Etikett: Fastan 2021

Det var strax före påskhögtiden, och Jesus visste att hans stund hade kommit.

Pater Bengt Högberg OSB från Kloster Gerleve, som många gånger firat påsk med oss här vid Omberg skriver:

Så börjar kvällens evangelium. Jesus visste att han hade utgått från Gud och nu återvände till Gud, han visste att Fadern hade lagt allt i hans händer, och han visste också att han skulle bli förrådd och vem som skulle göra det. Ni kallar mig Herre och Mästare, och det med rätta, för det är jag, sade han till sina lärjungar. Såväl vid fotatvagningen och som hela passionshistorien igenom framställs Jesus på en gång som stark och fri och samtidigt som vanmäktig och slagen i bojor, som den som en å ena sidan suveränt behärskar skeendets gång och å andra sidan låter sig förrådas, utlämnas och smädas, som herre och ringa tjänare. Det är denne Jesus, denne Herre och Mästare, som faller ner som en slav för lärjungarnas fötter, tvättar och torkar dem. Vi läser om honom i Filipperbrevet: Han ägde Guds gestalt men vakade inte över sin jämlikhet med Gud, utan avstod från allt och antog en tjänares gestalt då han blev som en av oss. När han till det yttre hade blivit människa, gjorde han sig ödmjuk och var lydig ända till döden, döden på ett kors (Fil 2:7-8).

Varför? Det finns egentligen bara ett svar. Det hörde vi redan i början av evangeliet: Han hade älskat sina egna som levde här i världen, och han älskade dem intill slutet. Nu gav han dem ett yttersta bevis på sin kärlek i tjänande självutgivande.

För att ge sina lärjungar en påtaglig försäkran om sin förblivande kärlek instiftade han eukaristin. Han befallde dem att fira den till ända till sin återkomst – till åminnelse av hans död och uppståndelse. Så gjorde han dem delaktiga i sin påsk och i sitt prästadöme och därmed till det Nya förbundets präster. Både fotatvagningen och instiftandet av eukaristin ett föregripande och ett åskådliggörande av Kristi korsoffer i självutgivande kärlek. I bägge fallen handlar det också om ett fortsatt uppdrag att aktualisera denna ofattbara kärlek: Gör det till min åminnelse! Förkunna Herrens död till dess han kommer! Och: Också ni är skyldiga att två varandras fötter, med andra ord: att osjälviskt och hängivet tjäna och älska er nästa efter Herrens och Mästarens exempel.

Den här kvällen och dygnet påminns vi mycket påtagligt om vår mänskliga svaghet, vår oförmåga att älska, att hålla ut vid vår Herres och vår nästas sida. Vi behöver den påminnelsen. Men vi får den inte för att vi skall fastna i vår egen ynklighet och tappa modet om oss själva, utan för att vi skall se på Kristus och ta emot hans över­flödande nåd och kärlek. Kristi kors, hans offrade kropp och blod, är vårt hopp. Det får vi berömma oss av. Vi får ta till oss hans försoning och hans återlösnings evangelium, hans seger och förvandlande kraft. Denna kväll får vi betyga honom vår kärlek och vår vilja att vara honom trogna.

Med eller utan upplyfta händer

Fastebetraktelse av P. Fredrik Heiding S.J.   

En urgammal kroppsställning vid bön är att be med armarna något uppräckta och med öppna handflator. Positionen kallas orans eller orant efter latinets ord för att tala respektive bedja. Väggmålningar i katakomber i Rom vittnar om att denna böneställning praktiserades redan på 200-talet. En konstnär som jag har lärt känna genom hennes studier vid Newmaninstitutet och genom Ignatius av Loyolas andliga övningar är Sanne Frostensson. En av hennes senaste skulpturer kan tolkas som en fortsättning på denna tradition med orans.

Exes, pappersfoto och lim, 10 x 10 x 7 cm, 2020. Konstnär: Sanne Frostensson.

Konstverket bär titeln Exes, men innan jag fick höra det ville jag döpa den till ”Hopp mitt i all begränsning”. Som religiöst präglad betraktare ser jag här en person i orans-position. Skulpturen är på samma gång gripande och inspirerande. Figuren sträcker upp sina armar mot himlen, men saknar händer. Däri ligger något skrämmande, att ha förlorat sina händer, en ohygglig begränsning. Figuren verkar dessutom sakna ben. Även om det kan låta motbjudande att säga så, är det som en halv människa. Men just med dessa förutsättningar blir människan kompletterad, ja fullkomnad. Hon vänder sig till Gud som hon tveklöst har behov av.

När vi observerar att figuren dessutom saknar ansiktsdrag kan en association göras till Jesus Kristus, den lidande tjänaren. Jesu smärta är outhärdlig, betraktaren vänder instinktivt bort sitt ansikte vid denna åsyn. På långfredagen läser man i gudstjänsten från profeten Jesajas bok där det står: ”Han var som en för vilken man döljer sitt ansikte, så föraktad att vi höll honom för intet” (Jes 53:3).

Här finns en vändpunkt för den som vill förneka sig själv, ta sitt kors och följa Jesus: ett erkännande av att helst vilja titta åt ett annat håll. En väg framåt är att medge att man helst blundar och sedan be om nåden att få betrakta, kontemplera, Jesu lidande.

Måhända är det i år, efter drygt ett helt kalenderår av pandemins elände, trots allt lättare än vanligt att skåda hur Jesus tar på sig världens lidande. Jesu frälsande gärning är något man med hjälp av förnuftet kan begrunda och tänka på. Men jag tror att kroppslig identifikation med Jesus talar ett tydligare språk. Pandemin har för övrigt medfört att många förlorat kontakten med sin kroppslighet. Att kramas går knappast, fysiken försvinner och digitala medier för abstraktionsnivån till oanade höjder. Ära Gud med kroppen, är ett profetiskt ord med ny relevans i coronatider.

Vi kan beskåda Sanne Frostenssons skulptur Exes och på det viset komma närmare Jesu lidande. Vi kan också själva sträcka ut våra armar och öppna våra handflator i orans-ställning, i en position som liknar Jesu egen kroppshållning på korset. Det går nog inte att helt identifiera sig med Jesu lidande, och det är inte heller meningen. Men det är ett sätt att känna samhörighet. Han är Frälsaren som har givit sitt liv, han har offrat sig själv för mänskligheten. Vi kan ta del av detta, i någon mån erfara befrielsen, genom att använda kroppen i bön.

Tänk på Psaltarens ord: ”Låt min bön vara rökelse för dig, mina lyfta händer ett kvällsoffer” (Ps 141:2).

Foto och text publiceras här med konstnären Sannes Frostenssons tillstånd.

Jesu rädsla

De sju Trappistmunkarna som led martyrdöden i klostret i Thibirine, Algeriet

För tre år sedan saligförklarade påven Franciskus de sju franska trappister som led martyrdöden efter att de i mars 1996 fördes bort från sitt kloster i de algeriska Atlasbergen av muslimska fundamentalister. I den kritikerrosade filmen om deras sista månader i livet, Om Gudar och Människor från 2010, finns en scen där klostrets prior Dom Christian reflekterar över hur bröderna hanterade den rädsla som invaderat deras liv, sedan de blivit hotade av beväpnade terrorister. Han beskriver hur de fann sin frälsning i vardagens invanda rytm. Genom att förbli trogna klostrets ständiga växling mellan bön och arbete fann de en stabil grund att stå på, trots känslornas och tankarnas uppror. De hade redan långt tidigare gett sina liv till Gud i professen, där de med psalmistens ord och med uppsträckta armar hade vänt sig till honom i bön: ”Ta emot mig Herre enligt ditt ord, så att jag får leva. Låt mig inte komma på skam med mitt hopp.” I tillit till den Gud som alltid burit dem och gett dem kraften att följa honom efter, så fann de nu vila i hoppet om det eviga livet och i troheten till kallelsen att i förening med Kristus låta honom förkroppsligas genom dem, i livets små och stora glädjeämnen och smärtor. De levde med sin blickar riktade mot honom.

Så här i slutet av fastetiden lever också vi med blicken riktad mot Kristi lidande och det kors som snart skall bringa honom om livet. Också Jesus själv visste vad som väntade honom under den stundande påskhögtiden. Ända sedan han döps av Johannes i Jordan, och så påbörjat sitt offentliga liv, så hade han varit på det klara med att hans liv skulle sluta i lidande och förnedrande död, och aldrig hade den vetskapen varit så påträngande som under den sista vandringen upp mot Jerusalem.

Getsemane

Och Jesus var långt ifrån oberörd inför det som låg framför honom. Han försökte inte undfly den annalkande smärtan, vare sig genom stoisk uthållighet eller genom att sticka huvudet i sanden och försöka slå den ifrån sig. Men inte heller lät han sig övermannas och lamslås av den.

Nej, han lät den slå över honom, likt vilda vågor som slår in mot stranden och hotade att dränka honom. ”Min själ är fylld av oro”, anförtrodde han apostlarna, och kvällen före sitt lidande var ångesten så överväldigande att han svettades blod.

Men mitt i allt detta förblev hans blick fäst på Gud. Han visste varför han var tvungen att lida, och det gav honom kraft och mod att fortsätta vandringen. Tilliten till Fadern och kärleken till dem han kommit för att frälsa gav honom modet att möta rädslan utan att försöka fly undan den.

Munkarna i Tibhirine följde sin Mästares exempel. Också vi har att göra detsamma. Vare sig vi hotas av våld och smärta, eller bara av vardagens små flisor från korset, så får vi finna vila och mod i hoppet om Guds bistånd och aldrig svikande kärlek. Men också i troheten till vår kallelses vardagliga och frälsande lunk.

Vandring med målet i sikte

Den som börjar en vandring gör det med målet i sikte. Målet bestämmer vandringens riktning och ger även en fingervisning om hurdan terrängen kan tänkas bli. Den möda och uppoffring som är en del av vandringen får en ny innebörd genom att målet hägrar för vår inre syn. Ja, ibland kan det kännas som om det är målet som drar oss till sig snarare än att vi är på väg mot det. Innan man ger sig av är det klokt att tänka igenom packningen, läsa kartan och göra en någorlunda rimlig bedömning av de egna möjligheterna och svagheterna.

Väl på väg kan säkert mycket oväntat dyka upp – hisnande utsikter, öppna vyer och betagande landskap men även mörka och svårgenomträngliga partier. Ojämna stigar som gör att man snubblar och faller och kanske frestas att misströsta och tänka ”nej, det här är alldeles för svårt för mig, jag vänder hem igen”. Men i misströstans dunkel gör tanken på slutdestinationen sig påmind och får oss att resa oss upp och fortsätta gå. Kanske med ett eller annat skrubbsår men troligen också med förnyad insikt.

Fastetiden är en sådan vandring och den helige Benedikt är en god och erfaren vandringsman att ha till sällskap. För honom är målet och riktningen under fastetiden glasklart: den heliga påsken. Inte enbart den årliga påskfesten utan långt mera än så, Kristus själv är vårt mål och den vi skall ställa in kompassnålen efter.

En kortare tur kan man gå utan ansträngning men en längre vandring kan komma att kräva mer av den som går. Benedikt uppmanar oss att avstå från ”litet mat, dryck, sömn, prat och skämt”. Inte för att detta skulle vara något ont, utan med insikten om att vår packning inte bör vara alltför tung. Det är som om han vill få oss att gå med iver. Två gånger i Regelns kapitel om fastetiden talas om glädje och dessutom om längtan och förväntan. Nej, det är sannerligen ingen trög och dyster vandring Benedikt manar oss till. Snarare andas hans ord en entusiasm som är smittsam.

Dock, som den erfarne vandringsman han är vet Benedikt att ivern riskerar att slå över i högmod eller prestation. Att finna det rätta måttet är inte alltid så enkelt som det till en början kan verka. Vandringen är ingen tävling utan vi går tillsammans och får hjälpa och uppmuntra varandra. Då kan det vara vist att anförtro en klok medvandrare vad jag just i år önskar att plocka bort från packningen. Så kan vi hjälpas åt att bära såväl bördor som längtan och förhoppning.

Den helige Augustinus, även han en erfaren vandringsman, uppmuntrar oss att sjunga medan vi vandrar. Sången under vägen blir som en övning inför det stora jublet vi blir en del av framme vid målet, påskfesten. Med ps. 51 får vi om och om igen stava på orden ”Förbarma dig Gud i din nåd. Skapa i mig, Gud, ett rent hjärta. Ge mig en ny och stadig ande.” Vi är små, otillräckliga och ostadiga och i behov av Guds nyskapande förbarmande. Och som ett svar kommer Guds försäkran till oss ur ps. 91 ”Han täcker dig med sina vingar, under dem finner du tillflykt, hans trofasthet är sköld och skydd.” Ja, vi är förvisso små, men också oändligt älskade. Just därför kan vi erkänna vår svaghet och öppna oss för det nya liv vi får ta emot.

Låt oss med denna växelsång börja fastetidens vandring mot påskfesten. Och låt oss aldrig glömma att vi vandrar tillsammans, i den helige Andes glädje.

…vandringen fram emot den heliga påsken

Nu börjar vi än en gång, med den andliga längtans glädje, vandringen fram emot den heliga påsken, som den helige Benedikt säger i kapitel 49 i Regeln.

När fastetidens 40 dagar inleds på askonsdagen gör vi det tillsammans med och som en del av hela Kyrkan. Vi tänker på Guds folk som lämnade slaveriet och vandrade genom öknen mot friheten. Vi minns hur Mose och Elia fastade och hur Jesus frestades i öknen innan han började förkunna Guds rike.

Fastan är alltså en reningens och förnyelsens tid. ”Du är barmhärtig Herre, och avskyr ingenting av det du skapat…” Så börjar askonsdagens liturgi. Det är under barmhärtighetens tecken vi låter Kristus förnya och hela fördjupa våra liv. Man skulle kunna kalla det en skola i urskiljning: en övning att skilja mellan ont och gott, oväsentligt och nödvändigt, ljus och mörker.

Varje år inbjuds vi till denna tid av reflektion över vår tro och vårt liv. Den liturgi som vaskats fram under Kyrkans historia hjälper oss att slå ner på takten. Texterna präglas av större allvar och vi utmanas till att tänka över:

Vad söker jag?

Behöver jag släppa taget om något som leder mig mot något jag egentligen inte vill? 

Ger jag för mycket av min tid åt sådant som fyller mig med tomhet,

och för litet tid åt sådant som ger glädje och kraft åt min längtan?

Fastetiden är just ett tillfälle att ge sådana frågor och tankar utrymme. Med dem följer att min innersta längtan kan fördjupas, kanske från att ha varit ett återkommande gnagande ”det tar jag itu med sedan”,

till att ”NU tar jag ut ett nytt riktmärke för mitt liv”.

Jag kan välja, det är möjligt att finna liv, ja välja livet.  

Men vad innebär det?

I kollektbönen söndagen före askonsdagen, den 6:e söndagen under året, angavs tonen för den förestående fastetiden:

”Gud, du som vill komma till dem

som har ett redligt och uppriktigt hjärta,

gör oss genom nåden sådana

att du kan bo i oss…”    

Fastetiden vill vara den eftertänksamhetens tid som hjälper oss att se ärligt på oss själva: Vad hindrar Jesus att bo i mig?

 ”Kasta bort ifrån er alla de överträdelser genom vilka ni har syndat och skaffa er ett nytt hjärta och en ny ande” säger profeten Hesekiel i slutet av kapitel 18…”Vänd om, så får ni leva.”

Och under fastan får vi svara: ”Ja Herre, jag vänder mig bort från upptagenheten av mig och mitt, och kommer till dig. Och Herren svarar genom Hesekiel:

Jag ska ge er ett nytt hjärta och låta en ny ande komma in i er. Jag ska ta bort stenhjärtat ur er kropp och ge er ett hjärta av kött. Hes 36:26

Det är Herrens löfte när vi under fastetiden bemödar oss om att vända oss bort från det onda, trånga och snåla. Vi får göra Manasses bön (vers 11) till vår:

”Nu böjer jag knä i mitt hjärta och ber dig att visa din mildhet.”