”Tillåt dig själv att vara sårbar. Riv dina skyddsvallar och låt dina omsorgsfullt konstruerade fästningar brytas ned, blottlägg ditt hårt bevakade hjärta. Tillåt att dina sår blir berörda, dina rädslor blottade, och låt din djupaste längtan, dina kantstötta drömmar och dina djärvaste önskningar bli uppenbarade inför Brudgummen, han som har makt att infria, återställa och upprätta dem. Släpp taget om ditt oberoende och idéen – som du klänger fast vid så hårt – om att du kan göra något som helst för att skydda och frälsa dig själv. Och LÅT HONOM ÄLSKA DIG.” S:ta Elisabeth av Ungern
Någon som var väl bekant med skyddsvallar, tillstängda hjärtan och kantstötta drömmar var Jesu samtalspartner i söndagens evangelium – den samariska kvinnan vid Sykars brunn, hon som hade haft fem män och nu levde samman med en som inte var hennes man, hon som var så illa sedd av stadens kvinnor att hon var tvungen att hämta vatten under dagens hetaste timme när ingen annan var i närheten.
Vi vet inget om hennes historia i övrigt, inget om de djupa sår som livet måste ha tillfogat henne – med eller utan hennes egen förskyllan – och som ledde henne till den situation som hon nu befann sig i. Men det krävs inga stora fantasisprång för att anta att hon försökte skydda sitt sargade hjärta genom att mura in det bakom befästa vallar och låsta dörrar – eller att hon började betrakta omgivningen med synisk blick, förvissad om att tillvaron är fylld av skam och smärta.
Men i mötet med Jesus förändrades något.
Till skillnad från de glåpord, nedsättande blickar och dömande viskningar som troligen brukade följa henne hemma i Sykar så stod hon nu öga mot öga med en man som valde att se på henne med kärlek och utan att fördöma. Och i mötet med den blicken tillät hon sig att vara sårbar. Att bli sedd, älskad och återupprättad.
Förhoppningsvis är inte våra omständigheter lika dystra som den samariska kvinnans. Likväl har även våra livshistorier tillfogat oss små eller större sår – och vi försvarar alla våra hjärtan på ett eller annat sätt, i hopp om att navigera någotsånär helskinnade genom en ofta hård och krävande omvärld. Men risken finns att vi, i vår iver att bygga upp och bättra på våra egna skyddsmurar, stänger ute även den som kan fylla våra befästa borgar med liv och mening. Han som med sin kärleksfulla blick blottar själens sår och synder, som upprättar och helar oss – och som genom sin blotta närvaro gör våra murar överflödiga och bryter ner dem inifrån. Men först måste vi tillåta oss själva att vara sårbara…