”Skapa i mig Gud, ett rent hjärta,
och ge mig på nytt en frimodig ande. ” Ps 51
Det är sannerligen inte något litet vi får lov att be om i dagens Magnificat-antifon!
Saliga de renhjärtade, de skall få se Gud, säger Jesus i Bergspredikan. När vi ber Gud om ett rent hjärta ber vi med andra ord om att få se honom. Vad kunde väl vara större? I Gregorius den stores Dialoger finns en beskrivning av en syn den helige Benedikt hade strax före sin död. Han fick se hela skapelsen samlad som i en enda solstråle – inte för att världen blivit liten och obetydlig för honom, tvärtom, utan för att hans hjärta blivit så vidgat att allt kunde rymmas i det. Det rena och vidgade hjärtat kan se Gud i alla ting – och se alla ting inneslutna i Gud.
Att be, längta och sträva efter detta är ett stort mål. Kanske kan vi ibland bli överväldigade av vår litenhet och benägenhet att tillåta hjärtat att förbli trångt och belamrat av allsköns onödigheter. I Bibelns allra första rader står det att ”Jorden var öde och tom, djupet täcktes av mörker”, en existentiell verklighet vi alla kan känna igen.
Men skapelseberättelsen fortsätter: ”en gudsvind svepte fram över vattnet”. Gudsvinden, den helige Ande som bor i oss, ber med och för oss. Vi är inte ensamma.
Det stora och förunderliga: Gud som sade ”bliv till – och allt blev till” är också den som skapar i oss. Och vi får samverka med honom, det tillhör vår värdighet som människor att ta ansvar för våra liv.
Tilliten till Guds ständiga skapande i våra liv ger oss andens frimodighet åter. Eller, som det står i vårt psalterium, ”en ny och stadig ande”. Tillsammans ger de två översättningarna en hoppfull bild av människan. Människan, stadigt rotad i Guds omsorg och i sin plats på jorden och som med frimodighet lyfter blicken till sin skapare och väntar allt gott från honom. Människan, som ber om det rena hjärtat – och Gud som svarar, ”du skall vara med mig i paradiset, saliga de renhjärtade de skall se Gud”.
