Välsignelse utan gränser
Påven Gregorius berättar i Dialogerna att Gudsmannen Benedikt strax före sin död stod med händerna lyfta mot himlen och andades ut med bönens ord. Benedikt – den välsignade – fördes sedan på en konungslig väg, smyckad med otaliga lysande lampor och praktfulla mattor, till himlen.
Säkert bad Benedikt inte enbart för sig själv i denna sin sista stund, utan för alla som tiderna igenom strävar efter att följa Kristus Mästaren. Måhända andades han med de ord som står i Regelns nästsista kapitel: Må Han – Kristus – föra oss alla till det eviga livet. En spegelbild av den bön vår Herre själv bad strax före sin egen död, Fader jag vill att där jag är skall också min tjänare få vara.
Benedikt som låtit sitt liv präglas av Guds ord, det dagliga livet tillsammans och den gemensamma bönen ville ingen exkluderande välsignelse. Tvärtom. Det berättas om honom att han en tid före sin död i en vision fick se hur hela världen fördes inför hans ögon och samlades som i en solstråle. Dock var det inte världen som blivit liten och trång utan hans själ och blick som blivit så vidgad att allt rymdes i den.
Den som håller blicken stadigt fäst på Gud förlorar inte omvärlden, medmänniskorna och skapelsen ur sikte utan lär sig se allt med Guds blick. Vittomfamnande och med oändlig kärlek och ömhet. Och övar sig i att be om Guds förbarmande och välsignelse över allt och alla. Vi lever våra liv i en växelrörelse, mellan den välsignelse som alltid strömmar ner över oss och hela mänsklighetens belägenhet som vi med bön och arbete får lyfta upp till Gud.
Mer än tusen år efter Benedikts död skrev en annan Gudssökare vid namn J.S. Bach en kantat (lyssna här!)där välsignelsen från himlen dalar ner till oss i svävande trioler och breder ut sig, mer och mer och mer… i glädjefylld tacksamhet över Guds väldiga gärningar. I det stora och det lilla! Likt en meditation över denna glädjedag. Vi är alla Guds välsignade.