Etikett: Bön

Med eller utan upplyfta händer

Fastebetraktelse av P. Fredrik Heiding S.J.   

En urgammal kroppsställning vid bön är att be med armarna något uppräckta och med öppna handflator. Positionen kallas orans eller orant efter latinets ord för att tala respektive bedja. Väggmålningar i katakomber i Rom vittnar om att denna böneställning praktiserades redan på 200-talet. En konstnär som jag har lärt känna genom hennes studier vid Newmaninstitutet och genom Ignatius av Loyolas andliga övningar är Sanne Frostensson. En av hennes senaste skulpturer kan tolkas som en fortsättning på denna tradition med orans.

Exes, pappersfoto och lim, 10 x 10 x 7 cm, 2020. Konstnär: Sanne Frostensson.

Konstverket bär titeln Exes, men innan jag fick höra det ville jag döpa den till ”Hopp mitt i all begränsning”. Som religiöst präglad betraktare ser jag här en person i orans-position. Skulpturen är på samma gång gripande och inspirerande. Figuren sträcker upp sina armar mot himlen, men saknar händer. Däri ligger något skrämmande, att ha förlorat sina händer, en ohygglig begränsning. Figuren verkar dessutom sakna ben. Även om det kan låta motbjudande att säga så, är det som en halv människa. Men just med dessa förutsättningar blir människan kompletterad, ja fullkomnad. Hon vänder sig till Gud som hon tveklöst har behov av.

När vi observerar att figuren dessutom saknar ansiktsdrag kan en association göras till Jesus Kristus, den lidande tjänaren. Jesu smärta är outhärdlig, betraktaren vänder instinktivt bort sitt ansikte vid denna åsyn. På långfredagen läser man i gudstjänsten från profeten Jesajas bok där det står: ”Han var som en för vilken man döljer sitt ansikte, så föraktad att vi höll honom för intet” (Jes 53:3).

Här finns en vändpunkt för den som vill förneka sig själv, ta sitt kors och följa Jesus: ett erkännande av att helst vilja titta åt ett annat håll. En väg framåt är att medge att man helst blundar och sedan be om nåden att få betrakta, kontemplera, Jesu lidande.

Måhända är det i år, efter drygt ett helt kalenderår av pandemins elände, trots allt lättare än vanligt att skåda hur Jesus tar på sig världens lidande. Jesu frälsande gärning är något man med hjälp av förnuftet kan begrunda och tänka på. Men jag tror att kroppslig identifikation med Jesus talar ett tydligare språk. Pandemin har för övrigt medfört att många förlorat kontakten med sin kroppslighet. Att kramas går knappast, fysiken försvinner och digitala medier för abstraktionsnivån till oanade höjder. Ära Gud med kroppen, är ett profetiskt ord med ny relevans i coronatider.

Vi kan beskåda Sanne Frostenssons skulptur Exes och på det viset komma närmare Jesu lidande. Vi kan också själva sträcka ut våra armar och öppna våra handflator i orans-ställning, i en position som liknar Jesu egen kroppshållning på korset. Det går nog inte att helt identifiera sig med Jesu lidande, och det är inte heller meningen. Men det är ett sätt att känna samhörighet. Han är Frälsaren som har givit sitt liv, han har offrat sig själv för mänskligheten. Vi kan ta del av detta, i någon mån erfara befrielsen, genom att använda kroppen i bön.

Tänk på Psaltarens ord: ”Låt min bön vara rökelse för dig, mina lyfta händer ett kvällsoffer” (Ps 141:2).

Foto och text publiceras här med konstnären Sannes Frostenssons tillstånd.

Sök mitt ansikte

”Du har sagt till mitt hjärta: ’Sök mitt ansikte’.
Ditt ansikte, Herre, söker jag.
Dölj inte ditt ansikte för mig.” Ps 27 (Introitus för andra söndagen i fastan.)

Det berättas om tullindrivaren Sackaios i Lukasevangeliets nittonde kapitel. Tullindrivaren, på en gång föraktad och fruktad av folket. Han stod ju i ockupationsmaktens tjänst. Säkert hade han en upptagen tillvaro – arbetet vid tullen, behovet att försörja familjen, hålla sig väl med romarna och ändå inte stöta sig alltför mycket med folket, se till att stoppa undan en del för egen räkning… ja, nog var han en upptagen, och i sina egna ögon kanske även en betydande, man. Berättelsen i Lukasevangeliet är fylld av liv och rörelse: Det springs, skyndas, trängs, skyndas igen och muttras förargat. Men någonstans mitt i allt detta hade Sackaios hört Guds inbjudan: ”Sök mitt ansikte.”

Sackaios blev så ivrig vid tanken på att få se Jesus att han helt släppte taget om sig själv, om rädslan för vad andra skulle tycka och om det överhuvudtaget var klokt av en vuxen man att klättra i träd. Tänk om han föll ned, om kläderna åkte upp på ett opassande vis eller om han inte kunde ta sig ner igen – alla förbehåll var som bortblåsta.

Även vi har fått höra Guds röst som säger: ”Sök mitt ansikte.” Låt oss ta Sackaios vid handen, kanske kan han i sin iver hjälpa oss att se om det finns något ”träd” vi kan klättra upp i för att bättre få syn på Jesus. Folkmassan som står i vägen kanske inte består av andra människor. Det kan vara mängden av plikter och ansvar som står i vägen för att vi ska kunna se Jesus i vårt liv, kanske uppfattningen om den egna andliga oförmågan, eller rädsla för vad andra skall tycka. Ja, vi kan var och en kan se vad som står i vägen för oss själva, just nu.

Också vi vill se Jesus på nära håll. Inte bara stå på avstånd och betrakta utan komma så nära att vi ser hans ansikte. Ibland är det svårt att släppa taget om sig själv. Då tror jag att Sackaios kan hjälpa oss. Det är som om han säger: ”Prova att göra något oväntat! Gör som jag, klättra i träd. Eller om du inte vågar det, prata med en främling på bussen. Hjälp någon trots att du inte måste. Gör något lekfullt! Ta några danssteg för dig själv i solen och ett skutt över vattenpölen istället för att vuxet och ordentligt gå runt. Skriv en dikt eller sjung en sång även om du säger att du inte kan. Jag såg Jesus i ögonen när jag klängde i en sykomor, han kan möta dig överallt om du bara har ögonen öppna för att se honom.”

Lukas berättar att Jesus bad Sackaios skynda sig ner. Men jag undrar om det inte skedde något mer när Sackaios mötte Jesu blick. Och det var att Sackaios hörde Jesus säga till honom: ”Ditt ansikte, Sackaios, söker jag. Dölj inte ditt ansikte för mig. Dölj det inte för att du skäms för dina misslyckanden och synder. Dölj det inte för att du blivit lite för betydelsefull i dina egna ögon och tappat bort dig själv på vägen. Vad som än hänt, du behöver inte dölja ditt ansikte. Se mig i ögonen, och se att det alltid är möjligt att vända om och börja på nytt.”

Detta gav Sackaios mod att än en gång göra något oväntat. Inför alla dem som mumlade förargat reste han sig upp, inte bara bokstavligt utan framförallt med inre resning. Upprättad av mötet med Jesus stod han rakryggad inför dem alla och vågade stå för den han var – och vågade göra ett frikostigt löfte om att vilja börja på nytt. Jesus i sin tur, såg Sackaios iver och goda vilja och tog emot den.

Berättelsen slutar med ett löfte, Jesus har lovat att söka efter den som gått vilse. Han inbjuder oss att söka hans ansikte, men framförallt lovar han att alltid söka efter vårt. När vi klättrar i en sykomor, står i kön på stormarknaden, läser hans ord eller möter en medmänniska. Ja, alltid och överallt.

Dörren öppnas

En Fastebetraktelse av P. Fredrik Heiding S.J.

Jesus lovar att bönen ger frukt. I Lukasevangeliet hör vi honom säga: ”Be, så skall ni få. Sök, så skall ni finna. Bulta, så skall dörren öppnas. Ty den som ber, han får, och den som söker han finner, och för den som bultar skall dörren öppnas” (Luk 11:9–10).

Jesu budskap inger hopp. Det lönar sig att vara ihärdig, att enträget vända sig till Gud. Begärande böner som de kallas finns det gott om i såväl Gamla som Nya testamentet. Även ökenfäder och ökenmödrar yttrade sådana nödrop från hjärtat. Samtidigt balanseras den bedjandes kravspecifikation med insikten om att han eller hon inte kan diktera vad Gud ska göra. Man bevarar en viss frihet utifrån delbönen i Fader vår av mer överlåtelsekaraktär: ske din vilja.

Dörren öppnas, i bästa fall i alla fall. Vad är det i vårt liv som har gått i baklås? Vad är det som är angeläget att be om? Till vilket rum hoppas vi att en dörr ska öppnas? Under fastetiden finns det en möjlighet att bulta på dörren. Att på djupet längta efter att få upptäcka något på insidan, innanför porten. Vi kan avstå från något, offra oss, och samtidigt vilja tränga in bakom porten.

”The Light of the World”
av William Holman Hunt
(1827–1910). Foto: Wikimedia commons.

Saken kan betraktas från det omvända perspektivet. En målning av den brittiske konstnären William Holman Hunt (1827–1910) med titeln ”The Light of the World” betraktar relationen från ett annat håll. Målningen som finns i Keeble College i University of Oxford bygger på orden i Uppenbarelseboken: ”Se, jag står vid dörren och bultar. Om någon hör min röst och öppnar dörren skall jag gå in till honom och äta med honom och han med mig” (Upp 3:20).

Holman Hunt porträtterar Kristus stående med en lykta utanför dörren, Jesus Kristus som är världens ljus. Om man tittar noga på målningen märker man att det inte finns något dörrhandtag utåt. Det är människan inne i stugan som måste vrida på handtaget så att Jesus kan komma in. Den här gången är det Jesus som behöver bulta så att dörren öppnas.

Det är nog lättare att begära att en dörr till något annat rum ska öppnas än att släppa in någon i vårt eget hem. Kan vi tillåta att Jesus gör ett besök? Finns det något som hindrar oss?

Nu kanske någon undrar vad detta i all sin dar har med fastetiden att göra. Jo, det gäller att röja undan hinder som försvårar för Jesus att komma in – om vi utgår från Holman Hunts målning och Uppenbarelseboken. Samtidigt gäller det att rensa bort ytliga önskemål och be om det som är riktigt angeläget – om vi går tillbaka till Lukasevangeliets budskap.

Exempel på sådant som ligger i vägen är att tröstäta i stället för att bejaka själslig hunger, surfa i all oändlighet på nätet i stället för att samtala med Jesus, tycka synd om sig själv i stället för att hjälpa någon annan.

Fastetiden inbjuder kristna till att äta mindre och samtidigt be för och hjälpa andra människor. Var och en har naturligtvis sina egna fasteoffer. Huvudsaken är väl att resultatet inte blir som i Stockholms tunnelbanor där man hör en röst som säger: ”Se upp för dörrarna, dörrarna stängs.”

…vandringen fram emot den heliga påsken

Nu börjar vi än en gång, med den andliga längtans glädje, vandringen fram emot den heliga påsken, som den helige Benedikt säger i kapitel 49 i Regeln.

När fastetidens 40 dagar inleds på askonsdagen gör vi det tillsammans med och som en del av hela Kyrkan. Vi tänker på Guds folk som lämnade slaveriet och vandrade genom öknen mot friheten. Vi minns hur Mose och Elia fastade och hur Jesus frestades i öknen innan han började förkunna Guds rike.

Fastan är alltså en reningens och förnyelsens tid. ”Du är barmhärtig Herre, och avskyr ingenting av det du skapat…” Så börjar askonsdagens liturgi. Det är under barmhärtighetens tecken vi låter Kristus förnya och hela fördjupa våra liv. Man skulle kunna kalla det en skola i urskiljning: en övning att skilja mellan ont och gott, oväsentligt och nödvändigt, ljus och mörker.

Varje år inbjuds vi till denna tid av reflektion över vår tro och vårt liv. Den liturgi som vaskats fram under Kyrkans historia hjälper oss att slå ner på takten. Texterna präglas av större allvar och vi utmanas till att tänka över:

Vad söker jag?

Behöver jag släppa taget om något som leder mig mot något jag egentligen inte vill? 

Ger jag för mycket av min tid åt sådant som fyller mig med tomhet,

och för litet tid åt sådant som ger glädje och kraft åt min längtan?

Fastetiden är just ett tillfälle att ge sådana frågor och tankar utrymme. Med dem följer att min innersta längtan kan fördjupas, kanske från att ha varit ett återkommande gnagande ”det tar jag itu med sedan”,

till att ”NU tar jag ut ett nytt riktmärke för mitt liv”.

Jag kan välja, det är möjligt att finna liv, ja välja livet.  

Men vad innebär det?

I kollektbönen söndagen före askonsdagen, den 6:e söndagen under året, angavs tonen för den förestående fastetiden:

”Gud, du som vill komma till dem

som har ett redligt och uppriktigt hjärta,

gör oss genom nåden sådana

att du kan bo i oss…”    

Fastetiden vill vara den eftertänksamhetens tid som hjälper oss att se ärligt på oss själva: Vad hindrar Jesus att bo i mig?

 ”Kasta bort ifrån er alla de överträdelser genom vilka ni har syndat och skaffa er ett nytt hjärta och en ny ande” säger profeten Hesekiel i slutet av kapitel 18…”Vänd om, så får ni leva.”

Och under fastan får vi svara: ”Ja Herre, jag vänder mig bort från upptagenheten av mig och mitt, och kommer till dig. Och Herren svarar genom Hesekiel:

Jag ska ge er ett nytt hjärta och låta en ny ande komma in i er. Jag ska ta bort stenhjärtat ur er kropp och ge er ett hjärta av kött. Hes 36:26

Det är Herrens löfte när vi under fastetiden bemödar oss om att vända oss bort från det onda, trånga och snåla. Vi får göra Manasses bön (vers 11) till vår:

”Nu böjer jag knä i mitt hjärta och ber dig att visa din mildhet.”

S. Scholastikas Högtid

Den 10 februari firar vi högtid i klostret: det är den helige Scholastikas dag. Hon, den helige Benedikts syster, är ett föredöme för oss i tillit och i förtröstan på Guds stora kärlek och omsorg. Det berättas om att de två syskonen möttes en gång om året. Vi ett sådant tillfälle ville inte Scholastika avsluta samtalet fastän det var sent, utan bad sin bror att de skulle få fortsätta tala om ”det himmelska livets glädje”. Benedikt blev förskräckt och sa att han på några villkor kunde stanna utanför klostret under natten. Då böjde Scholastika sitt huvud i bön, och fastän det var klart väder och inget moln syntes på himlen, började det strax blixtra, åskan gick och ett våldsamt skyfall gjorde det omöjligt att lämna huset.

”Syster, vad är det du har gjort?” utropade Benedikt, och hans syster svarade: ”Jag bad dig, och du ville inte höra på mig. Då bad jag min Herre, och han hörde mig”. Så kunde de tala om sina erfarenheter av det andliga livet och styrka varandra ända till morgonen. Slutsatsen som vi kan läsa i boken om den helige Benedikts liv är: ”Hon förmådde mer som älskade mer”.

Under denna dag har vi bett för alla som vigt sitt liv till Gud att vi ska leva i trohet till Evangeliet och bära vittnesbörd om Guds kärlek.

Vi har bett för dem som erfar längtan att ge sitt liv till Herren, att de ska kunna uppfatta kallelsen och få mod att svara ja.

Vi har bett om att vi alla ska kunna dela trons glädje och mysterium med varandra, liksom för alla familjer om goda relationer och helande av det som brustit.

Välkommen att be denna vesper med oss.

Vi planerar att under fastetiden lägga ut texter till hjälp att lyssna till Herren under denna viktiga tid. Varje lördag kan du, under fastan, via denna vår hemsida be varje söndags vesper med oss.