För tre år sedan saligförklarade påven Franciskus de sju franska trappister som led martyrdöden efter att de i mars 1996 fördes bort från sitt kloster i de algeriska Atlasbergen av muslimska fundamentalister. I den kritikerrosade filmen om deras sista månader i livet, Om Gudar och Människor från 2010, finns en scen där klostrets prior Dom Christian reflekterar över hur bröderna hanterade den rädsla som invaderat deras liv, sedan de blivit hotade av beväpnade terrorister. Han beskriver hur de fann sin frälsning i vardagens invanda rytm. Genom att förbli trogna klostrets ständiga växling mellan bön och arbete fann de en stabil grund att stå på, trots känslornas och tankarnas uppror. De hade redan långt tidigare gett sina liv till Gud i professen, där de med psalmistens ord och med uppsträckta armar hade vänt sig till honom i bön: ”Ta emot mig Herre enligt ditt ord, så att jag får leva. Låt mig inte komma på skam med mitt hopp.” I tillit till den Gud som alltid burit dem och gett dem kraften att följa honom efter, så fann de nu vila i hoppet om det eviga livet och i troheten till kallelsen att i förening med Kristus låta honom förkroppsligas genom dem, i livets små och stora glädjeämnen och smärtor. De levde med sin blickar riktade mot honom.
Så här i slutet av fastetiden lever också vi med blicken riktad mot Kristi lidande och det kors som snart skall bringa honom om livet. Också Jesus själv visste vad som väntade honom under den stundande påskhögtiden. Ända sedan han döps av Johannes i Jordan, och så påbörjat sitt offentliga liv, så hade han varit på det klara med att hans liv skulle sluta i lidande och förnedrande död, och aldrig hade den vetskapen varit så påträngande som under den sista vandringen upp mot Jerusalem.
Och Jesus var långt ifrån oberörd inför det som låg framför honom. Han försökte inte undfly den annalkande smärtan, vare sig genom stoisk uthållighet eller genom att sticka huvudet i sanden och försöka slå den ifrån sig. Men inte heller lät han sig övermannas och lamslås av den.
Nej, han lät den slå över honom, likt vilda vågor som slår in mot stranden och hotade att dränka honom. ”Min själ är fylld av oro”, anförtrodde han apostlarna, och kvällen före sitt lidande var ångesten så överväldigande att han svettades blod.
Men mitt i allt detta förblev hans blick fäst på Gud. Han visste varför han var tvungen att lida, och det gav honom kraft och mod att fortsätta vandringen. Tilliten till Fadern och kärleken till dem han kommit för att frälsa gav honom modet att möta rädslan utan att försöka fly undan den.
Munkarna i Tibhirine följde sin Mästares exempel. Också vi har att göra detsamma. Vare sig vi hotas av våld och smärta, eller bara av vardagens små flisor från korset, så får vi finna vila och mod i hoppet om Guds bistånd och aldrig svikande kärlek. Men också i troheten till vår kallelses vardagliga och frälsande lunk.
