En betraktelse av P. Fredrik Heiding SJ
Vingårdar är idylliska platser, det skulle nog de flesta vara ense om.
Jesus använder en sådan naturskön miljö när han talar om sig själv som ”den sanna vinstocken” (Joh 15). I denna metafor är Gud Fader vinodlaren och Sonen, Jesus Kristus, vinstocken, medan lärjungarna är grenarna.
Det centrala budskapet är att det gäller att vara kvar, att stanna hos. Det grekiska verbet menein, att vara kvar, löper som en röd tråd genom Johannesevangeliet och Johannesbreven. ”Bli kvar i mig, så blir jag kvar i er”, säger Jesus (Joh 15:4). Det är bara om lärjungarna förblir nära Jesus, ja, bär den uppståndne i sina hjärtan, som de kan bära frukt. ”Liksom grenen inte kan bära frukt av sig själv om den inte sitter kvar på vinstocken, kan inte heller ni göra det om ni inte är kvar i mig. Jag är vinstocken, ni är grenarna.” (Joh 15:4–5)
Om man i bönestunder råkar tappa koncentrationen och drabbas av distraktioner kan just detta bibelställe vara till stor hjälp. Tankspriddheten kan man råda bot på genom att bara säga till sig själv, eller ännu hellre be Jungfru Maria om hjälp, att återvända till andakten. Att försöka vara kvar hos Jesus.
Under dessa coronatider, ofta långt borta från tabernaklet, har det för många blivit en utmaning att upprätthålla och odla denna relation. Med Guds hjälp kan det dock gå vägen.
Viljan att vara kvar i eller hos varandra ska givetvis helst vara ömsesidig, men perspektivet kan ändå komma från två olika håll. I Johannesevangeliet är det Jesus som uppmanar lärjungarna – och i förlängningen alla kristna – att de ska vara kvar i honom. I den skotska hymnen Abide with me, däremot, går riktningen åt andra hållet. Den som sjunger ber här Jesus att stanna.
Abide with me, fast falls the eventide [aftonstund]
The darkness deepens Lord, with me abide
When other helpers fail and comforts flee
Help of the helpless, oh, abide with me
”Bliv kvar hos mig”, heter den svenska versionen av Abide with me (se Cecilia nr 405). Berättarjaget tyngs av mörker, känner sig sviken och bedragen, är tyngd av bördor och smärta. Den uppståndne Kristus är då räddningen.
Ej blott en blick, ett ord jag beder om.
Nej, som till Emmaus du fordom kom
och sorgsna bröders tunga börda bar,
kom, ej att gästa blott, bliv hos mig kvar.
Det är fullt naturligt att be så, att Jesus som är någon annan än vi ska dröja kvar hos oss. Men på ett grundläggande plan är vi redan förenade med Jesus Kristus. Det grekiska ordet bakom vinstocken, ampelos, syftar på hela växten, Jesus är så att säga inte bara stjälken, skaftet, utan hela växten. Grenarna är en del av hela vinrankan. Den mystika föreningen ser ut så att kristna ingår i Jesus Kristi verklighet, vilket är mer än att bara vara anknutna till honom.
“Jesus is not the stalk [stjälk, skaft] but the whole vine [vinranka, vinstock], and the branches remain part of the vine” (Raymond Brown, The Gospel according to John, XIII–XXI, s. 671).
Ett annat sätt att uttrycka detta är att vi är delaktiga i det som är gott och vackert. Den senantike teologen Dionysios Areopagita formulerade idén om delaktighet så här: ”Det enskilt sköna och skönheten i sig kan inte skiljas åt på grund av den orsak som har sammanfogat allt till ett” (De gudomliga namnen 4.7). Enskilda vackra skapade ting ingår i helheten, skönheten som sådan.
Det inträffar ibland att vi upplever oss vara skilda från Jesus Kristus.
Låt oss tro att det är sant att vi är del av Kristi liv och hoppas att hela vinträdet kan ge frukt.
