvis inte alltid så. Sten är i allmänhet det mest verkliga och stabila man kan tänka sig. Stenen framför Jesu grav var ingen låtsas-sten, och de stenar vi råkar ut för rullar sällan bara snällt undan av sig själva.
Men det faktum att stenen framför Jesu grav var bortrullad ger oss hopp. Också mycket stora stenar kan man rulla bort. Det går att förflytta berg. Utan hjälp av sprängmedel och teknikens alla underverk. För allt detta hade inte rått på stenen framför Jesu grav. Jesus var död och begraven. Guds egen Son. Ordet som var av evighet. Mänsklighetens enda hopp. Det var dött, fastspikat på korset och sedan nedtaget, garanterat livlöst, lagt i en klippgrav som bommades igen och förseglades.
Vem skall rulla undan stenen? Lärjungarna kom inte ens på den tanken. Vad skulle det tjäna till? Allt var ju slut. Vi hade hoppats att han var den som skulle befria Israel. Men han blev nesligt förrådd och sedan dömd, avrättad och lagd i graven. Och nu? Vi får nog gå tillbaka till Galiléen. Se om vi kan glömma de här åren. Det Jesus själv sagt om sin kommande uppståndelse låg mycket väl bortträngt i deras undermedvetna.
Men nu var verkligen den stora stenen bortrullad, och kvinnorna gick in i graven och såg mannen i den långa, vita dräkten. De blev förskräckta. Inte att undra på. Graven var tom. Jesus var inte där. De blev utom sig och darrade. De hörde mannens röst liksom i en dimma. De sprang därifrån och sade ingenting till någon, för de var rädda och helt förvirrade.
För stenen var verkligen bortrullad och graven var tom. Jesus från Nasaret, han som blev korsfäst, han är inte här, han har uppstått, hade mannen sagt. Gå och säg till lärjungarna: Han går före er till Galiléen. Där skall ni få se honom. Och Jesus, den Uppståndne, gjorde det. Han gick till Galiléen och lärjungarna fick se honom. De fick se märkena efter spikarna och såret i hans sida. De såg honom levande stå där, mitt ibland dem. De har vittnat om det. Det otroliga var verklighet. Det såg de med egna ögon. Det var deras Mästare. De hörde honom talas. Det var hans röst. Det kunde de inte förneka, det de hörde och såg. Stenen var bortrullad och graven var tom. Jesus visade sig mitt ibland dem. De kom ihåg vad han hade sagt. Förskräckelsen byttes i frimodighet, förvirringen i visshet. De gick ut och vittnade om uppståndelsen. De gav sina liv för korsets och uppståndelsens evangelium. Stenen var bortrullad. Budskapet gick inte att hejda. Lärjungarna kunde inte tystas ner.
Kristus är uppstånden. Det är grunden för kyrkan. Det är grunden för vår existens som kristna. Han lever. Han var död, men han lever. Jag var död, men jag lever genom honom. Du dör, men du skall leva i kraft av hans uppståndelse. Stenen är bortrullad från graven. Det går inte att rulla den tillbaka. De som är i gravarna skall höra hans röst och uppstå med honom. Döden är dödad och Livet har segrat.
Vem skall rulla undan stenen? Behöver vi fråga längre, där vi står mitt bland våra bekymmer? Den tyngsta av alla stenar, vår fiende döden, har Herren själv rullat undan. Den är inte längre något hinder för oss. Den är verklig, liksom den var för Jesus, men den spärrar inte längre vägen för Livet. Så är det också med de andra stenarna. Ingen kan spärra vägen till Livet för oss. Vi behöver inte längre fråga: Vem skall rulla undan stenen åt oss? Somliga stenar rullas undan, en del kan vi själva rulla bort och andra ligger kvar. Men vi kommer fram, i Jesu efterföljd. Han går före oss, mitt igenom denna världen, precis som den är, stenig och hård. Han går före oss genom svårigheter och lidanden, genom själva döden till det nya livet. Det var hans väg och det är vår väg.
Efter Långfredagens dramatiska skeenden stannar vi upp under Påskaftonens stillhet och tystnad.
Det yttersta hotet mot människan är döden. Människan kommer att vara helt fri först när hon är befriad från döden. Då kan ingenting mer hota eller binda henne. Fruktans och rädslas makt är bruten, den finns inte mer. Rädslans drivkraft är ju att inte mer finnas, utplånas, inte existera, inte vara sedd.
Under matutinen i morse läste vi en fornkyrklig påskaftonspredikan. Traditionen säger att Jesus denna dag steg ner i dödsriket. I texten läser vi att Herren går för att besöka alla som sitter i mörker och döden skugga. Den fångne Adam och hans medfånge Eva vill han lösa från deras vånda, och han säger till dem: ”Vakna, du som sover, stå upp från de döda, och Kristus skall lysa över dig”. För dig och din avkommas skull talar jag nu, och med makt befaller jag de bundna: ”Kom ut!” och dem som är i mörkret: ”Bli ljus!” och de döda: ”Stå upp!” Dig befaller jag: ”Vakna, du som sover!”, ty jag har inte gjort dig till att hållas bunden i dödsriket…”
Herren har inte gjort oss till att hållas bundna i dödsriket. Därför skall vi nu fira påsk, för att på nytt påminnas om verkligheten. Den med stort V.
Vi existerar inte som isolerade öar i ett oändligt ensamhetens hav, utan är delar av ett sammanhang, infogade i den av Gud skapade mänskligheten. Denna mänsklighet har en historia som också är vår. Vi har fått bli infogade i ett Gudsfolk och i dess historia.
Kristus tog döden på sig och berövade döden dess makt genom uppståndelsen. Den har inte mer sista ordet – Sonens kärlek är starkare än döden, han ”upplöste döden och triumferade över fienden” som Melito av Sardes utropar i sin påskpredikan. Denna makt är det som förmår ena människorna med varandra till ett folk.
Här i tiden lever vi som har nåtts av Budskapet mitt emellan Uppståndelse och Återkomst; då är vi hemma överallt och ingenstans – för vårt mål är Kristus.
Han skall komma åter i härlighet – Han som nu är i härligheten. Denna härlighet har vi genom påskens hemligheter fått bli delaktiga av.
Pater Bengt Högberg OSB från Kloster Gerleve, som många gånger firat påsk med oss här vid Omberg skriver:
Så börjar kvällens evangelium. Jesus visste att han hade utgått från Gud och nu återvände till Gud, han visste att Fadern hade lagt allt i hans händer, och han visste också att han skulle bli förrådd och vem som skulle göra det. Ni kallar mig Herre och Mästare, och det med rätta, för det är jag, sade han till sina lärjungar. Såväl vid fotatvagningen och som hela passionshistorien igenom framställs Jesus på en gång som stark och fri och samtidigt som vanmäktig och slagen i bojor, som den som en å ena sidan suveränt behärskar skeendets gång och å andra sidan låter sig förrådas, utlämnas och smädas, som herre och ringa tjänare. Det är denne Jesus, denne Herre och Mästare, som faller ner som en slav för lärjungarnas fötter, tvättar och torkar dem. Vi läser om honom i Filipperbrevet: Han ägde Guds gestalt men vakade inte över sin jämlikhet med Gud, utan avstod från allt och antog en tjänares gestalt då han blev som en av oss. När han till det yttre hade blivit människa, gjorde han sig ödmjuk och var lydig ända till döden, döden på ett kors (Fil 2:7-8).
Varför? Det finns egentligen bara ett svar. Det hörde vi redan i början av evangeliet: Han hade älskat sina egna som levde här i världen, och han älskade dem intill slutet. Nu gav han dem ett yttersta bevis på sin kärlek i tjänande självutgivande.
För att ge sina lärjungar en påtaglig försäkran om sin förblivande kärlek instiftade han eukaristin. Han befallde dem att fira den till ända till sin återkomst – till åminnelse av hans död och uppståndelse. Så gjorde han dem delaktiga i sin påsk och i sitt prästadöme och därmed till det Nya förbundets präster. Både fotatvagningen och instiftandet av eukaristin ett föregripande och ett åskådliggörande av Kristi korsoffer i självutgivande kärlek. I bägge fallen handlar det också om ett fortsatt uppdrag att aktualisera denna ofattbara kärlek: Gör det till min åminnelse! Förkunna Herrens död till dess han kommer! Och: Också ni är skyldiga att två varandras fötter, med andra ord: att osjälviskt och hängivet tjäna och älska er nästa efter Herrens och Mästarens exempel.
Den här kvällen och dygnet påminns vi mycket påtagligt om vår mänskliga svaghet, vår oförmåga att älska, att hålla ut vid vår Herres och vår nästas sida. Vi behöver den påminnelsen. Men vi får den inte för att vi skall fastna i vår egen ynklighet och tappa modet om oss själva, utan för att vi skall se på Kristus och ta emot hans överflödande nåd och kärlek. Kristi kors, hans offrade kropp och blod, är vårt hopp. Det får vi berömma oss av. Vi får ta till oss hans försoning och hans återlösnings evangelium, hans seger och förvandlande kraft. Denna kväll får vi betyga honom vår kärlek och vår vilja att vara honom trogna.
En urgammal kroppsställning vid bön är att be med armarna något uppräckta och med öppna handflator. Positionen kallas orans eller orant efter latinets ord för att tala respektive bedja. Väggmålningar i katakomber i Rom vittnar om att denna böneställning praktiserades redan på 200-talet. En konstnär som jag har lärt känna genom hennes studier vid Newmaninstitutet och genom Ignatius av Loyolas andliga övningar är Sanne Frostensson. En av hennes senaste skulpturer kan tolkas som en fortsättning på denna tradition med orans.
Exes, pappersfoto och lim, 10 x 10 x 7 cm, 2020. Konstnär: Sanne Frostensson.
Konstverket bär titeln Exes, men innan jag fick höra det ville jag döpa den till ”Hopp mitt i all begränsning”. Som religiöst präglad betraktare ser jag här en person i orans-position. Skulpturen är på samma gång gripande och inspirerande. Figuren sträcker upp sina armar mot himlen, men saknar händer. Däri ligger något skrämmande, att ha förlorat sina händer, en ohygglig begränsning. Figuren verkar dessutom sakna ben. Även om det kan låta motbjudande att säga så, är det som en halv människa. Men just med dessa förutsättningar blir människan kompletterad, ja fullkomnad. Hon vänder sig till Gud som hon tveklöst har behov av.
När vi observerar att figuren dessutom saknar ansiktsdrag kan en association göras till Jesus Kristus, den lidande tjänaren. Jesu smärta är outhärdlig, betraktaren vänder instinktivt bort sitt ansikte vid denna åsyn. På långfredagen läser man i gudstjänsten från profeten Jesajas bok där det står: ”Han var som en för vilken man döljer sitt ansikte, så föraktad att vi höll honom för intet” (Jes 53:3).
Här finns en vändpunkt för den som vill förneka sig själv, ta sitt kors och följa Jesus: ett erkännande av att helst vilja titta åt ett annat håll. En väg framåt är att medge att man helst blundar och sedan be om nåden att få betrakta, kontemplera, Jesu lidande.
Måhända är det i år, efter drygt ett helt kalenderår av pandemins elände, trots allt lättare än vanligt att skåda hur Jesus tar på sig världens lidande. Jesu frälsande gärning är något man med hjälp av förnuftet kan begrunda och tänka på. Men jag tror att kroppslig identifikation med Jesus talar ett tydligare språk. Pandemin har för övrigt medfört att många förlorat kontakten med sin kroppslighet. Att kramas går knappast, fysiken försvinner och digitala medier för abstraktionsnivån till oanade höjder. Ära Gud med kroppen, är ett profetiskt ord med ny relevans i coronatider.
Vi kan beskåda Sanne Frostenssons skulptur Exes och på det viset komma närmare Jesu lidande. Vi kan också själva sträcka ut våra armar och öppna våra handflator i orans-ställning, i en position som liknar Jesu egen kroppshållning på korset. Det går nog inte att helt identifiera sig med Jesu lidande, och det är inte heller meningen. Men det är ett sätt att känna samhörighet. Han är Frälsaren som har givit sitt liv, han har offrat sig själv för mänskligheten. Vi kan ta del av detta, i någon mån erfara befrielsen, genom att använda kroppen i bön.
Tänk på Psaltarens ord: ”Låt min bön vara rökelse för dig, mina lyfta händer ett kvällsoffer” (Ps 141:2).
Foto och text publiceras här med konstnären Sannes Frostenssons tillstånd.
Redan i vespern till femte söndagen i fastan förändrades liturgins fokus, så att uppmärksamheten som hittills huvudsakligen varit inställd på vår egen omvändelse vändes mot Kristi väg mot Jerusalem.
Med Palmsöndagen står vi vid Jerusalems stadsportar och hör den äldsta berättelsen om det som skedde. Evangelisten Markus berättar sakligt och konkret om händelserna. I liturgin, där texterna är koncentrerade, får vi följa dramatiken. Dels i det konkreta, hur Jesus sänder två av sina lärjungar för att hämta den åsna han vill rida in i staden på, hur folket entusiastiskt ropar och sjunger sitt Hosianna, skär grenar från träden och brer ut sina mantlar på vägen för att hylla sin befriare.
Antifonerna vid laudes speglar den andra sidan – Jesu inre kamp:
Herren Gud hjälper mig, jag vet att jag inte blir sviken
Jag var kringränd på alla sidor…
Skaffa mig rätt, ta dig an min sak, rädda mig, du är min tillflykt Herre.
Antifonerna till Marias lovsång på lördagen kommenterar: ”Översteprästerna kom överens om att döda Jesus, men de sade: ”Inte under högtiden, så att det uppstår oro bland folket.”
Vid Palmsöndagens vesper talar Jesus själv: ”Det står skrivet: Jag skall dräpa herden, och fåren i hjorden skall skingras. Men när jag har uppstått, skall jag gå före er till Galileen. Där skall ni få se mig, säger Herren.”
Det är löftet som klingar rakt igenom budskapet de närmaste dagarna:
Vi skall få se Herren. Den Uppståndne kommer oss till mötes.
När vi lever i fastetiden och påsken närmar sig får vi plötsligt fira en stor och viktig fest: Herrens bebådelse. Här möter oss inledningen till Guds människoblivande, till Hans önskan att vara med oss och rädda oss från alla de onda, mörka och kärlekslösa krafter, som så lätt tar sig in i oss människor och i våra relationer till varandra.
Ängeln Gabriel kommer till Jungfru Maria för att ge henne en livsuppgift som är enormt betydelsefull, inte bara för henne utan för hela mänskligheten i alla tider. Hon skall bli havande och föda Guds Son. Det är mer än vad vi kan förstå och hennes svar har en avgörande betydelse.
Hur tar Maria emot denna kallelse att ställa hela sitt liv till förfogande för Guds plan och vilja? Hon ställer en fråga, inte för att ifrågasätta utan för att veta vad som förväntas av henne, vad hon ska göra, eftersom detta är något så ofattbart som hon inte kan föreställa sig. Hur skall det ske? Kanske anar hon ett ansvar som ingen kan leva upp till.
Hennes uppdrag är att säga JA till Guds vilja, att lita på Honom i det som sker, att vara öppen för vad Han gör genom henne. Det handlar inte om prestation, liksom för oss alla handlar Guds kallelse om att vara öppen, lyhörd, följsam den Kärlekens Ande genom vilken Gud vill ta sig an sin skapelse och varje enskild människa. Därför kommer Jesus att födas till jorden, vandra med oss och till det yttersta ge sitt liv för oss. Hans inträde i världen genom Jungfru Maria är preludiet till ett liv som en dag mynnar ut Påskdagens Halleluja!
De sju Trappistmunkarna som led martyrdöden i klostret i Thibirine, Algeriet
För tre år sedan saligförklarade påven Franciskus de sju franska trappister som led martyrdöden efter att de i mars 1996 fördes bort från sitt kloster i de algeriska Atlasbergen av muslimska fundamentalister. I den kritikerrosade filmen om deras sista månader i livet, Om Gudar och Människor från 2010, finns en scen där klostrets prior Dom Christian reflekterar över hur bröderna hanterade den rädsla som invaderat deras liv, sedan de blivit hotade av beväpnade terrorister. Han beskriver hur de fann sin frälsning i vardagens invanda rytm. Genom att förbli trogna klostrets ständiga växling mellan bön och arbete fann de en stabil grund att stå på, trots känslornas och tankarnas uppror. De hade redan långt tidigare gett sina liv till Gud i professen, där de med psalmistens ord och med uppsträckta armar hade vänt sig till honom i bön: ”Ta emot mig Herre enligt ditt ord, så att jag får leva. Låt mig inte komma på skam med mitt hopp.” I tillit till den Gud som alltid burit dem och gett dem kraften att följa honom efter, så fann de nu vila i hoppet om det eviga livet och i troheten till kallelsen att i förening med Kristus låta honom förkroppsligas genom dem, i livets små och stora glädjeämnen och smärtor. De levde med sin blickar riktade mot honom.
Så här i slutet av fastetiden lever också vi med blicken riktad mot Kristi lidande och det kors som snart skall bringa honom om livet. Också Jesus själv visste vad som väntade honom under den stundande påskhögtiden. Ända sedan han döps av Johannes i Jordan, och så påbörjat sitt offentliga liv, så hade han varit på det klara med att hans liv skulle sluta i lidande och förnedrande död, och aldrig hade den vetskapen varit så påträngande som under den sista vandringen upp mot Jerusalem.
Getsemane
Och Jesus var långt ifrån oberörd inför det som låg framför honom. Han försökte inte undfly den annalkande smärtan, vare sig genom stoisk uthållighet eller genom att sticka huvudet i sanden och försöka slå den ifrån sig. Men inte heller lät han sig övermannas och lamslås av den.
Nej, han lät den slå över honom, likt vilda vågor som slår in mot stranden och hotade att dränka honom. ”Min själ är fylld av oro”, anförtrodde han apostlarna, och kvällen före sitt lidande var ångesten så överväldigande att han svettades blod.
Men mitt i allt detta förblev hans blick fäst på Gud. Han visste varför han var tvungen att lida, och det gav honom kraft och mod att fortsätta vandringen. Tilliten till Fadern och kärleken till dem han kommit för att frälsa gav honom modet att möta rädslan utan att försöka fly undan den.
Munkarna i Tibhirine följde sin Mästares exempel. Också vi har att göra detsamma. Vare sig vi hotas av våld och smärta, eller bara av vardagens små flisor från korset, så får vi finna vila och mod i hoppet om Guds bistånd och aldrig svikande kärlek. Men också i troheten till vår kallelses vardagliga och frälsande lunk.
Fastetiden ger oss tillfälle till självrannsakan: Hur lever jag mitt liv? Vad är viktigt för mig? Vilken plats ger jag Gud i mitt liv? Som med allt här i livet är det en balansgång, för att vi inte ska trampa ned i det ena eller andra diket. Om vi praktiserar självrannsakan alltför ivrigt, kan den vändas i självupptagenhet. För stor uppmärksamhet på oss själva leder inte till frälsning och frihet. Kanske är det för att undvika detta dike som vi under fastetidens senare del inbjuds att byta fokus. Om omvändelse, bot och fasta hittills har varit temat, riktar vi nu vår blick mot Kristi lidandes väg. Vi närmar oss Jerusalem och liturgin säger oss: Det är bättre att se på Jesus än på sig själv.
Detta byte av fokus märks också i vespern från och med femte fastesöndagen:
I responsoriet ber vi till Jesus i tacksamhet för vad han har gjort för oss: Herre, du har friköpt oss med ditt blod. I hymnen Vexilla regis, skriven av Venantius Fortunatus som levde på 500-talet, sjunger vi till vår Konung som, klädd i törnekrona och med armarna utsträckta, vill dra hela världen till sig: Vi tackar dig, o Krist, Guds Son för vad du led av kors och hån… Under den fjärde strofen faller vi i på knä: Var hälsat kors, vårt enda hopp på vilket Kristus seger vann. Vi tacksamt skådar upp till dig med bön om nåd och Herrens frid. Så föregriper vi så att säga redan nu korshyllningen i Långfredagens liturgi.
Med Jesus vandrar vi upp till Jerusalem. Det börjar dra ihop sig och hans motståndare försöker hitta något att anklaga honom för. I antifonen till Magnificat sjunger vi: De hade velat gripa honom, men var rädda för folket, som ansåg honom vara en profet. En gång frågade Jesus sina lärjungar vem folket ansåg att han var (jfr Mark 8:27ff). När de hade sagt honom vad de hade hört, upprepade han frågan riktad till dem: Och ni, vem säger ni att jag är? Petrus svarade: Du är Messias.
Låt oss se på Jesus och hålla oss nära honom. Han vill visa oss att Korsets mysterium handlar om Guds oändliga kärlek och barmhärtighet. Han frågar oss – vem säger du att jag är? – för att han törstar efter vårt svar.
Pater Bengt Högberg OSB från Kloster Gerleve, som många gånger firat påsk med oss här vid Ombergskriver:
En man hade två söner. Den äldre var skötsam och pålitlig. Hans far var stolt över honom och kunde lugnt anförtro honom en stor del av ansvaret på gården. Den yngre var livlig och kvicktänkt. Som barn var han familjens lilla charmtroll. Man kunde inte låta bli att skämma bort honom. Kanske just därför blev stugan honom för trång. Det var alltför tryggt och ombonat. Han hörde så spännande berättelser om livet i fjärran land. Äventyrslusten tog överhand. En dag lyckades han äntligen förmå sin far att skifta arvet i förtid mellan honom och den äldre brodern. Han gav sig snabbt iväg, ut i den stora friheten, som han trodde. Nu skulle han leva livet. Tänk vad mycket man kunde få för pengar. Det var helt fantastiskt. Utan alla hämningar störtade han sig in i nöjen och njutningar. Men han hade otur i spel och kärlek. Förvånansvärt fort var hela fadersarvet förspillt. Han hamnade på gatan i obeskrivligt elände. Uppvaknandet ur lyckoruset var fruktansvärt.
Då kom han till besinning. Reversus in se står det i den latinska bibeln. Han återvände till sig själv. Hungern och misären fick honom att tänka, tänka om. Hur bra hade han inte haft det därhemma! Vad hade alla pengarna gett honom? Hans djupaste behov hade de i varje fall inte kunnat tillfredställa. Inte den inre törsten och längtan. Den verkliga kärleken gick inte att köpa. Och läckerheterna han slukat och lyxen han prålat med, vad var allt det egentligen värt? Friheten han drömt om infann sig aldrig, i dess ställe kom förnedring och beroende, äckel och avsky. Jag måste resa mig upp, tänkte han, och gå hem till min far och säga honom: Far, jag har syndat mot himlen och mot dig. Jag är inte värd att kallas din son. Låt mig få gå som en av dina daglönare.
Moralteologerna skulle säga, att det här inte var någon fullkomlig ånger. Det var nöden, ångesten och självbevarelsedriften som fick den utsvultne, nergångne stackaren att vända hem igen. Så långt tänkte inte den barmhärtige fadern i liknelsen. När han fick se honom på långt håll, fylldes han av medlidande, sprang sonen till mötes och slöt honom i sina armar. Det hade förstås inte varit mer än rätt och rimligt att han visat den här odågan till son på porten, han som hade kränkt och sårat honom så fruktansvärt och till råga på allt slösat bort halva hans egendom på ett fullkomligt ansvarslöst sätt i sus och dus. Men det föll honom aldrig in. Hans förlorade son var hemma igen. Faderns kärlek och glädje kände inga gränser.
Sonen började stappla på sin inövade syndabekännelse men tappade koncepten. Faderns godhet var så överväldigande. Det förlöste hans tårar. Han kände att nu började det leva inom honom, ett nytt liv, ett nytt hopp, frid, glädje – och det betydde mycket mer än de rena, vackra kläderna han fick, festmåltiden som fadern ställde till med och äreplatsen han fick inta.
Liknelsen om den barmhärtige fadern och den förlorade sonen kunde man också kalla liknelsen om botens och försoningens sakrament. Den behöver vi höra om och om igen för att vi skall förstå att det avgörande i sakramentet är vår himmelske Faders överflödande förlåtande nåd och hans glädje över sina barns omvändelse. Det är naturligtvis viktigt att du noga rannsakar ditt samvete och dina motiv och uppriktigt vill försona dig med dina medmänniskor och med Gud, men det som det kommer an på i bikten är till sist inte den ånger och bekännelse du presterar, utan att Gud i sin överflödande kärlek försonar dig med sig, att han kommer till dig och inte vill lämna dig. Därför får du i och med avlösningen också ta till dig orden hos profeten Sefanja (Sef 3:17): Herren, din Gud, bor hos dig, hjälten och räddaren. Han jublar av glädje över dig i sin översvallande kärlek.
Till tecken på det har Herren tvättat din dopdräkt och låter dig sitta till bords vid påskmåltiden. Han upprepar orden till Josua: Idag har jag lyft av er vanäran från Egypten. Herren befriar oss från synden i träldomens och dödens land. Vi befinner oss på fastans ökenvandring och ser med andlig längtans glädje fram mot den heliga påskfesten. Vi kan aldrig nog tacka Herren för hans kärlek och tålamod. Låt oss då inte heller glömma våra förlorade systrar och bröder och be om nåden att få förmedla hans generösa barmhärtighet.
Nattvardsscen i klostrets refektorium, trärelief av Sr Erentrud Trost OSB
I Johannesevangeliet läser vi berättelsen om en man som varit förlamad i trettioåtta år. (Joh 5:1 – 18) Jesus ser på honom och frågar om han vill bli frisk. Mannen svarar inte direkt på frågan, men säger att han inte har någon som kan hjälpa honom och att andra människor hela tiden hinner före honom ner i det vatten han hoppas skall kunna bota honom. Jesus säger åt honom att stå upp och gå, och plötsligt kan mannen göra detta.
Evangelisten Johannes använder ofta ordet ”tecken” när han berättar om under och helanden som Jesus utför, och pekar genom det på en långt större betydelse än bara den enskilda händelsen. Det kan finnas många lager i berättelsen att upptäcka bortom det mest ordagrant spektakulära helandet. Vilket slags tecken skulle den här texten kunna vara för oss?
Textens ordknapphet kan ge intryck av att Jesus skred förbi, följd av sina lärjungar likt nutida kändisar med sitt entourage, och endast ägnade mannen ett kort ögonblick innan viktigare saker väntade. Men kanske ligger det närmare sanningen att föreställa sig scenen som att Jesus ser mannen, sätter sig ner bredvid honom och inleder ett samtal. Kanske om helt vardagliga ting – det är ofta där vi måste börja för att kunna nå en djupare gemenskap – och i ett ömsesidigt utbyte. Från att ha varit en av de många anonyma blev den förlamade mannen sedd, tilltalad och lyssnad på. Och kan så slutligen sätta ord på det mest smärtsamma – att han inte har någon som kan hjälpa honom. Nöden som uttrycks i de orden visar på en långt större sorg än att inte kunna röra sina ben. Kanske är det just där vi alla kan känna igen oss i mannen, för vem har inte upplevt ensamhet eller känslan av isolering?
”Man kan fundera över om det maniska meddelandet, följandet och hjärtandet i de sociala medierna helt enkelt bottnar i att vi i den gamla fysiska världen glömde bort att se varandra.” Orden är regissören Magnus von Horns, likt ett nutida eko av mannen vid Betesdadammen. Tecknet som berättelsen i evangeliet vill ge oss skulle alltså kunna vara att vi behöver varandra, att gemenskap med andra är direkt livsavgörande.
Vi behöver varandra i de stora, avgörande händelserna i livet. Men också, och det är lika viktigt, i vardagens många händelser. Vi behöver någon/några att dela de små svårigheterna och irritationerna med, där vi kan få lätta på trycket och kanske få ett nytt perspektiv. Vi behöver varandra för att glädjas tillsammans med över vårens första blåsippor, en oväntad framgång i arbetet eller vad det nu kan vara. Gemenskap där vi kan bära och bli burna, och veta att vi är mottagna så som vi är, med både bra och dåliga sidor.
Men till skillnad från att trycka på ”gilla” eller ”älska” så kostar verklig gemenskap oss något. Om vi läser vidare i Johannesevangeliet ser vi att helandet av mannen fick konsekvenser för Jesus som anklagades för att ha brutit mot sabbatsbudet. Så kanske kan vi även känna igen oss i Jesu person i berättelsen. Kärlek, vänskap och gemenskap utsätter oss för risken att bli sårade och att såra, missförstå och bli missförstådda, vi riskeraratt konfronteras med såväl egna som andras svagheter. Verklig gemenskap är på sätt och vis alltid ett risktagande för vi blir sårbara när vi visar att vi behöver varandra. Men detta är ingen svaghet, snarare är det ett tecken på människans storhet. Vi är skapade för att vara varandras ”hjälpare” (1a Mos 2:18), att tillsammans vara Guds avbild genom att ömsesidigt ge och ta emot. Att likt Jesus se medmänniskan, ta tid att lyssna och göra det vi kan och förmår. Och likt den förlamade mannen våga visa vår svaghet, ja beroende, och ta emot den hand som sträcks ut. Ingen behöver enbart vara stark, men ingen behöver heller enbart vara den som ber om hjälp.
Nu har vi nått fram till den fjärde söndagen i fastan, den som på latin fått namn efter det första ordet i högmässans ingångsantifon: Laetare,
Gläd dig…
Vi har passerat halva fastetiden och ser med längtan fram mot påsken, som kommer allt närmare. Texterna denna dag talar om den glädje och tröst som skall uppfylla världen när ”döden är dödad” och seger är vunnen. De låter oss ana det som vi kan läsa i Jesaja kapitel 66, några verser efter ingångsantifonens ord. Vi läser att Herren säger:
”Som en mor tröstar sitt barn, så skall jag trösta er” …
”era kroppar skall få nytt liv, som det friska gräset”.
De ständigt upprepade psaltarpsalmerna i tidebönerna för oss in i ett inre lyssnande. Den helige Benedikt råder oss att lära oss psalmer och läsningar utantill. På franska säger man par coeur: att lära utantill är alltså att lära något av hjärtat. Att bära med sig Guds ord i hjärtat. Där vilar de likt skatter som skall bevaras och beskyddas. Det man kan utantill kan ingen ta ifrån en, de ord som finns liknar ett vapenförråd att ta fram när frestelser och oro sätter in. Ord av tacksamhet och lovsång blir likaså något som ger ljus och liv.
Vi kan alltid utöka denna skatt och målmedvetet använda den, till exempel i de små mellantider som erbjuds oss under dagen. Sådana verser och ord blir till hjärtats bön när vi ber den första vershalvan vid inandningen och efter ett kort uppehåll den andra vershalvan vid utandningen.
Antifonen till Jungfru Marias lovsång denna dag väcker en förväntans glädje som går långt utöver det ord kan uttrycka. Det är kunskapen om Guds mysterium, att få tillhöra Kristus, att få del av den barmhärtighet och det liv som strömmar ur hans hjärta.
”Gläds med Jerusalem, och fröjda er i henne, alla ni som har henne kär.”
Vill ni gå den här kursen för att ni är intresserade av Gud eller är ni egentligen mest fascinerade av det onda? Ungefär så formulerade jesuitpater Rainer Carls frågan till dem som samlats i salen för att lyssna på den första föreläsningen i kursen ”Gud och den onda” för ett antal år sedan. Kommer ni för Gud eller för det onda? frågade han alltså på hälften skämt hälften allvar.
Det onda är verkligen raffinerat, svårfångat och bedrägligt och kanske därför lockande. I Lukasevangeliet ser vi ett av dess vapen i den andliga striden: det försöker splittra (Luk 11:14–23).
Jesus har helat människor genom att driva ut demoner. Demonerna, alltså onda andar, har attackerat människor, gjort dem sjuka kanske både fysiskt och psykiskt. Deras hälsa har rubbats. Men inte nog med det, de onda krafterna strävar dessutom efter att förvirra Jesus och hans lärjungar. Det sker genom en röst bland folket som påstår: ”Det är med demonernas furste Beelsebul som han driver ut demoner” (Luk 11:15). Jesus argumenterar emot och pekar på det orimliga att ett inbördeskrig skulle ha brutit ut bland demonerna själva.
Ett av deras maktmedel är att polarisera, störa, splittra. Faktum är att det grekiska ordet för djävulen betyder att ”kasta igenom”, det vill säga någonting kastas så att en person eller en gemenskap delas upp.
Goda och onda änglar, demoner, satan, djävulen, keruber och serafer, ärkeänglar, goda och onda andar, och så vidare anses i vår tid vara otympliga och omoderna figurer. Tendensen är då att neutralisera språket och avdramatisera den andliga striden.
En fördel med att ändå behålla föreställningsvärlden med goda och onda andar, änglar och demoner, är att vi människor lättare kan skydda vår frihet i den andliga kampen. Hur då skydda vår frihet? Jo, om vi tänker oss att dessa krafter är utanför oss, att de är externa, så kan vi lättare säga ja eller nej till dem. De drabbar oss människor utifrån. Dessa krafter är liksom inte bara en del av vår inre psykologi.
Var någonstans kan man upptäcka splittring i vår tid? Går det att översätta Lukasevangeliets tal om Beelsebul och demoner i vår kultur? Jag menar absolut att det är möjligt, men vill överlåta åt var och en att upptäcka dessa destruktiva krafter i sitt eget liv, i kyrkans liv och i samhället i stort. Man kan sedan behöva pröva om ens bedömning är rimlig. Det krävs ibland en detektivs skärpa för att komma det onda på spåren. Det onda uppträder nämligen ibland under sken av något gott. Onda andar låtsas vara goda, med andra ord. Vi behöver vara lika observanta som Sherlock Holmes eller någon detektiv i Camilla Läckbergs romaner för att avslöja den rätta förbrytaren.
Den goda nyheten är att den helige Ande är raka motsatsen till demonerna och deras furste Beelsebul. Den helige Ande är nämligen ”en enhetsskapande kraft”, kärlekens band, menar flera medeltida teologer. Om demonerna splittrar, skingrar och förstör så ägnar sig den helige Ande åt att integrera, härbärgera, samla, förena, ge kärlek.
Låt oss bedja att vi under fastetiden kan lära oss förkasta demonernas inviter och att bejaka den helige Andes inspiration.
Vem av oss har inte någon gång – eller kanske rentav allt som oftast – närmat oss Gud med en mask för ansiktet, angelägna om att framstå som bättre och frommare än vi faktiskt är? Eller kanske döljer vi oss bakom en slöja av skam och självförakt, som förminskar oss i våra egna ögon, och som får oss att tro att vi är oälskade – ja, rent av oälskvärda – av Gud. Kanske vet vi inte ens själva att den fasad vi visar upp faktiskt inte är sann.
Påskafton med tomt tabernakel
Men Gud vet! Jesus ”visste av sig själv vad som fanns i människan”, skriver evangelisten Johannes. Gud vet mycket väl vad som döljer sig i vårt inre – vi kan inte gömma oss från honom, inte fly för hans blick. Ingenting vi är eller gör kommer som en överraskning för honom.
Jesus visste mycket väl att månglarna i templet endast var intresserade av att göra affärer för att tjäna pengar och se om sitt eget hus – inte för att tjäna de av sina bröder som ville visa Gud vördnad i hans hus. Sanningen om deras hårda och bortvända hjärtan var uppenbar för Herren, och han tvekade inte att påpeka den eller att rent fysiskt tvinga dem att upphöra med sitt vanvördiga handlande.
Likaså såg han rakt in i hjärtat på kvinnan vid Sykars brunn, hon som hade haft en lång rad av män och som nu skyddes av de andra kvinnorna eftersom hon levde med en som inte alls var hennes man. ”Han har sagt mig allt jag har gjort”, bedyrade hon för alla hon mötte. Jesus tvekade inte för att lyfta fram också hennes skamfyllda sanning i ljuset – men inte för att fördöma eller trycka ner, utan för att upprätta och befria.
Om och om igen i evangelierna låter oss Jesus förstå att vi inte kan dölja något från honom, att han ser rakt igenom de aldrig så tjocka och välbyggda fasader som omgärdar våra hjärtan. Han talar sanning rakt in i det kvävande dunkel som döljer sig där, och spränger så murarna inifrån.
Vare sig Jesu ord och handlingar är hårda och närmast våldsamma, eller fyllda av värme och omsorg, så uppenbarar de alltid sanningen – den befriande och renande sanningen – om oss själva.
Nej, vi kan ingenting dölja för Guds blick. Tack och lov så behövervi inte ens försöka. Vi får vara just så små och kantstötta som vi faktiskt är, och med Paulus glädja oss över vår svaghet, ty då kan Guds kraft fritt verka och handla i och genom oss.
”Skapa i mig Gud, ett rent hjärta, och ge mig på nytt en frimodig ande. ” Ps 51
Det är sannerligen inte något litet vi får lov att be om i dagens Magnificat-antifon!
Saliga de renhjärtade, de skall få se Gud, säger Jesus i Bergspredikan. När vi ber Gud om ett rent hjärta ber vi med andra ord om att få se honom. Vad kunde väl vara större? I Gregorius den stores Dialoger finns en beskrivning av en syn den helige Benedikt hade strax före sin död. Han fick se hela skapelsen samlad som i en enda solstråle – inte för att världen blivit liten och obetydlig för honom, tvärtom, utan för att hans hjärta blivit så vidgat att allt kunde rymmas i det. Det rena och vidgade hjärtat kan se Gud i alla ting – och se alla ting inneslutna i Gud.
Att be, längta och sträva efter detta är ett stort mål. Kanske kan vi ibland bli överväldigade av vår litenhet och benägenhet att tillåta hjärtat att förbli trångt och belamrat av allsköns onödigheter. I Bibelns allra första rader står det att ”Jorden var öde och tom, djupet täcktes av mörker”, en existentiell verklighet vi alla kan känna igen. Men skapelseberättelsen fortsätter: ”en gudsvind svepte fram över vattnet”. Gudsvinden, den helige Ande som bor i oss, ber med och för oss. Vi är inte ensamma.
Det stora och förunderliga: Gud som sade ”bliv till – och allt blev till” är också den som skapar i oss. Och vi får samverka med honom, det tillhör vår värdighet som människor att ta ansvar för våra liv.
Tilliten till Guds ständiga skapande i våra liv ger oss andens frimodighet åter. Eller, som det står i vårt psalterium, ”en ny och stadig ande”. Tillsammans ger de två översättningarna en hoppfull bild av människan. Människan, stadigt rotad i Guds omsorg och i sin plats på jorden och som med frimodighet lyfter blicken till sin skapare och väntar allt gott från honom. Människan, som ber om det rena hjärtat – och Gud som svarar, ”du skall vara med mig i paradiset, saliga de renhjärtade de skall se Gud”.
”Kristi ljus strålar emot oss i Kristi ansikte” skriver pater Bengt Högberg OSB från Kloster Gerleve, som många gånger firat påsk med oss här vid Omberg. ” Mitt i mörkrets som ännu råder i världen har vi genom Kristus tillgång till ljuset. Ty Gud är god”.
Under öknenvandringen fick israeliterna ett förebud om och tecken på den slutliga räddningen: ormen av koppar som Mose gjorde på Herrens befallning och satte upp på en stång. De ormbitna såg upp mot den och blev vid liv. Bilden av den livsfarliga ormen blev ett livets och hoppets tecken. Det blev sedan en symbol för läkekonsten, som vet hur man använder dödande gift i hälsans och livets tjänst. Liksom Mose hängde upp ormen i öknen måste Människosonen upphöjas på träpålen, på korset, för att var och en som tror på honom skall ha evigt liv. Dödsredskapet blev instrumentet för världens räddning, för nytt liv och hälsa åt hela mänskligheten. Den som är ormstungen, den som bitits och skadats av synden, må se upp mot den Korsfäste, mot honom som blev biten till döds av den gamle Ormen. Men genom det bettet miste Ormen sin gadd, och blev själv dödligt sårad och besegrad av Livets Herre. Se på honom, lyft upp dina ögon mot korset, och ta emot livet på nytt.
Ljuset har kommit i världen. Det har kommit åter i sin fulla glans och styrka, som det lyste vid skapelsens morgon. Så strålar ljuset mot oss i Kristi ansikte. Samma ljus som skall lysa i evigheten, det som utgår från den Allrahögstes tron i himlen. Mitt i mörkret som ännu råder i världen har vi genom Kristus tillgång till ljuset, till kraften, till värmen, till den oförfalskade kärleken, friden och glädjen. Så älskade Gud världen att han ville ge oss allt detta genom Kristus. Han sände inte sin Son för att döma världen, för att hota den med evigt mörker. Räddningen finns för var och en som tar emot honom i tro, för var och en som tackar ja till trons gåva. Men de som säger nej, de som väljer att förbli i mörkret, de är redan dömda. De som hatar ljuset, de som avsiktligt fortsätter att göra det onda, de är redan dömda. Finns det inget hopp för dem? Om de vänder sig mot ljuset, om de öppnar sina hjärtan för Guds kärlek, medan tid är, då upphävs domen, då öppnas himmelrikets portar.
Gud är rik på barmhärtighet. Gud är god. Han har älskat oss med så stor kärlek att han har gjort oss levande med Kristus, vi som var döda genom våra synder; han har uppväckt oss med honom och gett oss en plats i himlen. Där är vårt hem. Vi hör dit. Där har vi trygghet och vår säkerhet. Märks det på oss? Är vi präglade av det? Delar vi med oss här på jorden av den himmelska glädjen och friden? Hela denna rikedom är vår; vi är döpta till att äga den, vi återfår den i överflöd i försoningens sakrament, vi införlivar den på nytt när vi firar eukaristin och tar emot den i den heliga kommunionen, i gemenskapen med Herren. Vi är hans verk, vi är skapade av Jesus Kristus till att göra de goda gärningar han bestämt oss till från början, säger aposteln. Något annat behöver vi inte hitta på. Vi får gå rakt framåt, i trons frimodighet, i trohet och lydnad. I hans gemenskap kan vi släppa alla bekymmer.
Gud är rik på barmhärtighet. Den vissheten får vi leva i, den övertygelsen är vi kallade att vittna om, vi som nu tillsammans går tros väg.
”Du har sagt till mitt hjärta: ’Sök mitt ansikte’. Ditt ansikte, Herre, söker jag. Dölj inte ditt ansikte för mig.” Ps 27 (Introitus för andra söndagen i fastan.)
Det berättas om tullindrivaren Sackaios i Lukasevangeliets nittonde kapitel. Tullindrivaren, på en gång föraktad och fruktad av folket. Han stod ju i ockupationsmaktens tjänst. Säkert hade han en upptagen tillvaro – arbetet vid tullen, behovet att försörja familjen, hålla sig väl med romarna och ändå inte stöta sig alltför mycket med folket, se till att stoppa undan en del för egen räkning… ja, nog var han en upptagen, och i sina egna ögon kanske även en betydande, man. Berättelsen i Lukasevangeliet är fylld av liv och rörelse: Det springs, skyndas, trängs, skyndas igen och muttras förargat. Men någonstans mitt i allt detta hade Sackaios hört Guds inbjudan: ”Sök mitt ansikte.”
Sackaios blev så ivrig vid tanken på att få se Jesus att han helt släppte taget om sig själv, om rädslan för vad andra skulle tycka och om det överhuvudtaget var klokt av en vuxen man att klättra i träd. Tänk om han föll ned, om kläderna åkte upp på ett opassande vis eller om han inte kunde ta sig ner igen – alla förbehåll var som bortblåsta.
Även vi har fått höra Guds röst som säger: ”Sök mitt ansikte.” Låt oss ta Sackaios vid handen, kanske kan han i sin iver hjälpa oss att se om det finns något ”träd” vi kan klättra upp i för att bättre få syn på Jesus. Folkmassan som står i vägen kanske inte består av andra människor. Det kan vara mängden av plikter och ansvar som står i vägen för att vi ska kunna se Jesus i vårt liv, kanske uppfattningen om den egna andliga oförmågan, eller rädsla för vad andra skall tycka. Ja, vi kan var och en kan se vad som står i vägen för oss själva, just nu.
Också vi vill se Jesus på nära håll. Inte bara stå på avstånd och betrakta utan komma så nära att vi ser hans ansikte. Ibland är det svårt att släppa taget om sig själv. Då tror jag att Sackaios kan hjälpa oss. Det är som om han säger: ”Prova att göra något oväntat! Gör som jag, klättra i träd. Eller om du inte vågar det, prata med en främling på bussen. Hjälp någon trots att du inte måste. Gör något lekfullt! Ta några danssteg för dig själv i solen och ett skutt över vattenpölen istället för att vuxet och ordentligt gå runt. Skriv en dikt eller sjung en sång även om du säger att du inte kan. Jag såg Jesus i ögonen när jag klängde i en sykomor, han kan möta dig överallt om du bara har ögonen öppna för att se honom.”
Lukas berättar att Jesus bad Sackaios skynda sig ner. Men jag undrar om det inte skedde något mer när Sackaios mötte Jesu blick. Och det var att Sackaios hörde Jesus säga till honom: ”Ditt ansikte, Sackaios, söker jag. Dölj inte ditt ansikte för mig. Dölj det inte för att du skäms för dina misslyckanden och synder. Dölj det inte för att du blivit lite för betydelsefull i dina egna ögon och tappat bort dig själv på vägen. Vad som än hänt, du behöver inte dölja ditt ansikte. Se mig i ögonen, och se att det alltid är möjligt att vända om och börja på nytt.”
Detta gav Sackaios mod att än en gång göra något oväntat. Inför alla dem som mumlade förargat reste han sig upp, inte bara bokstavligt utan framförallt med inre resning. Upprättad av mötet med Jesus stod han rakryggad inför dem alla och vågade stå för den han var – och vågade göra ett frikostigt löfte om att vilja börja på nytt. Jesus i sin tur, såg Sackaios iver och goda vilja och tog emot den.
Berättelsen slutar med ett löfte, Jesus har lovat att söka efter den som gått vilse. Han inbjuder oss att söka hans ansikte, men framförallt lovar han att alltid söka efter vårt. När vi klättrar i en sykomor, står i kön på stormarknaden, läser hans ord eller möter en medmänniska. Ja, alltid och överallt.
Förra söndagen hörde vi om hur Jesus ensam ute i öknen i 40 dagar frestas av djävulen. Denna andra fastesöndag är scenen en helt annan. Jesus tar med sig tre av sina lärjungar – Petrus, Jakob och Johannes – och går upp på berget Tabor. Där ser de honom förvandlas. Hans kläder blir skinande vita, vitare än vad lärjungarna någonsin har sett och de ser Jesus samtala med Mose och Elia – två gestalter som vi läser om i Gamla Testamentet, två personer som förebådar Messias. Evangelisten Markus som vi följer detta år skriver inget om samtalets innehåll, men Lukas vet att de talade om Jesus förestående uttåg ur världen. Någon av lärjungarna måste ha snappat upp ord ur samtalet, och att Petrus har förstått vilka de två främmande männen är förstår vi när han erbjuder sig att göra hyddor åt dem: en åt dig, Jesus! En åt Mose och en åt Elia!
I liturgin möts dåtid och nutid och mitt eget liv vävs in i Kyrkans mysterium. I Guds ord möter jag Jesus själv. Tidebönerna hjälper oss att stiga in i Evangeliet genom att ge en snabbversion av denna söndags nyckeltext.
När vi i lördagens vesper ska sjunga Magnificat (Marias lovsång) inramas den av antifonen: Jesus tog med sig sina lärjungar och förde dem upp på ett högt berg och blev förklarad inför dem. I Bibeltexten nämns vilka tre lärjungar som Jesus tog med sig, men här sjunger vi bara om lärjungar. Det framgår inte ens om de var få eller många. Låt oss ta emot det som en inbjudan från Jesus att följa med upp på berget! Vi som vill vara hans lärjungar idag ”får plats” i det som sker på Tabor.
På söndag morgon, har vi varit på berget ett tag. Vi har med lärjungarna blivit överväldigade av Jesu förvandling. Tänk om det alltid kunde vara så här! Med Petrus utropar vi i en antifon: Herre, det är bra att vi är med! Om du vill så kan vi bygga tre hyddor här: en åt dig, en åt Mose och en åt Elia.
På söndag kväll går vi tillsammans med Jesus ned från berget. Vid Magnificat hör vi hans ord till lärjungarna: Den syn ni har sett ska ni inte nämna för någon, förrän Människosonen har uppstått från de döda. De frågar sig vad det betyder att uppstå från de döda. Även om lärjungarna då inte förstod, så föll polletten ned så småningom. Efter Jesu uppståndelse berättar Petrus och Johannes, ögonvittnen till Jesu förklaring, frimodigt om allt som de varit med om, för vi kan inte tiga med vad vi har sett och hört (Apg 4:20). Johannes skriver: … vi såg hans härlighet, en härlighet som den ende sonen får av sin fader, och han var fylld av nåd och sanning (Joh 1:14).
Jesu förklaring är ett hoppets tecken för oss. När vi följer Jesus kan vi också få se honom förvandlad, förklarad. Det sker inte alltid som vi förväntar oss, men om vi är uppmärksamma kan vi tvärsigenom det vardagliga, det mänskliga vi möter, ana det gudomliga. Vi får en glimt av den härlighet vi är på väg till. I början av sin Regel uppmanar oss Benedikt: Låt oss öppna våra ögon för ljuset från Gud. (RB Prol. 9) Detta kan också översättas Låt oss öppna våra ögon fördet gudomliggörande ljuset. Låt oss ta emot Guds ljus, det som förvandlar oss och gör oss mer lika Jesus.
Jesus lovar att bönen ger frukt. I Lukasevangeliet hör vi honom säga: ”Be, så skall ni få. Sök, så skall ni finna. Bulta, så skall dörren öppnas. Ty den som ber, han får, och den som söker han finner, och för den som bultar skall dörren öppnas” (Luk 11:9–10).
Jesu budskap inger hopp. Det lönar sig att vara ihärdig, att enträget vända sig till Gud. Begärande böner som de kallas finns det gott om i såväl Gamla som Nya testamentet. Även ökenfäder och ökenmödrar yttrade sådana nödrop från hjärtat. Samtidigt balanseras den bedjandes kravspecifikation med insikten om att han eller hon inte kan diktera vad Gud ska göra. Man bevarar en viss frihet utifrån delbönen i Fadervår av mer överlåtelsekaraktär: ske din vilja.
Dörren öppnas, i bästa fall i alla fall. Vad är det i vårt liv som har gått i baklås? Vad är det som är angeläget att be om? Till vilket rum hoppas vi att en dörr ska öppnas? Under fastetiden finns det en möjlighet att bulta på dörren. Att på djupet längta efter att få upptäcka något på insidan, innanför porten. Vi kan avstå från något, offra oss, och samtidigt vilja tränga in bakom porten.
”The Light of the World” av William Holman Hunt (1827–1910). Foto: Wikimedia commons.
Saken kan betraktas från det omvända perspektivet. En målning av den brittiske konstnären William Holman Hunt (1827–1910) med titeln ”The Light of the World” betraktar relationen från ett annat håll. Målningen som finns i Keeble College i University of Oxford bygger på orden i Uppenbarelseboken: ”Se, jag står vid dörren och bultar. Om någon hör min röst och öppnar dörren skall jag gå in till honom och äta med honom och han med mig” (Upp 3:20).
Holman Hunt porträtterar Kristus stående med en lykta utanför dörren, Jesus Kristus som är världens ljus. Om man tittar noga på målningen märker man att det inte finns något dörrhandtag utåt. Det är människan inne i stugan som måste vrida på handtaget så att Jesus kan komma in. Den här gången är det Jesus som behöver bulta så att dörren öppnas.
Det är nog lättare att begära att en dörr till något annat rum ska öppnas än att släppa in någon i vårt eget hem. Kan vi tillåta att Jesus gör ett besök? Finns det något som hindrar oss?
Nu kanske någon undrar vad detta i all sin dar har med fastetiden att göra. Jo, det gäller att röja undan hinder som försvårar för Jesus att komma in – om vi utgår från Holman Hunts målning och Uppenbarelseboken. Samtidigt gäller det att rensa bort ytliga önskemål och be om det som är riktigt angeläget – om vi går tillbaka till Lukasevangeliets budskap.
Exempel på sådant som ligger i vägen är att tröstäta i stället för att bejaka själslig hunger, surfa i all oändlighet på nätet i stället för att samtala med Jesus, tycka synd om sig själv i stället för att hjälpa någon annan.
Fastetiden inbjuder kristna till att äta mindre och samtidigt be för och hjälpa andra människor. Var och en har naturligtvis sina egna fasteoffer. Huvudsaken är väl att resultatet inte blir som i Stockholms tunnelbanor där man hör en röst som säger: ”Se upp för dörrarna, dörrarna stängs.”
Den öken som Anden ledde Jesus ut i är en tomhetens och tystnades plats. En plats utan distraktioner eller möjligheter att fly undan verkligheten. Det enda som bröt tystnaden var öknens vilddjur, dessa frestelsernas demoner som ansatte Jesus och försökte förvränga hans sinne och vilja. Men han var inte ensam, inte utlämnad i sin kamp. Änglarna – budbärare och förmedlare av Gudomlig hjälp – betjänade honom. Inte heller vi måste hjälplöst konfrontera våra frestelser, utan Gud kallar oss ut i öknen just för att vi skall inse att det faktiskt finns hjälp att få.
”Därför skall jag locka ut henne i öknen och söka vinna hennes hjärta.” Så säger Herren om sitt folk hos profeten Hosea, och fortsätter: ”Jag skall äkta dig för evigt, jag skall äkta dig i rättfärdighet och rätt, i kärlek och förbarmande. Jag skall äkta dig i trofasthet, och du skall lära känna Herren.” (Hos 2: 14, 19-20) Gud söker oss inte för att vi redan är rättfärdiga, utan för att han älskar oss medan vi ännu är syndare. Vår synd, våra sår och vår skam är inte ett hinder för Guds kärlek. Hans kärlek är alltid vänd mot oss, hans ansikte blickar alltid mot vårt. Det är vi som så ofta vänt oss bort från honom, som inte är öppna för att ta emot den kärlek och det själens helande och upprättande som han vill skänka oss. Det är därför han kallar oss ut i frestelsernas öken – för att avkläda oss alla våra masker, vår självtillräcklighet, för att få oss att inse att vi inte kan vinna kampen i egen kraft. Gud för oss ut i öknen, inte för att plåga oss, utan för att hjälpa oss att inse vårt behov av honom.
Genast efter sin vistelse i öknen, efter att han konfronterats med alla de frestelser som plågar oss fallna människor, så började Jesus predika att Guds rike är nära, om vi bara omvänder oss och tror på det glada budskapet. Han vill inte att vi stannar kvar i vår bortvändhet och självtillräcklighet, i vår lilla och trånga värld, vars gränser inte sträcker sig bortom vår egna horisont av vad vi tror skall tillfredsställa oss och göra oss lyckliga. Han har sett vår längtan för vad den är – vilddjur och demoner som vill dra oss bort från något långt bättre och större. Alla de själviska begär som vi jagar och som vi tror är allt vi behöver, bleknar helt i jämförelse mot det rike som Gud vill ge oss.
Öknen är förvisso en skrämmande plats, men inte en plats av ondo. Dess tomhet och öppna horisonter hjälper oss att rikta blicken uppåt, mot den stjärnbeströdda himlen som endast här framträder i hela sitt majestät. Liksom Gud en gång visade Abraham på himlens stjärnor som ett tecken på den välsignelse han hade i beredskap för honom, om Abraham bara valde att leva i tillit och tro på Gud, på samma sätt vill han föra oss ut i öknen, bort från världens alla förströelser, för att visa på ett långt rikare och mer livgivande löfte – den frihet och glädje som kommer oss till del när vi slutar gripa efter det vi tror skall tillfredsställa oss, för att istället ta emot allt som en gåva ur Faderns hand.
Den första söndagen i fastan hör vi i Evangeliet om Jesu ensamma kamp mot frestelserna. Han är ensam där i i öknen, efter att ha döpts av Johannes i Jordan. Då hade himlen öppnat sig, Anden kommit ner som en duva och han hade hört rösten som sa: ”Du är min älskade son, du är min utvalde”. Sedan driver Anden honom ut i öknen för att han skall sättas på prov. Det är hårda prov: frestelsen att bruka makt, att pröva om tilliten till Gud verkligen håller: Hur svarar Jesus? Jo, med Skriftens egna ord.
Vad kan vi ta emot?
När vi ber tideböner är det Guds eget ord vi får ta i vår mun. Det är inte främst en intellektuell process när vi står i koret, studiet av psalmerna och Bibelns ord hör hemma på annan plats. Här, i kyrkan och i bönen, står vi inför Guds ansikte och låter texten gå igenom vår tanke, vårt hjärta och sinne. Vi låter oss fyllas av Ordet som blev kött, vi låter den helige Ande öppna tanke och minne. Vi stiger in i den bön som strömmat genom generationer från troende, i glädje och sorg, förtvivlan och lovsång. Vissa verser blir till förbön, andra uttalar jag i deras ställe som kanske just då inte förmår be. Bönen med Psaltarens ord kan ibland vara en stilla begrundan, andra dagar en jublande lovsång och ibland klagan i en till synes utsiktslös situation.
När vi sjunger, läser och ber är det en proklamation, ja, ett förkunnande av Guds ord. Profeten Jesaja ger oss ett ord från Herren:
”Liksom regnet och snön faller från himlen och inte återvänder dit förrän det har vattnat jorden och gjort den fruktbar [… ] så skall det vara med ordet som går ut från min mun. Förgäves skall det inte vända tillbaka till mig utan att ha verkat vad jag vill, och utfört det, vartill jag har sänt ut det Jes. 55:10–11.
När vi dag efter dag, år efter år sjunger och ber Skriftens ord skapas också i oss ett vapenförråd av ord som vi kan behöv när vi griper trons sköld, med vilken vi får utsläcka den ondes alla brinnande pilar.
Den allra kortast bönen som vi alltid kan upprepa är den vers som inleder varje tidebön: O Gud kom till min räddning, Herre skynda till min hjälp.
Den bönen kan man alltid upprepa:
Blir vi oroliga: Gud kom till min räddning.
Blir vi arga och ett dömande ord tränger sig på: Herre, skynda till min hjälp.
”Människan lever inte endast av bröd, utan av vart ord som utgår av Guds mun” sjunger vi i antifonen före och efter Marias lovsång i denna vesper.
Låt oss under den kommande fasteveckan lyssna likt Maria.
Den som börjar en vandring gör det med målet i sikte. Målet bestämmer vandringens riktning och ger även en fingervisning om hurdan terrängen kan tänkas bli. Den möda och uppoffring som är en del av vandringen får en ny innebörd genom att målet hägrar för vår inre syn. Ja, ibland kan det kännas som om det är målet som drar oss till sig snarare än att vi är på väg mot det. Innan man ger sig av är det klokt att tänka igenom packningen, läsa kartan och göra en någorlunda rimlig bedömning av de egna möjligheterna och svagheterna.
Väl på väg kan säkert mycket oväntat dyka upp – hisnande utsikter, öppna vyer och betagande landskap men även mörka och svårgenomträngliga partier. Ojämna stigar som gör att man snubblar och faller och kanske frestas att misströsta och tänka ”nej, det här är alldeles för svårt för mig, jag vänder hem igen”. Men i misströstans dunkel gör tanken på slutdestinationen sig påmind och får oss att resa oss upp och fortsätta gå. Kanske med ett eller annat skrubbsår men troligen också med förnyad insikt.
Fastetiden är en sådan vandring och den helige Benedikt är en god och erfaren vandringsman att ha till sällskap. För honom är målet och riktningen under fastetiden glasklart: den heliga påsken. Inte enbart den årliga påskfesten utan långt mera än så, Kristus själv är vårt mål och den vi skall ställa in kompassnålen efter.
En kortare tur kan man gå utan ansträngning men en längre vandring kan komma att kräva mer av den som går. Benedikt uppmanar oss att avstå från ”litet mat, dryck, sömn, prat och skämt”. Inte för att detta skulle vara något ont, utan med insikten om att vår packning inte bör vara alltför tung. Det är som om han vill få oss att gå med iver. Två gånger i Regelns kapitel om fastetiden talas om glädje och dessutom om längtan och förväntan. Nej, det är sannerligen ingen trög och dyster vandring Benedikt manar oss till. Snarare andas hans ord en entusiasm som är smittsam.
Dock, som den erfarne vandringsman han är vet Benedikt att ivern riskerar att slå över i högmod eller prestation. Att finna det rätta måttet är inte alltid så enkelt som det till en början kan verka. Vandringen är ingen tävling utan vi går tillsammans och får hjälpa och uppmuntra varandra. Då kan det vara vist att anförtro en klok medvandrare vad jag just i år önskar att plocka bort från packningen. Så kan vi hjälpas åt att bära såväl bördor som längtan och förhoppning.
Den helige Augustinus, även han en erfaren vandringsman, uppmuntrar oss att sjunga medan vi vandrar. Sången under vägen blir som en övning inför det stora jublet vi blir en del av framme vid målet, påskfesten. Med ps. 51 får vi om och om igen stava på orden ”Förbarma dig Gud i din nåd. Skapa i mig, Gud, ett rent hjärta. Ge mig en ny och stadig ande.” Vi är små, otillräckliga och ostadiga och i behov av Guds nyskapande förbarmande. Och som ett svar kommer Guds försäkran till oss ur ps. 91 ”Han täcker dig med sina vingar, under dem finner du tillflykt, hans trofasthet är sköld och skydd.” Ja, vi är förvisso små, men också oändligt älskade. Just därför kan vi erkänna vår svaghet och öppna oss för det nya liv vi får ta emot.
Låt oss med denna växelsång börja fastetidens vandring mot påskfesten. Och låt oss aldrig glömma att vi vandrar tillsammans, i den helige Andes glädje.
Fastetiden har börjat. Igår var det en vanlig tisdag – idag är det askonsdag.
Liturgin ändrar karaktär och för oss snabbt in i denna kyrkoårstid. Det märks redan i inledningen till tidebönerna: Från och med idag sjunger vi inget Halleluja. Det kräver närvaro att bromsa in i tid.
Psalmerna vi ber i askonsdagens vesper är desamma som varje onsdag, men därefter får tidebönen en tydlig fasteton. Här finns allvar – och glädje. Responsoriet, med text ur Ps 91:4, påminner oss om Guds beskydd, för fastetiden är inte en ökenvandring i ensamhet, utan framför allt en tid då vi intensivt söker Guds närvaro.
I hymnen lägger vi fram våra föresatser och ber Gud ge kraft och välsigna oss. Vårt mål är påsken, och glädjen över Kristi uppståndelse följer oss också under dessa 40 dagar. Vi sjunger om denna helga fastetid och kan låta tanken vandra till både platser och tider där vi erfar Guds helighet.
I dagen evangelium (Matt 6:1–6, 16–18) påminner Jesus oss om tre övningar för fastetiden: Ge, be och fasta. Inget av detta ska vi göra för att få beröm av andra, utan det är bättre om vi ger, ber och fastar i det fördolda. Vår himmelske Fader ser – det räcker. Som antifon till Magnificat (Marias lovsång) upprepar vi orden ur evangeliet om hur vi generöst ska dela med oss.
Nu börjar vi än en gång, med den andliga längtans glädje, vandringen fram emot den heliga påsken, som den helige Benedikt säger i kapitel 49 i Regeln.
När fastetidens 40 dagar inleds på askonsdagen gör vi det tillsammans med och som en del av hela Kyrkan. Vi tänker på Guds folk som lämnade slaveriet och vandrade genom öknen mot friheten. Vi minns hur Mose och Elia fastade och hur Jesus frestades i öknen innan han började förkunna Guds rike.
Fastan är alltså en reningens och förnyelsens tid. ”Du är barmhärtig Herre, och avskyr ingenting av det du skapat…” Så börjar askonsdagens liturgi. Det är under barmhärtighetens tecken vi låter Kristus förnya och hela fördjupa våra liv. Man skulle kunna kalla det en skola i urskiljning: en övning att skilja mellan ont och gott, oväsentligt och nödvändigt, ljus och mörker.
Varje år inbjuds vi till denna tid av reflektion över vår tro och vårt liv. Den liturgi som vaskats fram under Kyrkans historia hjälper oss att slå ner på takten. Texterna präglas av större allvar och vi utmanas till att tänka över:
Vad söker jag?
Behöver jag släppa taget om något som leder mig mot något jag egentligen inte vill?
Ger jag för mycket av min tid åt sådant som fyller mig med tomhet,
och för litet tid åt sådant som ger glädje och kraft åt min längtan?
Fastetiden är just ett tillfälle att ge sådana frågor och tankar utrymme. Med dem följer att min innersta längtan kan fördjupas, kanske från att ha varit ett återkommande gnagande ”det tar jag itu med sedan”,
till att ”NU tar jag ut ett nytt riktmärke för mitt liv”.
Jag kan välja, det är möjligt att finna liv, ja välja livet.
Men vad innebär det?
I kollektbönen söndagen före askonsdagen, den 6:e söndagen under året, angavs tonen för den förestående fastetiden:
”Gud, du som vill komma till dem
som har ett redligt och uppriktigt hjärta,
gör oss genom nåden sådana
att du kan bo i oss…”
Fastetiden vill vara den eftertänksamhetens tid som hjälper oss att se ärligt på oss själva: Vad hindrar Jesus att bo i mig?
”Kasta bort ifrån er alla de överträdelser genom vilka ni har syndat och skaffa er ett nytt hjärta och en ny ande” säger profeten Hesekiel i slutet av kapitel 18…”Vänd om, så får ni leva.”
Och under fastan får vi svara: ”Ja Herre, jag vänder mig bort från upptagenheten av mig och mitt, och kommer till dig. Och Herren svarar genom Hesekiel:
Jag ska ge er ett nytt hjärta och låta en ny ande komma in i er. Jag ska ta bort stenhjärtat ur er kropp och ge er ett hjärta av kött. Hes 36:26
Det är Herrens löfte när vi under fastetiden bemödar oss om att vända oss bort från det onda, trånga och snåla. Vi får göra Manasses bön (vers 11) till vår:
”Nu böjer jag knä i mitt hjärta och ber dig att visa din mildhet.”
