I jultiden sjunger vi denna Maria antifon efter Vesper. Vi påminns om det stora och underbara vår Moder fick vara med om då hon utvaldes att bära Kristus in i världen. I skiftet mellan gammalt och nytt, ett års slut och ett nytt som börjar är vår Moder Maria med oss, hon bär det som varit och lägger fram det kommande inför Herrens fötter. Med Maria, likt Maria får vi vandra in i det nya året, vi får ta henne till förebild och bära Kristus fördolt in i världen på nytt och på nytt.
När vi för ett år sedan fick ett ledord för det kommande kyrkoåret, hade M Katarina valt en vers ur den helige Benedikts Regel:
SÖK FRIDEN OCH STRÄVA EFTER DEN
Prologen 17
Varje morgon har vi påmints om detta ord i Kapitelsalen i samband med läsningen ur Regeln. Inte visste vi i Advent 2022 hur mycket krig, ofrid och spänning vi skulle få bevittna under det kommande året! På avstånd, men ändå så nära, är vi en del av kampen för det godas seger i världen. Vi här i klostret gör vår del genom att söka friden och sträva efter att fred ska råda där vårt ansvar finns. Nu står vi inför att fira Kristi, Fridskonungens, födelse. Vi tror att han alltjämt verkar mitt i världens våld och maktkamp. Kyrie eleison, Herre, förbarma dig: den bönen har ständigt varit vår följeslagare. Må alla människor av god vilja vara små byggstenar av försoning som sprider ljus och hopp! När de såg stjärnan blev de glada sägs det om de vise männen. Herrens ingripande, som stjärnan talade till dem om, väckte det hopp som säkert ibland vacklat under deras långa väg i sökande efter den store Konungen. Paulus vill väcka ett slumrande hopp med orden: Trösta varandra med detta ord. Vi ska alltid vara hos Herren (1 Thess:4:17,18). För han vet vad som finns i mörkret och hos honom bor ljuset (Dan 2:22).
Mitt i sorg och oro har också uppmuntran givits oss. Två gånger har vi fått fira och tacka för systrars trohet: med Moder Johanna tackade vi för de 50 år som gått sedan hon avlade sina löften. Hälften så länge, 25 år, firade vi med Sr Paula. Såväl guld- som silverjubiléer ger oss alla ny kraft i vardagen!
Under våren fick vi frågan om vi kunde vara värdkloster för en gemensam reträttvecka för ordenssystrar i vårt stift. Det var under många år en tradition, som nu väcktes till liv igen. Under en vecka i september fylldes vårt refektorium av systrar. Sju gemenskaper var representerade, nya band knöts och gamla förnyades! Bland många besök under sommaren gladdes vi särskilt över att en syster från Abtei Varensell, klostret som stått oss särskilt nära sedan 1980-talet, delade flera veckor med oss. Även systrar från Sankta Birgittas kloster Pax Mariae i Vadstena har vi delat såväl bön som arbete med.
Den nordiska Biskopskonferensen höll sitt årliga möte hos oss i mars. Det blev anledning för oss att höra om och be för de olika stiften i vår närhet. Senare tog vi emot en grupp yngre bröder och systrar under utbildning. Pro Scandiae Populis samlar noviser och prästkandidater som bereder sig för tjänst här uppe i norr. Biskop Erik Varden OCSO från Trondheim inspirerade och vägledde dem under deras vecka. Han ledde även Dominikanbrödernas reträtt i maj och i samband med den blev det tillfälle för oss att höra honom berätta om sitt och biskop Anders besök i Ukraina, dit de rest för att visa solidaritet med folket. Under fastetiden kunde vi fördjupa oss i Kyrkans sociallära med p Henrik Alberius OP som sakkunnig guide. Det var en värdefull reträtt, som förband alla troendes ansvar med vår kallelse som benediktiner.
Men vi har inte bara tagit emot besök utan även själva varit på resa. M Katarina har besökt flera av Uppståndelsekongregationens kloster som en del av sin tjänst i Kongregationens råd. Det är en glädje att erfara hur samhörighet vuxit fram sedan vi började arbetet 2018. I oktober reste tre systrar till Bayern med tåg: i München ordnades ett möte för yngre benediktinsystrar under en vecka. De återvände glada och inspirerade av utbytet i ”sin” generation med många samtal om nuet och framtiden för klostren i Europa och i världen.
Att klostret nu passerat 25 år märks vad gäller reparationsbehoven. Genom att vi installerade jordvärme 2013 och senare bergvärme som komplement, har anläggningen blivit mer klimatvänlig och uppvärmningskostnaden väsentligen sänkts. En dag, när regnvatten plaskade ner i köket i vårt klausurtorp, kunde vi med förskräckelse se himlen genom ett hål i taket. Det avhjälptes snabbt och professionellt av goda arbetare. Ett nytt stabilt staket har också satts upp, som skiljer våra fruktträd från grannens kor när de betar våra ängar. Visste ni att kor inte gärna låter sig hindras när de ser mogna äpplen? Och nu är det dags att se över avloppssystemet efter upprepade stopp och läckage. Det är tydligt att såväl hus som systrar nått reparationsfasen…
En annan sorts reparation är rekreation (=återskapande). En underbar heldag i naturen gav genklang i oss under lång tid. Skog, vatten, fina vandringsvägar och dessutom härligt väder och god matsäck gav ny kraft!
En stor avlastning har det inneburit att vi kunnat anställa Veronika, som med kompetens och engagemang arbetar i köket två dagar i veckan. Detta har friställt systrar för andra nödvändiga uppgifter. I trädgården fortsätter trädgårdsmästaren Samuel att överta tyngre arbeten som kräver expertkunskaper. Med tacksamhet har vi även tagit emot volontärers och gästers insats i kampen mot ogräset!
Till Vadstena kommer många pilgrimer under ett år. Till dem har vi anslutit oss vid ett antal tillfällen. Den 23 juli samlas många kyrkotraditioner i glädje över den heliga Birgittas exempel och förbön. Även Stiftsvallfärden i september vartannat år är ett tillfälle att tillsammans med tillresta från nästan hela landet be och sjunga, mötas och glädjas. Ett ekumeniskt möte för ordensfolk från olika länder i Europa hölls detta år i Sverige. Tyvärr hade vi inte tillfälle att delta i mötet, men när deltagarna gjorde ett besök i Vadstena anslöt vi. Till vår stora glädje deltog tre Mariadöttrar från Vallby, och det blev tillfälle att ses och samtala. Det blev också ett vittnesbörd för övriga deltagare, att vårt steg in i den benediktinska traditionen inte inneburit avstånd eller främlingskap, utan en fortsatt fördjupad kärlek till kallelsen, i samhörighet med varandra.
Glada är vi för biskopar och präster som firat mässan hos oss, och tacksamma för våra nuvarande och tidigare biktfäder som gått med oss under åren. Vardagslivet i bön och arbete för oss dag för dag allt närmare Kristus, som kallat oss in i uppdraget att bära med i omsorgen om hans Kyrka och alla de människor som söker sig till oss: grupper och enskilda, sökare på väg, trötta arbetare i Herrens vingård som behöver vila och återhämtning.
Vi får inte glömma barnen och ungdomarna som kommer till undervisning varannan söndag! Och föräldrarna som vill ge sina barn tillgång till tro och gudstjänst, och som därför skjutsar sina barn hit till klostret. Våra tre systrar som tjänar som kateketer gör det med stor glädje, understödda av allas förbön.
Året har även inneburit sorg och avsked. Med våra systrar i Vallby, tog vi den 3 mars farväl av Sr Monika Mariadotter. Hon kom till Vadstena i mitten av 1960-talet för att, tillsammans med Sr Birgitta och Sr Margareta, ta ansvar för att upprätta en Mariagård. Efter några år i Vadstena lämnade Sr Margareta och Sr Monika staden för att fortsätta uppbyggandet i Vallby. Nu lämnade den sista av dessa tre pionjärer sitt liv tillbaka i Skaparens händer.
I juli lämnade Sr Gabriellas far Karl Axel Welander jordelivet. Hans 96-åriga liv var fyllt av hjälpsam glädje som han spred till sin familj och alla han mötte. Också många andra systrar, bröder och vänner har vi följt i bön under deras sista steg på jorden in i evigheten. Må de alla vila i frid. Så hämtar vår tro näring i övertygelsen om att det liv vi fått av Gud fulländas när all brist är helad och allt som har varit dolt för vår blick fullbordas hos Honom.
Nu återstår för oss att tacka för trofast vänskap, stöd och gåvor som varit oss till stor hjälp och glädje under det gångna året.
Vi ber för er om en Välsignad Julhögtid, Ett Gott Nytt år 2024 med fred för vår sargade värld och med hälsa och kraft för er, våra vänner! Må Herrens välsignelse och hoppet om den helige Andes vägledning bära oss alla, och Jungfrun Marias skyddsmantel omsluta oss.
Era systrar i Heliga Hjärtas Kloster Mariadöttrarna OSB
Den 5 oktober firade vi med stor glädje och tacksamhet att vår syster Paula för 25 år sedan avlade sina löften. Hon hade vandrat en lång väg med ett enda för ögonen: att finna Guds vilja med sitt liv och att svara på Kristi kärlek.
Platsen för att förverkliga denna kallelse fann hon i Mariagården i Vadstena, innan vi bröt upp och 1997 flyttade in i det då nybyggda klostret vid Ombergs fot. I bön och arbete har hon sedan dess levt helt för Kristus tillsammans med systrar som inträtt före henne, av vilka några redan nått målet i evigheten, och andra som inträtt i gemenskapen efter henne.
Efter en veckas intensiv andlig förberedelse tillsammans med en vägledare från hemlandet Polen stod hon nu, som en gång, mitt i koret och sjöng alla benediktiners profess-sång:
Suscipe me, Domine….
Tag emot mig Herre, efter ditt ord,
så att jag får leva,
och låt mig inte komma på skam med mitt hopp…
Denna vers ljuder inom oss ofta, för många dagligen. När en syster står inför sin dödsstund samlas gemenskapen kring henne för att beledsaga hennes uppbrott från denna värld med denna sång Då är ju målet i sikte, det mål vi anat under vandringen här. Så, tror vi, skall längtan uppfyllas att få se vad inget öga har sett och inget öra har hört, och vad ingen människas hjärta har kunnat tänka: det som Gud har berett åt dem som älskar honom. 1 Kor 2:9
Texter och musik som beredde Sr Paula stor glädje fyllde kyrkan. Och en glad fest följde!
Varje år, den 11 augusti, firar vi invigningen av Sankta Marias kyrka och Heliga Hjärtas Kloster. 1997 var det en mycket stor högtid: varje år väcks glädjen och tacksamheten på nytt när vi firar invigningsdagen och begrundar vad som skett före och efter den dagen.
I år blev mässan extra högtidlig: Biskop Erik Varden ocso var huvudcelebrant, runt altaret fanns 11 unga präster, seminarister och diakoner. Under några dagar samlas här 22 personer som är på väg djupare in i kallelsen att tjäna Kyrkan i Skandinavien.
Biskop Erik började predikan med att citera den helige Bernhard av Clairvaux, som pekar på att varje annan högtid firar vi gemensamt med hela Kyrkan, men kyrkoinvigningen är vår alldeles egen festdag. Denna dag får vi minnas att en liten flik av Östgötaslätten för evigt är vigd till Guds tjänst: Detta är verkligen Guds hus och en helig plats.
S. Benedictus och S. Bernhard av Clairvaux
När en kyrka invigs blir väggar av betong och tegel smorda med invigd olja, som om den vore en kropp. Den är ju också en bild av Kristi heliga kropp, uppfyllelsen av löftet som profeten Hesekiel förmedlar (Hes 47:1–2, 8–9, 12). I sin vision ser han alla slags fruktträd växa, deras blad som aldrig ska vissna och frukten som aldrig ska ta slut (vers 12). Hesekiel ser detta mitt i umbärandena i den babyloniska exilen.
Bilden han målar upp talar om Kristi verk och om hans kyrka.
Den trötthet och modlöshet som ibland trycker också oss, kan utmana oss att ge vår bön och gudstjänst som en gåva som gör oss delaktiga i Kristi mysterium.
Den välsignelse som vi varje dag ber om här i klostret gäller hela världen, ja, hela kosmos. Med detta perspektiv kan vi utbrista med Jakob: ”Detta är en helig plats. Här bor förvisso Gud!”
”Mina älskade. Dagarna mellan Herrens uppståndelse och hans himmelsfärd har inte varit händelselösa.”
Detta utbrast påven Leo den store i en predikan på Kristi himmelsfärds dag, någon gång på 400-talet. Den vältalige påven syftade helt säkert främst på de många andliga sanningar som visas och bekräftas under denna tid. Och, ändå är det lätt att hålla med honom även på ett mera vardagligt plan. Vart tog påsktiden vägen…. Femtio dagar är ju trots allt en ansenlig tid. Det är lätt att undra om man verkligen tagit vara på denna särskilda tid och det den velat ge. Kanske är det fel fråga att ställa. Tiden kan inte spolas tillbaka, vi är där vi är idag alldeles oavsett vad vi hade hoppats eller önskat.
Det vi däremot kan göra är att lyssna till ytterligare några ord av påven Leo, när han säger: ”Kristi himmelsfärd är vår upphöjelse och hela kroppen är kallad till den härlighet, dit dess huvud har gått före.” Vi är på väg! Har vi av en eller annan anledning inte kunnat ta vara på ett vägstycke gäller att ta ut riktningen igen och börja på nytt. Benedikt bjuder oss att börja varje dag med orden ur psaltarpsalm 95 ”Idag om ni får höra Herrens röst, förhärda inte era hjärtan.” Kristus som gått före oss kallar dagligen på oss att höra hans röst och gå med honom – till honom.
Nej, tiden kan vi inte vrida tillbaka. Men – vi kan sträva efter att leva i Guds eviga NU. Där hela frälsningsmysteriet ständigt är närvarande; människoblivandet, det vardagliga livet i det fördolda, gemenskap och glädje. Tvivel, ensamhet, lidande och död. Uppståndelse, nytt och evigt liv. Där vi är, där är Kristus med oss. I våra frågor, tvivel, förhoppningar, glädjeämnen…. allt vad ett liv kan rymma. Där står Han och säger, frid vare med dig, min frid ger jag dig.
Vi alla som är på väg behöver hjälpa varandra att komma ihåg detta. Tillsammans går vi och tillsammans stöder vi varandra. ”Kom ihåg att Jesus Kristus är uppstånden. Kom ihåg att Han är vår frid.” Genom alla tider ljuder orden, till tröst, uppmuntran och hopp. Från flera sekel tillbaka ljuder orden sällsynt välklingande från Johan Sebastian Bachs musikaliska universum. Sporrar med pukor och trumpet, tröstar med basens långsträckta försäkran om frid. Kantat 67, skriven för andra påsksöndagen, en god följeslagare för oss alla under vandringen. Kom ihåg att Jesus Kristus är uppstånden.
Så ljuder påskbekännelsen som ljuder genom genom många troende hjärtan denna natt och genom hela påsktiden. Mörker, sorg och bedrövelse, oro och ängslan: ingenting att detta försvinner i ett enda ögonblick. Men vi får lyfta blicken mitt i allt som omger oss och luta oss mot Paulus ord i Romarbrevet:
HOPPET SVIKER OSS INTE,
ty GUDs kärlek
har ingjutits i våra hjärtan
genom att han har gett oss den heliga Anden
Detta ord har inspirerat gestaltningen av vårt påskljus i år: Kristus i världsalltets mitt, i historiens centrum: Kristi uppståndelse som söndertrampade ormens huvud så att det ondas makt till sist är bruten.
Må påskens budskap på nytt och på nytt fylla oss och ge hoppet näring. Hoppet om Kärlekens seger, Kristi Seger. Den seger som vi sjunger om och bekänner om och om igen – för Guds kärlek är utgjuten i våra hjärtan.
Så har vi nått fram till den sista söndagen i fastan innan vi om en vecka samlas till Palmsöndag.
Dagens Evangelium berättar att ”Jesus blir ”upprörd och skakad i sitt innersta” och föll i gråt när han fick höra om vännen Lasaros död. Han delar Marta och Marias sorg och talar rakt igenom den:
”Jag är uppståndelsen och livet… Tror du, tror ni, detta?
Jesu rop där han står inför graven med den tunga stenen för ingången förebådar påsknatten.
Han ropar med hög röst, så hög att den hörs genom dödens till synes ogenomträngliga mörker:
LASAROS, KOM UT!
Lasaros lyssnar, stiger upp ur döden, hans lyssnar och lyder.
Jesus ber vännerna om hjälp,
Ber dem befria Lasaros från hindrande bindlar och svepning och säger till dem:
”Gör honom fri och låt honom gå!”
För GUD är ingenting omöjligt.
Jesu mäktiga röst når genom förtvivlans mörker
Och,
som dagens prefation säger:
”förbarmar sig över oss människor
och leder oss genom lidandets och uppståndelsens mysterium
Påven Gregorius berättar i Dialogerna att Gudsmannen Benedikt strax före sin död stod med händerna lyfta mot himlen och andades ut med bönens ord. Benedikt – den välsignade – fördes sedan på en konungslig väg, smyckad med otaliga lysande lampor och praktfulla mattor, till himlen.
Den helige Benedikt på klostrets innergård
Säkert bad Benedikt inte enbart för sig själv i denna sin sista stund, utan för alla som tiderna igenom strävar efter att följa Kristus Mästaren. Måhända andades han med de ord som står i Regelns nästsista kapitel: Må Han – Kristus – föra oss alla till det eviga livet. En spegelbild av den bön vår Herre själv bad strax före sin egen död, Fader jag vill att där jag är skall också min tjänare få vara.
Benedikt som låtit sitt liv präglas av Guds ord, det dagliga livet tillsammans och den gemensamma bönen ville ingen exkluderande välsignelse. Tvärtom. Det berättas om honom att han en tid före sin död i en vision fick se hur hela världen fördes inför hans ögon och samlades som i en solstråle. Dock var det inte världen som blivit liten och trång utan hans själ och blick som blivit så vidgad att allt rymdes i den.
Den som håller blicken stadigt fäst på Gud förlorar inte omvärlden, medmänniskorna och skapelsen ur sikte utan lär sig se allt med Guds blick. Vittomfamnande och med oändlig kärlek och ömhet. Och övar sig i att be om Guds förbarmande och välsignelse över allt och alla. Vi lever våra liv i en växelrörelse, mellan den välsignelse som alltid strömmar ner över oss och hela mänsklighetens belägenhet som vi med bön och arbete får lyfta upp till Gud.
Mer än tusen år efter Benedikts död skrev en annan Gudssökare vid namn J.S. Bach en kantat (lyssna här!)där välsignelsen från himlen dalar ner till oss i svävande trioler och breder ut sig, mer och mer och mer… i glädjefylld tacksamhet över Guds väldiga gärningar. I det stora och det lilla! Likt en meditation över denna glädjedag. Vi är alla Guds välsignade.
”Tillåt dig själv att vara sårbar. Riv dina skyddsvallar och låt dina omsorgsfullt konstruerade fästningar brytas ned, blottlägg ditt hårt bevakade hjärta. Tillåt att dina sår blir berörda, dina rädslor blottade, och låt din djupaste längtan, dina kantstötta drömmar och dina djärvaste önskningar bli uppenbarade inför Brudgummen, han som har makt att infria, återställa och upprätta dem. Släpp taget om ditt oberoende och idéen – som du klänger fast vid så hårt – om att du kan göra något som helst för att skydda och frälsa dig själv. Och LÅT HONOM ÄLSKA DIG.” S:ta Elisabeth av Ungern
Någon som var väl bekant med skyddsvallar, tillstängda hjärtan och kantstötta drömmar var Jesu samtalspartner i söndagens evangelium – den samariska kvinnan vid Sykars brunn, hon som hade haft fem män och nu levde samman med en som inte var hennes man, hon som var så illa sedd av stadens kvinnor att hon var tvungen att hämta vatten under dagens hetaste timme när ingen annan var i närheten.
Vi vet inget om hennes historia i övrigt, inget om de djupa sår som livet måste ha tillfogat henne – med eller utan hennes egen förskyllan – och som ledde henne till den situation som hon nu befann sig i. Men det krävs inga stora fantasisprång för att anta att hon försökte skydda sitt sargade hjärta genom att mura in det bakom befästa vallar och låsta dörrar – eller att hon började betrakta omgivningen med synisk blick, förvissad om att tillvaron är fylld av skam och smärta.
Men i mötet med Jesus förändrades något.
Till skillnad från de glåpord, nedsättande blickar och dömande viskningar som troligen brukade följa henne hemma i Sykar så stod hon nu öga mot öga med en man som valde att se på henne med kärlek och utan att fördöma. Och i mötet med den blicken tillät hon sig att vara sårbar. Att bli sedd, älskad och återupprättad.
Förhoppningsvis är inte våra omständigheter lika dystra som den samariska kvinnans. Likväl har även våra livshistorier tillfogat oss små eller större sår – och vi försvarar alla våra hjärtan på ett eller annat sätt, i hopp om att navigera någotsånär helskinnade genom en ofta hård och krävande omvärld. Men risken finns att vi, i vår iver att bygga upp och bättra på våra egna skyddsmurar, stänger ute även den som kan fylla våra befästa borgar med liv och mening. Han som med sin kärleksfulla blick blottar själens sår och synder, som upprättar och helar oss – och som genom sin blotta närvaro gör våra murar överflödiga och bryter ner dem inifrån. Men först måste vi tillåta oss själva att vara sårbara…
Idag får vi denna uppmaning att lyssna till Herren Jesus.
Vad är det vi ska lyssna till? Vad är det han vill säga till oss?
Jesus tog med sig Petrus, Jakob och Johannes upp på förklaringsberget. De såg hans förvandling, de såg hur hans kläder blev vita som ljuset. De såg Mose och Elia. De såg allt detta och de ville att det inte skulle försvinna. De ville bygga hyddor för att för alltid vara där i klarhetens ljus, där fanns inget mörker där var allt strålande. Där var härligheten och målet synligt.
När rösten från molnet hördes blev de rädda, de blev skräckslagna, deras tanke om att vara i detta förklaringens rus blev plötsligt jordisk när de kastades ner på marken.
De lyfte blicken och synen var borta. Skräcken över mötet med Guds röst kom över dem.
Och de fick höra Jesus tala till dem: Var inte rädda!
Det är detta vi får höra nu i början av fastetiden: Var inte rädda!
Var inte rädda, jag har besegrat världen! Var inte rädda för att gå igenom mörker och kyla. Jag är här! Var inte rädda, jag är med er alla dagar!
”Detta är min Son. Lyssna till honom: var inte rädda!”
På tröskeln till fastetiden får vi ta emot vad den helige Benedikt skriver i sin Regel: att med andlig längtans glädje se fram emot den heliga påsken.
Fastetiden är en tid då vi konfronteras med vår egen svaghet. När vi ser vår brist på uthållighet och tendens att köpslå med våra egna ideal och kanske urskulda de där mindre (och ibland större) felen, synderna och det som inte är till fyllest och som jag helst gömmer undan.
Vi får be om Kristi ljus, som vill rena, hela och förnya oss. Så skall den frid som övergår allt förstånd fylla oss, så att vi varje dag svarar Guds barmhärtighet med ett JA till livet!
En vän gav oss under hösten några pumpor. Den ena, formad som en projektil, i vikt någorlunda lätthanterlig, ligger fortfarande på köksbänken i väntan på att förvandlas till goda måltider. Den andra, som syntes ivrigt ha slukat varje milliliter vatten som erbjöds och uppnått en ansenlig rondör och tyngd tog vi oss an idag. På en och samma gång kunde vi känna tacksamhet – över naturens och människors gåvor – vemod över att ta isär, ja förstöra, en så vacker skapelse och viss bävan. Hur forcera detta praktfulla och hårda hölje? Nå, det gick, utan blodvite med slintande knivar, och när väl det kompakta skalet hade forcerats gick det bra att börja dela i mindre bitar.
Men, under sin tid på vår köksbänk hade pumpan inte legat overksam. Där – mitt i trasslet av trådigt fruktkött och kärnor kikade långa bleka skott fram. Ur de vita kärnornas skal hade nytt liv trängt sig fram, inne i pumpans slutna mörker!
Tyst, tålmodigt och utan att märkas påbörjades något nytt. Livets obändiga kraft.
En vanlig dag i köksarbetet, och en pumpa visade sig vara mycket mer än ett stycke natur eller en bit mat. Än mer blev den en påminnelse om att växt, förändring och nytt liv kan pågå i vårt inre utan att vi ser eller märker det. I det ibland torra och dunkla människohjärtat spirar taniga skott som kan bli till nytt liv. När vi väl blir varse dem är vår uppgift att vattna och vårda och i sinom tid låta det nya få plats. Det kan ta oväntade former – likt en projektilformad pumpa – eller till en början tyckas ovant och otympligt. Livets obändiga kraft finns inom oss alla.
”Ur jordens sköte föddes liv, med frön som sprängde sina skal, med myriader formers prakt och yppig frukt av varje art.
Låt Ordets säd i oss slå rot och bära hundrafaldig frukt. Låt nådens mångfald vecklas ut till allt det goda du berett.” (Ur hymnen för tisdagens vesper)
Efter Epifania samlas flera av Stiftets präster till reträtt här vid Omberg. Varje morgon firar vi eukaristi tillsammans: Biskop Anders är omgiven av präster runt altaret, bönen stiger verkligen som ett rökoffer till Herren till välsignelse för oss och hela världen.
P Henrik Alberius OP, som leder reträtten, talade denna morgon om kärleken som är EN och inte kan delas upp. I dagens läsning, från Markus 1:32, hör vi att man kom till Jesus med sjuka och besatta i solnedgången. ”och han botade många”. I vers 35 sägs: ”Tidigt nästa morgon, medan det ännu var mörkt, gav Jesus sig av därifrån och gick bort till en enslig plats, och där bad han”.
Kärleken är en: Den hämtar kraft i morgonens bön och den fullkomnas i handling under resten av dagen. Är det inte det som är ”den goda nyheten om Guds rike” som Jesus har kommit för att leva liksom för att predika? Allt kan levas i kärlek och av kärlek, och att denna kärlek kommer från Fadern och till oss genom Sonen.”
Denna tanke berörde oss – just i detta ora et labora i bön och arbete vill vi följa Jesus denna dag!
Har du någonsin stått och sett upp mot en klar och kall stjärnhimmel? Har du låtit dig hänföras och tappat andan inför det stilla skådespel som visat sig på himlavalvet, tills dess du glömt bort tid och rum?
Vid första anblick verkar natthimlen helt mörk och stum, ett tomt och öde mörker, sånär som på månens skära och några enstaka vagt lysande stjärnor – men långsamt, långsamt träder ett ljus efter ett annat fram ur skuggorna, och snart blossar stjärnorna tätt, tätt, och fyller hela rymden med ljus och liv.
Även om himlavalvets bländande skönhet endast sällan blir synlig för våra ögon, så finns den alltid där – fördold bakom solens klara sken, molnens ridåer, omvärldens alla artificiella ljuskällor, och inte minst vår egen oförmåga att bara vara stilla och tålmodigt betrakta – osynlig, men alltid närvarande. Redo att hänföra oss om vi bara ger den tillfälle.
Den tyske prästen och poeten Andreas Knapp skriver tänkvärt i en dikt: ”Skåda djupt i din natt, endast där finner du stjärnan.”
Också den stjärna som visar oss på Herren själv väntar på vår tålmodiga uppmärksamhet, på att vi skall vända vår blick bort från alla de omvärldens distraktioner som bländar oss och gör oss oförmögna att urskilja Hans milda sken – väntar på att vi skall stilla vår flackande blick och vända den mot det mörker inom oss själva som vid första anblick verkar tomt och livlöst. Men ur detta mörker, denna natt, träder långsamt ljuset fram – ett ljus som förmår lysa upp vårt inre med en bländande närvaro och skönhet – men endast om vi först orkar och vågar vara stilla och uppmärksamma.
Liksom de stjärnor som tillsammans lyser upp natthimlen endast är små och svaga ljusglimtar då de betraktas var för sig, men som tillsammans kan fylla himlavalvet med ett överväldigande skådespel som drar oss ut ur oss själva, så är det också med vår erfarenhet av Guds närvaro. Han uppenbarade sig i världen som ett litet, till synes obetydligt barn – och Han uppenbarar sig för oss i små, till synes obetydliga händelser, ord och gester.
Ett vänligt ord, en omtänksam handling, ett oförklarligt sammanträffande, den frid eller nya insikt som föds ur den stilla bönen – var för sig är de endast små ljusglimtar, men tillsammans visar de på den Närvaro som genomsyrar hela tillvaron, på den Skönhet, Godhet och Sanning som är Gud själv.
Begruessung von Papst Benedikt XVI. durch Bundespräsident Christian Wulff und Frau Bettina Wulff vor dem Schloss Bellevue in Berlin
Denna morgon, Påve emeritus Benedikts begravningsdag, firades requiemmässa här i Heliga Hjärtas Kloster.
P Stefan Dartmann SJ bar klostrets svarta mässhake broderad med eldslågor som symboliserar den brinnande buske som Mose såg i öknen. Det står i 1 Mosebok att Herrens ängel uppenbarade sig i eld som slog upp ur en buske. När Mose såg att busken brann utan att förtäras, drog han skorna av sina fötter och föll ner i vördnad inför Guds närvaro.
Detta kan beskriva Påve Benedikts liv, som med största allvar och med brinnande tro, kärlek och engagemang förkunnade Kristi mysterium.
Hans röst har tystnad, men hans djupa insikter, akademiska briljans och den undervisning som givits oss under årtionden finns kvar.
Utifrån Psalm 17 skriver han:
Att söka Gud är en livshållning. För att människan till slut skall kunna se Guds ansikte, måste hon själv vara helt uppfylld av honom. Det som vi måste tänka på är att psalmisten väntar sig att få se denna syn ”när han vaknar”. Psalmen sträcker sig [—] bortom människans historiska existens. Psalmisten ser fram emot att vakna och väntar sig att det verkliga livet då äntligen skall börja. [—]
I detta sökande satsar människan sitt eget liv och vet att hon kommer att finna det ”när hon vaknar upp”. Att söka Guds ansikte innebär att överskrida tidens gränser och att vänta på att förhoppningen om ett annat liv, om livet efter detta, skall infrias.
Ur På väg till Kristus. Texter av Benedikt XVI Joseph Ratzinger.
Vi skriver år 2023 med bävan, undran och oro. Men också med hopp, förväntan och stilla glädje. Vad skall detta år föra med sig: för mig, för oss, för hela världen…
Vi står med öppna händer, med vår intention att göra det bästa. Utmaningarna kommer, det vet vi. Valmöjligheterna likaså. En del kommer att bli bra och gott. Annat hamna i osäkerheternas gråzon. Ibland kommer vi att gå vilse, det blir fel, något går sönder.
Med denna realism i tanken får vi ha ett för ögonen: bönen om att det ska bli ett
HERRENS ÅR,
ett
ANNO DOMINI
Ett år med Herren som går med oss i ljus och mörker, som inte överger någon enda av oss. Han som säger:
LJUSET LYSER I MÖRKRET
OCH MÖRKRET HAR INTE ÖVERVUNNIT DET.
Han är med oss, han skall leda och bära oss. Profeten Jesaja ger oss i kapitel 58 vers 11 ett ord att vila i och begrunda:
HERREN SKALL ALLTID LEDA DIG,
HAN MÄTTAR DIG I ÖDEMARKEN
OCH GER STYRKA ÅT BENEN I DIN KROPP
Ödemarken kan se ut på många vis (det hebreiska ordets betydelse lär dessutom vara osäker), men denna dag, då Kyrkan firar Guds Moders högtid, kan vi hålla oss nära henne som sa ja till det osäkra och obegripliga: att bära och föda GUDs Son, Räddaren in i världen.,
