En fastebetraktelse av P. Fredrik Heiding S.J.
Vill ni gå den här kursen för att ni är intresserade av Gud eller är ni egentligen mest fascinerade av det onda? Ungefär så formulerade jesuitpater Rainer Carls frågan till dem som samlats i salen för att lyssna på den första föreläsningen i kursen ”Gud och den onda” för ett antal år sedan. Kommer ni för Gud eller för det onda? frågade han alltså på hälften skämt hälften allvar.
Det onda är verkligen raffinerat, svårfångat och bedrägligt och kanske därför lockande. I Lukasevangeliet ser vi ett av dess vapen i den andliga striden: det försöker splittra (Luk 11:14–23).
Jesus har helat människor genom att driva ut demoner. Demonerna, alltså onda andar, har attackerat människor, gjort dem sjuka kanske både fysiskt och psykiskt. Deras hälsa har rubbats. Men inte nog med det, de onda krafterna strävar dessutom efter att förvirra Jesus och hans lärjungar. Det sker genom en röst bland folket som påstår: ”Det är med demonernas furste Beelsebul som han driver ut demoner” (Luk 11:15). Jesus argumenterar emot och pekar på det orimliga att ett inbördeskrig skulle ha brutit ut bland demonerna själva.
Ett av deras maktmedel är att polarisera, störa, splittra. Faktum är att det grekiska ordet för djävulen betyder att ”kasta igenom”, det vill säga någonting kastas så att en person eller en gemenskap delas upp.
Goda och onda änglar, demoner, satan, djävulen, keruber och serafer, ärkeänglar, goda och onda andar, och så vidare anses i vår tid vara otympliga och omoderna figurer. Tendensen är då att neutralisera språket och avdramatisera den andliga striden.
En fördel med att ändå behålla föreställningsvärlden med goda och onda andar, änglar och demoner, är att vi människor lättare kan skydda vår frihet i den andliga kampen. Hur då skydda vår frihet? Jo, om vi tänker oss att dessa krafter är utanför oss, att de är externa, så kan vi lättare säga ja eller nej till dem. De drabbar oss människor utifrån. Dessa krafter är liksom inte bara en del av vår inre psykologi.
Var någonstans kan man upptäcka splittring i vår tid? Går det att översätta Lukasevangeliets tal om Beelsebul och demoner i vår kultur? Jag menar absolut att det är möjligt, men vill överlåta åt var och en att upptäcka dessa destruktiva krafter i sitt eget liv, i kyrkans liv och i samhället i stort. Man kan sedan behöva pröva om ens bedömning är rimlig. Det krävs ibland en detektivs skärpa för att komma det onda på spåren. Det onda uppträder nämligen ibland under sken av något gott. Onda andar låtsas vara goda, med andra ord. Vi behöver vara lika observanta som Sherlock Holmes eller någon detektiv i Camilla Läckbergs romaner för att avslöja den rätta förbrytaren.
Den goda nyheten är att den helige Ande är raka motsatsen till demonerna och deras furste Beelsebul. Den helige Ande är nämligen ”en enhetsskapande kraft”, kärlekens band, menar flera medeltida teologer. Om demonerna splittrar, skingrar och förstör så ägnar sig den helige Ande åt att integrera, härbärgera, samla, förena, ge kärlek.
Låt oss bedja att vi under fastetiden kan lära oss förkasta demonernas inviter och att bejaka den helige Andes inspiration.
