Den öken som Anden ledde Jesus ut i är en tomhetens och tystnades plats. En plats utan distraktioner eller möjligheter att fly undan verkligheten. Det enda som bröt tystnaden var öknens vilddjur, dessa frestelsernas demoner som ansatte Jesus och försökte förvränga hans sinne och vilja. Men han var inte ensam, inte utlämnad i sin kamp. Änglarna – budbärare och förmedlare av Gudomlig hjälp – betjänade honom. Inte heller vi måste hjälplöst konfrontera våra frestelser, utan Gud kallar oss ut i öknen just för att vi skall inse att det faktiskt finns hjälp att få.
”Därför skall jag locka ut henne i öknen och söka vinna hennes hjärta.” Så säger Herren om sitt folk hos profeten Hosea, och fortsätter: ”Jag skall äkta dig för evigt, jag skall äkta dig i rättfärdighet och rätt, i kärlek och förbarmande. Jag skall äkta dig i trofasthet, och du skall lära känna Herren.” (Hos 2: 14, 19-20) Gud söker oss inte för att vi redan är rättfärdiga, utan för att han älskar oss medan vi ännu är syndare.
Vår synd, våra sår och vår skam är inte ett hinder för Guds kärlek. Hans kärlek är alltid vänd mot oss, hans ansikte blickar alltid mot vårt. Det är vi som så ofta vänt oss bort från honom, som inte är öppna för att ta emot den kärlek och det själens helande och upprättande som han vill skänka oss. Det är därför han kallar oss ut i frestelsernas öken – för att avkläda oss alla våra masker, vår självtillräcklighet, för att få oss att inse att vi inte kan vinna kampen i egen kraft. Gud för oss ut i öknen, inte för att plåga oss, utan för att hjälpa oss att inse vårt behov av honom.
Genast efter sin vistelse i öknen, efter att han konfronterats med alla de frestelser som plågar oss fallna människor, så började Jesus predika att Guds rike är nära, om vi bara omvänder oss och tror på det glada budskapet. Han vill inte att vi stannar kvar i vår bortvändhet och självtillräcklighet, i vår lilla och trånga värld, vars gränser inte sträcker sig bortom vår egna horisont av vad vi tror skall tillfredsställa oss och göra oss lyckliga. Han har sett vår längtan för vad den är – vilddjur och demoner som vill dra oss bort från något långt bättre och större. Alla de själviska begär som vi jagar och som vi tror är allt vi behöver, bleknar helt i jämförelse mot det rike som Gud vill ge oss.
Öknen är förvisso en skrämmande plats, men inte en plats av ondo. Dess tomhet och öppna horisonter hjälper oss att rikta blicken uppåt, mot den stjärnbeströdda himlen som endast här framträder i hela sitt majestät. Liksom Gud en gång visade Abraham på himlens stjärnor som ett tecken på den välsignelse han hade i beredskap för honom, om Abraham bara valde att leva i tillit och tro på Gud, på samma sätt vill han föra oss ut i öknen, bort från världens alla förströelser, för att visa på ett långt rikare och mer livgivande löfte – den frihet och glädje som kommer oss till del när vi slutar gripa efter det vi tror skall tillfredsställa oss, för att istället ta emot allt som en gåva ur Faderns hand.