”Mina älskade. Dagarna mellan Herrens uppståndelse och hans himmelsfärd har inte varit händelselösa.”
Detta utbrast påven Leo den store i en predikan på Kristi himmelsfärds dag, någon gång på 400-talet. Den vältalige påven syftade helt säkert främst på de många andliga sanningar som visas och bekräftas under denna tid. Och, ändå är det lätt att hålla med honom även på ett mera vardagligt plan. Vart tog påsktiden vägen…. Femtio dagar är ju trots allt en ansenlig tid. Det är lätt att undra om man verkligen tagit vara på denna särskilda tid och det den velat ge. Kanske är det fel fråga att ställa. Tiden kan inte spolas tillbaka, vi är där vi är idag alldeles oavsett vad vi hade hoppats eller önskat.
Det vi däremot kan göra är att lyssna till ytterligare några ord av påven Leo, när han säger: ”Kristi himmelsfärd är vår upphöjelse och hela kroppen är kallad till den härlighet, dit dess huvud har gått före.” Vi är på väg! Har vi av en eller annan anledning inte kunnat ta vara på ett vägstycke gäller att ta ut riktningen igen och börja på nytt. Benedikt bjuder oss att börja varje dag med orden ur psaltarpsalm 95 ”Idag om ni får höra Herrens röst, förhärda inte era hjärtan.” Kristus som gått före oss kallar dagligen på oss att höra hans röst och gå med honom – till honom.
Nej, tiden kan vi inte vrida tillbaka. Men – vi kan sträva efter att leva i Guds eviga NU. Där hela frälsningsmysteriet ständigt är närvarande; människoblivandet, det vardagliga livet i det fördolda, gemenskap och glädje. Tvivel, ensamhet, lidande och död. Uppståndelse, nytt och evigt liv. Där vi är, där är Kristus med oss. I våra frågor, tvivel, förhoppningar, glädjeämnen…. allt vad ett liv kan rymma. Där står Han och säger, frid vare med dig, min frid ger jag dig.
Vi alla som är på väg behöver hjälpa varandra att komma ihåg detta. Tillsammans går vi och tillsammans stöder vi varandra. ”Kom ihåg att Jesus Kristus är uppstånden. Kom ihåg att Han är vår frid.” Genom alla tider ljuder orden, till tröst, uppmuntran och hopp. Från flera sekel tillbaka ljuder orden sällsynt välklingande från Johan Sebastian Bachs musikaliska universum. Sporrar med pukor och trumpet, tröstar med basens långsträckta försäkran om frid. Kantat 67, skriven för andra påsksöndagen, en god följeslagare för oss alla under vandringen. Kom ihåg att Jesus Kristus är uppstånden.