Se Han kommer, herrarnas Herre, och riket, makten och väldet vilar i hans hand.
När vi kom till laudes hade kamelerna redan hunnit infinna sig, och väntade på orgeln
Trettondagen högmässa inleds traditionsenligt med en trumpetfanfar från orgeln!
Sedan hör man kamelerna komma i tung och högtidlig passgång, lastade med gåvor till världsalltets Konung som fötts i stall, långt borta från maktens boningar.
Vi systrar går in i kyrkan till denna melodi, som utvecklats här, vid vår orgel, med inspiration av dagens ingångsantifon.
Ja, Ecce advenit…
Han kommer till oss, med liv och tröst, kraft och upprättelse.
I jultiden sjunger vi denna Maria antifon efter Vesper. Vi påminns om det stora och underbara vår Moder fick vara med om då hon utvaldes att bära Kristus in i världen. I skiftet mellan gammalt och nytt, ett års slut och ett nytt som börjar är vår Moder Maria med oss, hon bär det som varit och lägger fram det kommande inför Herrens fötter. Med Maria, likt Maria får vi vandra in i det nya året, vi får ta henne till förebild och bära Kristus fördolt in i världen på nytt och på nytt.
Har du någonsin stått och sett upp mot en klar och kall stjärnhimmel? Har du låtit dig hänföras och tappat andan inför det stilla skådespel som visat sig på himlavalvet, tills dess du glömt bort tid och rum?
Vid första anblick verkar natthimlen helt mörk och stum, ett tomt och öde mörker, sånär som på månens skära och några enstaka vagt lysande stjärnor – men långsamt, långsamt träder ett ljus efter ett annat fram ur skuggorna, och snart blossar stjärnorna tätt, tätt, och fyller hela rymden med ljus och liv.
Även om himlavalvets bländande skönhet endast sällan blir synlig för våra ögon, så finns den alltid där – fördold bakom solens klara sken, molnens ridåer, omvärldens alla artificiella ljuskällor, och inte minst vår egen oförmåga att bara vara stilla och tålmodigt betrakta – osynlig, men alltid närvarande. Redo att hänföra oss om vi bara ger den tillfälle.
Den tyske prästen och poeten Andreas Knapp skriver tänkvärt i en dikt: ”Skåda djupt i din natt, endast där finner du stjärnan.”
Också den stjärna som visar oss på Herren själv väntar på vår tålmodiga uppmärksamhet, på att vi skall vända vår blick bort från alla de omvärldens distraktioner som bländar oss och gör oss oförmögna att urskilja Hans milda sken – väntar på att vi skall stilla vår flackande blick och vända den mot det mörker inom oss själva som vid första anblick verkar tomt och livlöst. Men ur detta mörker, denna natt, träder långsamt ljuset fram – ett ljus som förmår lysa upp vårt inre med en bländande närvaro och skönhet – men endast om vi först orkar och vågar vara stilla och uppmärksamma.
Liksom de stjärnor som tillsammans lyser upp natthimlen endast är små och svaga ljusglimtar då de betraktas var för sig, men som tillsammans kan fylla himlavalvet med ett överväldigande skådespel som drar oss ut ur oss själva, så är det också med vår erfarenhet av Guds närvaro. Han uppenbarade sig i världen som ett litet, till synes obetydligt barn – och Han uppenbarar sig för oss i små, till synes obetydliga händelser, ord och gester.
Ett vänligt ord, en omtänksam handling, ett oförklarligt sammanträffande, den frid eller nya insikt som föds ur den stilla bönen – var för sig är de endast små ljusglimtar, men tillsammans visar de på den Närvaro som genomsyrar hela tillvaron, på den Skönhet, Godhet och Sanning som är Gud själv.
Vi skriver år 2023 med bävan, undran och oro. Men också med hopp, förväntan och stilla glädje. Vad skall detta år föra med sig: för mig, för oss, för hela världen…
Vi står med öppna händer, med vår intention att göra det bästa. Utmaningarna kommer, det vet vi. Valmöjligheterna likaså. En del kommer att bli bra och gott. Annat hamna i osäkerheternas gråzon. Ibland kommer vi att gå vilse, det blir fel, något går sönder.
Med denna realism i tanken får vi ha ett för ögonen: bönen om att det ska bli ett
HERRENS ÅR,
ett
ANNO DOMINI
Ett år med Herren som går med oss i ljus och mörker, som inte överger någon enda av oss. Han som säger:
LJUSET LYSER I MÖRKRET
OCH MÖRKRET HAR INTE ÖVERVUNNIT DET.
Han är med oss, han skall leda och bära oss. Profeten Jesaja ger oss i kapitel 58 vers 11 ett ord att vila i och begrunda:
HERREN SKALL ALLTID LEDA DIG,
HAN MÄTTAR DIG I ÖDEMARKEN
OCH GER STYRKA ÅT BENEN I DIN KROPP
Ödemarken kan se ut på många vis (det hebreiska ordets betydelse lär dessutom vara osäker), men denna dag, då Kyrkan firar Guds Moders högtid, kan vi hålla oss nära henne som sa ja till det osäkra och obegripliga: att bära och föda GUDs Son, Räddaren in i världen.,
Knappt har Dagen är kommen klingat ut förrän liturgin skiftar karaktär. Juldagens förundran och glädje byts till efterföljelsens konsekvenser för den helige Stefanos som fick lida martyrdöden. Och vidare – lärjungen Johannes svindlande vittnesbörd om kärleken som bär allt möter oss på tredjedag jul, och följs i sin tur av minnet av de oskyldiga barnen i Betlehem som föll offer för Herodes meningslösa grymhet. Längre fram i jultiden möter vi Josef och Maria som förtvivlat letar efter sin son i templet, de gamla Simeon och Hanna som i trohet bett, väntat och längtat efter sin Herre, och de österländska stjärntydarna som följt det okända ljuset och får sina liv förändrade efter mötet med den nyfödde.
Det är som om liturgin inte lämnar oss någon ro utan nästan snubblar i sin iver att visa oss betydelsen av det som skedde i en avlägsen by på den judeiska landsbygden för drygt tvåtusen år sedan. Ibland kan det kännas svårt att hänga med i de tvära kasten, perspektiven skiftar och för oss från jublets höjder till nattsvart förtvivlan, från vardagens konkreta uttryck svingas vi upp i teologins rymder.
Men liturgins pedagogik vill varken få oss att känna övermättnad eller otillräcklighet. Den vill ge oss hopp, mod och tröst. Visa att allt i vårt mänskliga liv är indraget i inkarnationens mysterium, inget mänskligt är främmande för den Gud som blivit en av oss. Vi vandrar inte ensamma eller övergivna. Tvärtom är vi indragna i en oräknelig skara som sökt, hoppats, tvivlat, trott, frågat, lidit, förundrats… De mångskiftande perspektiven under julen ger oss perspektiv att spegla vårt eget liv i – så som det ser ut, just här och nu. Något år är det Stefanos som griper tag och vill visa på något, ett annat år kanske Guds Moder Maria. Vi får fira jul tillsammans med dem. Inspireras och utmanas till att bli inkarnationens budbärare.
”Herrens Ord är ett ljus i vår natt, det bär framtid och hopp i sin makt, det ger tröst, det ger kraft i all ängslan, nöd och sorg, det lyser som stjärnan i mörkret!”
Detta är det glada budskapet om den som skall komma, den Guds Messias som alla väntade på.
Han skall bli stor, men kommer som ett litet barn in i vår värld. Den Högstes Son är också Marias son, som får namnet Jesus. Han skall härska, inte med våld och förtryck, utan med kärlek och barmhärtighet. I stället för att styra utifrån, vill han vinna våra hjärtan för Guds rike.
SALIGA de som stiftar fred, de barmhärtiga, de som hungrar och törstar efter rättfärdighet…(Matt 6)
Sannerligen, vad ni har gjort för någon av dess minsta som är mina bröder, det har ni gjort för mig. (Matt 25:40)
Det är inte första gången vi hör Johannes Döparens uppmaning, vare sig den kommer till oss från predikstolen, från vår nästa eller vårt eget samvete, men…
Omvänd er – lättare sagt än gjort!
Vem av oss har inte vid något tillfälle (eller kanske gång, på gång, på gång) försökt lyda uppmaningen genom att ta oss samman, rycka upp oss själva i håret, bita ihop våra tänder och helt enkelt försöka bli lite bättre, lite heligare, lite godare (ofta utan att veta exakt vad detta bättre, heligare och godare egentligen innebär i praktiken) – och misslyckats. Vi har förlitat oss på våra egna krafter, goda föresatser och ren viljestyrka – bara för att inse att de inte räcker till, att våra laster och dåliga vanor är oss övermäktiga. Hur lätt är det då inte att ge upp eller att fastna i självförebråelser och kroniskt missmod?
Och över våra huvuden hänger, likt ett svärd redo att falla, löftet om himmelriket. Något vi längtar efter, ber om, men samtidigt något vi ibland kan fasa för, för tänk om vi inte lyckas omvända oss i tid…
Men var det verkligen så Johannes menade?
”Men vad är omvändelse annat än Vår Frus Fiat som åter ekar, och Kristi avlelse i ännu ett hjärta?”
Så skriver den engelska författarinnan Caryll Houslander (1901-1954) i sin bok om Maria, The Reed of God. Här finner vi inget prestationstvång eller moraliserande. Istället andas orden tillit, förtröstan och hopp. Att omvända sig handlar här om överlåtelse och relation – om att likt Maria öppna vårt hjärta för Guds närvaro, att säga ett helhjärtat Ja till Honom som står vid vår port och bultar i hopp om att få bli insläppt, likt en älskad och efterlängtad vän.
Men Marias Fiat var endast begynnelsen. I takt med att Jesusbarnet växte i hennes sköte, och hennes kärlek till barnet slog djupa rötter och blommade ut, förvandlade hans närvaro hennes liv mer och mer. Barnet fyllde inte endast hennes tankar och drömmar, men förändrade även hennes kropp och hennes sätt att förhålla sig till omvärlden. Inte längre var hennes kropp hennes egen – den var en skyddande borg för det liv som spirade i dess inre, en brunn för den sprudlande källa som så småningom skulle flöda över med livgivande vatten för en törstig värld, en bärare och förmedlare av hopp och kärlek (”Hur kan det hända mig att min herres mor kommer till mig? När mina öron hörde din hälsning sparkade barnet till i mig av fröjd.”)
Inte ens hennes liv var nu hennes eget – med Paulus kunde hon i sanning säga ”jag lever, fast inte längre jag själv, det är Kristus som lever i mig.”
Är det inte detta som är den omvändelse vi är kallade till? Inte att vi med våra förträffliga gärningar skall förtjäna himmelriket, utan att vår personliga relation med Honom som är Guds rike inkarnerat, Jesus Kristus, förvandlar oss inifrån och förändrar vårt sätt att förhålla oss till Gud, till oss själva och till världen omkring oss.
Men först måste vi öppna vårt hjärtas port för Honom som står utanför och bultar.
Till dig, Herre, lyfter jag min själ. Så får vi inleda det nya kyrkoåret. Det kan hända att det inte tycks vara just mycket vi har att lyfta upp till den kommande Herren. Hosiannaropet kanske sjungs med torr strupe och skorrande röst. De mantlar och palmkvistar vi har att lägga på Konungens väg är måhända inte så nytvättade eller välvuxna som vi hade hoppats. Det förunderliga är att vi tillhör en Konung som har en stor kärlek och tillgivenhet för just det ringa och ofullkomliga. Han tar villigt emot våra senapskorn av tro. Lägger dem med ömhet i sin hand och låter dem vattnas av sin Ande. Så kan det lilla och förtorkade spira och bära nytt liv. Tillsammans med Efraim Syriern kan vi be: ”Herre, min ande är inte bördig, ger ingen frukt. Ge frukt åt den, gör den bördig, som du gjorde med Hanna. Låt ord gå ut ur min mun, liksom ett barn, och som kan frambäras åt dig, liksom Samuel, den ofruktsamma kvinnans son.” Hymnerna om Kyrkan 30:1
Efter epifania firar vi Jesu dop: också det är ett uppenbarande av vem Jesus är.
Han kommer till Johannes Döparen vid Jordanfloden för att låta döpa sig. När han steg upp ur vattnet såg han himlen dela sig och Anden kom över honom som en duva. Då hördes en röst från himlen: ”Du är min älskade son, du är min utvalde”. Guds Ande vilade över honom, och ledde hans väg: ut i öknen, till Galiléen, Jerusalem, Golgota… Varje steg Jesus tog på denna jord förvandlade vårt mörker till ljus. Ända fram till korset, där livet vann seger som räcker ända till tidens slut.
Herrens JA till oss är starkare än alla nej som vill begränsa livet. Genom dopets vatten har han tagit emot oss i ett oupplösligt förbund. Varje vattendrag, varje droppe kan påminna oss om detta livsförbund.
Det står om de vise männen att ”de tog en annan väg hem” efter att de hyllat den nyfödde Konungen. Evangeliet säger att det var för att undkomma Herodes vrede. Men kanske hade de fler anledningar till att ta en annan väg tillbaka till hemlandet? Att ta en annan väg hem är inte nödvändigtvis en geografisk förändring utan desto mera att det inre landskapet fått nya perspektiv och orienteringspunkter. Mötet med Kristus ger oss alltid möjligheten att se på tillvaron med nya ögon.
Vad är det i ditt och mitt liv som Han vill kasta sitt ljus över just nu? Drömmar, förhoppningar, oro, frågor – allt får vi hålla fram till Honom och be om ljus och vägledning. Om vi upplever att svaren dröjer kan det vara klokt att påminna sig om att varken de vise männen eller senare lärjungarna mötte Kristus där de mest förväntade sig det. Han kom dem till mötes i ett stall, vid strandkanten, på vägen, som den lyssnande medmänniskan, ja, som den som delade deras villkor i såväl sorg som glädje. Utmaningen till oss är att känna igen Honom, när och på den plats Han vill uppenbara sig för oss.
”Du har sagt till mitt hjärta: ’Sök mitt ansikte’. Ditt ansikte, Herre, söker jag. Dölj inte ditt ansikte för mig.” (Ps. 27)
Det har aldrig hänt förr, och det kommer inte att ske igen:
Gud blev människa,
Ordet har blivit kött,
han vandrade som människa bland människor. Det skedde ”när tiden var inne”. Ingen kunde räkna ut när det skulle ske, heller inte på vilket sätt.
”Idag firar vi Guds Son, den av naturen välsignade, som kommer till oss genom Modern, välsignad av nåd”: så sade påve Franciskus i predikan denna dag.
På tröskeln till det nya året står Maria, den utvalda, som sade sitt Ja till en obegriplig kallelse. Hon är välsignad, full av nåd, helt fylld av Guds kärlek. Detta var så genomgripande att hon i den lauretanska litanian anropas som:
”Den gudomliga nådens moder,
Du det goda rådets moder,
Orsak till vår glädje”.
Med denna goda Moder får vi gå in i det nya året och vänta allt från Herren.
Hon röjer väg för oss när det tycks svårframkomligt, och viskar till oss, som hon gjorde redan vid bröllopet i Kana:
”Gör det han säger åt er”… Allt vad Jesus säger skall ni göra! Joh.2:5
Heliga Maria, Guds moder, till dig viger vi det nya året. Du, som vet hur man begrundar och bevarar i hjärtat, ta hand om oss. Välsigna vår tid och lär oss att finna tid för Gud och för våra medmänniskor. Vi ropar till dig: Heliga Guds Moder!
Första söndagen efter juldagen firar vi den Heliga Familjens fest.
Med en musikalisk meditation över psalmen ”Lagd på strå i ett stall” kan vi förena oss med Josef och Maria i tillbedjan inför han som ”frälsning ge världen all” konungen i krubban!
Är det möjligt att förstå att Gud, alltings Skapare, låter sig födas som ett värnlöst barn?
Vi behöver inte skämmas om vi har svårt att förstå och ta till oss detta. I mer än tvåtusen år har människor mediterat över det ofattbara. Dagens Introitus är på en gång högtidligt och dansant medan J.S Bach låter orden Et incarnatus est i H-mollmässans Credo formas över en ömsint och nästan trevande linje av toner. Mysteriet kan aldrig uttömmas.
Hör vad Irenaeus av Lyon säger: ”Guds Ord tog sin boning i människan och blev Människoson för att vänja människan vid att få insikt om Gud och vänja Gud vid att bo i människan, i enlighet med Faderns goda vilja.” (Irenaeus av Lyon, Adversus haereses)
Smaka på orden – varsamt och med eftertanke – vi behöver vänja oss vid Gud, men Gud behöver också vänja sig vid människan.
Någon som du och jag har aldrig funnits tidigare, alla människor bär en egen unicitet. Gud låter sig inte endast födas en gång i Betlehem utan ständigt på nytt i varje människas själ. Inkarnationen är på en gång fullbordad genom Jesu jordiska liv och samtidigt ständigt pågående i oss var och en. Vi får vänja oss vid att få insikt om Gud och Hans plan för oss och – vilken salig tanke – låta Gud vänja sig vid att bo i just oss.
Gud som är rik på barmhärtighet tvingar sig inte på oss utan stiger varsamt och försiktigt ner i vårt inre.
”Guds Ord tog sin boning i människan och blev Människoson för att vänja människan vid att få insikt om Gud och vänja Gud vid att bo i människan” – vi har all anledning att förundras, tacka och gå framtiden till mötes med hopp.
Det lilla Jesusbarnet i stallets krubba – vars späda hand inte förmådde mer än att greppa om sin moders utsträckta finger och som kunde kommunicera endast med skrik och gråt – han har genom att träda in i sin skapelse redan som konung dragit ut i strid mot mörkrets makter. Den fridsfurste som Israels folk längtade efter har greppat sina vapen och utstött sitt härskri. Vapnen i hans hand är ödmjukhet och ringhet, och rösten som uppmanar till strid talar ord av förlåtelse och frid.
Låt oss lyssna till Jesu uppmaning att själva bli som barn – lika tillitsfulla och små som han, lika överlåtna åt Faderns vilja – så att vi tillsammans med honom kan greppa fridens vapen och kämpa för hans rike.
Kom, Herre Jesus – Kom, du fridens konung. Ta din boning i våra hjärtan och forma oss till din avbild.
I Uppenbarelseboken 3:7, som ansluter till profeten Jesajas ord i kapitel 22:22, kan vi läsa:
”Så säger den helige, den sannfärdige, han som har Davids nyckel, han som öppnar så att ingen kan stänga och stänger så att ingen kan öppna”.
I begrundan av Guds ord har detta i liturgin blivit den O-antifon vi sjunger idag:
O Davids nyckel, du helige och sannfärdige,
du öppnar, och ingen kan tillsluta,
du tillsluter, och ingen kan öppna,
Kom att ur fångenskapen föra dem,
som sitter i mörker och i dödens skugga.
Vi fortsätter att be om befrielse, tillsammans med dem som, genom tiderna, sökt GUD. Generation efter generation har givit röst åt mänsklighetens längtan ut ur mörker och fångenskap.
Han har lovat att vara med oss i dödsskuggans dal,
och att lyfta av rädslan och föra oss ut i den frihet som Kristus skänker.
När vi varje dag ber: ”Gud, kom till min räddning, skynda till min hjälp”…
upptäcker på nytt och på nytt att Kristus ordlöst säger till oss:
”Se, jag har ställt en dörr öppen för dig som ingen kan stänga” Upp 3:8.
O Jesse telning, du står som ett banér för folken,
inför dig tiger konungar i
förundran,
dig tillhör jordens alla
folk.
Kom till vår frälsning,
träd fram i glans,
o Herre, dröj inte.
Skärtorsdagsvaka i kapitelsalen
Dagens O-antifon anknyter till Profeten Jesajas bok, kapitel 11,
som beskriver det skott som skall skjuta upp ur roten till Israels avhuggna
stam. Läs gärna hela kapitel 11 denna dag. Vi känner igen den kommande
Fridsfursten i texten.
I Jesaja 43:19 står:
Se, jag gör något nytt.
Redan nu visar det sig. Märker ni det inte?
Det är inte hopplöst, något
spirar.
Låt oss öppna våra ögon och
öron för det nya som spirar och växer.
Och gör gärna sällskap med oss systrar: vi uppmanas att idag gå
ut och söka en gren som redan börjat skjuta knopp, varsamt (!) skära av och ta
med denna gren in, sätta den i vatten och förundras när livet spirar!
Den brinnande busken – Tabernaklet i Sankta Marias kyrka
Guds kärlek till människorna går som en röd tråd genom hela historien. När
Herren uppenbarar sig i en brinnande busken för Mose ute i öknen, är det för
att han har hört sitt folks klagan och sett hur det lider i Egypten. Han står
inte ut med vad folket får utstå och därför stiger han ned: Jag är här! Och han
för själv folket ut ur slaveriet för att sluta ett förbund med det. Ute i öknen
ger han Israel Lagen. Inte för att folket ska gå in under ett nytt slaveri
(under Gud), utan för att garantera den av Gud skänkta friheten. Guds
livsregler ska hålla folket fritt för väggemenskapen med Gud.
I Jesus har denna kärlekens och frihetens lag fått ett ansikte. Han har
uppfyllt hela lagen för att rädda oss ur döden.
Också idag får vi be som folket i Egypten: Kom och befria oss, Herre! För
oss ut ur själviskhetens och tomhetens slaveri. Var du vår tillflykt och
starkhet och för oss in i Guds barns frihet.
På profeternas tid väntade och
längtade hela Israels folk efter den Messias som skulle komma. De väntade sig
en härskare som i triumf och med världslig makt skulle besegra deras fiender –
men de fann ett fattigt och värnlöst barn som låg lindat i en enkel krubba. Den
Messias som kom för att frälsa och befria sitt folk ställde deras
föreställningar på huvudet, och lät deras världsliga och förnuftiga vishet
komma till korta.
Också vi väntar och
söker efter den som skall befria oss ur vår egen vilsenhet och tomhet, efter att
den Herre som styr allt med sitt blotta Ord skall visa oss vägen till frihet. Vi
vet att Guds vägar är högt över våra vägar, och att hans vishets tankar
sträcker sig långt utöver våra egna, men trots det tänker och handlar vi –
liksom Israeliterna gjorde för så länge sedan – ofta som om vi kunde greppa
Honom med vårt mänskliga förnuft.
Men för den som
låter den inre monologens snusförnuftiga röst tystna – och i hjärtats stillhet
istället lyssnar med öppet sinne – så talat Guds vishets Ord genom allt som är
och sker omkring oss, genom den värld Han har skapat och alltjämt styr.
Är vi beredda att
öppna oss för den Herre som stilla och försynt redan är mitt ibland oss? Vågar
vi låta överraskningarnas Gud skaka om oss och ställa våra föreställningar om
Honom på huvudet?
Trots att
advent är en tid av bot och besinning är det som om liturgin inte riktigt kan
hålla sig utan springer i förväg. Skyndar fram och ropar till oss genom dagens
introitus: Gläd er! Än en gång säger jag, gläd er alltid i Herren.
En uppmaning,
likt ett eko av det stora glädjebudskapet vi kommer att höra i julnatten.
Tid för bot
och tid för glädje. Samtidigt.
Så som vårt
liv ofta är: Oro, ensamhet, rädslor och svårigheter blandas med förväntan,
glädje, gemenskap och tröst. Det är sällan enbart det ena eller det andra. Det
ser vi i vardagen, och kanske ännu tydligare när vi ser tillbaka på vårt livs
årsringar. Kanske är det just i denna spänning vi växer som människor.
Så dagens
liturgi som så ivrigt skyndade i förväg nöjer sig inte med att stanna framme
vid målet utan vänder tillbaka till oss med hoppet och säger: Fatta mod ni små,
var inte rädda. Se er Gud kommer.
Så låt oss
fatta mod och fortsätta vägen framåt. Då sker undret, redan på långt håll får
Fadern syn på oss, springer oss till mötes och omfamnar oss. (Jfr. Luk. 15:20)
Den andra
söndagen i Advent inleds gudstjänsten med ingångsmusik som ljuder som en
trumpetstöt ur orgeln, och vi systrar sjunger:
Du folk som
bor på Sion, se Herren kommer för att rädda folken. Ni skall få höra hans röst
och era hjärtan skall glädja sig.
Och vad säger
Herren?
Profeten Jesaja vet, han skriver: ”Trösta, trösta mitt folk, säger er Gud. Ge nytt mod åt Jerusalem, kungör att hennes träldom är över…” Jes. 40
Så detta är advent: att vår träldom och vedermöda är slut! Johannes Döparens röst når oss: ”Bered väg för Herren i öknen… Allt ojämnt ska jämnas, vad oländigt är skall bli slät mark…”
Just så sjunger vi: ”Bereden väg för Herren! Berg sjunken, djup stån opp!”
Herren kommer
för att rädda oss ur träldom och vedermöda, undan mörker och ondska. Han vill
göra det som blivit krokigt i våra liv rakt, befria oss från bördor som är
omöjliga att bära. I stället ”för han sin hjord i bet som en herde. Han samlar
lammen i sin famn och bär dem i sina armar, och sakta för han moderfåren fram.”
Men Han befriar
oss inte från bördan att vara människa – den kan vara nog så tung att bära. Men
han kommer för att bära den med oss.
”Gud blir liten
för att vi ska kunna fatta honom” skriver Benedikt XVI. ”På så sätt får vi
människor en motprincip till högmod och till självförgudning. Han kommer som en
som berör vårt hjärta.”
Det är Guds
mysterium att Han stiger ner för att befria och helar genom sin Närvaro.
Nu får vi ta steget in i Adventstiden och ett nytt kyrkoår.
Mässan den första Advent inleds med Introitus som lyder:
”Till dig Herre upplyfter jag min själ; Min Gud, på dig förtröstar jag. Låt mig inte komma på skam, låt inte mina fiender fröjda sig över mig.Nej, ingen kommer på skam som hoppas på dig”.
När du och jag ber: Till dig Herre upplyfter jag min
själ…drar vi liksom med oss den värld vi är en del av. Och Herren svarar
med löftet att ingen ska behöva sakna hans nåd, hans hjälp, tröst och godhet.
Under Adventstiden riktas våra blickar på ett särskilt sätt
till Jungfrun Maria. Vi ser hennes JA till Gud, till ett, för mänskligt
förstånd, omöjligt uppdrag. I detta JA finns också ett nej till det onda, till
förtryck av mänsklig värdighet, maktfullkomlighet och förminskning av oss
själva och andra.
Det är som om hon vill säga: ”Ni är alla ljusets barn. Ni
tillhör inte natten eller mörkret” jmfr 1
Tess 5:5
Genom
Kristi ankomst i världen, har fått del av ett oförstörbart liv.
Denna Advent blir annorlunda för många, som för nästankärlekens skull måste avstå från gudstjänster i kyrkan. Låt oss under denna tid be om ännu djupare kärlek till Kristus i Ordet. Det är ju vad Advent betyder; väntan på Kristi Ankomst: Han är Ordet som blev kött, som blev människa.
Han är inte långt borta från någon enda av oss.
Låt oss tänka på det när vi tänder det första adventsljuset:
Kom Herre Jesus: Kom in i mitt hjärta och gör det till en värdig boning för dig.
Kom Herre Jesus till din Kyrka och låt henne fyllas av kärlek och vishet
Kom Herre Jesus in i din värld, så att den blir en plats för varje människa att
