När Jesus får frågan om vilket av buden som är det viktigaste, så svarar han med det Dubbla Kärleksbudet – att älska Gud utan förbehåll och med allt vad vi är och har, och att älska vår nästa som oss själva. Med andra ord, inte med en kärlek som fluktuerar med känslor och humör, som kommer och går beroende på om den blir besvarad eller inte. Utan med en kärlek som återspeglar den kärlek med vilken Gud först har älskat oss – en kärlek som vill den andres goda, utan att förvänta sig något i gengäld.
Men om vi är helt ärliga med oss själva, hur ofta ser vår kärlek egentligen ut så? Gör den över huvud taget någonsin det?
Den sortens förbehållslösa kärlek kräver att vi släpper taget, att vi ger upp vår vilja att kontrollera och att tänka i termer av vinst och förlust. Vår kärlek är menad att vara en gåva, fritt given utan baktankar – gratis, i ordets djupaste betydelse.
Är det kanske därför som Jesu frivilliga bärande av korset tar andan ur oss, när vi tar oss tid att verkligen leva oss in i det som skedde – inte bara långfredagens golgatavandring, utan även hans tålmodiga acceptans av alla de motgångar som kantade hans förkunnelse. Trots att han blev baktalad, förrådd, missförstådd, motarbetad och övergiven så slutade han aldrig att ge ut sig själv helt och hållet, för att förkunna Guds rikes kommande. Han vacklade aldrig i sin kärlek.
Kristus visade med hela sitt liv på det som påven Johannes Paulus II kallade för ”Gåvans Lag” – att hela vår varelse (med dess mångfald av uttryck) växer till i samma utsträckning som den blir utgiven. Jesus gav allt – och fick allt tillbaka. Han glömde bort sig själv och fokuserade inte på sina egna önskningar och behov. Inte därför att han såg sig själv som mindre värd, som om han delade den känsla av skam och ovärdighet som plågar så många av oss, utan därför att han bars av sin fullkomliga tillit till Faders gränslösa barmhärtighet och godhet.
Jesus älskade med den kärlek som han själv blivit given. Allt det han tog emot gav han vidare utan förbehåll, i vissheten om att den källa han öste ur aldrig skulle sina. Och vi får allesammans ösa ur samma bottenlösa källa – Faderns eviga kärlek.
